Döden i kyrktornet

Jag läste precis en artikel om att det slarvas med säkerhetsåtgärderna vid renoveringen av Katarina kyrka i Stockholm, som pågår just nu.
Fallet är naturligtvis motbjudande i sig: att byggnadsarbetare i våra dagar inte har ordentlig säkerhet när de kliver omkring på så höga höjder som uppe på Katarina.
Men dessutom får artikeln mig att tänka på alla de kyrkor som finns i Sverige och i hela världen, och hur höga de ofta är, och att arbetarna som byggde dem för många år sedan förmodligen i de flesta av fallen i ännu lägre grad hade tillgång till skyddsutrustning. Kanske ingen alls, utan de klättrade och klängde helt fritt många meter upp i luften.

Det är något som man faktiskt sällan hör omnämnas – inte ens i den där gruppen för kyrkentusiaster som jag är med i på Facebook (eller kanske allra minst just där förresten).
När det talas om kyrkors historia och konstruktion så är det alltid bara arkitekten som nämns: ”detta är Zettervalls stora mästerverk”, ”ett mäktigt konstverk av Jean de la Vallée”, ”här har Tessin verkligen gjort en oerhörd insats”. Men inget om byggnadsarbetarna. Och då kan man ändå misstänka att det var många av dem som faktiskt strök med. Som tappade taget och singlade ner från Guds hustak, ner mot en säker död, utan att de för den skull fick några vackra epitafier uppsatta åt sig inne i kyrkan när den var klar.
Det sägs aldrig någonting om dessa arbetare. Jag har aldrig sett ens en tillstymmelse till statistik över antalet omkomna arbetare vid kyrkbyggen. (Eller finns det någon historiker som har uppgifter om det?) Den statistiken verkar ha rensats undan fullständigt, som om kyrkan skämdes över den.

Nu ska jag inte bli för hård. Naturligtvis kan man inte döma ut alla byggnadsverk som restes för länge sedan utan säkerhetsutrustning ... det är ju många fler än bara kyrkorna, och man kan inte i längden gräva ner sig i hur hemska omständigheterna var när de byggdes.
Sedan är kyrkor fortfarande fantastiskt vackra och jag är verkligen förtjust i att titta på och besöka dem. Såväl kulturlandskapet som det andliga livet skulle vara mycket tråkigare utan dem. Och visst är de heliga rum som utformats till Guds ära.
Men samtidigt får man onekligen en olustig känsla i maggropen när man tänker på vilket pris det måste ha haft. Om man är kyrkspanare som jag så lägger den tanken onekligen lite sordin på stämningen.


Katarina kyrka – hur många kan det ha varit som fick sätta livet till när den först byggdes på 1600-talet?

En liten novell om – och på – extremt maskinöversättningsspråk!

Här följer en liten experimentell novell som jag har skrivit. Läs först så ska jag förklara sedan.


DEN HÄPNADSVÄCKANDE NY ORDLISTA PROJEKT

Gång uppå en tid där var en multinationell företag, vars chefer tanke detta översättning var så irriterandes dyr och onödig. Allt dom översättarna vem hade till vara anlitad för översättande, och den pengar den företag hade till betala dem för det … brunn, inte en lott av pengar, eftersom översättarna säkerligen vann’t behöva nåt stor ersättning, men stilla ganska en lott i den lång springa. Det var allt så ineffektiv och tid-förbrukande och störande. Varför gjorde där rentav ha till vara sådan en sak som språken och språk skillnader i den först plats? Så mycket pengar kunde vara sparade, så många kostnader kunde bli skonad, om språken och översättningar kunde vara … just rationaliserad bort!
Om det bara hade inte varit för den irriterande faktum detta den folk av den värld faktiskt ville till pinne till deras äga språken.
Så, den företag kom upp med ett utmärkt idé, och allt den annan företagen på Jorden omfamnade detta idé också, eftersom de insåg den underbar potential av det.

Den idé var att sätta upp en väldig ordlista, en ny lista av orden, baserad på Engelska, men med versioner i allt annan språken. Den huvudsaklig funktion av denna ordlista var att där skulle vara nej synonymer eller tvetydigheter. Etta Engelska ord skulle ha bara etta motsvarighet i allt den annan språken. Och varje ord i allt den annan språken skulle bara ha etta motsvarighet i Engelska (och därmed i allt annan språken också). För exempel, den Svenska ord ”ljus” skulle vara översatte till inget annat men ”light” i den Svenska-Engelska par av denna ordlista system, och likaledes, den Engelska ”light” kunde inte vara översatte till nånting annat men ”ljus”.
Den multinationell företag och den annan företagen verkligen gillade denna idé. Speciellt deras ekonomer och teknologer gillade det, eftersom det var så underbart rationell och effektiv och god för ekonomisk tillväxt. Den ordlista skulle lösa den översättning problem gång och för allt. Med den synonymer och tvetydigheter eliminerade, maskin översättning skulle vara så mycket lättare, eftersom det var den synonymer och tvetydigheter detta hade gjord maskin översättning hård till handtag före. Nu den idé var, i den lång springa, till förenkla allt den språken av den värld med den hjälp av denna ordlista, uppnående lite konsekvens och order. Denna lösning menade detta nej språk hade till vara avskaffade – efter allt, det skulle inte vara fager till fullständigt avlägsna allt språken men Engelska – men de skulle vara logisk. Så briljantliknande logisk. Det skulle förmodligen bidra till fred och harmoni också, i etta väg eller den annan (sade den chefer). Och då, mest viktigt, allt denna pengar där var till förtjäna, eftersom nej översättarna skulle vara behövde nåt mer: bara fri maskin översättning och inget annat.
Allt detta var krävde var en spenslig adaptation; den folk i allt icke-Engelska talande länder skulle av bana ha till byta deras språk vanor en pytteliten bit, till vara kapabel till dana full använda av den ny Engelska-baserad ordlista språk. Men detta skulle säkerligen vara nej stor överenskommelse. Den byta kunde inte möjligen vara detta drastisk. Den språken av den värld kunde inte avvika detta mycket från varje annat. Eller så den ekonomer och teknologer tanke.

Och de startade arbetande på det. Första de hade att anlita översättarna att sätta upp den ordlistor från Engelska till allt den respektive språken. En kosta igen, detta’s sann, men den chefer fann tröst i den faktum detta vid minst detta var den sist tid.

Till deras överraskning, där voro nej allvarlig översättarna vem ville till ta del i den ordlista arbete. Den chefer (och den ekonomer och teknologer) gjorde inte verkligen förstå varför, men vid sist de lyckades till hitta en bukett av oseriös översättarna vem godkände till göra den jobb. Den god sak om denna var detta eftersom dom översättarna voro oseriös, de även godkände till göra den jobb för ganska en låg avgift.
Efter lite tid, den översättarna hade slutförde deras arbete. De hade nu skapade en väldig sätta av ordlistor, var varje ord hade bara etta motsvarighet i varje av den annan språken av den värld. Den chefer, gnuggande deras händer och leende förnöjsamt, mottog den ordlistor och omedelbart lanserade den ny språk reform.

Och den var en succé.
Eller var den?
Brunn, många folk klagade av bana, inte bara den översättarna vem hade nu bli arbetslös (inklusive den ettor vem hade varit arbetande med den ordlista), men även en lott av vanlig folk vem fordrade för lite konstig skäl detta de hade svårigheter läsande och förstående texter i deras äga språk. Den språk reform rentav gav stiga till uppror och revolter i åtskilliga delar av den värld.
Men detta gjorde inte angelägenhet väldigt mycket, eftersom den chefer (och den ekonomer och teknologer) hade uppnådde vad de ville – enkelhet, effektivitet, tillväxt, och profiter. Fående rensa av allt den onödig och tid-förbrukande (inte till säga tråkig) språk aspekter var sannerligen värd den pris.

Göra du hitta denna historia osannolikt?
Brunn, jag’m inte så säker. När den kommer till attityd till översättning i den affärsliv värld, där är redan en lott av dumhet åkande på.

DEN SLUT



Färdiga? Begrep ni något? Inte? Det är lugnt, ni ska strax få läsa samma historia på engelska också, mer begripligt.
Ja, om jag får förklara så har jag alltså från början skrivit den här texten på engelska. Därefter har jag översatt den till svenska, men det har jag gjort som en översättningsmaskin. Alltså manuellt, själv, utan Google Translate, men ändå ord för ord, med den strikta principen ”ett engelskt ord får bara motsvaras av ett enda svenskt ord, och vice versa”, precis så som det går till i novellen. (Med reservation för att jag av misstag har råkat använda ett eller annat ord på fel ställe här och där – det var ingen lätt uppgift detta!)
Jag gjorde alltså det hela som ett litet intressant experiment, och hur befängt och skrattretande det än kan verka, så tror jag att det finns anledning att oroa sig i någon mån. För jag som är insyltad i översättningsbranschen vet att inställningen till språk och språkskillnader ofta kan vara synnerligen naiv, och engelskan fungerar verkligen som mall i översättningsverktygen och kvalitetskontrollerna på ett sätt som kan vara rent hårresande.
I alla fall, här kommer nu mitt engelska original.


THE AMAZING NEW DICTIONARY PROJECT

Once upon a time there was a multinational company, whose managers thought that translation was so annoyingly expensive and unnecessary. All those translators who had to be hired for translating, and the money the company had to pay them for it … well, not a lot of money, because translators certainly won’t need any big remuneration, but still quite a lot in the long run. It was all so inefficient and time-consuming and disturbing. Why did there even have to be such a thing as languages and language differences in the first place? So much money could be saved, so many costs could be spared, if languages and translations could be … just rationalized away!
If it only had not been for the annoying fact that the people of the world actually wanted to stick to their own languages.
So, the company came up with an excellent idea, and all the other companies on Earth embraced that idea too, because they realised the wonderful potential of it.

The idea was to set up a huge dictionary, a new list of words, based on English, but with versions in all other languages. The main feature of this dictionary was that there would be no synonyms or ambiguities. One English word would have only one equivalent in all the other languages. And each word in all the other languages would only have one equivalent in English (and thereby in all other languages too). For example, the Swedish word “ljus” would be translated to nothing else but “light” in the Swedish-English pair of this dictionary system, and likewise, the English “light” could not be translated to anything else but “ljus”.
The multinational company and the other companies really liked this idea. Especially their economists and technologists liked it, because it was so wonderfully rational and efficient and good for economic growth. The dictionary would solve the translation problem once and for all. With the synonyms and ambiguities eliminated, machine translation would be so much easier, because it was the synonyms and ambiguities that had made machine translation hard to handle before. Now the idea was, in the long run, to simplify all the languages of the world with the help of this dictionary, achieving some consistency and order. This solution meant that no language had to be abolished – after all, it would not be fair to completely remove all languages but English – but they would become logical. So brilliantly logical. It would probably contribute to peace and harmony on Earth as well, in one way or the other (said the managers). And then, most importantly, all this money there was to earn, because no translators would be needed any more: only free machine translation and nothing else.
All that was required was a slight adaptation; the people in all non-English speaking countries would of course have to change their language habits a tiny bit, to be able to make full use of the new English-based dictionary language. But that would certainly be no big deal. The change could not possibly be that drastic. The languages of the world could not differ that much from each other. Or so the economists and technologists thought.

And they started working on it. First they had to hire translators to set up the dictionaries from English to all the respective languages. A cost again, that’s true, but the managers found comfort in the fact that at least this was the last time.
To their surprise, there were no serious translators who wanted to take part in the dictionary work. The managers (and the economists and technologists) did not really understand why, but at last they managed to find a bunch of unserious translators who agreed to do the job. The good thing about this was that because these translators were unserious, they also agreed to do the job for quite a low fee.
After some time, the translators had completed their work. They had now created a huge set of dictionaries, where each word had only one equivalent in each of the other languages of the world. The managers, rubbing their hands and smiling contently, received the dictionaries and immediately launched the new language reform.

And it was a success.
Or was it?
Well, many people complained of course, not only the translators who had now become unemployed (including the ones who had been working with the dictionary), but also a lot of common people who claimed for some strange reason that they had difficulties reading and understanding texts in their own language. The language reform even gave rise to rebellions and revolts in several parts of the world.
But that did not matter very much, because the managers (and the economists and technologists) had achieved what they wanted – simplicity, efficiency, growth, and profits. Getting rid of all the unnecessary and time-consuming (not to say boring) language aspects was indeed worth the price.

Do you find this story unlikely?
Well, I’m not so sure. When it comes to attitude to translation in the business world, there is already a lot of stupidity going on.

THE END

Katalonien och andra ”länder som vill bli självständiga”

Några ord om vad som händer i Katalonien just nu. Det känns intressant eftersom jag är gammal vän av den spansktalande världen med dess olika språk – har ju faktiskt pluggat en del spanska och då lärt mig en del även om Katalonien. Plus att enda gången jag varit i Spanien så var det i just Katalonien, och jag minns att det redan då 2001 stod LIBERTAT (katalanska för ”frihet”) målat på klippväggar och byggnader här och där.

Så här tycker jag: att egentligen gillar jag när det bildas nya länder och områden gör sig självständiga. Inte för att jag har någon idé om ”nationalstaten” eller så, men jag tycker det är förståeligt att folk som har ett gemensamt språk gärna också vill ha ett eget land där de kan tala det språket och använda det som officiellt lingua franca, utan att känna sig som en undanskuffad minoritet. Det behöver inte alls ha med osund nationalism att göra utan bara en längtan efter rättigheter och just frihet.
Dessutom tycker jag på det hela taget att ju mindre länder desto bättre (och ju mindre administrativa områden desto bättre för den delen). Det är att föredra framför att en del länder blir obehagligt stora och mäktiga, att allt centreras till vissa storstäder och regioner på mindre och mer perifera områdens bekostnad, eller att en massa områden trycks ihop till unionsstater där alla kanske inte får delta på samma villkor. Jag ser då hellre en massa små länder (även om det blir många att hålla reda på) som ändå kan samarbeta med varandra i internationella organisationer som FN och EU och ha rörlighet mellan sig.
Med detta i åtanke har jag i princip ingenting emot ett självständigt Katalonien, utan skulle tvärtom tycka det var kul (jag skulle också gärna se självständighet för Skottland, Wales, Grönland, Färöarna med flera, för att inte tala om Tibet).

Men samtidigt får förstås inte självständighetsivrarna inte gå till överdrift i sin nationalistkänsla, som t.ex. Vlaams Belang verkar göra i Flandern, och det måste också finnas respekt och förståelse från båda sidor i självständighetsprocessen: vänskapliga skilsmässor så att säga. Och för närvarande känns det ändå som att med just Katalonien så går allting bara helt fel.
Närmare bestämt så gör alla fel: Katalonien som nog ändå är alltför förhastade med att genomföra folkomröstning och förklara sig självständiga efter det, Spanien som beter sig som på Francos tid när de försöker stoppa det hela med våld, och EU som står bredvid och inte törs göra någonting. Det leder verkligen inte till något gott alls. Beklagligt. :(
Hur man ska lösa det hela anar jag inte – kanske genom att förhandla om en ändring av Spaniens grundlag så att det åtminstone blir möjligt för Katalonien att rösta en gång till på ett sätt som kan godkännas? – men just nu känns det som om ingen ändå vill lyssna på några förslag.

Jag trodde i min enfald att ett land mitt i Europa hade åtminstone någon sorts förmåga att lösa problem genom att prata med varandra istället för att låta kaoset ta över. Synd på Katalonien och Spanien som förtjänar bättre.