”Öh! Du! Är du kristen?” – lite om kristofobi (om det finns något sådant)

Som många nog känner till är jag uppvuxen som prästbarn, då min pappa råkar vara präst.
Att vara prästbarn och kristen på mina småländska uppväxtorter, Ekenässjön och Landsbro, kunde ha sina sidor. För i många sammanhang, men framför allt i skolan bland andra barn och ungdomar, var det lite udda att vara ”prästens pojk”. Präst är ju inte precis ett yrke som vem som helst har, och det väcker i sig en viss undran från omgivningen (även om det förvisso också kan finnas andra yrken som gör det).
De flesta prästbarn får nog höra en del tillmälen om sin prästförälder och sin religion när de växer upp, och en del av dem reagerar med att bli tuffa och lägga sig till med en ”rebellisk” image och inför kompisarna ta någon sorts avstånd från schablonen som prydlig och välstädad kristen ungdom. Men jag hörde i regel inte till dem, utan jag var uppenbarligen kristen precis som pappa, och jag var dessutom ganska avvikande även bortsett från prästbarnsaspekten (vetgirig, lillgammal, drömmande, opraktisk, språkligt välutvecklad men socialt lätt inkompetent).
Så jag fick en hel del provocerande frågor och kommentarer, under hela min grundskoletid i Ekenässjön och Landsbro. Och det var för det mesta inte vänligt nyfikna frågor ställda på ett intresserat sätt, utan de ställdes just för att driva med mig och se hur jag skulle reagera, gärna så att man kunde skratta åt vad jag svarade. Några exempel på sådana tillmälen, som andra elever i skolan brukade säga till mig (tänk er ett lätt stöddigt och skränigt tonfall och gärna också småländsk dialekt på replikerna):
”Öh! Du! Är din pappa präst?”
”Tror du på Gud?”
”Läser du Biblen?”
”Brukar du be hemma?”
”Är du Jesus barn?”
”Svär inte! Svär inte, Carl-Henrik!”
”Har din mamma och pappa knullat?”
(Det där sista måste man väl på ett sätt bemöta med ett leende åt hur korkade folk kan vara … men å andra sidan borde faktiskt frågeställaren ha varit medveten om det självklara svaret på frågan, så det var nog allt också en ”provocerande replik” utifrån antagandet att jag hade någon sorts kristen sexualmoral som det var kul att göra anspelningar på.)

Sådana här saker, i olika varianter, fick jag höra då och då, varvat med rena ”halleluja!”-rop bakom ryggen och ”utmaningar” som t.ex. att försöka få mig som var kristen att svära. Det fortsatte ända upp i högstadiet, då det kunde bli mer avancerade tråkningar men ändå på samma tema. Exempelvis fick jag en del kommentarer efter att jag varit med klassen på skolresa i Österrike i nian och druckit en och annan öl och tequila i barerna där: ”Du, jag hörde att du söp som ett as där nere i Österrike, vad säger din far om det, nu blir han väl inte glad? Du får väl bara dricka nattvardsvin?”
Den sortens pikar. Och känslan av att vara stämplad och reducerad till en enda egenskap, nämligen att jag var prästson (något som även vissa lärare och andra vuxna kunde bidra till ibland).
Det fanns där hela uppväxten, och det kändes sammantaget inte så kul.
Jag ska väl inte påstå att jag kände mig direkt mobbad – det var inte så att det var en olidlig plåga. Jag tog inte heller illa vid mig av allt, utan kunde ibland fatta att det var på skoj när jag kallades för ”Cålle Präst” och annat. Vi får inte heller glömma att jag faktiskt själv som barn kunde vara elak mot andra, i synnerhet i mina flitigt förekommande skriverier – jag var minsann inget litet helgon, det vill jag inte framställa mig som.

Likväl kunde det då och då vara jobbigt att jämt ha den där kristen- och prästbarnsstämpeln på sig. Det fanns en del personer i skolan som jag helst såg att jag slapp gå förbi i korridoren eller på skolgården, för jag visste att de gillade att komma med just de där ”kristen-frågorna”, och det gjorde mig olustig. När jag blev tvungen att svara dem gjorde jag också det ganska osäkert och bortkommet, för jag blev alltid ställd (hur mycket jag än försökte vara beredd och självsäker), och om reaktionen från frågeställarna då blev skratt eller fortsatta spydigheter så gick jag därifrån och kände mig misslyckad och töntig som inte kunde svara dem bättre. (Det kunde för den delen också vara dåligt samvete – att jag kanske inte var tillräckligt bra på att stå för att jag var kristen och säga det rent ut.) Det tärde en del på självförtroendet.
Det här var alltså när jag var barn och tonåring, men det har hänt också i vuxen ålder att jag fått gliringar för att jag är kristen. Det som satt sig mest i minnet är en situation under den period 2004–05 då jag arbetade som högstadielärare (för övrigt en väldigt jobbig period), och skulle säga åt en elev i åttan för någonting och då blev aggressivt bemött av den eleven med ”du är kristen, jag gillar inte såna – håll dig undan från mig, j-a äckel”.
Man skulle kanske kunna kalla de här incidenterna för utslag av det som kallas ”kristofobi”, vilket på Wikipedia definieras som ”intolerans, rädsla eller fördomar mot troende personer av kristen övertygelse” (precis som islamofobi fast för kristna istället).

Efter att ha beskrivit de här små erfarenheterna jag har av kristofobi i mitt förflutna, så kommer jag nu till en fråga för nutiden: Ska de här sakerna som jag som kristen fick höra anses vara okej? Eller räknas de som kränkningar?
Någon kanske tycker att det är fullständigt självklart att det inte är okej: att jag inte skulle ha behövt utsättas för sådant och att det är kränkande behandling. Men är det så enkelt egentligen?
I den nutida debatten har jag nämligen sett folk som tycker att kristna ska vara väldigt försiktiga med att ta på sig offerkofta och gnälla över att de är förföljda, för om det är några som är utsatta så är det i första hand muslimer och judar, och så HBTQ-personer och en del andra. Det finns också på sina håll en syn att kyrkan i Europa snarare är en typisk representant för dominant överhet och förtryck av oliktänkande. Här kan jag inte låta bli att associera till de teorier som stundtals är rätt populära att använda nu för tiden, nämligen att samhället är uppbyggt kring ett antal ”förtryckande strukturer” (vilket det säkert kan ligga något i). Tror man på den analysen ligger det nära till hands att se kristenheten som en del av detta strukturmönster: kristna har en privilegierad ställning, kristendomen är normen i Sverige och Europa, och prästerskapet har traditionellt haft en roll som välbeställda översittare och dessutom fördömande moralister.
Ur det perspektivet så har jag kanske inte någon rätt att gnälla över att jag blivit taskigt behandlad. Jag borde kanske istället se till att hålla käft och fatta att jag är privilegierad, och att om det var någon som gav sig på mig med små obetydliga provokativa tillmälen så hade de säkert sina skäl till det. Jag var kristen och prästbarn och kan säkert ha verkat snobbig, snorkig och dömande (det skulle inte förvåna mig alls) och då var det fullt motiverat att folk reagerade mot mig. Allt de gjorde var liksom att ifrågasätta en representant för det strukturella förtrycket och moralismen, och det var då fullt befogat och kan inte kritiseras som kristofobi.
I slutändan kanske det inte ens finns något som heter kristofobi, utan det kanske bara är något som vi självömkande, privilegierade kristna tar till för att andra ska tycka synd om oss?

Visst, så kan man se det. Det känns i och för sig konstigt för mig att se det så, för under uppväxten kände jag mig då inte särskilt ”privilegierad” och uppfattade det verkligen inte som att min religiösa uppfattning var ”norm”. Rent konkret så var ju min familj sannerligen inte någon rik och fin prästfamilj, snarare tvärtom … och någon så där jättesträng moral hade vi väl inte direkt heller, även om mina föräldrar hade vissa kristna etiska principer som de höll på. Att sedan normen på skolan och på orten skulle vara att vara troende kristen kändes det inte precis som, utan där var jag den som stack ut från mängden. (Tillsammans med gänget av pingstvänner då, men de hade nästan en subkultur för sig i Landsbro.)
Jag är även nu skeptisk till synen att kristendomen skulle vara norm i samhället i Sverige. Den kanske är det rent kulturellt, med tanke på Sveriges kristna historia och så, men just att vara aktiv kristen tycker jag inte är standard på något sätt. Snarare är standarden att tro ”lite allmänt” och vilja ha kyrkan som en resurs i bakgrunden att sätta in när det behövs. Är man mer ingående kristen än så, då är man inte norm utan avvikande, och då kan kristofobin sätta in.
Tycker jag spontant, med min bakgrund.

Men som sagt, jag kanske har alldeles fel. I så fall får någon gärna upplysa mig om det på skarpen och bekräfta mina funderingar ovan, nämligen att kristna bara sjåpar sig och att det är kristna som har en uppsatt ställning och att det inte alls är relevant att tala om kristofobi.
Så ska jag avfärda alla mina gamla minnen från skoltiden som melodramatiska överdrifter av repliker som var fullt motiverade? Fick jag egentligen skylla mig själv? Var det jag som var stark och de andra som var svaga?
Ska jag och andra kristna ge f-n i offerkoftan och lägga av med att beklaga oss över att vi blir förföljda eller trakasserade och utsatta för kristofobi? Tala då om det för mig! För detta vill jag väldigt gärna ha svar på.

(Bild: Oskar Mattisson, Sveriges Radio.)

Min extra kroppsdel sedan 25 år

Nu börjar det bli dags att byta armbandet till min klocka igen, för obestämd gång i ordningen. Själva klockan är däremot fortfarande densamma.
Jag har en tendens att slita ut klockarmband fort och behöva köpa nytt en gång vartannat år eller så. Varje gång jag byter armband försöker jag välja ett som liknar det föregående så mycket som möjligt, med följden att nuvarande armband kan sägas vara en kopia av en kopia av en kopia av […] originalarmbandet. Det vill säga inte särskilt likt originalet alls.
Men urtavlan i dess fattning är samma klocka som jag en gång fick i konfirmationspresent av farmor och farfar för nästan 25 år sedan, och som då måste ha ansetts ganska flott, med tanke på att det medföljde en särskild klockförsäkring som jag var tvungen att förnya flera år innan jag och föräldrarna tröttnade på det.
Denna klocka hänger alltså med än. En analog klocka av märket Camel Trophy, med en rund urtavla i en guldblänkande rund ram (även om det inte är äkta guld förstås) där jag ser hur många timmar före och efter Greenwich-tid de är i Pontadelgada, Antananarivo, Mururoa, Manaus och några andra exotiska platser.

Inte för att jag nu reflekterar särskilt mycket över hur min klocka egentligen ser ut. Jag tar faktiskt ganska sällan någon notis om det.
Jag inser nu, när jag granskar klockan lite närmare, att det nog inte bara är armbandet till den utan även klockan i sig som behöver ses över. Glaset är ganska repigt, och Camel-logotypdelen vid fästet är avskavd. De små självlysande prickarna på siffrorna och visarna, som ska göra att jag kan urskilja även i mörker vad klockan är, är inte alls särskilt självlysande längre (det är nog åtskilliga år sedan de var det) och har även lossnat på sina håll. I datumrutan är det alltid fel siffra, och ställskruven sitter lite löst och kan säkert gå av när som helst. Allt detta har jag märkt förut, men bara halvt om halvt: för det mesta tänker jag inte på det.
Man kan undra varför jag inte har skaffat någon ny klocka efter alla dessa år … en modernare med bättre funktioner. Så här år 2017 så känns min klocka egentligen primitiv och analog på ett väldigt gammaldags sätt.

Men det där beror helt enkelt på att klockan i väldigt hög grad är ett vaneföremål för mig. Den är liksom fullständigt självklar. Den finns alltid där. Jag tänker inte ett dugg på att jag har den, men likväl är jag totalberoende av den: jag tittar väldigt ofta på klockan för jag har alltid haft ett konstant behov av att alltid veta hur jag ligger till i tid, och om jag någon gång inte har klockan på mig så märker jag det genast och blir totalt ur gängorna av denna brutna vana. Jag bara måste ha den.
Min klocka är som en extra kroppsdel, kan man säga. Eller ett extra sinne. Jag har ögonen att se med, öronen att höra med, näsan att lukta med … och så klockan att titta på, ständigt. Den bara finns där som en inbyggd funktion i kroppen, och den är näst intill livsnödvändig samtidigt som jag (precis som med ögon, öron och näsa) inte till vardags går omkring och tänker på att den sitter just där den sitter.
Av den anledningen har det heller aldrig kommit för mig att jag kanske skulle kunna byta ut klockan – lika lite som jag skulle få för mig att byta ut mina blå ögon mot ett par bruna istället (om det nu var möjligt).

Ärligt talat tror jag inte att jag vill byta den nu heller. Den har ju gjort ett fullt godkänt jobb under de här 25 åren … bara tanken på allt den har varit med mig på och hållit mig sällskap till är smått fascinerande. Även om den saknar många finesser och funktioner så talar den alltid om för mig vad klockan är, och det är liksom det enda som spelar roll, det enda viktiga med mitt ”klocksinne”.
Dessutom är klockan snygg och tilltalande på sitt sätt, med guldblänket och det där märkliga urvalet av mindre kända orter för de olika tidszonerna i ramen. Och det passar mig och min personlighet ganska bra att ha en enkel och analog klockmekanism utan en massa extra spejsiga smarta tillval. Jag är ju inte särskilt teknisk av mig.
Nej, jag tror faktiskt att klockan får fortsätta hänga med.
Däremot behöver den ett nytt armband – och då kan jag ju kanske passa på att ge den en ansiktslyftning också, med ett nytt glas till exempel, när jag nu för första gången på 25 år inser att det behövs.

Östersunds FK: vad hände med pratet om Norrlandsfönstret?

Jag håller inte på Östersund i allsvenskan i herrfotboll. Självklart inte – jag föredrar rödvitt, inte rödsvart!
Men jag kan ändå glädja mig åt att det just nu går bra för Östersund i deras Europa League-äventyr. När det gäller svenska klubblags spel i de europeiska cuperna så brukar jag faktiskt över huvud taget så gott som alltid kunna släppa eventuella aversioner jag har mot de klubbarna i vanliga fall, och hoppas på att de ska klara sig bra i Europa. Och med Östersund är det ju dessutom särskilt kul i och med att de finns så pass långt norrut, men ändå når framgångar av den här kalibern.

Jag är inte ensam om att ha uppmärksammat Östersunds FK:s framfart. Östersunds fotbollslag verkar engagera rätt många i Sverige för närvarande, och det har de gjort sedan de framträdde som ett topplag i superettan 2015.
Jag kan inte låta bli att förundras en hel del över detta fenomen. För bara några år sedan var det knappt någon som visste vad Östersund var för ett lag, men när de gick upp i allsvenskan var det under samfällt jubel från fotbolls-Sverige, och nu verkar de redan anses vara en självklar och etablerad del av allsvenskan och alla vill ha kvar dem där. Östersund är i mångas ögon ett käckt lag som livar upp, och alla beundrar och gillar dem, även de som inte håller på dem.
När hände det senast att ett så nytt lag så oerhört snabbt kunde vinna så mångas sympatier …? Det hör verkligen inte till vanligheterna. Snarare brukar nya obekanta lag bemötas med stor skepsis från fotbollskännarna, som kommer med kommentarer om ”dagsländor”, ”hopköpt lag” och ”ingen fotbollskultur”. Den inställningen saknas helt när det gäller Östersund.

Till och med begreppet ”Norrlandsfönstret” verkar nu ha blivit irrelevant.
Ja, för den som inte vet så var ju Norrlandsfönstret länge ett nedsättande uttryck för när lag från Norrland låg i allsvenskan. Ursprunget till detta är att klubbar norr om Gästrikland (ja, Gästrikland och dess klubbar räknas i detta sammanhang alltså inte till Norrland) under första halvan av 1900-talet av geografiska skäl inte tilläts spela i fotbollens högsta serie, och även efter att de fick det så var det sällsynt och betraktades med ett visst förakt från södern. Om det fanns ett norrländskt lag i högsta serien så var uttrycket att Norrlandsfönstret var öppet, om det inte fanns något så var Norrlandsfönstret stängt. De flesta i fotbolls-Sverige brukade tycka att det borde vara stängt. Och igenspikat. Jag minns själv från förr om åren att i synnerhet GIF Sundsvall ofta brukade få dras med det där snacket om Norrlandsfönstret. Giffarna hade en tendens att åka hiss upp och ner mellan högsta och näst högsta divisionen, och varje gång de åkte ur förkunnades det i pressen att ”den här gången spikar vi minsann igen Norrlandsfönstret – för gott!” och varje gång de kom upp igen suckade pressen motvilligt och trött att ”jaha, då är väl Norrlandsfönstret öppet igen nu då”.
Så har GIF Sundsvall alltid behandlats, något som de absolut har mina sympatier för. Men på senare år så har pratet om Norrlandsfönstret upphört – det är ingen som kommer dragande med det längre. Beror detta på att fotbollstyckarna till slut har accepterat Giffarna? Eller på att Gefle (om man nu räknar Gävle till Norrland även i fotboll) kan anses ha hållit fönstret öppet under de tolv år i följd som de låg i allsvenskan, så att begreppet inte behövdes längre? Kanske, men jag misstänker att det i slutändan var Östersunds uppgång som blev den sista spiken i kistan för fönsterpratet.

Man kan ju allmänt undra varför Östersund genast har tolererats på ett sätt som Sundsvall inte har. Här har Sundsvall hela tiden fått kämpa mot fördomar från sydlig fotbollspress som anser att de är ett tråklag och att de befinner sig för långt bort i Sverige och att de inte har i allsvenskan att göra – och så kommer Östersund (som faktiskt ligger ännu längre bort än Sundsvall) och då är plötsligt tongångarna helt annorlunda.
Jag har förstås inget emot att pratet om Norrlandsfönstret är borta, för i mitt tycke var det hela tiden ett uttryck för diskriminering och intolerans. Och jag unnar också Östersund att vara hyllade och respekterade. Det enda smolket i bägaren är just det där att Sundsvall aldrig har fått åtnjuta samma status, fastän de har funnits i elitfotbollen mycket längre.
Vad är det Östersund gör, och vad är det de har i sin verksamhet, som inte finns i Sundsvall? Varför är Sundsvall ett tråkigt norrlandslag medan Östersund inte är det?
Har det med Östersunds kultur- och mångfaldssatsningar att göra, eller att de är Sveriges första HBTQ-certifierade idrottsförening, eller att supporterklubben är ovanligt angelägen om att vara schysst? Jag kan egentligen inte så mycket om den där verksamheten, men kanske är den nyckeln?

Något är det i alla fall som har gjort att Östersunds FK fått stämpeln ”sympatisk klubb” och att hela Sverige har tagit dem till sitt hjärta direkt. Och oavsett förklaring är det smått förunderligt, för som sagt, så här brukar det inte vara. Något har förändrats. Det brukar inte gå så lätt för en klubb bildad för endast 21 år sedan att få sympatier på denna nivå. I synnerhet inte när klubben är från avlägsna tråkiga Norrland.
Nåja, jag bara undrar, jag klagar inte. Jag hoppas att Östersund fortsätter Europa League-spelet lika imponerande som de har börjat det.
Fast i allsvenskan anser jag fortfarande att de inte får komma i vägen för Kalmar FF. :)

Krigs- och våldsamhetsstatistik

Då och då ser jag påståenden i stil med att ”religion ligger bakom de flesta konflikter”, ”ateism ligger bakom de flesta konflikter”, ”kristna startar oftast krig”, ”socialismen har tagit livet av flest människor”, ”muslimska länder är de mest våldsamma”, bla bla bla ... ja, ni känner ju säkert igen det. Med hjälp av diverse mer eller mindre pålitlig statistik anklagas olika grupper hit och dit för att stå för det mesta våldet.
Och alla dessa inlägg är i mitt tycke komplett meningslösa.

Uttrycket att ”man kan bevisa vad som helst med statistik” stämmer nämligen i allra högsta grad i sådana fall. All den där statistiken beror ju helt och hållet på vad man räknar med och inte, och hur man definierar olika saker. Vad är till exempel ett kristet land – och ett muslimskt land? Vem räknas som kristen och vem räknas som ateist? Ska ateismen få kommunisters gärningar på sitt skuldkonto? Vad kan anses som folkmord och övergrepp och vad kan inte det? Ska inbördeskrig och förföljelse av den egna befolkningen räknas med i sammanställningen?
För att inte tala om standardinvändningar i stil med ”det som de höll på med var ju inte riktig socialism” och ”det som de höll på med var ju inte riktig kristendom” (vilket någon menar att det var det visst, och så kan man sedan hålla på och käfta ett tag).
Hur klockren upphovspersonen än tycker att statistiken är så kan någon helt enkelt alltid kontra med annan statistik som också verkar klockren.

Men eftersom de som tror på ”sin” våldsstatistik inte är på något sätt mottagliga för någon annans statistik eller definitioner, och det aldrig går att övertyga någon förutom de som redan tror på en sedan tidigare, blir slutsatsen att alla ansträngningar är helt förgäves. I slutändan står grupperna bara där och hackar på varandra med ”fakta” som ingen annan än de själva godkänner.

Alltså – kan vi inte sluta dela just den där sortens inlägg och sprida den typen av ”klargörande” nyheter? Jag lovar, det blir ingen ny person som tror på dem ändå. Det enda man uppnår är att man spär på sitt eget och sina gelikars hat och misstänksamhet mot en eller flera andra grupper.
Kanske lika bra att socialister, kristna, muslimer, ateister, religiösa med flera börjar tolerera varandras existens istället?



Så här brukar det kunna se ut. Meningslöst i båda fallen - man talar bara till de redan övertygade.