Familjen J kommer tillbaka

Nu har det gått mer än tre veckor sedan jag bloggade senast… men det kanske är ett friskhetstecken att man inte sitter och bloggar meningslösheter varenda dag, så jag ska nog vara belåten med detta. Dessutom har det varit advent och jul och då hinner man som bekant ingenting.

I alla fall så tänkte jag nu hinna med ett sista inlägg innan det blir 2010. Detta inlägg ska handla om en gammal historieberättartradition som jag har återupplivat.
Faktiskt så har den här julhelgen till stor del präglats av traditioner som blossat upp på nytt. Jag gjorde till exempel kroppkakor till julbordet i år: sådana där små vita som man har till det småvarma i östra Småland, och som farmor alltid gjorde till jul när jag var yngre. Nu skickade hon receptet till mig, jag prövade att göra kroppkakorna själv och det gick alldeles utmärkt. Vidare så spelade jag ett långt parti Monopol med Isak på julaftonskvällen, det var första gången han fick spela det spelet, och då lärde jag honom förstås lite av den där typiska finska Monopoljargongen som min morfar alltid körde med: utropet ”Voi kammala!”, ordet ”punt” för en tjock sedelbunt och ”putkan” för fängelset.
Men den allra förnämsta traditionen som jag startat på nytt den här julen, det är ingen mindre än mammas historier om ”Familjen J”. Om än i min egen tappning förstås.

Det var nämligen så att mamma brukade berätta små äventyrliga historier för mig och mina syskon, ofta i samband med att vi satt i bilen och var ute på någon lång resa, för då var det ett bra sätt att fördriva tiden. Jag tror det var när vi fyra syskon var i åldrarna 10-8-5-”påtänkt” som hon först hittade på familjen J, och berättelserna om den familjen blev sedan ett stående inslag på bilresorna.
Familjen J var egentligen vår egen familj, för deras barn var lika gamla som vi och därför identifierade också vi barn oss med dem, men riktigt samma sak var det ändå inte för mamma gjorde om vissa detaljer. Framför allt försåg hon oss med andra namn, som alla började på J, därav namnet. Min motsvarighet var Johan, och syskonen var Joakim (Kristoffer), Josefina (Elisabet) och lille Jakob (Mikael, när han föddes). Sedan fanns också mamma Jessica och pappa Jesper, och dessa sex personer var alltså ständigt ute på hiskligt spännande äventyr som vi bara älskade att få berättade för oss. Det var alltid en höjdpunkt när mamma hade kommit på ”en ny J” och berättade den. Bovar och banditer, spöken, naturkatastrofer, mysterier och olyckor – allt var lika spännande när familjen J råkade ut för det i bästa flick- och pojkboksstil.

Och nu på juldagen, när vi i min nuvarande familj åkte ner till barnens mormor och morfar i Skåne, så tog jag mig alltså för att berätta en spännande historia i exakt samma stil och tradition som ”familjen J” för Isak, Lydia och Adam.
Med en viktig skillnad – jag har nu inte som mamma försett oss med några alias, utan jag berättade om vår familj rätt och slätt. Tyckte egentligen att det gick lika bra, för på min tid var det ju ändå uppenbart att familjen J egentligen var vi själva, och då kunde ju nu jag lika gärna låta Isak, Lydia och Adam vara det också. Var annars först inne på att uppfinna en ”familjen F”, men så blev det alltså inte; det hade kanske varit att härma mamma för mycket också för den delen.

Historien jag berättade handlade i alla fall om att barnen ser ett mystiskt ljussken inne i skogen hemma på Askerön en vinternatt, och hör underliga ljud som de måste gå och utforska… På vägen hem från Skåne igen i måndags blev det sedan en historia till, nu om ett gäng smugglare som har ett vapenförråd i en hästtransportvagn som Lydia råkar komma in i på McDonalds parkering.
Det var rätt kul att låta fantasin flöda utan att behöva bry sig om haltande logik här och var… och självklart kunde jag inte heller låta bli att lägga in vissa typiska formuleringar som ofta återkom i mammas ”J”-historier: ”de tittade på varann”, ”det måste finnas en naturlig förklaring” och ”där fick de syn på två karlar” (underförstått skumma typer).
Utan att skryta vill jag nog påstå att det hela blev tämligen uppskattat av barnen, fast de tyckte kanske att det var lite för spännande här och var också, även om det hela naturligtvis slutade lyckligt. Det är möjligt att jag får göra nästa berättelse lite ”gulligare” och spara de värsta bovjakterna tills telningarna är lite äldre!

Men fortsätta ska jag. Förutom att jag på detta sätt för en ståtlig tradition vidare och ärar min moders minne, så är det kul att hitta på sagor till barnen; de håller sig anmärkningsvärt lugna i bilen under hela tiden man berättar (och det är ju en klar fördel); och så kan det säkert spä på deras egen fantasi och berättarförmåga. Enbart fördelar alltså. Här ska underhållas.

Gott nytt år!