söndag 26 november 2017

Omänskliga fiender?


Det finns en scen i filmen ”Sagan om de två tornen” där Aragorn säger till de alviska kämparna inför slaget i Helms klyfta:
”Visa ingen nåd – för ingen kommer att visas er.”
Detta är ett intressant yttrande. I filmen är det befogat att säga så, för fienderna som är på väg är en väldig armé av uruk-hai, och de kommer helt klart inte att visa någon nåd. Sedan kan man i och för sig diskutera det där med rasism hos Tolkien och om inte även orcher och uruk-hai egentligen borde ses som kännande varelser. Men låt oss för enkelhetens skull anta att de faktiskt är onda monster och inget annat. I så fall har Aragorn rätt i att det inte är någon idé att vara barmhärtig.

Men hur är det i verkligheten?
Jo, när det faktiskt inte är monster som är fienden, utan vanliga människor, då borde man verkligen akta sig för att använda resonemanget ”Visa ingen nåd – för ingen kommer att visas er” (eller ens något åt det hållet). Det spelar ingen roll om motståndarna faktiskt är grymma, som IS till exempel, för de är fortfarande människor ändå. Och om man då börjar använda Aragorns resonemang på dem så innebär det att man slutar se dem som människor – man avhumaniserar dem och gör dem till sådana som det är lika bra att slakta. Då blir de bara monster som det är legitimt att döda.
I slutändan kan detta leda till att man själv blir lika hänsynslös, brutal och farlig för motståndarna som man anser att de är för en själv.



Tyvärr är detta en fälla som egentligen vem som helst skulle kunna hamna i, och inte bara när det gäller sådana extremfall som IS utan också andra antagonister. Även om det kan kännas som om man själv står på en god sida och kämpar en ädel kamp mot de hemska motståndarna, så ska man aldrig, aldrig glömma bort att det finns en risk för att man själv (och ens likasinnade) går samma farliga väg fast på den andra vägkanten. Det är få människor som i normala fall har lust att begå folkmord och massaker, men de kan göra det ändå om förhållandena blir extrema och om de har en syn på fienden som ”omänskliga och onda” som rättfärdigar våldet.
Det här låter säkert chockerande, men jag är övertygad om att aktivister på vänsterkanten skulle kunna gasa ihjäl Sverigedemokrater systematiskt om de bara demoniserade dem tillräckligt mycket först. Och jag är även övertygad om att troende kristna skulle kunna dra ut på gatorna och inleda en pogrom mot muslimer efter att ha lyssnat till någon eldig predikant som försäkrade att muslimerna vill utplåna dem och att det är bäst att slå till först: ”Gud vill det!” I båda fallen krävs det väl sådana omständigheter att hatet kan byggas upp ett tag tills det tar överhanden, men möjligt är det, helt klart.
Om ni inte tror mig kan ni bara titta på en genomsnittlig Facebook-diskussion … där märks det att primitiv och hatisk lynchmentalitet kan uppstå läskigt fort, och att avståndet mellan våldsmännen i Syrien och oss här i Sverige nog är mindre än man kan tro.

Människor har helt enkelt en tendens att vara destruktiva om de bara får en förevändning. Det märks tydligast i krig, då alla folk och alla nationer kan förvandlas till grymma massmördare. Men det syns även i fredstid, och krigsstämning kan för den delen piskas upp snabbt. Många av övergreppen och våldsamheterna i krig beror på att folk blivit itutade att motståndarsidan egentligen inte är riktiga människor utan bara avskyvärda fiender.

Jag är benägen att koppla samman människors våldstendens med det som kallas arvsynd – något som jag råkar tro på. Visst, det kanske inte känns så uppmuntrande för en modern människa att tänka sig att vi är syndare, men för mig personligen känns det faktiskt ändå bättre att ha inställningen att vi alla är lika hopplösa fall och att vi alla är värdefulla i Guds ögon ändå (för det är vi), än att påstå att ”alla människor är goda – utom de där förhatliga typerna som är bevisligen onda”. För det senare är också en sorts avhumanisering, av den ”onda” sidan.

Det där sista var väl ett sidospår. Men en slutkläm: Tänk efter lite när du skriver på Facebook, när du kommenterar hemskheter och när du bemöter folk som har åsikter som du avskyr, eller kanske bara när du ska sätta igång att lufta din vrede över Jimmie Åkessons eller Stefan Löfvens senaste dumma påhitt.
Helt enkelt: Gör jag mig skyldig till att avhumanisera människor när jag säger så här eller delar detta? Gör det här inlägget att jag beskriver en grupp människor, skapade till Guds avbild (eller, om jag inte är troende, helt enkelt bara med människovärde), som ett opersonligt brutalt kollektiv? Bidrar jag till att måla upp bilden av en människa som ett korkat djur eller ett grymt monster, som det är okej att tala illa om och ta människovärdet ifrån (och i längden döda)?
Om svaret är ja, så låt bli att säga det du tänkte säga. Protestera och kämpa mot våldsamheter kan man göra även utan att reducera de ansvariga till omänskliga varelser. Glöm inte att alla människor har ett värde (trots att vi har en tendens att bli destruktiva) och att man inte kommer någon vart med våld, avhumaniserande förolämpningar och ständiga påminnelser om hur ofattbart grymma de där personerna på den andra sidan är.
Vi vill väl inte ha något krig där vi själva är de som inte visar någon nåd?

lördag 25 november 2017

Reflektioner om #metoo


Nu har #metoo-rörelsen pågått i några veckor, och vuxit sig starkare och starkare. Och även om det naturligtvis är förskräckliga saker som berättas, så är det riktigt positivt att så många faktiskt träder fram och vågar berätta. Jag hoppas verkligen det leder till förändring på allvar.
Tyvärr gjorde jag själv bort mig i början av den här vågen, då jag (i likhet med ett antal andra män) kände ett visst ansvar och därför skrev ett Facebook-inlägg där jag ”erkände” att jag själv begått dumheter mot tjejer/kvinnor – utan att berätta i detalj vad det var, men jag framförde ändå en ursäkt. Tanken att göra detta var inte fel, men grejen var att jag och de andra herrarna borde ha väntat med det och istället ”låtit tjejerna prata färdigt först”, för effekten av killarnas bekännelser blev ju att män (än en gång) började ta plats på kvinnors bekostnad. Lyckligtvis blev jag snabbt uppmärksammad på detta och tog bort mitt inlägg igen. Hoppas det inte ställde till alltför stor skada; jag ber om ursäkt för det (också).
Sedan har jag hållit mig diskret och inte kommenterat mycket, men fortsatt att se hur rörelsen vuxit, yrkesgrupp efter yrkesgrupp. Senast är det folk inom kyrkan som har delat sina upplevelser av trakasserier, med hashtaggen #vardeljus. Det är lika bra som allt det andra – jag trodde inte för ett ögonblick att kyrkan var förskonad från sådana där saker, och även där ska det lyftas fram. Det som jag möjligen oroas av just när det gäller kyrkan är att en del kanske lite fördomsfullt tror att det huvudsakligen är kvinnoprästmotståndare som står för trakasserierna; visst kan det finnas sådana bland förövarna, men jag är lika tvärsäker på att det även är massor av folk som är för kvinnliga präster som är inblandade. Kvinnoprästmotstånd och trakasserier av kvinnor hänger inte ihop, inte på det sättet åtminstone. (Men kanske på andra sätt, se nedan!)

Oavsett detta så ser jag oerhört positivt på #metoo. Inte minst för att det ger en så otroligt, oerhört tydlig bild av hur saker och ting ligger till. Det går inte längre att påstå att det är invandrarkillarna som har snedvriden kvinnosyn och står för alla sexualbrott (och jag har mycket riktigt inte sett invandrarkritikerna uttala sig mycket på sistone … de vet uppenbarligen inte vad de ska säga nu). Inte heller går det längre att komma och säga ”inte alla män” eller ”jag vill inte bli kollektivt skuldbelagd”, för det framstår nu som goddag yxskaft. Det är faktiskt ingen i #metoo-rörelsen som lägger kollektiv skuld eller säger ”alla män begår övergrepp” (om någon kan visa mig en person som faktiskt säger just det, så får vederbörande tre påsar ostbågar av mig!). Det är inte det som är poängen. Utan poängen är att övergrepp förekommer precis överallt oavsett kultur och status, att det uppenbarligen finns en struktur bakom som gör detta möjligt, och att alla män (även om inte alla män är skyldiga) har ett ansvar för att se till att det inte fortsätter. Så kan man sammanfatta det.

Men nu ska jag göra ytterligare en reflektion över #metoo. Nämligen det här med strukturer, och ett litet problem som det medför för mig med min ”bibeltrogna” bakgrund.
Som jag sade, att könsförtryckande strukturer finns i samhället och kulturen verkar nu faktiskt helt uppenbart. Jag har inte förnekat dem förut heller, men nu kan jag det ännu mindre. Jag är egentligen fullt beredd att börja säga att jag är feminist.
Det är bara det att i mitt kristna perspektiv kan det bli jobbigt att börja prata om strukturer och kalla sig feminist. Kristna (i alla fall de mer traditionella kristna som jag tillhör) är ofta motvilliga att tala om könsmaktsordningar: det begreppet är en feministisk analys som de vänder sig mot. De förnekar inte att övergrepp mot kvinnor och våld mot kvinnor förekommer, och de gillar det naturligtvis inte, men de anser i många fall att feministiskt ”strukturtänkande” är fel sätt att gripa sig an problemet – varför vet jag egentligen inte, men de skräms väl av att feminismen verkar vilja ställa allting på huvudet på ett sätt de inte gillar. Istället är synen att kristendomen och Bibeln i sig räcker. Att man som kristen inte behöver vara feminist, därför att den kristna läran redan har den rätta respekten för kvinnan och den sanna jämställdheten redan finns i Guds ord, och om folk bara följde Bibeln så skulle det bli bra, utan att man behövde ta till sådana läskiga, hotfulla, samhällsomstörtande saker som feminismen. Ungefär så ser man på saken.
Och på sätt och vis förstår jag dem ju … för jag tycker ju faktiskt att Bibeln är Guds ord, och att den innehåller bra anvisningar om det mesta här i livet. Jag vill absolut inte förringa Bibelns betydelse, än mindre antyda att den har fel.

Men samtidigt kan jag inte neka till att det ofta i dagens läge spontant känns för mig som om Bibeln skulle behöva ”kompletteras”, så att säga.
På ett sätt verkar nämligen inställningen att ”Bibeln räcker” vara naiv. Det behövs uppenbarligen ett mer ingående arbete än att vifta med Bibeln för att komma tillrätta med allt detta elände som tjejer och kvinnor drabbas av hela tiden i alla möjliga sammanhang.
Särskilt med tanke på – och nu gör jag säkert vissa upprörda – att många kristna med sin användning av Bibeln inte ser ut att göra kvinnorna någon större tjänst. Tvärtom, faktiskt. Bibelsprängdheten verkar i vissa fall istället göra saken värre. När kristna tar till Bibeln för att till exempel påpeka att kvinnor inte ska vara präster, att kvinnans plats framför allt är i hemmet och familjen (visst, det kanske är mer i USA än i Sverige som detta framförs, men det är ju nog så illa) och att mannen är hustruns huvud med allt vad det innebär, och vidare framhäver de traditionella könsrollerna och misstänkliggör alla som avviker från dessa på ett eller annat sätt, så kan jag inte låta bli att undra vad det ger för signaler. Till och med om personerna faktiskt skulle ha rätt, så åstadkommer de ändå en viss atmosfär genom att på detta sätt klamra sig fast vid diverse bestämda könsroller och begränsningar för kvinnor (och även för män!) – och är det i en sådan atmosfär särskilt konstigt att det blir fortsatt grogrund för förtryck, övergrepp, våld, allt möjligt från män gentemot kvinnor?
Det känns helt enkelt som att en del av de personer som anser att feminismen är onödig för att den kristna läran redan innehåller sann jämställdhet, i nästa sekund kommer med alla dessa anvisningar som indirekt bidrar till kvinnoförtryck. De har säkerligen inte för avsikt att det ska gå så, men det är ändå så det går. Nya generationer fortsätter att växa upp i en värld där kvinnlig underordning i en eller annan form fortfarande ses som standard, delvis på grund av kyrkligt snack, och det är väl klart att det påverkar samhällets strukturer i stort.
För att anknyta till vad jag först skrev om kvinnoprästmotstånd: här kan man kanske säga att det finns ett samband mellan det och trakasserier av kvinnor?
Det är lite på detta kätterska sätt jag kan tänka ibland. Att ”den kristna, bibliska jämställdheten” egentligen inte alls är någon sådan, utan att den gör mer skada än nytta. Att den rena feminismen därför behövs, om inte annat så som ett modernt redskap för att åstadkomma jämställdhet i praktiken, när Bibeln inte säger så mycket.
Men att säga så känns ju samtidigt lite för mig som att svära i kyrkan, eftersom jag likväl och trots allt tror på Bibeln och inte vill förkasta den (och inte gärna vill göra mig till ovän med mina trosfränder heller för den delen).
Förstår ni läsare mitt svåra dilemma?

Jag har egentligen inte själv något svar på det här, och vet inte exakt hur jag ska klara mig ur knipan.
Mitt problem är alltså att jag på något sätt skulle vilja anamma feminismen och fullt ut acceptera att förtryckande strukturer finns och att vi män måste hjälpa till att motarbeta dem på något sätt – samtidigt som jag inte vill gå emot Bibeln när jag gör det.
Det jag möjligen kan se är att man kanske inte behöver tolka Bibeln så som de mer konservativa kristna gör, i mina exempel ovan. Och även om man gör det så finns det kanske andra sätt att förmedla åsikterna i fråga? Redan nu är det ju så att det är flera av de där uppfattningarna jag inte delar (kvinnliga präster till exempel är jag ju för, inte mot). Och det finns säkert fler ställen där man kan ha ett annat perspektiv eller en annan strategi än de traditionella, utan att för den skull förkasta Bibeln som Guds ord. De gamla tolkningarna och tillämpningarna behöver inte stämma bara för att de har omhuldats i många hundra år. Rätt uttolkad och använd kanske Bibeln verkligen är just det storartade jämställdhetsdokument som de kristna säger att den är.
Ja, jag tror faktiskt att det ligger till just på det sistnämnda viset.
Men det är ingen lätt process att hålla på att stöta och blöta och kämpa med bibelorden, samtidigt som man bemöter upprörda medkristna som anser att man har blivit liberal och inte har någon respekt för Ordet längre.
Jag får kanske kämpa den kampen samtidigt som jag också, i egenskap av man, kämpar den moderna feministiska kampen mot de strukturer som #metoo och #vardeljus just håller på att dra fram i ljuset.

måndag 20 november 2017

Orion och ett felaktigt minne


De senaste veckorna, på vardagsmorgnarna när jag vaknat och tittat ut genom fönstret och det har varit stjärnklart, har jag kunnat se Orion.
Orion är utan tvekan min favoritstjärnbild, särskilt när den är så pass högt upp på himlen att man även ser min favoritstjärna Sirius en bit nedanför den till vänster. Sirius ingår inte i Orion, men den är alltså belägen i närheten, och tillsammans bildar de ett praktfullt skådespel som jag alltså nu den senaste tiden har kunnat njuta av klockan sex på morgonen.
Men samtidigt har den åsynen satt myror i huvudet på mig …
Jag har nämligen ett minne, från när min äldste son Isak var sex eller sju år (alltså för cirka sju år sedan). Det jag minns är att han och jag stod på busshållplatsen och väntade på hans skolbuss en mörk vintermorgon, och då såg vi stjärnor och jag pekade ut Orion för en intresserad Isak. Det är ett litet vardagsminne som satt sig av någon anledning. En liten ”father-son-thing”.
Det är bara det att minnet i fråga inte kan stämma!

För det är ju nu, i november, som Orion är synlig på morgonen innan solen går upp. Längre fram på vintern kommer jorden att ha rört sig vidare i sin bana, med följden att Orion sjunker under horisonten tidigare på natten. (Faktum är att den i skrivande stund redan har börjat göra det; klockan sex ser jag nu bara den översta delen med Betelgeuse och Bellatrix.)
Med tanke på att skolbussen dessutom går klockan halv åtta, och alltid har gjort det, så stämmer det ännu sämre. Som det är nu har Orion redan försvunnit helt vid halv åtta – den har inte varit uppe vid halv åtta sedan i oktober, och då var det ju naturligtvis ännu så ljust på morgnarna att vi inte kunde se den. Det är det för övrigt även nu här i Bohuslän. När det blir december och tillräckligt mörkt klockan halv åtta för att man ska kunna se stjärnor, så kommer Orion alldeles definitivt inte att vara bland dem. (Och det borde jag ju egentligen redan ha vetat med tanke på julpsalmen, ”borta i västerland slocknar Orion”, låt vara att det är lite oklart vilket lands horisont Viktor Rydberg egentligen utgick från när han skrev den raden.)
Det är helt enkelt fullkomligt uteslutet att jag och Isak skulle ha kunnat se Orion klockan halv åtta en morgon i januari eller när det nu kan ha varit. Jag har funderat på detta redan tidigare, och i år måste jag konstatera faktum att det är omöjligt.
Därför får jag också motvilligt medge att jag på ett eller annat sätt minns fel. Vilket är ett hårt slag mot min stolthet (för jag sätter mer eller mindre en ära i att mina minnen alltid ska vara korrekta). Och då kan jag inte sluta grubbla över vad det egentligen var för ett tillfälle med Isak som jag kommer ihåg. Det finns en hel del möjligheter.
1. Isak och jag såg inte Orion på morgonen utan på kvällen. Från och med januari och ett tag framåt är den ju väl synlig hela kvällarna. Men då kan man ju undra vad vi hade på busshållplatsen att göra så dags – jag är fortfarande väldigt säker på att det var just på busshållplatsen vi befann oss.
2. Eller så befann vi oss inte på busshållplatsen utan till exempel hemma (på kvällen då).
3. Vi kanske bara pratade om stjärnor i största allmänhet och jag nämnde Orion, utan att vi såg den.
4. Det var inte Orion jag pekade ut för Isak utan Karlavagnen. Den är jag rätt säker på att man kan se även en morgon i januari.
5. Eller något helt annat …

Jag lutar nog åt alternativ 4, det med Karlavagnen, men då är det ju lite snopet på ett sätt, att det inte var Orion ändå …
En sak kan jag ändå vara säker på, och det är att vi inte såg Orion när vi väntade på Isaks skolbuss, för det är astronomiskt omöjligt.
Inte för att det nu spelar jättestor roll. Och det gör inte heller något att Orion just nu håller på att göra sig osynlig på morgnarna. Mycket snart kommer den att gå upp tidigare på kvällarna istället, så småningom får den sällskap av Sirius, och att beundra denna stjärnhimmel är en av de (i mitt tycke ganska få) fördelarna med att vara ute och traska i vinter och kyla och snö.

onsdag 18 oktober 2017

Döden i kyrktornet


Jag läste precis en artikel om att det slarvas med säkerhetsåtgärderna vid renoveringen av Katarina kyrka i Stockholm, som pågår just nu.
Fallet är naturligtvis motbjudande i sig: att byggnadsarbetare i våra dagar inte har ordentlig säkerhet när de kliver omkring på så höga höjder som uppe på Katarina.
Men dessutom får artikeln mig att tänka på alla de kyrkor som finns i Sverige och i hela världen, och hur höga de ofta är, och att arbetarna som byggde dem för många år sedan förmodligen i de flesta av fallen i ännu lägre grad hade tillgång till skyddsutrustning. Kanske ingen alls, utan de klättrade och klängde helt fritt många meter upp i luften.

Det är något som man faktiskt sällan hör omnämnas – inte ens i den där gruppen för kyrkentusiaster som jag är med i på Facebook (eller kanske allra minst just där förresten).
När det talas om kyrkors historia och konstruktion så är det alltid bara arkitekten som nämns: ”detta är Zettervalls stora mästerverk”, ”ett mäktigt konstverk av Jean de la Vallée”, ”här har Tessin verkligen gjort en oerhörd insats”. Men inget om byggnadsarbetarna. Och då kan man ändå misstänka att det var många av dem som faktiskt strök med. Som tappade taget och singlade ner från Guds hustak, ner mot en säker död, utan att de för den skull fick några vackra epitafier uppsatta åt sig inne i kyrkan när den var klar.
Det sägs aldrig någonting om dessa arbetare. Jag har aldrig sett ens en tillstymmelse till statistik över antalet omkomna arbetare vid kyrkbyggen. (Eller finns det någon historiker som har uppgifter om det?) Den statistiken verkar ha rensats undan fullständigt, som om kyrkan skämdes över den.

Nu ska jag inte bli för hård. Naturligtvis kan man inte döma ut alla byggnadsverk som restes för länge sedan utan säkerhetsutrustning ... det är ju många fler än bara kyrkorna, och man kan inte i längden gräva ner sig i hur hemska omständigheterna var när de byggdes.
Sedan är kyrkor fortfarande fantastiskt vackra och jag är verkligen förtjust i att titta på och besöka dem. Såväl kulturlandskapet som det andliga livet skulle vara mycket tråkigare utan dem. Och visst är de heliga rum som utformats till Guds ära.
Men samtidigt får man onekligen en olustig känsla i maggropen när man tänker på vilket pris det måste ha haft. Om man är kyrkspanare som jag så lägger den tanken onekligen lite sordin på stämningen.


Katarina kyrka – hur många kan det ha varit som fick sätta livet till när den först byggdes på 1600-talet?


tisdag 17 oktober 2017

En liten novell om – och på – extremt maskinöversättningsspråk!


Här följer en liten experimentell novell som jag har skrivit. Läs först så ska jag förklara sedan.


DEN HÄPNADSVÄCKANDE NY ORDLISTA PROJEKT

Gång uppå en tid där var en multinationell företag, vars chefer tanke detta översättning var så irriterandes dyr och onödig. Allt dom översättarna vem hade till vara anlitad för översättande, och den pengar den företag hade till betala dem för det … brunn, inte en lott av pengar, eftersom översättarna säkerligen vann’t behöva nåt stor ersättning, men stilla ganska en lott i den lång springa. Det var allt så ineffektiv och tid-förbrukande och störande. Varför gjorde där rentav ha till vara sådan en sak som språken och språk skillnader i den först plats? Så mycket pengar kunde vara sparade, så många kostnader kunde bli skonad, om språken och översättningar kunde vara … just rationaliserad bort!
Om det bara hade inte varit för den irriterande faktum detta den folk av den värld faktiskt ville till pinne till deras äga språken.
Så, den företag kom upp med ett utmärkt idé, och allt den annan företagen på Jorden omfamnade detta idé också, eftersom de insåg den underbar potential av det.

Den idé var att sätta upp en väldig ordlista, en ny lista av orden, baserad på Engelska, men med versioner i allt annan språken. Den huvudsaklig funktion av denna ordlista var att där skulle vara nej synonymer eller tvetydigheter. Etta Engelska ord skulle ha bara etta motsvarighet i allt den annan språken. Och varje ord i allt den annan språken skulle bara ha etta motsvarighet i Engelska (och därmed i allt annan språken också). För exempel, den Svenska ord ”ljus” skulle vara översatte till inget annat men ”light” i den Svenska-Engelska par av denna ordlista system, och likaledes, den Engelska ”light” kunde inte vara översatte till nånting annat men ”ljus”.
Den multinationell företag och den annan företagen verkligen gillade denna idé. Speciellt deras ekonomer och teknologer gillade det, eftersom det var så underbart rationell och effektiv och god för ekonomisk tillväxt. Den ordlista skulle lösa den översättning problem gång och för allt. Med den synonymer och tvetydigheter eliminerade, maskin översättning skulle vara så mycket lättare, eftersom det var den synonymer och tvetydigheter detta hade gjord maskin översättning hård till handtag före. Nu den idé var, i den lång springa, till förenkla allt den språken av den värld med den hjälp av denna ordlista, uppnående lite konsekvens och order. Denna lösning menade detta nej språk hade till vara avskaffade – efter allt, det skulle inte vara fager till fullständigt avlägsna allt språken men Engelska – men de skulle vara logisk. Så briljantliknande logisk. Det skulle förmodligen bidra till fred och harmoni också, i etta väg eller den annan (sade den chefer). Och då, mest viktigt, allt denna pengar där var till förtjäna, eftersom nej översättarna skulle vara behövde nåt mer: bara fri maskin översättning och inget annat.
Allt detta var krävde var en spenslig adaptation; den folk i allt icke-Engelska talande länder skulle av bana ha till byta deras språk vanor en pytteliten bit, till vara kapabel till dana full använda av den ny Engelska-baserad ordlista språk. Men detta skulle säkerligen vara nej stor överenskommelse. Den byta kunde inte möjligen vara detta drastisk. Den språken av den värld kunde inte avvika detta mycket från varje annat. Eller så den ekonomer och teknologer tanke.

Och de startade arbetande på det. Första de hade att anlita översättarna att sätta upp den ordlistor från Engelska till allt den respektive språken. En kosta igen, detta’s sann, men den chefer fann tröst i den faktum detta vid minst detta var den sist tid.
Till deras överraskning, där voro nej allvarlig översättarna vem ville till ta del i den ordlista arbete. Den chefer (och den ekonomer och teknologer) gjorde inte verkligen förstå varför, men vid sist de lyckades till hitta en bukett av oseriös översättarna vem godkände till göra den jobb. Den god sak om denna var detta eftersom dom översättarna voro oseriös, de även godkände till göra den jobb för ganska en låg avgift.
Efter lite tid, den översättarna hade slutförde deras arbete. De hade nu skapade en väldig sätta av ordlistor, var varje ord hade bara etta motsvarighet i varje av den annan språken av den värld. Den chefer, gnuggande deras händer och leende förnöjsamt, mottog den ordlistor och omedelbart lanserade den ny språk reform.

Och den var en succé.
Eller var den?
Brunn, många folk klagade av bana, inte bara den översättarna vem hade nu bli arbetslös (inklusive den ettor vem hade varit arbetande med den ordlista), men även en lott av vanlig folk vem fordrade för lite konstig skäl detta de hade svårigheter läsande och förstående texter i deras äga språk. Den språk reform rentav gav stiga till uppror och revolter i åtskilliga delar av den värld.
Men detta gjorde inte angelägenhet väldigt mycket, eftersom den chefer (och den ekonomer och teknologer) hade uppnådde vad de ville – enkelhet, effektivitet, tillväxt, och profiter. Fående rensa av allt den onödig och tid-förbrukande (inte till säga tråkig) språk aspekter var sannerligen värd den pris.

Göra du hitta denna historia osannolikt?
Brunn, jag’m inte så säker. När den kommer till attityd till översättning i den affärsliv värld, där är redan en lott av dumhet åkande på.

DEN SLUT



Färdiga? Begrep ni något? Inte? Det är lugnt, ni ska strax få läsa samma historia på engelska också, mer begripligt.
Ja, om jag får förklara så har jag alltså från början skrivit den här texten på engelska. Därefter har jag översatt den till svenska, men det har jag gjort som en översättningsmaskin. Alltså manuellt, själv, utan Google Translate, men ändå ord för ord, med den strikta principen ”ett engelskt ord får bara motsvaras av ett enda svenskt ord, och vice versa”, precis så som det går till i novellen. (Med reservation för att jag av misstag har råkat använda ett eller annat ord på fel ställe här och där – det var ingen lätt uppgift detta!)
Jag gjorde alltså det hela som ett litet intressant experiment, och hur befängt och skrattretande det än kan verka, så tror jag att det finns anledning att oroa sig i någon mån. För jag som är insyltad i översättningsbranschen vet att inställningen till språk och språkskillnader ofta kan vara synnerligen naiv, och engelskan fungerar verkligen som mall i översättningsverktygen och kvalitetskontrollerna på ett sätt som kan vara rent hårresande.
I alla fall, här kommer nu mitt engelska original.


THE AMAZING NEW DICTIONARY PROJECT

Once upon a time there was a multinational company, whose managers thought that translation was so annoyingly expensive and unnecessary. All those translators who had to be hired for translating, and the money the company had to pay them for it … well, not a lot of money, because translators certainly won’t need any big remuneration, but still quite a lot in the long run. It was all so inefficient and time-consuming and disturbing. Why did there even have to be such a thing as languages and language differences in the first place? So much money could be saved, so many costs could be spared, if languages and translations could be … just rationalized away!
If it only had not been for the annoying fact that the people of the world actually wanted to stick to their own languages.
So, the company came up with an excellent idea, and all the other companies on Earth embraced that idea too, because they realised the wonderful potential of it.

The idea was to set up a huge dictionary, a new list of words, based on English, but with versions in all other languages. The main feature of this dictionary was that there would be no synonyms or ambiguities. One English word would have only one equivalent in all the other languages. And each word in all the other languages would only have one equivalent in English (and thereby in all other languages too). For example, the Swedish word “ljus” would be translated to nothing else but “light” in the Swedish-English pair of this dictionary system, and likewise, the English “light” could not be translated to anything else but “ljus”.
The multinational company and the other companies really liked this idea. Especially their economists and technologists liked it, because it was so wonderfully rational and efficient and good for economic growth. The dictionary would solve the translation problem once and for all. With the synonyms and ambiguities eliminated, machine translation would be so much easier, because it was the synonyms and ambiguities that had made machine translation hard to handle before. Now the idea was, in the long run, to simplify all the languages of the world with the help of this dictionary, achieving some consistency and order. This solution meant that no language had to be abolished – after all, it would not be fair to completely remove all languages but English – but they would become logical. So brilliantly logical. It would probably contribute to peace and harmony on Earth as well, in one way or the other (said the managers). And then, most importantly, all this money there was to earn, because no translators would be needed any more: only free machine translation and nothing else.
All that was required was a slight adaptation; the people in all non-English speaking countries would of course have to change their language habits a tiny bit, to be able to make full use of the new English-based dictionary language. But that would certainly be no big deal. The change could not possibly be that drastic. The languages of the world could not differ that much from each other. Or so the economists and technologists thought.

And they started working on it. First they had to hire translators to set up the dictionaries from English to all the respective languages. A cost again, that’s true, but the managers found comfort in the fact that at least this was the last time.
To their surprise, there were no serious translators who wanted to take part in the dictionary work. The managers (and the economists and technologists) did not really understand why, but at last they managed to find a bunch of unserious translators who agreed to do the job. The good thing about this was that because these translators were unserious, they also agreed to do the job for quite a low fee.
After some time, the translators had completed their work. They had now created a huge set of dictionaries, where each word had only one equivalent in each of the other languages of the world. The managers, rubbing their hands and smiling contently, received the dictionaries and immediately launched the new language reform.

And it was a success.
Or was it?
Well, many people complained of course, not only the translators who had now become unemployed (including the ones who had been working with the dictionary), but also a lot of common people who claimed for some strange reason that they had difficulties reading and understanding texts in their own language. The language reform even gave rise to rebellions and revolts in several parts of the world.
But that did not matter very much, because the managers (and the economists and technologists) had achieved what they wanted – simplicity, efficiency, growth, and profits. Getting rid of all the unnecessary and time-consuming (not to say boring) language aspects was indeed worth the price.

Do you find this story unlikely?
Well, I’m not so sure. When it comes to attitude to translation in the business world, there is already a lot of stupidity going on.

THE END

måndag 2 oktober 2017

Katalonien och andra ”länder som vill bli självständiga”


Några ord om vad som händer i Katalonien just nu. Det känns intressant eftersom jag är gammal vän av den spansktalande världen med dess olika språk – har ju faktiskt pluggat en del spanska och då lärt mig en del även om Katalonien. Plus att enda gången jag varit i Spanien så var det i just Katalonien, och jag minns att det redan då 2001 stod LIBERTAT (katalanska för ”frihet”) målat på klippväggar och byggnader här och där.

Så här tycker jag: att egentligen gillar jag när det bildas nya länder och områden gör sig självständiga. Inte för att jag har någon idé om ”nationalstaten” eller så, men jag tycker det är förståeligt att folk som har ett gemensamt språk gärna också vill ha ett eget land där de kan tala det språket och använda det som officiellt lingua franca, utan att känna sig som en undanskuffad minoritet. Det behöver inte alls ha med osund nationalism att göra utan bara en längtan efter rättigheter och just frihet.
Dessutom tycker jag på det hela taget att ju mindre länder desto bättre (och ju mindre administrativa områden desto bättre för den delen). Det är att föredra framför att en del länder blir obehagligt stora och mäktiga, att allt centreras till vissa storstäder och regioner på mindre och mer perifera områdens bekostnad, eller att en massa områden trycks ihop till unionsstater där alla kanske inte får delta på samma villkor. Jag ser då hellre en massa små länder (även om det blir många att hålla reda på) som ändå kan samarbeta med varandra i internationella organisationer som FN och EU och ha rörlighet mellan sig.
Med detta i åtanke har jag i princip ingenting emot ett självständigt Katalonien, utan skulle tvärtom tycka det var kul (jag skulle också gärna se självständighet för Skottland, Wales, Grönland, Färöarna med flera, för att inte tala om Tibet).

Men samtidigt får förstås inte självständighetsivrarna inte gå till överdrift i sin nationalistkänsla, som t.ex. Vlaams Belang verkar göra i Flandern, och det måste också finnas respekt och förståelse från båda sidor i självständighetsprocessen: vänskapliga skilsmässor så att säga. Och för närvarande känns det ändå som att med just Katalonien så går allting bara helt fel.
Närmare bestämt så gör alla fel: Katalonien som nog ändå är alltför förhastade med att genomföra folkomröstning och förklara sig självständiga efter det, Spanien som beter sig som på Francos tid när de försöker stoppa det hela med våld, och EU som står bredvid och inte törs göra någonting. Det leder verkligen inte till något gott alls. Beklagligt. :(
Hur man ska lösa det hela anar jag inte – kanske genom att förhandla om en ändring av Spaniens grundlag så att det åtminstone blir möjligt för Katalonien att rösta en gång till på ett sätt som kan godkännas? – men just nu känns det som om ingen ändå vill lyssna på några förslag.

Jag trodde i min enfald att ett land mitt i Europa hade åtminstone någon sorts förmåga att lösa problem genom att prata med varandra istället för att låta kaoset ta över. Synd på Katalonien och Spanien som förtjänar bättre.

onsdag 27 september 2017

”Öh! Du! Är du kristen?” – lite om kristofobi (om det finns något sådant)


Som många nog känner till är jag uppvuxen som prästbarn, då min pappa råkar vara präst.
Att vara prästbarn och kristen på mina småländska uppväxtorter, Ekenässjön och Landsbro, kunde ha sina sidor. För i många sammanhang, men framför allt i skolan bland andra barn och ungdomar, var det lite udda att vara ”prästens pojk”. Präst är ju inte precis ett yrke som vem som helst har, och det väcker i sig en viss undran från omgivningen (även om det förvisso också kan finnas andra yrken som gör det).
De flesta prästbarn får nog höra en del tillmälen om sin prästförälder och sin religion när de växer upp, och en del av dem reagerar med att bli tuffa och lägga sig till med en ”rebellisk” image och inför kompisarna ta någon sorts avstånd från schablonen som prydlig och välstädad kristen ungdom. Men jag hörde i regel inte till dem, utan jag var uppenbarligen kristen precis som pappa, och jag var dessutom ganska avvikande även bortsett från prästbarnsaspekten (vetgirig, lillgammal, drömmande, opraktisk, språkligt välutvecklad men socialt lätt inkompetent).
Så jag fick en hel del provocerande frågor och kommentarer, under hela min grundskoletid i Ekenässjön och Landsbro. Och det var för det mesta inte vänligt nyfikna frågor ställda på ett intresserat sätt, utan de ställdes just för att driva med mig och se hur jag skulle reagera, gärna så att man kunde skratta åt vad jag svarade. Några exempel på sådana tillmälen, som andra elever i skolan brukade säga till mig (tänk er ett lätt stöddigt och skränigt tonfall och gärna också småländsk dialekt på replikerna):
”Öh! Du! Är din pappa präst?”
”Tror du på Gud?”
”Läser du Biblen?”
”Brukar du be hemma?”
”Är du Jesus barn?”
”Svär inte! Svär inte, Carl-Henrik!”
”Har din mamma och pappa knullat?”
(Det där sista måste man väl på ett sätt bemöta med ett leende åt hur korkade folk kan vara … men å andra sidan borde faktiskt frågeställaren ha varit medveten om det självklara svaret på frågan, så det var nog allt också en ”provocerande replik” utifrån antagandet att jag hade någon sorts kristen sexualmoral som det var kul att göra anspelningar på.)

Sådana här saker, i olika varianter, fick jag höra då och då, varvat med rena ”halleluja!”-rop bakom ryggen och ”utmaningar” som t.ex. att försöka få mig som var kristen att svära. Det fortsatte ända upp i högstadiet, då det kunde bli mer avancerade tråkningar men ändå på samma tema. Exempelvis fick jag en del kommentarer efter att jag varit med klassen på skolresa i Österrike i nian och druckit en och annan öl och tequila i barerna där: ”Du, jag hörde att du söp som ett as där nere i Österrike, vad säger din far om det, nu blir han väl inte glad? Du får väl bara dricka nattvardsvin?”
Den sortens pikar. Och känslan av att vara stämplad och reducerad till en enda egenskap, nämligen att jag var prästson (något som även vissa lärare och andra vuxna kunde bidra till ibland).
Det fanns där hela uppväxten, och det kändes sammantaget inte så kul.
Jag ska väl inte påstå att jag kände mig direkt mobbad – det var inte så att det var en olidlig plåga. Jag tog inte heller illa vid mig av allt, utan kunde ibland fatta att det var på skoj när jag kallades för ”Cålle Präst” och annat. Vi får inte heller glömma att jag faktiskt själv som barn kunde vara elak mot andra, i synnerhet i mina flitigt förekommande skriverier – jag var minsann inget litet helgon, det vill jag inte framställa mig som.
Likväl kunde det då och då vara jobbigt att jämt ha den där kristen- och prästbarnsstämpeln på sig. Det fanns en del personer i skolan som jag helst såg att jag slapp gå förbi i korridoren eller på skolgården, för jag visste att de gillade att komma med just de där ”kristen-frågorna”, och det gjorde mig olustig. När jag blev tvungen att svara dem gjorde jag också det ganska osäkert och bortkommet, för jag blev alltid ställd (hur mycket jag än försökte vara beredd och självsäker), och om reaktionen från frågeställarna då blev skratt eller fortsatta spydigheter så gick jag därifrån och kände mig misslyckad och töntig som inte kunde svara dem bättre. (Det kunde för den delen också vara dåligt samvete – att jag kanske inte var tillräckligt bra på att stå för att jag var kristen och säga det rent ut.) Det tärde en del på självförtroendet.
Det här var alltså när jag var barn och tonåring, men det har hänt också i vuxen ålder att jag fått gliringar för att jag är kristen. Det som satt sig mest i minnet är en situation under den period 2004–05 då jag arbetade som högstadielärare (för övrigt en väldigt jobbig period), och skulle säga åt en elev i åttan för någonting och då blev aggressivt bemött av den eleven med ”du är kristen, jag gillar inte såna – håll dig undan från mig, j-a äckel”.
Man skulle kanske kunna kalla de här incidenterna för utslag av det som kallas ”kristofobi”, vilket på Wikipedia definieras som ”intolerans, rädsla eller fördomar mot troende personer av kristen övertygelse” (precis som islamofobi fast för kristna istället).

Efter att ha beskrivit de här små erfarenheterna jag har av kristofobi i mitt förflutna, så kommer jag nu till en fråga för nutiden: Ska de här sakerna som jag som kristen fick höra anses vara okej? Eller räknas de som kränkningar?
Någon kanske tycker att det är fullständigt självklart att det inte är okej: att jag inte skulle ha behövt utsättas för sådant och att det är kränkande behandling. Men är det så enkelt egentligen?
I den nutida debatten har jag nämligen sett folk som tycker att kristna ska vara väldigt försiktiga med att ta på sig offerkofta och gnälla över att de är förföljda, för om det är några som är utsatta så är det i första hand muslimer och judar, och så HBTQ-personer och en del andra. Det finns också på sina håll en syn att kyrkan i Europa snarare är en typisk representant för dominant överhet och förtryck av oliktänkande. Här kan jag inte låta bli att associera till de teorier som stundtals är rätt populära att använda nu för tiden, nämligen att samhället är uppbyggt kring ett antal ”förtryckande strukturer” (vilket det säkert kan ligga något i). Tror man på den analysen ligger det nära till hands att se kristenheten som en del av detta strukturmönster: kristna har en privilegierad ställning, kristendomen är normen i Sverige och Europa, och prästerskapet har traditionellt haft en roll som välbeställda översittare och dessutom fördömande moralister.
Ur det perspektivet så har jag kanske inte någon rätt att gnälla över att jag blivit taskigt behandlad. Jag borde kanske istället se till att hålla käft och fatta att jag är privilegierad, och att om det var någon som gav sig på mig med små obetydliga provokativa tillmälen så hade de säkert sina skäl till det. Jag var kristen och prästbarn och kan säkert ha verkat snobbig, snorkig och dömande (det skulle inte förvåna mig alls) och då var det fullt motiverat att folk reagerade mot mig. Allt de gjorde var liksom att ifrågasätta en representant för det strukturella förtrycket och moralismen, och det var då fullt befogat och kan inte kritiseras som kristofobi.
I slutändan kanske det inte ens finns något som heter kristofobi, utan det kanske bara är något som vi självömkande, privilegierade kristna tar till för att andra ska tycka synd om oss?

Visst, så kan man se det. Det känns i och för sig konstigt för mig att se det så, för under uppväxten kände jag mig då inte särskilt ”privilegierad” och uppfattade det verkligen inte som att min religiösa uppfattning var ”norm”. Rent konkret så var ju min familj sannerligen inte någon rik och fin prästfamilj, snarare tvärtom … och någon så där jättesträng moral hade vi väl inte direkt heller, även om mina föräldrar hade vissa kristna etiska principer som de höll på. Att sedan normen på skolan och på orten skulle vara att vara troende kristen kändes det inte precis som, utan där var jag den som stack ut från mängden. (Tillsammans med gänget av pingstvänner då, men de hade nästan en subkultur för sig i Landsbro.)
Jag är även nu skeptisk till synen att kristendomen skulle vara norm i samhället i Sverige. Den kanske är det rent kulturellt, med tanke på Sveriges kristna historia och så, men just att vara aktiv kristen tycker jag inte är standard på något sätt. Snarare är standarden att tro ”lite allmänt” och vilja ha kyrkan som en resurs i bakgrunden att sätta in när det behövs. Är man mer ingående kristen än så, då är man inte norm utan avvikande, och då kan kristofobin sätta in.
Tycker jag spontant, med min bakgrund.

Men som sagt, jag kanske har alldeles fel. I så fall får någon gärna upplysa mig om det på skarpen och bekräfta mina funderingar ovan, nämligen att kristna bara sjåpar sig och att det är kristna som har en uppsatt ställning och att det inte alls är relevant att tala om kristofobi.
Så ska jag avfärda alla mina gamla minnen från skoltiden som melodramatiska överdrifter av repliker som var fullt motiverade? Fick jag egentligen skylla mig själv? Var det jag som var stark och de andra som var svaga?
Ska jag och andra kristna ge f-n i offerkoftan och lägga av med att beklaga oss över att vi blir förföljda eller trakasserade och utsatta för kristofobi? Tala då om det för mig! För detta vill jag väldigt gärna ha svar på.

(Bild: Oskar Mattisson, Sveriges Radio.)

söndag 24 september 2017

Min extra kroppsdel sedan 25 år


Nu börjar det bli dags att byta armbandet till min klocka igen, för obestämd gång i ordningen. Själva klockan är däremot fortfarande densamma.
Jag har en tendens att slita ut klockarmband fort och behöva köpa nytt en gång vartannat år eller så. Varje gång jag byter armband försöker jag välja ett som liknar det föregående så mycket som möjligt, med följden att nuvarande armband kan sägas vara en kopia av en kopia av en kopia av […] originalarmbandet. Det vill säga inte särskilt likt originalet alls.
Men urtavlan i dess fattning är samma klocka som jag en gång fick i konfirmationspresent av farmor och farfar för nästan 25 år sedan, och som då måste ha ansetts ganska flott, med tanke på att det medföljde en särskild klockförsäkring som jag var tvungen att förnya flera år innan jag och föräldrarna tröttnade på det.
Denna klocka hänger alltså med än. En analog klocka av märket Camel Trophy, med en rund urtavla i en guldblänkande rund ram (även om det inte är äkta guld förstås) där jag ser hur många timmar före och efter Greenwich-tid de är i Pontadelgada, Antananarivo, Mururoa, Manaus och några andra exotiska platser.

Inte för att jag nu reflekterar särskilt mycket över hur min klocka egentligen ser ut. Jag tar faktiskt ganska sällan någon notis om det.
Jag inser nu, när jag granskar klockan lite närmare, att det nog inte bara är armbandet till den utan även klockan i sig som behöver ses över. Glaset är ganska repigt, och Camel-logotypdelen vid fästet är avskavd. De små självlysande prickarna på siffrorna och visarna, som ska göra att jag kan urskilja även i mörker vad klockan är, är inte alls särskilt självlysande längre (det är nog åtskilliga år sedan de var det) och har även lossnat på sina håll. I datumrutan är det alltid fel siffra, och ställskruven sitter lite löst och kan säkert gå av när som helst. Allt detta har jag märkt förut, men bara halvt om halvt: för det mesta tänker jag inte på det.
Man kan undra varför jag inte har skaffat någon ny klocka efter alla dessa år … en modernare med bättre funktioner. Så här år 2017 så känns min klocka egentligen primitiv och analog på ett väldigt gammaldags sätt.

Men det där beror helt enkelt på att klockan i väldigt hög grad är ett vaneföremål för mig. Den är liksom fullständigt självklar. Den finns alltid där. Jag tänker inte ett dugg på att jag har den, men likväl är jag totalberoende av den: jag tittar väldigt ofta på klockan för jag har alltid haft ett konstant behov av att alltid veta hur jag ligger till i tid, och om jag någon gång inte har klockan på mig så märker jag det genast och blir totalt ur gängorna av denna brutna vana. Jag bara måste ha den.
Min klocka är som en extra kroppsdel, kan man säga. Eller ett extra sinne. Jag har ögonen att se med, öronen att höra med, näsan att lukta med … och så klockan att titta på, ständigt. Den bara finns där som en inbyggd funktion i kroppen, och den är näst intill livsnödvändig samtidigt som jag (precis som med ögon, öron och näsa) inte till vardags går omkring och tänker på att den sitter just där den sitter.
Av den anledningen har det heller aldrig kommit för mig att jag kanske skulle kunna byta ut klockan – lika lite som jag skulle få för mig att byta ut mina blå ögon mot ett par bruna istället (om det nu var möjligt).

Ärligt talat tror jag inte att jag vill byta den nu heller. Den har ju gjort ett fullt godkänt jobb under de här 25 åren … bara tanken på allt den har varit med mig på och hållit mig sällskap till är smått fascinerande. Även om den saknar många finesser och funktioner så talar den alltid om för mig vad klockan är, och det är liksom det enda som spelar roll, det enda viktiga med mitt ”klocksinne”.
Dessutom är klockan snygg och tilltalande på sitt sätt, med guldblänket och det där märkliga urvalet av mindre kända orter för de olika tidszonerna i ramen. Och det passar mig och min personlighet ganska bra att ha en enkel och analog klockmekanism utan en massa extra spejsiga smarta tillval. Jag är ju inte särskilt teknisk av mig.
Nej, jag tror faktiskt att klockan får fortsätta hänga med.
Däremot behöver den ett nytt armband – och då kan jag ju kanske passa på att ge den en ansiktslyftning också, med ett nytt glas till exempel, när jag nu för första gången på 25 år inser att det behövs.

lördag 16 september 2017

Östersunds FK: vad hände med pratet om Norrlandsfönstret?


Jag håller inte på Östersund i allsvenskan i herrfotboll. Självklart inte – jag föredrar rödvitt, inte rödsvart!
Men jag kan ändå glädja mig åt att det just nu går bra för Östersund i deras Europa League-äventyr. När det gäller svenska klubblags spel i de europeiska cuperna så brukar jag faktiskt över huvud taget så gott som alltid kunna släppa eventuella aversioner jag har mot de klubbarna i vanliga fall, och hoppas på att de ska klara sig bra i Europa. Och med Östersund är det ju dessutom särskilt kul i och med att de finns så pass långt norrut, men ändå når framgångar av den här kalibern.

Jag är inte ensam om att ha uppmärksammat Östersunds FK:s framfart. Östersunds fotbollslag verkar engagera rätt många i Sverige för närvarande, och det har de gjort sedan de framträdde som ett topplag i superettan 2015.
Jag kan inte låta bli att förundras en hel del över detta fenomen. För bara några år sedan var det knappt någon som visste vad Östersund var för ett lag, men när de gick upp i allsvenskan var det under samfällt jubel från fotbolls-Sverige, och nu verkar de redan anses vara en självklar och etablerad del av allsvenskan och alla vill ha kvar dem där. Östersund är i mångas ögon ett käckt lag som livar upp, och alla beundrar och gillar dem, även de som inte håller på dem.
När hände det senast att ett så nytt lag så oerhört snabbt kunde vinna så mångas sympatier …? Det hör verkligen inte till vanligheterna. Snarare brukar nya obekanta lag bemötas med stor skepsis från fotbollskännarna, som kommer med kommentarer om ”dagsländor”, ”hopköpt lag” och ”ingen fotbollskultur”. Den inställningen saknas helt när det gäller Östersund.

Till och med begreppet ”Norrlandsfönstret” verkar nu ha blivit irrelevant.
Ja, för den som inte vet så var ju Norrlandsfönstret länge ett nedsättande uttryck för när lag från Norrland låg i allsvenskan. Ursprunget till detta är att klubbar norr om Gästrikland (ja, Gästrikland och dess klubbar räknas i detta sammanhang alltså inte till Norrland) under första halvan av 1900-talet av geografiska skäl inte tilläts spela i fotbollens högsta serie, och även efter att de fick det så var det sällsynt och betraktades med ett visst förakt från södern. Om det fanns ett norrländskt lag i högsta serien så var uttrycket att Norrlandsfönstret var öppet, om det inte fanns något så var Norrlandsfönstret stängt. De flesta i fotbolls-Sverige brukade tycka att det borde vara stängt. Och igenspikat. Jag minns själv från förr om åren att i synnerhet GIF Sundsvall ofta brukade få dras med det där snacket om Norrlandsfönstret. Giffarna hade en tendens att åka hiss upp och ner mellan högsta och näst högsta divisionen, och varje gång de åkte ur förkunnades det i pressen att ”den här gången spikar vi minsann igen Norrlandsfönstret – för gott!” och varje gång de kom upp igen suckade pressen motvilligt och trött att ”jaha, då är väl Norrlandsfönstret öppet igen nu då”.
Så har GIF Sundsvall alltid behandlats, något som de absolut har mina sympatier för. Men på senare år så har pratet om Norrlandsfönstret upphört – det är ingen som kommer dragande med det längre. Beror detta på att fotbollstyckarna till slut har accepterat Giffarna? Eller på att Gefle (om man nu räknar Gävle till Norrland även i fotboll) kan anses ha hållit fönstret öppet under de tolv år i följd som de låg i allsvenskan, så att begreppet inte behövdes längre? Kanske, men jag misstänker att det i slutändan var Östersunds uppgång som blev den sista spiken i kistan för fönsterpratet.

Man kan ju allmänt undra varför Östersund genast har tolererats på ett sätt som Sundsvall inte har. Här har Sundsvall hela tiden fått kämpa mot fördomar från sydlig fotbollspress som anser att de är ett tråklag och att de befinner sig för långt bort i Sverige och att de inte har i allsvenskan att göra – och så kommer Östersund (som faktiskt ligger ännu längre bort än Sundsvall) och då är plötsligt tongångarna helt annorlunda.
Jag har förstås inget emot att pratet om Norrlandsfönstret är borta, för i mitt tycke var det hela tiden ett uttryck för diskriminering och intolerans. Och jag unnar också Östersund att vara hyllade och respekterade. Det enda smolket i bägaren är just det där att Sundsvall aldrig har fått åtnjuta samma status, fastän de har funnits i elitfotbollen mycket längre.
Vad är det Östersund gör, och vad är det de har i sin verksamhet, som inte finns i Sundsvall? Varför är Sundsvall ett tråkigt norrlandslag medan Östersund inte är det?
Har det med Östersunds kultur- och mångfaldssatsningar att göra, eller att de är Sveriges första HBTQ-certifierade idrottsförening, eller att supporterklubben är ovanligt angelägen om att vara schysst? Jag kan egentligen inte så mycket om den där verksamheten, men kanske är den nyckeln?

Något är det i alla fall som har gjort att Östersunds FK fått stämpeln ”sympatisk klubb” och att hela Sverige har tagit dem till sitt hjärta direkt. Och oavsett förklaring är det smått förunderligt, för som sagt, så här brukar det inte vara. Något har förändrats. Det brukar inte gå så lätt för en klubb bildad för endast 21 år sedan att få sympatier på denna nivå. I synnerhet inte när klubben är från avlägsna tråkiga Norrland.
Nåja, jag bara undrar, jag klagar inte. Jag hoppas att Östersund fortsätter Europa League-spelet lika imponerande som de har börjat det.
Fast i allsvenskan anser jag fortfarande att de inte får komma i vägen för Kalmar FF. :)

torsdag 7 september 2017

Krigs- och våldsamhetsstatistik


Då och då ser jag påståenden i stil med att ”religion ligger bakom de flesta konflikter”, ”ateism ligger bakom de flesta konflikter”, ”kristna startar oftast krig”, ”socialismen har tagit livet av flest människor”, ”muslimska länder är de mest våldsamma”, bla bla bla ... ja, ni känner ju säkert igen det. Med hjälp av diverse mer eller mindre pålitlig statistik anklagas olika grupper hit och dit för att stå för det mesta våldet.
Och alla dessa inlägg är i mitt tycke komplett meningslösa.

Uttrycket att ”man kan bevisa vad som helst med statistik” stämmer nämligen i allra högsta grad i sådana fall. All den där statistiken beror ju helt och hållet på vad man räknar med och inte, och hur man definierar olika saker. Vad är till exempel ett kristet land – och ett muslimskt land? Vem räknas som kristen och vem räknas som ateist? Ska ateismen få kommunisters gärningar på sitt skuldkonto? Vad kan anses som folkmord och övergrepp och vad kan inte det? Ska inbördeskrig och förföljelse av den egna befolkningen räknas med i sammanställningen?
För att inte tala om standardinvändningar i stil med ”det som de höll på med var ju inte riktig socialism” och ”det som de höll på med var ju inte riktig kristendom” (vilket någon menar att det var det visst, och så kan man sedan hålla på och käfta ett tag).
Hur klockren upphovspersonen än tycker att statistiken är så kan någon helt enkelt alltid kontra med annan statistik som också verkar klockren.

Men eftersom de som tror på ”sin” våldsstatistik inte är på något sätt mottagliga för någon annans statistik eller definitioner, och det aldrig går att övertyga någon förutom de som redan tror på en sedan tidigare, blir slutsatsen att alla ansträngningar är helt förgäves. I slutändan står grupperna bara där och hackar på varandra med ”fakta” som ingen annan än de själva godkänner.

Alltså – kan vi inte sluta dela just den där sortens inlägg och sprida den typen av ”klargörande” nyheter? Jag lovar, det blir ingen ny person som tror på dem ändå. Det enda man uppnår är att man spär på sitt eget och sina gelikars hat och misstänksamhet mot en eller flera andra grupper.
Kanske lika bra att socialister, kristna, muslimer, ateister, religiösa med flera börjar tolerera varandras existens istället?



Så här brukar det kunna se ut. Meningslöst i båda fallen - man talar bara till de redan övertygade.

lördag 26 augusti 2017

Hållbar turism? Hur då?


Det är med ganska stor bedrövelse som jag under sommaren har läst om att invånare i vissa europeiska städer som är välbesökta av turister – i synnerhet Venedig – har fått nog av turisterna, och rentav börjat protestera rent ut mot horderna av odrägliga turister.
Det är inte protesterna i sig som gör mig bedrövad, tvärtom. Jag har full förståelse för att de här städernas invånare har tröttnat på alltihop, och tycker det är rätt och riktigt att de säger ifrån. Det tråkiga är att det har blivit en sådan situation att de har kunnat tröttna. Går det inte att ändra på turismbranschen på något sätt så att det blir en mer ”måttlig” turism igen?

För läget just nu är alltså sådant att en stad som Venedig blir fullständigt invaderad – inte bara på det sättet att gatorna fylls av människor som skockas och trängs, och att folk skräpar ner och uppför sig illa och respektlöst, utan också (vilket är värre) att Venedig helt tappar sin karaktär som en stad som vanligt folk faktiskt kan bo i. Venedig tappar bofast befolkning hela tiden. Allt fler lägenheter och bostäder i Venedig förvandlas till rena semesterboenden, systematiskt ägda av företag och ofta uthyrda via Airbnb och andra sådana forum, och de vanliga affärerna och serviceinrättningarna slår igen och ersätts av rena souvenirbutiker, restauranger och livsmedelsaffärer som mest är till för att turisterna ska kunna gå dit och köpa frukost. Venedig håller på att bli en ort som enbart bebos av tillfälliga gäster: ett turistmål och inget annat, en sorts sevärdhetsreservat där permanentboende kommer i andra hand. Staden är kanske inte där än, men den är på god väg, och med tanke på det förstår jag verkligen att Venedigborna går ut och protesterar. Deras pärla till stad är verkligen värd mer än så.

Venedig är som sagt inte heller ensamt om det här, utan det råder liknande känslor i Barcelona och Dubrovnik. Det sistnämnda fallet är särskilt tråkigt, för just Dubrovnik har jag ofta varit sugen på att åka till någon gång. Nu känns det som jag inte kan det – inte för att jag är rädd att känna mig ovälkommen, utan för att jag helt enkelt tycker synd om Dubrovniks invånare som plågas av turister, och inte gärna vill bidra till det. (Plus att det helt enkelt blir för trångt när där är så mycket folk.)
Givetvis finns det också ännu fler fall. Jag har till exempel hört att amerikanska New Orleans (särskilt efter orkanen Katrina 2005) har fått sin stadskärna omgjord till någon sorts konstgjort turistinriktat jazz- och cajun-museum, medan originalinvånarna och den äkta kulturen som var ursprunget till det hela har fått maka på sig. Och även här i Sverige finns det på sina håll problem med orter och områden som helt är till för turister och sommargäster och är mer eller mindre döda på vintern … ja, det är ju inte minst så här på Tjörn och Orust, och det är inte utan anledning som många bofasta här på öarna föraktfullt fnyser åt ”badj-vlar”. Ytterligare ett exempel är det alltid lika turistinvaderade Gotland, med idel fastlandsbor som åker över på somrarna och tror att de äger hela ön och i bästa fall höjer roat på ögonbrynen när de inser att det faktiskt finns folk som bor där också – bor, på riktigt. Det verkar ibland rentav nästan råda något standardtänkande att normala människor bor i Stockholm eller Göteborg, och att Bohuslän, Gotland och landsbygd i allmänhet är sådana trakter som man åker ut till på sommaren för att njuta av naturen men att det är helt okej att avfolka dem på vintern. Värst är det när fördomarna om lantisar kommer in och storstadsborna vädrar sitt förakt mot byar och små samhällen där intolerans och främlingsfientlighet råder bland de bofasta … så att man får in den aspekten i det hela också.
Ja, nu är det kanske jag som låter föraktfull och går lite för långt i min kritik och bitterhet, men min huvudtes med det här inlägget är i alla fall den att det stundtals verkar som det kanske turistas lite för mycket, såväl i glesbefolkade kustbygder som europeiska stadsmetropoler, så att vardagstillvaron på turistmålen får stryka på foten.

Det här är tråkigt för sådana som mig, som älskar att åka iväg och se andra länder och platser. Som jag nämnde i exemplet med Dubrovnik ovan så drar jag mig ju nästan för att göra det nu. Det som möjligen förmörkade min och familjens resa till Kreta förra året var också mycket riktigt känslan av att vi anslöt oss till den fåraktiga skocken av charterturister som gick där i vår svenska semesterkoloni (vårt Nueva Estocolmo) och slösaktigt plockade från all inclusive-bufféerna och lät oss underhållas av exotiska kretensiska folkdansare som om det var någon sorts cirkus.
Och jag frågar mig igen som jag gjorde först: finns det inget sätt att göra turismen mer måttlig? Mer hållbar, om man uttrycker det så? Försöka begränsa turisthorderna på något sätt? Få folk att fatta att man ska visa respekt för det land och den ort man kommer till, och för de människor som bor där?
Att helt avskaffa turism till Venedig eller Dubrovnik är förvisso ingen bra idé, för visst måste man få åka dit, och när allt kommer omkring är folket i de städerna beroende av att det kommer turister dit, även om de inte gillar dem. Men det känns ändå som någon sorts restriktioner och åtgärder vore på sin plats.

Kanske har det blivit lite för lätt att åka iväg och turista. Såväl lågprisflygen som delningsekonomin och bostadssökverktygen (de senare styrda av irriterande beskäftiga ”smarta” platstjänster) har gjort att det är relativt billigt och smidigt att ta sig dit man vill och hitta någonstans att bo och leva rullan i solparadiset. Finns det inget man kan göra för att dämpa dessa effekter lite grann? Införa regler mot kommersiell uthyrning av bostäder (vilket nu har föreslagits i Venedig)? Ta i med hårdhandskarna mot prisdumpning på ett färdmedel som flyg, som faktiskt är väldigt miljöovänligt och kanske inte borde uppmuntras särskilt mycket? Visst, det är väl tråkigt om det blir markant mycket dyrare att flyga igen, men det får man kanske ta. Det ska inte gå hur lätt som helst att resa någonstans, det är ju liksom det som är poängen med att åka långt bort. Jag som är resegalen brukar tycka att det inte bara är målet med en resa som är det viktiga utan minst lika mycket färden dit … den inställningen borde kanske tillämpas lite mer allmänt?
Sedan har vi också det här med inställningen till lokalbefolkningen och lokalkulturen – och även språket. Här finns verkligen mycket att önska från turisternas sida: allt från att som stadsbo inte se befolkningen på Sveriges landsbygd som intolerant, till att inte betrakta hela Kreta som ett enda badland. Själv är jag alltid intresserad av värdlandet och värdområdet när jag åker iväg, men jag är säkert inte fullkomlig jag heller utan framstår nog ofta jag också som en respektlös turistsvensk, och det kan vara ännu värre med andra personer som nätt och jämnt bemödar sig om att reflektera över vilket land de är i utan bara utnyttjar dess solsken till att ligga och bli bruna.
Så det finns utrymme för bättring, den saken är klar … men sedan är ju frågan hur man bär sig åt för att tvinga turister och semesterfirare att få upp ögonen för landet där de vistas. Obligatoriska små kurser om Grekland för den som ska till Grekland, inklusive en parlör där man lovar att lära sig de femtio viktigaste grekiska orden och fraserna? Ja, varför inte egentligen? Det är väl det minsta man kan begära av någon som ska komma som gäst till Grekland. Naturligtvis kan ett sådant förslag framstå som lite byråkratiskt SD-aktigt (med paralleller till språktester för invandrare och så) men samtidigt har jag på känn att det mest bara är just personer med SD-influerat tankesätt som skulle protestera. Övriga skulle inse att det är fullt rimligt och respektfullt att man lägger undan sin svenska imperialistiska kolonialattityd och visar ett visst grundläggande intresse för landet man vill besöka. Annars kan man högaktningsfullt strunta i att besöka det, och om följden då blir att ett antal hugade turister låter bli att åka till Grekland för att de inte vill bemöda sig om att kunna några fraser på grekiska, då har vi ju uppnått vårt mål – att minska den alltför överdrivna turistströmmen.

Ja, nu har jag brainstormat lite grann. Jag vet fortfarande inte om sådana här förslag är något jag vill lägga fram seriöst. Men jag vet åtminstone att jag fortsättningsvis vill försöka bete mig som en ansvarsfull turist, vid de tillfällen jag reser bort någonstans (till Grekland eller Dubrovnik eller vart det nu kan vara). Jag ska tänka mer på den aspekten för egen del. Inte bete mig som ett turistfår i skocken. Plugga in fler fraser på värdlandets språk i förväg, och försöka få till mötena med lokalbefolkningen (i förekommande fall) på ett sådant sätt att jag inte bara är en turist som själviskt kräver en ”upplevelse” i deras land, utan att jag intresserar mig uppriktigt för hur livet är där i landet och vidgar mina vyer på allvar.
Det är ju först när man får sådana erfarenheter som man verkligen får en behållning av att vara ute och resa.

fredag 11 augusti 2017

”Offsidesyndromet”, i sport och på andra håll


Bland fotbollsfans förekommer det ett väldigt typiskt fenomen. Vi skulle kunna kalla det för ”offsidesyndromet”.
Det går ut på att när det egna laget gör mål efter en misstänkt offsidesituation, så tycker man naturligtvis inte att det var offside. Men när motståndarlaget gör mål på ett sätt som ser exakt likadant ut, så tycker man med samma hundraprocentiga säkerhet att det var offside (och ropar då allsköns fula saker och anser med bestämdhet att alla såg ju att det var en klar offside utom den där korkade snubbelfoten till domare som aldrig lärt sig reglerna i fotboll och uppenbarligen är partisk och mutad och håller på det andra laget, bla bla bla).
Samma reaktioner kan uppkomma t.ex. när bollen rullar på mållinjen så att det är oklart om den är inne eller ute, vid fällningar och skador, vid spelfördröjning, för att inte tala om när en match blir avbruten på grund av stök (vems är felet?) … men jag väljer alltså att benämna hela supporterbeteendet i fråga för offsidesyndromet. Det kan sammanfattas med att man inte alls bryr sig om någon objektiv bedömning, även om man vill få det att se ut så, utan är helt och hållet styrd av sina klubbfärger – det egna laget gör alltid allting rätt och man tolkar allt i det lagets favör.
”Färgerna övergår förnuftet”, som en klok krönikör skrev efter det senaste exemplet: de partiska supporterreaktionerna på den omdiskuterade fair play-situationen mellan Hammarby och Häcken i söndags.

Nu är det ju dessvärre så att offsidesyndromet inte är begränsat till fotboll eller ens till sportens värld, utan det går att se det för jämnan på olika håll, inte minst politiskt.
Jag har ju för närvarande Facebookpaus, men bland det sista jag såg innan jag tog den pausen var alla reaktionerna på skandalen med Anders Borg. Vänstertyckare som påpekade att det han gjort var mycket allvarligt och rentav oförlåtligt, och högertyckare som kanske inte direkt tog honom i försvar men ändå hade attityden att ”alla kan väl göra fel” och istället bollade tillbaka och fick det att se ut som det var den elaka vänstern som var de stora skurkarna eftersom de utsatte Anders Borg för ett så obarmhärtigt drev (och eftersom ”vänstern inte är bättre själva” och är ”hycklare i största allmänhet” med mera).
Jag är säker på att om det istället varit en vänsterpolitiker som gjort bort sig på något sätt så hade förhållandet varit det omvända. Då hade minsann inte högern dragit sig för att utsätta den politikern för precis samma störtflod av ilsken kritik och klander som Anders Borg nu fick ta emot, och den störtfloden hade vänstern i sin tur klagat högljutt över, och högern hade vidare kritiserat alla som påpekat förmildrande omständigheter, och så hade det fortsatt. Men detta var det ingen som verkade tänka på nu.
Det var inte första gången jag såg sådan politiskt relaterad pajkastning mellan vänstern och högern, men det blev nästan ännu tydligare än vanligt i detta fall. Och det var en av de faktorer som fick mig att ta Facebook-pausen just när jag gjorde och inte vänta en vecka till. Jag blir verkligen trött av detta meningslösa ordkrig, och är för närvarande uppriktigt glad att slippa eländet.

Offsidesyndromet är i högsta grad närvarande inom politiken, i samhällsdebatten och på sociala medier. Precis som fotbollsfansen är styrda av sina lagfärger, så är folk styrda av de politiska färger och andra ideologiska eller religiösa färgtoner de har. De må tala vackert om att vara objektiv och rättvis och föra en sansad och saklig debatt, men i slutändan trillar de i fällan och drabbas av offsidesyndromet i alla fall. Det spelar ingen roll vad de har för principer för vad som är okej och hur reglerna ska vara och vilka misstag man ska tillåtas göra – för i slutändan försvarar de bara (direkt eller indirekt) den egna sidan och kritiserar den andra, utan att bry sig om att tillämpa samma regler på båda. De ser bara motståndarnas oduglighet och sin egen förträfflighet i alla lägen.
Det är sådant som kallas dubbelmoral och inkonsekvens, och just det är för övrigt också något som politiska/ideologiska/religiösa grupperingar gärna påpekar hos sina meningsmotståndare, men de har det alltså precis lika mycket själva (fast i motsatt riktning). Talesättet ”för den rene är allting rent” stämmer ganska bra här.
Som grädde på moset anmärker de dessutom på andra parter, exempelvis media eller rättsväsende, som de menar inte hanterar, beskriver och bedömer situationen på rätt sätt och därför måste vara styrda av de elaka och dubbelmoraliska krafterna (om man nu kallar det ”PK-media” eller ”borgarmedia”, det är hugget som stucket). Ungefär på samma sätt som fotbollsfansen skäller på domaren. Ja, parallellen är tydlig.

Tyvärr verkar det inte heller finnas några undantag från det här, utan offsidesyndromet förekommer i alla kretsar. Någon kanske inte håller med mig på den punkten – ”vi är minsann inte sådana, det vet vi väl bäst själva, vi är alltid objektiva!” – men jag kan upplysa om att jag i vanliga fall är inne på Facebook mycket ofta, och där ser jag statusar och går in och tittar på diskussioner från rätt många olika inriktningar: höger, vänster, kristna, ateister, konservativa, liberaler, HBTQ, rasister, antirasister ... you name it, och jag har bara kunnat konstatera att de uppför sig likadant allihop och hemfaller åt offsidesyndromet. Alla gör det. Det finns inget forum som helt klarar att undvika det. Förvisso finns det enstaka personer och debattörer som är hyfsat skickliga på att vara objektiva, men jag skulle nog påstå att även de kan faila någon gång. Och även om det faktiskt skulle finnas personer som helt undviker offsidesyndromet, så kommer man inte ifrån att det finns inom alla grupper åtminstone. Det är beklagligt men så är det – och det är som sagt därför jag har dragit mig undan så jag slipper se det, för det syns så ofta att man blir alldeles matt.
Jag ska väl förresten påpeka att jag inte alls har fått för mig att jag själv är oberörd av offsidesyndromet. Det är jag övertygad om att jag inte är. Jag är säkerligen lika illa själv. Men det gör inte saken bättre.

Situationen är att folk med sina skygglappar är snabba att bli förorättade om just deras kretsar blir kritiserade, snabba att fördöma, selektiva med förlåtelse, oförmögna att se saker ur någon annans synvinkel än sin egen eller världen genom något annat färgfilter än det de fått genom den ideologiska omgivning de låst in sig i. Gäller alla.
Personer i diverse grupper anser att det är de själva och deras gelikar som är goda och civiliserade och kämpar för rättvisa och tolerans här i världen, och att det är meningsmotståndarna som står för hatet. När de själva säger något kritiskt tycker de att det är kritik, om motståndarna säger något kritiskt tycker de att det är hat. Gäller alla.
Meningsmotståndare som är särskilt irriterande sätts gärna i samband med nazister – just nazistkopplingen görs frekvent av alla grupper och sidor (utom möjligen nazisterna själva). Gäller alla.
Samtidigt betonar man som sagt gärna att det ska råda respekt och hänsyn i ens eget kommentarsfält (till skillnad från i motståndarnas). Vilket det sedan ändå inte gör, men det tänker man inte på, för inställningen är att den egna sidan ju alltid skriver respektfullt och dessutom är ursäktade när de inte gör det. Offsidesyndromet igen. Gäller alla.

Tänk om man kunde försöka bemöda sig om att tänka sig in i de andra sidornas syn och världsbild någon gång ...? Och försöka bli objektiv på riktigt, även om det strider mot vissa fixa idéer man har?
Först då kan vi kanske komma någon vart.

(Bilden från Sportal.se)

fredag 4 augusti 2017

Politik, religion och världslig makt ...


Snart är det kyrkoval. Därför tänker jag inom kort ta Facebookpaus.
Den dystra sanningen är nämligen att även om jag förvisso står ut med ganska mycket när det gäller att se hat, hån, pajkastning, beskyllningar, generaliseranden och diverse spydigheter på sociala medier, så finns det inget som är värre i den vägen än just kyrkovalrörelsen. Det är liksom då det känns eländigast. Sorgligt nog. Kyrkans folk borde ju vara de som minst av allt ägnar sig åt att spy galla över varandra, men det gör de ändå och jag är extra känslig för just det.
Därför kommer jag att hålla mig från Facebook ett tag och återkomma först när kyrkovalet och dess resultat har klingat ut.

Den här bloggen däremot kommer att fortsätta vara igång, och detta inlägg ska faktiskt bli en reflektion över religion och politik. Jag tänker inte kommentera kyrkovalet så mycket i övrigt (just eftersom det är så dystert och desillusionerande att följa den valrörelsen), men följande måste jag säga.

En synpunkt som många ofta framför just i kyrkovalssammanhang är att politiken, politikerna och de politiska partierna ska hålla sig borta från kyrkan och religionen. Något som jag i och för sig håller med om. Det är helt barockt att politiska partier lägger sig i den fristående och inte längre statliga Svenska Kyrkans göranden och låtanden. De nomineringsgrupper vi röstar på borde vara bildade på annat sätt och bygga på annat än den vanliga partipolitiken. De kan ändå vara olika sinsemellan och vilja olika saker med kyrkan, men just partipolitiska behöver de inte vara.
Nåväl. Det som dock är lite konstigt, tycker jag, är att flera av de personer som särskilt gärna brukar påpeka att politiken ska hålla sig borta från religionen samtidigt inte alls är främmande för att låta religionen blanda sig i politiken! De vill gärna att kristendomen ska få inflytande över riksdagens beslut och genomsyra dessa, och de skulle gärna se att ”kristna värderingar” följdes och att politiken hade en kristen grund.
Även om jag nu personligen tycker att det inte är något fel med kristna värderingar och kristen grund, så framstår detta likväl för mig som aningen inkonsekvent.

Så har jag inte alltid tyckt, utan i början av 2000-talet höll jag med om att det var fördelaktigt med kristet inflytande i politiken. Men jag har faktiskt gradvis, trots min egen kristna övertygelse, kommit att svänga mer och mer. Man skulle kunna jämföra med Lewi Pethrus, den legendariske pingstpastorn och en av initiativtagarna till KDS (numera KD) – om honom har jag nämligen läst att han i början tyckte att politik och religion skulle vara skilda åt, men att han senare ändrade åsikt och ansåg att kristna mycket väl kunde engagera sig politiskt och till och med ha ett särskilt parti för just kristna intressen, varför han alltså var med och bildade KDS. Jag har, kan man säga, gjort precis tvärtom mot Lewi Pethrus och börjat tycka att kristna inte ska hålla på och förespråka någon särskild ”kristen politik” i riksdagen och andra av maktens korridorer. (Helt analogt med att de politiska partierna inte ska lista sig in i kyrkans korridorer heller.)

Nu innebär förstås inte detta att jag tycker att kristna helt ska låta bli att intressera sig för politik eller ställa upp i allmänna val (jag är väl inget Jehovas vittne heller). Inte heller vill jag nitiskt rensa ut alla spår av kristna (eller över huvud taget religiösa) idéer från motioner och propositioner. Så långt behöver man inte gå i sekulariseringen.
Jag menar bara att kristna är fel ute när de eftersträvar politisk makt och vill använda politiken för att se till att folk följer deras kristna ideal.
Makt är nämligen inte något att eftersträva. Kristna ska inte hungra efter att vara de mäktiga och styrande, de som bestämmer. Att några måste vara ledare inom själva kyrkan är en sak, men även då bör det vara väl avvägt och utanför kyrkan bör kristna definitivt se upp för det där med makt. Jag har insett mer och mer att Bibeln är rätt tydlig med att vi inte ska söka makt: ”den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare”, heter det till exempel (Matt 20:26), och i Gamla Testamentet fick israeliterna mer eller mindre tjata sig till av Gud att få en kungamakt (och det blev inte heller särskilt bra).
Det är ju också ganska lätt att se genom historien hur det har gått varje gång kristna har fått världslig makt. När kristendomen blivit statsreligion i romarriket och den katolska kyrkan med sina påvar blev mäktigare och mäktigare, så ballade den också ur, kan man lugnt säga. Och på 1500-talet kom reformationen som en fullt befogad reaktion på missförhållandena i katolska kyrkan – men när protestanterna väl själva hade fått makt (bland annat i Sverige genom den lutherska statskyrkan) så var det de själva som blev korrumperade och egenrättfärdiga. Det är ingen slump, utan med makt följer så gott som alltid fördärv.
Jag tror därför att kristna måste ödmjuka sig. Det blir mycket bättre om kristna verkar från en lägre nivå, nerifrån och upp, istället för uppifrån och ner. Det behöver inte betyda att de lyder i allt och finner sig i allt – tvärtom, kristna kan mycket väl höja sina röster som profeterna och påpeka sådant som de tycker är fel i samhället och som de anser att de styrande borde tänka på – men just det där att själva styra över andra, det borde man akta sig för.

Här kan det vara på sin plats att citera ett annat bibelord: ”varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig” (Rom 13:1). Det är ju en vers som missbrukats mycket och som många moderna bibelläsare säkerligen förfäras av, men jag tror inte att ”underordna sig överheten” innebär att villkorslöst lyda sina härskare utan protester eller invändningar, utan meningen är snarare, åter igen, att inte försöka sätta sig högre än härskarna för egen del. Bibelstället fortsätter ju också med de intressanta orden ”det finns ingen överhet som inte är av Gud”, och hur underligt det än kan låta borde detta logiskt sett innefatta alla överheter, även diktatorer och alla möjliga … vilket då i sin tur innebär att versen måste ha en viktigare och djupare innebörd än att man bara ska apa efter en härskare som är tillsatt av Gud. Jag tror då att den innebörden är att man, även om man protesterar och kanske rentav försöker störta överheten (om den är alldeles särskilt hemsk), inte försöker ta dess plats och sätta sig själv som kristen på en styrande position. Det kristliga beteendet är att alltid verka nerifrån, kort och gott, och mer sikta in sig på att vara en samvetsröst än att ta över och härska själv. Posterna som styrande i staten är en mer världslig sak, som avgörs på världslig nivå. ”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud”, som Jesus säger. Jag tycker det har blivit mer och mer tydligt för mig personligen vad han menar.
Om sedan en kristen person faktiskt ändå skulle råka hamna i en sådan position att hen får offentlig makt (som statsminister eller något) så behöver väl inte detta vara direkt uteslutet, men denna kristna ledare får fortfarande akta sig för att förmedla sin kristendom ur en dominansställning och utnyttja sin befattning till att pracka övertygelsen på folk. Ödmjukheten måste fortfarande finnas där, tror jag. Annars får vi en kyrkostat – vilket egentligen är samma sak som en statskyrka fast omvänt, och det är ju precis vad motståndarna till politiska partier i kyrkan inte vill ha!

Med allt det här i åtanke är jag numera skeptisk till tanken att det skulle behövas något särskilt kristet parti och att det skulle vara särskilt bra för Sverige om det partiet hade mycket makt och fick igenom alla sina kristna förslag. Jag tror att det skulle slå tillbaka och leda till en form av totalitärt maktmissbruk, på samma sätt som skett tidigare, när man på detta sätt tvingar på folk den egna åskådningen.
Det finns dessutom en annan nackdel med ”kristet parti” som företeelse, och det är att man sätter stämplarna ”kristet” och ”icke-kristet” på en hel mängd politiska åsikter som inte alls behöver vara bestämt kristna eller icke-kristna egentligen, men som blir det bara för att det där kristna partiet kommer fram till diverse hållningar i dessa frågor. Det blir så att säga kristna politiska åsiktspaket som kristna förväntas följa, och det är inte så lyckat. Som det är idag finns det åtskilliga KD-väljare som nästan har blivit hjärntvättade till att KD:s politik in i minsta detalj är lika med kristen politik. Jag är för min del säker på att det inte är så enkelt, utan alla de andra partierna (till och med V …) kan minsann vara på mer rätt spår än KD ur kristet perspektiv, beroende på vilket politikområde det är fråga om, och i många fall går det över huvud taget inte att säkert avgöra vad som är mest kristet. KD måste inte ha rätt i allt bara för att de har sin kristna beteckning att vifta med. (Samma sak gäller för andra politiska grupperingar som har med ordet kristen i namnet, t.ex. Kristna Värdepartiet.)
Jag tycker det är betydligt trevligare, och även effektivare, om kristna som engagerar sig politiskt gör det i många olika partier, både till höger och vänster. Där kan de förvisso framföra förslag som de tycker är kristet grundade, men även arbeta med respektive partis ”världsliga” nutida politik där det kanske inte finns något självklart tillämpbart bibliskt facit. Om de kristna däremot alla samlas i ett och samma gäng, med målet att få styra staten alla tillsammans efter en bestämd religiös-politisk mall och tolka alla politiska frågor religiöst, så är det fara å färde.
På Oas-konferensen i Varberg, som jag precis var med på, var det en talare som berättade om den brittiske politikern Tim Farron, förut ledare för brittiska Liberaldemokraterna. Farron avgick från ledarposten för att han inte tyckte det gick att vara kristen och liberaldemokrat samtidigt. Till skillnad från publiken på konferensen blev jag faktiskt aningen bedrövad av att höra denna historia – jag är ganska säker på att det hade kunnat gå och att Farron inte hade behövt ge upp. Farrons val, och glorifierandet av det, bidrar snarare till det där ihopklumpandet av en viss sorts kristna i ett politiskt fack.

Nu för tiden separerar jag religion och politik på ett sådant sätt att jag har vissa politiska åsikter som egentligen inte helt stämmer överens med mina religiösa, men som ändå går ihop därför att politik och religion är två olika sfärer. Jag ska inte gå in närmare på vilka åsikter det rör sig om, men vi kan säga som så att jag på det världsliga planet (staten) kan tillåta och tolerera vissa saker som jag på det andliga planet (religionen) är skeptisk till. Just statligt sett känns det ändå som jag vill tillåta det, därför att det inte är relevant eller konstruktivt att låta religionen styra och lägga sig i människors liv på dessa punkter.
Det känns för mig fullt rimligt att ha den strategin, och faktiskt inte motsägelsefullt. Andra skulle kanske ha invändningar och tycka att de kristna värderingarna måste gälla även på detta område i politiken, men som sagt, jag tror att de är lite fel ute … för då är de inne på det där spåret där man vill ha en kyrkostat och de kristna har makt över alla, och det blir inte bra i längden. Befallningen ”gå ut och gör alla folk till lärjungar” är inte samma sak som att inordna alla folk som lydiga undersåtar under en kristen stat eller en kyrka med politisk makt.

Sammanfattning: Staten och politikerna ska inte blanda sig i den kristna kyrkan utan låta den sköta sig själv som en självständig gruppering – även om politiker naturligtvis är välkomna att delta i kyrkan och församlingslivet de också!
Och på samma sätt ska de kristna inte blanda sig i staten och politiken och kräva att deras religion måste prägla denna – även om kristna naturligtvis är välkomna att delta i det politiska livet de också!
Hoppas att jag någorlunda har lyckats uttrycka vad jag menar. Som slutkläm kan jag säga att jag, även om jag tidigare har röstat på KD, numera är rätt långt ifrån att göra det. Och eftersom kyrkovalet i Svenska Kyrkan till mycket stor del kännetecknas av statlig partipolitik och all den pajkastning den medför, så undviker jag den valrörelsen så mycket det går.
Nu blir det Facebookpaus.

torsdag 20 juli 2017

Heta bilar och hundförmaningar


Nu så här på sommaren är det rätt vanligt att se ständiga förmaningar om att man inte ska ha hundar i heta bilar. (Och dramatiska artiklar om folk som faktiskt haft det, så att hunden dött eller nästan dött.)
Det är ju också klart att man inte ska ha hundar i hög värme, det har inte vi heller. Men samtidigt är det inte alltid så lätt att komma på var man ska göra av hunden någonstans – det kan hända att han måste vara i bilen en stund ändå – och som hundägare känner man sig onekligen ibland klämd mellan olika åsikter från bestämda hundtyckare. Nästan som i den där gamla fabeln om mjölnaren, pojken och åsnan. Det är inte lätt att förvara hunden så att alla blir nöjda, helt enkelt.
Så här ungefär:

”Va, har du din hund i bilen, är du inte klok? Ingen hund får vara i en bil, inte ens en minut i skugga med dörrarna öppna! Den får inte vara där alls, hur svårt kan det vara att fatta? Djurplågare! Fy!”
”Va, har du din hund med dig hit, är du inte klok? Det är hundförbud här! Ta bort den nu! Genast! Visa hänsyn till de hundrädda! Och allergikerna! Ta bort hunden! Fy!”
”Va, lämnar du din hund ensam hemma, är du inte klok? Den stackars lilla hunden kan inte lämnas ensam mer än några minuter, hundar behöver sällskap och vänskap! Du måste ha den med dig när du åker någonstans, fattar du väl! Djurplågare! Fy!”
”Va, vad menar du med att du inte kan komma för att du måste vara hemma med hunden eftersom det inte finns någon annan lösning?!?!?”

Hur man än vänder sig har man hunden bak. :)
Jag får nästan känslan att vissa inte blir nöjda förrän hunden helt har avskaffats som människans husdjur och alla hundar har släppts ut i naturen istället. Men då blir det väl en massa tjafs om att de är vargar, och vargar är farliga och måste skjutas av …

P.S. Om någon undrar så gör vi i min familj fel på samtliga sätt – vi har ibland Joker i bilen, ibland lämnar vi honom ensam hemma i flera timmar, och ibland har vi till och med fräckheten att ta honom med oss. Men om det kan lugna någon beträffande bilen så parkerar vi alltid i skugga, vevar ner rutorna (ibland öppnar vi rentav bakluckan), ger honom ordentligt med vatten och har dessutom en termometer synlig innanför bakrutan så att folk kan se hur varmt han faktiskt har det innan de krossar rutan. (Det sistnämnda är väl lite osäkert, eftersom det förmodligen räcker med 20 grader för att de värsta hund-i-bil-poliserna ska ta fram hammaren, men i alla fall.)