Julhandel och fattiga

Följande text om julhandeln skrev jag förra året, men den blev aldrig utlagd – jag gör det nu i år istället, för ämnet känns fortfarande aktuellt, och ärligt talat så uppfattade jag aldrig hur det blev med det där som jag undrade över beträffande julhandel i texten.
Så här skrev jag alltså för ett år sedan (och det gäller nu med):

Nu sätter snart julhandeln igång på allvar. Det ska bli ganska intressant att se vad som händer på den fronten i år.
Antingen julhandlar folk precis som vanligt. Och då lär det nog bli en hel del kritiker som (med rätta) påpekar det vansinniga i att vi köper julklappar för många miljarder kronor – oavsett hur mycket så är det mycket – samtidigt som det finns en massa lidande i världen och flyktingar som behöver någonstans att ta vägen och så.
Eller också så har folk faktiskt tagit intryck nu i år, så att de julhandlar mindre och i högre grad skänker pengarna till behövande istället. Då blir det ännu intressantare, för det innebär ju i så fall att detaljhandelssektorn inte alls drar in lika mycket pengar och det blir mindre tillväxt. Det kan då faktiskt bli så att näringslivet börjar klaga på att folk skänker bort sina pengar istället för att konsumera och driva på tillväxten och företagsamheten. Givmildhet, som borde anses vara något självklart positivt, blir då ett problem för ekonomin.

Nu är jag ingen ekonom, så jag kan ju inte sådant där egentligen, men spontant känns det som att detta är ett rätt bra exempel på att medmänsklighet och ekonomisk tillväxt faktiskt motsäger varandra. Eller, som Jesus skulle säga, att man inte kan tjäna både Gud och Mammon.
Sedan vet jag ju att många ekonomer – inte minst kristna ekonomer – är av den åsikten att tillväxt och välstånd som skapas genom fri företagsamhet måste komma först, och att välståndet sedan ”droppar” från de välbeställda folklagren till de mindre förmedlade så att de också får det bättre, och att marknadsekonomi därför är lösningen på alla världens problem.
Men med tanke på julhandelsfenomenet ovan så är jag fräck nog att ifrågasätta detta. Det måste ju ändå vara bättre (och betydligt effektivare) att människor ger pengar direkt till de fattiga istället för att vi ger pengar till vissa bland oss och gör att dessa blir rika så att de efter eget omdöme kan ge till de fattiga. Med tanke på att rikedom dessutom har en tendens att medföra onödigt dyra personliga vanor för den rike, kan man också undra om det verkligen frigörs så mycket droppande pengar ur välståndet som man kunde önska å de fattigas vägnar.
Ja, som sagt, jag kanske är inne på helt fel spår och alldeles socialistisk ;) och då får gärna någon som är glad i ekonomi visa mig tillrätta.

Vad händer i Israel? Lite om nyhetsgranskning

Just nu ser jag ett utmärkt exempel på hur nyheter kan blåsas upp och utsättas för ryktesspridning.

Det handlar om Israel. Enligt flera Israelvänliga Facebooksidor, som en del av mina vänner gillar, så är det för närvarande en väldig massa skogsbränder i Israel och över 50 000 människor har evakuerats. Och bränderna är anlagda, står det tämligen rakt på sak på de där sidorna. Terrorbrott. Man kan också se en Israelkarta med en massa eldar som visar var det brinner någonstans, och det står dramatiskt ”Israel is burning”.
Jag blir lite fundersam över varför det i så fall inte står mer om denna nyhet på andra ställen. På SVT till exempel syns det inte alls.
Omedelbart hör jag för mitt inre öra hur Israelvännernas röster utbrister ”ja men det är ju klart att vänstervridna SVT inte rapporterar om det, de haaaaatar ju Israel och ääääälskar terrorister, de har inget intresse av att skriva om det här!”
Tittar lite noggrannare och upptäcker att SVT faktiskt har en artikel om saken, ganska väl dold, men skriver om det gör de faktiskt.
Nåja, om vi nu antar att SVT faktiskt ändå är opålitliga så kanske jag ska kolla på vad lite andra medier i andra länder skriver om bränderna i Israel. Tittar på några stycken, de första som faller mig in: finländska YLE, engelska The Guardian och amerikanska New York Times.
Alla har med nyheten, fast ingen av dem har den som huvudnyhet. Samtliga är dessutom ungefär eniga med varandra (och med SVT), även om de har lite olika infallsvinklar. Min bild av det hela blir att det mycket riktigt brinner för fullt i Israel, mest i Haifa, och att 50 000 personer har evakuerats därifrån. Lyckligtvis har ingen dött. Det rör sig om skogsbränder som sprids på grund av kraftig torka och vindar, och i första hand ses detta som en naturkatastrof. Emellertid är det flera politiker och myndighetspersoner i Israel som menar att en del av bränderna är anlagda. Hälften av dem, är det mest drastiska påståendet jag hittar från någon israelisk politiker. Men än så länge finns det inga bevis för detta, utan vi får se längre fram vad undersökningarna visar. Dessutom finns det ytterligare intressanta aspekter, som att eventuella terrorister också skulle kunna vara israeliska och inte palestinska, och att även palestinska samhällen har drabbats av bränderna.


(Bild från New York Times.)

Så ligger det alltså till. Personligen skulle jag i detta läge föredra att avvakta innan jag börjar prata om terrordåd och lägga fram anklagelser och påstå att hälften av de israeliska skogsbränderna har orsakats av människohand. Det verkar faktiskt inte riktigt säkert ännu. Vi behöver få veta mer.
Och det är också svaret på den oundvikliga provokativa frågan ”varför skriver inte media om det här”? Det gör de, för det första, men inte så mycket och det är för att de helt enkelt inte vet tillräckligt mycket än.
Men på de Israelvänliga sidorna går alltså ryktet för fullt just nu, att det är terrorister som håller på att sätta eld på Israel och att alla bränderna är terrorbränder. Det poängteras också att folk i arabländerna minsann jublar över bränderna. Stämningen är allmänt upprörd, och alltsammans är som sagt ett tydligt exempel på hur man låter sig ryckas med av en nyhet och generalisera. Det hade inte behövt gälla just Israel, det är en ganska vanligt förekommande grej nu för tiden. Så här går det helt enkelt ofta till.

Tyvärr är det inte särskilt lätt att göra något åt saken, för nu har folk redan bestämt sig för att palestinierna håller på att sätta Israel i brand, och det kommer nog inte att hjälpa hur mycket jag än uppmanar dem att sansa sig och påpekar att vi måste avvakta säkra besked först och att det faktiskt inte är bekräftat att det är en stor serie terrordåd. (De etablerade medierna mörklägger ju bara ändå ...)
Tvärtom riskerar jag, om jag lägger mig i dessa diskussioner, att mötas av stort missnöje och skepsis eftersom jag inte har någon medkänsla med offren för branden och inte tillräckligt mycket försvarar Israel eller kritiserar Israels fiender som en god kristen ska göra.
Jag försöker ju bara söka sanningen, för ”sanningen ska göra er fria”, har Jesus sagt. Självklart tycker jag det är hemskt med dessa bränder, och om det finns folk som är skadeglada åt det (vilket det säkerligen gör) så är det motbjudande. Men mitt i detta får man försöka ha en objektiv och nykter attityd, och som sagt ta reda på hur det faktiskt förhåller sig. Om sanningen redan nu vid en kontroll hade visat sig vara att det är 100 % terrorbränder och att SVT hemligstämplar detta, så hade jag godtagit den sanningen också. Men nu verkar det alltså vara klokt att vänta ett tag med reaktionerna. Lite efterforskningar och källkritik skadar inte.

Tyvärr känns det ibland som det är fullständigt lönlöst med just efterforskningar och källkritik. :(

Nu testar jag sex timmars arbetsdag

För närvarande testar jag sex timmars arbetsdag.
Om nu det där med arbetstid gäller mig … jag är ju inte anställd utan frilansande egenföretagare som jobbar hemifrån och är flexibel och styr över min egen tid.
Men det angår nog mig ändå. Även om jag är frilansare så har jag ett väldigt kraftigt behov av att strukturera mina arbetsdagar för att inte bli alldeles nipprig i skallen, och så har det varit hela tiden. Jag försöker jobba efter ett så normalt schema som möjligt, med något så när regelbundna kontorstider i grunden. Jag har en timplan som jag använder för att planera vilka projekt jag ska jobba med olika dagar, och för att se om jag kan tacka ja till något mer eller om det är fullt på att göra-listan.
Den timplanen har jag hittills byggt på principen att översättning tar i genomsnitt 600 ord i timmen, och att varje arbetsdag i regel är åtta timmar lång (med smärre variationer).
Och det är de åtta timmarna som jag just nu prövar att göra till sex istället.

Stundtals känns det nämligen som att åtta timmar är för mycket – eller åtminstone som att det blir svårt att få ihop tiden då. Jag har ett visst ”livspussel”, med ärenden som måste uträttas och diverse tillställningar och tidsbokningar på dagtid (oftast sådant som har med barnen att göra), och även kvällsaktiviteter som gör att middag och sådant ibland måste tidigareläggas. Med åtta beräknade arbetstimmar och arbetsstopp först klockan 17 så gör de där sakerna ofta att min timplanering spricker. För att inte tala om alla oförutsedda uppgifter som jämt dyker upp på jobbet och tar en massa tid i anspråk. Ett åttatimmarsschema är helt enkelt väldigt känsligt för rubbningar. Resultatet blir då att jag antingen måste flexa jobb till kvällen (och även blir nojig och känner att jag måste jobba i förväg på kvällarna för att vara riktigt säker på att hinna med nästa dags projekt) eller helt enkelt får stryka timmar och försöka anpassa planeringen därefter. I båda fallen blir följden en allmänt stressig känsla.
Därför gör jag nu det som allt fler börjat pröva på sistone. Sedan några dagar tillbaka räknar jag med sex timmar varje dag. Standardarbetsdagen börjar då klockan 08:00 och slutar 15:00 (med en timmes lunchrast). Fördelarna blir många – en är till exempel att de där ärendena som tar tid på dagtid, dem kan jag då lägga efter klockan tre utan att det längre påverkar själva arbetsdagen.

Men kommer inte följden att bli en väldig ekonomisk förlust för mig nu när jag tappar två arbetstimmar varje dag? Jag kan väl omöjligt ta på mig lika mycket uppdrag längre när jag har så pass mycket mindre tid? Och då förlorar jag väl en massa pengar?
Nej då – här tänker jag att jag istället ska jobba mer koncentrerat och fokuserat under de sex timmar jag faktiskt jobbar. Bli effektivare under den arbetsdag jag har, så att säga. Jag tror inte alls att det är någon dum idé. Har man åtta timmars arbetsdag blir man lättare trött och hängig och orkeslös – det har jag verkligen märkt av för egen del – men om det bara är sex så blir effekten en positiv energistimulans: då blir man sporrad att verkligen få något uträttat under den tiden, och får i slutändan lika mycket gjort under sex timmar som man förut fick på åtta. I alla fall känns det som detta kan funka för mig. Som jag nämnde räknade jag tidigare med att översättning för mig i genomsnitt tar 600 ord per timme, och det var det måttet jag använde för att räkna ut hur mycket jag skulle kunna hinna med. Nu har jag ändrat till 800 per timme istället: ordmängden per dag blir då densamma (4 800) men antalet timmar är, som sagt, bara sex.
Visst kommer det säkerligen att hända vissa dagar att de sex timmarna inte räcker till. En del projekt går onekligen långsammare att tröska sig igenom än 800 ord per timme. Och sådana där oförutsedda uppdrag och extrauppgifter kan förstås alltid dyka upp och kullkasta tidsschemat. Men: här är fördelen att om min ordinarie arbetsdag slutar klockan 15 så har jag faktiskt tid kvar under resten av eftermiddagen, som jag kan använda till övertid om det krisar sig på det sättet. ”Reservtid”, helt enkelt, utan att det ställer till det alltför mycket och förstör hela kvällen som det hade gjort vid en åttatimmarsdag.
Och om jag inte behöver använda den reservtiden så är det bara för mig att koppla av, och ordna ärendena i privatlivet om sådana finns, och i övrigt bara varva ner efter jobbet och känna att jag inte behöver lida någon akut tidsnöd och stressa.

Jag tycker att detta åtminstone kan vara värt att pröva, så därför gör jag det nu. Jag har tidvis känt mig stressad på jobbet det senaste året, och det verkar vettigt att försöka vidta någon sorts åtgärd. Trots allt måste man vara rädd om sin hälsa.
Sedan vet jag ju att förslag om sex timmars arbetsdag inte faller i god jord på vissa håll, till exempel hos Svenskt Näringsliv, som snarast får skrämselhicka och panikångest och protesterar hysteriskt varje gång någon debattör ens andas om saken. I dessa kretsar verkar man tycka att åtta timmars arbetsdag är en spiksäker garant för prestanda och effektivitet och tillväxt, och att BNP sjunker snabbare än regalskeppet Vasa och hela ekonomin rasar ihop som ett korthus om det slöa folket har fräckheten att börja jobba ännu mindre.

Jag är inte så säker på att Svenskt Näringsliv har rätt i detta. Faktorer som hälsa och nödvändig vila borde inte försummas i dagens hektiska tid, och det där att man kan vara lika effektiv under sex timmar som man är på åtta ska vi inte utan vidare utesluta.
I alla fall kan man ju åtminstone föreslå det, och testa på vissa håll, innan man dömer ut konceptet. Inte utesluta det per rutin och i ren skräck.

Själv har jag väl ännu inte varit igång med detta tillräckligt länge för att kunna utvärdera på allvar, men just nu är min känsla av sex timmars arbetsdag väldigt positiv. Det har börjat bra så att säga. Det känns som jag redan märker en skillnad. Inte en negativ skillnad i resultat, men däremot en angenäm skillnad i mentalt lugn och förmåga att hantera saker och ting på jobbet utan att bli konfys och panikslagen.
Så det verkar väldigt lovande än så länge. Vad Svenskt Näringsliv än säger.

En satirisk trosbekännelse och en pudel

Häromdagen var jag med om en ögonöppnare. Eller en tankeställare. I alla fall en ”händelse på sociala medier” som fick mig att fundera ytterligare ett varv när det gäller det där att dela saker och vad det kan få för effekter.

Det började med att en av mina vänner på Facebook delade ett blogginlägg, skrivet av en kristen bloggare som jag inte alls känner. Jag tänker inte länka till det, men jag kan beskriva det – inlägget var ett stycke riktigt ordentligt bitsk satir, som byggde på den välkända kristna apostoliska trosbekännelsen. Bloggaren hade skrivit om den ironiskt ”liberalt” med en massa detaljer omformulerade och nedskurna på ett ”politiskt korrekt” sätt, som en drift med hur Svenska kyrkan idag monterar ner en massa punkter i den traditionella kristna läran. Begrepp som ”cis” och ”hen” fanns med på ett par hörn i denna trosbekännelse, liksom t.ex. ”halvsmäktig” istället för ”allsmäktig”, och formuleringar som ”sittande på Gud Förälders vänstra sida” och ”vi har också tillit till Muhammed”.
När jag först läste detta tyckte jag spontant att det var roligt. Ganska elakt förstås i sitt sarkastiska utfall mot kyrkan, och jag vill ju inte avfärda allt modernt så som bloggaren tycktes vilja göra (jag har t.ex. inget emot att använda ”hen” och ”cis”), men satiren var ändå träffsäker på något sätt tyckte jag. För det där att Svenska kyrkan har blivit så urvattnad i sitt budskap (t.ex. att många förnekar jungfrufödelsen, tonar ner talet om synd och frälsning och tycker att islam går precis lika bra som kristendomen), det kan jag mycket väl också tycka, i likhet med många andra bekymrade svenskkyrkliga.
Därför bestämde jag mig också för att själv dela vidare det där blogginlägget, eftersom det var så pass fyndigt. Jag tvekade lite, för jag anade att det nog kunde vara vissa som inte skulle ta emot det särskilt välvilligt och inte riktigt uppskatta satiren, men jag delade till slut ändå. Delvis var det också för att jag på sistone har känt att jag gjort för lite markeringar ur kristen synvinkel på Facebook, så jag var nästan tacksam för ett tillfälle att visa upp den sidan av mig också. Hur som helst så delade jag med en brasklapp-kommentar i stil med att ”detta är kanske inte så snällt, men jag förstår frustrationen som ligger bakom och därför kan det få delas ändå”.

Dagen därpå följde jag hur det gick för min delning i Facebookvärlden. Som jag hade misstänkt fick jag mycket riktigt kritik, och det blev en intressant diskussion under några timmar där jag försökte försvara inlägget och tanken bakom det. Men parallellt med den diskussionen började jag faktiskt bli tveksam, och tänkte mer och mer att det kanske inte var någon bra idé att lägga ut den där satiriska trosbekännelsen ändå. Även om jag från början tyckte att det var en pricksäker satir över Svenska kyrkans beteende, så var det kanske så att den mest bara uppfattades som ett personligt hån mot vissa människor?
En stund senare hände något som definitivt fick mig att svänga i frågan. Jag såg att personen som först delat inlägget plötsligt skrivit en ny Facebookstatus, där hon bad om ursäkt för sin delning och för att hon sårat folk med den. Nu hade hon tagit bort inlägget igen, skrev hon, och då förstod jag att jag varit inne på rätt spår – den där satiren var nog faktiskt mer spefull och hånfull än effektfull. Det blev extra intressant när jag läste de kommentarer min Facebookvän fick för sin ”ursäkt”: där var det flera svar i stil med att ”inte behöver du be om förlåtelse för det där” och ”bry dig inte om folk som klagar”, och det var till och med någon som uttryckte sig med orden ”kastar man sten i ett svinhus är det klart att det är en och annan gris som grymtar”. Det avgjorde saken en gång för alla för min del. För även om de kommentarerna tyckte att inlägget var okej, så hade de motsatt effekt på mig i och med att jag tyckte att där fanns en viss brist på hänsyn. Vad man än tycker i en fråga, och även om man har rätt att yttra sin åsikt, så måste man väl ändå ta på allvar när folk faktiskt blir sårade. Då måste man anpassa sin ton något. Och definitivt inte jämföra med grisar. (Jag ska inte döma personen som skrev det, han är säkert en hygglig prick i själva verket, men just det där med grisarna såg ärligt talat inte så sympatiskt ut.)

Därför gjorde jag en helomvändning och bestämde mig för att ”pudla”. Jag behövde inte själv aktivt ta bort min delning av blogginlägget, för den försvann automatiskt i och med att min vän tog bort sin (mitt inlägg var ju en vidaredelning av hennes). Men det jag gjorde var att jag själv skrev en ursäkt och lovade att tänka efter bättre före delning i fortsättningen. I slutändan hoppas jag att det ändå var rätt få som såg ”trosbekännelsen” jag delade, och att det var så många som möjligt som såg ursäkten.

Vad har jag då lärt mig av detta?
Ja, inledningsvis så tycker jag fortfarande att bloggaren som skrev den där satiriska trosbekännelsen var i sin fulla rätt att göra det och publicera den. Vi har yttrandefrihet i Sverige. Jag kan också förstå de som roas av den och skrattar galghumoristiskt, som jag själv spontant gjorde. Eftersom det som sagt finns en viss frustration över det teologiska läget i Svenska kyrkan så är inte denna reaktion särskilt konstig, och själva grejen att ha synpunkter på strömningarna i kyrkan är fullt motiverad.
Men: att låta ett sådant giftigt inlägg få full spridning på Facebook är däremot inte riktigt rätt väg att gå. Den där trosbekännelsen var mer som ett internt skämt, som frustrerade kristna på sin höjd kan visa varandra inbördes (även om också detta kan ifrågasättas rent nyttomässigt sett). Att lägga ut den så att vem som helst kan se är inte riktigt bra. För satir av det där slaget övertygar inte någon som inte redan är övertygad – tvärtom retar det bara upp vissa och sårar andra, så att dialog blir ännu svårare, och missförstånden och polariseringen blir ännu mer omfattande. Det leder helt enkelt ingen vart att dela sådant. Det är inte konstruktivt på något sätt.
Se bara vad det orsakade i det här fallet: människor tog illa upp av min och min Facebookväns delning, en del fick säkert lägre tankar om konservativa kristna, andra stärktes i sitt eget ”vi mot dom”-tänk och i sin uppfattning att man inte behöver bry sig om när andra blir sårade, och jag själv fick förmodligen min trovärdighet på sociala medier naggad i kanten (min ambition att göra fler uttalat kristna markeringar föll så att säga platt som en pannkaka). Enbart förlorare på alla håll.
Så till en annan gång ska jag komma ihåg att tänka efter en gång till när jag delar: inte bara reflektera över hur trovärdigt innehållet är som jag ska dela, och vad budskapet är, utan även effekten. Kommer jag verkligen att uppnå något gott med detta? Kan jag övertyga någon? Eller viftar jag bara i luften? Vilka når jag ut till? Hur kommer de att reagera? Blir resultatet positivt? Eller finns det en risk att jag bara ”ställer till det” i onödan, så att säga?
Det kan vara värt att fundera på det. Även en text som är sann och som man fullständigt håller med om kan vara meningslös, eller direkt olämplig, att sprida om den inte har en bra verkan i praktiken.

Nu kan jag tänka mig att det finns vissa kristna som har invändningar, för det är ju faktiskt så att kristna enligt den traditionella synen inte ska hymla med budskapet. ”Vi måste tala klarspråk!” ”Kristna ska vara jordens salt och världens ljus!” ”Man kan väl inte låta bli att säga en viktig sak bara för att folk tar illa upp av det.” ”Det spelar väl ingen roll om världen inte gillar det vi säger, vi har ändå en plikt att föra fram sanningen!”
Ja, självklart har vi det. Vi ska inte anpassa själva budskapet, utan har vi något att säga så ska vi försöka framföra det utan ändringar och förvanskningar. (Det gäller både kristna och andra religioner och ideologier.) Men jag är av den uppfattningen att vi måste tänka på hur vi framför det: på vilket sätt, i vilken ordning, under vilka omständigheter. Man måste vara strategisk också. Det går inte att bara ogenomtänkt stå och skrika utan att bry sig om hur folk faktiskt reagerar. Vissa detaljer är inte heller alltid relevanta att hätskt påminna om och hänga upp sig på stup i kvarten. Det är nödvändigt att hitta rätt form och metod. Och då skadar det inte att tänka lite extra på det där med effekt och reaktioner och resultat som jag precis skrev om.
Jag ska som sagt nu komma ihåg det, och att inte låta respekten hamna på undantag. Taktkänsla är inte samma sak som mesighet.

För övrigt – vad är det som säger att det bara är ur ett kristet perspektiv man ska tänka på detta? Hånfull satir kan fungera illa även om den kommer från andra kretsar och riktas åt ett annat håll. Personer som Jimmie Åkesson är ofta utsatta för rätt grova och plumpa skämt, som de flesta sväljer, och det är klart att som offentlig politiker får man kanske vara beredd på och acceptera lite mer i satirväg än mer sårbara samhällsgrupper – men det kanske ändå är något att tänka på även i det fallet, att inte håna Sverigedemokrater för mycket på Facebook? Effekten av det i form av ytterligare vrede, offerkoftor, oförståelse och klyftor kan ju bli minst sagt förödande den också.
Ja, det där kan man fundera länge på. Men att visa hänsyn och förmåga att uppfatta när någon tar illa upp på riktigt, det tror jag inte gör någon skada.

Athletic? Väsby? Eskilstuna? Eller vad?

Enligt min något konservativa uppfattning bör en fotbollsklubb vara försiktig med att byta namn, inte slå ihop sig med andra klubbar utan vidare, och framför allt inte flytta geografiskt till ett helt annat ställe.
Athletic FC United (som en gång i tiden hette Väsby IK) har gjort alla tre sakerna, inte bara en utan flera gånger, och det senaste är att de flyttar från sin nuvarande hemvist Solna till Eskilstuna och slår ihop sig med anrika Eskilstunaklubben City och blir ”AFC Eskilstuna”. Det har nu blivit slutgiltigt bekräftat. Samtidigt är de väldigt nära att gå upp i Allsvenskan – de ligger tvåa i Superettan, och vinner de mot Åtvidaberg på lördag så kan inte Halmstad ta in försprånget och saken är klar.

Man kan undra om Athletic FC United, eller AFC United, eller Athletic eller vad de nu heter, över huvud taget har några fans som det är nu, med alla de namnbyten, sammanslagningar och flyttar de hela tiden genomgår. Finns det någon i Solna som kommer att jubla åt det allsvenska avancemanget när laget ändå sticker iväg strax därpå? Och man kan även undra om laget kommer att få några nya fans i Eskilstuna. Vad tycker t.ex. Citys anhängare om att plötsligt ingå i en ny konstig hybridklubb?
”Det är jättebra för Eskilstuna att få ett elitlag i fotboll ... staden behöver det”, är det flera som säger, och det stämmer säkert, Eskilstuna är ju en stad med gammal fotbollstradition (även om stadens herrlag inte varit uppe i de högsta serierna på länge). Men om jag var fotbollsintresserad i Eskilstuna så skulle jag ju vilja att något av stadens befintliga lag avancerade, inte att det kom ett helt nytt som man plötsligt förväntades börja heja på bara så där. Fotboll och känslor för ett fotbollslag fungerar ju bara inte så, utan det handlar om att följa ett lag i med- och motgång, ofta under en lång tid.
Vissa fattar inte detta utan tror att det helt enkelt bara är en ”upplevelse” att gå på en fotbollsmatch, och att det då kan kvitta vad det är för lag som råkar spela matchen. Ungefär som om det var liktydigt med att gå på Disney on Ice eller något.

Nej, jag hoppas verkligen innerligt att Athletic inte går upp, och att deras satsning och hela deras mentalitet kvävs i sin linda. Det gäller för övrigt även Dalkurd, ett annat Superettan-lag som är ute och cyklar på liknande sätt (även om planerna inte är lika långt gångna där) och funderar på att flytta från Borlänge till Uppsala, sitt dalanamn till trots. I NHL-ishockey är detta tänkande inte något ovanligt, men jag gillar det inte där heller, och i svensk fotboll hör det definitivt inte hemma. Bort med det bara. Athletic borde ha förblivit Väsby – då hade det varit betydligt lättare att stå ut med deras existens.
Ursäkta min konservatism som sagt, jag borde kanske vara mer tolerant och tänka efter och se sakligt på det hela, men jag har faktiskt försökt göra det och kan verkligen inte finna något positivt för fotbollssporten i det här. Jag hoppas stenhårt att Halmstad ändå kan ta den allsvenska platsen från Pathetic ... ursäkta, Athletic. :)


Här borde Athletic ha stannat.

Spöket som väcker upp min moralpanik

Egentligen är den tiden sedan länge förbi då jag förfasade mig över ”otäck musik”. Det var mest på 1990-talet jag aktade mig för vissa grupper och artister för att jag hade hört att de var satanistiska eller på annat sätt olämpliga att lyssna på för kristna som jag.
Ja, i själva verket så var jag inte alldeles försiktig på 1990-talet heller, för det var allt en hel del som rann igenom mitt kristna lämplighetsfilter, och jag var mycket långt ifrån att som vissa frikyrkliga bekanta rensa i min skivhylla och slänga allt fördärvligt i soporna. Men på vissa områden hade jag ändå kvar en viss vaksamhet och moral, särskilt när det gällde hårdrock.
Det var emellertid något som kom att förändras senare. Jag lade mig mer och mer till med inställningen att man som kristen faktiskt är fri att lyssna på vad som helst, även musik med budskap som man ogillar eller vars upphovsmän är dåliga föredömen, så länge man bara är medveten om vad det är för något och kan skilja musiken från de kringliggande faktorerna och ser helheten och tänker nyktert och sakligt. Till och med sådana som Iron Maiden, som jag förfasade mig så över som idealistisk tonåring, fick en OK-stämpel när jag som vuxen slutligen insåg att det faktiskt är skillnad på att sjunga om djävulen och ockulta ting och att sjunga hyllningar till dem.
Så sammanfattningsvis har jag i slutändan fått en ”bekymmersfri men medveten” attityd till musik. Ingen moralpanik här inte (och skivbål är enligt min uppfattning lika förfärligt som nazisternas bokbål).

Men. Nu i år har jag stiftat bekantskap med en grupp som har fått mig att bli lite så där förskräckt på det gamla sättet igen. Eller ja, kanske inte så att jag helt blint fördömer gruppen utan vidare diskussioner – men det är ändå ett slags ryggmärgsreaktion till följd av en direkt konflikt med min kristna personlighet.
Gruppen i fråga heter Ghost, och jag tyckte spontant att deras melodiösa hårdrock lät väldigt bra när jag först hörde den.
För den som inte vet så är Ghost ett svenskt hårdrocksband från Linköping, som på grund av något copyrightproblem var tvungna att kalla sig för Ghost BC i flera år, men nu är tydligen det problemet löst och de får åter heta bara Ghost (så jag kallar dem för det också). Faktum är att Ghost är ganska kända och framgångsrika, även utomlands, och sålunda en del av ”den svenska musikexporten”. Själv visste jag med min klena allmänbildning inte vilka de var förrän i början av det här året, då jag hörde en låt av dem på Spotify-radion och blev så förtjust att jag började lyssna mer. Jag har också konstaterat att medlemmarna i Ghost verkar ha till stora delar samma musiksmak som jag, då de har spelat in covers på låtar av rätt många artister som jag gillar: inte bara ABBA:s ”I’m A Marionette” utan även Army of Lovers ”Crucified”, Eurythmics ”Missionary Man” och Depeche Modes ”Waiting For the Night”.
Men den bild som framträdde när jag stiftade närmare bekantskap med Ghost kändes tyvärr inte allt igenom behaglig.

(Läsare som är experter på hårdrock får gärna rätta mig om jag begår vissa faktafel eller generaliseringar i den genomgång som nu följer.)
Ghost har den lilla egenheten att samtliga medlemmar är anonyma och maskerade, något de har gemensamt med flera andra i hårdrocksvärlden och som i sig förstås inte är särskilt märkvärdigt. Sångaren kallar sig ”Papa Emeritus” (den just nu aktuelle Papa Emeritus är nummer III i ordningen, men det antas allmänt att de alla tre är samma person) medan övriga medlemmar benämns ”Nameless Ghouls”. De uppträder alla i tämligen djävulusiska förklädnader, särskilt då frontfiguren Papa Emeritus, som ser ut som en liturgiskt skrudad påve i mitra och mässhake men med svartögd djävulsmask: typ som en ”demonisk antipåve”. Och saken är den att Ghosts image som helhet verkligen bygger på omvänd liturgi och den klassiska sortens djävulsdyrkan med bakvända kristna symboler. De framträder helt enkelt med texter som hyllar djävulen och en scenshow som liknar svarta mässor. Ett tag stod det till och med på Wikipedia att gruppen ”anser sig vara utsänd av djävulen för att samla själar åt denne” – denna uppgift har sedan tagits bort, men så vitt jag förstår så stämmer den bra in på hela Ghosts framtoning.
Nu tror jag inte att de hemliga medlemmarna i Ghost verkligen är satanister på riktigt, men de har helt enkelt som sin image att likna en djävulsdyrkande skara, med mycket omvända romersk-katolska symboler inblandade. Inte heller detta är de ensamma om i hårdrocksvärlden, långt ifrån, men eftersom själva Ghosts musik är mycket ”vackrare” i mina öron än satanistisk black metal brukar vara, så är detta nästan första gången jag verkligen kommer i akut kontakt med fenomenet.

Ja, för samtidigt som Ghost har den här imagen så är deras musik som sagt väldigt melodiös och nästan ”hårdpoppig”, och snyggt producerad och inspelad – det är den sortens hårdrock som i normala fall brukar tilltala mig. Vilket den ju också gjorde i början. Den låt jag först hörde av Ghost, och som jag genast blev så där förtjust i, heter ”Deus In Absentia”, och även om jag uppfattade att texten var lite cynisk mot kristnas blinda gudsförtröstan (den latinska titeln betyder ”frånvarande Gud”) så kändes det inte värre än att jag kunde svälja den låten på samma sätt som jag har svalt många andra låtar jag egentligen inte håller med om. Jag kunde liksom objektivt se texten som ett ”debattinlägg”, ett ”uttryck för hur en del icke-kristna människor kan se det” som det inte skadar att som kristen vara medveten om, och musikaliskt är ju låten storartad med sina gregorianskliknande körer och den bombastiska domedagsrefrängen.

Värre blev det senare, när det gick upp för mig vad Ghost egentligen sysslar med och vad deras texter och shower går ut på. Förutom att jag läste om detta så lyssnade jag på ett av deras tidigare album och gjorde en grimas av obehag när jag i låten ”Year Zero” hörde den där Papa Emeritus rakt ut sjunga ”Hail Satan, hail Lucifer” … det fick mig att spontant stänga av. Sedan drabbades jag av en riktig lojalitetskonflikt när jag hörde låten ”He Is”. Den är nästan ännu bättre än ”Deus In Absentia”: en riktigt snygg hårdrocksballad som nästan går i lovsångsstil, och har en text som man vid en första lyssning skulle kunna tro handlar om Jesus. ”He is, he’s the shining and the light, without whom I cannot see …” Problemet är bara att det gör den ju uppenbarligen inte – för texten fortsätter med ”he is insurrection, he is spite …” (inte ”he is resurrection, he is life”, även om det låter så!), och när man ser framför sig Papa Emeritus och hans Nameless Ghouls på scenen och vet vilka symboler och gimmickar de använder sig av där, så framgår det ytterligare att den där ”he” som de lovsjunger i låten inte är Jesus utan tvärtom den motsatta parten. Och det känns i maggropen på mig.
Jag har helt enkelt fått stora problem med gruppen Ghost. Jag gillar musiken, och skulle egentligen mer än gärna lyssna på den, men gruppens image går så fullständigt stick i stäv med min egen religiösa övertygelse att det framkallar en avstötande reaktion.

Nu är det säkert många som tycker att jag är fånig när jag känner så här, och att jag beter mig som en amerikansk bibelfundamentalist eller något, och att det är upprörande att jag moraliserar och håller på. Ungefär som när Siewert Öholm på 1980-talet förfasade sig över att gruppnamnet W.A.S.P. skulle stå för ”We Are Satan’s People”, eller ”we are Sattan’s pipel”, som han sade.
Visst, jag kanske överreagerar. Men reagerar gör jag, och jag kan liksom inte hjälpa det. Som jag redan sagt så står jag ut med väldigt mycket i låttexter, även budskap som inte stämmer in på mina kristna ideal, och jag kan till och med ha överseende med direkt kristendomskritiska texter ibland (ett bra exempel är just Eurythmics ”Missionary Man” som Ghost har gjort en cover på). Och även texter om djävulen kan vara okej för mig, så länge man alltså sjunger om djävulen och inte till honom, eller på sin höjd sjunger lite teatraliskt som i Rolling Stones ”Sympathy For The Devil” där det är Satan som är berättare i låten. (Den lyssnar jag på ibland i Guns N’Roses version.)
Så jag vill påstå att jag nog faktiskt ändå har en hög toleranströskel för att vara ”konservativ kristen”. Det är bara det att det finns en gräns för mig också, och den går just vid konkret satanism: vid hyllningar till och direkta anrop av den onde. Där står jag inte ut längre. Det är också därför jag inte gillar svordomar (det skrev jag ett inlägg om för bara ett par veckor sedan) och det är därför jag inte klarar flera av Ghosts texter utan måste stänga av på ett visst stadium.
Detta borde egentligen inte heller anses mer märkvärdigt än att många inte tål att höra ”vit makt-musik” eller låttexter som uttrycker kvinnoförnedring och annat motbjudande. Jag tror det finns många som stänger av när de får höra sådana låtar. Det är också en sorts moraliserande, men i det fallet är den tydligen ursäktad. Varför skulle inte mitt moraliserande över Ghost också kunna vara ursäktat då? Jag har min kristna övertygelse, den sitter djupt rotad i mig, och min ryggmärgsreaktion inför Ghost och deras läskiga image borde då vara fullt förståelig.

Men, kanske någon invänder, Ghosts image är ju just bara en image. De menar ju inte allvar, de är inte satanister på riktigt. Personerna bakom maskerna är bara några vanliga människor från Linköping och inte djävulsdyrkare. Det är ju det som är huvudsaken. Du borde snarare förskräckas åt de hårdrocksgrupper som verkligen är riktiga satanister! Ghost är väl inte så farliga i jämförelse.
Det argumentet tycker jag inte är något vidare. Det kanske håller om man inte tror att djävulen över huvud taget existerar, men nu råkar jag tro att han gör det, och därför blir det för mig otrevligt att höra någon hylla honom – oavsett om den som hyllar gör det på allvar eller inte. Folk som yttrar svordomar menar dem inte heller bokstavligen, men det spelar ingen roll för mig och andra som tror att djävulen finns.

Jag tar gärna en diskussion om det här, och om det finns någon som har synpunkter på hur jag ska gå vidare med min andliga hantering av gruppen Ghost så får ni gärna kommentera. Jag ska väl poängtera att jag inte är ute efter att fördöma Ghost utan vidare, och jag vill inte belägga dem med censur eller lägga mig i hur andra kristna och icke-kristna musiklyssnare ser på dem. Jag tycker bara det är väldigt tråkigt att en grupp, som faktiskt gör så snygg musik att de skulle kunna bli en riktig favoritgrupp för mig, samtidigt har blivit helt omöjlig för mig att lyssna på därför att de uttrycker så olustiga saker i musiken. Just nu kan jag inte förmå mig att lyssna på någon låt av Ghost, inte ens längre ”Deus In Absentia”, trots att jag på ett sätt gärna skulle vilja det. Och det känns konstigt, för det var ju som sagt på 1990-talet jag ägnade mig åt moralpanik över musik.
Det kanske ligger något i den där uppgiften att Ghost anser sig vara ”utsänd av djävulen för att samla själar åt denne” … med tanke på att jag föll pladask för musiken i fråga när jag först hörde den, och nu därför har hamnat i någon förnyad moralkris.
Ghost har blivit ett spöke för mig, kan man säga.

Journalister till vänster

Då och då klagar folk på att journalister (till exempel på SVT) har sina politiska sympatier till vänster, och att detta är ett stort problem.

Är det verkligen det? Jag är inte så säker på den saken. Om journalister har vänsteråsikter och detta lyser igenom i deras nyhetsrapportering och gör den partisk, så är ju inte problemet att journalisterna har vänsteråsikter – problemet är snarare att de inte är professionella. För grejen är ju att en journalist på ett neutralt nyhetsmedium (rätta mig om jag har fel, jag är trots allt inte journalist själv) ska kunna rapportera och göra nyhetsurval på ett neutralt sätt, oavsett egen politisk uppfattning. Det borde därför inte spela någon roll hur en journalist står politiskt. De kan vara råmoderater eller marxister eller vad som helst – så länge det inte märks i det de skriver så gör det faktiskt ingenting. Det är bara på ledarsidorna som politiska åsikter kan få märkas, och faktum är att de flesta dagstidningar i Sverige ännu är borgerliga, så där har väl de klagande inte så mycket att klaga på …

Därför tycker jag att kritiken mot medias vänstervridning är lite … ja, vriden. Om SVT brister i sin journalistik så är det medarbetarnas icke-professionalism som är knuten, inte deras politiska åsikter. (Och jag kan mycket väl hålla med om att SVT-journalisterna inte alltid framstår som särskilt professionella, särskilt inte med tanke på deras förmåga att stava och sådant. :) )

Dagsfärsk skärmdump från SVT, med skrivfelen inringade av mig. Är SVT professionella …? :)

Om nu kritikerna verkligen envisas med att det är just journalisternas politiska åskådning som är problemet – att för många av dem står till vänster och att det inte borde vara så – då vill jag gärna veta hur kritikerna tänker lösa det. Hur i all världen bär man sig åt för att politiskt anpassa och kvotera en nyhetsredaktion, eller hela journalistkåren? Obligatorisk åsiktsregistrering för alla anställda? Högersympatisörer som urvalsgrupp vid antagningen till journalistutbildningen? Statliga ingripanden för att se till att politiskt passande personer är anställda på SVT? Är det verkligen särskilt lämpligt? Ska regeringen få lägga sig i media som de har börjat göra i Polen? Och är det inte diskriminerande att bli utesluten från ett arbete på grund av politisk uppfattning?

Kan man sedan över huvud taget vara säker på att journalister med högersympatier verkligen är bättre än vänstermänniskorna på att nyhetsrapportera neutralt? Vad är det som säger att de skulle klara av den saken i högre grad? (Hur neutralt något är ligger ju för övrigt väldigt mycket i betraktarens öga.)
Vet inte om jag kommer att få något svar på dessa funderingar, men jag kände för att lufta dem. :)

Det knasiga finska språket?

Ibland har jag sett delningar av skämtteckningar och liknande där någon gör sig lustig över vilket konstigt språk finskan är – ofta med en uppställning över vad någon sak heter på olika språk, där det syns att det är ett liknande ord på alla de andra språken och så något helt annat på finska. Reaktionen ska då bli ”hahahahavrååålhahaha, vad knäppt, varför har inte finskan vanliga ord, finska är knasigt, moahahaha”.

Det där är lite irriterande. För det första så är ju sådana skämt utformade högst selektivt ... man skulle kunna göra precis likadana uppställningar för att skratta åt andra språk på precis samma sätt. Titta här bara:

kyrka (sv)
kirkko (fi)
Kirche (ty)
kirke (da)
kerk (nl)
...
église (fr)
Hahahahavrååålhahaha, franska är knasigt, moahahaha!

orange (sv)
orange (en)
oranssi (fi)
oransje (no)
orange (fr)
...
pomarańczowy (po)
Hahahahavrååålhahaha, polska är knasigt, moahahaha!

polis (sv)
poliisi (fi)
police (en)
polis (tu)
polizia (it)
...
lögregla (is)
Hahahahavrååålhahaha, isländska är knasigt, moahahaha!

meri (fi)
mer (fr)
mare (it)
Meer (ty)
more (ry)
...
hav (sv)
Hahahahavrååålhahaha, svenska är knasigt, moahahaha!

Spaceballs (en)
Spaceballs (sp)
Spaceballs (no)
Spaceballs (nl)
Spaceballs (da)
...
Det våras för rymden (sv)
Hahahahavrååålhahaha, svenska är knasigt, moahahaha!

Just så. Om man bara vill kan man få vilket språk som helst att framstå som knasigt i jämförelse med ”alla” de andra.

Sedan är det förvisso så att det är lättare att göra sådana här ”roliga” jämförelser med finska kontra andra språk i Europa, eftersom finskan har många ord som inte alls liknar de som är vanliga i Europas språk. Och det kan väl kanske vara lite roande för stunden. Någon gång. Men kom igen ... i längden måste man ju inse att olikheten faktiskt inte är så konstig. Finskan är ju inte alls släkt med de flesta andra språk i Europa, så det är väl inget att förvåna sig över, att orden ser annorlunda ut? Vi borde snarare reagera med intresse när de faktiskt liknar varandra.
Hela jämförelsen är så att säga fullständigt irrelevant. Det är som att gå omkring i en trädgård och konstatera att det växer äpplen på alla grenar, och sedan spärra upp ögonen och förundras (och brista ut i hysteriskt gapflabb) när man upptäcker en gren som det växer päron på, bara för att man inte märker att grenarna med frukter faktiskt sitter på olika träd, eller över huvud taget att de växer på träd.

”Äpple”, ”apple”, ”Apfel”, ”æble” ... eller ”pomme”? (Moahahaha.)

Finska språket är inte det minsta konstigt, bara annorlunda (åtminstone ur svenskars perspektiv). Och det är finskan för all del inte ensam om i Europa: ungerska är också annorlunda, estniska, turkiska med flera. Utanför Europa finns dessutom ännu fler, som till på köpet har andra alfabet också: arabiska, kinesiska, japanska, för att nämna några. Faktum är att det finns omkring 6 000 språk i världen, och de allra flesta av dem är just ”annorlunda” jämfört med den lilla gruppen språk i Europa som vi i vår bubbla är mest bekanta med.

Så det här sättet att skoja om finskan och att det språket är så avvikande, det tycker jag mest bara är plumpt och löjligt. Det kan naturligtvis ha att göra med att jag är extra känslig för förolämpningar av finskan, med tanke på mitt finska ursprung, men jag skulle faktiskt tycka likadant även om det var något annat språk som häcklades.
I värsta fall kan man tolka saken som ett uttryck för främlingsfientlighet: att skratta hånfullt åt det som är annorlunda och inte passar in i normen.
Om man bara vidgar sitt europeiska perspektiv lite och vågar se ut i hela världen, så märker man att det är en enda blomstrande fruktträdgård av konstiga språk och annat som är annorlunda.
Men samtidigt är ändå allting på något sätt bekant, och frukterna är allesammans bra på sitt sätt. :)

Bloggdelning – nu har jag en särskild Eurovisionblogg!

Ett kort officiellt meddelande.
Från och med idag har den här bloggen förökat sig genom delning. Alla de inlägg jag skriver som har med Eurovision Song Contest och Melodifestivalen att göra kommer nu att finnas på min nyskapade Eurovisionblogg istället! (Utom kanske någon gång när jag nämner ESC och MF i andra sammanhang.)
Jag tyckte helt enkelt att det var bäst att ha ett särskilt ställe där jag ohämmat kan skriva just om detta mitt specialämne.
Gå gärna in dit och titta – och om ni inte är intresserade av detta får ni låta bli. Det är lite det som är poängen. :)
Fler inlägg från mig kommer snart att dyka upp både där och här.
På återseende!

Favoritlag – mina sympatier och antipatier

Om en dryg vecka ska Adam och jag göra en liten utflykt till Jönköping och gå på fotboll. Smålandsderby i allsvenskan, mellan Jönköpings Södra och Kalmar FF. Som alla säkert vet håller jag ju på KFF, och Adam har påverkats av detta och gör detsamma, och det är därför kul för oss två att som en egen liten tvåmansgrej se när de rödvita (förhoppningsvis) spöar sina grönvita lokalrivaler. Vi får för övrigt sällskap på matchen av ett gäng småländska släktingar som också hejar på Kalmar.
Men faktum är att om nu J-Södra skulle gå segrande ur derbyt, så kommer jag inte att sörja så förskräckligt mycket, förutom över att tabelläget försämras för KFF. Jag gillar nämligen J-Södra ganska mycket också, och det är lättare att stå ut om Kalmar får stryk mot just dem än om de får det mot AIK, Djurgården, IFK Göteborg eller Malmö FF.

Det där med vilka lag man håller på, och i hur hög grad man gör det, och hur det kommer sig att man gör det, är en del av ens personlighet och livshistoria som egentligen är rätt intressant.
Det handlar heller inte bara om att man är supporter till ett visst lag, som jag är till Kalmar FF. Jag har insett att det egentligen rör sig om ett helt system av sympatier och antipatier som man har gentemot olika lag och klubbar i sportens värld. Man har olika favoritlag i olika idrottsgrenar givetvis, och även i olika länders ligor. Och i varje serie och seriesystem man följer finns det lag som man gillar och ogillar mer och mindre än andra. Känslor som har vuxit fram och utvecklats och i vissa fall förändrats en hel del genom åren.

För att roa mig har jag utformat en ”skala” över vilka attityder jag själv har till de lag som finns. Det blev en skala i hela åtta steg (eller rentav åtta och ett halvt) och den skalan kan med fördel användas av vilken idrottsintresserad person som helst som vill analysera sina egna psykologiska känslor för den och den klubben.
Här kommer alltså min idrottsliga sympati- och antipatiskala, där ni kan se exempel på vilka lag jag gillar och ogillar och vilka som egentligen är de allra främsta favoriterna. Landslag är också medräknade.

Nivå 1. Lag som jag har som riktiga, uttalade favoritlag, är engagerad och innerlig supporter till, regelbundet följer resultaten för och gärna går och ser spela match om tillfälle ges.
Exempel: Kalmar FF (fotboll), Brynäs (ishockey), Vetlanda BK (bandy), Sveriges herrlandslag i fotboll.

Nivå 2. Lag som jag officiellt har som favoritlag, men inte följer så där jätteaktivt utan bara kollar upp ibland hur det går, och kan se sporadiskt på TV i förekommande fall.
Exempel: Sveriges övriga landslag i alla sporter, Boro-Vetlanda HC (ishockey), Vetlanda (speedway), Calgary Flames (ishockey, NHL), Tottenham (fotboll, England).

Nivå 3 a. Lag som jag håller en extra tumme för och ibland rentav ganska starkt önskar att det ska gå bra för, även om de inte är riktiga favoritlag i den meningen.
Exempel: Ljungskile (fotboll), Jönköpings Södra (fotboll), HV 71 (ishockey), Västanfors (bandy), IFK Kungälv (bandy), alla Finlands landslag.
3 b. Lag som jag faktiskt någon gång har utsett som favoritlag i ett visst land/en viss sport, men bara på papperet, utan att egentligen ha någon koll alls på deras resultat.
Exempel: Kroppskultur (handboll), Sampdoria (fotboll, Italien), Real Betis (fotboll, Spanien), S:t Pauli (fotboll, Tyskland).

Nivå 4. Lag som jag har ett gott öga till och som det för mig gärna får gå rätt bra för, även om jag saknar direkt anknytning till dem.
Exempel: Degerfors, Mjällby och Åtvidaberg (fotboll), Leksand och MoDo (ishockey), Edsbyn och Nässjö (bandy), samtliga kanadensiska lag (ishockey, NHL), Islands och Färöarnas landslag (fotboll).

Nivå 5: Neutrala lag. Här återfinns de flesta lag i de flesta sporter – mig kvittar det hur det går för dem och om de flyttas upp eller ner.

Nivå 6: Lag som jag inte riktigt kan med och därför snarast blir lättad om de misslyckas (till exempel p.g.a. att de är irriterande rivaler till lag jag gillar, p.g.a. att de ofta är stöddiga eller upphaussade i media, eller p.g.a. att klubbarna eller fansen känns osympatiska eller sportsligt okultiverade ... något av det).
Exempel: Västerås och Sandviken (bandy), AIK och Djurgården (ishockey och fotboll), Växjö Lakers (ishockey) och flera av de mest framgångsrika fotbollslandslagen i Europa.

Nivå 7: Lag som jag inte kan med, som i nivå 6, fast ett snäpp värre: här kan jag inte rå för att jag blir direkt skadeglad om det går dåligt för dem.
Exempel: Hammarby (bandy).

Nivå 8: Lag som jag tycker så illa om att jag engagerat och innerligt önskar att de ska degraderas, gå i konkurs och på alla sätt förödmjukas.
Exempel: Nej, här finns det egentligen inget lag. Förr i tiden återfanns Hammarby i bandy här, liksom tidvis ishockeylagen Malmö Redhawks och Rögle, men jag har lugnat ner mig något och har dem på en mer skonsam nivå numera. Att ogilla vissa motståndare inom idrotten är nog oundvikligt, men man ska inte hata, och på den här lägsta nivån borde inget lag ligga. Kanske möjligtvis sådana lag som flyttar till en annan ort, eller byter namn till något löjligt sponsrat – gör man så har man eventuellt förlorat sin själ och hamnar därför på nivå 8 tills klubbledningen tar sitt förnuft till fånga och byter tillbaka. Men det där kan ju diskuteras.

Efter den här genomgången ska jag också tillägga att det faktiskt finns vissa lag som i grunden är ”neutrala” men samtidigt har en tendens att byta nivå på min skala ibland, beroende på omständigheter, och rentav kan växla mellan att vara så högt som nivå 4 och så lågt som nivå 7. Ett särskilt bra exempel på ett sådant lag är för mig IFK Göteborg, som ofta hoppar upp och ner i min aktning. ”Kluvenhet” kan man kanske kalla det.
Och andra lag har klättrat upp (eller ner) på skalan genom åren, som en sorts utveckling; det har till exempel fotbollslaget Öster gjort (från nivå 2 till 5) liksom Västanfors (typ 1,5 men sedan ner till 3), HV 71 (från 4 till 6 och sedan upp igen till 3) och Malmö Redhawks och Rögle (8 till 5).

Samtidigt är det mycket svårt för ett lag som en gång nått nivå 1 att ramla ner därifrån - även om det kan hända. Om man älskar ett lag så mycket att det är på högsta nivån, så rostar inte den kärleken i första taget. Kalmar FF, Vetlanda BK och Brynäs IF forever.

Sammanfattningsvis kan man nu alltså konstatera att på matchen i Jönköping nästa helg så kommer jag att få se ett lag på min nivå 1 spela mot ett annat som jag har på nivå 3. Det är därför inte lika heta känslor som om det varit t.ex. en bandymatch mellan Vetlanda och Hammarby. Men det är ändå ingen tvekan om vem jag håller på.
Det ska bli kul att se detta Smålandsderby.

Om N-ordet och djävulska svordomar

Jag är helt med på att inte säga N-ordet. Även om det kan sägas ha använts mer neutralt förr i världen, så är detta faktiskt inte fallet nu. Det är ett rasistiskt och nedlåtande ord, det klingar illa, många blir sårade när man använder det (det skälet borde väl duga åt de flesta?) och det är helt enkelt vanlig hänsyn och folkvett att låta bli att säga det. Så det gör jag inte heller, annat än möjligen i gamla citat.

”Chokladbollar” heter det.

Men det får mig samtidigt att undra en sak – borde det inte, av samma respektskäl, också vara allmänt vedertaget att inte säga J-, F- och H-orden? För att inte tala om de otrevliga uttryck där de ingår, som ”ta mig F”, ”dra åt H” och ”J i min själ” (det sistnämnda kanske inte folk säger särskilt ofta numera, men det förekommer).

För mig och många andra kristna (dock inte alla, vissa tar lättare på dem) låter nämligen de orden också väldigt hemskt. Nu rör det sig i och för sig inte om en personlig kränkning som med N-ordet, men vi blir ändå illa berörda av de där svordomarna. Och det handlar inte bara om att vi är pryda och överdrivet moraliska. Vi tror faktiskt på att djävulen finns på riktigt och är en elak typ, som vi inte vill att någon ska behöva träffa, och det blir då högst olustigt att höra andra ropa på honom och önska att han ska ta dem, att någon ska resa till hans bostad eller att hans medhjälpare ska ta plats i deras själar. Även om det inte är allvarligt menat så är grundbetydelsen lika obehaglig för oss som ser djävulen och hans ondska som en realitet.

Så varför inte tabubelägga djävulsrelaterade svordomar i offentligheten på samma sätt som N-ordet?
Eller finns det något logiskt skäl till att inte visa kristna samma språkliga hänsyn som andra? Ska kristna helt enkelt ”stå ut” och i så fall varför? Kan någon förklara det för mig?
Är det kanske till och med så att det är kristna som kränker folk genom att kritisera att de svär, och att vi därför borde hålla tyst med våra anti-svordomsförmaningar?

(Nu ska jag erkänna att det faktiskt har hänt mig flera gånger att folk har råkat svära i min närvaro och sagt ”oj då, förlåt”. Det ska de ha respekt för, det är mycket hänsynsfullt. Men djävulska svordomar är ändå något som verkar förvånansvärt accepterat i offentligheten.)


Ja, riktigt så här tror jag väl kanske inte att han ser ut. Men han är ingen sympatisk typ i alla fall – och därför tycker jag det är otrevligt att höra folk ropa på honom. (”Helvetet”, 1400-talstavla av Hans Memling.)

Blyga och osäkra män

Just nu ser jag en text av Åsa Beckman, från Dagens Nyheter, delas lite här och där.
I den menar hon att män som samtalar med kvinnor är dåliga på att ställa frågor, och att kvinnorna hela tiden är de som driver samtalet framåt och frågar saker så att männen får tillfälle att prata om sig och sitt eget hela tiden och aldrig intresserar sig tillbaka för sin samtalspartner. Hon tycker rentav att kvinnorna borde börja ”frågestrejka”. (Så kan man väl sammanfatta det.)

Jag tror i och för sig att Beckman har rätt – många män är säkert så där självupptagna och duktiga på att prata om sig själva.
Men här finns en problematik, och den gäller ”blyga män”. Sådana som undertecknad, till exempel. :) Vi män som faktiskt har svårt att föra en konversation över huvud taget. Vi som känner oss lätt obekväma med kallprat och lära-känna-samtal, och inte kan komma på något att säga och hela tiden märker att våra konversationer avstannar så att vi känner oss asociala. Vi som man får ”dra allting ur” – vi som behöver en ”känsla av förtroende” för att vår tungas band ska lossas lite mer, om de ens gör det då.
Det är givetvis beklagligt om kvinnor som pratar med oss blyga män känner att vi inte frågar något tillbaka. Men i vårt fall beror det ju verkligen inte på att vi är självupptagna, utan vi kan helt enkelt inte. Vårt skenbara ointresse för samtalsparten är inte ett ointresse på det där ojämställda sättet, utan beror på social oförmåga. Vi är tacksamma om det blir något att prata om, så att det inte blir helt tyst, även om samtalsämnet skulle råka bli något om oss själva. Så hur ska vi då uppfatta det här som Beckman skriver om? I vilken mån ska vi känna oss berörda och skuldbelagda och ta åt oss av det?
Risken är ju snarare att blyga män får ännu mer komplex över sin sociala inkompetens, när de inte bara känner pressen på sig att kunna prata, utan dessutom har den extra pressen att också kunna göra det på ett intresserat och hänsynsfullt och medvetet sätt, för annars framstår de som någon sorts mansgrisar. I värsta fall blir väl följden att en del män verkligen tystnar för gott och undviker alla sociala sammanhang.

Det är lite samma sak när man ser uppmaningar till män som är ute efter mörkrets inbrott att gå och föra sig och bete sig på ett visst sätt, så att eventuella kvinnor de möter i mörkret ska förstå på långt håll på deras kroppsspråk att de inte har några onda avsikter. (Jadå, jag har sett sådana instruktioner.) Ett välmenande råd givetvis, och inte alls obefogat, men för män som redan har komplex för sin hållning och sin kroppsföring och sitt rörelsemönster och sitt utseende – som jag själv tidvis har haft – så är det bekymmersamt. För män med dålig självkänsla blir det för mycket att hålla reda på, det blir övermäktigt med alla anpassningar man måste göra för att ”göra rätt”, och det kan mycket väl sluta med att män med dålig självkänsla helt enkelt undviker att gå ut när det är mörkt (precis som en del kvinnor som är rädda för våldtäktsmän redan tråkigt nog gör). Jag fick själv denna uppgivna reaktion när jag häromåret läste en text på detta tema.

Hoppas läsaren fattar min poäng. Jag vill inte påstå att det är mer synd om blyga och osäkra män än det är om kvinnor. Jag är verkligen heller inte ute efter att förringa de problem som finns med ”män som tar för mycket plats vid samtal” eller nonchalera att kvinnor är rädda ute på mörka gator. Absolut inte. Något måste göras åt det. Det är inte fel att se över sitt beteende om man på det sättet kan bidra till jämställda förhållanden. Jag undrar bara om någon kan hjälpa mig att reda ut hur det då blir när det gäller blyga och osäkra män? Borde det inte finnas någon specialanpassad strategi för just oss?
För vi finns, vi också, och jag tycker att jämställdhetsarbetet angår oss också.

P.S. Idag är det för övrigt exakt sexton år sedan Jemima och jag träffades. Det gjorde vi på kristna studentföreningen Credo i Göteborg, och det gick till så att vi satt vid samma bord och började prata med varandra. Och med Jemima märkte jag att jag genast kunde prata riktigt mycket - inte konstigt, för hon var ju så trevlig, men det kanske också hade att göra med att jag just den kvällen helt sonika hade bestämt mig för att försöka vara extra social.
Man kan ju ändå undra om jag vid detta tillfälle ställde lika många nyfikna frågor till henne som hon ställde till mig ... :)

En mycket lång semester ...

Nu har jag jobbat i dryga tre veckor sedan vi kom hem från Grekland och semestern tog slut.
Det mesta har återgått i gamla gängor: jag har uppgifter så det räcker gott och väl, och jag verkar inte heller den här gången ha tappat några kunder på att vara helt frånvarande i en månad. Istället var det som det brukar: att flera av kunderna (om jag lite skrytsamt får lov att medge det …) kommenterade ”good to have you back” när jag var på plats igen. :)
Det funkade helt enkelt även nu att bara lämna alltsammans och låta alla mailande kunder mötas av ett autosvarsmeddelande som gjorde klart för dem att jag faktiskt inte var tillgänglig.

Men att ta semester hela fyra veckor i sträck är annars inte på något sätt självklart för facköversättare. Faktum är att jag tror att jag är en av ganska få översättare som tar sig friheten att vara ledig så länge – och dessutom i form av en total ledighet, alltså att jag inte låter mig frestas eller övertalas att ta något litet projekt eller över huvud taget svara på något under tiden. (Ja, låt gå för att jag i slutet av juli nu var tvungen att skicka fakturor och göra några andra administrativa småsaker, det måste jag helt enkelt ordna varje månadsskifte, men jag tackade inte ja till något nytt att översätta eller kolla.)
Många översättare törs inte ta risken att ha en hel månads sommarledighet, eller särskilt mycket ledighet över huvud taget. De kanske tycker att det blir ett alltför stort inkomstbortfall, eller så känner de att de bara måste vara ständigt tillgängliga eller åtminstone halvtillgängliga, för annars kanske de tappar kunderna.
Jag kommer ihåg från översättarutbildningen att det vid ett tillfälle var en facköversättare på besök som gästföreläsare. Hon pratade om sitt jobb och hur det fungerade för henne som frilansare, och jag minns särskilt att hon kommenterade det där med semester och då en aning dystert medgav att det inte kunde bli så mycket av den varan. ”Nu i somras lyckades jag äntligen ta två veckor”, sade hon, och vi i klassen fick det något förskräckta intrycket att man som översättare verkligen får vara tacksam om man kan komma ifrån i två veckor någon gång vart tredje år eller så.
Det var faktiskt delvis dessa framtidsutsikter som gjorde att jag själv under de första åren efter översättarexamen drog mig för att dra igång som frilansare och försökte få tag på en regelrätt anställning istället. En sådan anställning fick jag också som bekant, och det var först när jag efter några år blev uppsagd från den som jag bestämde mig för att pröva som frilansare i alla fall. Med viss bävan, men en sak kunde jag så småningom konstatera med frilanstillvaron när jag satt igång, och det var att skräckvisionen om ytterst lite semester inte alls besannades. För mig stämmer inte den. Jag har gått in för att ta lika mycket semesterledighet som om jag varit anställd, och det har fungerat.
Jag vet inte om det beror på att jag gör ett ovanligt bra jobb och är ovanligt pålitlig när jag väl är anträffbar (det har jag svårt att tro …), men faktum kvarstår att jag inte tappar kunder på att vara långledig. Inte heller känns det som mina inkomster blir lidande i särskilt hög grad: jag tjänar så pass bra att min ”årslön” ändå blir helt okej.

Att det är på detta sätt har fått mig att slappna av en del ibland, och bli så pass ”bortskämd” att jag har börjat fundera på om det kanske rentav skulle vara möjligt att ta ännu mer semester än jag redan gör. Det är ju inget som hindrar egentligen. Jag är min egen, jag bestämmer själv.
På sistone har min hustru också börjat ge uttryck för samma tanke som jag själv också slagits av ibland, nämligen att jag kanske rentav skulle kunna ha semester hela somrarna och inte bara en månad. Det skulle vara rätt skönt på ett sätt om jag kunde det, för eftersom hon är lärare är hon ju redan ledig större delen av sommaren (om än inte lika länge som barnen), och då är det praktiskt om jag är det också. Inte minst för att det kan kännas lätt besvärligt för såväl mig som familjen under de sommarveckor då jag jobbar samtidigt som fru och barn är lediga. Jag känner liksom att mitt jobb är i vägen för sådant som de skulle vilja att vi gjorde hela familjen under sommaren – och även vice versa, att en ständigt hemmavarande familj i kombination med sommar och vackert väder och utflyktsförslag och önskemål om flexibilitet gör det svårare för mig att jobba koncentrerat. I ärlighetens namn kan det ibland nästan bli som ett slags stress, som förvisso kan benämnas ”lyxstress” men likväl inte känns så rolig. Kanske skulle det därför vara mycket enklare om jag som enda kvarvarande jobbande familjemedlem gjorde slag i saken och var extra-långledig jag med.
Jag tvekar emellertid rätt mycket. Kan man verkligen vara så odräglig och lättjefull att man tar sig ett helt sommarlov utan att jobba? Det är ju rena hånet mot de människor som måste jobba hela sommaren för att få ihop pengar och samtidigt fixa livspusslet så att barnen kan få åtminstone någon sorts sommarlovskänsla. Dessutom är det kristligt att arbeta och sträva. Hustrun kompenserar åtminstone sitt långa sommarlov med att jobba längre dagar under terminerna, men för mig skulle det vara fråga om att direkt gå ner i arbetstid för att göra ingenting, och är det riktigt rätt egentligen? Det skulle kanske vara direkt förmätet av mig att, av en så futtig anledning som lätt smågnälliga situationer med hemmavarande familj på sommarlovet, ha fräckheten att vara ledig i åtta veckor istället för fyra.
Sedan har vi ju också det där med risken att tappa kunder, och inkomstbortfallet. Är jag borta i två månader blir det mindre pengar, det kommer man inte ifrån. Och kunderna kontaktar mig förvisso efter fyra frånvarande veckor, men kan jag vara riktigt säker på att de har tålamod även efter åtta? Tänk om de inte har det? Jag kan väl inte experimentera hur mycket som helst med en så viktig sak. Det är sant att jag redan nu tar större risker än många andra översättare någonsin skulle våga, och mot alla odds så går det bra ändå, men även för mina kunder måste det väl finnas en gräns? Jag kanske framstår som helt oseriös i deras ögon om jag är borta så mycket.

Läget för närvarande är sammanfattningsvis att jag inte är så trakterad av tanken på att ta sju eller åtta veckors sommarsemester istället för fyra. Det känns helt enkelt som det skulle bli för mycket – mer än jag riktigt har samvete för.
Men eftersom förslaget nu har kommit upp även från min äkta hälft, så kan det nog vara så att saken inte är avgjord ännu. Det kanske trots allt är något att fundera på.
Det är ju liksom inte så att man skulle säga nej till ett helt sommarlov om det var genomförbart att ta sig ett …

Vi vill åka till Moskva

Nej, det här inlägget har inget att göra med att kvalet till herrfotbolls-VM i Ryssland 2018 inom kort drar igång och att vi i Sverige vill att blågult ska få åka till Moskva och spela VM där.
Jag ska istället citera en motbjudande liten vers som handlar om Moskva. Den är riktigt rå, och jag brukar inte sprida sådana osmakligheter egentligen, men här har jag ett uttalat syfte med det.

Det rör sig om en ramsa som flera av killarna i min klass i mellanstadiet brukade sjunga ibland (typ i omklädningsrummet) men som faktiskt från början är en marschsång som sjöngs av svenska jägarförband på 80-talet, har jag nu fått reda på.
Jag klandrar inte klasskompisarna som sjöng så här, för jag är övertygad om att de vet bättre nu för tiden, och barn är lättpåverkade så det är snarare versens upphovsmän som ska klandras. Jag minns inte om jag själv stämde in, men det kan jag ha gjort (om inte annat så för att visa att jag minsann också kunde säga fula ord), och i så fall är det inget jag är stolt över. :(
Versen lyder så här:

Vi vill åka till Moskva / döda ryssen och må bra
Med vår stora Rambokniv / sprätter vi upp underliv
När vi våran AK tar / ryska barn blir utan far
När vi sitter ner på huk / ryska kvinnor suger kuk

Trevligt, inte sant? (not!)
Det var alltså inte IS-soldater, ”flyktingar med dålig kvinnosyn” eller ”kriminella invandrare i systemkollapsens Sverige”, för att använda ett par nutida nedlåtande benämningar, som sjöng så här. Det var svenskar. Svenska barn, i elva-tolvårsåldern, 1989–90. (Och texten har hittats på av vuxna människor i Sverige, bevisligen så sent som på 80-talet, det visar referensen till Rambo.)

Jag har fått intrycket att inte så många nu för tiden kommer ihåg ramsan, men en del känner nog till den ändå, för när jag har googlat på den har jag bl.a. upptäckt att ”Vi vill åka till Moskva” är namnet på ett verk (en flagginstallation) av konstnären Oscar Guermouche, där han använder sig av en ännu längre version av ”visan”. Den kan läsas här. Den skiljer sig alltså lite från de rader som skanderades i mitt omklädningsrum (det fanns säkert flera varianter) men den är lika våldsam och brutal.

Som sagt, en helt vidrig ramsa.
Visst är det här ord och inte handling, men ord kan snabbt övergå i handling om omständigheterna är sådana, och i vilket fall så speglar ju orden vad man har för inställning och värderingar i botten.
Läs därför orden en gång till (om ni inte kräks av det) och se mig sedan i Facebook-ögonen och säg allvarligt att det är invandrare och deras kvinnosyn som ligger bakom de flesta sexual- och våldsbrott i Sverige, att svenskar har mycket sundare värderingar och att svenskar verkligen inte skulle kunna begå vidriga grymheter om det blev krig och konflikter.

Min utlandsresestatistik (intresseklubben antecknar så pennan glöder)

Jag är rätt så förtjust i att resa, och särskilt i att resa utomlands.
Det har jag också fått tillfälle att göra några gånger.
Ja, det har jag faktiskt. Ett bra tag tyckte jag att jag jämfört med många andra inte hade rest utomlands särskilt ofta, och det gav mig vissa komplex eftersom jag ju Vill Se Världen, och varför får inte jag göra det när alla andra får? Men jag har på senare år insett att det ändå har blivit ett antal tillfällen.
Och eftersom jag när det gäller resor inte bara gillar att tänka framåt mot resor jag vill göra i framtiden, utan även att tänka bakåt på resor jag faktiskt gjort, så fick jag häromdagen för mig att göra en hel sammanställning över alla de där utlandstripparna jag varit ute på. Med lite statistik till på köpet, över antalet besökta länder och var jag har varit flest gånger och så.
Så håll i er – här kommer nu strax min stora utlandsresegenomgång, från att jag föddes 1978 och ända fram till dags dato! (Kanske föga intressant för andra än mig själv, men en och annan kanske blir inspirerad.)
Är det då objektivt sett många eller få utlandsresor jag har gjort egentligen? Ja, att det över huvud taget var möjligt för mig att göra sammanställningen visar att det fortfarande är ett överskådligt antal, och därmed kanske inte jättemånga. Det finns ju folk som reser utomlands väldigt mycket i jobbet till exempel, och för dem är det komplett omöjligt att inte tappa räkningen. Men jag skulle nog inte heller vilja påstå att jag är dåligt berest. Trots allt var det också förenat med viss ansträngning att göra genomgången … jag fick ta en hel del hjälp av mina gamla dagböcker, annars hade det inte gått.

Nåväl, här kommer sammanställningen, och efter den följer statistiken.

SAMMANSTÄLLNING: MINA UTLANDSRESOR ÅR FÖR ÅR
När ett land står inom parentes är det för att jag vid detta tillfälle åkte igenom landet i fråga i ett fordon (tåg, buss eller båt) utan att trampa dess mark.
Länder som jag flugit över i ett flygplan räknas inte med här, mycket för att jag inte vet riktigt säkert vilka länder jag faktiskt flugit över.

1978-1983: Inga utlandsresor.
1984: Resa till Finland: Kimitoön (där mammas släkt kommer ifrån, och där mormor och morfar hade sitt sommarhus). Min första utlandsresa.
1985: Resa till Finland: Kimitoön.
1986: Resa till Finland: Kimitoön.
1987: Ingen utlandsresa.
1988: Resa till Danmark: dagstur till Fredrikshamn.
1989: Resa till Danmark: dagstur till Helsingör.
1990: Resa till Finland: Kimitoön.
1991: Resa till Finland: Kimitoön.
1992: Resa till Finland: Kimitoön.
1993: Resa till Finland: med husvagn genom Åland till fastlands-Finland.
1994: Klassresa till Österrike med flera länder: resväg (Danmark-)Tyskland-Österrike-Italien-Österrike-Tyskland(-Danmark).
Resa till Danmark: husvagnssemester på Bornholm.
Resa till Finland: Kimitoön.
1995: Resa till Norge: dagstur till Röros från Härjedalen.
1996: Tågluff: resväg (Tyskland-)Tjeckien-(Slovakien-)Ungern-(Kroatien-)Slovenien-Italien-Vatikanstaten-Italien-(Frankrike-Monaco-)Frankrike-Storbritannien-Belgien-(Tyskland-)Danmark.


Så här såg jag ut när jag tågluffade 1996 (här uppe på kupolen på Peterskyrkan i Rom). Sådana tider det var. :)

1997: Resa till Finland: Kimitoön.
1998: Resa till Kanada: resväg via Storbritannien. Årets sista fyra månader i Kanada.
1999: Årets första fem månader i Kanada. Hem med resväg via Storbritannien.
2000: Resa till Finland: Kimitoön.
2001: Resa till Finland: Helsingforskryssning.
Bröllopsresa till Spanien med flera länder: resväg (Danmark-)Tyskland-Frankrike-Spanien-Andorra-Spanien-Frankrike-Tyskland-(Danmark).
Resa till Danmark: dagstur till Fredrikshamn.
2002: Resa till Finland: Helsingforskryssning, vintern.
Resa till Finland: Helsingforskryssning som bröllopspresent, våren.
Resa till Finland: Kimitoön, sommaren.
2003: Resa till Egypten: charter till Hurghada/El Gouna.
2004: Resa till Finland: Helsingforskryssning.
2005: Ingen utlandsresa.
2006: Resa till Finland: Helsingforskryssning.
2007: Resa till Finland: Helsingforskryssning.
2008: Resa till Finland: Helsingforskryssning med mitt jobb.
Resa till Finland: Helsingforskryssning.
Resa till Norge: dagstur till Sandefjord.
2009: Resa till Finland: Helsingforskryssning.
2010: Resa till Danmark: Legoland och Lalandia.
2011: Resa till Finland: Helsingforskryssning.
2012: Resa till Tyskland: Berlin och Dresden, resväg (Danmark-)Tyskland(-Danmark).
2013: Resa till Danmark: tvådagarstur till Köpenhamn.
Resa till Danmark: Legoland och Lalandia.
2014: Resa till Norge: ”Äventyrsresan” till Tromsö och Lyngseidet, och därefter direkt Finland: Helsingforskryssning.
2015: Resa till Finland: Helsingforskryssning.
Resa till Polen: Gdansk och Helhalvön.
2016: Resa till Storbritannien: London, resväg Danmark-Storbritannien-Danmark.
Resa till Grekland: charter till Kreta.
Resa till Danmark: dagstur till Köpenhamn.


Silja Serenade i hamnen i Helsingfors - ett mycket vanligt förekommande resmål i min utlandsresestatistik. :)

STATISTIK ÖVER MINA UTLANDSBESÖK
Här blir det genast en definitionsfråga när ett besök i ett annat land egentligen ska räknas som ett riktigt besök, och hur många gånger ett land ska räknas under en och samma resa.
Jag har för att gardera mig använt mig av flera olika metoder i statistiken, som jag förklarar efter hand.
Sverige räknas aldrig med i statistiken, om någon undrar.

Antal besökta länder: 22.
Antal besökta länder (ej medräknat länder där jag inte trampat marken): 19.
Antal utlandsresor räknat i restillfällen (där t.ex. tågluffen är ett enda tillfälle): 42.
Antal utlandsrestillfällen i snitt per år: 1,1.

Antal besök i andra länder – här kan man räkna på åtminstone fyra sätt, men i samtliga fall betyder ”besök” att jag helt enkelt färdades in i ett land som inte var Sverige.
Variant A – där varje inträde i ett nytt land räknas för sig, även återkomster under ett och samma restillfälle (typ när jag var i Österrike, reste in i Italien en sväng och sedan kom tillbaka till Österrike – då räknas Österrike två gånger): 78 besök i andra länder.
Variant B – där länder som besöktes flera gånger under ett och samma restillfälle ändå bara räknas en gång var (som Österrike i exemplet ovan): 65.
Variant C – där varje inträde i ett nytt land räknas för sig som i variant A, och ”genomreseländer där jag inte trampade marken” ej är medräknade: 65.
Variant D – där länder som besöktes flera gånger under ett och samma restillfälle ändå bara räknas en gång som i variant B, och ”genomreseländer där jag inte trampade marken” ej är medräknade: 57.

Land som jag besökt vid flest tillfällen: Finland, 22 gånger oavsett definition, med Danmark som tvåa.
Land som jag tillbringat mest sammanlagd tid i: Kanada, med Finland som tvåa och Danmark förmodligen trea.
Land som jag tillbringat kortast tid i: Monaco (några minuter, fast bara i ett tåg), alternativt Vatikanstaten och Andorra (några timmar var) eller Belgien (lite längre tid, men bara ett par timmar på Belgiens mark, resten var i ett tåg).
Nordligaste punkt jag varit på: Tromsö, Norge.
Västligaste punkt jag varit på - och tillika den mest avlägsna: Banff, Kanada.
Sydligaste och östligaste punkt jag varit på: Hurghada, Egypten (fast noga räknat är Hurghadas flygplats den sydligaste punkten medan själva staden Hurghada är den östligaste).


Det stora slottshotellet i Banff i de kanadensiska Klippiga bergen - längre bort från Sverige än så har jag aldrig varit. (Bild från Wikipedia.)

Jahapp – det var den statistiken det. :)
22 (alternativt 19) besökta länder, och 42 tillfällen då jag rest utomlands. Drygt en utlandsresa om året i genomsnitt. Och 22 besök i Finland, varav 12 i form av Helsingforskryssningar. Om jag får säga det själv så tycker jag inte det är så fasligt dåligt.
Men man kan naturligtvis alltid bli bättre. Jag siktar på att komma iväg och fylla ut ännu fler vita fläckar på min karta. Jag har fortfarande så där 50–60 år på mig att göra det. Och nu när jag har grundsammanställningen kan jag uppdatera den då och då.
Hoppas att jag har inspirerat en och annan läsare att gripa sig an uppgiften att själv sammanställa sina utlandsvistelser!
Trevlig resa!

Lite om flaggor ...

Ja, jag vet, jag kan inte klara mig någon längre tid utan att göra en topplista i någon form – särskilt inte när jag har en blogg att publicera listorna på. :)
Och här kommer en topplista över något som jag faktiskt aldrig gjort topplista över tidigare, underligt nog, eftersom det är ett område som jag alltid varit fascinerad av. Nämligen flaggor.
Jo, för det är ju så att jag är mycket förtjust i flaggor och rentav ganska intresserad av vexillologi, som är ett finare ord för läran om flaggor. Det har varit så ända sedan jag var mycket liten. Varför jag har den lilla svagheten vet jag inte riktigt. Jag tycker väl helt enkelt bara att det är så tjusigt med alla dessa vackra, klara färger som harmoniserar med varandra – dessa stolta fanor som flammar stolt mot dunkla skyar. Att det sedan finns en hel massa intressant symbolik i flaggorna och att var och en av dem har sin egen historia och kulturella betydelse gör ju inte saken sämre. Man förstår världens länder bättre när man läser på om flaggor, man blir allmänbildad, och allmänbildning är aldrig fel.
Det är nog också så att flaggorna och flaggviftandet är en av de faktorer som gjort att jag är så förtjust i såväl Eurovision Song Contest som diverse internationella idrottstävlingar. Det skulle bli så mycket tråkigare om inte länderna hade sina flaggor med sig som symboler och förstärkte känslan av tävling (men också gemenskap!) på det sättet.

I alla fall, här följer nu då alltså min Topp 10-lista över personliga favoritflaggor, rangordnade efter bästa förmåga. Naturligtvis högst subjektivt, men jag har ändå försökt motivera varför just jag gillar just dessa länders flaggor så mycket.
Observera att det bara är världens suveräna stater som ingår i urvalet – det var tillräckligt svårt att välja ändå utan att ha med en massa andra områden också.

10. MALAWI
Det östafrikanska landet Malawi har en trikolorflagga i svart-röd-grönt, vilket i sig inte är så dumt, men den förbättras dessutom dramatiskt av den läckra röda solen, som mot svart botten stiger upp över det röda fältet nedanför. Enkelt men effektfullt.

9. BRASILIEN
Fantasin kan man inte klaga på när det gäller Brasiliens flagga – här finns både en rektangel, en romb och en cirkel i ett och samma motiv, och cirkeln i fråga är inget mindre än en tjusig karta över södra halvklotets stjärnhimmel. Med Brasiliens valspråk ”Ordem e progresso” (ordning och framsteg) finurligt och knappt synligt inskrivet tvärs över. Färgkombinationen med grönt, gult och blått är inte heller dum. Kanske någon tycker att det blir lite för mycket på en gång, men för mig funkar det som helhet och blir till en spännande flagga.

8. TYSKLAND
Trikolorer är i regel ganska tråkiga, men det finns några stycken som ser mer spännande ut, t.ex. Estlands blå-svart-vita , Luxemburgs med sin vackra ljusblå nyans – och så då den här från Tyskland, som till och med tar sig in på topp 10-listan. Kanske kan det förklaras av att jag gillar rött och gult, men jag tycker alltså den är riktigt njutbar, med det svarta som nästan smälter över i rött som övergår i gyllene: ett snyggt och smakfullt spektrum.

7. ISLAND
Egentligen är alla de nordiska korsflaggorna ganska fina – Finlands iskyliga vita och blå fana kan vaja väldigt snyggt ibland, och likaså Sveriges varmare blågula . Men den allra vackraste kombinationen i Norden tycker jag faktiskt att Island har. Den djupblå tonen (som nästan ligger åt det violetta hållet) som matchar det vita och röda i perfekta proportioner … vatten, is och lava … det funkar helt enkelt väldigt bra.

6. KIRIBATI
Den lilla önationen Kiribati i Stilla havet har en flagga som länge faktiskt var min favorit, eftersom den är så väldigt stämningsfull, med den gyllene fregattfågeln som breder ut vingarna över solen som går upp ur det böljande havet. Samma känsla som Malawi men snäppet bättre. Att flaggan inte hamnar högre på listan nu beror på att färgerna i den ändå inte harmoniserar riktigt … det röda skär sig liksom mot det andra. Men det är fortfarande en tjusig och lite udda flagga.

5. STORBRITANNIEN
Union Jack ser onekligen väldigt ståtlig ut, och den är dessutom så smart och klurigt uttänkt att man inte kan motstå den: flaggan är ju en kombination av Englands röda kors mot vit botten , Skottlands vita andreaskors mot blå botten samt Irlands gamla röda andreaskors mot vit botten . Det enda jag vänder mig mot är att det sistnämnda röda korset är inlagt i det vita på ett lite snett och asymmetriskt sätt – det är tydligen meningen, för att det inte ska se ut som att Irlands kors är lagt över Skottlands, men det är det enda som stör intrycket. Likväl är detta en flagga med stil. Rule Britannia!

4. JAMAICA
Jamaicas flagga är ovanlig på det sättet att den numera är den enda nationsflaggan i världen som inte innehåller någon av de tre vanligaste flaggfärgerna rött, vitt och blått. Här är det istället svart, gult och grönt som gäller, i en komposition som bygger på ett andreaskors, och det ser riktigt snyggt och harmoniskt ut. Man kan ju i och för sig undra varför Jamaica med all sin reggae och rastafari inte körde med rött, gult och grönt istället, men visst blev det bra så här.

3. LIBYEN
I samband med den arabiska våren 2011 skrotade Libyen den helgröna flaggan som var diktatorn Gaddafis påfund , och återgick till den flagga de haft tidigare. Det var bra gjort av dem tycker jag, för även om den helgröna var originell så var den ju urtrist, och den här känns verkligen häftig. Färgkombinationen rött-svart-grönt är gräll men inte dum, och jag gillar att svart är den dominerande färgen av dem: den vita halvmånen och stjärnan kommer bäst till sin rätt mot den bakgrunden.

2. KANADA
Visst är väl det där lönnlövet ståtligt! Och tack och lov att Kanada inte behöll sin gamla ”Red Ensign”, som var en sådan där flagga med Union Jack uppe i hörnet som Australiens (fast röd) . När de istället skulle byta till något mer personligt på 60-talet så såg de verkligen till att placera sin nationalsymbol på precis rätt sätt, som en del i en enkel men snillrikt utformad rödvit komposition. Det är en design som sticker ut, och vajar majestätiskt.

1. GREKLAND
Detta är min största favorit, och det är inte bara för att jag precis har varit i landet. :) Greklands blåvita flagga är helt genialisk och minst sagt utsökt, med en harmoni i designen som inget annat land kan överträffa. Se bara hur de växelvis blåa och vita ränderna nästan omärkligt övergår i korset uppe i hörnet, som en elegant synvilla, men fullständigt rakt och regelbundet. Det är helt enkelt oerhört vackert gjort. Och naturligtvis är det trevligt när länder har kors på sin flagga, det kan jag ju inte låta bli att tycka. Grattis Grekland till titeln!

Om du själv har åsikter om dessa eller andra flaggor så får du gärna kommentera! ;)

P.S. För rättvisans skull ska jag också räkna upp fem stycken ”bubblare” som nästan, men inte riktigt, tog sig in på denna lista. Dessa är: Spanien , Israel , Estland , Bhutan och Botswana .