lördag 10 november 2018

Jag vill motionera – men hur?


Vilket är egentligen det bästa sättet för mig att motionera ...?
Det vet jag verkligen inte alls, och jag är nästan desperat att få veta det, för på något sätt vill jag faktiskt motionera och behöver det också. Jag är kanske inte jätteöverviktig (ca 87 kg, 183,5 cm), men minskar ändå gärna på midjemåttet en bit (ca 100 cm) och vill helst vara någorlunda i form, för hälsans skull. Så vilken metod ska just jag använda? Som inte är direkt plågsam men ändå effektiv? Om ni som läser detta är dietister eller hurtbullar eller idrottslärare eller något annat käckt, så får ni gärna ge mig ett råd. Har ni ingen möjlighet till det kanske ni vill läsa ändå bara för att få en inblick i min anspråkslösa vardag. :)

Just nu är läget följande. Jag har en hund och går promenad med honom två eller tre gånger om dagen – att ha hund är det bästa sättet att få motion, säger ju många.
Men jag har på känn att det inte riktigt räcker med det. Därför har jag på sistone utökat en av promenaderna (lunchpromenaden) genom att inleda den med en språngmarsch: jag försöker springa hela vägen upp för den långa, branta backen som börjar vid vårt hus. Dessutom kommer det en annan, kortare uppförsbacke längre bort som jag också tar springande. En sorts ”intervallträning” kan man kalla detta, och nog gör det mig andfådd alltid.
När jag sedan kommer in igen efter denna ”lunchpromenad plus”, så brukar jag dessutom fortsätta med några manövrar till. Dels gör jag några hängande armlyft i bjälkarna under taket på altanen, och därefter gör jag ”plankan” samt så många ordentliga situps som jag orkar (försöker öka successivt för varje vecka) inne på vardagsrumsgolvet. Mycket smärtsamt, och om jag ska vara ärlig så avskyr jag det, men jag gör det i alla fall bara för att det troligen är nyttigt.
Jag har dessutom en annan taktik, mer passiv, och det är att jag hela tiden står upp när jag jobbar. Jag arbetar 100 % vid en dator och den står på ett höj- och sänkbart skrivbord, och numera har jag bordet upphissat konstant och sitter aldrig ner – för stillasittande är ju en stor riskfaktor och det undviker jag alltså nu helt på jobbet. Jag hoppas naivt på att kilona på detta sätt ska rinna ner i fötterna på mig och försvinna, och ibland känns det faktiskt som det funkar: jag kan vara rätt sliten i kroppen vid dagens slut. Å andra sidan kanske det inte är så nyttigt för höfterna och så? Jag vet inte, men jag har prövat det där ett tag nu.
Dessa saker – promenader, ibland med lite spring, plus armlyft/plankan/situps, och så att bara jobba stående – är det som jag gör varje vardag för närvarande. Frågan är om jag borde göra mer, eller ändra på något?

Grejen är att det nuvarande upplägget inte känns så tillfredsställande. Plankan och situpsen är som sagt direkt plågsamma, och löpningen uppför backen är kanske lättare att stå ut med men samtidigt har den en stor nackdel. Det är nämligen besvärligt att springa när jag har hunden med mig; när jag sätter igång så springer han inte bara snällt med utan hoppar och skuttar och nafsar i sitt koppel, och ofta stannar han upp och stretar emot så att det blir ett ytterst otrevligt ryck när jag ska försöka få honom med mig. Det blir liksom ingen rolig löpning på det sättet, och det är nästan så jag tänker att det skulle gå bättre om jag inte hade hund. För då skulle jag kunna springa, mer ostört och längre sträckor, på en del av de tider då jag nu promenerar. På ett sätt skulle inte det alls kännas så dumt.
Nåja, nu har jag ju hund och kommer att ha det ett tag till, så promenadvanan kommer att fortsätta med eller utan löparsträckor. Däremot skulle jag kanske kunna ta en extra löprunda utan hund, har jag tänkt. Å andra sidan blir det mer tid som går åt då – tid har jag inte alltid gott om. Dessutom finns det ett stort hinder för regelbunden löpning, och det är att på vintern och vårvintern är det helt enkelt inte möjligt att springa här på ön där jag bor. Det är för halt och slaskigt och moddigt, och det förhindrar inte promenader, men väl löparturer. Så hur gör man då? Blir det över huvud taget av att man ger sig ut och springer i ur och skur? Gå med hunden måste man göra även om regnet vräker ner, men löparrundor är kanske lättare att ställa in på grund av vädret … det krävs hypergod karaktär för att disciplinera sig till att springa.
Jag borde alltså kanske fundera på ytterligare, alternativa motionsformer – och åter igen, det jag vill uppnå är framför allt att få ner midjemåttet samt ha någorlunda kondis och slippa hjärt- och kärlsjukdomar. Stora muskler och sådant är mindre viktigt.

Men vad gillar du då? undrar kanske någon hjälpsamt. Det är ju viktigt att du väljer en motionsform som du tycker är rolig också och inte bara plågsam. Träna på gym? Simma?
Ja, båda de sakerna har jag tänkt på. Eller kanske inte träna på gym så mycket förresten, för där skulle jag mest bara känna mig bortkommen, och att lyfta skrot skulle förmodligen också kännas plågsamt på ungefär samma sätt som plankan och situpsen gör nu. Simma däremot skulle inte vara dumt alls, för simning är nog nästan den motionsform som jag uppskattar allra mest. Det finns bara en hake: närmaste simhall ligger 20–25 minuter bort, i Stenungsund, och jag vistas enbart hemma på dagarna och jobbar hemifrån. Ska jag ta för vana att göra extra bilturer till simhallen på ett miljöovänligt och tidsödande sätt? Hur ofta då i så fall? (Detta gäller även gym, om jag ändå skulle börja luta åt det: närmaste gym finns 15 minuter iväg.)
Ytterligare ett alternativ är cykling, som jag gillar nästan lika mycket som att simma. Men där kan vädret spela in, precis som med löpning. Dessutom kräver regelbunden cykelmotion inköp av en bättre cykel. Inte för att det skulle spela jättestor roll förstås.

Innan jag sammanfattar borde jag nog egentligen säga något om mina matvanor också, för de spelar ju in … men det är lite komplicerat. Jag äter ganska rejäla portioner till lunch och middag, eftersom jag är en matglad herre, och brukar inte heller kunna låta bli att stoppa i mig en del godis och snacks på helgerna och så. Det sistnämnda kan jag emellertid ransonera om jag vill, har jag märkt – där är problemet bara att hustrun gärna lockar med godsaker och tycker att det är så tråkigt om jag inte är med och äter något gott ibland. Hon rekommenderar istället att jag minskar mina lunch- och middagsportioner, kombinerat med det ”träningsprogram” jag just nu har (det är hon som har föreslagit det där med backlöpning, planka och situps), och den portionsminskningen är något som jag har betydligt svårare för. Vet inte riktigt hur jag ska få ihop den ekvationen.

Ja, så här ser mina funderingar ut. Jag tar väldigt tacksamt emot tips på något upplägg som kan passa alldeles lagom just för mig, med tanke på alla de aspekter jag nämnt nu: vad jag gillar och ogillar i idrottsväg, hunden, omgivningarna, dagsschemat, logistiken, matvanorna.
Ska jag nöja mig med hundpromenaderna och tänka att de är bättre än inget? Vad blir annars bäst? Gör jag rätt i att stå upp och jobba hela tiden? Är det bättre att ha hund än att inte ha någon? (Fundering för framtiden när nuvarande hund går ur tiden.)
Frågorna är många. Svara gärna om ni kan.

tisdag 6 november 2018

Svartmålningen av S – några tankar två månader efter valet


De senaste månaderna har jag tyckt att det varit förhållandevis mycket angrepp mot socialdemokraterna. Påpekanden om att de minsann har ett skumt förflutet och att de styrs av islamister och allt vad det kan vara. Försöken att framställa S i dålig dager är ovanligt markanta i år.
Grejen är att det verkligen inte är någon slump att det sker just nu.

Det är egentligen väldigt slugt alltihop. För grejen är ju att hur mycket alliansen än försöker slingra sig i regeringsfrågan, så är det så att borgerliga sympatisörer (som jag själv till exempel som röstade på C) står i en valsituation, där de måste välja vilken sida de ska samarbeta med för att kunna få inflytande, S eller SD. Själv tvekar jag inte ett ögonblick: det är inte ett val mellan pest och kolera utan snarare mellan förkylning och kolera, där jag föredrar S alla gånger. Många borgare tror jag också håller med mig om det. Men inte alla, utan det finns ju vissa som hellre drar åt SD-hållet. Och de, liksom SD själva, vill gärna att valet i fråga ska framstå som ett val mellan två mer jämbördiga parter.

Detta uppnås alltså genom att man svartmålar S så mycket som möjligt, så att högerfolket gradvis, en liten bit i taget, får intrycket att det kanske är hugget som stucket vad man väljer och att man då lika gärna kan samarbeta med SD istället. Om man inte rentav bestämmer sig för att de är bättre.
Med tanke på att många på högersidan redan anser att V är ungefär lika skurkaktiga som SD (om inte mer) och att MP är i absolut bästa fall ett gäng inkompetenta stollar, så finns redan gynnsamma förutsättningar för att jobba på det här sättet. Det är liksom bara en snäppet tjockare svartmålning av S som återstår för att alliansens våg ska tippa över åt fel håll och borgarna ska börja föredra SD. Och det är den svartmålningen som taktiskt görs hela tiden. Den görs av SD själva - lägg märke till deras film i somras där de försökte baktala S och partiets historia. Men den görs också av många inom M, som gärna ägnar sig åt att påpeka socialdemokraternas ständiga skumrasktaktik, fiffel och fulspel. Och den görs inom KD och rent allmänt i kristna kretsar. Där brukar den gamla konspirationstanken komma fram, den där att sossarna i snart 100 år har jobbat för att avkristna Sverige ... och i kristna trådar ser jag ständiga påminnelser om hur förskräcklig och antikristlig den rödgröna socialismen är. (Det där har jag tänkt ta upp i ett långt blogginlägg vid tillfälle, men strunt i det nu.)
Vid de tillfällen då sedan partierna till vänster själva hjälper till, genom att bete sig på ett sådant sätt och säga sådana saker så att de högervridna kan utbrista "vad var det jag sa?" (vilket händer ibland), så blir situationen ännu värre.

Ju mer detta fortsätter, ju mer uttalad denna polarisering och denna demonisering blir mellan de rödgröna och alliansen, desto bättre går det för SD att sjunga sina listiga, lockande toner för de borgerliga om att det gamla fina kristliga Sverige är förstört och att det är samarbete med SD som är lösningen för att återupprätta det. SD blir det borgerliga alternativet.
Jag påstår inte att alla borgare och alla kristna som förfasar sig över vänstern har en dold agenda att pusha fram SD, absolut inte. Men det finns ett visst mönster inom deras sfär, som många av dem intet ont anande tyvärr rycks med i: ett mönster som gynnar SD. Så skulle man kunna uttrycka det.
Och jag blir mer och mer desperat att bara utbrista: gå inte på det! Man kan ha bestämda negativa åsikter om socialdemokraterna, men man måste ändå inse att steget från dem till ett unket, smygfascistiskt parti som Sverigedemokraterna är synnerligen långt.

lördag 3 november 2018

Ett andligt eko


Jag var i kyrkan i Jönköpings Sofia i förmiddags (vi är i Småland på allhelgonaresa just nu). Kören sjöng mycket vackert och det blev ännu vackrare med akustiken: genklangen under de mäktiga nygotiska valven. Sofia är en härlig kyrka.
Det slog mig att jag är väldigt förtjust i eko överlag, särskilt då i musik; jag gillar låtar med en ekande och simmig ljudbild, och när jag spelar piano använder jag gärna vänsterpedalen flitigt så att tonerna rinner ihop (detta trots att min pianolärare när jag var barn tyckte att man skulle vara försiktig med det).
Och genklang och eko och sådana ljudeffekter på orgel och körsång i kyrkliga sammanhang gör alltid att jag känner en extra dos av andlighet och himmelsk närvaro. Det tyckte jag redan i barndomen på ”Kyrkodagarna” i Uppsala: att liturgiskt mässande, körstämmor och borduner som ekade mellan stenpelarna i domkyrkan eller Helga Tref gjorde det extra högtidligt. Mycket just på grund av själva ljudmiljön i sig. Att bara sitta still och lyssna och vaggas in och omslutas av en andlig ”Wall of Sound”. Det är något stort andäktigt över det.

Jag kan tänka mig att inte alla kristna ser det riktigt så. En del anser ju att traditionella gudstjänstfiranden, särskilt de högkyrkliga/katolska, ofta är stendöda och att det inte finns någon Ande i sådana där gammaldags tillställningar där man möglar i en kyrkbänk. Liturgisk sång och sånt ger på sin höjd någon sorts teaterstämning och ingen äkta gudsnärvaro, verkar de resonera. Upp och hoppa och lyfta händer och personlig hänryckning ska det vara, och hellre då på möte i en idrottshall än i en opraktisk gammal kyrkobyggnad som det inte ens kommer särskilt mycket folk till.
Men med all respekt för den sidan så vet jag inte om jag håller med. Har inte Gud skapat ekot? Och andra akustiska fenomen? Ligger han inte bakom väldigt många olika former av musik? Kan han inte använda den? Kan det inte finnas en försmak av himlen även i ekot av kyrkosång?

Jag tvivlar inte alls på att karismatiker och lågkyrkliga blir berörda och gripna av Anden vid sina möten - det kan jag också bli, vid andra tillfällen, och dessa kristna ska absolut få ha denna form av dyrkan ifred. (Det finns ”liturgiivrare” som föraktar frikyrklighet, och det är inte särskilt bra det heller.)
Men samtidigt vill jag också ha respekt och slippa ifrågasättanden för att jag upplever Gud i ett kyrkligt eko. För jag känner mig berörd på något sätt av denna ”himmelska akustik”, även om det kan verka som jag sitter passiv och förslöas av en andligt livlös gudstjänstform.

fredag 6 juli 2018

Om fotboll, manligt och kvinnligt


Som de flesta nog har märkt (jag vet inte hur man skulle ha burit sig åt för att inte märka det) så pågår herrfotbolls-VM just nu. Och igår hade jag en intressant liten Facebook-diskussion om fotboll och könsroller.
Det var nämligen så att en av mina Facebook-vänner (kvinnlig) delade en skämtteckning. På den ser man en kille som säger till sin tjej ”Jag kan göra vad som helst för dig, älskling”, varpå tjejen svarar ”Strunta i fotbolls-VM”, och då sparkar han ner henne för ett stup.
Detta var inte det första skämt jag såg i den stilen, för liknande grejer har förekommit tidigare under VM. Det finns t.ex. en bild med en kille och en tjej i en TV-soffa, där först tjejen sitter och gråter och killen säger ”lugna dig, det är bara en film”, och sedan är det killen som gråter och tjejen som tröstar: ”lugna dig, det är bara fotboll”.
Visst är båda de här skämten roliga på ett sätt – särskilt det med TV-soffan, det var ganska träffsäkert – men jag har ändå börjat tröttna på det där motivet med att killar är galna i att titta på fotboll och tjejer ointresserade. Det stämmer ju bevisligen inte alltid, eftersom det finns gott om kvinnor som följer herrfotbolls-VM just nu (väldigt många, skulle jag rentav påstå) och även en hel del män som inte intresserar sig för det.
Därför svarade jag på min Facebook-väns delning och framförde kritiken att jag tyckte det där var lite onödigt könsstereotypt. Varpå jag fick mothugg från både henne och en annan gemensam vän (också kvinnlig) och det blev en liten minidebatt – i all vänskaplighet förstås, men ändå en diskussion. Invändningarna från damerna var att man inte behöver se stereotyper i allt och inte vara så lättkränkt i genusfrågor, plus att kvinnor och män ju faktiskt är olika.

Jag tycker det där är intressant. På vilket sätt yttrar sig egentligen könsrollerna när det gäller fotboll? Och vilket perspektiv borde man ha? Det finns vid närmare eftertanke helt skilda infallsvinklar.
Mina två kvinnliga Facebook-vänner hade i sina svar till mig en ganska genuskonservativ syn, får man nog säga … i vår diskussion var det nog snarast jag som framstod som feministisk, då jag hävdade att skiljelinjerna mellan män och kvinnor inte behöver vara så tydliga, särskilt inte i attityden till fotboll.
Å andra sidan hade det faktiskt varit precis lika möjligt att se mig som en antifeminist med mina inlägg – för det jag gjorde var ju att inte vilja se en viss könsstruktur, och strukturer är precis det som feminister brukar uppmärksamma och kritisera.
Så vad är jag egentligen: kvinnosaksperson eller raka motsatsen?

Jag kan dessutom berätta om ett annat fall som också har med fotbolls-VM att göra, och som väcker liknande frågor. Varje sommar brukar ju som bekant SVT sända ”Morden i Midsomer” på tisdagar, och de somrar då det är stora fotbollsevenemang – vilket det ju är rätt ofta – brukar Midsomer vissa tisdagar få maka på sig i TV-tablån. (I år händer det bara en gång, nämligen nu på tisdag; i övrigt har SVT undvikit krocken genom att låta tisdagsmatcherna sändas av TV4.)
För några år sedan var det andra Facebook-bekanta till mig som klagade över detta, och jag minns att en ”vän till en vän” till och med tolkade in ett könsmaktsperspektiv i det hela: att kvinnor gillar Midsomer och män gillar fotboll och naturligtvis är det männen som får gå först. Jag försökte mana till lugn och sans och komma med vissa andra perspektiv, och gjorde då bland annat samma påpekande som nu igår, alltså att många kvinnor tittar på fotboll och många män tittar på Midsomer (och att jag själv tittar på båda med stor förtjusning). Men jag har för mig att mina kommentarer inte föll i särskilt god jord.

Så var borde man sätta in stötarna när man debatterar det här? Ska man enligt principen om lika möjligheter/rättigheter bejaka kvinnors fotbollsintresse, som ju faktiskt ändå förekommer, eller ska man tvärtom ta fasta på uppdelningen i manliga och kvinnliga intressen för att kunna bemöta diskrimineringen av de sistnämnda? Och borde jag som fotbollsintresserad man (låt vara en man som aldrig känt sig särskilt typiskt manlig) kanske rentav låta bli att uttala mig över huvud taget? Jag kanske bara är en odräglig ”mansplainer”?

Det går faktiskt att göra upp en lista över diverse aspekter på det här med fotboll, könsroller och jämställdhet – saker som tål att reflektera över.
1. Det är ett faktum att många män är totalt och osunt uppslukade av fotboll och försummar sina relationer på grund av det, vilket inte är så lyckat … sådant kan man både kritisera och skämta om.
2. Men man kanske också ska ställa sig frågan om det inte finns kvinnor som är lite väl oresonligt svartsjuka på männens fotbollsintresse? Alla har ju rätt till fritidsintressen och att få ägna sig åt dem, så länge det inte går till överdrift – och det är väl inte omöjligt att kvinnor i en del fall visar ett alltför stort förakt mot männens hobby? Eller?
3. Plus att det alltså finns tvärtom-fall där det är kvinnan som är intresserad och mannen inte.
4. Man får heller inte glömma att många tjejer inte bara tittar på utan faktiskt själva spelar fotboll. Är det inte något av en orätt mot de tjejerna att envisas med att fotboll och fotbollsintresse är något typiskt manligt?
5. Å andra sidan finns också problemet att tjejers fotbollsspelande är kraftigt diskriminerat: dam-VM ägnas inte alls lika stor uppmärksamhet (inte heller av mig, det är en brist jag har, det måste jag erkänna), trots att Sveriges damer legat i världstoppen betydligt oftare än herrarna. Ett problem som är ännu värre i damallsvenskan, och fotbollstjejerna har på alla sätt mindre och färre resurser än killarna. På det området finns det mycket att göra.
6. Men just därför, åter igen, är det väl inte lämpligt att tillskriva allt fotbollsintresse till männen? Eller ska man på sin höjd köra en könsuppdelad variant där killar får titta på herr-VM (i lagom doser) och tjejer på dam-VM …?

Det är idel dilemman, helt enkelt, när man ska försöka göra sig en bild av situationen. Visst är det onekligen så att fotboll och fotbollstittande alltjämt är en mansdominerad fritidssyssla. Men betyder det att man ska ta för givet att det är så det är, och tala om ”männens fotbollstittande” på ett sätt som cementerar könsrollerna?
Själv har jag något slags slutsatser, som jag kan formulera så här:
Jag tycker att både män och kvinnor har rätt att intressera sig för fotboll, att spela fotboll och att titta på fotboll. Både män och kvinnor har också rätt att inte intressera sig för fotboll. De har rätt att välja själva vilka fotbollsevenemang de intresserar sig för. Detta intresse och denna utövning (eller icke-intresse och icke-utövning) har män och kvinnor dessutom rätt till på lika villkor. Och de har rätt att göra det utan att bli onödigt pikade för det. Ömsesidig respekt.
Egentligen borde väl de flesta hålla med mig om det här?
Jag tycker dessutom att även om det finns vissa könsrollsmönster i samhället, och dessa kan behöva problematiseras, så får man aldrig glömma att uppmärksamma undantagen – de fall då män respektive kvinnor inte följer de vanligaste rollerna. I mitt tycke är det nästan mer väsentligt och konstruktivt att se till dessa befriande undantagsfall än att sortera in män och kvinnor i olika fack.

Själv följer jag med stort intresse herrfotbolls-VM just nu (dock inte de matcher som gått samtidigt som ”Morden i Midsomer” …). Jag tycker spontant att det är ett rätt stort och betydelsefullt tillfälle, inte minst för att Sverige är med till kvartsfinal och det händer inte var dag i herrfotbollen. Men om det finns folk som inte ens nu blir särskilt engagerade i det där med fotboll, så tycker jag att det må vara hänt – jag kan väl inte tvinga dem att vara intresserade. Lika lite som de kan uppträda intolerant mot mig för att jag tittar. Ömsesidig respekt, igen.
Som gamle påven Johannes Paulus II sade: ”Fotboll är världens viktigaste oviktiga sak.” Det ligger något i det.

torsdag 21 juni 2018

Varför ilska mot tåg och inte mot bilar?


Nyligen var det en tragisk olycka i Stenungsund (som är en av de närmaste tätorterna där jag bor). Det inträffade på en järnvägsövergång för fotgängare – det var en kille som skulle gå över och blev påkörd av tåget och omkom.
Fruktansvärt och djupt sorgligt naturligtvis, och samtidigt också väldigt onödigt, för just den där övergången har det nämligen inträffat dödsolyckor på redan tidigare. Det är ett lurigt ställe där tågen kommer runt en kurva och sikten delvis är skymd av växtlighet. Jag tänker inte spekulera i vilka faktorer som orsakade just den här olyckan, men en riskfylld övergång är det helt klart.
Följaktligen har det också varit mycket upprörda kommentarer till den här nyheten, och kritik mot Stenungsunds kommun och Trafikverket som inte gjort något redan tidigare, och uppmaningar att de måste göra det nu och att tågen måste minska hastigheten. Vilket de nu också kommer att göra, samtidigt som kommunen stänger av övergången och skyndsamt börjar utreda en planskild korsning. Det sistnämnda tycker jag också är en bra idé – det vore inte helt fel med en gångtunnel på det där stället, så folk slipper gå över rälsen. Jag vet att det kan vara rätt nervöst att korsa en järnväg på det sättet, även om man försöker se sig för.

Tyvärr kan jag inte hjälpa att jag också stört mig i viss mån på kommentarerna kring detta. För mitt i all bedrövelse över olyckan så verkar det som en hel del personer lägger skulden på själva tågen, och menar att tåg i sig är farliga och besvärliga och en olägenhet.
Se på den här kommentaren till exempel:
”Stänga dem [järnvägsövergångarna] e en sak, fixa till dem en annan, gör om gör rätt eller dra nytt spår jämte E6:an så vi slipper den där olägliga 1800-tals reliken som skall spärra av hela samhället.”
En sådan replik får mig att skära tänder och känna att det där är allt bra orättvist. Och även om övriga kommentarer kanske inte varit fullt så extrema så var det anti-tåg-stämning i rätt många av dem, och som den stora tågälskare jag är så blev det då att jag reagerade. Det var tragiskt att olyckan inträffade, den hade kunnat undvikas med en gångtunnel eller kanske en lägre hastighet, det är alldeles sant, men man behöver väl inte måla upp tåget som det stora problemet och se det som en mördarmaskin?

Särskilt inte när man jämför attityden med den till bilar. När det gäller tåg så är folk snabba att påpeka att tågen kör alldeles för fort, att det blir olyckor, att det är vansinnigt att de får fara fram så där genom tätbebyggda områden, att rälsen är i vägen för stadsplaneringen och att det är irriterande att man måste vänta vid bommar, att järnvägarna borde dras i utkanten av tätorterna istället. Men föreställ er reaktionerna om man skulle föreslå något liknande för bilar … ”Förbjud biltrafik i Stenungsunds centrum!” ”Bilar ska inte finnas där det vistas fotgängare!” ”Genomfartsleden spärrar av hela Stenungsund, lägg den under jord!” ”Bygg bort gatorna från stadsmiljön!” Vad skulle folk säga om sådana förslag månntro?
Jag vet, jämförelsen kanske haltar något eftersom tåget inte är ett färdmedel som man kommer ända fram till sitt mål med som man gör med en bil, och därför är biltrafik i tätortsbebyggelse mer motiverat. Men i mitt tycke är det också viktigt för kommunikationen att tågresenärer kommer raka vägen in till en centralt belägen station i orten de ska till, och jag anser att även järnvägen kan vara en väl integrerad del av en stadskärna precis som biltrafik på gatorna är (förutsatt att fartgränserna är rimliga för såväl bil som tåg), och om kollektivtrafik i form av bussar eller spårvagnar ses som okej så begriper jag inte varför just tåget måste maka på sig.
I vilket fall som helst så är inställningen till bilars hastighet märklig: där anses fordonet i fråga inte som något hot i lika hög grad, utan tvärtom brukar det väcka ytterst upprörda reaktioner bara det så mycket som antyds att det ska sättas upp en fartkamera någonstans. Ja, när det gäller bilkörande så finns det ju till och med gott om folk som menar på fullt allvar att det är mest trafiksäkert att köra fort (för att det flyter ordentligt då) och att de som kör långsamt utgör en trafikfara. Samtidigt hackar man alltså på tåget för att det går för fort och är för farligt. Bilars hastighet och olycksrisk har vi på något sätt lärt oss att leva med och ha som standard – det finns inte många som skulle börja avsky bilar i allmänhet efter en bilolycka – men tågs hastighet, det är ett hot.

Över huvud taget har jag redan tidigare lagt märke till att människor ofta har en tolerans för biltrafikens brister som de inte har när det gäller tågtrafik. Att man som bilist stannar vid ett trafikljus är något självklart, men måste man stanna för att släppa fram ett tåg är det ett hinder. När man är ute och reser i sin bil och blir försenad, på grund av trafikproblem eller väderförhållanden eller vad det nu kan vara, så skyller man inte det på bilen som färdmedel eller på biltrafiken som fenomen, utan det är bara en försening som man inte kan göra något åt. Däremot om man är ute och åker tåg och blir försenad på grund av liknande strul – då är det själva tågens och tågföretagens fel, och då blir kritiken inte nådig.
(Underligt förresten, att när det gäller kravet på att tågen ska hålla tiden, då är man tydligen inte lika noga med det där att de måste köra långsamt och säkert …)
Jag vet inte riktigt varifrån den här misstänksamheten mot tåg och särbehandlingen av bilar kommer, men visst är den egendomlig.

Själv tycker jag, för att anknyta till den där kommentaren ovan, att det är ytterst märkligt att kalla tågen för en ”1800-talsrelik”. Man kan väl precis lika gärna kalla bilarna för en 1900-talsrelik i så fall. I mina ögon är tåget ett färdmedel i tiden som har alla förutsättningar att leva vidare, inte minst för att det är avsevärt mer miljövänligt än bilen. Tåget ger oanade möjligheter för såväl långresenärer som pendlare som godstransporter, och jag anser verkligen inte att det borde skuffas undan och förvisas till räls utanför städerna och betraktas med skräck och förakt. Rätt använt är tåg och järnvägar storartat!
Den som hackar på tåget, och inte ser att biltrafiken skulle kunna betraktas som minst lika farlig, får helt enkelt mig på sig direkt.

Och just nu är det dagen före midsommarafton och jag följer rapporteringen från den minst sagt kaotiska biltrafiken. Olycka hit och trängsel dit, avåkning här och proppar där … och trots riskerna ger sig folk frivilligt ut i sina bilar i allt detta … just nu framstår bilismen i mina ögon som ett kollektivt vansinne. Men människor bara accepterar det, medan tåget är en olägenhet.
Obegripligt.

torsdag 7 juni 2018

Hårklippning är jobbigt


Har varit hos en frisör idag och fått mig själv och båda grabbarna klippta. Puh. Skönt att ha det gjort.

Trots att jag är uppväxt med en frisör-farfar, som hade kli i fingrarna av längtan efter att få klippa alla han såg, tycker jag mest det är jobbigt att behöva tänka på hårklippning. Det är jobbigt att hitta en bra salong med lediga tider (vi har hittills inte hittat någon som är så bra att vi blivit stamkunder), det är jobbigt att boka en tid (för den ska ju passa med barnens scheman och helst ska det också vara en tidpunkt då det är två frisörer på plats i salongen samtidigt så två av oss kan klippas samtidigt och det då går lite fortare), och inte minst är det jobbigt att instruera personalen om hur frisyrerna ska vara, för det går inte att förklara, jag vet aldrig riktigt ens själv heller, och i slutändan är det mest bara ett lotteri där man får vara glad om det blir hyfsat.

Det känns som en jobbig apparat att klippa sig helt enkelt. Trots mitt arv från farfar. Eller kanske just därför. Som barn hade jag ju en trygghet i att det alltid var farfar som klippte mig och att han alltid gjorde det enligt sin egen invanda herr- och pojkfrisörsskola, utan att jag själv behövde bekymra mig ett dugg. Det är kanske därför jag haft svårt att som vuxen hantera att bli klippt av andra och övervaka när barnen blir det, och bara vill slippa alltihop.

Och om jag fått någon entusiastisk ”hårklippningsgen” från farfar har den nog snarare istället förvandlats till en ”rakningsgen”: egentligen föredrar jag att bara dra en maskin genom trasslet och gå helt avskalad. (Vilket jag ju också har gjort ibland, fast nu var det ett tag sedan.) Hår är opraktiskt, obekvämt, oekonomiskt, ohygieniskt, det är väl lika bra att slippa det, det finns många som skulle vara snyggare utan ... kan jag känna då och då.
Kanske tur att inte alla tänker så, för då skulle frisörerna få arbetsbrist och farfar skulle bli irriterad på mig (även om han själv har lagt saxen på hyllan sedan länge).
Å andra sidan kanske det inte skulle vara så dumt, för de tunnhårigas och cancerbehandlades skull, om det inte var norm med svallande vackert hår utan faktiskt mer accepterat och odramatiskt att inte ha något ...?

Nåja, nu är klippningen alltså avklarad för denna gång och det blev rätt bra (om än konventionellt) på både mig och sönerna. Proffsig frisör på salongen i Stenungsund som vi var på.

måndag 21 maj 2018

Så här tycker jag om Eurovision i Israel


Som man kunde förvänta sig så florerar det nu diverse uppmaningar till bojkott av nästa års Eurovision Song Contest, både i Sverige och andra länder, eftersom det ska hållas i Israel. Jag ska beskriva vad jag själv tycker i den frågan.

För det första så ska jag inte uttala mig så tydligt om vad jag själv har för åsikt i Israel-Palestina-konflikten, för här är det egentligen inte frågan om det, utan om hur man ska hantera när ett stort och roligt evenemang hålls i en stat som är kritiserad av någon anledning (för att de är diktaturer eller anses förtrycka någon eller har dåliga mänskliga rättigheter eller vad det nu kan vara). Här är ju Israel mycket riktigt också kritiserade av vissa, som vill ha bojkott; det är därför jag tar upp ämnet och delvis också riktar mig just till dessa kritiker, men jag överlåter åt läsaren att själv avgöra om Israel är en så kallad ”skurkstat” eller inte.

I alla fall. Det brukar alltid väcka starka reaktioner när stora och roliga tävlingsevenemang hålls i länder man politiskt inte gillar. Och visst kan jag tycka att det är lite besvärligt när ett arrangörsland t.ex. heter Kina, Ryssland eller Vitryssland. Det gäller inte bara Eurovision utan även OS, fotbolls-VM och vad det nu kan vara.
I regel brukar jag dock inte tycka att bojkott är någon bra väg att gå – för de brukar ju inte ha önskvärd effekt ändå, utan blir snarare kontraproduktiva, och man går bara miste om ett intressant och givande evenemang helt i onödan. Bojkotter leder inte någon vart: de kan kanske vara effektiva inom handel och annat, men inte när det gäller evenemang som handlar om nyttiga kontakter och utbyte genom kultur, sport eller vetenskap. Där blir det snarare bara förspillda tillfällen.
Därför finner jag mig nu till exempel i situationen att fotbolls-VM nu i sommar ska gå i Ryssland (och nästa gång i Qatar). Och här kan jag inte låta bli att lite spydigt påpeka att den som förespråkar bojkott av ESC i Israel borde ju verkligen ta konsekvenserna och ignorera fotbollen i Ryssland också … särskilt som Ryssland till skillnad från Israel fick evenemanget av Fifa med flit och inte för att de råkat vinna sig till det.

Och här kommer vi in på en särskilt viktig punkt, min främsta poäng faktiskt, när det gäller just Eurovision. För i den tävlingen är ju nämligen arrangemanget något som ett land får i pris när de vinner. Det gör situationen med Israel i Eurovision till ett specialfall.
Man kan tycka att det är fel att Israel får ordna tävlingen – men då kan man inte hålla på och gnälla om det nu, när de redan har vunnit! Det är en försenad reaktion; det är ungefär samma sak som om Israel skulle vinna guld i någon gren i OS och någon då säger: ”Va? Israel? Är de här? Har de vunnit? Det får de inte! De ska väl för höge farao inte ha någon medalj! Ta genast ifrån dem den! Låt dem inte gå upp på någon prispall och glänsa!”
Om man inte vill att Israel ska vinna och arrangera ESC, då får man vara ute på ett tidigare stadium och kraftigare höja rösten för att Israel ska uteslutas ur EBU, eller vägra att själv vara med så länge Israel är det (som många av arabländerna gör). Men nu är läget på det sättet att TV-bolagen från 42 länder i år gick med på att tävla mot Israel – som vanligt – och då är det ett accepterande av villkoren, inklusive att man är med på att Israel får arrangera om de vinner. Länderna röstade dessutom själva fram Israel som vinnare: det var även Sverige med och gjorde, med 10 poäng från våra TV-tittare och 7 poäng från vår jury. Det är då i mitt tycke ganska ohyfsat, odiplomatiskt och ologiskt att börja ställa krav på bojkott, utan man får tåla leken man gett sig in i och se det som normalt att komma när Israel i egenskap av rättmätig vinnare bjuder in. Om man nu inte uteblir av andra skäl förstås, det är ju inget tvång att ställa upp i Eurovision, men just av politiska protestskäl går det inte.
Lägg följaktligen märke till att de 42 ländernas TV-bolag ännu inte har sagt något om att de tänker bojkotta Israels arrangemang. Därför att det är TV-bolagen som tävlar och de nog har fattat just den här poängen. Protesterna och bojkottuppmaningarna kommer i samtliga fall från andra håll, även om Islands TV-bolag RÚV just nu är utsatta för vissa påtryckningar efter att det startats en petition som en massa folk skrivit under. (Om RÚV verkligen låter sig påverkas av den blir det intressant.)

Vi har också det där med ”politik i Eurovision”. Många brukar klaga på att Eurovision är styrt av politik, och tycker att så ska det inte vara, men om man verkligen vill hålla på den principen så borde också Israel få arrangera tävlingen precis som alla andra. Annars blir det ju politik i Eurovision!
Jag tycker att såväl Eurovision som OS, VM och annat sådant ska vara opolitiskt på det sättet att alla länder är välkomna oavsett politiska och människorättsliga förhållanden där. Själva poängen med den där sortens tillställningar är ju att alla länderna ska träffas och tävla under någorlunda vänskapliga former, vilket ska bidra till allmänt töväder mellan dem. I Eurovision brukar också såväl Israel som många andra länder visa upp sin bästa sida: den toleranta och vänliga. Om ett land med bristande mänskliga rättigheter sedan får arrangera (och just i Eurovision går detta alltså inte att styra över) så får man väl svälja det.
Ur demokratiska länders perspektiv anser jag också att det faktiskt är bättre att politiskt tveksamma länder är med och tävlar än att de blir isolerade. För om de är med blir de, särskilt i Eurovision faktiskt, onekligen påverkade av impulser från övriga länder och kan kanske dra i rätt riktning. Ryssland till exempel utsätts ju i ESC för all möjlig ”gaypropaganda” som de annars brukar göra sitt bästa för att hålla sina medborgare borta från … och det var en härlig episod i Baku 2012 när Tysklands röstavlämnare i direktsändning började komma med små hintar om Azerbajdjans väg mot demokrati. Plus att ESC-bidragen ofta kan vara lite subtilt politiska och innehålla viktiga budskap och anspelningar, även om själva ramen för tävlingen är opolitisk. (Just den lilla tendensen tycker jag är en av de saker som är så härliga med Eurovision!) Jag tror att sådan påverkan, hur liten den än kan förefalla, är mer effektiv i längden än bojkott som påtryckningsmedel.

Jag anser alltså att man istället för att bojkotta bör utnyttja läget till något bra, vilket det finns goda möjligheter till. Om ett evenemang ska äga rum i ett land som man anser vara en skurkstat, så är det ändå bättre att åka dit trots detta och vara med i tillställningen och samtidigt passa på att göra något för att uppmärksamma och kanske rentav förbättra situationen i landet. Här var Loreen verkligen ett föredöme när hon, istället för att vägra åka till Azerbajdzjan, passade på att träffa människorättsgrupper när hon var i Baku.

Slutsats: en bojkott av Eurovision i Israel skulle vara tämligen olämplig. Här borde man se möjligheter, inte hinder. Särskilt som det alltså egentligen är vanligt folkvett att ställa upp som man annars skulle ha gjort.
Jag vill också lägga till att det i vissa avseenden skulle vara ganska missriktat att ge sig på Israel i Eurovision-sammanhang, för faktum är att Israel just i ESC har varit ett riktigt föredömligt land – och ibland gått emot sina styrande och en stor del av sin befolkning på ett markant sätt. Israel i ESC och Israel i politiken är helt enkelt inte samma sak: åter igen, i ESC visar Israel upp sin positiva sida.
Tänk till exempel på 2009 när Israel representerades av en palestinsk och en israelisk sångerska som sjöng i duett ”There Must Be Another Way”. Eller 1987 när Israels bidrag var den där komisk-anarkistiska ”hopa-hulle-hulle-hulle”-låten, och Israels kulturminister blev så arg att han hotade att avgå om sådana fånerier skulle få representera landet i ESC (vilket han inte gjorde, men ändå). Eller 2000 när en israelisk grupp förvandlade hela sitt ESC-framträdande till en sorts fredsaktion och viftade med syriska flaggor, till politikernas stora ilska. Eller – inte minst! – 1998 när Dana International gav HBTQ-rörelsen en röst, en av de första gångerna det hände i Eurovision.
Eller nu då, när Netta Barzilai har vunnit med en låt som knyter an till #metoo. Ska man tacka Israel för den insatsen genom att bara tjurigt säga att vi inte vill vara med om ni ska ordna tävlingen?
Nej, det går inte an. Man kan ha diverse kraftiga och flammande åsikter om vad Israel gör mot palestinierna, och vilja protestera mot det, men att bojkotta Eurovision i Israel är att gå för långt. Det finns så mycket annat klokt och konstruktivt man kan hitta på att göra istället.

(Ursäkta om jag nu ändå trots allt har låtit mig styras av mina Eurovisionälskande känslor. Men jag försökte hålla mig saklig. Och som sagt, jag hade resonerat likadant om det rört sig om något annat evenemang eller något annat land. Jag ska till exempel titta med stort nöje och intresse på det där fotbollsspektaklet i Ryssland.)

tisdag 15 maj 2018

Korkade, intoleranta landsortsbor


En vanlig fördom som jag ofta stör mig på och har stört mig väldigt länge på, det är den där att folk på landet är korkade och att små orter på landsbygden utmärker sig för allmän inskränkthet och intolerans bland de obildade, oskolade invånarna (som dessutom anses vara ”inavlade”).
Den fördomen är så utbredd att den nästan ses som en allmän sanning, och den dyker upp titt som tätt utan att ifrågasättas. Inte minst i böcker och filmer, där det ju kan vara ganska vanligt med sådana skildringar: antingen att en liten idyll ruskas om ordentligt när en främmande och annorlunda person dyker upp där (t.ex. Änglagård eller Chocolat), eller att huvudpersonen är någon som vuxit upp på stället i fråga och längtar därifrån och känner att ”jag vill ha något mer, jag vill ut och se den stora världen!” (t.ex. Skönheten och odjuret eller Torka aldrig tårar utan handskar). Ni ser säkert mönstret. En gång myntade jag till och med en litteraturvetenskaplig term för det här: jag kallade det för ”den fula ankungen-temat”. Det är många som gillar att anspela på det, särskilt i nöjesvärlden, där det ibland nästan verkar obligatoriskt att kändisar beskriver sin uppväxt som att ”jag kände mig utanför på det där stället jag kommer från”.
Och en del personer känner sig förstås på riktigt som missförstådda blivande svanar i en oförstående ankgård (annars skulle inte temat vara så väl använt), och i viss mån kan det väl också hända att en viss intolerans och negativ gruppmentalitet kan ta form på avskilda platser. Men i det stora hela anser jag ändå att det där till stor del är ett missförstånd, eller åtminstone en onödig förenkling. Jag skulle vilja säga att den ständigt upprepade bilden av landsorts- och småstadsbor som fördomsfulla och intoleranta – stereotypen av bonnighet och bruksmentalitet – i själva verket i sig är ett uttryck för fördomar och intolerans, fast mot landsorts- och småstadsbor!

Vi kan titta närmare på den där schablonen. Till att börja med kan man nyansera bilden av ”den lantliga dumheten” genom att konstatera att det inte är så enkelt som att folk i större städer har koll på saker och ting och får del av konst och kultur och annat hippt, samtidigt som lantisarna inte märker någonting och lever kvar i sin gamla värld. Så är det inte, därför att gränsen mellan stad och landsbygd i själva verket inte är så skarp. Orter som egentligen ligger på landet och är små kan ändå ha en annan karaktär än den vanliga lantliga, om de ligger ganska nära en större stad. Vidare kan en orts historia och profil spela in – industristad, universitetsstad, handelsstad, hamnstad, pendlingsort med mera – och det har egentligen inte alls att göra med hur stor orten är. Kommunikationerna påverkar, och natur- och kulturlandskapet, och de folkförflyttningar som skett till och från orten i olika omgångar … för att inte tala om att folk som bor ensligt på någon bondgård ute på landet mycket väl kan ge intryck av att vara mer ”bildade” och ”kulturella” än folket i brukssamhället några kilometer därifrån. Eller tvärtom. Ja, det är mycket som avgör.

Själv hade jag en något lustig bild av storstad och landsbygd när jag var tonåring – för jag var nämligen bergfast övertygad om att man blev mer utsatt av att leva i stan än på landet, och att det var svårare att vara annorlunda i stan! I stan fanns det i mina ögon en massa brottslighet, våld, knark, huliganism, hemska sunkiga skolor med massor av mobbning, grupptryck, homofobi, råhet och allt vad det nu var. Min tro var helt enkelt att allt det som var negativt i min egen småländska hemort på 1 500 invånare och på min egen högstadieskola, det fanns även i storstan – fast i kubik! Fördomarna var värre där, jargongen var värre där, allt var värre där, och det ökade ju större staden var, ansåg jag. Delvis hade jag fått den här bilden på grund av i synnerhet mobbningsfall som jag hört talas om i de större städerna där i Småland; det fick mig att känna att landsorten var avsevärt tryggare och att den som bodde i en stad löpte stor risk att råka illa ut (särskilt om man var kristen som jag). Av den anledningen var jag livrädd för att mina föräldrar skulle få för sig att flytta till en större ort, för då skulle jag bli mobbad, vilket jag inte tyckte att jag var som nuläget var … även om jag förvisso kände mig som en ”udda fågel”.
Den här uppfattningen stämmer som synes inte alls in på den vanliga fördomen som florerar, men lite tänkvärt är det ändå att jag kunde se saken så, och på en och annan punkt var jag nog på rätt spår. Se till exempel på det här med fotbollshuliganer – just AIK:s Black Army och Djurgårdens Blue Saints var faktorer som bidrog kraftigt till min syn på storstäderna som våldsnästen, och det är ju också onekligen så att det är just storstadslagen som än idag har de värsta ”fansen” i fotbollsvärlden. Rimmar inte det egentligen rätt illa med synen på stadsbor som vettiga och bildade och lantisar som enkelspåriga och primitiva? Om det är lantisarna som är värst, varför är det då inte lagen från små orter som har de mest ökända huliganerna också?

Annars hade jag säkert fel i min förskräckta tonårsinställning till storstadens myllrande liv. Men lika fel har den som förfasar sig över hur hemska de där människorna på små orter är, och luftar orättvisa fördomar mot dem. Som sagt är det i själva verket mer mångfacetterat än så, och ”den fula ankungen”-temat spelar in så att svartvitmålningen av stad och land blir något man drar upp bara för att det ska passa med den gängse uppfattningen.
Det illustreras ganska väl av en intervju som jag minns att jag läste med artisten Robyn i slutet av 1990-talet. Hon hade just varit i New York och gjort promotion, och sade i intervjun att det var så befriande att komma till en storstad, till skillnad från det tråkiga Stockholm ”där alla känner alla”. Ja, hon sade faktiskt så, hur knasigt det än kan låta. (Förhoppningsvis är hon mindre snobbig idag!) Robyn kunde alltså tillämpa ”fula ankungen-syndromet” till och med på Stockholm, och det visar att det där nog har att göra med att man vill ha något att distansera sig från och se ner på och kunna visa upp sig själv som en begåvad svan, mer än att det skulle vara en faktisk sanning.

Min nutida uppfattning är att intolerans och trångsynthet – och för den delen dumhet – inte är något som kan härledas till folk som bor i en viss miljö (till exempel lantlig) eller som har en viss kulturell och intellektuell bildning eller snarare brist på sådan.
Utan istället så är dessa negativa egenskaper något som skär tvärs igenom alla folklager. Intolerans, trångsynthet och dumhet (liksom dess motsatser) finns överallt oavsett demografi, bostadsort, utbildningsnivå, intelligens, yrke, kön, religion, sexuell läggning, etniskt ursprung, politisk uppfattning och allt annat i den stilen. Det är ungefär som med våld i nära relationer och sexuella övergrepp – det finns också överallt, har man konstaterat. Borde det inte vara ganska självklart att det är likadant här?
Visst kan det verka underligt att någon som är ”bildad” samtidigt kan vara korkad, så att säga … men verkligheten visar ju att så är fallet. Många av världens diktatorer och extremistiska politiker är till exempel ordentligt utbildade och synnerligen smarta, men andra former av förstånd och klokt tänkande har de bevisligen inte. Omdömeslös, hänsynslös, tanklös och annat som slutar på ”lös” kan man vara hur intelligent och bokligt begåvad man än är, och det spelar ingen roll om man bor i Stockholm, New York, Pyongyang eller Landsbro. Det är snarast en väldigt skev och kraftigt begränsad världsbild man ger uttryck för när man tror att det helt enkelt är folk på landet som är dumma och fördomsfulla – för hur ska man då hantera att det i många mer konservativa länder (t.ex. USA) finns en massa folk, även i städerna, som har just den sortens trångsynta åsikter som man i Sverige mest tillskriver landsortsbefolkningen och förfärat tar avstånd från?

Jag har mött en del ganska påfrestande människor (om jag får uttrycka det så) som kommit från små orter, men jag har också mött massor av folk som på samma sätt varit från små orter (och saknat formell bildning) men ändå har varit både kloka, spirituella, filosofiska och på alla sätt härliga. Och båda dessa människosorter har jag på samma sätt märkt finns i större städer. Personligen brukar jag trivas särskilt bra med människor som liksom kan kombinera olika sidor … folk som kan vara enkla och jordnära och lantliga och titta på fotboll den ena stunden, och sedan prata om resor till fjärran länder och spela klassisk musik den andra stunden. (Fast egentligen kan jag i längden uppskatta alla människor, bara jag lär känna dem lite!)
Föreställningen att landsortsborna gaddar ihop sig under någon sorts ”bruksmentalitet” och stormar fram i en ilsken intolerant mobb viftande med facklor och högafflar, den stämmer för mig ganska dåligt med verkligheten, precis som ingen skulle tro att stadsbor uppträder som ett kollektiv på det sättet. Såväl i stan som på landet är folk självständiga individer.
Så jag skulle gärna se att ”den fula ankungen”-tänket avtog betydligt och att det blev ett slut på fördomarna om fördomsfulla lantisar. För verkligheten är mycket mer härligt invecklad än så. Börja visa tolerans – åt båda hållen!

fredag 27 april 2018

ABBA:s återförening: mitt ABBA-trauma och det möjliga positiva


ABBA återförenas! Och den här gången är det faktiskt ingen falsk nyhet (vilket det har varit väldigt många gånger tidigare) utan idag kunde beskedet braskas ut med full sanningshalt: att de fyra ”abborna” gått in i studion och åstadkommit två nya låtar, ”Don’t Shut Me Down” och ”I Still Have Faith In You”, varav den senare ska släppas i slutet av det här året i samband med den digitala show som planeras med ”abbatarer”.
Även om det bara handlar om två nya låtar är detta för mig naturligtvis en fullständigt hejdundrande sensationell och omskakande nyhet – ännu mer surrealistisk än att Nordkorea och Sydkorea tycks vara på väg att bli kompisar! – och även om man kan fnysa att ”det är väl inget speciellt med det, väx upp” så tycker jag faktiskt att jag har rätt till denna reaktion, för jag har varit ABBA-fan mycket länge. Känslorna är nu därför också i full svallning, av flera skäl. Låt mig berätta lite om mitt ABBA-sinne och hur jag tänker.

Först lite perspektiv. Förra gången ABBA spelade in musik i en studio tillsammans var i augusti 1982, då de jobbade med ”The Day Before You Came”. Det har alltså gått ett tag sedan dess. Efter det där tillfället blev det inga fler inspelningar, och även om gruppen visade sig tillsammans sporadiskt några gånger till blev det allt glesare mellan tillfällena, och till slut var de i praktiken helt upplösta.
År 1989 började jag vid elva års ålder själv bli förtjust i ABBA, för att sedan bli engagerat ABBA-fan på riktigt i samband med att ”ABBA Gold” kom ut 1992, och under de första åren som sådant ABBA-fan önskade jag mycket hett att gruppen skulle återförenas. Redan då brukade det ibland spridas rykten om att en återförening var på gång – bland annat dök det upp en sådan nyhet omkring 1994 som jag reagerade med stor glädje på. Men jag lärde mig med tiden att varje gång det kom ett påstående om ett återförenat ABBA så var det falskt alarm, och så småningom började jag också tycka att det var lika bra det. Nu hade det ju gått så många år, och det skulle ju ändå aldrig kunna bli som förr och nya ABBA-låtar skulle inte alls låta som på den gamla goda tiden.
På senare år har jag tänkt på det sättet i ännu högre grad – att om ABBA skulle återförenas nu så skulle de bara skämma ut sig. I mina ögon har det rentav stärkt gruppens trovärdighet att de, till skillnad från väldigt många andra grupper som ”återförenats för pengarnas skull”, har hållit sig borta från sådana projekt. Det har varit ett bra argument att slänga i ansiktet på alla sådana där personer med snobbig kulturelitistisk 70-tals-progg-rock-mentalitet som har en fördomsfull nedlåtande syn på kvartetten. ABBA återförenas inte, för så pass mycket stolthet och värdighet har de, där ser ni, de tänker minsann inte bara på pengar! De har förstånd att inte befläcka sitt arv utan låta det de gjorde i det förflutna vara ifred och utgöra den enda bilden.
Alla spekulationer om återföreningar har jag därför tagit med en nypa salt, och varje påstående om att ”nu är de återförenade” har jag avfärdat kraftigt, för det har jämt varit någon sorts överdrift (typ att någon journalist lyckats få med dem alla fyra på samma foto), och på det sättet har det fortsatt att ropas varg och jag har gång på gång belåtet konstaterat att det inte har stämt nu heller. Samtidigt som jag har fasat mer och mer för tanken att det faktiskt skulle hända på riktigt någon gång. Ett ABBA-trauma, kan man säga.

Nu är vi alltså framme vid den tidpunkt då det verkligen händer och traumat slår in. ABBA har återförenats – året är 2018 och de har redan varit i studion och gjort två nya låtar. Och nu kanske ni förstår varför min första reaktion när jag läste nyheten (vilket jag lämpligt nog gjorde i ABBA:s egen officiella status på Facebook) var ett närmast hysteriskt ”nej, nej, nej, nej, nej, nej!” (Till skillnad från många andra fans, ska sägas.)
För nu har ju då alltså ABBA tappat sin trovärdighet. Eller som min hustru skämtsamt sade som sin första replik när jag meddelade henne nyheten: ”Har pengarna tagit slut?”
Just sådana yttranden fälls säkerligen för fullt på många håll just nu, och ABBA har med ens spelat sina fiender proggarna i händerna på ett himmelsskriande dumt sätt. Hur ska de kunna framstå som en seriös grupp nu? I synnerhet om låtarna på något sätt är tänkta att ge draghjälp åt den kommande filmen ”Mamma Mia 2”, som en kompis hade en teori om, och som dessvärre känns kusligt trovärdigt ju mer jag tänker på det. Hela bilden blir ju liksom att ABBA återförenas helt av kommersiella skäl, och att de är precis så pengafixerade som proggarna beskyllde och beskyller dem för (låt vara att den sedan länge avlidne Stikkan Anderson inte längre är med som provokativ sidekick).
Ja, jag får nog inse att jag nu är ett mycket lätt byte för hånfulla och skadeglada meningsmotståndare som kan påpeka för mig att min största favoritgrupp genom alla tider är plastiga och oäkta och tuggummipop och inte riktig musik och jag har ju så dålig smak som gillar dem. Det är ABBA själva som har försatt mig i den situationen genom sitt dåliga omdöme, och därför är jag spontant besviken på dem. Jag får vackert bjuda proggarna på denna smälek.

Men samtidigt börjar jag nu redan inse, när den allra värsta reaktionen har lagt sig och jag får tillfälle att smälta nyheten, att det faktiskt finns positiva sidor med det här också. Att jag kanske borde ta fasta på dem istället för att förfasa mig över att ABBA inte hade vett att låta det förflutna vila i frid.
Jag kan ju till exempel inte neka till att det under alla omständigheter ska bli mycket intressant att höra de där två nya låtarna. Hur blir det egentligen efter så många år, när Björn och Benny nästan inte ens har ägnat sig åt engelskspråkig pop i särskilt hög grad, men nu börjar med det igen? Hur låter Agnethas och Fridas röster nu för tiden? Vad blir det för sound i produktionen? Det lär ju knappast låta som det gjorde på 70- och 80-talet, för det är mycket som är annorlunda nu: Polarstudion där ABBA snickrade ihop mycket av sin musik förr i tiden finns inte ens kvar längre, teknikern Michael B. Tretow som hjälpte dem att konstruera det mångskiktade ”ABBA-soundet” är inte yrkesverksam numera, och flera av de studiomusiker som var med och spelade proffsigt på ABBA:s inspelningar är inte längre i livet (Ola Brunkert, Rutger Gunnarsson, Malando Gassama). För att inte tala om att den samtida populärmusiken låter ganska annorlunda nu jämfört med 1982, när ABBA senast var tillsammans i en studio.
Allt det här kan verka olycksbådande, men samtidigt väcker det en viss nyfikenhet över hur ABBA årgång 2018 kommer att låta. Det kan inte bli som förr, det kan det verkligen inte alls, men på något sätt kan jag ändå inte tänka mig annat än att det kommer att låta som ABBA nu med. Det är hiskligt svårt att ens föreställa sig, det kittlar fantasin – och då blir man ju riktigt förväntansfull.
En annan fördel är ju att kommersiellt eller ej så kommer detta att ge ABBA en enorm våg av uppmärksamhet igen – det har redan satt igång, och det kommer nu att märkas med all tydlighet vilken supergrupp de faktiskt är och vilket avtryck de har gjort i musiken. Ett återförenat ABBA kan egentligen göra stormsuccé just bara genom att de är ABBA, de kommer inte att behöva anstränga sig nämnvärt för det, och det blir en hajp som blir svår för gruppens belackare att bara vifta bort. Därför att ABBA är odödliga och deras återförening är en stor grej. Så är det bara. Där kan jag sitta och mysa ordentligt.
Ser man vidare sansat på saken så behöver inte heller en ”återförening många år senare” nödvändigtvis betyda att man förstör all sin trovärdighet. Beatles gjorde något liknande 1995, då de gav ut ”Free As A Bird” och ”Real Love” som nya Beatleslåtar (uppbyggda kring gamla inspelningar med framlidne John Lennon), och det har väl inte påverkat bilden av dem så där övermåttan negativt. ABBA borde också ha tillräckliga förutsättningar för att behålla sin image intakt. I Rock’n’Roll Hall of Fame är de ju redan invalda och kan inte tas bort … :)

Jag måste också påpeka en aspekt när det gäller det där att ”ABBA återförenas för pengarnas skull”. Det kan naturligtvis verka som att det är så (särskilt om återföreningen har med Mamma Mia 2-filmen att göra) men man kan också se det på ett annat sätt.
Nämligen att grejen med ABBA var att de gjorde musik tillsammans för att de tyckte det var roligt. Det kommersiella tänket fanns där – särskilt från Stikkan Anderson då på 70-talet – men drivkraften för Björn, Benny, Agnetha och Frida var framför allt att de var två par och fyra kompisar som trivdes med att jobba ihop. När de inte tyckte det var roligt längre, därför att båda paren hade skilt sig och de gled isär mer och mer, så splittrades de helt enkelt. Och de har undvikit återförening i alla år just för att de inte haft lust, därför att de har gjort så många olika andra saker på skilda håll.
Fram tills nu, då de alltså tydligen har upptäckt att det på nytt har blivit kul att jobba ihop – och då gör de det igen. Svårare är det inte. Det tyder (trots allt) på spontanitet och äkthet, och det är fortfarande samma drivkraft av glädje. Den glädje som fick ABBA att göra sin fantastiska musik förr i tiden, och som förhoppningsvis har gjort att det blir fantastisk musik från dem nu också.

Nej, trots att jag inledningsvis blev förskräckt och besviken, och trots att jag på ett sätt fortfarande är besviken, så biter jag tappert ihop och står för att jag är ett ABBA-fan och för att jag litar på ABBA:s skaparförmåga. ABBA kommer alltid att vara mina hjältar för det de gjort, vad de än hittar på därefter, och jag hoppas att det de hittar på just nu ska bli bra i alla fall.
Som titeln på en av de kommande nya ABBA-låtarna så lämpligt lyder:
ABBA – ”I Still Have Faith In You!”

torsdag 26 april 2018

Minnen från en vecka 1988


Jag konstaterade idag att det är exakt 30 år sedan min familj och jag flyttade från Ekenässjön till Landsbro – en betydelsefull händelse under min uppväxt. Det skrev jag en status om på Facebook i morse.
Sedan började jag gräva ner mig i minnen, mer och mer … för jag kom på att just den där veckan i slutet av april och början av maj 1988, då jag var tio år, den var rätt händelserik i största allmänhet. Jag kan nu därför inte låta bli att berätta lite mer om den veckan, allmänt nostalgiskt så där. Som ett trettio år försenat inlägg om något jag borde ha bloggat om redan då (om det funnits bloggar på den tiden).

Tisdagen den 26 april 1988 gick alltså min familjs flyttlass från Ekenässjön till Landsbro, från en liten småländsk ort till en annan liten småländsk ort i samma kommun. Jag var emellertid inte med om själva flytten, för just under de där värsta flyttstöksdagarna så var jag och mina syskon hos farmor och farfar (vi fick ledigt från skolan för det) medan mamma och pappa bytte ut vår bostad. Vi vistades i farföräldrarnas stuga i Trånshult, och jag har alldeles bestämt för mig att det var just under den vistelsen som det inträffade en episod som vi kommit ihåg efteråt – nämligen att min syster Elisabet fick något slags raseriutbrott och välte omkull ett bord där i stugan. Farmor grälade på henne – vilket i sig var rätt ovanligt, för farmor är inte den som skäller mycket – och jag, som ofta haft en tendens att försvara lillasyster, försökte nu göra det med den förnämt förmanande repliken ”Hon råkade faktiskt bara välta bordet!” Det lät tydligen så pass komiskt (det tyckte även farmor) att det sedermera blev ett av familjens många ”interna citat” som vi ofta drog för varandra.

På fredagskvällen den 29 april åkte vi hem från farföräldrarna, och då kom vi alltså till prästgården i Landsbro där mamma och pappa fixat allting klart. Dagen därpå, lördagen den 30 april, var vi ute och promenerade i vår nya hemort, och då var syrran med om en ny episod: hon ramlade och skar sig rätt illa i handen på en glasskärva som låg på marken, vilket ledde till stor blodsutgjutelse och kalabalik. (Just på den platsen hade det bara några månader tidigare legat ett hus, med ett konditori, men det hade nyligen blivit totalförstört i en eldsvåda och det låg fortfarande en massa glas och tegel kvar.) Lyckligtvis kunde Elisabet bli omplåstrad av vår nya granne, som var skolsköterska och snabbt kunde rycka in.

När den uppståndelsen väl lagt sig blev det Valborgskväll, och inte bara det, utan det var Eurovision Song Contest också. Jag hade sett väldigt mycket fram emot detta (året innan hade jag ju på allvar fått ögonen för ESC) och jag gick till och med hem i förväg från majbrasan vi var och tittade på under kvällen där i Landsbro, bara för att jag ville hinna i tid tills programmet började. Jag såg också inledningen och Sveriges bidrag, en förkyld Tommy Körberg med ”Stad i ljus” som gick ut med startnummer två. Men sedan hände något som idag för mig är en gåta – det blev något intermezzo med familjen där i TV-soffan, och jag blev så sur att jag utan vidare gick till sängs och somnade och skippade hela resten av ESC, och det var först morgonen därpå jag fick veta vem som vunnit (Schweiz, Céline Dion, ”Ne partez pas sans moi”). Jag kommer verkligen inte alls ihåg vad det var som fick mig att tappa humöret så till den grad att jag missade det efterlängtade programmet, men jag var ju trött av alla nyheter och händelser och intryck … underligt vore väl annars. Faktum kvarstår i alla fall att detta är det senaste tillfället då jag frivilligt avstått från att se ESC (och också det senaste tillfället då jag över huvud taget missat det i stort sett helt och hållet).

Följande måndag, den 2 maj, gjorde jag min första skoldag i den nya klassen på Landsbro skola, med härliga nya klasskompisar som tog emot mig så vänligt. Annars var det väl en ganska märklig tidpunkt att byta skola, för det var bara en dryg månad kvar av terminen och jag gick i trean, så det skulle ändå ha blivit byte av årskurs och lärare till hösten … varför inte vänta till dess med övergången då? Men i och med att min nya klass skulle vara densamma även i fyran så tyckte vi i familjen att det skulle bli en ”mjukstart” för mig att börja redan på våren, och det utföll alltså till belåtenhet – jag kom genast in i klassen och nervositeten jag hade känt inför bytet släppte med en gång. Tack för det, alla ni som var med!

Avslutningsvis, på kvällen samma dag den 2 maj, så var jag med familjen på cirkus inne i Vetlanda – och inte vilken cirkus som helst heller utan Cirkus Scott, med den legendariske François Bronett. Det var mitt första cirkusbesök (och det har inte blivit många fler efter det, ärligt talat) och även detta hade jag sett fram emot – även om jag minns den ödesmättade känslan jag hade på förhand, att ”först måste jag klara av skoldagen på den nya skolan, sedan blir det cirkus som belöning på kvällen!” Ja, skoldagen i fråga hade ju som sagt gått bra, och nu kunde jag belåtet sitta där i cirkustältet och följa de olika upptågen som cirkusdirektör Bronett presenterade med sitt ”får jag be om största möjliga tys-s-s-s-stnad”.

Allt som allt en vecka som satte sina spår i minnet av olika orsaker, den där vårveckan 1988. Någon kanske förundras över att jag kommer ihåg alltsammans, och visst, jag har osedvanligt gott minne för meningslösa detaljer, men just här hände ju allt i så tät följd och därför kanske det inte är konstigt att jag minns det med datum och allt.
En härlig tid, 1988!

lördag 24 mars 2018

Bio i himlen


En av mina favorittankar när jag föreställer mig hur det ska bli i livet efter detta, det är att det i himlen kommer att finnas en särskild biograf. På den biografen kommer det att visas filmföreställningar där vi som tidigare levt på jorden får ”facit” till mycket av det som hände under vår tid där.

Det är ju så att det är väldigt mycket här i den jordiska tillvaron som man inte vet, och aldrig får någon förklaring till. Mycket man går och undrar. Vad var det egentligen för mening med det där? Vem var det som hade rätt i den konflikten? Vad var det som fick den där personen att göra just ? Varför blev det som det blev den gången? Var den där grejen rätt eller fel? Fanns det förmildrande omständigheter som låg bakom, något dolt som allt berodde på? Vem hade Gud på sin sida (om det nu var någon som hade det)?
Så kan åtminstone jag hålla på och tänka och fundera, både sett till storpolitik och bland folk jag känner och har känt. Jag är liksom nyfiken på orsakssambanden. Och det gäller ju om möjligt ännu mer min egen livshistoria … den är ett kapitel för sig. Varför blev jag sådan som jag är? Vad har påverkat? Hade det kunnat bli annorlunda om jag gjort på ett annat sätt vid ett visst tillfälle? Etcetera etcetera.

Bland kristna brukar det ju sägas att vi kommer att få träffa Gud i himlen en gång, och många av dem brukar vara inne på att vi då kommer att få svar på våra frågor. Och det jag då tycker är angenämt att föreställa sig, det är att vi får svaren just i form av föreställningar i en himmelsk biosalong, där vi får se de jordiska scenerna spelas upp för oss och vi för en gångs skull får den slutgiltiga sanningen presenterad, av den som verkligen vet allt.
Det skulle då kunna bli någon sorts ständigt repertoarschema som man med fördel kan gå och spana in och se om det är något man är intresserad av att titta på: ”Nu visas i salong 6 föreställningen om sanningen bakom striden mellan …” eller ”I salong 11 går nu filmen som avslöjar Guds åsikt om …”.
Eller så kan man välja att gå till sin egen privata salong och få se lösningen på någon gåta ur ens eget liv som man funderat länge på, i form av en spännande animerad kortfilm. Kanske någon himlakompis har lust att hänga med.

En fördel med de här biobesöken blir också att trots att föreställningarna säkert visar en del känsliga och ibland motbjudande detaljer, så kommer ju ingen biobesökare att reagera med klander och fördömande när de ser filmerna – för i himlen ska det inte finnas någon bitterhet. Publiken får helt enkelt bara facit, och kan lugnt konstatera att så där var det. Inga förebråelser eller anklagelser: ”Vilken ärkeskurk han var, den där X!”, och inte heller någon retsam triumf: ”Ha! Vad var det jag sa! Det var vi som var inne på rätt spår och ni hade fel!” Utan bara en ny kunskap, ett nytt perspektiv, som man tar till sig för att sedan gå vidare med samma himmelskt vänskapliga inställning till medmänniskorna som tidigare, om än kanske bara med ytterligare ett snäpp fördjupad förståelse och förlåtelse.
Jag tycker för min del att det skulle vara riktigt härligt om det fungerade på det där sättet med bio i himlen. Jag skulle bli en flitig gäst på biografen i fråga, så nyfiken som jag är på allt möjligt i historien och i människors livsöden och i min egen personlighet.
Kanske skulle biografrepertoaren vara något begränsad på det sättet att filmerna inte nödvändigtvis presenterar det som skulle ha hänt (kontrafaktisk historia), för just det får vi kanske inte veta, åtminstone inte om man får tro Aslan i Narnia-böckerna. Men facit till det som faktiskt hände räcker väl nästan oändligt bara det.

Nu är jag ju förstås medveten om att det där med himlen och livet efter detta är svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig konkret. Himlen kommer liksom att vara på ett helt annat plan, en annan dimension, något själsligt, och det är då inte riktigt relevant att tänka sig något så prosaiskt som en biograf placerad där.
Å andra sidan lever ju bilder av lovsång och Livets träd och den nya staden Jerusalem och diverse andra ganska konkret jordiska motiv kvar i den kristna föreställningen av himlen … så det kanske inte är något som hindrar att jag tänker mig en biograf där också? Under alla omständigheter vore det ju trevligt att en gång få facit och svar från Gud på mina frågor på något sätt.
Jag tror jag fortsätter fantisera om den där himmelska bion!

söndag 18 mars 2018

Tintin i grumliga vatten? Del 7


(Vill du följa denna serie från början? Klicka här!)


Sammanfattning av Hergés rasism/nazism

Vi har nu gått igenom en hel del innehåll i Tintin-albumen, och även tittat närmare på hur Hergé uppträdde i olika faser av sin yrkesbana, hans förbindelser och influenser och hans möjliga åsikter och uppfattningar.
Att sammanfatta alltsammans är inte lätt, men jag skulle vilja uttrycka det så här:

Hergé var från början inte överdrivet politiskt intresserad och inte heller särskilt kunnig, men han hade vissa tydliga katolska, konservativa och rojalistiska ideal – plus att han från scouttiden fått med sig en tro på rättvisa och solidaritet med de förtryckta. Under sin tid på Le Vingtième Siècle påverkades han av Norbert Wallez och de andra på tidningens redaktion, och var därför kritisk mot såväl kommunism som kapitalism. I de första Tintin-äventyren han gjorde var han också tämligen kategorisk och enkelspårig.
Med åren utvecklades Hergé, inte minst genom mötet med Tchang Tchong-Jen och Blå Lotus, och han fjärmade sig från de värsta schablonbilderna och fick mer respekt för andra kulturer. Samtidigt utvecklades han också politiskt, och insåg att Japan var ett hot, liksom Hitler i Tyskland och Mussolini i Italien, och det satte sin prägel på de verk han gjorde närmast före kriget. Dock fick inte detta honom att säga upp kontakten med de vänner han hade som gått längre åt extremhögern till, som Wallez.
När sedan kriget kom och Belgien ockuperades uppträdde Hergé naivt och började jobba för Le Soir, men det var inte i första hand för att han sympatiserade med ockupationsmakten utan för att han behövde kunna försörja sig och ville följa sin förebild kung Leopolds uppmaning till belgarna att fortsätta arbeta. Han anpassade sig helt enkelt efter situationen, utan att för den skull verkligen hjälpa tyskarna. Under tiden på Le Soir verkar sedan Hergé ha ”gillat läget” på ett smått märkligt sätt, med anspelningarna i Den mystiska stjärnan, låt vara att episoden var tillfällig.

Efter kriget, när Hergé klarat sig ur det trubbel han hamnade i med anledning av sina felaktiga förbindelser under krigstiden – dock gjorde de traumatiska upplevelserna vid befrielsen att han led av dålig psykisk hälsa under många år därefter – fortsatte han att teckna Tintin utan mycket till politiska inslag. Men han fortsatte ge uttryck för en stark solidaritet och respekt, vilket märks exempelvis i album som Solens tempel och Castafiores juveler, men även i Koks i lasten, låt vara att hans avsikt där delvis slog fel. Han avvisade också alltid nazism/fascism efter kriget, även om han heller aldrig upphörde att kritisera hur motståndsrörelsen betett sig.
Hergé var konsekvent en idealist, som alltid lät Tintin stå på de förtrycktas sida, och innehållet i Tintin-albumen gör det svårt att tro att han skulle ha varit renodlad nazist/fascist. Det märks tydligt att han vänder sig emot högerextremism, men även vänsterextremism, och ser dem båda som sidor av samma mynt. Samtidigt var han också lättpåverkad, godtrogen och anpassningsbar, och han gjorde inte alltid de smartaste valen och lät sig ibland ryckas med av omgivningens påverkan. Det har fläckat hans minne, men han ger framför allt intryck av att ha varit högst mänsklig, någon som ibland gjorde fel, men ändå var välmenande och hade goda ideal i grunden.

Jag tror att om vi tänker oss att Hergé hade haft Facebook, så hade han varit en sådan typ av Facebook-vän som en del av oss säkert har: en som egentligen är en hederlig och vettig person som säger bra saker, men som man ibland får se kläcka ur sig någon dumhet, godtroget gilla någons besynnerliga status eller tanklöst dela en skum artikel. Det känns för mig som en rätt träffande beskrivning av Hergé.


Mellankrigstiden och idag – vad kan vi lära oss?


Tiden mellan de båda världskrigen, i synnerhet från slutet av 1920-talet och framåt, var en orolig och oviss tid i hela Europa, och så även i Hergés hemland Belgien. Det kommande storkriget hade inte börjat ännu, och även om utvecklingen gick åt det hållet så var det inte självklart för alla vartåt det lutade. Att Tysklands ledare Adolf Hitler var en grym diktator som så småningom skulle stå bakom ett av tidernas värsta brott mot mänskligheten var heller inte ännu uppenbart vid den här tiden. Tvärtom var det många som förfasades åt andra strömningar, i synnerhet kommunismen som tagit över i Ryssland, och de ansåg att det var där den värsta fienden fanns – inte minst för att kommunisterna var så uttalat destruktiva gentemot kristendomen och kyrkan. En del såg till och med positivt på Hitler just för att de trodde att han kunde agera positiv motkraft mot bolsjevikerna. Till detta kommer att 1920- och 1930-talets Europa fortfarande präglades av kolonialism, fördomar och utbredd okunnighet om andra länder och kulturer, som det var lätt att dras med i.
Det var under dessa omständigheter som Hergé levde och verkade under sin ”första period”. Han var katolik och rojalist, och på Vingtième Siècle och i sin bekantskapskrets i övrigt var han omgiven av människor som också var det – människor som var hans vänner. De delade alla en viss katolsk kristen grund med gemensamma åsikter. Men allt eftersom kriget ryckte närmare och så småningom satte igång på riktigt, gick de olika långt i sin kristna konservatism och utvecklades på olika sätt. Vissa anammade en renodlad fascism, antingen medvetet som Léon Degrelle eller mer aningslöst kategoriskt som Norbert Wallez, medan andra istället kom att engagera sig i motståndsrörelsen mot tyskarna – men i vissa fall var de likväl rexister först!
Och så fanns där Hergé själv, som hade sina hederliga scoutideal i botten, och som utvecklades i riktning mot en större förståelse och humanism och fjärmade sig från Hitler och Mussolini. Samtidigt komplicerades hans tillvaro av att han hade de vänner han hade, och i sitt yrkesliv i tidnings- och förlagsbranschen var han utsatt för influenser i olika riktningar, för att inte tala om att hans samtids inställning till andra kulturer var som den var. Eftersom han var lättpåverkad, och inte mer än människa, kunde det därför hända att han gjorde felval trots sin grundideologi.

Det är lätt hänt att vi, som lever på 2000-talet och tycker oss ha ”facit i hand”, gärna förenklar saker och ting och kategoriskt delar upp allt på två sidor. För oss kan det verka konstigt att folk på 30-talet inte genast fattade vad Hitler var för en, och vi har inte mycket till övers för dem som sympatiserade med nazister och fascister – eller de som uttryckte mer ”vardagliga” rasistiska åsikter eller fördomar. Alla som hade fel åsikter på den där tiden var dumma, de som var medlemmar i motståndsrörelsen var snälla, enligt vårt sätt att se. Vi dömer dem så att säga efter vår egen måttstock. Men det är inte helt rättvist att göra så; situationen på den tiden var mycket mer komplicerad, på ett sätt som är svårt för oss att genast greppa. Åsikter kunde gå in i varandra och flätas samman med varandra på ett för oss helt ologiskt sätt – som att det faktiskt var fullt möjligt att vara medlem i motståndsrörelsen men samtidigt vara antisemit, vilket var vad Robert de Vroylande (han med fabelboken som jag nämnde i ett tidigare kapitel) lär ha varit.

Om någon inte tror på det här, att man kan ”stå på rätt sida” men ändå samtidigt hemfalla åt rasism, så skulle jag vilja göra en avstickare med två iögonfallande exempel. Här har vi först en illustration från Astrid Lindgrens mycket okända novell ”Under körsbärsträdet”: vår egen Astrid Lindgren, som ju var så konsekvent idealistisk hela tiden … men här råkar hon och illustratören Ingrid Vang Nyman icke desto mindre ge sig in på antiziganism, med svartmuskiga zigenare som rövar bort barn.


Eller den här recensionen av Louis Armstrongs första konsert i Sverige år 1933, som var införd i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vilken i våra dagar är mest känd för att den mycket modigt tog ställning mot Nazityskland, med början just 1933. Här är det dock helt andra tongångar från denna antifascistiska tidning.

Herr jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi. Flaxande med en helt vanlig mässingstrumpet och en jättestor vit näsduk klafsar han fram till tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska förfäders urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen. Att hans lungor hålla är förvånande men fysiskt brås han nog både på förfäder och gorillor. […] Lättjefull och slapp med blodsprängda ögon och svängande armar vrålade han in något obegripligt i mikrofonen, ruskade på sin flodhästlekamen och gestikulerade, krälade och råmade som en besatt. Då och då torkade han med den stora näsduken sitt svettiga ansikte, som egentligen består av en stor trutande mun, under det att trummor, saxofoner och basuner bakom honom kämpade för att nå toppen på denna flämtande dårpippikonvulsion.

Självklart vill jag inte påstå att Astrid Lindgren eller Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i allmänhet stod för rasism, för det gjorde de uppenbarligen inte (min stora beundran av Astrid Lindgren består). Min avsikt är inte heller att försöka rikta uppmärksamheten bort från Hergé och rentvå honom genom att beskylla andra istället. Det enda jag menar är att visa att människors och organisationers åsiktsvävar och världsbilder inte alltid är konsekventa eller fläckfria!
Och i all denna villervalla, som i Belgien, när man påverkas från så många olika håll (och dessutom av personer man är vän med), och när man inte har ”facit”, är det sannerligen inte lätt att hålla rak kurs och alltid göra rätt. Det är inte så konstigt att Hergé inte klarade det alla gånger – man kan snarast se det som imponerande att han var rätt ute i så många fall som han ändå var! Och om han någon gång under sin tid på Le Soir trodde på pratet om att ”den nya ordningen” var framtiden, så varför låta detta avgöra? Det var många, många som på något sätt blev lurade av nazisterna.
Ändå verkar det i våra dagar nästan finnas något slags kravfylld syn, på Hergé men också på alla människor, att man måste vara helt felfri och verkligen inte ha olämpliga förbindelser åt något håll och aldrig yttra något olämpligt. Med den attityden, som Hergé också drabbades av efter kriget, är det inte så konstigt att hans upplevelser då blev ett hårt psykiskt slag för honom.

När jag nu kommer in på det här med ”i våra dagar”, så kan jag inte låta bli att lägga märke till att det finns vissa likheter med vår egen tid och Hergés tid på 1930-talet.
För även nu i vår tid blir världen i allmänhet oroligare och det rör på sig. Främlingsfientliga och rasistiska strömningar håller på att blossa upp igen, i kölvattnet av en ekonomisk kris. Samtidigt finns det gott om människor som inte vill se hotet i första hand högerut, utan de oroar sig framför allt för att den största faran är islamisk terrorism och socialistiska diktaturer som Nordkorea, och en del av dem sätter detta i samband med såväl den politiska vänstern som feminismen här i västvärlden. I synnerhet många högerväljare drar längre och längre i riktning mot Sverigedemokraterna och motsvarande partier i andra länder, precis som när rexisterna i Belgien bröt sig ut ur den katolska konservativa falangen och gick över till ren högerextremism. Åsiktspaket tar form, och en klar tendens är polariseringen: oavsett om man står till vänster eller höger bildar man sig gärna en världsbild där den och den och den företeelsen är något ondskefullt, medan den och den och den är något gott. De som inte riktigt vet vad de ska tro översköljs av en störtflod av åsikter, inte minst i sociala medier, som inte fanns på det sättet på Hergés tid men som är lite samma sak som det inflytande ens bekantskapskrets kunde ha under mellankrigstiden. Kort sagt så råder det en liknande oro och osäkerhet nu som det gjorde då, med lättpåverkade människor som kan drivas åt olika håll.

Men nu i vår tid borde det väl ändå vara lite lättare att navigera i röran? Vi kan ju vår historia nu, och vet hur det var med Hitler och alltihopa. Vi är förståndigare och har facit, så det är väl inte lika svårt för oss som det var för Hergé och hans vänner?
Nej … ärligt talat så tror jag (tyvärr) inte att det är särskilt mycket lättare för oss, så vi liknar mellankrigstiden där också. Det är fortfarande inte alltid lätt att se vilken kurs man borde hålla. Särskilt inte med tanke på att det där jag nyss sade, om att åsikter går in i varandra och sammanflätas med varandra, gäller än idag. Trots de svartvitmålande principer som försöker hävda motsatsen, kan man mycket väl ha en åsikt på ett visst område och sedan en helt annan åsikt i ett annat sammanhang: åsikter som för andra kan verka helt inkompatibla men som ändå går att ha samtidigt. Jag själv, med de spretiga åsikter jag har åt olika politiska och religiösa håll, har länge känt mig som ett praktexempel på just det.

Och det där med vänner och vänskapsförbindelser är inte heller så lätt. Precis som Hergé hade sina katolskt kyrkliga vänner, umgås jag personligen i en del kristna kretsar. Där delar vi alla en gudstro och en ”bibeltrogen” syn som vi har gemensam. Men jag har märkt (vilket rätt ofta bekymrar mig) att en del personer från de här kretsarna, som jag är bekant med eller ser uttala sig, ibland luftar en syn på politik eller samhällsfrågor som jag inte håller med om alls utan tvärtom tycker lutar obehagligt mycket åt främlingsfientligt eller högerextremt håll. Ungefär som Norbert Wallez eller Léon Degrelle. Att säga upp bekantskaper eller ta avstånd från hela den bibeltrogna kristna världen av detta skäl, känns dock fortfarande för mig främmande. Kristna syskon är ju fortfarande kristna syskon, även om de verkar vara ute på farliga vägar. Och närmare vänner eller anförvanter skulle ju naturligtvis vara ännu svårare att bryta med, även om de skaffade sig otrevliga åsikter. Vänskaps- och släktband kan och bör man inte klippa så lätt. I en situation som vid Belgiens befrielse 1944 – eller i dagens debattklimat – kan just sådant göra att man blir misstänkliggjord, för att man inte hållit sig ”ren”, men det kan inte hjälpas. Åsikter går in i varandra – förbindelser går in i varandra – det går inte att vara alldeles kategorisk och rensa bland sina kontakter och tillämpa ”guilt by association”.
”Ingenting är svart eller vitt”, sade Hergé. Det är egentligen ett ganska talande citat: precis samma attityd som gjorde att han kunde ta ställning mot högerextremismen men samtidigt också vara kritisk till hur oresonligt motståndsrörelsen betedde sig. Man skulle kunna uttrycka det så att även om det i en del fall kan finnas utpräglat onda och goda sidor (och för min del anser jag att högerextremism är en ond sida!) så är det ganska sällsynt att människorna på de respektive sidorna är enkelspårigt onda eller goda. Det får man komma ihåg, och inte döma alltför lätt.

Så vad kan man då göra åt alltsammans, för att uppträda anständigt och inte hamna fel i åsiktsväven, och inte bli för mesig i sin strävan att inte döma utan ändå kunna säga ifrån mot det som alldeles uppenbart är orätt?
Jo, själv ser jag det som att jag inte vill bryta med någon (för då kan man ju inte längre påverka dem heller), inte undvika att se folks åsikter, inte förse mig med skygglappar – men ändå stå fast vid de principer och ideal jag har (i mitt fall är det en kristen övertygelse, för andra kan det vara något annat) och komma ihåg historiens lärdomar och vara vaksam och försöka hålla kursen. Inte blint, inte utan medvetenhet eller öppenhet för nya perspektiv, men med någon sorts grund i botten som leder mig rätt. Jag har fått uppfattningen att Hergé också hade en sådan kurs att följa, även om han så att säga snubblade ett par gånger på vägen.


Slutord

Om man efter att ha läst den här uppsatsen (och andra källor om Tintin) kommer fram till att Hergé och Tintin i det stora hela inte är något att ha som förebild, så står det en naturligtvis fritt att tänka så. Man kan, om man så vill, låta Tintin som kolonialist i Tintin i Kongo, Hergés tveksamma beskrivning av judar i Den mystiska stjärnan, hans eventuella sväljande av pratet på Le Soir eller hans vänskap med Norbert Wallez vara helt avgörande.

Men själv har jag min uppfattning om Tintin klar för mig, och jag vet vilken Tintin jag vill minnas och ta intryck av – särskilt med tanke på att de politiska misstag Hergé gjorde inte särskilt ofta görs av Tintin.
För mig är Tintin fortfarande den barndomshjälte han alltid varit. Jag väljer att se till den Tintin som försvarar romer och tycker att det är en bra idé av kapten Haddock att bjuda in dem till sina ägor, och som hävdar att de inte får misstänkas bara för att de är romer. Den Tintin som ingriper både när en rasistisk västerlänning misshandlar en kines, och när två andra rasister gör det med indianpojken Zorrino. Den Tintin som frivilligt skänker bort sin lyckobringande talisman till just Zorrino för att kanske kunna rädda livet på honom, trots att det medför att han blir dödsdömd för egen del, och som enligt samma princip också är villig att ge upp segern i jakten på meteoriten när det dyker upp ett SOS från ett fartyg i sjönöd på ett helt annat håll. Den Tintin som utan att tveka kastar sig i den översvämmade Yangtze-floden för att dra upp den för honom helt okände Tchang ur vattnet, och därefter förklarar för honom att fiendskap mellan folken bara beror på att ”vi människor känner varandra för dåligt”. Samme Tintin som ett antal album senare envist försöker spåra upp och rädda Tchang fastän alla säger att han är död. Det är den Tintin som likaså ger sig tillbaka in i innandömet av en vulkan för att rädda professor Kalkyl som kommit på efterkälken, eller som också räddar Milou när han ramlat ner i en djup spricka i en grotta på månen eller blivit uppsnappad av en kondor. Det är Tintin som när han är adjutant för general Alcazar vägrar gå med på att San Theodoros förklarar krig mot sitt grannland Nuevo Rico, och som i en annan berättelse också kräver av just general Alcazar att hans revolution måste äga rum helt utan blodspillan. Tintin som hellre dör än tar emot mutor av gangstrar och banditer. Som är barmhärtig, lönar ont med gott och skonar förrädare och fiender som Pablo, Wolff, Szut och Krollspell, och väljer att lita på dem. Tintin som hela tiden tar stora risker för att rädda människor (och djur), besegra brottslingar, förhindra onda sammansvärjningar och uppnå rättvisa.

Och det känns fel för mig att minnas de Tintin-album jag växte upp med som mossiga, föråldrade och elaka, när sanningen är att de för mig var berättartekniska mästerverk som öppnade en fascinerande, färgsprakande värld där jag fängslades och fick upp ögonen för alla de spännande länder som finns i världen och deras folk och språk. För att inte tala om vad de gjorde för min fantasi. Jag kan ha fel, men det känns sannerligen inte som att jag blev rasist av att läsa Tintin. (De fåtaliga inslag som faktiskt framstår som mer skumma och tidsbundna reagerade jag också i regel på med förnuftig distans, istället för att bara svälja dem.)
Jag vill än i denna dag inte döma Hergé för hans misstag, särskilt inte med tanke på att det finns många andra än han som gjort likadana misstag (och värre). Jag är över huvud taget av den uppfattningen att alla människor är syndare, men att de likväl kan åstadkomma något gott också, och att man i regel inte kan låta en konstnärs beteende, åsikter och gärningar i det privata gå ut över synen på själva konstverken. Därför ser jag istället till det positiva med Hergés liv och karriär. Han skapade Tintin som är en ständig hjälte och förebild, som inspirerat både mig och oräkneliga andra, och för detta förtjänar han all respekt i litteraturhistorien.


Några lästips

Även om denna uppsats förvisso blev ohyggligt lång, så är den egentligen bara en kort sammanfattning av allt som skulle kunna sägas om Hergé och Tintin. Den som är intresserad kan med fördel gå vidare och läsa andra verk. Ett tips är Hergé, Son of Tintin (i franskt original Hergé, fils de Tintin) av Benôit Peeters, en av världens främste ”tintinologer”; i den boken har jag hittat åtskilligt med information, och det man inte vet om Hergé efter att ha läst den är knappast värt att veta. Vill man inte läsa på engelska finns också Tintin – den kompletta guiden av Michael Farr, som alltså är översatt till svenska och också läsvärd, även om den är betydligt enklare och förbiser en och annan detalj.
Både Peeters och Farr har (precis som jag här i uppsatsen) vissa sympatier för Hergé; Peeters tvekar i och för sig inte att ta upp det negativa och ”skumma”, men han avstår ändå från att fördöma alltför fränt. Om man är ute efter en mer uttalat kritisk biografi, så finns Hergé: The Man Who Created Tintin (i franskt original Hergé kort och gott) av Pierre Assouline, en biografiförfattare som är mer åklagare än försvarsadvokat och som skrev sin bok före Peeters. Jag har inte själv läst hans verk i sin helhet, men den kan säkert också vara nyttig lektyr för balansens skull.
Dessutom, naturligtvis – läs själva Tintinalbumen, om ni inte redan gjort det! Och om ni redan har läst dem kan ni läsa dem igen. Gärna i både den gamla och den nya översättningen, och i franskt original om ni kan franska. Tintinsviten är en skatt som aldrig tar slut, man upptäcker hela tiden något nytt i den!


Källor

Assouline, Pierre: Hergé: The Man Who Created Tintin, översättning Charles Ruas, Oxford University Press 2009, nätupplaga på Google Books. Originalets titel Hergé, 1996. (Här har jag inte kunnat titta på boken i sin helhet, eftersom bara delar av den går att förhandsvisa på Google Books.)
Farr, Michael: Tintin – den kompletta guiden, översättning Björn Wahlberg, Bonnier Carlsen 2005. Originalets titel Tintin – The Complete Companion, 2001.
Hergé: Tintins äventyr: Tintin i Sovjet, Tintin i Kongo, Tintin i Amerika, Faraos cigarrer, Blå Lotus, Det sönderslagna örat, Den svarta ön, Kung Ottokars spira, Krabban med guldklorna, Den mystiska stjärnan, Enhörningens hemlighet, Rackham den rödes skatt, De sju kristallkulorna, Solens tempel, Det svarta guldet, Månen tur och retur del 1, Månen tur och retur del 2, Det hemliga vapnet, Koks i lasten, Tintin i Tibet, Castafiores juveler, Plan 714 till Sydney, Tintin hos gerillan, Tintin och alfakonsten, översättning Björn Wahlberg (nya versioner), Bonnier Carlsen 2004–2005, Karin och Allan B. Janzon (tidigare versioner), Carlsen/If 1968–1977.
Hergé: övriga serier: ”Smecken och Sulan” (”Quick & Flupke”) och ”Herr Bellum” (”Monsieur Bellum”). Publicerade på diverse ställen, bl.a. Peeters 1983 (se nedan).
Judah, Tim: ”Tintin in the dock”, i The Guardian 1999-01-30.
Lindgren, Astrid: ”Under körsbärsträdet”, i Kajsa Kavat, Raben & Sjögren 1950 (10:e upplagan 1964).
Metapedia (SV), ”Léon Degrelle” (läst november 2017).
”Mythes et légendes belges” (sida med kommentarer och reaktioner till tidigare artiklar), i Le Soir 1995-09-13.
Peeters, Benoit: Hergé, Son of Tintin, översättning Tina A. Kover, JHU Press 2012. Originalets titel Hergé, fils de Tintin, 2002.
Peeters, Benoit: Hergé – boken om Tintin och hans skapare, översättning Göran Ribe, Carlsen/If 1983. Originalets titel Le monde d’Hergé, 1983.
Seriewikin, ”Hergé” (läst november 2017).
Tintin.com, ”Tintin turns 80”, 2009-01-15.
Tintin.com, ”Hergé: the facts”, 2010-09-28.
Tintinologist.org, ”Hergé: a Fascist?”, diskussionstråd (läst november 2017).
Tintin Wiki, ”Germaine Kieckens” (läst oktober 2017).
Wahlberg, Björn: förorden till de nya översättningarna av Tintins äventyr, se Hergé.
Wahlberg, Björn: webbplatsen ”Tintin – en hjälte med hjärta och hjärna!”, avdelningen ”Fråga Nestor” (läst oktober 2017).
Wigers, Kjell: ”Jazzlegendarernas Göteborg”, i Expressen 2012-07-25.
Wikipedia (EN), ”Hergé” (läst november 2017).
Wikipedia (EN), ”Ideology of Tintin” (läst november 2017).
Wikipedia (EN), ”Léon Degrelle” (läst oktober 2017).
Wikipedia (EN), ”Norbert Wallez” (läst oktober 2017).
Wikipedia (EN), ”The Shooting Star” (läst november 2017).
Wikipedia (EN), ”Tintin” (läst november 2017).
Wikipedia (EN), ”V-2 rocket” (läst november 2017).
Wikipedia (SV), ”Tintin på svenska” (läst november 2017).


Samtliga delar i denna serie:
Del 1 – inledning, en snabb biografi över Hergé, kritiken mot Tintin i sammanfattning
Del 2 – Tintin i Kongo, Tintin i Amerika
Del 3 – Le Vingtième Siècle, Léon Degrelle, Hergé som kollaboratör på Le Soir
Del 4 – Den mystiska stjärnan
Del 5 – Koks i lasten, diverse stereotyper om olika länder
Del 6 – förtäckta nazidetaljer, till Tintins och Hergés försvar
Del 7 – sammanfattning av Hergés nazism/rasism, mellankrigstiden och idag – vad kan vi lära oss, slutord, några lästips, källor