Utveckling och när den plötsligt ska avstanna

Jag upphör aldrig att förundras över att diverse konservativt lagda personer verkar tycka att utveckling är okej – fram till en viss punkt, då det plötsligt kan anses ”klart” och så får det aldrig utvecklas mer.
Ta bara språket till exempel. Svenska språket har utvecklats hela tiden och förändrats en hel del på tusen år, även grammatiskt, och lämnat isländskan och skilt sig från danskan och norskan på vägen. Det ifrågasätter nog ingen. Men så någonstans kring 1950-talet så är det stopp. Nu är det bra, språket behöver inte ändras längre, här träder språkpoliserna in, nu är det rentav förkastligt att införa nya konstiga ord och ändra den grammatik som är spikad en gång för alla. Svenskan är ”klar”.
Sedan har vi det där med folk, länder och nationer. De som finns i Europa har nästan alla bildats genom att olika folkslag har förflyttat sig, ridit och vandrat omkring, bosatt sig på nya ställen och beblandat sig med andra. Folkvandringar är verkligen ytterst komplicerade, och det ifrågasätter nog inte heller många, att det är så våra nationer har uppkommit. Men så kommer det plötsligt en punkt, någon gång i början av 1900-talet, då en del ser det som att alla folkslag och länder är färdigutvecklade. Nu får de inte blandas eller förflyttas mer, absolut inte! Europas och världens nationer är ”klara”.
Ett exempel till: I den Facebook-grupp för kyrkälskare och ”kyrkspanare” jag är med i – Kyrkor, kapell och heliga hus – råder ibland en viss konservatism när det gäller kyrkobyggnader. Det finns många kyrkor i Sverige som byggts om och till på olika sätt genom århundradena, och i sitt nuvarande skick uppskattas de av medlemmarna i den där gruppen: även de kyrkor som är blandningar av olika stilar från olika epoker. Men när någon kyrka i vår tid byggs om på något märkligt sätt, så brukar protesterna hagla i gruppen. Det går väl inte att göra om kyrkobyggnader nu heller! Kyrkobyggnadshistorien höll på fram till en viss tidpunkt och sedan var den avslutad, verkar man nästan tycka. Sveriges kyrkor är ”klara”.
Hänger ni med? Ja, jag kan fortsätta lite till. Julen! Den jul vi firar i Sverige är en produkt av influenser från många olika håll, och det tog flera hundra år innan alla dessa blandningar passade in i den julform som finns idag. Julfirandet är ett resultat av utveckling. Men ändå verkar många anse att julen som den blev någon gång i mitten av 1900-talet, det är den slutgiltiga julen som vi ska vara nöjda med. Den får inte ändras eller utvecklas vidare. Julen är ”klar”.
Till och med en sådan liten detalj som ”Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul”, inom ramen för julfirandet, har tagit sin plats i traditionen genom utveckling. Detta TV-program har inte haft samma utformning hela tiden. Under de första 20 åren varierade det ganska mycket vilka inslag som var med, tills det framträdde ett upplägg som svenskarna hakade sig fast vid (åtminstone i efterhand) och tyckte att ”så där ja, så där blir det bra, nu ska vi inte ändra mer på Kalle Anka”. Början av 1980-talet ungefär. Efter det kan man inte tänka sig vidareutveckling som att ta bort svarta dockor och så. Kalle Anka är ”klart”.

Samma mönster hela tiden – det finns säkert massor med andra exempel. Utveckling är okej fram till ett visst tillfälle, sedan ska den avstanna och allting ligger still. Om utveckling ändå äger rum efter stoppet så ska den snarast hejdas och man ska åtgärda skadan genom att återgå till den fastställda stoppunkten då allting var perfekt. (Man kan undra varför det är just på 1900-talet som detta utvecklingsstopp ska inträffa? Hur förklarar ni det, ni som förespråkar det?)
Man har kanske rentav en tendens att inbilla sig att så som det var vid det där stopptillfället, så har det alltid varit.
En egendomlig form av konservatism. Men det kan nog hända att vi alla gör oss skyldiga till den lite till mans. Själv vet jag att jag tycker just på det där sättet åtminstone på en punkt – nämligen järnvägar. Jag vill att Sveriges järnvägskarta återställs till det mycket finmaskiga spindelnät som fanns år 1936, med järnvägar överallt. :)
Å andra sidan är det inte riktigt samma sak ändå, för jag tycker inte att järnvägsnätet i fråga behöver se ut exakt som det 1936 – det viktigaste är att det är ett finmaskigt spindelnät. Hur trådarna går geografiskt kan man ju med fördel ändra på, så att det passar för dagens behov av järnvägstrafik.
Och på samma sätt kan det väl vara med språk, nationer, kyrkobyggnader, julfirande och Kalle Anka, och allt det andra? Att själva koncepten fortfarande finns, men att de tillåts utvecklas vidare så att de hänger med sin tid? Man kanske inte gillar all sådan utveckling, men även om man kanske tycker att vissa saker var bättre förr så var det säkert andra som var sämre, så det jämnar väl ut sig? Inget är ju nytt under solen ändå. Och utveckling kan ju för all del också innebära att man går tillbaka i tiden och gräver fram gamla saker och låter dem få en renässans (som när nygotiken dök upp i kyrkoarkitekturen på 1800-talet). Huvudsaken är att det inte står still.
När jag nu ändå är inne på bibelcitat i stil med att ”inget är nytt under solen”, så står det ju också i Bibeln att det bara är Guds ord som består. Så är det också. Blott Herrens ord förbliver. Men allt det andra får man nog finna sig i att det kan, får och bör förändras.

ESC 2016: slutlig analys dagen efter

Vi börjar med en upprepning av min kommentar på Facebook från i natt:
Detta var fantastiskt bra för tävlingen. Att den vanns av ett snyggt, proffsigt gjort och framfört bidrag med en skicklig artist. Och att det finns plats för lite allvar mitt i festen så att allt inte bara är ploj. En kommentar till samtiden. En vinnare som ligger i tiden och har något att säga - men samtidigt inte var övertydlig (åtminstone inte på scen).
Sedan också att vinnaren inte var ett svenskbidrag utan verkligen kom från det land den representerade. Skrivet av sångerskan själv - det där med kvinnliga låtskrivare är ju en annan trevlig aspekt rent jämställdhetsmässigt ... Och inte bara vanlig likriktad mainstream-radiopop utan något annat, med lite särpräglad touch. Dessutom en vinnarlåt delvis framförd på ett minoritetsspråk, inte bara på engelska.
Samt, slutligen, att det var den i mitt tycke bästa låten som vann.
Strålande! Perfekt! Kan inte bli bättre.
(Men jag stålsätter mig för att läsa en hel del tjuriga kommentarer i morgon.)

Som sagt, enligt min uppfattning hade det inte kunnat sluta bättre. Den i mitt tycke bästa låten vann, och allvaret bakom festen släpptes fram. :) Jag tror det är nyttigt för ESC att vara världsmedvetet också och inte bara en partybubbla. Men det där nämnde jag ju igår. Jag tror säkert att många är sura över resultatet idag, men jag kan knappast vara ensam om att gilla Ukraina - trots allt fick de 7 poäng av Sveriges TV-tittare också. Och det är väl skönt att slippa bekymra sig över att åka till Ryssland, eller störa sig på att gästen Australien gick och vann?
Man kan notera att det mycket riktigt stämde att Europa som helhet verkade vilja ha något avskalat istället för teknikshower den här gången (det funkar sällan att upprepa föregående års vinstrecept). Dock blev det inte främst Frans som drog fördel av detta utan Jamala, vars nummer byggde till största delen på hennes sång och rörelser, även om där fanns vissa specialeffekter också.

För första gången på fem år fick vi nu en "östlig" vinnare, men det låg nästan i luften att det skulle bli en sådan, om det inte blev Australien (som jag väl får räkna som "västland" trots dess tämligen sydostliga läge). Och jag hoppas verkligen att ingen klagar på att tävlingen går i österled nästa år. Man kan väl inte begära att väst ska vinna varje gång. Att öst i regel var bättre än väst detta år verkade också rätt uppenbart. Inte minst när det gäller mig personligen - jag konstaterade att de fem länder jag själv tyckte bäst om igår var fem före detta Sovjetstater (Ukraina, Lettland, Armenien, Ryssland och uppstudsiga Georgien).
Sveriges femteplacering var alldeles utmärkt och välförtjänt, och den ska vi vara nöjda med. Även här hoppas jag att svenskarna har vett att inte klaga. Trots allt har vi nu kommit på topp 5 fyra av de fem senaste åren och vunnit två av de gångerna, så om man är besviken på att Frans "bara" blev femma är man rent ut sagt bortskämd.

Vidare - det blev en riktigt spännande omröstning, men det hade det nog blivit även om poängen presenterats på det gamla sättet ... det var inga stora marginaler den här gången. Den där sista poängutdelningen var emellertid något i hästväg vad gällde spänning. Även om jag fortfarande anser att juryn borde avskaffas, så hanterade man 50-50-röstsystemet på bästa möjliga sätt i år. Jag ska också medge att juryn har en fördel, nämligen att dess poäng är mer spretiga än tittarnas och därför lämpar sig bättre för presentation land för land - i år gick det verkligen inte att uttråkat sitta i soffan och förutsäga varje lands tolvpoängare (utom i några fall).
Egendomligt nog blev det i år för första gången så att ett land vann utan att ha fått högsta poäng av vare sig tittare eller jury (även om Ukraina förvisso fick sammanlagt flest tolvor). Det gäller att kunna tilltala båda grupperna tillräckligt mycket, helt enkelt.

Vissa länder och deras resultat var roligare än andra att följa och analysera. I synnerhet Polen var oerhört intresseväckande. De fick nästan inga poäng alls av någon jury, men hos tittarna kom de så högt som trea och lyftes upp till en sammanlagd åttondeplats (Polens bästa resultat på väldigt länge). Detta är extra anmärkningsvärt med tanke på att Polen varit väldigt hånade i år för att de valde "The Color Of Your Life" istället för Margarets svenskskrivna radioskvalande "Cool Me Down". Tydligen var den polska TV-publiken faktiskt inte så fel ute ... här fick Europa en fingervisning om att det kanske ändå kan vara bra att satsa på inhemska förmågor istället för inhyrd utländsk hjälp. Kanske stämmer det som en Eurovisionforskare sade, att "svenskifieringen" har sin topp nu i år och kommer att börja avta igen? Hoppas det.
Hur som helst. Andra länder som jag gläds åt att det gick bra för är Bulgarien, Frankrike och Litauen, som samtliga fick topp 10-placeringar efter många år av blygsammare resultat. Sådana variationer i resultatlistan bekräftar också ytterligare en gång att ESC verkligen inte är förutsägbart, som belackarna vill göra gällande.
Till kvällens floppar hörde Italien och Spanien, två Big 5-länder som många hade stora förväntningar på, men jag tycker inte i något av fallen att det var så konstigt att de misslyckades. Italiens låt och framträdande kändes mest bara rörigt, och Spaniens var snudd på kaos, med fall och allt. Och så har vi Tyskland, som lyckades komma sist i finalen för andra året i rad ... här måste tysk TV verkligen ta sig i kragen och börja ändra på saker och ting.

Av särskilt intresse är naturligtvis eventuella skillnader mellan juryernas och tittarnas röster. Den som vill gotta sig i sådan statistik i detalj kan med fördel titta här. Polen var det mest uppenbara fallet där det skilde sig, men även Österrike lyftes upp rejält av tittarna efter att ha fått blygsamma poäng av juryn. Vilket även Ryssland gjorde naturligtvis - här kan vi verkligen snacka om att juryn var försiktig (av politiska skäl, får man nog anta) medan tittarna inte tvekade att rösta ryskt. Åt andra hållet gick det för sådana som Malta, Belgien, Israel och mest markant Tjeckien, som TV-tittarna nollade, taskigt nog.
(Jag kan här konstatera att juryn hjälpte min personliga favorit Ukraina till seger och att Ryssland hade vunnit om inte juryn funnits, men trots det är jag, som sagt, av den uppfattningen att juryn borde avskaffas. Men det kan vi snacka om en annan gång.)
Vad gäller semifinalresultaten så kan vi konstatera att om enbart tittarna fått bestämma hade Bosnien, Makedonien och Vitryssland gått till final istället för Tjeckien, Georgien och Israel. Om enbart juryn fått bestämma hade Montenegro och Slovenien gått till final istället för Österrike och Polen. (Kanske lite förvånande att juryn gillade Montenegro så pass mycket i semi 1 när det i övrigt bara var jag som gjorde det.)

Sveriges arrangemang av årets ESC var fantastiskt bra gjort och alldeles föredömligt. Man blev onekligen stolt över vilken show SVT genomförde. Det enda problemet är att vi nästan sätter ribban för högt för kommande arrangörsländer ... men det får väl bli den tidens sorg.
Det verkade råda en härlig feststämning i Globen, och man fick intrycket att Eurovision blir allt större och engagerande och att det blir allt svårare för kritikerna att avfärda evenemanget som något oviktigt. Inte minst för att nu Kina och USA sände det för första gången. Det är onekligen hela Europas fest, som tilldrar sig intresse även utanför Europa, och på något sätt har den kunnat fortsätta att kännas som "ett ljus i mörkret" (med Malena Ernmans ord) - en uppvisning av Europas positiva sida istället för den mörka och främlingsfientliga. Ukrainas vinst i en sådan "Come Together"-miljö är ett väldigt uppenbart tecken på det. Att Jamala i allt glam och vimmel kan stå upp och sjunga "Where is your heart? Humanity, rise" och "We could build a future where people are free" - och vinna!

Det var väl allt för den här gången, men jag ska kanske avsluta med några ord om framtiden. För hur blir det nästa år? Kommer hela ESC att översvämmas av politiska bidrag och gråtmilda texter om krig och terror nu när en sådan låt vann? Är det slut på glitter och glamour? Och kommer det konfliktdrabbade och inte särskilt rika Ukraina att över huvud taget klara av att arrangera Eurovision?
Som svar på den första frågan så tror jag inte alls att det behöver bli någon sorts "politiktrend". Trots allt är regeln fortfarande att Eurovision ska vara opolitiskt, och politiska inlägg måste fortfarande göras försiktigt. Det kommer länderna självklart att följa, annars blir de ju diskade. Så det kan inte bli alltför tydligt politiskt. Inte mer än de vanliga mönstren som vi ser varje år med aversion mot Ryssland och vissa grannröstningstendenser och så där. Kanske blir det aningen fler subtila politiska inslag från en del länder, men det tycker jag i så fall är enbart av godo. Och feststämning kan jag inte tänka mig att det slutar att vara bara för att ett allvarligt bidrag vann nu.
Vad gäller Ukrainas arrangörsförmåga så klarade de det ju 2005 samtidigt som de hade revolution ... så det borde väl gå nu också. Jag tror emellertid inte att vi ska förutsätta att Ukraina förlägger finalen till Kiev. Det kan hända att de tycker det är tryggare att välja en stad längre västerut, i den lugnare delen av landet. Kanske i Lviv, nära gränsen till Polen, där de är vana vid stora evenemang då flera matcher i fotbolls-EM spelades där 2012. Men det får vi väl se.
Om det skulle hända att Ukraina inte klarar av arrangemanget så kan säkerligen något annat lands TV-bolag hoppa in, så det finns ingen anledning till oro. Viktigast för Ukraina är ju egentligen att de tog hem sin andra seger. Vilket de absolut förtjänade. Ukraina är helt klart bland de bästa Eurovisionländerna på 2000-talet, med många bra resultat, och att de nu tog sin andra seger är bara rättvist.

Grattis Jamala och Ukraina! Vi ses nästa år!

Politik i Eurovision och hur komplicerat det är

Det där med politik i Eurovision har blivit aktuellt genom en hel rad olika händelser i år. Det är ganska intressant - hur ska man egentligen hantera politiken i dessa komplicerade fall? Jag tror knappast det finns någon som utan vidare kan ge säkra svar. Kolla själva:

1. EBU:s lista med förbjudna flaggor råkade läcka ut, och där fanns bl.a. Palestina, Kosovo och Wales samt den samiska flaggan - tillsammans med IS, vilket ju förstås väckte ont blod. Dessutom fanns det en rätt konstig restriktion för regnbågsflaggan, nämligen att den inte fick viftas med på ett politiskt sätt, vad nu det innebar. EBU lättade senare på reglerna och tillät vissa av flaggorna, men inte alla.
Fråga: Ska Eurovision tillåtas få vara politiskt, så att man kan få ha med sig vilken flagga man vill? Och om inte, var det i så fall rätt att ha alla dessa flaggor på den förbjudna listan? Var går gränsen? Är det kanske enklast att bara tillåta suveräna staters flaggor, som EBU var inne på från början?

2. Armeniens artist sågs vifta med Nagorno-Karabachs flagga i greenroom i tisdags, ett uppenbart brott mot flaggpolicyn som medförde att Azerbajdzjan ilsknade till, och EBU också. Följden kommer att bli en straffpåföljd för Armenien, ännu oklart vilken.
Fråga: Ska Eurovision tillåtas vara politiskt, så att Armenien får reta Azerbajdzjan hur mycket de vill? Och om inte, är det rätt att straffa dem för det nu? (Innan man svarar på detta bör man noggrant tänka efter hur man resonerat på fråga 1, för här gäller det ju just flaggor.)

3. SVT hade i tisdags en mellanakt som hette "The Grey People" och var ett dansnummer som tog upp flyktingfrågan.
Fråga: Ska Eurovision tillåtas vara politiskt, så att det är helt i sin ordning att göra en sådan mellanakt? Och om inte, är det politik (och därför olämpligt) att göra det numret? Eller är det bara en kommentar till läget i världen, utan politiskt ställningstagande?

4. Ukraina har en låt som handlar om krimtatarernas öde 1944, men som indirekt handlar om att Ryssland ockuperar Krim just nu, även om det inte märks rent ut i texten.
Fråga: Ska Eurovision tillåtas vara politiskt, så att man inte ens behöver diskutera om Ukrainas bidrag är lämpligt? Och om inte, är det okej att Ukraina uttrycker politik "underförstått" på det sätt de gör i sin låttext nu?

5. Ukrainas artist sade i en intervju rent ut att hennes låt verkligen handlar om att Ryssland ockuperar Krim just nu.
Fråga: Ska Eurovision tillåtas vara politiskt, så att Ukraina riskfritt kan göra sådana uttalanden? Och om inte, borde Ukraina diskas för att de öppet medger att det ÄR nutidspolitik i deras låt - eller är artistens separata uttalanden fortfarande skilda från textinnehållet?

6. Sammanfattande fråga: Ska Eurovision tillåtas vara politiskt eller inte, helt enkelt? Och om inte, var drar man gränsen?

Ni ser, det är inga lätta grejer att svara på här.
Själv anser jag att Eurovision ska vara opolitiskt - när det gäller att prata politik rent ut alltså. Däremot tycker jag det är alldeles förträffligt när länderna blandar in politik i alla fall, genom att göra det subtilt och kringgå reglerna. För budskap får det mycket gärna finnas, och budskapen blir bara ännu bättre om de inte uttrycks så tydligt.
Då är ju förstås frågan var gränsen går - när blir det alltför uppenbart politik? Ja, när Armenien viftar med Nagorno-Karabachs flagga så är det det. Och när Ukrainas artist erkänner öppet vad som ligger bakom hennes bidrag så är det lite på gränsen också. Men andra flaggor, som inte är så laddade som Nagorno-Karabachs, är kanske mer okej att visa upp. Den samiska till exempel. Fast kanske inte Palestinas och Kosovos ... där blir det ytterligare ett par svåra gränsfall.
Jag hade nog svarat så här på frågorna:

1. Publiken kan få vifta med vilka flaggor de vill - det borde faktiskt få vara upp till var och en - men artisterna får vara lite noggrannare med de formella ordningsreglerna för att undvika trubbel och provokationer, och därför hålla sig till sina nationsflaggor. Kanske en lämplig kompromiss?
2. Ja, Armenien bör ha någon påföljd. Fast kanske inte så stor den här gången. Man måste ju kunna få gult kort innan man får rött.
3. "The Grey People" var ett nummer som ville uppmärksamma svåra förhållanden i världen, och det kan inte anses som politik. Möjligen subtil sådan (då numret var tänkt att väcka medkänsla och detta indirekt är en uppmaning till generös flyktingpolitik). Men subtilt får det ju som sagt mycket gärna vara. Fullt lämplig mellanakt alltså.
4. Som jag skrev ovan, det är alldeles utmärkt att Ukraina uttrycker sig subtilt.
5. Det är nästan så att uttalandet är skäl till diskning. Men det är ändå skilt från själva framförandet, och därför kan man motivera icke-diskning med ett nödrop. I vilket fall går det väl alltid att nöja sig med en varning precis som för Armenien.
6. Eurovision ska inte tillåtas vara uttalat politiskt - men man får avgöra från fall till fall när någonting är uttalat politiskt. Det är för komplicerat för att någon allmängiltig regel ska kunna styra.

Någon som ser min analys på ett annat sätt? Bara diskutera på i så fall! :)

Nu bloggar jag igen!

Ja, det har gått ett bra tag sedan sist, det har det ju allt. Senaste gången jag skrev ett inlägg här på ”Mitt liv som igelkott”-bloggen var den 1 september 2010. Efter det höll jag under en kort tid till på en ”familjeblogg” som jag hade gemensam med resten av familjen, men ganska snart lade jag av helt och hållet. Tyckte inte det var så kul att blogga längre, helt enkelt.
Nu däremot, över fem år senare, är tiden mogen att komma tillbaka hit och återuppta igelkottbloggen – på samma sida, samma webbadress, samma layout (jag ändrar lite detaljer och tar bort inaktuella länkar bara).

Varför gör jag nu detta?
Jo, det har faktiskt en hel del med mina Facebookvanor att göra. På Facebook är jag ju fortfarande ganska aktiv. Och det förhåller sig så att jag väldigt ofta skriver inlägg till Facebook som jag inte lägger ut – men ändå sparar.
Att jag inte lägger ut dem beror i ganska hög grad på att dessa reflektioner blir alldeles för långa. Jag känner att jag liksom inte kan pracka på mina Facebookvänner (många av dem känner jag ju bara ytligt) all denna smörja som de kanske inte är särskilt intresserade av. Dessutom får jag alltid en massa eftertankar och blir väldigt osäker på om det ens är lämpligt att jag visar upp det jag just har skrivit. Det kanske är helt befängt. Jag blir utskämd på hela Facebook. ;) Folk kommer att tycka att jag inte är klok. Jag får stå ut med en hel störtflod av upprörda kommentarer som jag inte kan eller hinner svara på.
Därför har jag en hel mängd sparade Facebookinlägg som har förblivit opublicerade. Det är faktiskt numera nästan vanligare att ett inlägg jag skriver inte blir utlagt än att det blir det.
Men samtidigt känns det väldigt frustrerande att aldrig få användning för alla de där tankarna som jag bara måste spruta ur mig. Bara för att texten blev för lång, eller bara för att jag har mina tvivel om dess lämplighet för en stor Facebookpublik.

Dock finns det en lösning på detta. Nämligen att jag drar igång bloggen igen. Varje gång jag skriver ett Facebookinlägg som blir för långt, eller som det känns onödigt att lägga ut inför alla, så hamnar det här istället. Då kommer det bara att ses av dem som följer bloggen och är intresserade. Möjligen kan jag ju ibland länka till inlägget från Facebook, så kan vännerna där välja om de vill titta eller inte.
Jag tycker att detta kan vara värt ett försök.
Men bloggen kommer alltså inte i första hand, utan den aktiveras bara när jag skriver något som är för långt eller pretentiöst för Facebook, helt enkelt.
Sedan kan bloggämnena fortfarande variera. Det blir säkert mycket om Eurovision, naturligtvis. Men även politiska och religiösa kommentarer, och lite resebeskrivningar, och vardagskommentarer av olika slag om barn och bil och hus och hund, och om mitt jobb som frilansöversättare. Vi får se. Lite av varje blir det nog. Och det kommer säkerligen att hända att jag plockar fram en del av de där tidigare oanvända inläggen och lägger ut dem också, om de inte har hunnit bli alldeles inaktuella.
Jag sätter igång inom kort.