Rödgrön och "konservativ kristen" samtidigt?

Såg häromdagen en Facebook-status från en klok vän som skrev att när hen växte upp, så var det i och för sig i en ganska konservativ kristen miljö – men ändå fanns där ett tydligt inflytande av socialism. Det var först senare som min vän insåg att det faktiskt fanns en ”kristen höger”, för att då inte tala om den rörelse i USA som kallas så. Fram till dess hade hen bilden av att traditionell kristendom och socialism gick bra ihop.
Jag kände igen mig en del i detta, och tycker över huvud taget att det för 20–30 år sedan ansågs betydligt mer normalt att vara konservativ teologiskt samtidigt som man kunde vara radikal politiskt. När jag själv var tonåring så var jag lätt vänstervriden miljöpartist samtidigt som jag också var högkyrklig, och det var ingen som tyckte det var något alarmerande konstigt med det (även om flera förvisso röstade på högerpartier). Det fanns rentav andra som var ännu mer illröda politiskt, men ”traditionellt bibeltrogna” trots detta.

Så tycker jag inte riktigt det är nu för tiden, utan nu har det där blivit mycket mer polariserat och hätskt. Bland de kyrkligt konservativa tycker jag mig se ett allt större förakt och drypande hån mot allting som är vänster och allt som partierna till vänster kan sättas i samband med (ibland kan retoriken rentav komma upp i SD-klass). Och när det gäller den politiska vänstern så tror jag att många av dem skulle ha ytterligt svårt att välkomna en medlem som var värdekonservativ kristen, med allt vad det innebär. Så långt går inte deras tolerans. Det är helt enkelt en inställning av att ”de där typerna är extrem fascistisk fundamentalistisk kristen höger” respektive ”de där snubbarna är destruktiva stalinistiska terroristkramare”.

Tänk vad många möjligheter som går förlorade på det sättet, sett till mångfald, tolerans och dialog.
Jag skulle önska att det var som då på 80- och 90-talet istället. Kanske inte på varje punkt, för vissa yttranden man fällde på den tiden var sådant som man av rent folkvett och hänsyn inte behöver säga nu. Men jag önskar verkligen att en värdekonservativ som sökte sig exempelvis till Vänsterpartiet skulle kunna bli accepterad där, även om nykomlingen kanske hade några stycken åsikter som partikamraterna inte uppskattade så mycket ... de skulle ju säkert kunna hitta en respektfull lösning ändå och den nya medlemmen behövde kanske inte jobba politiskt med just de punkter där det skar sig. Och på samma sätt skulle jag önska att en person som har socialistiska sympatier, men ändå är kristen på ett mer ”traditionellt” sätt, skulle kunna känna sig hemma bland sina teologiska trosfränder utan att få kastat i ansiktet av dem att hens ideologi är i bästa fall pajasartad och i sämsta fall vidrig.
Trots allt så är de politiska ideologierna uppfunna typ 1 700–1 800 år efter kristendomen (och mycket har hänt som påverkat under mellantiden), så man behöver inte bete sig som om politik och religion alltid gick in i varandra. Det är väl alltid bra om man som politiskt eller religiöst engagerad har meningsfränder som hjälper till att arbeta för det gemensamma målet, även om de inte tycker likadant om precis allting? (Tänk om Fenixorden i ”Harry Potter” hade portförbjudit Snape, Lupin, Mundungus eller Hagrid?)


En omöjlig kombination? Jag hoppas inte!

Men jag kanske inte behöver önska mig det här? Jag kanske har fel? Det kanske faktiskt fortfarande är så att teologisk konservatism och politisk radikalism kan kombineras i en anda av förståelse från omgivningen? Tala gärna om det för mig i så fall, så jag slipper bekymra mig.

Twin Peaks och vad den serien (och musiken!) har betytt för mig

I dagarna är det premiär för den nya, tredje säsongen av ”Twin Peaks”. Inte för att jag nu kommer att ha möjlighet att se det direkt, för vi har inte det där HBO Nordic. Men förr eller senare lär jag väl få tillfälle, och lita på att jag då ska slå mig ner och titta.

Jag hör till de personer som ”Twin Peaks” har gjort väldigt stort intryck på. Detta trots att jag inte ens såg serien när den visades i Sverige 1990-91, utan först tio år senare.
Jag kan inte låta bli att dra lite personlig historia om ”Twin Peaks” … och inte minst om musiken från serien, som komponerades av Angelo Badalamenti och innehöll sång av Julee Cruise (med texter av regissör David Lynch själv). Det är framför allt den som har spelat roll.

När ”Twin Peaks” först började gå i Sverige, då under 1990 och 1991, när jag var tolv-tretton år, så tittade jag alltså inte. Något som nästan helt och hållet berodde på att jag fick höra att serien var otäck. På den här tiden råkade jag ha en svårartad fobi för läskiga filmer och det som nu för tiden benämns ”jumpscares”, och när mamma, efter att hon och pappa sett ”Twin Peaks” pilotavsnitt, sade att jag inte borde titta på den serien och att ”det var bland det hemskaste vi sett någon gång”, så var det ju självklart att jag följde det rådet. (Jag fick senare klart för mig att det som mamma tyckte var otäckt i pilotavsnittet var dels scenen när den misshandlade Ronette Pulaski kommer stapplande över järnvägsbron, dels scenen när Sarah Palmer får en syn och skriker högt då hon ser den gråhårige onde anden BOB kika fram bakom sängen. Och det är ju rätt så suggestiva kusliga scener båda två.)
Att jag inte tittade själv gjorde att jag, just när populariteten för ”Twin Peaks” var som starkast i Sverige, blev lite trött på allt tjat om serien. När man inte själv hade hängt med blev det enformigt att höra klasskompisarnas ständiga prat om att Leo var så hemsk och Bobby var så snygg och vem i all sin dar var det som mördade Laura Palmer. Så när det begav sig betraktade jag hela ”Twin Peaks”-fenomenet mest med skepsis.
Men samtidigt kunde jag inte undgå att bli väldigt tjusad av en detalj: musiken. För den var ju så otroligt vacker, i synnerhet då det instrumentala huvudtemat ”Twin Peaks Theme” (eller ”Falling”, som den heter i versionen med Julee Cruises sång). Därför blev det också så att även om jag inte följde serien, så brukade jag vänta in den tid på kvällarna då den skulle börja (tisdagar klockan 22 har jag för mig att det var), så att jag kunde titta och lyssna på just vinjetten där det var så fin och mysig musik. När detta väl var gjort – och ofta var det då som mamma och pappa stängde av TV:n också – så gick jag och lade mig. Det blev nästan som en sorts vaggsång, den där Twin Peaks-musiken. Jag minns dessutom ett tillfälle då jag var hos mina morföräldrar och hörde hur deras grannar spelade Twin Peaks-musiken i lägenheten under, vid ett tillfälle när jag låg och skulle sova. Då blev vaggsångseffekten ännu mer markant.
Några år senare fick jag också tillgång till huvudtemat på skiva (en samlingsskiva som hette ”Pure Moods”, där det stycket fanns med), och då blev det genast en ofta spelad favoritlåt, särskilt vid mysiga och meditativa tillfällen i ett mörkt rum. Så just musikaliskt sett gjorde ”Twin Peaks” verkligen intryck från början. Hela min vana att särskilt gärna använda musik i ”myssyfte” kan faktiskt delvis sägas ha kommit därifrån.

Men hur var det då med själva serien? När tittade jag egentligen på den?
Jo, det var faktiskt på sommaren 2000, för då gick serien i repris i Sverige (på TV3), både säsong 1 och 2. Då hade jag inte längre samma fobi för läskigheter på film utan började med stort intresse följa ”Twin Peaks”, tillsammans med min bror Kristoffer. Vi hade då båda två ganska nyligen tittat på den svenska serien ”Sjätte dagen”, som faktiskt är en sorts svensk ”Twin Peaks” med en liknande stämning, och blivit väldigt förtjusta i den, och då var vi ju så att säga nyfikna på förlagan. Vi tyckte också båda att ”Twin Peaks” var riktigt bra och smällde högre än ”Sjätte dagen” (även om det i backspegeln fortfarande känns som den också var helt okej, ärligt talat).

Och nu kunde man ju givetvis ta till sig den där intrigen, som var som en deckare fast samtidigt väldigt annorlunda. Alla de där suggestiva, drömska, surrealistiska inslagen. Visionerna … rummet med röda draperier, The Black Lodge, jätten, dvärgen som pratar ”återuppspelat baklänges”, den fasansfulle anden BOB. De gåtfulla och kryptiska ledtrådarna: ”fire walk with me”. De andra fängslande motiven och detaljerna: ugglorna, damen med vedträt, fotot på Laura. Sättet som alltsammans var filmat på – så snyggt och ovanligt med färgerna och ljuset och miljöerna. Och så ovanpå allt detta själva människorna i staden Twin Peaks och deras märkliga, absurda beteenden och dolda mörka sidor, det ständiga hemlighetsmakeriet och dubbelspelandet, som var psykologiskt intressant och gav anledning att reflektera (för jag hade själv just då en period av samvetskval och dysterhet).
Hela stämningen och atmosfären i serien, som verkligen inte liknar något annat.
Plus musiken då: fortfarande den där musiken. För den kändes ännu bättre nu när man fick in den i sitt sammanhang, och nu fick jag ju mer att njuta av musikaliskt än bara signaturmelodin. Angelo Badalamentis teman till de olika scenerna och händelserna, som bidrog så otroligt mycket till själva stämningen och djupet – det satt som en smäck. Jag har faktiskt sällan upplevt filmmusik som funkat så bra till de bilder och den handling den illustrerar. Jag har över huvud taget sällan upplevt musik som är så bra som denna, alla kategorier.

Allra bäst när det gällde musiken tyckte jag att Julee Cruises sång var. Även om hon egentligen bara är med och sjunger i några enstaka avsnitt i ”Twin Peaks”, så träffades jag som av en spikklubba av hennes svävande, hypnotiska röst i de stycken jag hörde. Det var särskilt en av låtarna som fängslade mig oerhört och som skulle få stor betydelse: en som Julee framför som sångerska på den lokala dansrestaurangen i ett avsnitt i säsong 2, och som jag inte visste vad den hette men som gick i 6/8-takt.
Så snart jag kunde gick jag och köpte Twin Peaks-soundtracket, för att få all denna härliga musik på skiva också. Tyvärr blev jag något besviken, för även om Julee Cruise medverkade på tre av spåren, bl.a. nämnda ”Falling”, så märkte jag att just den där låten i 6/8-takt inte fanns med på den skivan (vilket beror på att skivan enbart innefattar säsong 1, ej säsong 2). Men det var ingen fara på taket – jag fick reda på att Julee Cruise faktiskt gett ut ett soloalbum också, något år innan ”Twin Peaks” spelades in, och att samtliga låtar på det albumet var gjorda av Angelo Badalamenti (musik) och David Lynch (text) precis som låtarna på Twin Peaks-soundtrackskivan. (Det de gjorde när de höll på med serien var alltså att de plockade in diverse låtar från Julees skiva som de redan hade gjort.)

Så då köpte jag den där soloskivan av Julee Cruise också: ”Floating Into the Night”, som den heter. Den är fantastisk. Fullständigt fantastisk … jag tycker än idag att det är en av de tre bästa skivor som finns. Hela albumet låter som ett enda Twin Peaks – det innehåller de tre låtarna som är med på soundtrackskivan plus ett antal till i samma egendomliga, luftiga, småjazziga stil. Och där fanns mycket riktigt låten i 6/8-takt med. ”Rockin’ Back Inside My Heart”.
Just i samma veva träffade jag den underbara människa som senare blev min fru, och den kväll vi blev ihop så råkade det bli så att just ”Rockin’ Back Inside My Heart” spelades på CD-spelaren. Det kommer jag aldrig att kunna glömma. Fortfarande är det så att när jag hör den låten så kan jag på ett par bestämda ställen i den uppleva, mycket snabbt, som en lätt vindpust, samma känsla som jag upplevde just då den 18 oktober 2000. Den känslan – det minnet kommer tillbaka. Mycket angenämt.

Ja, man kan onekligen säga att ”Twin Peaks” har haft betydelse för mitt känsloliv och min personlighet. Och även om det nu mer är musiken än själva serien som har påverkat och gjort det största intrycket, så har serien gjort sitt till den också. Bara att höra orden ”fire walk with me” får mig att i det närmaste reagera med någon sorts extas – vilket också visas av att jag föll som en fura för en av den svenska gruppen Mando Diaos senaste låtar, den syntgungiga ”Money Doesn’t Make You A Man”, där de sjunger just ”fire walk with me” upprepade gånger. Där ser man.
Därför är jag synnerligen nyfiken på hur David Lynch har burit sig åt för att 26 år efteråt återuppta Twin Peaks-intrigen. Den slutade ju minst sagt kryptiskt, så här finns minsann trådar att nysta upp och reda ut (även om killen som spelade BOB tyvärr är död sedan länge).
Vi kanske skulle ta och skaffa oss HBO Nordic i alla fall.

I en värld av fuzzies

När jag översätter så gör jag det för det mesta i olika program där man använder översättningsminnen, och översätter en mening i taget.
Om man då kommer till en mening som finns helt och hållet i minnet sedan tidigare, så fylls den i automatiskt – det blir en ”100-procentare”, som vi säger i branschen.
Om meningen finns till viss del i minnet, men inte helt, så fylls den också i automatiskt – det blir en ”fuzzy match”, som kan vara si och så många procent. 99 % betyder att meningen från minnet är i stort sett snarlik den nya, medan det i t.ex. en mening på 70 eller 80 % är lite fler ord som är olika. Ju lägre procentsiffra, desto mer nytt är det i meningen, och under en viss gräns blir det ”no-match”. Var den gränsen går varierar mellan kunderna.
Nu är grejen att kunderna brukar betala mindre för 100 % och fuzzy, och fullpris endast för no-match (enligt en pristrappa som även den brukar variera från kund till kund). Och det kan väl vara rimligt ibland, men ofta kan det också kännas väldigt orättvist.

Som till exempel häromdagen, när jag fick upp den engelska meningen ”Underside of the case”, och så kom det upp en fuzzy-träff ur minnet, 75 procent. Fuzzy-meningen i fråga var ”Outside of the U.S.”, översatt i minnet med ”Utanför USA”. Det enda som detta översättningsförslag har gemensamt med den nya meningen som ska översättas är, som synes, biten ”side of the”. Och det hade jag ju ingen som helst nytta av. Men ändå var det en 75 % fuzzy och jag kommer att få mindre betalt för den.
Sådant kan man råka ut för, ganska ofta till på köpet, och det kan kännas minst sagt surt. Särskilt när det inte är fråga om korta meningar som i exemplet, utan lite längre meningar som faktiskt tar tid (men ändå inte är lika bra betalda). Och riktigt frustrerande blir det när meningarna i fråga innehåller taggar och andra markeringar som gör att man ändå inte kan använda det automatiskt ifyllda förslaget rakt av utan måste skriva om manuellt här och där för att få formatet rätt. (Ibland kan den enda skillnaden mellan en ny mening och förslaget från minnet vara att den förra är skriven med stora bokstäver och den andra med små, och då blir det en 99-procentare, med betalning därefter, men hela meningen måste ändå skrivas om.)
Då känns det nästan som ett hån, det där med procenten och betalningstrappan. Man riktigt föreställer sig att det sitter någon där och ler förnöjt och säger att ”ja men där har du ju fått flera ord gratis som du inte behöver ta reda på vad de betyder, det är klart du inte behöver samma betalning då”.
Man har lust att ruska om den personen och säga: ”Så är det inte alls – grejen med översättningsminnen är inte att jag får hjälp med svåra ord som fyller i sig själva, för jag kan ju redan engelska, det är liksom därför jag översätter från det. Grejen med översättningsminnen är att de ska underlätta rent tekniskt så att det går fortare. När de inte underlättar alls så borde jag ha fullt betalt för de där fuzzy-meningarna.”

Nu är det dessvärre inte möjligt att driva igenom fullt betalt för fuzzies. Hela facköversättningsbranschen är uppbyggd på att sådana ska ge rabatt, och det är knappast tänkbart att begära något annat. Det enda man kan göra är att försöka förhandla sig till en pristrappa som är rimlig, och se till att det är acceptabla villkor i övrigt.
Inte för att det nu är särskilt lätt att få acceptabla villkor. Exempel på oacceptabla är när kunder använder flera översättningsminnen, även sådana som är irrelevanta för det aktuella projektet, och ibland rentav stora korpusar med massor av meningar i. Det säger sig självt att när man har så mycket källor så blir det naturligtvis många fler fuzzy-meningar som föreslås av minnet – men med irrelevant innehåll i, sådant som inte alls handlar om det ämnet man sysslar med just då. I vissa fall kan det alltså bli fullständigt oanvändbara förslag ur minnet. Men fuzzy blir det likväl – med lägre pris!
Kunden (och ursprungskunden) tjänar naturligtvis in rejält med pengar på det här, men för översättaren som faktiskt utför jobbet blir det betydligt sämre förhållanden, och det kan också ifrågasättas hur kvaliteten på översättningen egentligen blir. Sådana där irrelevanta minnesförslag ger ju upphov till stor förvirring med minnena och termerna i dem, och det hela kan stundtals nästan påminna om maskinöversättning. Ja, faktum är att vissa program rentav kan skapa automatiska fuzzy-förslag med hjälp av maskinöversättningsfunktioner, så då liknar det maskinöversättning ännu mer. (Men det är ändå en mänsklig översättare som gör jobbet, det vill säga jag, som då med fördel kan få bära hundhuvudet om kvaliteten blir dålig.)

I synnerhet det program som heter MemoQ är mer eller mindre konstruerat just för att man ska kunna jobba på det här sättet. MemoQ räknar dessutom orden på ett annat och ”smartare” sätt än andra översättningsprogram, då det lyckas känna av meningar som det märker är ”fuzzy av en no-match” och därmed räknar dessa meningar som fuzzy där andra program hade sett dem som no-match, om ni förstår hur jag menar. Och programmet är dessutom så lurigt att det räcker med att ord liknar ord som finns i minnet för att det ska bli fuzzy-träff, även om det inte är samma ord – som i mitt exempel ovan där ju likheten mellan ”underside” och ”outside” gav utslag och bidrog till att siffran blev 75 %. MemoQ är på flera sätt ett praktiskt verktyg, men just på den punkten är det irriterande eftersom det åstadkommer fler fuzzy = mindre betalt.
Det finns översättningsbyråer som jobbar i MemoQ och som verkligen använder stora korpusar för att fler no-match ska bli fuzzy, och som till råga på allt har en ytterst ofördelaktig pristrappa där fuzzy-meningar ända ner till 50 procent endast betalas med halva ordtaxan. Efter den förklaring jag nu har gett så förstår ni nog att projekt från sådana kunder riskerar att bli en mycket dålig affär, särskilt när projekten är stora. Vid ett tillfälle när jag hade en sådan kund lyckades jag påtala det orimliga i denna situation och förhandla mig till en bättre pristrappa. Men även om jag löste just detta så finns det ju säkert kvar många andra översättare som tvingas använda dåliga pristrappor i kombination med osunda fuzzy-hanteringsprinciper.

Ja, nu vet ni lite om hur vi översättare har det. Inte alltid en dans på rosor.
Jag ska kanske påpeka att jag med denna klagosång inte är ute efter att tala illa om kunder i allmänhet, för de flesta av dem brukar vara väldigt trevliga och visar även förståelse för problemen. De är ju egentligen på sitt sätt själva drabbade. Jag menar mer att kritisera branschen som helhet och hur allting är upplagt med programmens funktioner. Ibland får man onekligen en känsla av att vara offer för en alltför långtgående spar- och rationaliseringsiver.
Det finns många knep som stora företag, byråer och programutvecklare kan ta till för att kringgå och komma undan villkor och spara pengar.
Även språktekniska knep.

Kex eller tjex? Här är MIN åsikt i frågan!

Ett av de hetaste debattämnena i Sverige när det gäller språkfrågor – ja, kanske över huvud taget rentav, hur oviktigt det än må vara – är som bekant hur ordet ”kex” ska uttalas. :) Med k-ljud eller tj-ljud? Kex eller tjex?
(Om man nu ska stava på det sättet när man beskriver problemet, för stavningen ”kex/tjex” innebär ju att man ser k-sidan som standard redan från början. Det är nästan bättre att använda de fonetiska tecknen [k] för k-ljud och [ɕ] för tj-ljud. Jag gör det i det här inlägget.)

Då och då på mitt Facebook brukar en länk dyka upp till en gammal artikel i Aftonbladet, där deras journalist har frågat språkvetaren Fredrik Lindström om ”facit” i kexfrågan och får svaret att ordet ska uttalas [ɕɛks], alltså med tj-ljud, och påstår att vi kan ”sluta bråka nu”. Anhängare av [ɕɛks] viftar naturligtvis gärna med den artikeln – men läser man den ordentligt så märker man att Fredrik Lindström egentligen inte alls avgör striden, han bara talar om hur han själv uttalar ordet ”om jag måste välja”, och Aftonbladet har inte alls låtit honom analysera saken djupare. Så inte duger den artikeln som facit; den är snarare ett typiskt klickbete från Aftonbladets Lajkat-sida och inget seriöst uttalande. Fredrik Lindström hör ju för övrigt till dem som anser att det för det mesta är dumt att tala om ”rätt och fel” i språkfrågor – det vet alla som läst hans förträffliga ”Världens dåligaste språk” – så det är över huvud taget väldigt konstigt att utnyttja just honom som språkdomare.
Jag ska själv passa på att ge min syn på saken, något jag faktiskt aldrig har gjort i skrift tidigare.

För det första: när det gäller hur jag själv brukar uttala ordet kex, så gör jag det som [kɛks] och har alltid gjort så. Emellertid så är min ”officiella ståndpunkt” i frågan att båda uttalen faktiskt är okej. Även om jag för egen del säger [kɛks] så kan jag acceptera att andra inte gör det. Sveriges befolkning är trots allt uppdelad i två ganska stora grupper som säger [kɛks] respektive [ɕɛks], och enligt Svenska Akademiens ordlista är båda uttalen godkända. Det borde egentligen räcka som facit.
Men nu brukar ju den här debatten och diskussionen förekomma i alla fall och folk kräver av någon anledning att det bara ska finnas ett uttal som är ”korrekt”, inte två (varför egentligen denna motvilja mot en dubbel sanning?). Då händer det att jag får försvara mig och mitt [k]-uttal. Just av den anledningen ska jag här förklara varför det är fullt språkligt befogat och motiverat att säga [kɛks] – bara för att slippa beskyllningar om att jag har ”fel”.

Det vanligaste argumentet man hör från [ɕɛks]-anhängarna är att bokstaven K enligt svenska språkregler ska uttalas som [k] när den följs av en hård vokal (AOUÅ), men [ɕ] när den följs av en mjuk (EIYÄÖ). När jag var tonåring och debatterade kexfrågan med diverse kompisar (inte de där hemma i Landsbro och Vetlanda, för där sade nästan alla [kɛks] som jag, men kompisar från andra håll) så var det detta argument som de kompisarna använde. Jag medgav då, och medger även nu, att den regeln finns i svenskan, men det finns också en rad undantag från den och vid de där tillfällena var det naturligtvis inte så svårt att hitta och påpeka sådana undantag. ”Jaha, men då kanske ni säger ’tjetchup’ också? Och ’tjebab’? Och ’tjeso’?”
Kompisarna i fråga, som för övrigt kan kännetecknas som ”naturvetare som också var intresserade av språk” – till skillnad från mig som var humanist – hade då en tendens att titta på mig med just en sådan vänligt överseende min av ”du har nog missuppfattat det här, lille vän” som man nästan bara kan se hos språkintresserade naturvetare som pratar språkfrågor med humanister, och överlägset svara: ”Men hördu, orden ketchup och kebab och keso är ju faktiskt lånord.”
Deras resonemang var alltså att det bara är i lånord som bokstaven K får uttalas [k] framför mjuk vokal, annars är det [ɕ] som gäller. Det som verkligen grämer mig idag, riktigt mycket, är att jag just då inte var kunnig nog att drämma till med ett klockrent motargument just i fallet ”kex” – nämligen att ordet kex också är ett lånord.

För det är det. Ordet kex kommer av engelskans cakes, och har förmodligen lånats in via sjömän på västkusten som hade kontakter med England – det finns belagt i svenskan sedan 1755. Detta visar att argumentet med hårda och mjuka vokaler inte alls kan användas på ordet kex, för det är ett lånord och då är det okej med uttalet [k].
Det går i och för sig att hävda att lånord ska anpassas till svenskt uttal, men då får man ju problem med de där andra lånorden jag nämnde: ketchup, kebab och keso (alla hämtade från matområdet precis som kex, märk väl!), som i så fall också måste anpassas på samma sätt, vilket blir direkt löjeväckande. Det finns fler sådana ord: kille, killa, kö, kör och tidigare nämnda keps … alla är de lånord, men att anpassa deras uttal till [ɕ]-ljud är knappast aktuellt.
Ursprunget till ordet kex visar också, vilket är ännu viktigare, att ordet faktiskt utan tvekan måste ha uttalats med [k] från början. Även om en anpassning av uttalet snart började ske på vissa håll i Sverige, så kan man inte komma ifrån att det första och ursprungliga uttalet var [k]. Det är ett mycket tungt vägande argument för att jag har rätt att fortsätta säga [kɛks] utan att bli tillrättavisad för det.

Nu är jag medveten om att [ɕ]-sidan i debatten har fler argument för sin sak. De kan till exempel hävda att det är särskilt befogat att anpassa uttalet just av ordet kex till tj-ljud (mer befogat än vad det är för ketchup, kebab och keso), bland annat för att det var rätt länge sedan det lånades in. (Logiken säger i och för sig att vi då också måste börja uttala ketchup, kebab och keso med [ɕ] när det gått tillräckligt lång tid, men i alla fall.) Och även för att ordet kex funnits i svenskan redan innan kakbiten kom från England, och då uttalats med [ɕ]. Kex har ju fler betydelser än en kaka – det är bland annat också en blomma, ”hundkex”, vilken sannolikt uttalades med [ɕ] redan före 1755. Jag håller också delvis med om det här och brukar faktiskt uttala den där blomman som [hɵndɕɛks] just eftersom det är ett gammalt och mer ”svenskt” ord. Det är också förstås detta som är anledningen till att kex alls har kunnat få sin uttalsanpassning: när det infördes måste vissa ha tyckt att det var analogt med blomman att säga [ɕɛks], medan andra behöll det lånade ordets uttal som det var. (Personligen tycker jag det är bra att ha olika uttal på blomman och kakan för att få en fonetisk betydelseskillnad, och inte minst då kunna skilja blomman hundkex från den sortens hundkex som är godis till en hund.)
Jag har alltså förståelse för det där med hundkex och ordets äldre uttal, men det är bara ett giltigt argument för att [ɕɛks]-anhängarna ska få fortsätta att säga som de gör – det är inte ett giltigt argument för att jag inte ska få säga [kɛks]. Det är faktiskt så i det här fallet att argumenten går om varandra – båda är lingvistiskt relevanta och giltiga, och man får helt enkelt lov att välja själv. Vilket folk också alltså gör. Språk är inte något absolut, hur gärna man än skulle vilja det. Man får vänja sig vid att det inte finns en enkel standardlösning på allting.

Jag låter folk som vill säga [ɕɛks] säga det.
Jag säger själv [kɛks] och förväntar mig att få säga det.
Sådan är min inställning till kex.
(Förutom att de smakar gott.)