I kväll ska jag titta på "På Spåret"

Just det, det har jag tänkt att göra. Det har gått många år sedan jag senast medvetet slog på TV:n för att se just det programmet, men nu är det dags igen.
Låt mig berätta lite kort om min relation till ”På Spåret”. Det är en lätt motsägelsefull historia.

Det var i slutet av 80-talet som jag upptäckte att programmet fanns – och då älskade jag det från första stund. Inte helt förvånande, för konceptet passade ju verkligen mig som älskade såväl tåg som Sveriges geografi i största allmänhet. Ett frågesportprogram där de tävlande reste i tågvagnar och med hjälp av kryptiska ledtrådar skulle försöka lista ut vart de var på väg, medan själva resvägen blixtrade förbi i snabb takt längs järnvägsspåret och även man själv som tittare försökte känna igen sig… jag kunde ju inte annat än gilla ett sådant program. Följdfrågorna som handlade om staden som de tävlande kom till var också intressanta för all del, men det var själva resemomentet som var allra roligast. Inte minst för den medryckande musiken, som hördes medan tåget körde fram. ”Jærnbanegalop”, av danske 1800-talskompositören H. C. Lumbye, men det visste jag förstås inte förrän långt senare.
Jag blev självklart inspirerad av det där tävlingskonceptet, och gjorde under åren 1989-91 massor av egna ”På Spåret”-frågesporter som familjemedlemmar och släktingar fick tävla i. Det var tider det.
Gillade för övrigt även de medverkande lagen i programmet… särskilt det som bestod av Lasse Brandeby, Malena Ivarsson och C-H Hermansson. De var roliga. (Ett par år senare var även min biskopsidol Bertil Gärtner med i ett lag, vilket förstås också var kul.)

Men sedan tappade jag nästan helt och hållet intresset för ”På Spåret”. Till viss del berodde det på att programmet utökades till att omfatta resmål i hela världen och inte bara Sverige; det blev lite väl stort då tyckte jag. Framför allt var det dock programledarna jag tröttnade på. Ingvar Oldsbergs humor var faktiskt inte direkt i min smak i längden, och när Björn Hellberg blev permanent bisittare åt honom steg programmets töntfaktor ordentligt, tyckte jag. Det där värda paret kläckte inte bara ur sig mediokra skämt hela tiden, de var dessutom förfärligt dåliga skådespelare, i de inslag där de tog på sig lustiga hattar och skulle försöka agera lite mera. Programprofilen blev besvärande pensionärsinriktad, om man säger så.
Alltså slutade jag titta på programmet – förutom när jag råkade slå på TV:n och hamna mitt i en resesekvens. Då tittade jag faktiskt, för då var det ju snabbspolning från en tågresa och den där järnbanegaloppen igen. Just den biten tröttnade jag aldrig riktigt på. Men så fort båda lagen dragit i nödbromsen och det var dags för ortsfrågorna bytte jag kanal.

Nu i kväll har jag emellertid bestämt mig för att ge ”På Spåret” en ny chans. Eftersom det är Kristian Luuk och Fredrik Lindström som ska ta över. Jag gillar ju båda dessa förträffliga komiker, i synnerhet språkfarbror Lindström, och jag är väldigt nyfiken på vad de kommer att göra med det där programmet. Förhoppningsvis kan det bli riktigt bra. I alla fall är det ju definitivt värt att kolla upp.
Hoppas bara att de inte har förnyat programmet så mycket att de har strukit ”Jærnbanegalop” som resemusik. I så fall blir jag förfärligt besviken. Vad man än gör med ”På Spåret” så hör det till att den melodin finns med.
Om en knapp timme får jag veta svaret. Väl mött framför TV:n. Trevlig helg också förresten.