Mest om fotboll (så det är väl inte så jättekul att läsa)

Jaha, så var den svenska fotbollssäsongen slut. Den slutade inte precis som jag ville. Kalmar blev av med sitt SM-guld och det dessutom till AIK… och som kronan på verket lyckades Djurgården resa sig till slut även i kvalet igår, precis när jag hade börjat hoppas på att de verkligen skulle åka ur. Det var för bra för att vara sant. Och tråkigt för min hustru som håller på Assyriska.

En liten extra besvikelse var att nämnda Djurgården nu ändå inte bytte plats med sitt tidigare farmarlag Åtvidaberg, som jag skrev om i augusti (nu spelar de i allsvenskan båda två nästa år). Sedan stämmer nu inte längre heller min flotta sportsliga/politiska teori, som jag inte tror att någon annan kommit på: nämligen att den som är Sveriges statsminister alltid får se sitt favoritlag i fotboll åka ur allsvenskan under sin tid vid makten. Det har stämt för både Göran Persson (Norrköping 2000), Carl Bildt (Halmstad 1991) och Ingvar Carlsson (Elfsborg 1987), och det hade stämt även för Olof Palme om han inte blivit skjuten ett halvår innan hans lag åkte ur (Djurgården 1986). Längre tillbaka i tiden än så har jag inte kommit i mina efterforskningar. Men i alla fall så håller Fredrik Reinfeldt på Djurgården, och att de nu lyckades hänga kvar sabbar min teori. Såvida inte Reinfeldt sitter kvar efter valet förstås, då finns chansen kvar. Man får hoppas på det…

Som synes har jag svårt för Djurgården i fotboll. Jag har svårt för Stockholmslag över huvud taget, men det har väl redan framgått. Underligt nog är den anti-känslan lite olika stark beroende på vilken sport det gäller: i bandy avskyr jag Hammarby, men i fotboll har jag lättare att fördra dem och ser hellre dem och AIK i högsta serien än Djurgården – samtidigt som jag kan tåla Djurgården i ishockey men däremot inte kan med AIK i samma sport.
Kan dock inte påstå att jag gillar något stockholmslag så där jättemycket. Klubbar som haussas upp av flåsande hysteriska medier, och dessutom nästan alltid representerar en väldigt kommersiell syn på sporten, står inte högt i kurs hos mig. Det är förklaringen.
I fotboll är det Djurgården som är mitt främsta hatobjekt. Förmodligen var det min (på sistone hysteriskt intensiva) önskan att se dem degraderade som gjorde att högre makter bestämde sig för att någon med min skadeglädje inte ska få ha så roligt. Ett rättvist beslut av högre makter kanske. Men när djurgårdsfansen igår firade genom att slå ner Assyriska-spelare fick man ändå bita ihop tänderna ordentligt och muttrande gå och gräva ner sig. Visst hade väl allsvenskan varit bättre utan de där…?
Dessutom hade det varit väldigt skönt att få den där satsningen från Tommy Jacobson uppskjuten ett år. Alltså han som förmodligen kommer att köpa in sig som Djurgårdens ordförande och pumpa in en massa pengar i klubben. Hade de åkt ur nu hade det inte märkts direkt, men nu blir det miljonregn och storsatsning i DIF redan nästa säsong, räkna med det.

Och det är egentligen detta jag mest tänkte kommentera på bloggen idag (men nu har jag i och för sig redan skrivit alldeles för mycket…ordbehandlardiarré igen).
Samtidigt som jag sitter och grämer mig över att Djurgården klarade sig kvar, är det säkerligen många krönikörer som tvärtom anser att det är till fördel för svensk fotboll att Djurgården finns i allsvenskan. Tack vare publiksiffror och sådant förstås, som Stockholmslagen alltid är bäst på. Det verkar vara det enda som räknas, att höja publiksnittet. Lag från små orter göre sig därför icke besvär.
Hade också på Radiosporten häromveckan och hörde en ”fotbollsforskare” som kommenterade det där med Tommy Jacobson. Han för sin del tyckte att det absolut behövs mer av den sortens tänkande som gör att en miljonär kan köpa sig en plats i en fotbollsklubbs styrelse. Eftersom det är så man tänker ute i Europa. Svensk klubbfotboll ligger väldigt mycket efter just nu och kan aldrig hävda sig och är väldigt gammalmodig, till och med jämfört med Danmark och Norge, menade experten… och han tyckte att vi måste börja göra något så att inte alla svenska talanger flyr Sverige redan i späd ålder och vi får en helt urvattnad allsvenska utan publik och profiler.
Ja, så tyckte den snubben, så han är väl nöjd idag nu då antar jag.

Jag håller inte med honom ett dugg. Jag anser i flera frågor att Sverige har fel och resten av världen rätt (som i synen på musiken i Eurovision Song Contest, eller när det handlar om vissa PK-reformer inom kyrkan…) men i det här fallet är det vi som har rätt och omvärlden fel, enligt mig. Jag vill inte att svensk klubbfotboll ska bli som ute i Europa och svämma över av äckligt stora pengabelopp, klubbar i bolagsform, täta investerare och sponsorer som kräver resultat, en massa råkommersiell merchandisingverksamhet, resurser som bara finns i storstäder så att mindre orter lämnas utanför, och ekonomiskt prat om ”affärsidén” att ”sälja” en ”idrottsupplevelse”. De sportsliga resultaten blir nästan betydelselösa i ett sådant sammanhang.
Det hör inte ihop med det gamla idrottsidealet, och det är det idealet som jag vill att svensk fotboll ska behålla. Det behöver inte vara stort och fläskigt, det behöver inte nödvändigtvis vara publiksiffror över 40 000 i varje match, det behöver inte vara stora stjärnor i lagen och framgång i Champions League. Allt som behövs är lag som i slutändan kämpar om titeln ”Sveriges bästa fotbollsklubb”, det är en ärofylld titel som i sig borde kunna skapa intresse och dramatik så det räcker, och för det behövs inte något av allt det där andra. Snarare är det en fördel om kampen om titeln som Sveriges bästa fotbollsklubb sker nära inpå gräsrötterna.
Visst är det tråkigt om svenska fotbollsspelare alltför tidigt lockas till de stora klubbarna utomlands, men helt tömda kan väl de svenska lagen aldrig bli…

För övrigt ska djurgårdare och andra förespråkare för den stora europeiska modellen hålla tyst med argumentet att ”svenska klubbar måste vara köpstarka, för annars blir Sverige utarmat på bra spelare”. Eftersom utarmning är precis vad de själva sysslar med när de tömmer landsortsklubbarna på deras bästa spelare.
Likaså kan de hålla tyst med argumentet att det är bra med storstadslag i allsvenskan eftersom de har bättre publik. En enkel division mellan en klubbs publiksiffror och antal invånare på orten ger omedelbart resultatet att det är de mindre lagen som har den bästa publiken. Stockholm, Göteborg och Malmö kommer inte i närheten av publiken i Mjällby och Åtvidaberg, sett till hur stor andel av befolkningen som går på fotboll. Så det så.

Att just Mjällby och Åtvidaberg finns i allsvenskan nästa år är, som jag sagt tidigare, en stor ljuspunkt. Tyvärr finns nu även Djurgården med i allsvenskan, och det besvärar mig eftersom de alltså representerar den främmande och felaktiga synen på fotboll. Får sådana som Djurgården bestämma så förlorar Sverige hela sin fotbollssjäl. Därför spelar det ingen roll att de egentligen också själva har en stark fotbollstradition. Så som de beter sig just nu (såväl klubbledning som supportrar) vill jag inget annat än ha dem degraderade. Bort med dem bara! Ut! Ut! Ut! De kan kanske få komma tillbaka när de lärt sig sätta traditionen högre än pengarna, och när media lärt sig att behandla alla klubbar lika i sin rapportering.

Ja, förhoppningsvis kan denna drömdegradering bli verklighet om Fredrik Reinfeldt fortsätter vara statsminister.
Apropå det förresten, är det någon som vet vilket lag Thorbjörn Fälldin håller på? Han är tydligen från Västernorrland så han kanske håller på IFK Sundsvall? I så fall stämmer min ”statsministerteori” på honom också för de åkte ur allsvenskan 1981.