onsdag 1 september 2010

Bloggfusion

Nej då, jag har inte slutat blogga.
Däremot upphör jag nu att göra det på just den här bloggen.

Det är nämligen så att vi har startat en gemensam blogg för hela familjen, som det är tänkt att de av oss som är flytande skrivkunniga (d.v.s. för närvarande jag, Jemima och Isak) alla ska skriva på. Man kan kalla det för en "bloggfusion", där vi slår oss ihop för att åstadkomma en bättre bloggupplevelse... eller nåt sånt.

Så i fortsättningen blir det där jag fortsätter med mitt bloggande. Jag har inte tänkt byta stil eller så, utan jag skriver vidare på det sätt jag brukar, samtidigt som Jemima och Isak gör detsamma som de är vana vid. Alla gamla inlägg från våra gamla bloggar finns dessutom kvar på den nya. På det sättet blir det hela säkert mycket roligare att läsa för besökarna tror vi.
Och så har ju förstås den nya familjebloggen den fördelen att den även funkar som en praktisk allomfattande nyhetssida. Förut har man ju fått bläddra mellan flera olika bloggar och hemsidor för att ha koll på vad vi gör, nu räcker det med den här bloggen och med Facebook. (Om man nu inte vill träffa oss personligen alltså!)

Alltså, således, följaktligen: "Mitt liv som igelkott" har härmed upphört. Jag hänvisar till denna adress istället:
http://www.familjenhammarlund.blogspot.com

Ha ett underbart liv!

onsdag 30 juni 2010

Vissling vid spjälsängen

Sedan jag bloggade här sist har det hänt mycket i omvärlden, som jag skulle kunna kommentera när jag nu återupptar min bloggvana på prov igen.
Bara för att nämna några händelser: oljekatastrof, fotbolls-VM med vuvuzelas, Ship to Gaza, svenskt Eurovision-fiasko, Bjästa-skandal, kronprinsessbröllop... Och i min privata sfär så har jag genomgått en operation till, Isak har gått ut sin förskoleklass för vidare befordran till ettan, både han och Lydia har lärt sig simma, och vi har börjat planera vårt nya badrum.
Allt detta skulle jag kunna blogga om. Men min blogg är inte till för att nödvändigtvis fälla kommentarer om allt som är aktuellt, min blogg är enbart till för att jag ska kunna skriva om det jag känner för, och just nu känner jag för att skriva om vissling.
Nej, inte domarens visselsignaler i fotbolls-VM. Jag ska inte skriva om fotbolls-VM har jag ju sagt.

Jag menar att vissla melodier. Det är nämligen en rekommendation som jag tänkte ge till föräldrar med små barn, företrädesvis min svägerska och ”svär-svåger” som snart ska få sin första, men även till er andra som har bebisar eller brukar träffa bebisar.
I en vid det här laget passerad tid brukade jag väldigt ofta vissla melodier för mina barn när de skulle sova, för att få dem att bli lugna och somna med musikens hjälp. Det var särskilt vanligt att jag gjorde det när Isak var liten, upp till två års ålder ungefär, för han kunde vara ganska svår att få att somna.
Även om det ibland var enformigt, kunde det faktiskt också vara ganska trevligt att sitta där bredvid Isaks säng och klappa lätt på honom och vissla melodi efter melodi. Till slut brukade han ju faktiskt somna av det, och så fick man verkligen en speciell, gosig ”gemenskaps-, relations- och samhörighetskänsla” med sonen genom dessa långa stunder varje kväll. Jag ser tillbaka på dem med stor glädje.

Följaktligen vill jag också varmt rekommendera vissling för svårsövda barn. Det är ett utmärkt alternativ om man inte vill sjunga, vilket jag mycket väl förstår om man inte vill.
Och det är för den delen inte så dumt att vissla även i andra sammanhang. Jag kan själv inte låta bli att vissla för mig själv då och då. Det är mer diskret än att sjunga och det kan definitivt låta snyggare än sång ibland. På sätt och vis är vissling samma sak som att spela låtar på ett instrument (till exempel en flöjt), vilket är lite stimulerande. Odla gärna er visselförmåga ni också!
Utan att skryta så vill jag nog påstå att jag personligen visslar hyfsat snyggt – om inte annat så tränade jag ju upp förmågan att vissla snyggt när jag visslade för Isak. Och ju snyggare man lyckas vissla, desto bättre blir förstås upplevelsen för barnet och en själv. (Usch, nu låter jag som baksidestexten på en pekbok.)

Vad var det då jag visslade för något? Jo, jag byggde förstås upp en liten repertoar med favoriter, både som jag själv gillade att vissla rent tekniskt, och som Isak verkade uppskatta och bli lugn av.
Intresseväckande nog så märkte jag allt eftersom att vissa melodier funkar bättre än andra i visslad form. Visor och ballader är bra. Klassiska stycken är bra. Sånger ur musikaler är bra. Halvimproviserad, meditativ ambient-musik är mindre bra. Rock- och poplåtar är mindre bra, även om det finns undantag. Det är helt enkelt så att ju mer melodiös en sång är, desto bättre blir den när den visslas. Därav rockens begränsning, för den genren bygger inte så mycket på starka melodier, i ärlighetens namn. (Pröva t.ex. att vissla Beatles-låten ”I Am The Walrus”, den är ett skräckexempel...)
Här följer ett urval av visslingsfavoriter från min tid med den späde Isak:

Vangelis ”Song Of The Seas” är nog den allra största favoriten. Vangelis musik funkar inte alltid så bra i visslad form, eftersom den är mer stämningsfull än melodisk, men just den här lilla melodin är väldigt vacker att vissla fram. Lyssna själva på den här (obs att det tar någon minut innan låten kommer igång).
Diverse stycken ur musikalerna ”Chess” och ”Kristina från Duvemåla”. Benny Andersson är ett geni på att komma på ljuvliga melodier, men det var inte förrän ABBA-tiden redan var över som han började bli riktigt vass på det, och därför är det ur hans båda musikaler som man kan plocka de riktiga visselskatterna. Ett särskilt bra exempel från ”Kristina” är ”Ljusa kvällar om våren”, som blir helt ljuvlig om man får till den på rätt sätt med sina trutande läppar... Andra nummer som funkar fint är ”Hemma”, ”Min astrakan”, ”Vi öppnar alla grindar”, ”Stanna” och ”Aldrig”, och från den äldre musikalen ”Chess” finns i synnerhet ”Merano”, ”Anthem” och titelstycket. Men för alla dessa Andersson-mästerverk gäller att de är väldigt utmanande att vissla – det är väldigt lätt att komma fel och tappa tonarten, för melodierna är så raffinerade att de ofta blir jättesvåra.
Mats Paulsons ”Visa vid vindens ängar” är en vaggvisa som heter duga, och den blir bara ännu bättre när man visslar den – då behöver man ju inte bekymra sig om texten heller.
Likadant med ”Visa i midsommartid”, alltså den där med ”du lindar av olvon...”. Trolska melodislingor som den inbjuder verkligen till vacker vissling i aftonen.
Och så några melodiska sånger som man kan dra till med om det är juletider: ”Himlen i min famn” med Carola, ”O helga natt”, och ”Stjärngossarnas visa” (den som börjar ”Stjärnan i vinternatt, tindrar så klar, stjärngossens höga hatt...”).

Fler exempel på snygga melodier som passar för vissling: ”Memory”. ”Only Love”. ”Marble Halls” med Enya. Largo ur Vivaldis piccolaflöjtkonsert. Ravels ”Bolero”. Bachs ”Badinerie”. Folkmelodier är som sagt också utmärkta, särskilt om de är finska eller keltiska, men även svenska brukar gå bra. Och varför inte ”Underbart” med Kalle Moraeus och Orsa Spelmän? Denna melodi i folkviseton är häpnadsväckande vacker och har förutsättningar att bli en klassiker i visslingsvärlden.

Men jag skulle kunna hålla på och räkna upp bra visslingslåtar hur länge som helst – nu överlåter jag åt den visslingsintresserade att själv komma på fler. Om man bara gillar att vissla kan man som synes hålla på rätt långa stunder och experimentera och roa sig på ett virtuost sätt samtidigt som man klappar på sitt barn genom sängspjälorna. Då märker nog barnet också att man trivs med att vara där, och då trivs det själv också, och somnar. Bättre kan det inte bli.
Vissla på bara!

torsdag 4 mars 2010

Melodifestivalstankar, på ett lite annat sätt i år

(Detta inlägg är även infört på min blogg på Poplight, f.d. Gylleneskor.)

Ja, så kommer vi då allt närmare årets melodifestivalfinal. Bara Andra Chansen kvar och sedan är vi i stort sett framme.
En sak är jag övertygad om: i år är det viktigare än på länge att rätt låt vinner här i Sverige. För vi måste faktiskt placera oss bra i ESC den här gången. Särskilt med tanke på den ovanligt stora kritik som kommit mot Melodifestivalen detta år. Det är nödvändigt att vi får se lite resultat internationellt för att inte luften ska gå ur vår kära uttagning totalt.
Och vad gör vi då för att rätt låt ska vinna? Tänker taktiskt och försöker räkna ut vad Europa vill ha och vad som funkar i Eurovision? Nej, absolut inte. Det går inte, det har jag insett vid det här laget. Europas åsikt och röstningsbeteende kan inte förutsägas.
Allt vi kan göra är att rösta helt och hållet med hjärtat, bortse från genrer och strategiska hänsyn och nya djärva grepp, och spontant skicka den låt vi tycker är bäst. Jag tror faktiskt att det är då som förutsättningarna är gynnsammast. Då har vi gjort vårt bästa och så får vi se hur det går.

Detta kan ju verka enkelt, men tyvärr är det inte det lättaste att skicka den bästa låten. För problemet är att folk inte röstar på det sättet. Även om de tror det.
Folk röstar partiskt på artister som de gillar sedan tidigare. Folk röstar på artister som de tycker är snygga. Folk låter bli att rösta på artister som de tycker att de av principskäl inte borde rösta på. Folk röstar helt enkelt inte på den låt som de gillar mest. Och då blir det inte folkets riktiga samfällda favorit som vinner Melodifestivalen. Där har vi felet.

Jag har själv gjort mig skyldig till sådant här beteende ett stort antal gånger. Mest markant var det 2007, då jag hade The Ark som favorit i Melodifestivalen. Jag trodde själv att det var för att de hade den bästa låten. Men det var det ju inte. Det var bara för att jag gillar The Ark även i vanliga fall, och för att jag tyckte att deras medverkan var ett så stort steg framåt för tävlingen. Jag bortsåg helt och hållet från att ”The Worrying Kind” faktiskt är en av de sämre låtar som gruppen gjort, och höll på dem av ren partiskhet och av princip. (Hade de ställt upp med t.ex. ”Calleth You, Cometh I”, som verkligen är bra, hade det varit en helt annan sak!)
Av allt att döma gjorde många andra svenskar samma misstag.
För egen del borde jag med facit i hand ha röstat på Sarah Dawn Finer den gången istället. Jag tyckte faktiskt bäst om hennes låt det året, när allt kom omkring.

I år är risken överhängande att Sverige får ett bidrag som röstats fram av folk som tror att de röstar för att det är den bästa låten, men som i själva verket är vilseledda av artistens utseende och stil. Misstänker att det kan vara så både när det gäller Peter Jöback, Darin och Eric Saade (därmed inget sagt om kvaliteten på deras låtar, men det finns säkert många som kan överskatta låtarna inför sig själva på grund av det yttre i framträdandena!). Just det där med utseende är en annan farlig faktor, vid sidan av positiv partiskhet och taktiska principer.

Men när det nu är så svårt att fatta, ens för egen del, vilken låt som är den bästa och som man borde rösta på – hur bär man sig då åt för att ta reda på det? Hur ska man veta att man inte är partisk utan röstar spontant? Hur ska man göra för att rösta klokt?
Jag funderade lite på saken och kom fram till följande princip/knep/metod. Om någon tycker att det är löjligt att ta till en så ingående bedömningsmall bara för att avgöra vilken låt man ska rösta på i Melodifestivalen, så behöver ni inte läsa vidare. Märk väl att detta bara är ett litet förslag, inte något jag kräver att alla ska använda sig av! (Och om man faktiskt inte alls är ute efter att rösta fram den bästa låten, utan har andra motiv som att t.ex. lyfta fram ett särskilt nyskapande bidrag, så är den här mallen förstås inte alls aktuell.)

Så här tänker jag. Man ger varje låt poäng på en skala 1-10, efter hur bra man tycker att själva låten är. Alltså helt bortsett från det visuella. Blunda och bara lyssna, helt enkelt.
Efter det ger man låten en poäng till om man tycker att artisten övertygar utseendemässigt (sett till kläder och yttre företräden). En poäng för själva framträdandet (sånginsatsen) och attityden. Och så ytterligare en poäng om man gillar showen runt låten: koreografi, rekvisita och sceneffekter.
Gillar man inte utseende, prestation och/eller show, så gör man dessa poäng till minuspoäng istället och drar dem från de poäng man gav till låten.
Lägg märke till att de här extrapoängen är få till antalet – det är själva låtens kvalitet som verkligen ger den poäng i den här typen av bedömning. Men eftersom utseende, framförande och show har en viss betydelse väljer jag att räkna med dem åtminstone lite grann.
Lägg också märke till att vi inte ska ge eller dra ifrån poäng för hur bra eller dåligt man tror att det kan gå för bidraget i ESC. Sådant kan man som sagt inte förutsäga. I alla fall inte på ett så här tidigt stadium.
Slutligen: om man vet att man gillar artisten sedan tidigare, så drar man ifrån två poäng till. För att räkna in den partiskhet som man förmodligen har, fast man inte är medveten om den.
När man sedan satt poäng till alla tio bidragen på det här sättet, är det bara att kolla vilket bidrag man gett flest poäng till totalt. Det bidraget är det som man tycker är bäst på riktigt. Det ska man rösta på. Och då ska man inte låta sig stoppas av någon annan omständighet.

Jag kan ge ett exempel på hur det hade gått om jag använt mig av detta tillvägagångssätt i Melodifestivalen 2008.
Där hade jag BWO och ”Lay All Your Love On Me” som favorit. Med det här systemet hade min poängsättning till det bidraget blivit följande: 10 poäng för låten (för jag tycker den är fantastisk). 1 poäng för utseendet/stilen. 1 poäng för framförandet. 1 poäng för showen. Minus 2 poäng för att jag onekligen gillar BWO sedan innan. Resultat 11 poäng.
Att jämföras med Sanna Nielsens ”Empty Room”. Den låten hade jag gett 9 poäng. 1 poäng för utseendet/stilen. 1 poäng för framträdandet. 1 poäng för showen (mycket vackert var det). Men inga minuspoäng – för Sanna Nielsen gillar jag verkligen inte i vanliga fall. Resultat 12 poäng.
Kontentan blir att 2008 var det egentligen inte BWO utan Sanna som var min favorit och den som jag borde ha röstat på. Skratta gärna, men jag tror faktiskt det kan ligga mycket i det. Man är ofta styrd av sina fördomar, sina inrotade gamla sympatier och sin vilja att bete sig på ett visst sätt. En röst på Sanna hade för min del varit mer revolutionerande och banbrytande än en röst på BWO – som jag ändå alltid har tyckt är mer banbrytande än Sanna.
Dessutom medför detta på sitt sätt också en viss taktisk hänsyn – för bara för att jag gillar BWO är det ju inte säkert att en massa folk i Europa gör det, och genom det där poängavdraget för tidigare sympati har man liksom av bara farten garderat sig mot den risken också.

Nästa lördag ska jag försöka mig på det här på riktigt, för att avgöra vilket som är mitt favoritbidrag. Misstänker att det blir Salem Al Fakir, men det är ingalunda säkert.
Någon mer som nappar? Jag tar i alla fall gärna emot synpunkter på min poängsättningsmall... ifall någon kanske tycker att den borde se ut på något annat sätt med fördelningen, eller så. Trots allt är ju detta bara ett utkast, jag är öppen för förslag.

Min slutsats: om folk verkligen tänkte till lite mer på vilken låt de helt spontant gillar allra mest, och röstade därefter, så tror jag att mycket kan vara vunnet. Självklart behöver det inte leda till samma resultat för alla, det påstår jag inte. Tvärtom kommer man till olika slutsatser, eftersom alla har olika tycke och smak. Men då har åtminstone alla röstat ärligt. Och följden blir att det bidrag som då röstas fram som vinnare verkligen har blivit framröstat på ett ärligt sätt, med en ärlig majoritetsprincip.
Det är just att på något sätt få fram sitt eget spontana tycke och smak, utan påverkan vare sig från sig själv eller andra, som är hela grejen.
Väl mött vid TV:n nästa lördag!

tisdag 2 mars 2010

Lite mer om det där såret som inte läker

För ungefär ett halvår sedan skrev jag om min hälsa. Närmare bestämt om min pi-lo-ni-dalcysta och om det gamla operationssåret som aldrig läks högst upp på min bakdel. Om någon har glömt så kan det läsas här.
Nu har det hänt så pass mycket nytt på den här fronten att jag ska avge en ny hälsorapport. Är ni inte intresserade av det så gå vidare hit.

Sist jag skrev om detta, i september, så var det ju alltså så att jag låtit kolla upp det svårläkta såret och fått besked – av en annan läkare än den som opererade mig på hösten 2008 – om att det måste göras en ny operation. Detta var jag mycket skeptisk till, och ville helst slippa och vända mig till något annat sjukhus istället.
Jag försökte senare också att göra detta, men upptäckte snart att det inte var så lätt att bara boka tid någon annanstans – på de andra sjukhusen krävdes det remiss och listning på annan vårdcentral och sådant krångligt. Så det gav jag upp. Men när jag fick en tid för ny operation på mitt sjukhus i Kungälv så valde jag ändå att boka av den, och kungjorde då istället för sköterskan i telefon att jag först ville träffa den kirurg som opererade mig. Låta honom förklara ordentligt i detalj vad det egentligen är som har gått snett med den sista delen av läkningen, varför det måste opereras igen, vad jag ska göra för att det inte blir samma visa en gång till, och allt möjligt sådant där. Detta krav gick Kungälvs sjukhus med på.

Efter detta dröjde det evinnerligt länge innan jag fick den där tiden för att träffa kirurgen; mycket längre väntetid än inför operationen jag tackade nej till. Kanske var det vårdgarantin som inte gällde i det läget. Hur som helst så var det inte förrän nu i början av februari som jag äntligen kom tillbaka till Kungälv och träffade kirurgen som utförde den ursprungliga operationen.
Han tittade då på den alltjämt bara 90 % läkta skadan, och sade till min lättnad att han till skillnad från sin kollega inte trodde att det skulle behövas någon ny operation. Istället skulle han sy ihop det sista av såret så snart som möjligt, men han kunde typiskt nog inte göra det på stört, så jag fick en ny tid dryga tre veckor senare.
Nackdelen var att fram till dess ville kirurgen att jag skulle få såret omlagt och omskött regelbundet på min vårdcentral, så att det skulle vara garanterat infektionsfritt när han sydde sedan. Det har inneburit att jag nu under hela februari månad har kört fram och tillbaka till vårdcentralen i Kållekärr, typ var tredje dag i genomsnitt, och visat upp akterkastellet för distriktssköterskorna en massa gånger igen. Förargligt, eftersom det i synnerhet är sådant jag har velat undvika... det har nästan känts som när jag var nyopererad, för under hela det senaste året fram till denna februarimånad hade jag ju inte haft såret omlagt alls (så pass litet har det ändå varit). Men nu var det alltså plötsligt väldigt noga med sårhygienen igen.

Nåja, jag har stått ut med detta, och i torsdags var jag i Kungälv och blev äntligen sydd. För närvarande går jag alltså omkring med fem stygn i ändan, vilket smärtar mer än jag trodde, men som tur är har jag brådstörtat fått ett höj- och sänkbart skrivbord av mina chefer så att jag kan jobba stående. De gjorde slag i saken och skaffade det omedelbart när de fick klart för sig att alternativet skulle vara att jag blev mer sjukskriven (i nuläget skulle jag inte klara att sitta åtta timmar om dagen på en skrivbordsstol).

Hjälper det då med de fem stygnen? Blir det där envisa såret ihopläkt nu?
Svar: vet inte. Hittills har det inte känts så, utan snarare verkar det just nu som att stygnen håller ihop sårkanterna men att dessa ändå inte växer ihop. Två av stygnen har dessutom gett efter lite, efter vad det verkar. Uppenbarligen är det något som fortsätter att fresta på just det där stället i ”rumpstrecket” och gör att läkningen inte funkar, ens med stygn. Jag ska tillbaka till Kungälv nästa torsdag och ta bort stygnen, men frågan är om det kommer att gå att göra det då.
Så man kan ju fråga sig vad i hela friden det är som gör att det där såret vägrar läka!

Min hustru och min svärmor har hela tiden envist framhållit att det måste vara mina sittande vanor på jobbet som orsakar alltsammans. Det är de som har insisterat på att jag skulle tigga hos cheferna om det där höj- och sänkbara bordet, och det är förvisso en fördel att jag har det nu, det är säkert bra att ha i vilket fall.
Men jag tror inte att det är jobbet som är boven i dramat. Det har ju inte minst märkts nu de senaste dagarna. Jag har inte haft rumpan placerad i min skrivbordsstol vid jobbdatorn sedan doktorn i Kungälv sydde mig – men ändå är såret lika svårläkt och två stygn har nästan lossnat. Är det då jobbsittandet som orsakar problemen? Nej, det kan det ju inte vara. Jag ska fortsätta jobba enbart stående ända till återbesöket nästa torsdag, bara för att bevisa det. Om såret fortfarande är oläkt då, trots mitt stående, så är det ju solklart att orsaken är en annan än jobbet.

Vad orsaken då är kan man bara försöka gissa sig till. Personligen misstänker jag starkt toalettbesöken, för det blir ju stor påfrestning på just mitt onda ställe när man sitter och klämmer (ursäkta om jag blir osmaklig). Faktiskt har det även tidigare varit så att det är just på toa som jag rent konkret har märkt att såret varit öppet, hela det senaste året, för det är oftast då det börjar läcka lite från det.
Men det kan ju vara annat också. Kanske är det när jag böjer mig ner (eller sitter på huk eller på knä) för att plocka upp saker från golvet... det får jag ju göra titt som tätt och det är lika svårt som toalettbesöken att undvika. Kanske är det när jag sitter på en vanlig stol vid matbordet. Jag har fått en ergonomisk sittdyna på vårdcentralen, som ska avlasta svanskotepartiet, och den använder jag på sådana stolar... fast någon positiv effekt har jag inte märkt av.

Ja, sådant här detektivarbete kan man få hålla på med. Just nu så känns det i alla fall som att jag aldrig kommer att bli av med det där operationssåret. Kirurgen i Kungälv sade nu senast att det kanske ändå måste bli ny operation om det inte är läkt nästa gång heller, men det tänker jag inte gå med på. Jag har svårt att förstå vad det skulle göra för skillnad om man opererade en gång till.
Ska nog fråga om kirurgen kan skriva en remiss åt mig istället, till Sahlgrenska eller något sådant, så de får tala om för mig vad jag ska göra. Det är ju som sagt svårt att undvika att gå på toa, om det nu skulle vara det som är knuten... men de kanske har en lösning på något större sjukhus.
Nu får jag till att börja med se hur det går med den fortsatta läkningen fram till nästa torsdag: en dryg vecka då jag ska tillbringa varenda arbetsdag enbart stående. Mysigt.

tisdag 9 februari 2010

Tjejkompisar

Nu bryter jag bloggtystnaden, åtminstone tillfälligt, med ett inlägg som har följande två utgångspunkter:
1. För några dagar sedan hade Isak en klasskompis på besök här hemma. Klasskompisen i fråga var en tjej.
2. Nyligen inträffade ett ovanligt ruskigt hedersmord i turkiska Kurdistan – ovanligt därför att den 16-åriga tjejen som blev mördad av sin pappa och sin farfar blev levande begravd av dem. En av anledningarna till detta var att hon hade manliga vänner. Läs mer om det bl.a. här.

Att man kan ha kompisar av motsatt kön ses fortfarande inte som något självklart. Inte i Kurdistan, men inte här i västvärlden heller. Det finns det flera exempel på.
Själv uppmuntrar jag gärna till vänskap över könsgränserna. Jag tycker det var kul att Isak hade besök av en tjejkompis, och att han över huvud taget verkar ha lättare att umgås med tjejer än med killar är inte något som jag tittar snett på.

Naturligtvis beror det delvis på att jag var likadan själv. I synnerhet i lågstadieåldern, när jag bodde i Ekenässjön, lekte jag betydligt mer med tjejer – under ett par år kan man nog säga att mina två bästa kompisar var två tjejer i min klass (närmare bestämt hette de Joanna och Sara).
Men även efter det har jag haft gott om tjejkompisar, och till antalet har de för det mesta varit fler än killkompisarna, inte minst när jag var tonåring. Det var faktiskt till och med så att när jag skulle gifta mig och det skulle ordnas svensexa, så hade de som ordnade det hela (min bror och min bästa killkompis) riktiga svårigheter att över huvud taget hitta killar som kunde hänga med. Det fanns helt enkelt inte särskilt många killkompisar till mig på gästlistan till bröllopet, för jag har aldrig varit med i något utpräglat grabbgäng. När den lilla ”svensexekommittén” dessutom drabbades av ett visst manfall, så slutade det med att det bara blev de två som ”kidnappade” mig. Ganska unikt med en så liten svensexa tror jag. (Fast den var ändå jättetrevlig förstås, än en gång stort tack till er, Kristoffer och Kristofer!)

När det nu har varit på det här sättet med mig, att jag haft så många tjejkompisar genom åren, så känns det förstås ganska främmande och gammaldags när andra verkar tycka att det bästa väl ändå är när man har kompisar av samma kön. I Kurdistan är det tydligen förenat med livsfara att komma väl överens med det motsatta könet, åtminstone om man är tjej. Men som sagt, även på närmare håll finns det skepsis än i våra dagar. En av mina egna bekanta (kvinnlig) har t.ex. sagt att hon aldrig skulle kunna vara riktigt förtrolig kompis med en kille, det funkar inte, hon kunde bara inte begripa hur vissa kan vara det.
Normen tycks vara att är man pojke så är ens vänner pojkar, och om man har en vän som är en flicka så är hon en flickvän också – vänskap utan romantik finns i det fallet inte. Det är ännu mer tydligt på engelska, där normen märks i själva språket. Engelskan har ju inte ens något ord för tjejkompis och killkompis, som vi har: de har bara ”girlfriend” och ”boyfriend” och i de orden ligger automatiskt en betydelse av kärlek. Vill man på engelska understryka att det bara gäller en vän av motsatt kön, får man formulera om till något i stil med ”friends that are girls”, och det blir ju rätt så opraktiskt. Där ser man hur väl inarbetat det är i kulturen att en tjej och en kille inte kan vara vänner.

Visst, detta är i USA som är mycket mer konservativt, men är det verkligen så mycket bättre i Sverige? Nej, även här kan man bli bemött med stor misstänksamhet om man som kille omger sig med många tjejkompisar. Omgivningen lär ju förstås fundera på om man är gay, om inte annat.
Mina föräldrar undrade hela tiden när jag var tonåring om det verkligen inte var något mer mellan mig och någon av alla mina dambekanta. Detta trots att jag ihärdigt försäkrade dem att samtliga mina tjejkompisar lika gärna skulle kunna vara könlösa och att jag inte hade en tanke åt något romantiskt håll... att jag snarare såg tjejkompisarna som bonussystrar eller något. Mamma och pappa kunde inte alls ta in det.

Jag reflekterade nästan inte ens över att mina kvinnliga vänskapsförbindelser kunde framstå som suspekta. Jag har till och med sovit över hos tjejkompisar (minst fem olika), och låtit tjejkompisar sova över hos mig, på tu man hand, utan att jag tyckt att det varit det allra minsta konstigt.
Med tanke på detta tycker jag det är rätt fånigt med den där diskussionen som ibland kan blossa upp bland kristna tonårsföräldrar: ”Låter du din tonåring sova över hos sin flickvän?” Som om det automatiskt skulle innebära snusk och oanständigheter att två personer av motsatt kön sover över hos varandra... Snälla moraliska föräldrar: om de två parterna har bestämt sig för att ägna sig åt snusk så kan de nog komma åt att göra det ändå på något sätt, oavsett era förbud, och om de inte har sådana planer utan bara är kompisar så håller de fast vid det också. Jemima och jag sov för den delen över hos varandra nästan konstant under halvåret innan vi gifte oss, men det förekom inga ”tjuvstarter” under den tiden, om jag får uttrycka det så. Tvärtemot vad många nog skulle ha trott om de känt till det.
Nu kom jag delvis ifrån ämnet, men den där inställningen till övernattning påminner onekligen om inställningen till tjejkompisar överlag: i båda fallen tar folk liksom för givet att intima saker inträffar.
Jag skulle gärna slippa sådana fördomar i ett modernt samhälle.

Slutsats: Vänskapsförhållanden mellan killar och tjejer är enbart positivt, och ska ses som något fullständigt naturligt. Vänskap kan väl aldrig vara dumt? Varför dra ännu fler gränser mellan könen än de som redan finns?

Sedan medger jag förstås att det finns en nackdel med att ha tjejkompisar (alt. killkompisar), nämligen att när man som kille väl träffar en tjej som blir ens flickvän på riktigt, då är det nästan oundvikligt att man inte kan umgås lika mycket med de gamla tjejkompisarna längre. Vilket är trist på ett sätt, eftersom dessa då kan känna sig rent ut sagt dumpade.
Ibland kan det kanske funka att behålla tjejkompisarna ändå, jag skulle gärna se att fördomarna försvann på det området också, men det blir ändå extra svårt just där. Missförstånd och svartsjuka och sådant. Mina egna gamla tjejkompisar har jag ju tappat rätt mycket av kontakten med efter att Jemima och jag slog våra påsar ihop... inte så att hon är svartsjuk av sig eller så, men kontakten har liksom bara sinat ut.
Men det är klart att samma sak kan ju hända med killkompisarna...

Under alla omständigheter ska ingenting få hindra Isak från att umgås med vilka kompisar han vill, vare sig de är killar eller tjejer. Han ska inte behöva höra att det är negativt på något sätt. Han får gärna sova över hos dem också om han vill.
Och jag hoppas verkligen att inga fler tjejer behöver drabbas av något så rysligt som att bli levande begravda bara för att de umgåtts med killar.

fredag 15 januari 2010

Men varför i halva friden skriver jag ingenting här längre?

Ja, jag vet att läget nu börjar bli kritiskt.
Drygt två veckor in på det nya året har jag inte skrivit något blogginlägg över huvud taget, och nu börjar folket bli otåligt. Min blogg är ju som bekant extremt populär. Alla mina fans i hela Sverige, som redan har trollbundits av mitt charmiga utseende, min självsäkra attityd, fräscha klädstil och svällande överarmsmuskler, väntar självklart också på det allra viktigaste – ett nytt visdomsord från mig i cyberrymden, där det ju är jag som har den allra mest intressanta och relevanta personliga sidan.
Alla dessa människor som ser upp till mig, tar efter mina kloka åsikter, beundrar mitt vidunderliga sätt att uttrycka mig, och har mig som ständig förebild i hela sitt dagliga liv… jag vet att de allesammans hänger här inne varenda dag och hoppas så innerligt på att det ska finnas något att läsa den här gången. Mot allt förnuft, trots att de inte fått något automatiskt meddelande om att min blogg uppdaterats, hoppas de att det ska vara något fel på den funktionen och att jag ska ha skrivit något i alla fall. Bara därför att varje nytt inlägg på min blogg ger en glimt av ljus i deras januarimörka vardag och värmer deras vinterfrusna hjärtan. De längtar och trängtar efter mina banbrytande budskap, efter mer kycklingsoppa för sina själar, och varje gång de besviket konstaterar att min uppenbarelse uteblir på nätet, bläddrar de håglöst vidare vid sin dator och slöläser komplett meningslösa melodifestivalsajter istället. Jag beter mig minst sagt respektlöst mot alla de vanliga medelsvenssons som dyrkar mig.

Nej, skämt åsido. Anledningen till att jag inte skrivit på så länge är att jag helt enkelt inte haft lust eller inspiration. Ämnen att skriva om har jag fortfarande, massor (jag har en lista över väntande ämnen...), men inget som har känts tillräckligt angeläget. Jag har tappat sugen lite grann när det gäller att blogga. Det känns inte som att det är värt det riktigt, åtminstone inte att göra det regelbundet, för jag tror inte jag har särskilt många besökare ändå om sanningen ska fram.
Sitter just nu rätt mycket med min keyboard på kvällarna istället, och komponerar en ny låt. Det är just nu avsevärt roligare än att skriva.
Fast jag tänker inte lägga ner bloggen för gott. Jag har den för att skriva av mig funderingar om allt mellan himmel och jord, och det kan ju hända att behovet av att göra detta blir starkare igen längre fram. I så fall spelar det ingen roll om folk här på nätet, som min syster säger på sin egen blogg, vill ”läsa om man vill det, eller skita i det om man vill det”.

Med detta meddelande vill jag i alla fall säga att jag nu även officiellt tar paus med bloggandet ett tag. Sedan vet jag inte hur lång pausen blir. Det kan mycket väl hända att jag är igång igen redan i morgon och har fått en ny kick, men det kan också dröja betydligt längre. Vi får se. Jag vill i alla fall inte vara bunden till bloggen just nu.
Så nu vet ni det. På återseende en annan gång.