onsdag 31 december 2008

Domkyrkoklockor

Och så var det nyår igen. En högtid som genom åren till stor del har kännetecknats av diverse program som sänds traditionsenligt på TV varenda nyårsafton och nyårsdag: diktläsningen på Skansen, ”Grevinnan och betjänten”, ”Det kungliga året” och backhoppningen i Garmisch-Partenkirchen...
För egen del har jag en radiotradition till nyår, som jag inte tror att särskilt många andra (och i synnerhet inte i min generation) följer numera. Jag är inte så noga med att följa den själv heller varje år, det beror ju mycket på var och hur och med vem jag firar nyår, för i vissa sammanhang kan man inte bara dra sig undan och lyssna på radio. I år kommer jag nog till exempel inte att göra det. Men det brukar bli av om tillfälle ges.
Det handlar om Sveriges domkyrkoklockor som ringer in det nya året.

Ja, jag ska kanske förklara. Om man slår på P1 direkt efter tolvslaget på nyårsnatten så får man först höra Radiokören som sjunger Stenhammars ”Sveeerige, Sveeerige, fooosterland”. Efter det kommer alltså ett sedan många år bandat inslag där man får höra klockorna från domkyrkorna i Sveriges tretton stiftsstäder – plus Kalmar, som saknar stift men har en domkyrka – en efter en, en dryg minut var. Det hela kommenteras av en röst som säger något kort om varje domkyrka.
Låter det tråkigt? Tja, det är det säkert också. Men för mig ligger det mycket av både stämning och nostalgi i den där klockkavalkaden.
Jag var kanske fem år eller så när jag för första gången fick vara uppe på nyårsnatten, och då fick jag också lyssna på domkyrkoklockorna. (Radioinslaget var lite mer allmänt känt på den tiden.) Jag blev förstås jättefascinerad, för jag var ju i min värsta vetgiriga ålder just då och min allmänbildade mamma hade precis lärt mig Sveriges domkyrkor. Självklart var det en stor upplevelse för en liten kunskapstörstande femåring att också få höra hur de lät... och detta mitt i natten, vid en tid då man aldrig brukade få vara uppe annars. Det blev ju nästan magiskt.

Och så blev det alltså så att jag fortsatte genom hela barndomen att vilja höra domkyrkoklockorna på nyår. Vissa av domkyrkorna lärde jag mig att känna igen, redan de första åren när jag var rätt liten. Göteborgs domkyrka till exempel hade en väldigt djup och dov klang, i motsats till Luleå som var ljus och nästan slamrande. Klockorna i Strängnäs lät verkligen stränga, tyckte jag, och den avslutande domkyrkan i Uppsala var förstås snäppet mäktigare och mer imponerande än alla de övriga.
I början tyckte jag också att speakerrösten var spännande; det var någon som hette Palle Granditsky som läste upp kommentarerna till domkyrkorna på ett lite smått poetiskt sätt, med diktcitat och liknande. (Han ersattes sedan tyvärr av en annan, betydligt tråkigare röst som också är den man hör än idag, och som mest bara rabblar upp när katedralerna är byggda och i vilka stilar.)
När jag blev något större skapade jag mig min egen domkyrkoklockeritual. Pappa och syskonen brukade gå ut och titta på fyrverkerier efter tolvslaget, men jag slank in på mitt rum och satte på radion och släckte alla lampor – utom den lilla julkyrkan som stod på fönsterbrädan och lyste rött – och stod där i mörkret och såg på fyrverkerierna genom fönstret istället, medan det nya året högtidligt ringdes in på radion och klockorna i Visby klingade ut över Östersjön och de i Västerås över Mälaren.

Som sagt, kalla det gärna för en meningslös och obegriplig tradition om ni vill (varför stå och lyssna på klockor när man kan skjuta upp raketer och dricka sprit?!?!?) men stämningsfullt var det. Det vill jag lova.
För mig var det ett perfekt sätt att inleda det nya året, och de gånger det är möjligt inleder jag fortfarande det nya året på det sättet.

En gång i tiden måste det nog ha varit riktigt vanligt att folk i allmänhet lyssnade på domkyrkoklockorna, till och med när det var full fest runt omkring. Åtminstone verkar det så att döma av Tage Danielssons avslutningsord i boken ”Postilla”... nånting om ”när man står där med ett glas champagne i näven och ivrigt väntar på att få höra av Sven Jerring vad det står för vers på klockan i Linköpings domkyrka”.
(Detta var tydligen ännu tidigare än den tid då Palle Granditsky var kommentator...)
Men numera känner jag mig ganska ensam om intresset i fråga. Det finns händelsevis inte någon mer än jag som brukar sätta på radion strax efter tolvslaget...? Då kan ni ju höra av er i så fall.
Gott nytt år!

tisdag 23 december 2008

Julbetraktelse om en läkare

Jag antar att det var flera med mig som läste löpsedlar och artiklar för några dagar sedan om den där otrevlige läkaren. Han som hade begått våldtäkt på sin fru och misshandlat sitt barn för flera år sedan, medan han fortfarande gick läkarutbildningen. Nu är han färdig och jobbar som läkare, och fick tydligen sin legitimation trots att han hade den där bakgrunden.
Det verkar vara många som tycker att det är fel. Att det var vansinnigt och ett misstag att låta en sådan typ vara läkare. Ta ifrån honom legitimationen direkt! var budskapet som man kunde läsa mellan raderna i tidningen.

Men nej. Jag håller inte med. Jag tycker att han ska få fortsätta arbeta med det han gör.
Hans chefer var ju uppenbarligen nöjda med honom på jobbet, läste jag, och man får väl anta att patienterna också har varit nöjda då. Varför förstöra detta på grund av något som han gjort för flera år sedan?
Inte för att jag nu vet så mycket om vad det här egentligen är för en kille och hur pass mycket han har jobbat på sin personlighet sedan han begick våldtäkt och misshandel. Men om det nu är så att han har ångrat sig och gjort bot och bättring och blivit en bättre människa, varför ska han då behöva ha gamla försyndelser hängande över sig som sabbar hela den yrkesbana han har valt (och redan var inne på när han begick brotten)?
Det är klart att det inte är någon trevlig tanke att en läkare, som ska ta hand om folk och få deras förtroende, är en sådan som gjort sig skyldig till våldsbrott. Men jag tror att han kan klara det lika bra som någon annan, om han bara ”blivit omvänd”, så att säga. Så länge folk inte känner till och blir skrämda av hans bakgrund borde det väl gå bra?
Fast nu har väl tidningarna förstås sett till att peka ut honom, så att alla får veta vem han är och så är det kört…

Enligt min uppfattning är det ett oskick att hänga ut människor i media till allmänt beskådande så att de bestraffas på livstid för något som de kanske redan sonat, och ångrar. Likaså är det fel att inte förlåta och ge nya chanser.
Vad ska den här läkaren jobba med om han inte kan jobba som läkare på grund av den här historien? Det är väl ingalunda säkert att andra yrkesgrupper låter honom vara med i deras branscher heller? Ska han få gå på gatan eller nåt?
Kan inte låta bli att tänka på Bamse… den där följetongen om Vargens uppväxt (som för övrigt är bland de bästa historier som publicerats i den tidningen). Vargen är kriminell som barn, när han har blivit lite större försöker han bli hederlig och jobbar som springpojke i en affär, men när handelsmannen får reda på hans skumma bakgrund får han sparken direkt, med motiveringen ”En gång tjuv, alltid tjuv!”
Just så verkar många faktiskt resonera, mot bättre vetande. ”En gång misshandlare, alltid misshandlare.”

Jag anser att det alltid är fel att döma – det sköter Gud och rättsväsendet, inte vi andra. Om den som syndat visar ånger och vill försöka gottgöra sig är det inte något man ska sätta sig till doms över. Det som en gång varit måste kunna läggas undan.
Egentligen gäller det alla brott och synder. Inte bara stöld utan också våldtäkt. Inte bara bedrägeri utan också misshandel. Inte bara förtal utan också mord. På ett sätt är alla synder likvärdiga… åtminstone tror jag att de alla, oavsett allvarlighetsgrad, blir förlåtna i ett svep vid syndabekännelsen i kyrkan.
Och jag vet att våldtäkt, misshandel och mord självklart inte är något man glömmer i första taget. Inte gärningen. Den är förfärlig och måste förstås få en påföljd. Men personen som begått den borde ändå bemötas som en medmänniska och inte ett monster. Det är skillnad.
Som mamma brukade säga till mig när jag var liten och blev ledsen de gånger hon skällde väldigt mycket på mig:
”Jag är inte arg på dig. Jag är arg på det du gör.”

Kanske är jag lite väl naiv och godtrogen, som sitter här och skriver om att jag vill bemöta förhärdade brottslingar med vänlighet. Många av dem får ju faktiskt återfall, och det är ju också som sagt så att mord är förfärligt och att man inte kan begära att alla sår ska läka.
Men det finns bevis på storslagen storsinthet till och med inför de värsta brotten. Som för tio år sedan, när mörderskan Karla Faye Tucker avrättades i Texas (efter att ha fått avslag på sin nådeansökan hos dåvarande guvernören, sedermera ökände presidenten, George W. Bush). Hon var kristen under de sista åren av sitt liv, och det var ett par av de anhöriga till hennes mordoffer som faktiskt hade förlåtit henne och ville att hon skulle benådas. ”Hon kan få bo hos oss om hon blir fri”, sade de.
Underbar förlåtande inställning, tycker jag. Jag vill ta efter den (även om jag säkert inte är framme än på långa vägar…).
Men guvernör Bush hade tyvärr en annan syn på saken.

Någonstans i Bibeln står det att Gud ”kastar alla våra synder i havets djup”. Jag har hört ett bra tillägg till det citatet, nämligen att ”sedan sätter han upp en skylt med texten fiske förbjudet”.
Det ligger mycket i det.
Uppmuntra inte till fortsatt fiske! Låt en synd som verkligen ångras också vara glömd, åtminstone när det gäller attityden till gärningsmannen! För förr eller senare, i himlen, kommer man ändå att bli vän med honom.
Lämna därför den här läkaren ifred och låt honom fortsätta ta tag i sitt liv!

Det här blev visst lite småfromt. Men det passar väl kanske bra i juletider.
En riktigt god jul till alla er som läser denna blogg!

söndag 14 december 2008

Förmodligen korkade teologiska tankar av mig

Här följer ett inlägg som jag egentligen skrev för över en månad sedan, men som jag inte har vågat lägga ut. Jag har varit orolig att det ska missuppfattas och väcka anstöt, och att jag säkert är dåligt påläst också (för jag är ju inte vare sig teolog eller historiker).
Men nu lägger jag ut det i alla fall. Håll till godo. Kritik mottages tacksamt som alltid.


Min svärmor har en ganska intressant teori, som gäller kristendomens betydelse för civilisationens framväxt.
Jag har i och för sig inte diskuterat detta med henne personligen vad jag kan minnas, men Jemima har berättat om sin mammas teori. Hon och jag kom in på detta för en tid sedan under en bilresa, och slog ihjäl ett antal timmar på att diskutera det ämnet.
Efter vad jag förstår så går svärmors teori ut på att det är de kristna civilisationerna och kulturerna som blir framgångsrika, som gör de största framstegen, utvecklas mest, kommer på de smarta uppfinningarna och upptäckterna, och har det mesta tekniska och vetenskapliga kunnandet. Helt enkelt därför att de har den där kontakten med Gud – han hjälper ju dem hela tiden. Det är därför den västerländska kristna civilisationen har kommit så mycket längre än alla andra.

När Jemima först återgav det här resonemanget för mig reagerade jag med viss skepsis. För inte nog med att den här teorin lätt kan uppfattas som nedvärderande gentemot alla främmande kulturer, den är ju dessutom uppenbart felaktig. Det finns ju massor med uppfinningar och upptäckter som inte gjorts av judar/kristna, och icke-kristna kulturer som lyckats övermåttan väl. Tänk bara på sådana påhitt som papper (Kina), hjulet (sumererna), siffersystemet med siffran noll (Indien, via araberna) samt vatten- och avloppssystemet (Induskulturen). För att ta några enstaka exempel.
Och för övrigt är det ju också lite ironiskt att tala berömmande om ”den kristna civilisationen”, med tanke på allt elände den ställt till med genom åren och som knappast är någon god reklam för kristendomen: krig, kolonisation, slavhandel, inkvisition, förtryck, häxprocesser och det ena med det tredje.
Men ändå... Jemima och jag kom faktiskt till slutsatsen att det ändå kan ligga något i hennes mammas till synes märkliga påstående. Svärmor brukar ju alltid ha rätt. Det säger svärfar i alla fall.

För det är ju faktiskt så att just den civilisation som (åtminstone i teorin) har drivits fram av de kristna, är den som kommit längst. Det är där de riktigt banbrytande framstegen har gjorts, i det stora hela, även om inte alla har gjorts där.
Kanske har den kristna kulturen haft Gud med sig på sätt och vis ändå, även om deras kyrkliga och politiska ledare inte har uppträtt därefter. Många vanliga människor i kristna länder förr i tiden (gräsrötterna, så att säga) var ju tämligen fromma och utövade en uppriktig tro som de fått lära sig – tänk bara på alla munkarna till exempel. De bad säkert ganska mycket. Och det är klart att om en massa människor ber direkt till Gud om hjälp och beskydd för sitt folk och sin del av världen, då måste det ju ändå på något sätt märkas.
Nu menar jag inte att man kan säga att ett visst land ”har Gud på sin sida”. Inte heller att Gud är någon sorts marionett, som man kan åkalla genom bön så att han gör precis som man vill och ger lycka och framgång. Jag menar bara att bön direkt till Gud har effekt, på något sätt, även om vi inte riktigt kan förstå hur. Kanske har det faktiskt visat sig i att det rent tekniskt och vetenskapligt gått bra för Europa.
Även om alla tekniska framsteg i den kristna världen förstås inte är av godo. Atombomber tror jag inte kom till genom att Gud gav idén. Civilisationen har nog också i övrigt gått lite väl långt på senare år. Det får man väl skylla på evolutionsläran... (blink, blink)

När Jemima och jag kommit så här långt i vår diskussion så fick jag (eller om det var vi båda två) en ännu mer intressant tanke om religionens samband med tekniska framsteg, och spann därmed vidare på om kristendomen kan ha någon fördel gentemot andra religioner.
Andra religioner är något som en hel del kristna, i synnerhet inom frikyrkligheten, verkar ha en ganska svartvit syn på. De tycker att alla religioner utom kristendomen (och möjligen judendomen) kommer av djävulen, och säger sådana saker som att muslimernas Allah i själva verket var någon sorts demon och att det över huvud taget är demoner som döljer sig bakom alla hedniska gudar. Vår egen Gud är god, de andra religionerna och filosofierna är onda, så är det.
Detta är en syn som jag inte delar – jag betraktar snarare islam, hinduism, buddhism, New Age och alla naturreligioner och övriga mytologier som ”goda försök”. De religionerna har kommit till genom att människor har sökt Gud, och enligt mitt sätt att se har de inte kommit ända fram, men det finns en hel del korn av sanning även i deras övertygelser och man ska inte förakta deras strävan. Snarare berömma den, som Paulus gör när han talar till folket i Aten om deras gudar. (När det gäller islam och Muhammeds uppenbarelse så är min uppfattning att Muhammed faktiskt var en profet och att det mycket väl kan ha varit ärkeängeln Gabriel som visade sig för honom och talade ord från Gud, och alltså inte någon demon, men att Muhammed tyvärr missuppfattade eller omtolkade vissa punkter och resultatet därför blev en ny religion istället för en ny kristen mission i arabvärlden.)

Men vad har nu då detta med tekniska framsteg att göra?
Jo, om min svärmors tanke stämmer, då var den tanken jag fick att det kanske går att gradera alla främmande religioner. Det vill säga att ju närmare ens religion ligger ”originalet”, alltså den kristne Guden, desto lättare går det med utveckling och sådant – och ju mer främmande den är, desto mer ”primitiv” blir man.
Ta åter igen muslimerna som exempel. De hade under många hundra år från 600-talet och framåt en blomstrande kultur i arabvärlden och gjorde åtskilliga framsteg – det var faktiskt de som återinförde antikens bortglömda kunskaper i Europa, och de härskade länge i Spanien på ett vist och harmoniskt sätt, utan att det rådde någon fiendskap mellan dem, kristna och judar. Så man kanske kan säga att muslimerna har lyckats rätt bra. Och kanske är orsaken till det att islam – trots allt – ligger ganska nära kristendomen och inte skiljer sig så mycket från den? Muslimerna var rätt så nära den verklige Guden, och därför gick det skapligt för dem... om än inte så bra som det i längden gjort för den kristna civilisationen.
Andra folk har haft religioner som legat lite längre bort från den kristna varianten, men det har ändå varit visa och filosofiska åskådningar, som hos de gamla grekerna eller i det kejserliga Kina. Rätt så goda resultat utvecklingsmässigt där också, tack vare snygga och välmenande försök med livsåskådningen.

Sedan kommer vi ytterligare ett snäpp längre bort. Vikingarna. När vi talar om deras religion börjar det bli lite smått ockult, med offerlundar och mer otrevliga riter, och även inslag av svart magi. Den mörka sidan gör sig en aning påmind i det religiösa livet. Och vikingarna var ju i och för sig duktiga på rätt mycket... men de låg efter resten av Europa på många områden också. De var rätt vilda och primitiva, åtminstone enligt schablonbilden. Men det räcker ju att läsa Arn-böckerna för att inse att muslimerna och de etablerade kristna hade ett försprång gentemot de brutala svearna och götarna.
Slutligen har vi de allra ”minst utvecklade” folken... och ja, jag vet, nu börjar jag säkert låta som den värsta rasist, men jag försäkrar att jag inte menar på det sättet. Jag menar bara att de folk som förblivit mest outvecklade, också är de som rent andligt verkar ha haft de närmaste kontakterna med Guds raka motsats. Schamaner, medicinmän, häxdoktorer, trolltrummor och voodooförbannelser... är det inte bland afrikanska och indianska stammar som detta har varit vanligast? Och är det inte just de folken som man förr brukade kalla ”naturfolk” eftersom de verkade tämligen primitiva? Det kanske finns ett samband mellan det och att de kom i kontakt med demoner (riktiga demoner, till skillnad från Allah)?
Nu påstår jag inte att indianer och afrikaner är mindre intelligenta än andra eller så, självklart inte. Det finns ju dessutom också uppenbart goda inslag även i deras livsåskådning, som respekten för naturen och sådant. Även i det här fallet ska man se deras religion som ett gott försök. Men ändå... var det kontakten med ”den mörka sidan” som hämmade deras utveckling?
Att be direkt till den kristne Guden ger den bästa effekten. Att be till någon annan Gud och ha ett vist filosofiskt/religiöst system ger inte lika bra effekt, men ändå en hyfsad. Att be till en avgudabild som inte är på riktigt ger en ytterligare sämre effekt. Att be till en existerande demon ger den allra värsta effekten. I längden. Kan det stämma?

Ja, nu är jag inte ens säker på att jag har rätt i det här, det var som sagt bara en tanke jag fick. Men jag tycker den är lite fascinerande.
Ett ”bevis” på den är för övrigt jag själv, för trots att jag är kristen har jag genom åren lyssnat på en hel del musik som är influerad av andra religioner (t.ex. Beatles, Army of Lovers, Eurythmics, Kula Shaker).
Och titta bara på hur oteknisk jag följaktligen är! Inte en tillstymmelse till framsteg där inte.
(Blink, blink, igen.)

onsdag 10 december 2008

Lite om dåliga DVD:er och japansk skräpfilm

Finns det inte någon som håller med mig om att den gamla videokassetten är överlägsen DVD:n?
Ärligt talat så tycker jag faktiskt det. En DVD har kanske sin tjusning, man kan t.ex. välja språk och textning på den, och det är bra bildkvalitet, och det finns ofta trevligt extramaterial också. Men rent praktiskt har den ett par väldigt stora nackdelar gentemot ett videoband.

Särskilt irriterande är det att en DVD nollställs varje gång man tar ut den ur DVD-spelaren, så att det blir svårt att hitta tillbaka till rätt ställe igen. Det är ofta aktuellt när Jemima och jag tittar på någon film. Vi ser sällan hela på en gång, det brukar bli för sent på kvällen innan en film är slut, så då pausar vi och fortsätter nästa kväll. Något som skulle kunna funka om det inte vore för att barnen vill se en film eller två under mellantiden – då måste man ju ta ut den filmen som vi höll på att se, och när vi sätter in den igen på kvällen går det först åt en stund till att klura ut var vi nu var någonstans. Och då går det i och för sig att välja scen med den där Scene Selection-funktionen, men det är ändå knepigt och det krävs ändå lite snabbspolning fram och tillbaka innan vi hamnar rätt.
Där är videokassetten mycket bättre, för en sådan film håller sig ju snällt kvar på samma ställe även om man tar ut den ur videon.
Att sedan en DVD inte behöver spolas tillbaka som en videokassett väger inte upp det, för som sagt, snabbspola får man ibland göra även på en DVD. Dessutom kan det ju ofta hända på en DVD att man inte kan snabbspola när man faktiskt skulle vilja göra det, som när det dyker upp fåniga trailers och meddelanden som man måste titta på innan menyn kommer fram. Till exempel den där hopplösa "YOU WOULDN'T STEAL A CAR. YOU WOULDN'T STEAL A HANDBAG..." och så vidare fram till "PIRACY. IT'S A CRIME."
Använder man videon slipper man det.

Sedan finns också en nästan ännu större nackdel, nämligen att en DVD så väldigt lätt går sönder. De är verkligen förfärligt ömtåliga och klarar inte en enda skrapning mot någon golv- eller bordsyta. Allt som oftast har det hänt att en film som vi eller barnen tittat på plötsligt har börjat hacka eller stanna upp, på det där enerverande sättet (och inte sällan med besviken barnagråt som följd). Ibland hjälper det att rengöra skivan, men det är långt ifrån alltid det funkar; vid många tillfällen har filmen varit räddningslöst förlorad.
Inte är det väl meningen att man ska behöva hantera en film som om den var en såpbubbla och packa den i steril bomull…? En film måste väl kunna tåla lite slitage. Särskilt som den gamla videokassetten gör det. Den kan förvisso också gå sönder, bandet kan trassla sig och så, men det händer inte på långa vägar så ofta som när det blir strul med en DVD.
Videon skulle vara ännu mer överlägsen än den redan är, om det inte vore för att DVD-filmer i alla fall rätt lätt kan rekonstrueras genom att man laddar ner dem och bränner dem igen, eller om man har varit förutseende nog att göra en säkerhetskopia. (Av den anledningen är det för övrigt en nödvändighet att fildelning är tillåtet och att alla skivor måste kunna kopieras… annars får man ju köpa samma film om och om igen.)
Vid de tillfällen då en DVD har gått sönder, och man har rengjort den och sätter in den igen, och måste titta på "YOU WOULDN'T STEAL A CAR" en gång till, och sedan måste välja scen också en gång till, då vill man verkligen slå ett slag för den gamla hederliga videon!

När jag nu ändå är i farten och pratar om filmer kan jag passa på att nämna ett tillfälle häromveckan, då Jemima och jag – delvis på grund av krånglet med att hitta tillbaka till rätt ställe på DVD:n – skickade tillbaka en hyrfilm utan att vi sett klart den. Den var nämligen så förskräckligt dålig att vi inte tyckte det var värt att se resten, särskilt inte eftersom vi skulle få snabbspola dit.
Filmen i fråga var en tecknad film med titeln ”Det levande slottet”, och vi hyrde den på Lovefilm eftersom den tydligen skulle bygga på boken med samma namn av Diana Wynne Jones: en av Jemimas favoritböcker. På engelska heter den ”Howl’s Moving Castle”. Men filmen visade sig vara ett stycke japanskproducerat skräp, som inte hade många likheter med boken (jag har inte själv läst den, men Jemima var ytterst missnöjd). De svenska rösterna saknade totalt all inlevelse, liksom handlingen överlag, och figurerna påminde till utseendet mest av allt om något från Pokémon… som jag verkligen är hyperallergisk mot!
För övrigt hade huvudpersonen Howl i den svenska dubbningen blivit Hauro – förmodligen en japanisering av det engelska namnet (för japaner kan som bekant inte säga L utan säger R istället) som de svenska översättarna missat, pinsamt nog.
Jag brukar inte gilla kultursnobberi och försöker alltid att inte vara fördömande mot ”skräpkulturen”, men i det här fallet fattar jag inte hur sådant erbarmligt trams kunde importeras in i Sverige. Maken till livlös kommersialism har jag sällan skådat. (Jag gissar att japanerna skaffade sig rätten till Diana Wynne Jones böcker för att kunna rida lite på Harry Potter-vågen, men Jones kan knappast vara glad åt resultatet.)

Kanske var det då trots allt tur att vi började se filmen på DVD och tappade bort stället där vi var… för annars hade vi kanske slösat bort en halvtimme till på att se färdigt den!

söndag 7 december 2008

Familjens nyhetssida

Är det någon som tycker att jag har uppdaterat nyhetsavdelningen på familjens hemsida väldigt dåligt de senaste månaderna?
Nu har det blivit åtgärdat, i samband med att vi har strukturerat om hela den hemsidan en del. Nyhetssidan är nu nämligen ersatt med en länk till en ny blogg - som dock layoutmässigt ser ut ganska exakt som vår hemsida. Denna nya blogg kommer att fungera som nyhetsrapportering för vår familj i fortsättningen, och både Jemima och jag kommer att uppdatera den när något händer. Förhoppningsvis blir det betydligt oftare än när jag skrev nyheter en gång i månaden på hemsidan!
Ja, jag kanske ska förse er med länken till denna nya "bloggnyhetssida" också. Klicka bara här så kommer ni dit.
För övrigt går det nu också att komma hit till min egen privata blogg via hemsidan. Allt för att familjen Hammarlunds entusiastiska fans ska kunna navigera så enkelt som möjligt i vårt fantastiska utbud! :)

Mer inlägg på den här bloggen kommer inom kort.

måndag 1 december 2008

Maria Lang och pusseldeckaren

Sist jag skrev inlägg handlade det om böcker. Jag hade därför inte tänkt mig att det skulle göra det den här gången också, men… ja, det kommer det nu att göra ändå. Deckare, närmare bestämt.
För i en bokhylla i Nässjö i förrgår hittade jag en bok som jag – min vana trogen, se föregående inlägg! – inte kunde låta bli att dra ut ur hyllan och börja bläddra i. Den hette ”Vem är du?” och det var en självbiografi av Dagmar Lange, mer känd som deckarförfattaren Maria Lang (dessutom var hon rektor och litteraturhistoriker).
Ni vet, Maria Lang, hon som skrev en rad böcker som ofta utspelar sig i småstaden Skoga, det vill säga hennes hemstad Nora i Västmanland. När hon levde (hon dog för rätt många år sedan) kunde man ofta se henne promenera omkring i stan på nätterna och hämta inspiration, och hon vände på dygnet och skrev sina böcker under de mörka timmarna i sitt hus vid stranden av Norasjön.
Maria Lang råkar ha en väldigt stor betydelse för mig, eftersom jag slukade alla hennes pusseldeckare i 11-12-13-årsåldern och i viss mån även senare. Hon har faktiskt påverkat mig väldigt mycket och gett mig en läsupplevelse nästan utan motstycke. Man kan nog säga att Maria Lang är för mig vad Olov Svedelid är för min bror Kristoffer.

Jag medger att hon inte direkt var världens bästa författare. Även om hon kallades för Sveriges Agatha Christie, och också hade Agatha som förebild, så var Maria Lang helt underlägsen den engelska mästarinnan sett till både pusselkonstruktion och personteckning. Väldigt många av de böcker Lang har skrivit är rent ut sagt dåliga, i synnerhet de från åttiotalet.
Men det finns ju några som är väldigt bra också. ”En skugga blott” till exempel. Och ”Kung Liljekonvalje av dungen”. Och ”En främmande man”. Och ”Tragedi på en lantkyrkogård”, om man bara försöker ignorera den där nervpåfrestande lillgamla elvaåriga ungen som annars fördärvar den boken.
I sina bästa stunder var Maria Lang mycket bra på att skapa en härligt kuslig mordstämning i svenska miljöer, bland förnäma akademiker och skvallrande småstadsbor, och inramat med massor av opera och skaldcitat.
Därför är det inte så underligt att jag gärna ville ta en titt i hennes självbiografi och se hur hon själv upplevde sitt författande och vad som låg bakom böckerna.

En sak som hon skrev där i memoarerna var särskilt intressant. Hon menade att hela detektivromangenren kan delas in i två grupper – en som man kan kalla pusseldeckare, och en som är mer fixerad vid rent våld, ”hårdkokt” som vi skulle säga idag. Lang (eller kanske mer doktor Dagmar Lange i det här fallet) tyckte att Agatha Christie, Dorothy Sayers och Arthur Conan Doyle var representanter för den första gruppen, och att hon själv också försökte föra vidare arvet från den. Den andra gruppen var Mickey Spillane och annat i den stilen, sådana deckare som man kan kalla mer ”realistiska”, i motsats till pusseldeckarna som är i grunden orealistiska (för hur sannolikt är det att det inträffar ett äkta locked room mystery med ett begränsat antal misstänkta?).
I alla fall, hon klargjorde väldigt tydligt att hon tyckte om den ena gruppen men absolut inte den andra, eftersom hon var övertygad motståndare till våld och inte tyckte att man borde frossa i sådant. Att en deckare skulle vara realistisk tyckte hon inte alls, för en deckare ska nämligen utgöra en sorts verklighetsflykt. Den ska roa snarare än oroa, och den ska inte vädja så mycket till känslorna som till förnuftet, eftersom en av poängerna med den är just att man som läsare ska kunna både läsa boken och lösa den med förnuftets hjälp.
Slutligen avslöjade Maria Lang att anledningen till att hon själv lämnade Svenska Deckarakademin var att den hade röstat fram den typiskt hårdkokte och ”realistiske” Raymond Chandler att vinna deras pris för bästa deckare vilket år det nu var.

Alltsammans tål att tänka på. Jag måste säga att jag till stora delar håller med min barndomshjältinna i hennes uppfattning, för jag tycker inte heller att en deckare behöver vara realistisk (snarare är det jättekul om den är helt skruvad!), en bok får gärna vara en verklighetsflykt, och ett riktigt snyggt och fiffigt pussel som man kan försöka lösa själv är enligt min mening något av det allra viktigaste i en bra deckare. Ett sådant som i Agatha Christies ”Tio små negerpojkar”, till exempel.
Samtidigt har Lang en lite väl svartvit syn på saken, som också har påverkat hennes eget skrivande tror jag. Det var nog hennes bestämda åsikt att det handlar mer om förnuft än känslor, och att en deckare verkligen inte fick vara realistisk och att poängen framför allt var att lösa den, som gjorde att Maria Lang aldrig blev någon särskilt bra litterär psykolog. En vän till mig har häftigt kritiserat henne för att hennes karaktärer är så hopplöst tråkiga och föga trovärdiga, och om så nu är fallet är det kanske inte så konstigt då.

Ser man till läget på deckarfronten nu för tiden så tror jag inte att Maria Lang skulle ha gillat utbudet något vidare. De allra flesta romaner som numera kommer ut i genren (och belönas av Svenska Deckarakademin) bygger mer på det där hårdkokta, realistiska konceptet än på det traditionella Agatha-pusslet. Henning Mankell är ett gott exempel, likaså Jens Lapidus (jag läste ut ”Snabba cash” idag). Men det handlar ändå i många fall om bra böcker, till stor del beroende på att psykologin i dem fungerar. Det var något som Lang ibland glömde att ta i åtanke. Så kan det bli när man konstruerar en bok som om den vore en matteuppgift.
Icke desto mindre vill jag gärna höja min röst för att få se fler försök i den gamla, genuina pusseldeckargenren. Den verkar faktiskt nästan utdöd nu för tiden, förvisad till Agathas och Dorothys (och i vissa fall då även Maria Langs) fornstora dagar. Jag skulle gärna vilja att den återupplivades och förnyades! Det behöver inte nödvändigtvis ske på bekostnad av psykologin. Mindre hårdkokt realism och mer absurda – men logiska – mysterier åt folket!

Om ingen annan tänker börja skriva sådana böcker igen får jag väl göra det själv. Ibland får jag faktiskt lust till det.
Men för det mesta tvivlar jag på att det skulle funka. Psykologisk inlevelseförmåga är nämligen inte något som kännetecknar mig som författar-wannabe, lika lite som den kännetecknar Maria Lang.
Som dock trots sina svagheter fortfarande är en förebild för mig. Jag tycker hon ska ha en eloge för sin insats för den svenska pusseldeckaren.
Kanske skulle jag någon gång göra en resa till Nora, gå omkring på gatorna där och spana in miljöerna från Maria Langs böcker, insupa atmosfären och få lite inspiration…
Ja, det ska jag göra.

måndag 24 november 2008

Vad har hänt med mitt bokläsande egentligen?

För länge sedan var jag en bokslukare. I synnerhet på mellanstadiet, då lånade jag hem floder av böcker som jag plöjde igenom utan att någonsin tröttna. Och även genom hela tonåren och en bit upp i studentåren läste jag ganska flitigt. Hade till och med en bokjournal ett tag, där jag skrev små recensioner av de böcker jag läste. Det kunde bli uppemot trettio om året, bortsett från dem som jag läste om (och det var också en hel del).
Numera läser jag nästan ingenting. Sorgligt men sant. Jemima har jämt och ständigt en bok i högsta hugg, och blir helt rastlös och desperat om hon inte har något att läsa för tillfället. Själv är jag nere i ett så lågt antal böcker per år att de går att räkna på ena handens fingrar. De enda floder man kan tala om nu för tiden när det gäller mitt läsande, är de floder som mamma bibliotekarien skulle gråta om hon kunde se hur lite jag läser. Hon som alltid tyckte att läsning är något av det viktigaste i världen.

Så vad beror det nu på att jag nästan inte alls läser längre?
Den bortförklaring jag brukar komma med är att jag måste koncentrera mig när jag läser, att jag inte som Jemima kan plocka upp min bok när som helst och var som helst och läsa några rader mellan varven samtidigt som jag gör något annat. Jag måste ha en någorlunda lång stund och samla mig så att jag kan läsa ordentligt. Och eftersom jag har så mycket att göra jämt så får jag sällan tillfälle att samla mig.
Visst, det där kan man kanske inbilla sig. Men det stämmer inte, har jag insett nu.
Se bara på Harry Potter. Där behöver jag då inte några särskilt koncentrerade tillfällen för att läsa, för varje gång det har kommit en ny Harry Potter-bok har jag kastat mig över den och inte låtit något hindra mig från att läsa i tid och otid. Det märktes särskilt när den sista boken i serien kom för snart ett år sedan. Jag var ju bara tvungen att få veta hur det skulle gå och på vilket sätt alla trådarna från de sex tidigare böckerna skulle knytas ihop till slut.
Fram tills nu trodde jag att Harry Potter bara var ett undantag från regeln, men så är nog inte fallet. Det handlar helt enkelt om motivation. Om jag bara har en bok i min hand som jag verkligen är intresserad av, då slukar jag den. Precis som förr i världen. Det gäller för Harry Potter, men det gäller för andra böcker också.

Just nu läser jag en bok där motivationen faktiskt har infunnit sig, nämligen den särpräglade hårdkokta deckaren ”Snabba cash” av Jens Lapidus. Jag lånade den redan för två månader sedan av min kompis Christian, som rekommenderade den starkt, och jag började läsa lite grann, men motivationen dök inte upp just då. Boken verkade i och för sig intressant, men inte tillräckligt för att jag skulle ge mig in i den på allvar, och så blev den liggande.
Tills nu häromdagen, då jag läste några sidor till och plötsligt blev helt fast. Jättebra bok, verkligen. Jag tänker kila iväg och plocka upp den igen och läsa vidare så fort jag skrivit färdigt det här inlägget.

Det känns förstås lite fånigt att det ska vara så svårt för mig att få fram den rätta motivationen, och att jag läser jättelite bara för den sakens skull. Det kan också bli pinsamt om jag försöker läsa en bok som någon annan tipsat om, men inte får motivation och därför behöver lååång tid för att komma igenom den. Svårt att förklara för den som tipsade varför man inte läser den där boken som är så bra…
Exempel: i teorin håller jag just nu (förutom att jag läser Lapidus bok) på att ta mig igenom Alexander McCall-Smiths serie om Mma Ramotswe, men där går det i sanning trögt. Jag fattar inte varför… böckerna är ju inte alls dåliga, tvärtom är de på många sätt roande och härliga med sina genuina Botswanamiljöer.
Likadant är det med en av Jemimas favoriter, den komiske fantasyförfattaren Terry Pratchett. Han skriver riktigt bra, men man kan inte precis säga att jag har sträckläst någon av hans böcker.

Kanske är det fråga om att få de rätta energikickarna. För det mesta är jag för trött och håglös för att engagera mig i en bok… och så har jag någon dum känsla av att jag borde använda min tid till något mer konstruktivt än att läsa böcker. (Nu vrider sig mamma flera varv i graven.)
Därför kommer motivationen bara vid enstaka tillfällen. När jag är uppriktigt intresserad och helt kan slappna av och inte känner tvånget att jag måste läsa en viss bok och tycka att den är bra, och ingen har ifrågasatt varför jag läser just den där boken som är så dålig.

Medan jag väntar på motivationen slöläser jag. Det är mina läsvanor i ett nötskal nu för tiden. Jag läser tidningar, och jag går omkring bland bokhyllorna och drar ut en och annan bok… oftast någon som jag redan läst, för att jag bara vill kolla något i den som jag glömt bort, men det kan också vara någon bok som jag inte läst och som ser intressant ut, och som jag bara småbläddrar i. Eller så tittar jag i uppslagsverk förstås. Sådant kan man göra även utan motivation, koncentration och energi. Det är väl därför.
Min svägerska Johanna har vänligt pikat mig för att jag går och drar ut diverse böcker ur hyllorna hela tiden och läser lite här och lite där på stående fot. Och sist Jemima och jag såg filmen ”Dansar med vargar” var vi överens om att om jag var siouxindian, så skulle mitt namn vara Bläddrar-i-böcker.
Tja, det är väl bättre att läsa på det sättet än att inte läsa något alls.
Men jag skulle ändå önska att jag kunde ta mig i kragen någon gång, komma igång på allvar och läsa igen, frambringa motivation för varje bok, och bli bokslukare på nytt.
Det skulle nog inte vara så mycket mer tid som gick förlorad än vad som är fallet nu. Slöläsande är också lite slöseri med tid.
Nu ska jag gå och fortsätta med ”Snabba cash”.

söndag 23 november 2008

Är det farligt att svälja tuggummi?

En av mina vanor, eller snarare ovanor, är att väldigt ofta gå omkring med ett tuggummi i munnen. Jag ser till att nästan alltid ha ett paket i fickan, och stoppar i ett nytt tuggummi varje gång behovet kommer att ha något att tugga på.
För att vara exakt så var det år 1993 jag började med detta, och anledningen var lite komisk… jag skulle precis åka på konfirmationsläger, och tänkte att om det nu blir tillfälle till romans med någon av tjejerna på lägret så måste man ju se till att man har bra andedräkt. Därför satte jag igång att tugga Toy hela tiden, och det blev omedelbart min gimmick.
Någon lägerromans blev det aldrig, men jag fortsatte med tuggummina av bara farten även efter lägret, och på det sättet har det alltså rullat på. Märket har varierat – jag gick så småningom över från Toy till V6, därifrån till Extra och sedan vidare till Stimorol – men jag har hela tiden tuggat helt automatiskt och rutinmässigt. Även nu för tiden, trots att jag nu har mitt på det torra vad gäller äktenskap och alltså kanske inte behöver bekymra mig mycket om andedräkten.
Jag vågar inte tänka på hur mycket pengar jag sammanlagt måste ha lagt ut på tuggummin under femton års tid!

Nackdelen med mitt vanemässiga tuggande är att jag efter en stund helt glömmer bort att jag har tuggummi i munnen, och då kan det bli kvar där ganska länge och helt tappa smaken. Utan att jag tänker på det.
Sedan har vi ju det där med att man måste göra av tuggummit någonstans, när man väl börjar inse att det är färdigtuggat. Vad ska man då göra med det?
Ja, självklart slänger jag det ju i en papperskorg eller i toan om jag får tillfälle, men ibland finns det inget sådant ställe tillgängligt. Då har det ibland hänt att jag kastat tuggummit i naturen, och därmed säkerligen orsakat trubbel för en och annan kaxig myra (som i visan av Stefan Demert). Men om jag är inomhus, till exempel vid ett middagsbord, har jag ibland inget annat val än att diskret svälja det.
Detta är något som min hustru nästan hysteriskt har försökt få mig att låta bli ända sedan vi träffades. Hon tycker att det inte bara är äckligt att svälja tuggummin, utan det kan säkert vara farligt också. ”Tuggummi är ju plast! Det bryts inte ner! Det är inte alls bra för magen att svälja tuggummi!”
Så jag försöker låta bli, men ibland slinker det som sagt ner ett och annat Stimorol i magen ändå.

Fast tänk om Jemima har rätt? Om det verkligen är livsfarligt att svälja dem? Tuggummina kanske inte alls tas om hand av matspjälkningsapparaten... de kanske klibbar ihop sig till en enda stor beläggning som sätter sig fast på magsäckens innerväggar, eller något sådant. Det låter ju inte så trevligt.
Jag kan föreställa mig hur jag plötsligt oförklarligt avlider och blir obducerad, och hur obducenten bistert säger ”Jaha, här har vi bestämt dödsorsaken” och lyfter upp min dallrande magsäck och visar sina assistenter hur ett lager av femton års svalda tuggummin har satt hela magfunktionen ur spel.

Nej, ärligt talat, vid närmare eftertanke tror jag inte på detta. Om det på något sätt var ödesdigert att svälja tuggummi skulle det väl stå varningstexter på paketen? Och om det hade inträffat fall av ”tuggummiförgiftning” borde man väl ändå ha hört talas om det? Jag kan ju knappast vara ensam om att svälja dem.
Dessutom tror jag faktiskt att tuggummin är nedbrytbara, även om det kanske tar längre tid. Vid de tillfällen då jag glömt bort mig och haft ett och samma tuggummi i munnen väldigt länge (som Violetta Fagervy i ”Kalle och chokladfabriken”) har jag konstaterat att det blivit väldigt löst och sladdrigt, börjat lösa upp sig i mindre delar och helt uppenbart krympt också. Och då är det ändå bara saliven som orsakar detta. Jag kan inte tänka mig annat än att de frätande magsyrorna löser upp tuggummit ordentligt och ser till att det försvinner. Slutsatsen är alltså att det är ofarligt att svälja mina Stimorol, men jag behöver ju ändå inte göra det i onödan förstås. En papperskorg är ju alltid bäst.

Ursäkta om jag med detta inlägg har upprört en och annan känslig mage.

onsdag 19 november 2008

Kändisar jag känner - eller också inte

En gång i tiden, i mitten av 90-talet närmare bestämt, var det en liten kille som brukade komma och leka med min lillebror. De var väl kanske sex-sju år gamla då eller något. Han bodde i ett av de närmaste husen i grannskapet där i Landsbro, och var på besök hos oss rätt ofta under en period.
Numera har den där lille killen blivit berömd, eller är i alla fall på god väg. I likhet med många andra killar från Landsbro spelar han ishockey, och han är så pass bra att han nu för tiden är ordinarie i Frölundas A-lag i elitserien och är draftad av Ottawa Senators i NHL.
Väldigt festligt, att det har gått så bra för just den grabben som jag inte minns som något annat än en liten knatte.

Det här är ett exempel på när jag ”känner en kändis”. Inte för att jag nu är ute efter att skryta eller så – jag känner i själva verket inte alls den här killen och försöker inte sola mig i någon stjärnglans. Jag tycker bara att det som sagt är roligt när man konstaterar att just folk som man faktiskt har träffat blir framgångsrika.
Jag har några fler exempel som jag tänkte räkna upp. Och för att det verkligen inte ska framstå som att jag skryter, tänker jag inte nämna några namn. Om någon som läser detta gillar att klura på saker så kan ju den personen försöka räkna ut vilka kändisar det gäller. Eller mja, i de flesta fall är det väl B- och C-kändisar. Men ändå.

Vi kan ju fortsätta i sportens värld. Där finns ju en del före detta klasskompisar och andra skolkamrater som blivit hyfsat duktiga på i synnerhet hockey och bandy, som spelas i Landsbro och Vetlanda där jag gick i skolan. Alla dem behöver jag så klart inte nämna. Men den mest framgångsrike är den ishockeyspelare från Landsbro som redan gått ett steg längre än brorsans kompis – han spelar i Detroit Red Wings och vann ett Stanley Cup-guld nu i år. Han gick en klass under mig i skolan och är kusin till en av mina gamla Landsbrovänner. Jag har egentligen aldrig känt honom mer än till namnet, men jag höll en stark tumme för Red Wings under slutspelet i våras just för att han var med och spelade.

En annan sportprofil som jag haft att göra med, på ett helt annat håll, är en talangfull simmerska från Stenungsund, numera tävlande för Väsby SS. Hon ingick i en spanskgrupp som jag var lärare för under vårterminen 2002, och jag minns att hon frågade mig vad simma hette på spanska (nadar) när hon skulle skriva om vad hon gjorde på sin fritid... Hon var med i OS i Peking, men utan att ta medalj.

Vidare till politik, för nästa ”kändis” som jag en gång har känt är en kvinnlig politiker som bland annat har gjort sig känd för att vilja bojkotta just Peking-OS. Hon är ordförande i ett av de stora partiernas ungdomsförbund. Jag träffade henne ett antal gånger för cirka åtta år sedan, då hon var med i samma kyrkokör som jag i Buråskyrkan i Göteborg. Och om sanningen ska fram så tyckte jag att hon var ganska snygg. (Fast senare samma år träffade jag Jemima och hon är snyggare.)

Nu tar vi steget över till skådespeleri, och det är egentligen där jag har allra störst anledning att säga att jag känner en kändis. Det finns nämligen en skådespelare som bl.a. har firat stora komiska triumfer i ungdomsprogrammet ”Raggadish”, och förutom detta har han synts till i TV-serier som ”De drabbade” och ”Oskyldigt dömd”.
Den killen är en gammal god vän till mig – faktum är att ett tag på 90-talet var han bland de allra bästa. Han och jag konfirmerades tillsammans på Hjelmseryd 1993 och upplevde en tågluff i varandras sällskap. Efter det verkar det ju onekligen ha gått bra för honom. Just nu ser jag honom nästan varenda dag på TV, eftersom han spelar en av de två klantiga tjuvarna i barnprogrammet ”Tjuv och tjuv”, som mina barn älskar. Det känns faktiskt väldigt roligt och nästan högtidligt att de sitter och tittar på min gamle polare på TV. Även om snubbelkomiken i programmet är betydligt mer i barnens smak än min.

”Tjuv och tjuv” är dessutom betydelsefullt på det sättet att den jazzaktiga musiken till det programmet har gjorts av en annan gammal konfirmationskompis till mig. (Han och skådespelaren har känt varandra hela livet, så det är väl inte så förvånande att de bidrar till samma produktion på det här sättet.) Den kompisen är en erkänt duktig musiker; jag vet inte vad han mer har på sin meritlista, men en sak vet jag och det är att han medverkar som både studiomusiker och körsångare på det första albumet med en viss superpopulär svensk glamrockgrupp. Som vann melodifestivalen 2007. Den gruppen och mina båda ”berömda” konfirmationskompisar kommer alla från samma småländska stad.
Och vad gäller den gruppen, så känner jag inte dem. Har inte träffat dem någon gång. Men jag har ytterligare en koppling till dem, för deras andra album är tillägnat en man som de kände och som omkom i en bilolycka år 2000. Honom kände jag också lite – han var en flitig besökare på Hjelmserydsstiftelsen. (Just det, samma ställe där jag, skådespelaren och musikern är konfirmerade.)

Jaha, det här är väl allt jag har att komma med när det gäller kändiskontakter. Kanske är det tillräckligt för att kvalificera mig till ”Jag mötte Lassie”, föreningen för fåniga meriter. Alla mina meriter går lite i samma stil som ”Min hund har kissat i samma buske som Joey Tempest”.
Nej, som sagt, detta är inget jag på allvar stoltserar med.
Det är bara ett antal fall där jag blir road och förtjust och tänker ”ja men den där personen har jag ju träffat!”

måndag 17 november 2008

Utmaning!

Nu har jag blivit utmanad igen, med ett antal frågor om ”första gången jag…”. Lite småintressant att svara på faktiskt. Utmaningen kommer även denna gång från Miriam.

Första gången jag…

… åt tacos har jag inte en aning om, men det måste ha varit i 14-15-årsåldern någon gång. Dessförinnan hade väl inte det slagit igenom riktigt.

… körde bil var när jag var 17 och farfar föreslog att jag kunde få pröva att köra hans bil lite grann på den stora tomten i Trånshult (sommarstugan). Jag hade inget ”lämp” och hade egentligen ingen tanke på att skaffa det heller, men gick med på att vara lite olaglig. Det jag minns av den bilturen var att farfar satt bredvid och hela tiden instruerade ”Kôpplingen i bôtten! Kôpplingen i bôtten!” och så ett och annat ”Ooooutch!” när jag höll på att ramma lyktstolpen på uppfarten.

… sov i tält måste jag ha varit fyra-fem eller något. Jag har ett vagt minne av att jag övernattade någonstans på en ö i en sjö i Småland, med pappa och min farbror. Vi hade med oss matsäcksmackor med makrill i tomatsås, så då fick jag smak för det smörgåspålägget.

… drack alkohol beror väl på hur starkt det ska vara för att räknas som det. Om även en svag alkoholhalt duger så var jag tio. Då drack jag lättöl på en kyrklunch, eftersom jag gärna ville framstå som vuxen och mogen och förståndig inför alla tanter och farbröder. Av samma anledning tvingade jag i mig kaffe efter maten.
(Nattvardsvin drack jag förstås betydligt tidigare, men det räknas väl inte.)

… fick ett jobb var när jag sommarjobbade några veckor på kyrkogården. Året var 1996 och jag var arton. Men den första riktiga anställningen, som inte var sommarjobb eller volontärjobb, lät vänta på sig till 2002 då jag hade mitt första jobb som spansklärare.

… stod på en scen beror också på, och i det fallet beror det på vad man menar med en scen. Stått upp och sjungit/framträtt för folk har jag gjort sedan tidig ålder, särskilt i kyrkan och sådant där.

… svimmade… nej, det har jag inte gjort ännu. Inte ens när mina barn föddes. Det är jag stolt över.

… svarade på en fånig enkät var nog när jag gick på lågstadiet och vi fyllde i en enkät om hur det var i skolan och sådant där. Bland annat fick vi svara på om vi tyckte att vi lärde oss räkna, skriva respektive läsa i skolan. Jag kryssade nej på det sistnämnda, för räkna och skriva tyckte jag att jag lärde mig (skriva skrivstil i alla fall) men läsa kunde jag ju redan innan! När fröken sedan läste upp en del av svaren sade hon lite förbryllat ”Jaha, här var det visst nån som tyckte att han inte lär sig läsa i skolan”, och alla skrattade, och jag förstod inte varför.

Det var det.
Då skickar jag utmaningen vidare till… Jemima, Johanna och… Kristoffer får det bli.

lördag 15 november 2008

Tre barn i kyrkan

För bara en liten stund sedan kom jag in i barnens lekrum och fick se något som gjorde mig varm om hjärtat.
Lydia och Adam hade ställt upp tre leksaksstolar på en snygg rad och höll på att leka kyrka! Adam var försedd med en trave Pixi-böcker, ”för det får barnen läsa i kyrkan”, förkunnade Lydia. Själv hade hon med sig en mjukishund som skulle föreställa hennes barn, och det barnet gick hon också högtidligt fram och döpte. Dessutom sjöng hon en psalm, som hon hittade på medan hon sjöng den. Inte något jätteandligt innehåll direkt, det var något om att ”fåglarna kvittrade i skogen och hunden sprang hem till sin mamma”, men i alla fall. Oerhört gulligt alltsammans.
Jag och mina småsyskon lekte själva kyrka när vi var små, men det kom som lite av en glad överraskning att Lydia faktiskt kom på samma idé. Jag gick ju ganska ofta i kyrkan och min pappa var präst, så det var ju kanske inte så konstigt att jag lekte om det också. Mina barn har inte varit där riktigt lika mycket och de är ”bara” prästbarnbarn (två gånger om), men de kyrkobesök de fått räcker kanske då. De har ju uppenbarligen tagit intryck.

Faktiskt är det så att Isak, Lydia och Adam är ganska duktiga när de är i kyrkan. Det är klart att det fordras en del strategiskt tänkande för att sitta igenom en gudstjänst med tre barn i åldrarna 2-5, men det brukar funka rätt bra. På sin höjd blir det att de börjar krumbukta sig och bli rastlösa och otåliga när det har gått en stund, så att man då måste avleda deras uppmärksamhet på något sätt. Man kan förstås inte heller undgå att omkringsittande gudstjänstbesökare märker att barnen är där – de sitter inte direkt som tända ljus under hela gudstjänsten, om man säger så. Men det blir sällan några vilda skrik och raseriutbrott, och man behöver inte springa runt och jaga dem när de flänger omkring i kyrkorummet. Långa stunder kan de också vara helt stilla och nästan andäktiga, särskilt Adam faktiskt. Varje gång det är orgelmusik blir han alldeles lugn.
Så jag blir ganska lätt förnärmad om någon antyder att barnen inte uppför sig i kyrkan. De är redan kyrkvana så det räcker för deras ålder, och mer kan man inte begära av dem. Ett av målen som småbarnsförälder i kyrkan måste väl vara att barnens närvaro inte hindrar resten av församlingen från att uppfatta vad som sägs och få med sig det andliga innehållet – och det tycker jag inte att våra barns närvaro gör. Att kräva att de verkligen ska vara knäpptysta och blickstilla hela mässan igenom är inte rimligt, även om det finns människor som har den inställningen.
Barn måste också få gå i kyrkan, och lite tolerans får man visa mot dem! Det tycker jag faktiskt.

Min absolut största förebild när det gäller detta, och även den person som visat mig hur viktigt och betydelsefullt det är att ta med barnen till kyrkan, är givetvis min salig mor. Om någon tycker att det är strongt av mig och Jemima att ha med tre småbarn i kyrkan och försöka hålla ordning på dem där, så skulle den personen ha träffat mamma. Hon var fast besluten att gå i kyrkan med oss, och hon skötte det dessutom på egen hand, eftersom pappa ju var prästen och stod framme vid altaret och alltså inte kunde hjälpa henne. Lätt var det verkligen inte alltid, mamma fick allt jaga barn en hel del… men hon klarade det och stod ut med det och var hängivet engagerad i att göra det. Det betydde oerhört mycket för henne att vi också skulle få gå i kyrkan. (Hon var också kritisk mot sura röster som antydde att barnen inte hade där att göra.)
Det finns ett mycket gammalt nummer av tidningen Kyrkligt Magasin, från 1982 eller något sådant, där mamma har skrivit ett kåseri om en ”kyrksöndag” med sina två barn, d.v.s. jag och min bror Kristoffer. Det kåseriet är helt underbart! Tyvärr har jag det inte kvar, och skulle väldigt gärna vilja få tag på det gamla tidningsexemplaret någonstans… Jag minns att mammas artikel uttrycker hela hennes situation med barn i kyrkan fullständigt på pricken.
Om mamma kunde ta med sina barn i kyrkan på det sättet hon gjorde, då kan jag också. Jag tror på samma sätt som hon att det i längden är viktigt och nyttigt för barnen att få vara med, och då får det vara värt lite besvär.
Jag är inte säker på att mina syskon håller med mig om detta, jag har för mig att något eller ett par av dem upplevde att de ”tvingades” iväg till kyrkan av mamma och att det inte var särskilt positivt. Det får man ju också vara försiktig med, att det inte får motsatt effekt. Men när det gällde mig så lönade sig mammas ansträngningar, den saken är klar.

Att Lydia och Adam nu helt spontant leker kyrka är ett trevligt tecken på att det kanske lönar sig här hos oss också. Betyder det att Jemima och jag håller på att lyckas med att ge barnen en kristen fostran?
Man märker det inte medan man håller på, eftersom man då är tillräckligt upptagen med att gräva i den medhavda ryggsäcken för att få fram små kristna barnböcker och russinpaket, men kanske bär försöken frukt i de unga själarna…
Isak satt för övrigt en lång stund i soffan idag och plöjde barnbibeln från pärm till pärm.

För min del så minns jag att jag lekte kyrka när jag var fyra, och använde ett litet leksaksfat av plast som paten (= fat med nattvardsbröd, om någon undrar). Minns att det var något som gick fel och att jag då blev arg, dängde fatet i golvet och utropade ”Dumma Kristelikamen!” (Det var så jag uppfattade orden ”Kristi lekamen”, som det hette vid nattvarden på den tiden.)
Men då kom ju mamma in och förmanade mig att så skulle man ju faktiskt inte säga.

måndag 10 november 2008

OBS! SE UPP! Det är STARK BESSERWISSER-VARNING på det här inlägget! LÄS DET INTE!

Tillåt mig klaga på ett utbrett språkmissbruk och översättningsfel, med utgångspunkt i en ytterst vardaglig händelse.
För en dryg vecka sedan hemma hos Jemimas farmor var jag sysselsatt med att hjälpa något av barnen på toan, och läste då lite förstrött på flaskan med flytande tvål vid handfatet, samtidigt som barnet (tror det var Lydia) höll på att tvätta händerna med den tvålen. Texten på flaskan var på svenska, helt och hållet. Men när jag läste adressen till tillverkaren så stod det, trots svenskan, så här:
”Espoo, Finland”.
Och det gjorde mig irriterad. Någon som anar varför?
Jo, därför att staden Espoo heter inte det på svenska. Den heter Esbo, och det där var ytterligare ett exempel på när svenskar inte fattar att städer i Finland ofta har svenska namn.

Kanske är det för att jag har finlandssvenskt blod i ådrorna som jag tycker att det där är ett rent oskick. Men det blir allt vanligare, och jag reagerar mot det.
Det har bott svenskspråkiga människor i Finland i många hundra år, och många av platserna i Finland har svenska namn som är lika gamla och ursprungliga som de finska. Icke desto mindre talas det allt oftare i tidningar och andra skrifter om ”staden Savonlinna i Finland”, ”finska Lappeenranta” eller ”han kommer från Kajaani”. Eller då ”tillverkad i Espoo”.
Trots att man lika gärna kan och bör säga Nyslott, Villmanstrand, Kajana och Esbo. I fallet Esbo är det nästan pinsamt, för här handlar det ändå om Finlands näst största stad.
Jag tycker att åtminstone folk som skriver sådant som publiceras offentligt borde vara lite noggrannare med vad städer i Finland heter på svenska! Har en stad ett svenskt namn är det det namnet som ska användas. Punkt slut. Det är väl inte konstigare än att vi kallar den italienska staden Venezia för Venedig?
Och till skillnad från Venedig är ju de svenska namnen på orter i Finland ofta inte ens översättningar, de är original. Så mycket större anledning att använda dem.

Ibland innebär det förstås lite detektivarbete att strikt kalla finländska orter vid sina svenska namn, för p.g.a. Finlands sätt att tillämpa sin tvåspråkighet (som jag ändå måste säga att jag beundrar) kan det vara svårt att luska ut vilka de namnen är.
Om man till exempel åker från Åbo ner till Kimitoön, där jag har merparten av min släkt på mammas sida, så passerar man en rad städer och samhällen som heter, i tur och ordning, Kaarina, Piikkiö, Paimio och Sauvo. När man åker igenom så verkar de onekligen heta det, för det är bara de namnen som står på skyltarna. Tittar man på kartan så finns det inte heller några andra varianter.
Men det är för att alla de kommunerna är helfinska. Av den anledningen går det inte att hitta deras svenska namn, vare sig på kartan eller på skyltarna när man är där. Ändå finns det svenska namn på de här orterna. De heter S:t Karins, Pikis, Pemar och Sagu.
Ja, jag vet, dessa svenska namn klingar inte särskilt mycket mer svenskt än de finska, inte för en sverigesvensk i alla fall... men det är så det ska heta. Och om man väl kommer ner till Kimitoön så märker man det. För där är kommunerna tvåspråkiga, med både svenska och finska, och i byn Kimito finns det en vägskylt som pekar tillbaka... inte mot nämnda Paimio, utan mot PEMAR / PAIMIO.
För sådär tjugo år sedan stod det faktiskt bara Pemar, för då var Kimito kommun helsvensk. Det är så Finlands språkpolitik fungerar.

Det här är som synes inte särskilt lätt att veta i förväg, men om man jobbar som översättare eller journalist eller annan typ av skribent tycker jag att man måste kolla. Man får vara noga med vartenda finskt namn man stöter på, och se efter om det finns en svensk variant av det. Wikipedia är en väldigt bra källa i det här fallet, faktiskt.
Men det är klart det blir förvirring, inte minst med tanke på de felaktiga kartor som finns. På engelska och tyska kartor över Finland används ju för det mesta de finska namnen, och när stora engelska och tyska atlaser översätts till svenska råkar ju självklart dessa finska namn slinka med. Jag har själv en stor präktig världsatlas där Åland kallas för Ahvenanmaa, snöpligt nog.
För egen del (och jag är ju geografiskt intresserad) är jag särskilt noga med just ortnamn när jag översätter i jobbet. Det gäller inte bara Finland utan andra länder också: står det Sochi på engelska skriver jag ändå Sotji, för det är så det ryska alfabetet överförs till svenska. Och i Estland finns det en radda med okända svenska ortnamn som jag inte heller tycker att man ska nonchalera. Blev lite småsur på jobbet för något år sedan, när jag hade översatt den estniska ön Saaremaa (som det stod i det engelska originalet) med det svenska namnet Ösel, men fick höra att kunden ville att det skulle stå Saaremaa i alla fall. Det var ju fel, för sjutton gubbar!
När det gäller Finland kollar jag faktiskt till och med upp gatuadresserna. Nokias huvudkontor i Esbo ligger på Kägelviksvägen. Inte på Keilalahdentie.

Nu ska man inte tolka detta som att jag har något emot det finska språket. Tvärtom, jag tycker finska är jättehärligt och vill gärna lära mig det (om jag någon gång får tid). Jag gillar också Finlands konsekventa system för tvåspråkighet finska-svenska; det är en av de saker som jag tycker är så charmiga med det landet. Det har jag skrivit om här på bloggen tidigare. Men det är ju också just därför som jag vill vara noga med vad olika saker heter på finska respektive svenska!
Om jag finner att en stad eller en gata i Finland helt enkelt inte har något officiellt svenskt namn, använder jag självklart det finska.
Och om jag rent hypotetiskt översatte till finska, skulle jag självklart inte skriva Stockholm, Åland eller Mariehamn, utan Tukholma, Ahvenanmaa och Maarianhamina. Trots att det är helsvensk befolkning där. Det handlar om att man ska använda de namn som finns på ens eget språk.

Tyvärr verkar alltså den principen vara på utdöende. Det allra värsta var när jag hittade en broschyr om Finland, som var skriven på svenska men ändå full av finska namn – och det var inte bara småbyar som var felbenämnda, det var självaste Åbo och Helsingfors som i en svensk broschyr kallades för Turku och Helsinki! Jag höll på att smälla av.
Men inte kan det väl ha varit en infödd svensk som översatt den broschyren?

lördag 8 november 2008

Jag avskyr Hammarby!

Så här dags i morgon kommer jag med stor sannolikhet – och förhoppningsvis – att fira Kalmar FF:s guld. Första gången som jag får se mitt favoritlag i fotboll som svenska mästare. Underbart, underbart. På ett sätt är det synd att jag inte kommer att vara på plats i Halmstad och själv se hur KFF spelar hem titeln.
Men det här med Kalmar är ju en så självklar sak så det är egentligen inte så intressant att skriva om. Jag tänkte istället prata lite bandy, för nu i helgen har det ju faktiskt varit premiär för högsta serien i den sporten, parallellt med fotbollen. (Det måste väl vara första gången som fotbolls- och bandysäsongerna går in i varandra?)
Mitt Vetlanda BK inledde tyvärr med stryk borta mot Edsbyn nu idag. Det spelades emellertid bandymatcher redan igår, och det såg jag en glimt av på sportnyheterna i TV4. Gjorde då en tämligen irriterande reflektion, som är det som det här inlägget ska handla om.
Nämligen att TV4 valde att visa bilder från matchen Hammarby-Örebro.

Vad nu då? Än sen då? kanske någon tycker. Vad var det för fel med det?
Jo, bara det lilla felet att det var Hammarby som visades. Det är ganska typiskt, för det är nämligen så att såväl TV4 som SVT brukar visa Hammarby betydligt oftare än andra elitbandylag i sina nyhetsinslag.
Igår spelades det också två andra premiärmatcher i bandyns elitserie, förutom Hammarby-Örebro, och en av dem var Sandviken-Västerås. Hade jag jobbat på sportredaktionen på TV4 hade jag helt klart valt att sända från den matchen istället. Sandviken-Västerås är ett gammalt klassikermöte, och båda de lagen kommer att tillhöra toppen i serien i år. Så jag tycker allt att bilder från den matchen hade haft större nyhetsvärde.
Men nu handlade det ju om Hammarby... I och för sig var nyhetsinslaget gjort ur nykomlingen Örebros synvinkel, men jag tvivlar på att det hade gjorts om det inte varit just Hammarby som Örebro hade mött.
Och under alla omständigheter är Hammarby alltid favoriserade – de har som sagt någon sorts särställning hos sportredaktionerna. Det finns en hel del bandyinsatta personer som håller med mig om det.
Egentligen borde man nästan föra statistik över SVT:s och TV4:s nyhetsrapportering under hela den här kommande säsongen, bara för att bevisa det.

Jag har, som nog redan har märkts vid det här laget, alltid haft väldigt svårt för Hammarby i bandy. Jag brukar ganska sällan önska att en klubb ska åka ur en serie, det är inte särskilt sportslig anda att tänka så, men när det gäller Hammarbys bandylag kan jag bara inte hjälpa det. Ända sedan de gick upp i högsta serien i mitten av 90-talet (efter ett antal mellanår i lägre divisioner) har jag stadigt, hett och längtansfullt önskat att de ska ramla ut därifrån igen. Jag har nästan eftertraktat Hammarbys degradering mer än SM-guld för Vetlanda.
Varför är jag då så taskig och tänker på det viset?
Jo, för att när de gick upp då på 90-talet så anade jag redan från början vad det skulle leda till. Hammarby gav intryck av att vara ett riktigt köplag, en storstadsklubb med ett råkommersiellt tänkande där det pumpades in pengar och stjärnor värvades från alla håll. Jag tyckte inte det stämde in på bandysportens ideal. I hockey och fotboll har jag lättare att stå ut med sådant, men inte i den hederliga, godmodiga bandyn. Det ska inte vara någon metropolitansk sport, den ska inte tänka i stor skala. Bandy ska vara anspråkslöst, stämningsfullt, traditionellt och gärna lite lantligt. Visst kan lag från Stockholm få vara med, självklart, men inte på det sättet som jag tyckte att Hammarby uppträdde.
Tyvärr gjorde de precis så som jag hade fruktat, när de väl var uppe i toppen. De värvade järnet och tog över all uppmärksamhet, blåste upp hela bandysporten till något annat än det var. Hammarby lockade över spelare från alla de andra klubbarna i allsvenskan, som högsta serien hette då. Fram till dess hade jag som VBK:are sett lag som Västerås och Boltic som de mest förhatliga rivalerna, men nu blev det riktiga hatobjektet Hammarby. Så har jag känt sedan dess.

Det blev ju sedan inte bättre av denna hemska fixering vid Hammarby, som jag redan nämnt. Så fort de tog steget upp i högsta serien blev det fart på tidningar som Svenska Dagbladet och DN, som fram till dess inte brytt sig om bandyn nämnvärt (trots att de är rikstäckande). Tjoho! Hammarby i allsvenskan! Hoppas de stannar där! Titta vad mycket publik de drar! Hammarby har räddat bandysporten! Tralalalala!
Jag själv, och flera med mig, ansåg att Hammarby tvärtom höll på att dra ner bandysporten i fördärvet, men så lät det inte i de där tidningarna. Och alltså inte heller i TV-kanalerna, där Hammarby på samma sätt fick oproportionerligt mycket uppmärksamhet i nyhetsinslagen.
Allra mest irriterande var det ju när Hammarby 1996 hostade upp pengar och köpte Jonas Claesson, Vetlanda BK:s anfallsstjärna och största profil. Det upplevde jag som total förödmjukelse för VBK. I media däremot var inställningen ungefär ”åh, vad roligt och spännande det måste vara för Jonas Claesson att komma till storstan och spela för en riktig storklubb!”
Med tanke på att VBK då hade tre SM-guld bakom sig och Hammarby inget, var det ju så man skar tänder.

Det är förstås inte överraskande att lag från Stockholm favoriseras i media. Oavsett vilken sport det handlar om har reportrarna som kommenterar matcher i TV och inte minst i radio alltid ytterst svårt att dölja hur mycket de håller på Hammarby, AIK och Djurgården, och de lagen visas alltid mest på sportnyheterna. Sådant är alltid frustrerande. Men Hammarby i bandy är det värsta skräckexemplet.
Synd bara att det aldrig är någon som kan framföra den här synpunkten på ett sakligt sätt till stockholmare. Standardreaktionen från dem är ju alltid bara ett nedlåtande flin och frasen ”ja ja, hehehe, det där säger ni ju bara för att ni har lillebrorskomplex”.
Min svägerska och blivande svåger som bor i Stockholm får ursäkta mig.

I alla fall så är det nu en gång för alla av den här anledningen som jag inte kan med Hammarby. Det är likadant nu som på 90-talet, och min aversion mot klubben har snarast förstärkts i och med att Hammarby häromåret gav sig på en ny kommersiell satsning för att bli ett topplag i en annan gedigen och småstadstypisk sport, nämligen speedway. Lyckligtvis sprack den bubblan.
Vad gäller bandy hoppas jag även den här säsongen innerligt på det osannolika scenariot att Hammarby åker ur. Jag var till och med så otäck att jag tidigare nu i år, när det var en del prat om klubbens dåliga ekonomi, hoppades att de skulle bli ruinerade och tappa hela laget, för då åker de ju ur lättare. (Så blev nu inte fallet.)
Men jag får ju medge att jag ändå har en del att glädjas åt. Exempelvis återfinns ju Jonas Claesson numera i rätt klubb igen, det vill säga Vetlanda BK, nu som tränare.
Och Hammarby har fortfarande inte mäktat med att ta något SM-guld, trots sina storsatsningar och trots att de varit ett topplag i över tio år. Det är egentligen skäl nog att gotta sig. Å andra sidan är jag väldigt orolig varenda säsong att det ska bli deras tur den här gången... jag är säker på att jag verkligen skulle kräkas om jag fick se Hammarby stå och jubla i guldhjälmar samtidigt som TV-kommentatorerna obehärskat skriker ut sin glädje.

Säkraste sättet att slippa detta är att de åker ur.
Och jag vet vad jag ska göra om det någon gång inträffar – då ska jag gå raka vägen till stereon och sätta på låten ”Get In The Ring” med Guns N’Roses. Ungefär fyra minuter in i den låten finns ett parti där man hör Axl Rose hånskratta, nästan skrikande, på helt hysteriskt sätt. Det låter riktigt kul, och den lilla snutten ska jag köra om och om igen den dag Hammarbys bandylag blir degraderat. Riktigt frossa i skadeglädje. Det har jag planerat i många år.
Jag vet, det är inte god sportsmannaanda.
Men å andra sidan finns det ganska många sportexperter, tyckare och kommentatorer som ska föreställa opartiska men inte gör någon hemlighet av att de vill ha bort klubbar som Häcken och Trelleborg från allsvenskan i fotboll.
Bort med Bajen!

torsdag 6 november 2008

Bristande disciplin

Att uppfostra barn är inte särskilt lätt.
Nej, det är väl självklart. Det är det knappast för någon. Men i synnerhet inte för mig, känns det som.
När man som jag har jobbat som lärare och haft stora disciplinära problem, inte alls har kunnat hantera de stökiga barnen och ungdomarna och på grund av det till och med blev sjukskriven och måste ge upp hela den yrkesbanan, då har man självklart vissa tvivel på sin förmåga även när man ska visa disciplin gentemot sina egna barn.
Jag går ibland och oroar mig för att jag antingen är för släpphänt, eller för opedagogisk, eller för brutal... oavsett vilket föreställer jag mig att det beror på min dåliga disciplin.

Om vi börjar med det ena diket, att jag är för mesig när jag uppfostrar barnen, så kommer den tanken upp framför allt när det är andra som tittar på och observerar mig. Jag tycker verkligen inte om att behöva förmana och skälla på mina barn när det är andra som ser på. Jag inbillar mig att andra föräldrar lyssnar noga på vad det är jag säger till barnen och noterar på vilket sätt jag hanterar konflikten. Och det de tänker är säkert något i stil med ”milde tid, han har ju inget pli på sina barn alls, han måste ju ryta till och förklara ordentligt så de fattar, så där skulle aldrig jag göra, det här ska jag minsann berätta för andra föräldrar jag känner”.
Visst, jag kan ryta till just för att slippa sådana reaktioner, men om man ryter känns det ju om möjligt ännu mer pinsamt – när allas uppmärksamhet verkligen riktas mot en.
Det här är inte bara paranoia, för folk är sådana. Jag kan till och med vara sådan själv. Att jag lyssnar och noterar alltså. Det är lite samma grej som när man är på husvagnssemester och kommer som nyanländ till campingplatsen med sin husvagn (hu, hemska tanke!) och alla erfarna campare på platserna runt omkring sitter och tittar och har roligt i smyg när man ska mixtra med stödhjul och förtält och få allting i ordning.
Så om jag måste ta Isak, Lydia eller Adam i upptuktelse på allmän plats, då föredrar jag att dra dem lite avsides och framföra mina stränga förmaningar viskande istället. Då hör åtminstone inte folk vad det är jag säger.

Sedan har vi det andra diket – att jag istället för att vara mesig blir för brutal. Begår barnmisshandel, mer eller mindre. När gör man egentligen det?
Jag är självklart emot barnaga. Skulle aldrig vilja göra mina barn illa ens om det var lagligt. Men ibland har det ju ändå hänt att man har blivit arg och ruskat om dem, eller vräkt ner dem ganska omilt på golvet om de har kladdat vid matbordet, eller tagit dem i armen och dragit iväg dem till deras rum när de har varit stygga. Vid sådana tillfällen har det också inträffat att de snubblat omkull och börjat gråta. Har jag råkat göra mig skyldig till barnmisshandel då? Man kan ju inte säga att det var meningen.
Det är delvis av rädsla för att något sådant ska råka hända, oavsiktligt, som jag helst skäller lite mer diskret på barnen när andra ser på.
Det finns någon gammal Bamse-serie där Brummelisa blir ilsken på Nalle-Maja och skakar henne. Nalle-Maja säger ”Man får inte slå barn, mamma!” och Brummelisa ryter ”Jag slår inte! Jag ruskar!”
Lite tänkvärt, faktiskt... för var går gränsen för aga?
Om jag fortfarande hade varit högstadielärare och hade tagit en elev i armen på det sätt jag kan göra med mina barn, då hade jag legat risigt till och förmodligen fått sparken. I skolan är det nolltolerans som gäller, och det vet eleverna också... de är mycket medvetna om sina elevdemokratiska rättigheter. Om en lärare så mycket som lägger händerna på en bråkig elev, blir reaktionen genast ”Aaaah! Jag blir kränkt! Jag blir kränkt!”
Eller som det låter i den där Monty Python-filmen om kung Arthur: ”I’m being oppressed! I’m being oppressed!”
Så det kanske är lagbrott och barnmisshandel även när samma sak sker inom hemmets väggar?
I så fall borde jag nog radera detta inlägg illa kvickt, för att inte råka illa ut...

Man kan för övrigt spinna vidare på det här och fundera även på psykisk misshandel. Jag kanske kan anklagas för det också? Ibland säger jag ju sådana saker som ”Lydia, om du inte kommer och lägger dig i din säng nu så kanske jag ska lägga mig och sova där i natt?!” eller ”Isak, gör nu som jag säger annars skäller jag på dig på franska!”
Den sortens radikala åtgärder brukar i och för sig funka ganska bra på trotsiga barn, men om det går så långt att jag verkligen gör allvar av de ironiska hoten och lägger mig i Lydias säng och låtsas att jag tänker sova där på riktigt, då blir hon ju faktiskt ledsen en kort stund innan hon tar reson och lägger sig själv. Kanske är det psykisk misshandel och trauman för barnen? Fall av kränkning, precis sådana som man som lärare måste vara så noga med att inte utsätta eleverna för?
I vilket fall är det nog många av mina föräldrakollegor som tycker att det är dålig pedagogik.

Så jag är nog ingen vidare barnuppfostrare. Men jag hoppas på att jag blir bättre och bättre ju mer erfarenhet jag får. En vacker dag kommer jag kanske att kunna förmana mina barn ute bland folk som den mest naturliga sak i världen.
Och när de är tonåringar har jag kanske rentav fått så mycket kött på benen att jag kan ställa mig i en kateder och börja undervisa igen. I en klass med trettio andra tonåringar. Vis av erfarenheten, vid det laget.
Eller också inte.

onsdag 5 november 2008

Höger och vänster

Av någon anledning kom jag häromdagen in på en Wikipedia-sida där det stod om höger och vänster. Jag vet inte hur jag hamnade där, men ibland klickar man sig vidare för att läsa några intressanta artiklar till av bara farten när man är i färd med att kolla upp faktauppgifter och termer i jobbet. Det var väl så det gick till.

Hur som helst så stod det ju lite där på sidan om att höger i västerländsk kultur har ansetts som den positivt laddade riktningen, vänster som den negativa. Det är förstås ingen nyhet. Redan i Predikaren 10:2 i Bibeln står det ju, åtminstone i den gamla översättningen, att ”den vise har sitt hjärta åt höger, men dåren har sitt hjärta åt vänster”. Ett bibelställe som jag minns från min ungdom, då det ofta kom upp som exempel när vi kristna ungdomar diskuterade politik. De mer högervridna av oss skulle ju självklart retas och citerade det där för att ”bevisa” att man som kristen bör rösta borgerligt.
Intresseväckande nog ser den där versen helt annorlunda ut i Bibel 2000: där står det nu bara ”Den vises förstånd bringar lycka, dårens förstånd bringar olycka.”
Men i alla fall. På Wikipedia fick jag nu veta att höger är den positiva riktningen på samma sätt som man föredrar uppåt framför neråt, och framåt framför bakåt – helt enkelt därför att höger är den mer strävande riktningen, den som innebär framsteg, att man tar sig vidare. Framsteg har traditionellt varit idealet. Och att höger uppfattas så beror på att man skriver från vänster till höger. Framåtsträvande, liksom.

Men när jag läste detta, och samtidigt tänkte på det där om att den vise har sitt hjärta åt höger, var det plötsligt en sak som slog mig.
Nämligen att när man skrev på hebreiska, på Bibelns tid, så skrev man ju faktiskt inte från vänster till höger – utan tvärtom. Från höger till vänster. Baklänges, som vi ser det.
Tänker man närmare på det så får det faktiskt vissa konsekvenser för tolkningen av det där bibelstället.
Judarna för länge sedan måste ha ansett att det var vänster som innebar framsteg och framåtsträvande. Eftersom de skrev i riktning mot vänster. För dem måste vänster ha varit analogt med riktningarna upp och fram.
Vilket betyder att ordspråket om höger och vänster i själva verket innebär att man är en dåre om man tänker till vänster – det vill säga, om man tänker i termer av framsteg. Om man är vis ska man tydligen inte sträva framåt. Betyder det att Bibeln säger att man ska ta det lugnt? Stanna där man är? Inte längta efter framgång och makt och härlighet?
Är det så man ska uppfatta Pred 10:2?

Jag vet inte alls, jag är ju inte teolog. Det kanske finns någon som läser detta och kan hjälpa mig med denna iakttagelse? Kanske är det något som alla teologer i själva verket känner till? Eller har inte ni heller tänkt på det? Vad kan tolkningen av bibelordet få för betydelse rent andligt sett?
Ursäkta om jag flummar lite i detta inlägg. Men jag tyckte det var lite intressant att drabbas av denna tanke... få lite nya perspektiv på höger och vänster!

onsdag 29 oktober 2008

Mina skattepengar

Vet egentligen inte varför jag ger mig in på det här ämnet just idag. Men jag tänkte skriva om något som ibland verkligen kan röra upp känslorna på folk, nämligen skatter.
Eller som prins John säger i ”Robin Hood”: ”Skatter! Underbara, tjusiga skatter! Aa-ha! Aaa-haa!”

Jag har reagerat lite på sådana där saker som man då och då kan höra människor säga, lite småvresigt: ”Är det sånt som mina skattepengar används till?”, ”Ja, jag vill då inte att mina skattepengar ska gå till det där” och ”Den och den snyltar på mina skattepengar”.
Ett par av mina vänner har en särskilt stor benägenhet att komma med sådana här yttranden, om mina-skattepengar-hit och mina-skattepengar-dit, men resonemanget dyker självklart upp på många håll. Nu senast såg jag det bland läsarkommentarerna till en krönika om att använda fosterdiagnostik för att kunna abortera bort handikappade barn. Där var det någon som tydligen inte tyckte att hans/hennes skattepengar skulle användas till stöd åt barn med Downs syndrom. Bättre att abortera Downs-barnen i så fall, om det går. (Vet inte om inlägget var allvarligt menat, men jag tror säkert att det finns folk som tycker så i vilket fall.)
Det jag vill komma till är att många människor verkar ha synen att deras pengar alltid är deras pengar, även efter att de har betalat dem i skatt. Och de vill uppenbarligen att deras pengar ska användas på rätt sätt. Känslorna kommer verkligen i rullning om de anser att pengarna inte gör det – då känner sig dessa skattebetalare mer eller mindre bestulna, och luftar sin vrede över de irriterande individer som tagit deras pengar ifrån dem.
Det lite lustiga är att de samtidigt ofta försäkrar: ”Jag har ju ingenting emot att betala skatt, men...”
Hmm... egentligen skulle de lika gärna kunna säga ”Jag har inget emot att betala skatt, men jag är kraftigt emot det.” Varför kan de inte medge att de faktiskt avskyr att betala skatt? Att de är så fixerade vid att deras skattepengar måste användas till rätt ändamål att de i praktiken ogillar hela grejen med skatter?
I vissa människors ögon är det sannerligen inte lätt att kvalificera sig för att få del av deras skattepengar och anses som värdig mottagare av skattemedlen. Då är det allt en hel del man ska motprestera först, vare sig man är invandrare, arbetslös, funktionshindrad, sjuk, student eller bidragssnyltare på något annat sätt. Sådana skattebetalare sköter själva i tanken den byråkrati som stat och kommun missar.

Själv har jag inget alls emot att betala skatt (utom möjligen fastighetsskatten, men den är ett specialfall där jag anser att det är själva skatten i sig som är vrickad). Jag brukar faktiskt aldrig tänka i termer som att jag vill ha de där trettio procenten själv eller att de går till fel ändamål. Istället tänker jag på ett annat sätt, nämligen att de pengar som just jag betalar i skatt går självklart till något som jag gillar.
Så kunde väl de motsträviga skattebetalarna också tänka? Om de nu är så angelägna om att pengarna ska användas på rätt sätt, kan de ju tänka t.ex. att ”de hundra tusen kronor som jag betalar varje år, det är just de som har använts till det där prima motorvägsbygget som jag uppskattar så mycket”. Alltid finns det väl något som är skattefinansierat som de tycker är bra.
Och om de ogillar att skattepengar går till exempelvis lata invandrare eller odugliga vårdpaket, då kan de försöka tänka att det inte är deras skattepengar som används till det, utan det är de skattepengar som diverse socialt medvetna vänsterpartister, kristna hjälparbetare och andra betalar. De har säkert inget emot att ge sina pengar till arbetslösa. Så då behöver man ju bara se det som att det är de som gör det.
Det hela går säkert jämnt upp, så att alla enskilda skattebelopp från varje svensk har gått till rätt ställe.

När det gäller mina vänner som gärna pratar indignerat om slöseri med skattemedel, så minns jag att de en gång menade att hemspråksundervisning för invandrare var just ett sådant onödigt slöseri och att det borde avskaffas. I det fallet har jag precis motsatt åsikt – jag anser att det är viktigt, nyttigt och självklart att invandrare får lära sig sitt hemspråk (om inte annat så för att undvika att de blir halvspråkiga och inte lär sig vare sig svenska eller modersmålet ordentligt). Så då kan vi ju säga att det är jag som finansierar det då, med mina skattepengar. Mina kompisar behöver inte göra det. Deras skattepengar kan ju kanske anses gå till en ny motorväg istället, eller något annat som de gillar bättre.
Borde inte ett sådant tänkande göra folk mer nöjda och glada, och mindre bittra över att de måste betala skatt?

torsdag 23 oktober 2008

Teckningar som slängs

Nästan varenda kväll, medan barnen tittar på Bolibompa i godan ro, går jag en runda i deras två lekrum (och även i lekhörnan i vardagsrummet, och runt TV:n) och plockar motvilligt upp alla de leksaker som de strött omkring överallt under dagens lopp.
Självklart får de själva städa ibland också och plocka undan sina egna saker efter sig. Jag tänker då inte låta dem vara lata precis hela tiden. Men just vid det där tillfället framåt kvällen vill jag helst göra det själv, eftersom det tar så förfärligt lång tid annars, och när det närmar sig nattningsritualen får det gärna gå fort tycker jag. (Dessutom ligger prylarna vid det laget ofta i en sådan röra att barnen inte klarar av att sortera alltsammans.)

De föremål som allra mest väcker min irritation när jag går den här städrundan är nog papperen. Alla tre barnen gillar nämligen att rita, och de rotar gärna fram en hel hög med utskriftspapper från datorrummet och tar burken med kritor och ritar glatt teckning efter teckning. Tyvärr gör de det vid köksbordet eller vardagsrumsbordet, eftersom det dumt nog inte finns skrivbord i något av deras rum. Med följden att det sedan ligger papper överallt i de allmänna utrymmen som jag gärna vill ska se prydliga ut – papper i drivor på borden, papper under borden, papper på golvet, papper på soffan. Papper med teckningar på, papper som det bara är ritat lite grann på, papper som det inte är ritat på alls, ihopknycklade papper, remsor av sönderrivna papper, annat odefinierat papper.
Plus kritorna och pennorna förstås, som också ofta ligger utspridda bland alla papper. Avbrutna pennor, ovässade pennor, hela kritor, stumpar av kritor, smulor från kritor, kritstreck på mattor och dukar, samt små flagor av färgat papper som förut suttit runt kritor.
Jag får huvudvärk av denna röra, och för det mesta brukar jag i ren desperation bara rafsa ihop allting för att få undan det så fort som möjligt. Krit- och pennstumparna åker tillbaka i sin burk, men papperen bryr jag mig oftast inte ens om att titta närmare på. Orkar inte det. De hamnar direkt i pappersinsamlingen.

På sätt och vis är förstås detta väldigt fult gjort av mig, för det är ju trots allt barnens teckningar som de själva har ritat. Om jag var en riktigt ansvarstagande och hänsynsfull förälder skulle jag givetvis spara dem allihop i en låda. De där papperen kommer ju en dag att vara ovärderliga minnen från en svunnen barndomstid. Mina barns gulliga små konstverk.
Förr i tiden var jag faktiskt så där blöthjärtad, och kunde inte förmå mig att slänga någonting utan sparade det mesta. Men så gör jag inte alls längre. Nu kastar jag bara alla papper, totalt okänsligt, eftersom jag bara måste ha ett beboeligt hus. Det kan inte få se skräpigt ut överallt. Det går helt enkelt inte att vara sentimental i min situation.

Och tänker man efter närmare är det också rätt uppenbart att jag inte kan spara allt. Barnen ritar så mycket att det skulle bli omöjligt att förvara alla deras teckningar på ett vettigt sätt, och därför kan jag lika gärna slänga dem. Telningarna tar ju ändå inte illa upp, för varje gång de har ritat en teckning färdig glömmer de bort den och börjar genast med en ny.
Risken finns förstås att jag, när jag går fram som en furie i vardagsrummet och samlar ihop alla papper, råkar få med någon teckning som är särskilt snygg och kanske värd att spara mer än de andra. Men jag tror ärligt talat inte det gör så mycket om det skulle hända. Även om jag slänger papper aldrig så mycket på kvällarna inträffar det då och då, vid andra tillfällen, att jag får ögonen på en teckning av Isak eller Lydia som får mig att höja på ögonbrynen och le förtjust, en teckning som jag faktiskt vill ta vara på. Och då tar jag också vara på den, och sätter in den i någon av deras pärmar med egna alster. Det kommer sådana tillfällen. Jag lovar att jag inte missar allt.
Så länge man har åtminstone några minnen kvar, som ger en hyfsad bild av barnens utveckling, så får man vara nöjd. Det räcker med det.
Jag kan städa papper med gott samvete. Man behöver inte vara arkivgalning.

tisdag 21 oktober 2008

En översättares slitsamma liv

Igår och idag har jag jobbat heltid igen. Jag var inte hundraprocentigt säker på att bakdelen verkligen skulle hålla för åtta timmars påfrestning vid datorn, men det verkar den ha gjort båda dagarna. Till råga på allt har jag pratat med Försäkringskassan, och sjukpenningen håller faktiskt på att bli insatt på kontot redan nu. Utmärkt. Fortsätter de så kan jag kanske ändra inställning till dem...

Hur som helst, ifall någon har missat det så jobbar jag som översättare, nu alltså åter igen på heltid. Jag är facköversättare och sitter hela dagarna på mitt ”kontor” här hemma och översätter texter om allt möjligt till svenska från engelska, franska, danska och norska. Det är detta jobb jag tänkte skriva lite mer om i bloggen den här gången.
För en sak som är säker när det gäller översättare, det är att vi väldigt ofta får en massa kritik. Folk gillar att uppmärksamma översättningsfel, beklaga sig över alla dessa klantiga översättningar man stöter på hela tiden, och bestämt påstå att översättare är idioter. Jag har också varit en sådan besserwisser – fram tills jag började arbeta som översättare själv.
Visst kan jag fortfarande klaga på dåliga översättningar ibland (det ingår ju i jobbet att bedöma andras översättningar, och det är klart att man fortsätter med det av bara farten när man är ledig) men jag tycker ändå att jag har lite mer förståelse för dem nu.
Erfarenheten från jobbet har nämligen lärt mig att man aldrig ska ta för givet att en översättare är dålig. Även om en text ser ut att vara kasst översatt är det väldigt ofta mycket mer än inkompetens som har gett upphov till det resultatet. Det kan ligga en hel del bakom.

Som det där med översättningsminnen till exempel. De allra flesta översättare (även jag) arbetar med olika program, där texten delas upp mening för mening och det man översätter sparas i ett minne. Minnet i fråga går sedan att återanvända och skicka vidare till andra översättare, som fyller på det med sina egna arbeten.
Om man får ett översättningsjobb skickar kunden ofta med ett sådant gammalt minne, som man ska kunna ta hjälp av för att hitta de rätta termerna och formuleringarna och översätta konsekvent. Men det säger sig självt att när många översättare, som inte alltid tänker på samma sätt, har varit och petat med ett och samma minne, då blir det minnet väldigt rörigt efter ett tag. Det stjälper mer än det hjälper, och förvirrar mer än det förtydligar. Man sitter där med en massa varianter på en och samma term, och diverse meningar som är ryckta ur sitt sammanhang, och vet inte alls vilket alternativ som är rätt samtidigt som man har fått instruktioner från kunden om att följa minnet. Och när man försöker få ordning i det hela och fyller på minnet med den översättning som man själv uppfattar som rätt, då gör man ju bara minnet ännu större och mer svårbegripligt för nästa översättare som ska använda det (eftersom den gamla informationen i det inte försvinner).

En annan stor svårighet är att själva texten man ska översätta kan vara i bedrövligt skick och ytterst svårtolkad. Det kan vara någon usel exportfil som kommer från en inscannad version av en suddig gammal bruksanvisning från 80-talet, och då har man all möda i världen att räkna ut vilka ord det egentligen är som åsyftas.
Plus att originaltexten kan vara en översättning redan den, och då en väldigt dålig sådan. Jag har vid flera tillfällen råkat ut för att översätta omfattande material om en bandningsmaskin inom stålindustrin, material som har varit på tyska från början, men som har översatts till engelska innan det nådde fram till mig. Jag kan säga så mycket som att många av de termerna nog inte blev rätt överförda från tyska till engelska! Så då är det ju helt omöjligt för mig att garantera att allt blev rätt på svenska. Jag är tvärtom helt säker på att det inte blev det.
Ett till sådant skräckexempel är när det kommer texter från Kina (något som blir allt vanligare) – då har någon kines från början suttit och försökt skriva en bruksanvisning på stapplande engelska och utan någon kunskap om punkt och komma och stor bokstav, och detta ska man alltså försöka tolka och göra begriplig svenska av. Ytterst otacksamt... Jag har ingenting emot kineser, men engelska kan de för det mesta inte.

Men, men, kanske nu någon invänder: kan man inte bara fråga kunden om det uppstår en massa oklarheter?
Jo, det är klart man kan göra det – men man ska inte räkna med att få något svar. Den bistra verkligheten är att det råder en betydande glappkontakt mellan kund och översättare. Som anställd översättare är jag i många fall bara den sista länken i en lång kedja: ursprungskunden anlitar en stor översättningsfirma med sin text, den firman letar i sitt kontaktnät och överlåter jobbet till en mindre översättningsbyrå, den byrån skickar i sin tur vidare till en ännu mindre byrå, närmare bestämt den där jag är anställd, och där skickar man slutligen texten till mig. Om jag vill besvära ursprungskunden med frågor om jobbet går frågan genom hela kedjan, och då kommer det att ta tid. Lång tid. Och man kan inte vara säker på att kunden har något självklart svar heller. Det är inte värt att lägga ner en massa extra tid på att formulera frågor, då är det bättre att försöka luska ut sina lösningar själv och spara frågorna till yttersta nödfall. Man hinner ju ändå inte få svar innan det är dags att skicka iväg jobbet enligt deadline.

För det är ju det där med deadlines också. De kan i och för sig vara frikostiga ibland, men väldigt ofta är de inte det, och när man måste skynda sig finns det förstås en risk att kvaliteten blir lidande. Kundernas brådska kan också ofta medföra att de delar upp sina projekt på flera olika översättare, som får ta varsin del. Eftersom det i praktiken är väldigt svårt för översättarna att samköra och jämföra de olika delarna, kan ju vem som helst räkna ut vad det får för följder i form av inkonsekvens och förvirring i den färdiga produkten.
Jag minns när jag gick på gymnasiet och vi språkintresserade humanister diskuterade med teknister och ekonomer (våra värsta hatobjekt), som hånlog åt oss och undrade vad i hela friden vi skulle med onödiga språkkunskaper till. Teknisterna hade verkligen ingen känsla alls för språkets betydelse. Och det är likadant nu – för nu sitter samma teknister och ekonomer på sina företag och beställer översättningar av oss humanister, men de anser att det ska gå fort och vara billigt, och därför kör de som sagt med korta deadlines och delar upp projekten på flera översättare. Fortfarande utan någon känsla eller respekt för hur viktigt det är att tänka på språket och inte snåla på kvaliteten.
Som en kollega till mig har sagt så är översättningsbranschen ett språkligt McDonalds, som är till för att få fram halvdana produkter i första hand snabbt!

Slutsatsen av detta är för min del att man ska visa förståelse för oss stackars översättare och inte döma ut oss. Vi gör ändå ett bra jobb med tanke på omständigheterna. Personligen lägger jag alltid manken till för att inte slarva utan få till ett gott resultat.
Och jag har lärt mig att inte ens de mest korkade översättningar behöver vara särskilt korkade egentligen. Eftersom det ofta finns en brist på sammanhang när man tittar i någon annan översättares gamla minne, kan det som ser galet och ologiskt ut visa sig vara helt korrekt och förnuftigt om man undersöker saken närmare. Inte ens när man stöter på språkligt felaktiga fraser som ”Obegränsat åtkomst till detta filmapp” behöver det innebära att översättaren är en utländsk klant. Översättaren kan faktiskt drabbas av märkliga HTML-filer med strängar och datorkommandon som har hamnat helt huller om buller, och utan sammanhang går det inte att se vad orden syftar på och vilka grammatiska former man ska använda. Får man då ingen information av kunden så måste man chansa. Det är så det funkar i branschen.

Ja ja, jag skulle kunna beklaga mig mycket om detta och över huvud taget berätta en hel del om mitt jobb. Men det gör jag inte just nu.
Och jag måste medge att trots allt jag precis har berättat, så gillar jag mitt yrke. Det är intressant och lärorikt, och det är alltid kul att hålla på med språk.
Reddo, ergo sum! Jag översätter, alltså är jag!

lördag 18 oktober 2008

Tillbaka till Poseidon

På senare tid har Jemima och jag börjat hyra filmer på Lovefilm.com. Det är faktiskt en väldigt behändig service, och billigt är det också. Rekommenderas.
Bland de filmer vi nyligen har haft hemma finns en som verkligen har nostalgivärde för mig, en film som jag har sett väldigt många gånger – men som jag faktiskt ändå aldrig har sett i sin helhet förrän nu, och det var därför vi hyrde den. Låter det konstigt? Nåja, jag ska strax förklara.
Det handlar om katastroffilmen ”SOS Poseidon” (på engelska ”The Poseidon Adventure”) från 1971: en av de första i den stora vågen av katastroffilmer på 70-talet, och grundad på en roman med samma namn av Paul Gallico. Kryssningsfartyget Poseidon träffas på nyårsnatten av en tsunami, kantrar och slår runt, och i filmen får man följa en grupp personer som försöker ta sig genom den upp- och nedvända båten ända upp till skrovet, där räddningen finns. Självklart omkommer några av dem längs vägen, vilket bidrar till spänningen.

Den här filmen gick på TV när jag var i elva-tolvårsåldern, och då bandade mamma den på video. Det tråkiga var bara att ett litet missöde inträffade. Videokassetten var nästan slut när filmen började, vilket inte mamma märkte, och därför avbröts inspelningen efter tio minuter. Mamma fick skynda sig att spola tillbaka bandet till början innan hon kunde spela in igen, och eftersom dåtidens videobandspelare var ganska långsamma innebar det att det var en dryg kvart av ”SOS Poseidon” som gick förlorad (från 00:10 till 00:25, ungefär). Så vad vi sedan hade på kassetten var filmens första scener, som vi sällan brydde oss om att se eftersom de fanns på slutet av bandet, och så resten av filmen efter ”hacket”.
Detta hindrade inte mig och mina syskon från att väldigt ofta se på filmen ändå. Vi började titta där bandet började, alltså precis efter avbrottet, vilket var i den scen där Poseidons glada passagerare är i färd med att dansa omkring och sjunga ”Auld Lang Syne” direkt efter tolvslaget på nyårsnatten. Det är just när de gör det som den där flodvågen kommer och själva katastrofen inträffar, så på sätt och vis var det ju lite praktiskt att filmen enligt vårt sätt att se började där. Inga omständliga inledningsscener att tråka sig igenom, utan katastrof direkt!
Det fanns alltså en period då jag, min bror och min syster var oerhört Poseidon-fixerade. Vi gillade katastroffilmer över huvud taget, men särskilt denna. Förutom att vi jämt såg filmen ägnade vi oss också åt att leka Poseidon med alla våra gosedjur: då byggde vi en båt av stolar och filtar i brorsans säng, och lekte oss igenom hela filmens handling. Jag var tolv år då och egentligen för stor för att leka med gosedjur, kan man ju tycka, men leken var å andra sidan inte riktigt småbarnsaktig med tanke på att vi lät gosedjuren omkomma på olika ställen i fartyget, precis som karaktärerna gör i filmen. Jag minns att jag till och med gjorde en sorts schema som gick att snurra på, där vi för varje Poseidon-lek kunde titta på det rullande schemat och se vilka gosedjur som skulle dö på vilka ställen den här gången.

Så visst har ”SOS Poseidon” sin givna plats i mitt nostalgiska hjärta. Därför var det också väldigt roligt att se filmen igen nu, även om den knappast är något mästerverk.
Särskilt trevligt var det förstås att se den där kvarten som jag aldrig sett tidigare, de minuter som vi förlorade när mamma spolade tillbaka videobandet. Det är inte några väldigt viktiga minuter, men de ger vissa förklaringar och nyanser som jag och syskonen gick miste om på den tiden det begav sig. Exempelvis är det under de scenerna som huvudpersonen pastor Scott (spelad av Gene Hackman) håller sin radikala predikan, där man får förklarat hur han tänker och varför han agerar som han gör i resten av filmen. Man får också veta att Linda Rogo är en före detta prostituerad, vilket är lite intressant. (Om man har läst boken som ligger till grund för filmen kommer emellertid inte något av detta som en överraskning.) Att fartygets kapten hotas av rederiets representant att hålla högsta fart, vilket väl bidrar till att fartyget kapsejsar, är en annan detalj som ger filmen ett nytt perspektiv.
Och det är också under de förlorade minuterna som man får höra låten ”The Morning After”, som blev belönad med en Oscar (dessutom fick filmen en statyett för specialeffekterna).

Så även om min och syskonens Poseidon-passion bevisar att man inte behöver se en film i dess helhet för att kunna ta till sig den, så är det väl ändå allra bäst om man inte missar något.
Jag tror nog inte att jag har ”SOS Poseidon” bland mina allra främsta favoritfilmer, men jag uppskattar den fortfarande väldigt mycket ändå. Inte minst nu.
Som vuxen kan jag ju även tolka in vissa intresseväckande saker i filmen som jag inte tänkte på som barn – till exempel i den scen där några av människorna i balsalen väljer att börja klättra uppåt och ta sig ut, medan andra väljer att naivt stanna kvar och vänta tills hjälpen kommer (istället drunknar de tragiskt när vattnet börjar strömma in). Där går det ju att få in en viss himmels- och helvetessymbolik och resonemang om ”vikten att välja rätt väg”.

För övrigt måste jag också berätta att det där med det kvartslånga hacket orsakade att jag ett tag kraftigt missuppfattade nyårssången ”Auld Lang Syne”. Som jag redan nämnt ”började” filmen för mig precis där passagerarna håller på att sjunga den, men eftersom själva tolvslaget inträffade under den bortklippta kvarten, gick det inte upp för mig och syskonen att det var fråga om ett nyårsfirande. Därför associerade jag melodin ”Auld Lang Syne” till ”SOS Poseidon” och tänkte varje gång jag hörde den att ”jaha, det är den sången de sjunger på Poseidon”, ända tills jag slutligen (något år senare) förstod att det är en mycket välkänd sång som amerikaner och engelsmän alltid sjunger på nyår.
Ganska festligt.