Lite mer om det där såret som inte läker

För ungefär ett halvår sedan skrev jag om min hälsa. Närmare bestämt om min pi-lo-ni-dalcysta och om det gamla operationssåret som aldrig läks högst upp på min bakdel. Om någon har glömt så kan det läsas här.
Nu har det hänt så pass mycket nytt på den här fronten att jag ska avge en ny hälsorapport. Är ni inte intresserade av det så gå vidare hit.

Sist jag skrev om detta, i september, så var det ju alltså så att jag låtit kolla upp det svårläkta såret och fått besked – av en annan läkare än den som opererade mig på hösten 2008 – om att det måste göras en ny operation. Detta var jag mycket skeptisk till, och ville helst slippa och vända mig till något annat sjukhus istället.
Jag försökte senare också att göra detta, men upptäckte snart att det inte var så lätt att bara boka tid någon annanstans – på de andra sjukhusen krävdes det remiss och listning på annan vårdcentral och sådant krångligt. Så det gav jag upp. Men när jag fick en tid för ny operation på mitt sjukhus i Kungälv så valde jag ändå att boka av den, och kungjorde då istället för sköterskan i telefon att jag först ville träffa den kirurg som opererade mig. Låta honom förklara ordentligt i detalj vad det egentligen är som har gått snett med den sista delen av läkningen, varför det måste opereras igen, vad jag ska göra för att det inte blir samma visa en gång till, och allt möjligt sådant där. Detta krav gick Kungälvs sjukhus med på.

Efter detta dröjde det evinnerligt länge innan jag fick den där tiden för att träffa kirurgen; mycket längre väntetid än inför operationen jag tackade nej till. Kanske var det vårdgarantin som inte gällde i det läget. Hur som helst så var det inte förrän nu i början av februari som jag äntligen kom tillbaka till Kungälv och träffade kirurgen som utförde den ursprungliga operationen.
Han tittade då på den alltjämt bara 90 % läkta skadan, och sade till min lättnad att han till skillnad från sin kollega inte trodde att det skulle behövas någon ny operation. Istället skulle han sy ihop det sista av såret så snart som möjligt, men han kunde typiskt nog inte göra det på stört, så jag fick en ny tid dryga tre veckor senare.
Nackdelen var att fram till dess ville kirurgen att jag skulle få såret omlagt och omskött regelbundet på min vårdcentral, så att det skulle vara garanterat infektionsfritt när han sydde sedan. Det har inneburit att jag nu under hela februari månad har kört fram och tillbaka till vårdcentralen i Kållekärr, typ var tredje dag i genomsnitt, och visat upp akterkastellet för distriktssköterskorna en massa gånger igen. Förargligt, eftersom det i synnerhet är sådant jag har velat undvika... det har nästan känts som när jag var nyopererad, för under hela det senaste året fram till denna februarimånad hade jag ju inte haft såret omlagt alls (så pass litet har det ändå varit). Men nu var det alltså plötsligt väldigt noga med sårhygienen igen.

Nåja, jag har stått ut med detta, och i torsdags var jag i Kungälv och blev äntligen sydd. För närvarande går jag alltså omkring med fem stygn i ändan, vilket smärtar mer än jag trodde, men som tur är har jag brådstörtat fått ett höj- och sänkbart skrivbord av mina chefer så att jag kan jobba stående. De gjorde slag i saken och skaffade det omedelbart när de fick klart för sig att alternativet skulle vara att jag blev mer sjukskriven (i nuläget skulle jag inte klara att sitta åtta timmar om dagen på en skrivbordsstol).

Hjälper det då med de fem stygnen? Blir det där envisa såret ihopläkt nu?
Svar: vet inte. Hittills har det inte känts så, utan snarare verkar det just nu som att stygnen håller ihop sårkanterna men att dessa ändå inte växer ihop. Två av stygnen har dessutom gett efter lite, efter vad det verkar. Uppenbarligen är det något som fortsätter att fresta på just det där stället i ”rumpstrecket” och gör att läkningen inte funkar, ens med stygn. Jag ska tillbaka till Kungälv nästa torsdag och ta bort stygnen, men frågan är om det kommer att gå att göra det då.
Så man kan ju fråga sig vad i hela friden det är som gör att det där såret vägrar läka!

Min hustru och min svärmor har hela tiden envist framhållit att det måste vara mina sittande vanor på jobbet som orsakar alltsammans. Det är de som har insisterat på att jag skulle tigga hos cheferna om det där höj- och sänkbara bordet, och det är förvisso en fördel att jag har det nu, det är säkert bra att ha i vilket fall.
Men jag tror inte att det är jobbet som är boven i dramat. Det har ju inte minst märkts nu de senaste dagarna. Jag har inte haft rumpan placerad i min skrivbordsstol vid jobbdatorn sedan doktorn i Kungälv sydde mig – men ändå är såret lika svårläkt och två stygn har nästan lossnat. Är det då jobbsittandet som orsakar problemen? Nej, det kan det ju inte vara. Jag ska fortsätta jobba enbart stående ända till återbesöket nästa torsdag, bara för att bevisa det. Om såret fortfarande är oläkt då, trots mitt stående, så är det ju solklart att orsaken är en annan än jobbet.

Vad orsaken då är kan man bara försöka gissa sig till. Personligen misstänker jag starkt toalettbesöken, för det blir ju stor påfrestning på just mitt onda ställe när man sitter och klämmer (ursäkta om jag blir osmaklig). Faktiskt har det även tidigare varit så att det är just på toa som jag rent konkret har märkt att såret varit öppet, hela det senaste året, för det är oftast då det börjar läcka lite från det.
Men det kan ju vara annat också. Kanske är det när jag böjer mig ner (eller sitter på huk eller på knä) för att plocka upp saker från golvet... det får jag ju göra titt som tätt och det är lika svårt som toalettbesöken att undvika. Kanske är det när jag sitter på en vanlig stol vid matbordet. Jag har fått en ergonomisk sittdyna på vårdcentralen, som ska avlasta svanskotepartiet, och den använder jag på sådana stolar... fast någon positiv effekt har jag inte märkt av.

Ja, sådant här detektivarbete kan man få hålla på med. Just nu så känns det i alla fall som att jag aldrig kommer att bli av med det där operationssåret. Kirurgen i Kungälv sade nu senast att det kanske ändå måste bli ny operation om det inte är läkt nästa gång heller, men det tänker jag inte gå med på. Jag har svårt att förstå vad det skulle göra för skillnad om man opererade en gång till.
Ska nog fråga om kirurgen kan skriva en remiss åt mig istället, till Sahlgrenska eller något sådant, så de får tala om för mig vad jag ska göra. Det är ju som sagt svårt att undvika att gå på toa, om det nu skulle vara det som är knuten... men de kanske har en lösning på något större sjukhus.
Nu får jag till att börja med se hur det går med den fortsatta läkningen fram till nästa torsdag: en dryg vecka då jag ska tillbringa varenda arbetsdag enbart stående. Mysigt.