Melodifestivalstankar, på ett lite annat sätt i år

(Detta inlägg är även infört på min blogg på Poplight, f.d. Gylleneskor.)

Ja, så kommer vi då allt närmare årets melodifestivalfinal. Bara Andra Chansen kvar och sedan är vi i stort sett framme.
En sak är jag övertygad om: i år är det viktigare än på länge att rätt låt vinner här i Sverige. För vi måste faktiskt placera oss bra i ESC den här gången. Särskilt med tanke på den ovanligt stora kritik som kommit mot Melodifestivalen detta år. Det är nödvändigt att vi får se lite resultat internationellt för att inte luften ska gå ur vår kära uttagning totalt.
Och vad gör vi då för att rätt låt ska vinna? Tänker taktiskt och försöker räkna ut vad Europa vill ha och vad som funkar i Eurovision? Nej, absolut inte. Det går inte, det har jag insett vid det här laget. Europas åsikt och röstningsbeteende kan inte förutsägas.
Allt vi kan göra är att rösta helt och hållet med hjärtat, bortse från genrer och strategiska hänsyn och nya djärva grepp, och spontant skicka den låt vi tycker är bäst. Jag tror faktiskt att det är då som förutsättningarna är gynnsammast. Då har vi gjort vårt bästa och så får vi se hur det går.

Detta kan ju verka enkelt, men tyvärr är det inte det lättaste att skicka den bästa låten. För problemet är att folk inte röstar på det sättet. Även om de tror det.
Folk röstar partiskt på artister som de gillar sedan tidigare. Folk röstar på artister som de tycker är snygga. Folk låter bli att rösta på artister som de tycker att de av principskäl inte borde rösta på. Folk röstar helt enkelt inte på den låt som de gillar mest. Och då blir det inte folkets riktiga samfällda favorit som vinner Melodifestivalen. Där har vi felet.

Jag har själv gjort mig skyldig till sådant här beteende ett stort antal gånger. Mest markant var det 2007, då jag hade The Ark som favorit i Melodifestivalen. Jag trodde själv att det var för att de hade den bästa låten. Men det var det ju inte. Det var bara för att jag gillar The Ark även i vanliga fall, och för att jag tyckte att deras medverkan var ett så stort steg framåt för tävlingen. Jag bortsåg helt och hållet från att ”The Worrying Kind” faktiskt är en av de sämre låtar som gruppen gjort, och höll på dem av ren partiskhet och av princip. (Hade de ställt upp med t.ex. ”Calleth You, Cometh I”, som verkligen är bra, hade det varit en helt annan sak!)
Av allt att döma gjorde många andra svenskar samma misstag.
För egen del borde jag med facit i hand ha röstat på Sarah Dawn Finer den gången istället. Jag tyckte faktiskt bäst om hennes låt det året, när allt kom omkring.

I år är risken överhängande att Sverige får ett bidrag som röstats fram av folk som tror att de röstar för att det är den bästa låten, men som i själva verket är vilseledda av artistens utseende och stil. Misstänker att det kan vara så både när det gäller Peter Jöback, Darin och Eric Saade (därmed inget sagt om kvaliteten på deras låtar, men det finns säkert många som kan överskatta låtarna inför sig själva på grund av det yttre i framträdandena!). Just det där med utseende är en annan farlig faktor, vid sidan av positiv partiskhet och taktiska principer.

Men när det nu är så svårt att fatta, ens för egen del, vilken låt som är den bästa och som man borde rösta på – hur bär man sig då åt för att ta reda på det? Hur ska man veta att man inte är partisk utan röstar spontant? Hur ska man göra för att rösta klokt?
Jag funderade lite på saken och kom fram till följande princip/knep/metod. Om någon tycker att det är löjligt att ta till en så ingående bedömningsmall bara för att avgöra vilken låt man ska rösta på i Melodifestivalen, så behöver ni inte läsa vidare. Märk väl att detta bara är ett litet förslag, inte något jag kräver att alla ska använda sig av! (Och om man faktiskt inte alls är ute efter att rösta fram den bästa låten, utan har andra motiv som att t.ex. lyfta fram ett särskilt nyskapande bidrag, så är den här mallen förstås inte alls aktuell.)

Så här tänker jag. Man ger varje låt poäng på en skala 1-10, efter hur bra man tycker att själva låten är. Alltså helt bortsett från det visuella. Blunda och bara lyssna, helt enkelt.
Efter det ger man låten en poäng till om man tycker att artisten övertygar utseendemässigt (sett till kläder och yttre företräden). En poäng för själva framträdandet (sånginsatsen) och attityden. Och så ytterligare en poäng om man gillar showen runt låten: koreografi, rekvisita och sceneffekter.
Gillar man inte utseende, prestation och/eller show, så gör man dessa poäng till minuspoäng istället och drar dem från de poäng man gav till låten.
Lägg märke till att de här extrapoängen är få till antalet – det är själva låtens kvalitet som verkligen ger den poäng i den här typen av bedömning. Men eftersom utseende, framförande och show har en viss betydelse väljer jag att räkna med dem åtminstone lite grann.
Lägg också märke till att vi inte ska ge eller dra ifrån poäng för hur bra eller dåligt man tror att det kan gå för bidraget i ESC. Sådant kan man som sagt inte förutsäga. I alla fall inte på ett så här tidigt stadium.
Slutligen: om man vet att man gillar artisten sedan tidigare, så drar man ifrån två poäng till. För att räkna in den partiskhet som man förmodligen har, fast man inte är medveten om den.
När man sedan satt poäng till alla tio bidragen på det här sättet, är det bara att kolla vilket bidrag man gett flest poäng till totalt. Det bidraget är det som man tycker är bäst på riktigt. Det ska man rösta på. Och då ska man inte låta sig stoppas av någon annan omständighet.

Jag kan ge ett exempel på hur det hade gått om jag använt mig av detta tillvägagångssätt i Melodifestivalen 2008.
Där hade jag BWO och ”Lay All Your Love On Me” som favorit. Med det här systemet hade min poängsättning till det bidraget blivit följande: 10 poäng för låten (för jag tycker den är fantastisk). 1 poäng för utseendet/stilen. 1 poäng för framförandet. 1 poäng för showen. Minus 2 poäng för att jag onekligen gillar BWO sedan innan. Resultat 11 poäng.
Att jämföras med Sanna Nielsens ”Empty Room”. Den låten hade jag gett 9 poäng. 1 poäng för utseendet/stilen. 1 poäng för framträdandet. 1 poäng för showen (mycket vackert var det). Men inga minuspoäng – för Sanna Nielsen gillar jag verkligen inte i vanliga fall. Resultat 12 poäng.
Kontentan blir att 2008 var det egentligen inte BWO utan Sanna som var min favorit och den som jag borde ha röstat på. Skratta gärna, men jag tror faktiskt det kan ligga mycket i det. Man är ofta styrd av sina fördomar, sina inrotade gamla sympatier och sin vilja att bete sig på ett visst sätt. En röst på Sanna hade för min del varit mer revolutionerande och banbrytande än en röst på BWO – som jag ändå alltid har tyckt är mer banbrytande än Sanna.
Dessutom medför detta på sitt sätt också en viss taktisk hänsyn – för bara för att jag gillar BWO är det ju inte säkert att en massa folk i Europa gör det, och genom det där poängavdraget för tidigare sympati har man liksom av bara farten garderat sig mot den risken också.

Nästa lördag ska jag försöka mig på det här på riktigt, för att avgöra vilket som är mitt favoritbidrag. Misstänker att det blir Salem Al Fakir, men det är ingalunda säkert.
Någon mer som nappar? Jag tar i alla fall gärna emot synpunkter på min poängsättningsmall... ifall någon kanske tycker att den borde se ut på något annat sätt med fördelningen, eller så. Trots allt är ju detta bara ett utkast, jag är öppen för förslag.

Min slutsats: om folk verkligen tänkte till lite mer på vilken låt de helt spontant gillar allra mest, och röstade därefter, så tror jag att mycket kan vara vunnet. Självklart behöver det inte leda till samma resultat för alla, det påstår jag inte. Tvärtom kommer man till olika slutsatser, eftersom alla har olika tycke och smak. Men då har åtminstone alla röstat ärligt. Och följden blir att det bidrag som då röstas fram som vinnare verkligen har blivit framröstat på ett ärligt sätt, med en ärlig majoritetsprincip.
Det är just att på något sätt få fram sitt eget spontana tycke och smak, utan påverkan vare sig från sig själv eller andra, som är hela grejen.
Väl mött vid TV:n nästa lördag!