Julhandel och fattiga

Följande text om julhandeln skrev jag förra året, men den blev aldrig utlagd – jag gör det nu i år istället, för ämnet känns fortfarande aktuellt, och ärligt talat så uppfattade jag aldrig hur det blev med det där som jag undrade över beträffande julhandel i texten.
Så här skrev jag alltså för ett år sedan (och det gäller nu med):

Nu sätter snart julhandeln igång på allvar. Det ska bli ganska intressant att se vad som händer på den fronten i år.
Antingen julhandlar folk precis som vanligt. Och då lär det nog bli en hel del kritiker som (med rätta) påpekar det vansinniga i att vi köper julklappar för många miljarder kronor – oavsett hur mycket så är det mycket – samtidigt som det finns en massa lidande i världen och flyktingar som behöver någonstans att ta vägen och så.
Eller också så har folk faktiskt tagit intryck nu i år, så att de julhandlar mindre och i högre grad skänker pengarna till behövande istället. Då blir det ännu intressantare, för det innebär ju i så fall att detaljhandelssektorn inte alls drar in lika mycket pengar och det blir mindre tillväxt. Det kan då faktiskt bli så att näringslivet börjar klaga på att folk skänker bort sina pengar istället för att konsumera och driva på tillväxten och företagsamheten. Givmildhet, som borde anses vara något självklart positivt, blir då ett problem för ekonomin.

Nu är jag ingen ekonom, så jag kan ju inte sådant där egentligen, men spontant känns det som att detta är ett rätt bra exempel på att medmänsklighet och ekonomisk tillväxt faktiskt motsäger varandra. Eller, som Jesus skulle säga, att man inte kan tjäna både Gud och Mammon.
Sedan vet jag ju att många ekonomer – inte minst kristna ekonomer – är av den åsikten att tillväxt och välstånd som skapas genom fri företagsamhet måste komma först, och att välståndet sedan ”droppar” från de välbeställda folklagren till de mindre förmedlade så att de också får det bättre, och att marknadsekonomi därför är lösningen på alla världens problem.
Men med tanke på julhandelsfenomenet ovan så är jag fräck nog att ifrågasätta detta. Det måste ju ändå vara bättre (och betydligt effektivare) att människor ger pengar direkt till de fattiga istället för att vi ger pengar till vissa bland oss och gör att dessa blir rika så att de efter eget omdöme kan ge till de fattiga. Med tanke på att rikedom dessutom har en tendens att medföra onödigt dyra personliga vanor för den rike, kan man också undra om det verkligen frigörs så mycket droppande pengar ur välståndet som man kunde önska å de fattigas vägnar.
Ja, som sagt, jag kanske är inne på helt fel spår och alldeles socialistisk ;) och då får gärna någon som är glad i ekonomi visa mig tillrätta.

Vad händer i Israel? Lite om nyhetsgranskning

Just nu ser jag ett utmärkt exempel på hur nyheter kan blåsas upp och utsättas för ryktesspridning.

Det handlar om Israel. Enligt flera Israelvänliga Facebooksidor, som en del av mina vänner gillar, så är det för närvarande en väldig massa skogsbränder i Israel och över 50 000 människor har evakuerats. Och bränderna är anlagda, står det tämligen rakt på sak på de där sidorna. Terrorbrott. Man kan också se en Israelkarta med en massa eldar som visar var det brinner någonstans, och det står dramatiskt ”Israel is burning”.
Jag blir lite fundersam över varför det i så fall inte står mer om denna nyhet på andra ställen. På SVT till exempel syns det inte alls.
Omedelbart hör jag för mitt inre öra hur Israelvännernas röster utbrister ”ja men det är ju klart att vänstervridna SVT inte rapporterar om det, de haaaaatar ju Israel och ääääälskar terrorister, de har inget intresse av att skriva om det här!”
Tittar lite noggrannare och upptäcker att SVT faktiskt har en artikel om saken, ganska väl dold, men skriver om det gör de faktiskt.
Nåja, om vi nu antar att SVT faktiskt ändå är opålitliga så kanske jag ska kolla på vad lite andra medier i andra länder skriver om bränderna i Israel. Tittar på några stycken, de första som faller mig in: finländska YLE, engelska The Guardian och amerikanska New York Times.
Alla har med nyheten, fast ingen av dem har den som huvudnyhet. Samtliga är dessutom ungefär eniga med varandra (och med SVT), även om de har lite olika infallsvinklar. Min bild av det hela blir att det mycket riktigt brinner för fullt i Israel, mest i Haifa, och att 50 000 personer har evakuerats därifrån. Lyckligtvis har ingen dött. Det rör sig om skogsbränder som sprids på grund av kraftig torka och vindar, och i första hand ses detta som en naturkatastrof. Emellertid är det flera politiker och myndighetspersoner i Israel som menar att en del av bränderna är anlagda. Hälften av dem, är det mest drastiska påståendet jag hittar från någon israelisk politiker. Men än så länge finns det inga bevis för detta, utan vi får se längre fram vad undersökningarna visar. Dessutom finns det ytterligare intressanta aspekter, som att eventuella terrorister också skulle kunna vara israeliska och inte palestinska, och att även palestinska samhällen har drabbats av bränderna.


(Bild från New York Times.)

Så ligger det alltså till. Personligen skulle jag i detta läge föredra att avvakta innan jag börjar prata om terrordåd och lägga fram anklagelser och påstå att hälften av de israeliska skogsbränderna har orsakats av människohand. Det verkar faktiskt inte riktigt säkert ännu. Vi behöver få veta mer.
Och det är också svaret på den oundvikliga provokativa frågan ”varför skriver inte media om det här”? Det gör de, för det första, men inte så mycket och det är för att de helt enkelt inte vet tillräckligt mycket än.
Men på de Israelvänliga sidorna går alltså ryktet för fullt just nu, att det är terrorister som håller på att sätta eld på Israel och att alla bränderna är terrorbränder. Det poängteras också att folk i arabländerna minsann jublar över bränderna. Stämningen är allmänt upprörd, och alltsammans är som sagt ett tydligt exempel på hur man låter sig ryckas med av en nyhet och generalisera. Det hade inte behövt gälla just Israel, det är en ganska vanligt förekommande grej nu för tiden. Så här går det helt enkelt ofta till.

Tyvärr är det inte särskilt lätt att göra något åt saken, för nu har folk redan bestämt sig för att palestinierna håller på att sätta Israel i brand, och det kommer nog inte att hjälpa hur mycket jag än uppmanar dem att sansa sig och påpekar att vi måste avvakta säkra besked först och att det faktiskt inte är bekräftat att det är en stor serie terrordåd. (De etablerade medierna mörklägger ju bara ändå ...)
Tvärtom riskerar jag, om jag lägger mig i dessa diskussioner, att mötas av stort missnöje och skepsis eftersom jag inte har någon medkänsla med offren för branden och inte tillräckligt mycket försvarar Israel eller kritiserar Israels fiender som en god kristen ska göra.
Jag försöker ju bara söka sanningen, för ”sanningen ska göra er fria”, har Jesus sagt. Självklart tycker jag det är hemskt med dessa bränder, och om det finns folk som är skadeglada åt det (vilket det säkerligen gör) så är det motbjudande. Men mitt i detta får man försöka ha en objektiv och nykter attityd, och som sagt ta reda på hur det faktiskt förhåller sig. Om sanningen redan nu vid en kontroll hade visat sig vara att det är 100 % terrorbränder och att SVT hemligstämplar detta, så hade jag godtagit den sanningen också. Men nu verkar det alltså vara klokt att vänta ett tag med reaktionerna. Lite efterforskningar och källkritik skadar inte.

Tyvärr känns det ibland som det är fullständigt lönlöst med just efterforskningar och källkritik. :(

Nu testar jag sex timmars arbetsdag

För närvarande testar jag sex timmars arbetsdag.
Om nu det där med arbetstid gäller mig … jag är ju inte anställd utan frilansande egenföretagare som jobbar hemifrån och är flexibel och styr över min egen tid.
Men det angår nog mig ändå. Även om jag är frilansare så har jag ett väldigt kraftigt behov av att strukturera mina arbetsdagar för att inte bli alldeles nipprig i skallen, och så har det varit hela tiden. Jag försöker jobba efter ett så normalt schema som möjligt, med något så när regelbundna kontorstider i grunden. Jag har en timplan som jag använder för att planera vilka projekt jag ska jobba med olika dagar, och för att se om jag kan tacka ja till något mer eller om det är fullt på att göra-listan.
Den timplanen har jag hittills byggt på principen att översättning tar i genomsnitt 600 ord i timmen, och att varje arbetsdag i regel är åtta timmar lång (med smärre variationer).
Och det är de åtta timmarna som jag just nu prövar att göra till sex istället.

Stundtals känns det nämligen som att åtta timmar är för mycket – eller åtminstone som att det blir svårt att få ihop tiden då. Jag har ett visst ”livspussel”, med ärenden som måste uträttas och diverse tillställningar och tidsbokningar på dagtid (oftast sådant som har med barnen att göra), och även kvällsaktiviteter som gör att middag och sådant ibland måste tidigareläggas. Med åtta beräknade arbetstimmar och arbetsstopp först klockan 17 så gör de där sakerna ofta att min timplanering spricker. För att inte tala om alla oförutsedda uppgifter som jämt dyker upp på jobbet och tar en massa tid i anspråk. Ett åttatimmarsschema är helt enkelt väldigt känsligt för rubbningar. Resultatet blir då att jag antingen måste flexa jobb till kvällen (och även blir nojig och känner att jag måste jobba i förväg på kvällarna för att vara riktigt säker på att hinna med nästa dags projekt) eller helt enkelt får stryka timmar och försöka anpassa planeringen därefter. I båda fallen blir följden en allmänt stressig känsla.
Därför gör jag nu det som allt fler börjat pröva på sistone. Sedan några dagar tillbaka räknar jag med sex timmar varje dag. Standardarbetsdagen börjar då klockan 08:00 och slutar 15:00 (med en timmes lunchrast). Fördelarna blir många – en är till exempel att de där ärendena som tar tid på dagtid, dem kan jag då lägga efter klockan tre utan att det längre påverkar själva arbetsdagen.

Men kommer inte följden att bli en väldig ekonomisk förlust för mig nu när jag tappar två arbetstimmar varje dag? Jag kan väl omöjligt ta på mig lika mycket uppdrag längre när jag har så pass mycket mindre tid? Och då förlorar jag väl en massa pengar?
Nej då – här tänker jag att jag istället ska jobba mer koncentrerat och fokuserat under de sex timmar jag faktiskt jobbar. Bli effektivare under den arbetsdag jag har, så att säga. Jag tror inte alls att det är någon dum idé. Har man åtta timmars arbetsdag blir man lättare trött och hängig och orkeslös – det har jag verkligen märkt av för egen del – men om det bara är sex så blir effekten en positiv energistimulans: då blir man sporrad att verkligen få något uträttat under den tiden, och får i slutändan lika mycket gjort under sex timmar som man förut fick på åtta. I alla fall känns det som detta kan funka för mig. Som jag nämnde räknade jag tidigare med att översättning för mig i genomsnitt tar 600 ord per timme, och det var det måttet jag använde för att räkna ut hur mycket jag skulle kunna hinna med. Nu har jag ändrat till 800 per timme istället: ordmängden per dag blir då densamma (4 800) men antalet timmar är, som sagt, bara sex.
Visst kommer det säkerligen att hända vissa dagar att de sex timmarna inte räcker till. En del projekt går onekligen långsammare att tröska sig igenom än 800 ord per timme. Och sådana där oförutsedda uppdrag och extrauppgifter kan förstås alltid dyka upp och kullkasta tidsschemat. Men: här är fördelen att om min ordinarie arbetsdag slutar klockan 15 så har jag faktiskt tid kvar under resten av eftermiddagen, som jag kan använda till övertid om det krisar sig på det sättet. ”Reservtid”, helt enkelt, utan att det ställer till det alltför mycket och förstör hela kvällen som det hade gjort vid en åttatimmarsdag.
Och om jag inte behöver använda den reservtiden så är det bara för mig att koppla av, och ordna ärendena i privatlivet om sådana finns, och i övrigt bara varva ner efter jobbet och känna att jag inte behöver lida någon akut tidsnöd och stressa.

Jag tycker att detta åtminstone kan vara värt att pröva, så därför gör jag det nu. Jag har tidvis känt mig stressad på jobbet det senaste året, och det verkar vettigt att försöka vidta någon sorts åtgärd. Trots allt måste man vara rädd om sin hälsa.
Sedan vet jag ju att förslag om sex timmars arbetsdag inte faller i god jord på vissa håll, till exempel hos Svenskt Näringsliv, som snarast får skrämselhicka och panikångest och protesterar hysteriskt varje gång någon debattör ens andas om saken. I dessa kretsar verkar man tycka att åtta timmars arbetsdag är en spiksäker garant för prestanda och effektivitet och tillväxt, och att BNP sjunker snabbare än regalskeppet Vasa och hela ekonomin rasar ihop som ett korthus om det slöa folket har fräckheten att börja jobba ännu mindre.

Jag är inte så säker på att Svenskt Näringsliv har rätt i detta. Faktorer som hälsa och nödvändig vila borde inte försummas i dagens hektiska tid, och det där att man kan vara lika effektiv under sex timmar som man är på åtta ska vi inte utan vidare utesluta.
I alla fall kan man ju åtminstone föreslå det, och testa på vissa håll, innan man dömer ut konceptet. Inte utesluta det per rutin och i ren skräck.

Själv har jag väl ännu inte varit igång med detta tillräckligt länge för att kunna utvärdera på allvar, men just nu är min känsla av sex timmars arbetsdag väldigt positiv. Det har börjat bra så att säga. Det känns som jag redan märker en skillnad. Inte en negativ skillnad i resultat, men däremot en angenäm skillnad i mentalt lugn och förmåga att hantera saker och ting på jobbet utan att bli konfys och panikslagen.
Så det verkar väldigt lovande än så länge. Vad Svenskt Näringsliv än säger.

En satirisk trosbekännelse och en pudel

Häromdagen var jag med om en ögonöppnare. Eller en tankeställare. I alla fall en ”händelse på sociala medier” som fick mig att fundera ytterligare ett varv när det gäller det där att dela saker och vad det kan få för effekter.

Det började med att en av mina vänner på Facebook delade ett blogginlägg, skrivet av en kristen bloggare som jag inte alls känner. Jag tänker inte länka till det, men jag kan beskriva det – inlägget var ett stycke riktigt ordentligt bitsk satir, som byggde på den välkända kristna apostoliska trosbekännelsen. Bloggaren hade skrivit om den ironiskt ”liberalt” med en massa detaljer omformulerade och nedskurna på ett ”politiskt korrekt” sätt, som en drift med hur Svenska kyrkan idag monterar ner en massa punkter i den traditionella kristna läran. Begrepp som ”cis” och ”hen” fanns med på ett par hörn i denna trosbekännelse, liksom t.ex. ”halvsmäktig” istället för ”allsmäktig”, och formuleringar som ”sittande på Gud Förälders vänstra sida” och ”vi har också tillit till Muhammed”.
När jag först läste detta tyckte jag spontant att det var roligt. Ganska elakt förstås i sitt sarkastiska utfall mot kyrkan, och jag vill ju inte avfärda allt modernt så som bloggaren tycktes vilja göra (jag har t.ex. inget emot att använda ”hen” och ”cis”), men satiren var ändå träffsäker på något sätt tyckte jag. För det där att Svenska kyrkan har blivit så urvattnad i sitt budskap (t.ex. att många förnekar jungfrufödelsen, tonar ner talet om synd och frälsning och tycker att islam går precis lika bra som kristendomen), det kan jag mycket väl också tycka, i likhet med många andra bekymrade svenskkyrkliga.
Därför bestämde jag mig också för att själv dela vidare det där blogginlägget, eftersom det var så pass fyndigt. Jag tvekade lite, för jag anade att det nog kunde vara vissa som inte skulle ta emot det särskilt välvilligt och inte riktigt uppskatta satiren, men jag delade till slut ändå. Delvis var det också för att jag på sistone har känt att jag gjort för lite markeringar ur kristen synvinkel på Facebook, så jag var nästan tacksam för ett tillfälle att visa upp den sidan av mig också. Hur som helst så delade jag med en brasklapp-kommentar i stil med att ”detta är kanske inte så snällt, men jag förstår frustrationen som ligger bakom och därför kan det få delas ändå”.

Dagen därpå följde jag hur det gick för min delning i Facebookvärlden. Som jag hade misstänkt fick jag mycket riktigt kritik, och det blev en intressant diskussion under några timmar där jag försökte försvara inlägget och tanken bakom det. Men parallellt med den diskussionen började jag faktiskt bli tveksam, och tänkte mer och mer att det kanske inte var någon bra idé att lägga ut den där satiriska trosbekännelsen ändå. Även om jag från början tyckte att det var en pricksäker satir över Svenska kyrkans beteende, så var det kanske så att den mest bara uppfattades som ett personligt hån mot vissa människor?
En stund senare hände något som definitivt fick mig att svänga i frågan. Jag såg att personen som först delat inlägget plötsligt skrivit en ny Facebookstatus, där hon bad om ursäkt för sin delning och för att hon sårat folk med den. Nu hade hon tagit bort inlägget igen, skrev hon, och då förstod jag att jag varit inne på rätt spår – den där satiren var nog faktiskt mer spefull och hånfull än effektfull. Det blev extra intressant när jag läste de kommentarer min Facebookvän fick för sin ”ursäkt”: där var det flera svar i stil med att ”inte behöver du be om förlåtelse för det där” och ”bry dig inte om folk som klagar”, och det var till och med någon som uttryckte sig med orden ”kastar man sten i ett svinhus är det klart att det är en och annan gris som grymtar”. Det avgjorde saken en gång för alla för min del. För även om de kommentarerna tyckte att inlägget var okej, så hade de motsatt effekt på mig i och med att jag tyckte att där fanns en viss brist på hänsyn. Vad man än tycker i en fråga, och även om man har rätt att yttra sin åsikt, så måste man väl ändå ta på allvar när folk faktiskt blir sårade. Då måste man anpassa sin ton något. Och definitivt inte jämföra med grisar. (Jag ska inte döma personen som skrev det, han är säkert en hygglig prick i själva verket, men just det där med grisarna såg ärligt talat inte så sympatiskt ut.)

Därför gjorde jag en helomvändning och bestämde mig för att ”pudla”. Jag behövde inte själv aktivt ta bort min delning av blogginlägget, för den försvann automatiskt i och med att min vän tog bort sin (mitt inlägg var ju en vidaredelning av hennes). Men det jag gjorde var att jag själv skrev en ursäkt och lovade att tänka efter bättre före delning i fortsättningen. I slutändan hoppas jag att det ändå var rätt få som såg ”trosbekännelsen” jag delade, och att det var så många som möjligt som såg ursäkten.

Vad har jag då lärt mig av detta?
Ja, inledningsvis så tycker jag fortfarande att bloggaren som skrev den där satiriska trosbekännelsen var i sin fulla rätt att göra det och publicera den. Vi har yttrandefrihet i Sverige. Jag kan också förstå de som roas av den och skrattar galghumoristiskt, som jag själv spontant gjorde. Eftersom det som sagt finns en viss frustration över det teologiska läget i Svenska kyrkan så är inte denna reaktion särskilt konstig, och själva grejen att ha synpunkter på strömningarna i kyrkan är fullt motiverad.
Men: att låta ett sådant giftigt inlägg få full spridning på Facebook är däremot inte riktigt rätt väg att gå. Den där trosbekännelsen var mer som ett internt skämt, som frustrerade kristna på sin höjd kan visa varandra inbördes (även om också detta kan ifrågasättas rent nyttomässigt sett). Att lägga ut den så att vem som helst kan se är inte riktigt bra. För satir av det där slaget övertygar inte någon som inte redan är övertygad – tvärtom retar det bara upp vissa och sårar andra, så att dialog blir ännu svårare, och missförstånden och polariseringen blir ännu mer omfattande. Det leder helt enkelt ingen vart att dela sådant. Det är inte konstruktivt på något sätt.
Se bara vad det orsakade i det här fallet: människor tog illa upp av min och min Facebookväns delning, en del fick säkert lägre tankar om konservativa kristna, andra stärktes i sitt eget ”vi mot dom”-tänk och i sin uppfattning att man inte behöver bry sig om när andra blir sårade, och jag själv fick förmodligen min trovärdighet på sociala medier naggad i kanten (min ambition att göra fler uttalat kristna markeringar föll så att säga platt som en pannkaka). Enbart förlorare på alla håll.
Så till en annan gång ska jag komma ihåg att tänka efter en gång till när jag delar: inte bara reflektera över hur trovärdigt innehållet är som jag ska dela, och vad budskapet är, utan även effekten. Kommer jag verkligen att uppnå något gott med detta? Kan jag övertyga någon? Eller viftar jag bara i luften? Vilka når jag ut till? Hur kommer de att reagera? Blir resultatet positivt? Eller finns det en risk att jag bara ”ställer till det” i onödan, så att säga?
Det kan vara värt att fundera på det. Även en text som är sann och som man fullständigt håller med om kan vara meningslös, eller direkt olämplig, att sprida om den inte har en bra verkan i praktiken.

Nu kan jag tänka mig att det finns vissa kristna som har invändningar, för det är ju faktiskt så att kristna enligt den traditionella synen inte ska hymla med budskapet. ”Vi måste tala klarspråk!” ”Kristna ska vara jordens salt och världens ljus!” ”Man kan väl inte låta bli att säga en viktig sak bara för att folk tar illa upp av det.” ”Det spelar väl ingen roll om världen inte gillar det vi säger, vi har ändå en plikt att föra fram sanningen!”
Ja, självklart har vi det. Vi ska inte anpassa själva budskapet, utan har vi något att säga så ska vi försöka framföra det utan ändringar och förvanskningar. (Det gäller både kristna och andra religioner och ideologier.) Men jag är av den uppfattningen att vi måste tänka på hur vi framför det: på vilket sätt, i vilken ordning, under vilka omständigheter. Man måste vara strategisk också. Det går inte att bara ogenomtänkt stå och skrika utan att bry sig om hur folk faktiskt reagerar. Vissa detaljer är inte heller alltid relevanta att hätskt påminna om och hänga upp sig på stup i kvarten. Det är nödvändigt att hitta rätt form och metod. Och då skadar det inte att tänka lite extra på det där med effekt och reaktioner och resultat som jag precis skrev om.
Jag ska som sagt nu komma ihåg det, och att inte låta respekten hamna på undantag. Taktkänsla är inte samma sak som mesighet.

För övrigt – vad är det som säger att det bara är ur ett kristet perspektiv man ska tänka på detta? Hånfull satir kan fungera illa även om den kommer från andra kretsar och riktas åt ett annat håll. Personer som Jimmie Åkesson är ofta utsatta för rätt grova och plumpa skämt, som de flesta sväljer, och det är klart att som offentlig politiker får man kanske vara beredd på och acceptera lite mer i satirväg än mer sårbara samhällsgrupper – men det kanske ändå är något att tänka på även i det fallet, att inte håna Sverigedemokrater för mycket på Facebook? Effekten av det i form av ytterligare vrede, offerkoftor, oförståelse och klyftor kan ju bli minst sagt förödande den också.
Ja, det där kan man fundera länge på. Men att visa hänsyn och förmåga att uppfatta när någon tar illa upp på riktigt, det tror jag inte gör någon skada.