fredag 23 februari 2018

Tintin i grumliga vatten? Del 4


(Vill du följa denna serie från början? Klicka här!)


Den mystiska stjärnan

Det Tintin-album som orsakar mest problem när man ger sig in på att försvara Tintin och Hergé, det är faktiskt inte som man kan tro Tintin i Kongo, utan Den mystiska stjärnan – en av de berättelser som Hergé publicerade i den tyskkontrollerade Le Soir 1941–42, mitt under kriget.
Vi har redan sett att Hergé kan ha tagit vissa intryck av miljön han jobbade i under de här åren, vilket inte är till hans fördel. För det mesta märktes lyckligtvis inget sådant i de Tintin-berättelser han gjorde under Le Soir-tiden, eftersom han som sagt tvärt lade av med politik i Tintin, men Den mystiska stjärnan utgör delvis ett undantag, och det största bekymret närmare bestämt är att där finns – åtminstone i originalversionen – ett par antisemitiska och misstänkt protyska anspelningar som inte är särskilt vackra.
Nu hör albumet i fråga med sin suggestiva stämning till de Tintin-böcker som jag tycker bäst om (möjligen beroende på att det var den första av dem jag någonsin läste, vid 4½ års ålder!), men känslan när jag läser har på senare år blivit något mer olustig på grund av detta, även om de mest alarmerande detaljerna är utsuddade.

För vi har ju det där med vilka som är vänner och fiender i denna berättelse. Tintin och kapten Haddock (som gjorde sitt intåg i serien i det föregående albumet Krabban med guldklorna) reser till Norra Ishavet för att leta efter en meteorit som slagit ner där, och de gör det tillsammans med professor Hippolytos Calystén (i tidigare översättning Ferdinand Flintén) plus fem vetenskapsmän. Dessa fem kommer inte i något fall från länder som stod på den rätta sidan i kriget, utan från länder som var fascistiska eller i bästa fall neutrala: Tyskland, Spanien, Portugal, Schweiz och Sverige. (Det är faktiskt enda gången som det förekommer en svensk i ett Tintin-album, men det är ju inte direkt så att man kan glädjas åt det i sammanhanget.) Fienden, å andra sidan, utgörs av en amerikansk expedition finansierad av en lismande och cigarrökande bankir som i originalversionen heter Blumenstein. Vilket ju klingar väldigt judiskt … i boken är det alltså en judisk-amerikansk fiende mot det axelmaktsvänliga Europa! Till en senare upplaga på 1950-talet hade Hergé blivit medveten om det olämpliga i det här, och han gjorde därför de ändringar som vi sedan dess har kunnat se i Den mystiska stjärnan: bankiren Blumenstein blir Bohlwinkel (som kommer av Bryssel-dialektens ord för godisaffär) och han representerar inte längre USA utan det påhittade landet Sao Rico. (Vetenskapsmännens hemländer ändrades däremot inte, och inte heller de amerikanskklingande namnen på fiendeexpeditionens fartyg, Peary och Kentucky Star.)
Men från början ser det alltså ut att ha varit en antisemitisk anspelning, och tyvärr så slutar det inte heller med det, utan det finns ett ännu värre exempel. Den mystiska stjärnan trycktes aldrig som svartvitt album utan gavs ut i 62-sidigt färgformat så fort berättelsen gått färdigt i Le Soir, och de svartvita originalbilder som fanns i följetongsform i tidningen är därför inte särskilt spridda – men bland dem finns ett par som inte kom med i albumversionen och som är minst sagt graverande. Nämligen den här lilla sekvensen i samband med att ”profeten Philippulus” (i tidigare översättning Pythagoras) förföljer Tintin och förkunnar världens undergång:
(länk till annan sida)
Det är alltså uppenbarligen två judar som hör profeten och kommenterar budskapet med orden:
”Hörde du det, Isaac? Slutet på världen! Tänk om det är sant …?”
”Hehe! Det skulle bli en fin liten affär, Salomon! Jag är skyldig mina fordringsägare 50 000 francs. På det viset skulle jag inte behöva betala dem!”
Judestereotypen är verkligen oerhört tydlig och grovhuggen: det är de typiska judiska förnamnen, det är de svarta skäggen och hattarna och de stora näsorna, och det är den gamla vanliga fördomen om judar som giriga med pengar, och till råga på allt talar ”Isaac” franska med en slarvig accent som alltså ska föreställa judisk. Bilden skulle kunna vara hämtad direkt från Nazitysklands propagandaapparat. Det ser verkligen inte bra ut alls … särskilt inte när man vidare tänker sig att det var i Le Soir som serien publicerades, i det tyskockuperade Belgien under andra världskriget, och att tidningsuppslaget säkert i övrigt kan ha varit fullt av uppgifter om lömska judar och hjältemodiga tyska krigsstyrkor. Plus att vi ju har den där uppgiften om att Hergé faktiskt tidvis kan ha trott på snacket på Le Soirs redaktion. Alltsammans formar en högst obehaglig bild.

Så går det över huvud taget att hitta några bortförklaringar till dessa försyndelser från Hergés sida i Den mystiska stjärnan? Är man inte rasist och antisemit själv om man ens försöker?
Nej, jag tycker faktiskt att jag vill försöka hitta någon sorts förklaringar ändå – för mitt i alltihop verkar det så väldigt egendomligt att Hergé skulle bete sig så där antisemitiskt och tyskvänligt, han som redan förmedlat en revolutionerande tolerant och antirasistisk människosyn och avvisat fördomar i Blå Lotus, och sedan kritiserat axelmakterna i Kung Ottokars spira … och gärna försvarade utsatta nationaliteter som kineser och ursprungsamerikaner. Det var ju egentligen också bara i Den mystiska stjärnan han begick de här svåra misstagen, och ingen annan gång. Hur kom det sig? Det är, för att säga det rent ut, lika mystiskt som stjärnan!

Ja, det går kanske inte att hitta ursäkter, men väl möjliga förklaringar. Först och främst, när det gäller skurken Blumenstein och hans judiskhet, så har det påståtts att det inte var judiskheten som var poängen i första hand: Michael Farr menar i Tintin – den kompletta guiden att Blumenstein var ”mer en parodi på en girig finansiär än en jude”. Detta visas också (min egen reflektion) av att Blumenstein ju faktiskt inte alls är tecknad så karikerat som de båda judarna Isaac och Salomon – om poängen hade varit att han var jude så hade väl det framgått tydligare precis som i deras fall? (Jag har själv aldrig kopplat att bankir Bohlwinkel skulle vara jude förrän jag läst kommentarer om det!) Skrupelfria affärsintressen däremot var något som Hergé ofta återkom till och kritiserade i Tintin-serierna, och han hade redan låtit detta representeras av just amerikaner, i både Tintin i Amerika och Det sönderslagna örat. Så det var kanske inte helt otippat att han i Den mystiska stjärnan var inne på samma spår. Kritik mot USA och amerikansk kommersialism är ju för den delen inget främmande för vår tid heller – vem har inte fnyst åt USA någon gång? – och att det verkar så olämpligt här beror mest på bakgrunden med kriget och att USA i detta fall hellre borde ha setts som en vän. Att det i grunden handlar om kritik mot pengarnas makt märks också på det fiktiva namn som Hergé valde att ändra USA till i den nya upplagan: Sao Rico, vilket låter portugisiskt och betyder ungefär ”Sankt Rikedom”. En liten hint där kanske …?
Det finns dock fortfarande försvårande omständigheter, som att även det namn som Hergé bytte till i den nya upplagan – Bohlwinkel – är ett judiskt efternamn, om än mindre uppenbart. Är det verkligen särskilt troligt att Hergé inte bara en utan två gånger skulle ha ”råkat” förbigå att skurkens namn var judiskt? Och figuren har ju också kvar sin stora näsa som kan ses som ”judisk”! Det har även hävdats (från mer obstinat Hergé-kritiskt håll) att hela äventyret Den mystiska stjärnan och dess sensmoral bygger på konspirationsteorin att judisk-amerikanska intressen hotar världen, men att judarna minsann ska få sitt straff en vacker dag – precis som radiorösten också säger på allra sista sidan, ”de skyldiga kommer att avslöjas och straffas”, med följden att skurken Bohlwinkel/Blumenstein börjar svettas och se rädd ut.
Det där sista tycker jag nog är att tolka in för mycket, och detaljen med näsan bevisar inte heller någonting med tanke på att ett av Hergés kännetecken som serietecknare var att mycket ofta förse sina figurer med lustiga näsor. Ett bra exempel är Tintins ärkefiende skurken Roberto Rastapopoulos, som har extrem potatisnäsa. (Å andra sidan har även Rastapopoulos av vissa tolkats som jude, men det tror jag är en missuppfattning – namnet tyder ju på att han är grek-italienare.) Som jag sade ovan: om Blumenstein är tänkt som en jude så är den karikatyren mycket mindre uttalad än den av Isaac och Salomon, och därför kan det ändå ligga något i att det inte i första hand är judiskheten utan rikedomen som är poängen.

Vad gäller sammansättningen av den vetenskapliga expeditionen så är den svår att förklara, men en sak man inte får glömma är att det finns ett par nationaliteter till som står på den ”goda” sidan i Den mystiska stjärnan. Expeditionens ledare Hippolytos Calystén är ju uppenbarligen belgare, liksom besättningen på fartyget Aurora, och expeditionen får också hjälp av kapten Chester som onekligen ger intryck av att vara engelsman. Det är fullt möjligt att Hergé faktiskt inte kunde vara tydligare än så med det engelska inslaget, för då hade kanske redaktionen på Le Soir ingripit. Över huvud taget är just redaktionens påtryckningar en faktor att ta i beräkningen när man talar om allt det här: man får betänka att Hergé inte kunde jobba helt fritt.
Det har också påpekats att det i Europa vid den här tiden faktiskt bara var Storbritannien och Sovjetunionen som räknades till de allierade (USA var ännu inte med i kriget när de aktuella avsnitten i Den mystiska stjärnan först publicerades), och att nationaliteterna i expeditionen därför inte ska tolkas som en markering mot den allierade sidan: istället för motsatsparet ”axelmakterna mot de allierade” ska det vara ”Europa mot USA”, och då inte i politiskt utan forsknings- och framstegsmässigt avseende, för politik var ju just vad Hergé under den här perioden ville undvika. Man kan för den delen också ana en ren utopi – Hergé längtade efter att kriget skulle ta slut, och hans europatanke här är då kanske bara ett uttryck för hans önskan att Europas länder snart skulle bli vänner igen?

När det gäller den otrevliga sekvensen med Isaac och Salomon skulle inflytandet från Le Soirs redaktion förstås kunna vara en faktor även där. Framför allt är det så att även om seriestrippen publicerades på hösten 1941, så hade Europa och Belgien då faktiskt ännu inte nått den vändpunkt då man insåg vidden av judeförföljelserna och fick Förintelsen klar för sig. I Belgien hade inte heller de värsta övergreppen mot judar börjat ännu 1941, utan det satte igång på allvar sommaren 1942 – se mer om det några stycken längre ner. Vad jag menar är att det här, trots allt, var en tid då man fortfarande drog judehistorier och judeanekdoter och använde fördomar i teckningar av judar utan att tycka att det var något konstigt med det. Den sortens skämt om judar blev känsliga först senare, när alla insett allvaret.
Jag har hittat en uppgift om att detta inte var det enda tillfället då Hergé ritade judekarikatyrer, för han gjorde tydligen samma sak bara något år tidigare i en bok som hette Fables (”Fabler”) av en viss Robert de Vroylande. Denne de Vroylande var enligt vissa antisemit, enligt andra inte, men oavsett vilket var han inte alls nazist, då han var aktiv i motståndsrörelsen, tidigt tog avstånd från Rexistpartiet och hamnade i tyskt koncentrationsläger och dog där 1944. Hans bok var någon sorts samling av barnberättelser i klichéartad form, och summa summarum får jag mer och mer intrycket (åter igen) att man inte behöver ha varit nazist eller judehatare för att man skämtade om judar år 1941 – även om det självfallet var mycket olämpligt att göra det.
Om vi återgår till Isaac och Salomon så hade ju Hergé också förstånd nog att redan tio månader senare, 1942, när Den mystiska stjärnan kom ut som färgalbum, utelämna den sekvensen. Detta trots att berättelsen egentligen var för kort för att fylla ut 62 sidor och behövde förlängas, inte skäras ner. Själv sade Hergé så här i intervjuer på 1970-talet:
”Det finns vissa teckningar som jag aldrig hade gjort om jag hade känt till hur omfattande den där hemskheten var.”
”Vi har alltid dragit judevitsar, Marseillevitsar, skottevitsar. Men vem hade kunnat förutse att judevitsarna skulle sluta så som vi nu vet att de gjorde, i dödslägren i Treblinka och Auschwitz?”
Och i samma andetag:
”Allt jag egentligen gjorde var att visa en skurkaktig finansiär som såg semitisk ut och hade ett judiskt namn, Blumenstein, i Den mystiska stjärnan. Men betyder det att det var antisemitism från min sida? Jag tycker att i mitt förråd av banditer finns det alla sorters skurkar – jag har visat en mängd ”skurkar” av olika ursprung, utan att särbehandla den eller den rasen …”
Här antyder Hergé i och för sig att han faktiskt kan ha varit medveten om vad han gjorde och att Blumenstein verkligen var avsedd som jude (Hergé uppträdde onekligen tankspritt i intervjuer på äldre dagar, och hans efterhandsanalyser av sitt handlande under krigsåren känns ibland något motsägelsefulla). Men samtidigt tycker jag han har en poäng: judeskämt förekom som sagt på den tiden mycket bredare än idag (ungefär som Norgehistorier), och framför allt har han helt rätt i att det bland hans skurkar – och även bland de goda – finns många olika ursprung och nationaliteter. Där går det inte att se något särskilt utpekande eller rasistiskt mönster.

Man anar också ett visst vemod i Hergés tonfall när han kommenterar att judarna i Belgien på våren 1942, bara en vecka efter att Den mystiska stjärnan var färdigpublicerad i Le Soir, började tvingas bära Davidsstjärnan och att deportationen av dem till koncentrationslägren satte igång på sommaren samma år:
”Jag såg väldigt få judar som bar den gula stjärnan, men till slut såg jag några. De sade till mig att en del judar var borta, att folk hade kommit och hämtat dem och skickat bort dem. Jag ville inte tro på det.”
Men Hergé tycks alltså gradvis ha börjat inse vad det verkligen handlade om, och därför är det inte så konstigt att Isaac och Salomon utelämnades ur albumversionen av Den mystiska stjärnan som gavs ut i september 1942. Hergé tecknade heller aldrig judar fler gånger, med undantag för Det svarta guldet; i hans påbörjade svartvita version av den berättelsen från 1940 förekommer det judar från terroristgruppen Irgun i Palestina, och när han slutförde den i färg 1948 fick dessa judar vara kvar. (Däremot togs de bort ur den ännu senare versionen från 1971 – den som är mest spridd i Sverige – eftersom referenserna till Palestina under brittiskt styre hade blivit inaktuella.) I fallet med Det svarta guldet är dock skildringen inte särskilt karikatyrartad (judarna har inte mer överdrivna drag än andra folkslag i Tintin-albumen, och Tintin blir rentav förväxlad med en av dem) och Irgun fanns på riktigt vid denna tid, så där föreligger inga konstigheter eller överdrifter.
Därför skulle man kunna se det som att Hergé 1941 ”bara” lät sig ryckas med av smaklös karikatyrhumor, och att han kom på bättre tankar senare. Här bidrar faktiskt färgversionen av Tintin i Kongo från 1946 till bilden: den visar att Hergé trots den revolution han genomgick med Blå Lotus faktiskt ännu inte hade förmått göra sig av med ”fördomstänket” helt och hållet i alla lägen, och det förklarar i viss mån hur han kunde hemfalla åt det även i Den mystiska stjärnan. Den bild av honom som träder fram när man fördjupar sig är onekligen också att Hergé var lättpåverkad, att han var anpassningsbar, att han var naiv och godtrogen, att han var en aning vimsig och inte alltid insåg vad hans val kunde få för följder. Det han framför allt tycks ha fokuserat på var att jobba, jobba, jobba, få in pengar och gripa varje tillfälle att få sina teckningar publicerade, vilket var en anledning till att han gick med på att arbeta på Le Soir och även till att han ställde upp på att illustrera de Vroylandes fabelbok.

Slutligen så finns det faktiskt i Den mystiska stjärnan ett par små subtila detaljer som kan tyda på att Hergé mitt i alltihop trots allt fortfarande var kritisk mot fascismen – de är förvisso rätt långsökta, men jag nämner dem ändå. I början av berättelsen tittar Tintin i teleskopet på observatoriet och ser till sin förskräckelse en enorm spindel röra sig över himlen – det visar sig att det är en vanlig spindel som kryper över teleskopets objektiv. Från början identifierade professor Calystén i historien denna spindel som en Aranea fasciata, och det namnet har tolkats som en symbol för det fascistiska hotet mot Europa. Spindeln dyker sedan upp igen i albumets surrealistiska slutscener och utgör onekligen ett hot där. Förutom detta har det också påståtts att profeten Philippulus, galningen som i berättelsen förkunnar jordens undergång, är ett förlöjligande av marskalk Philippe Pétain som ledde den medlöpande Vichy-regimen i Frankrike vid den här tiden.
Trots detta och övriga försvarsargument framstår det onekligen som en kraftig plump i Tintin-historien att en våldsamt antisemitisk teckning en gång ändå funnits i ett Tintin-äventyr, och att skurken i samma äventyr också kan uppfattas som jude. Jag medger som sagt att jag själv har fått min bild av Den mystiska stjärnan i viss mån besudlad av detta, även om det inte medför att jag bryter med Tintin som helhet eller ens vill slänga just detta album i soporna. Läsaren får själv avgöra i hur hög grad den här episoden ska färga det allmänna omdömet om Tintin och Hergé för eftervärlden.


I nästa del har det blivit dags för en närmare titt på Koks i lasten, och i samband med det en del reflektioner om nationsstereotyper i Tintin på det hela taget.


Samtliga delar i denna serie:
Del 1 – inledning, en snabb biografi över Hergé, kritiken mot Tintin i sammanfattning
Del 2 – Tintin i Kongo, Tintin i Amerika
Del 3 – Le Vingtième Siècle, Léon Degrelle, Hergé som kollaboratör på Le Soir
Del 4 – Den mystiska stjärnan
Del 5 – Koks i lasten, diverse stereotyper om olika länder
Del 6 – förtäckta nazidetaljer, till Tintins och Hergés försvar
Del 7 – sammanfattning av Hergés nazism/rasism, mellankrigstiden och idag – vad kan vi lära oss, slutord, några lästips, källor


söndag 18 februari 2018

Om rätten till personlig smak


Den senaste veckan har det varit viss irritation i Melodifestivalsammanhang. Förutom ”skandalen” att svenska folket ratade Dotters djärva bidrag igår, så är det mycket snack om den dåliga jämställdheten, med enbart manliga artister till final (fram tills Jessica Andersson rättade till situationen en aning) och en tendens att det är tjejerna som åker ut i första hand. Många tyckare förfasar sig över att folket ordnar fram så orättvisa resultat och röstar bort det som är annorlunda. Jag tycker även själv att det är tråkigt, att nytänket bland publiken saknas och att de kvinnliga artisterna verkar ha det mer motigt än de manliga.
Så vad ska man göra åt det då?

Ja, svaret är egentligen rätt enkelt: hur gärna man än vill så är det faktiskt inte så lätt att göra något åt det, för det är ju tittarna som röstar demokratiskt efter sin smak.
Om det hade varit en jury som sållat fram finalister, då hade man kunnat föreslå att de i sin bedömning försökte tänka lite jämställt och inkluderande och försäkra sig om att de inte diskriminerar – ungefär som när Svenska Akademien tar beslut om sina Nobelpristagare (vilket de inte verkar göra helt jämställt, ärligt talat). Men nu gäller det tittarna, och deras spontana smak kan man inte styra.
Eller kan man det?
Det är förvisso tänkbart att en hel del tittare röstar ganska slentrianmässigt, att de förtjust röstar på sina gamla favoriter från Idol som de känner igen, att de tokröstar på vissa artister och dömer ut andra för lätt. Man skulle kunna önska att en del av dessa tittare tänkte till lite. Men samtidigt vet man inte säkert hur de resonerar – det kanske faktiskt är så att många av dem röstar ärligt och uppriktigt, som de verkligen tycker – och då kan man inte som utomstående sätta sig till doms över deras val. Folk måste få ha den smak de har och bestämma själva, och även om det i det här fallet har lett till likriktning och en kraftig majoritet av herrar i MF-finalen, så är det inget att göra åt.

Jag är för min del väldigt bestämd med att folk måste få ha sin personliga och subjektiva smak ifred, både när det gäller musik, film, böcker, konst, mat … alla möjliga områden där man kan ha en smak. Det är viktigt att inte se ner på sina medmänniskor eller försöka styra dem på den punkten (även om man naturligtvis kan förkunna vad man själv personligen tycker).
Att använda sakskäl och argument för att få någon att ändra sig kan vara befogat inom politiken, där det mer handlar om åsikter – men inte heller där är det bra med tvång, och när det gäller konstarterna är det definitivt olämpligt att aktivt pracka sin egen estetik på någon. Ingen ska komma och försöka påverka någon annans egen smak, för då gör man intrång i personligheten på ett respektlöst sätt. Subjektiv smak kan rentav vara jämförbar med sexuell läggning, på så sätt att det inte är något en person själv rår för eller styr över. Var och en har rätt till sin egen smak, helt enkelt.
Teoretiskt skulle man förstås som privatperson kunna försöka anpassa sin egen smak inom musik, film eller litteratur, och analysera den kritiskt. ”Hur stor andel kvinnliga och manliga artister gillar jag? Varför är det så? Varför gillar jag så många manliga författare? Varför gillar jag den där filmen men inte den? Det där går det ju inte an att jag gillar. Här krävs minsann bättring, jag måste ta mig i kragen och se över min smak!”
Ibland ser man den sortens resonemang, och ett bra exempel som jag såg för några år sedan var en debattartikel om filmen ”Dirty Dancing” (hittar den tyvärr inte igen). Skribenten var en stor beundrare av den filmen, och hen ägnade hela artikeln åt att på ett mycket akademiskt och argumenterande sätt förklara varför ”Dirty Dancing” är så otroligt viktig ur så många aspekter (framför allt feministiska). Det var i och för sig intressant och tänkvärt, men slutsatsen och hela undertonen kändes ändå förmanande på ett torrt och översittaraktigt sätt: ”Se här på min vattentäta vetenskapliga argumentation som visar att den här filmen är bra! Det är allas plikt att gilla ’Dirty Dancing’! Ta till er detta och se till att ha den bland era favoritfilmer!”
Den sortens uppmaning att styra den personliga smaken efter objektiva principer, att frångå det man faktiskt själv subjektivt som person råkar föredra, det tror jag inte är särskilt nyttigt. Och det verkar vara sådan bearbetning som blir idealet nu också, när olika skribenter ondgör sig över att Sveriges TV-tittare inte röstar på rätt artister i tillräckligt hög grad och tycker att det måste de göra.

Jag medger att det i viss mån kan vara bra att rannsaka sin smak, för självinsikt och medvetenhet är aldrig fel … men risken är att det då snabbt övergår i den där självförnekelsen istället. ”Jag har bestämt mig för att jag gillar den och den och den och den låten, för då blir det rättvist och bra och då har jag en jämställd och solidarisk musiksmak!”
Man är inte sig själv längre, man förbiser totalt hur man egentligen tycker innerst inne. Det blir någon sorts komplexfylld konstruerad värld, där man delar upp sin favoritmusik, sina favoritfilmer m.m. i ett klassamhälle, kanske helt tar avstånd från vissa inslag, och annars i bästa fall behåller de ”olämpliga” delarna av sin smak men förläget reducerar dem till någon sorts ”guilty pleasure”. ”Ja, hehe, jag gillar ju den där låten av Justin Bieber, men det är ju bara en liten svaghet jag har, min riktiga musiksmak är i själva verket så här …”
Det där tror jag är fel inställning. Jag tror man är betydligt ärligare mot sig själv om man bara erkänner att man gillar det där och det där och det där, och sedan ser allt det man gillar som jämlikt, oavsett kulturens och vetenskapens benägenhet att dela in i bra och dåligt.

Det jag tror man skulle kunna göra om man nu ändå vill granska sin smak på något sätt, det är inte att på eget bevåg börja nedvärdera den musik (och film och litteratur och annat) man faktiskt gillar – men däremot kan man jobba med sig själv och sin smak på det sättet att man uppvärderar det man inte gillar. Åt det hållet borde man kunna göra ett och annat. ”Varför tycker jag att det här är så dåligt egentligen? Är det bara för att det är en kvinna som har gjort det? Är det bara för att jag föraktar musik som barn gillar? Är det för att låten framförs i Melodifestivalen där jag ser allt som skräp? Kan det inte i själva verket vara så att den här musiken är bättre än jag tror?”
Sedan behöver inte resultatet alltid bli att man börjar gilla sådant som man förut tyckte var dåligt – och det måste det inte bli heller. Den personliga smaken måste alltid få sista ordet. Det viktiga är bara att man försöker ha ett öppet sinne, som går ut på att man dels inför sig själv vågar godkänna det man spontant gillar, dels försöker se det positiva i resten (och då inte minst det som ens medmänniskor lyssnar på, tittar på och läser).
Det kan mycket väl hända att många MF-tittare inte har sådana öppna sinnen och att det är därför de kvinnliga artisterna inte har fått komma fram så mycket i år. Men lösningen är inte att försöka styra sin egen och andras smak på ett sätt som egentligen inte heller tyder på något öppet sinne.

torsdag 15 februari 2018

Tintin i grumliga vatten? Del 3


(Vill du följa denna serie från början? Klicka här!)


Le Vingtième Siècle


Som jag redan sagt så var Le Vingtième Siècle, där Hergé jobbade och gav ut Tintin i barnbilagan Le Petit Vingtième 1929–40, en katolsk konservativ tidning. Den vände sig mycket starkt mot kommunism, och var vidare kraftigt rojalistisk och kungatrogen, med ett stolt belgiskt och europacentrerat perspektiv. (Här får man betänka att det fanns huvudsakligen tre politiska riktningar i Belgien vid denna tid, och det var socialister, sekulära liberaler samt det ”katolska partiet”, vilka helt enkelt var konservativa. Le Vingtième Siècle – och Hergé – tillhörde alltså den sista gruppen, och det politiska klimatet var sådant att var och en av de tre grupperna hackade rätt hejdlöst på de andra två.)

Redaktören fader Norbert Wallez var en kontroversiell person. Så vitt jag förstår var han en otroligt hängiven katolik, som förutom att han ville se största möjliga inflytande för katolsk kristen tro brann för sådana frågor som att förena Belgien med det katolska tyska Rhenlandet, samt naturligtvis att bekämpa kommunismen, som han betraktade med yttersta fasa. I denna strävan kom han dessvärre in på farliga marker; det stämmer att han hade träffat Mussolini under en vistelse i Italien 1923 och fick ett signerat foto av honom som han hade på sitt kontor. Wallez insåg tydligen inte de negativa sidorna av Mussolinis Italien, utan det han såg var framför allt ett Italien där förhållandena för katolicismen var gynnsamma, och det var det som var huvudsaken för honom. Sedan ledde det ena till det andra och efter andra världskriget blev Wallez dömd till fängelse för att ha varit kollaboratör. Exakt på vilket sätt han var det har jag faktiskt inte fått något grepp om, men de gamla förbindelserna med Mussolini uppfattades väl knappast som förmildrande omständigheter precis.
Det är uppenbart att Wallez i slutet av 1920-talet hade ett stort inflytande på Hergé och att Hergé tyckte om sin chef och rentav såg honom som en fadersgestalt. Wallez var en av de (just då relativt få) personer som uppmuntrade Hergé, trodde på hans begåvning och gav honom ansvar och förtroende. Faktiskt var det också så att Hergés första hustru, Germaine Kieckens, från början var sekreterare åt Wallez, och det var Wallez som uppmuntrade dem att förlova sig och också i egenskap av präst vigde dem båda år 1932. Så visst fanns där många starka band.
Wallez påverkade även de tre första Tintin-äventyren på ett avgörande sätt. Det var Wallez som tyckte att Hergés nyuppfunne seriehjälte skulle färdas först till Sovjetunionen och sedan till Kongo: i det förra fallet var det för att Wallez ville kritisera bolsjevismen, i det senare för att Kongo var en belgisk koloni som de unga läsarna av Le Petit Vingtième borde få veta mer om. När Hergé sedan fick bestämma själv i det tredje äventyret och lät Tintin åka till Amerika, var Wallez framme och föreslog att berättelsen kunde innehålla kritik mot den amerikanska kommersialismen, gangsterväldet och korruptionen – vilket den också kom att göra. Hergé var själv inte så intresserad av politik, men lyssnade snällt på sin chefs förslag i samtliga fall.
Norbert Wallez, och hans redaktion, hade uppenbarligen en ideologi där man inte hade mycket till övers för vare sig rysk bolsjevism eller amerikansk kapitalism. Riktningen var istället en tredje: en europacentrerad, fanatisk katolsk konservatism, med Wallez som fascistisk ledargestalt med Mussolini på skrivbordet. Personalens inställning till judar lär inte heller ha varit den bästa, kan tilläggas.

Trots detta är det inte helt rättvist att utan vidare stämpla redaktionen på Le Vingtième Siècle – och alla som jobbade där – som helt onda och uppsåtligt fascistiska. Det var till exempel så att Hitler, när denne kom till makten i Tyskland 1933, inte alls sågs med blida ögon av Le Vingtième Siècles redaktion, och i synen på USA och dess behandling av sina minoritetsgrupper var tidningen inne på betydligt mer rätt spår, som vi såg i förra avsnittet. Och även om Wallez tycks ha varit fanatisk och stämningen på redaktionen låg väldigt långt högerut, måste vi komma ihåg att det här var en tid då man ännu inte hade facit, och att skiljelinjen mellan höger och extremhöger – mellan konservatism och fascism – inte var kristallklar. Varken kraftig katolsk tro, socialistkritik, rojalism eller nationalistiska inslag behöver i sig innebära fascism, och rent fascistiska grupperingar i Belgien tog form först i mitten av 1930-talet (framför allt i form av rexismen, som jag ska berätta om alldeles strax). Därför var det så att de personer som skulle komma att bli en del av denna rörelse ännu var kvar i det konservativa lägret, där höger och extremhöger ännu hörde till samma parti och gick in i varandra, och personerna i fråga kunde på detta stadium ännu inte riktigt se hur utvecklingen skulle bli.
Dessutom varade inte Norbert Wallez tid på Le Vingtième Siècle så väldigt länge, eftersom han slutade som redaktör år 1933, just när det fjärde Tintin-äventyret Faraos cigarrer höll på att gå som följetong. Närmare bestämt blev Wallez uppsagd av tidningsägarna på grund av en förtalsskandal, och han blev istället ”förvisad” till en ny tjänst på ett kloster ute på den belgiska landsbygden. Detta innebar att hans direkta inflytande över Hergé och Tintin inte sträckte sig längre än de tre första Tintin-historierna. Det märks faktiskt också allt eftersom Tintin-sviten utvecklas att Wallez inte finns med i bilden längre: i fortsättningen går Hergé vidare till väldigt tydligt antiimperialistiska och antirasistiska budskap i Blå Lotus från 1935, och i såväl Den svarta ön som Kung Ottokars spira (1938 och 1939) riktar han udden mot fascismen/nazismen och i det senare fallet rentav mot Mussolini – något som knappast varit möjligt om Wallez varit kvar som redaktör. (Vi ska titta närmare på dessa Tintin-album i kapitlet till Hergés försvar så småningom.)
Och om Le Vingtième Siècle var så fascistisk som en del vill ha det till, hur kom det sig då att den inte fick fortsätta verksamheten 1940 när Belgien ockuperades? Det hade den väl fått om den stöttade Mussolini och andra högerextrema?
Min bild är helt enkelt att Le Vingtième Siècle tog en delvis annan riktning efter att Wallez lämnat den – eller snarare att den behöll sin riktning, det vill säga att bara vara katolsk och konservativ utan att vara fascistisk för det. Wallez däremot gick vidare och odlade sin fascistiska konservatism ytterligare, bland annat genom att gå med i det nybildade rexistpartiet, och med sig tog han sin positiva inställning till Mussolini!

Nu ska det medges att Hergé fortsatte vara vän med Wallez, även om kontakten blev mer sporadisk med tiden. Wallez släpptes ur fängelset 1950, då insjuknad i cancer, och Hergé och hans fru Germaine tycks ha träffat honom då och behållit kontakten tills Wallez dog en tid senare. Det kan tyckas graverande för Hergé att han fortsatte ha förbindelser med en gammal kollaboratör … men samtidigt var Wallez onekligen parets gamle vigselpräst och en person som de känt och tyckt om i många år, så det är knappast konstigt att de inte ville klippa banden. Dessutom kanske Wallez hade kommit på bättre tankar i fängelset? Oavsett vilket känner jag för min personliga del att jag har svårt att kritisera Hergé för en sådan sak som att fortsätta vilja vara vän med en person.


Léon Degrelle – förebild till Tintin?

Norbert Wallez var inte den ende medarbetaren på Le Vingtième Siècle som var inne på den fascistiska banan. Där fanns också Léon Degrelle, som var tidningens utrikesreporter fram till 1934. Efter att Degrelle slutat på tidningen bildade han det politiska partiet Rex eller ”rexisterna”, ett ”klerikalt-fascistiskt” parti (det vill säga de stod för kristen fascism – ordet rexist kommer av ”Christus Rex”, Kristus konungen) som även Norbert Wallez blev medlem av. Partibildningen skedde genom en utbrytning ur det katolsk-konservativa partiet 1935. Degrelle och hans parti fick från och med 1936 ekonomiskt stöd av såväl Mussolini som Hitler, och han och hans rexister skaffade även kontakter med högerextrema partier i andra länder, som falangisterna i Spanien och Järngardet i Rumänien. Under kriget ledde Degrelle en egen belgisk/vallonsk division inom Waffen-SS och stred med den på östfronten. Vid krigsslutet flydde han till Francos Spanien, och där blev han kvar till sin död 1994, utan att någonsin ta avstånd från fascismen.
Vi har här ett fall som delvis liknar det med Norbert Wallez: en medarbetare på Le Vingtième Siècle som så småningom lämnade tidningen och sökte sig sina egna extremare vägar (men som verkar ha varit en mer aggressivt fascistisk person än den något aningslöse Wallez).

Man kan undra hur länge Hergé egentligen fortsatte umgås med Degrelle: det var under åren 1927–1934 som de var kollegor på Le Vingtième Siècle, men sedan då?
Visst hade Hergé och Degrelle delvis gemensamma åsikter i början, precis som Hergé och Wallez – de stod ju på en delvis gemensam katolsk-konservativ grund med rojalism och anti-kommunism. I början av 1930-talet illustrerade också Hergé en av Degrelles skrifter, ”Historien om det skolastiska kriget” (detta var benämningen på en tidigare politisk strid i Belgien om katolska kontra sekulära skolor). Men förr eller senare måste han ha känt att han inte längre ville hänga med på Degrelles påhitt. Kontakten mellan dem blev ansträngd redan 1932, då Hergé stämde Degrelle för att han använt Hergés teckningar i sitt propagandamaterial utan tillstånd, och när Degrelle sedan började få stöd av Mussolini och Hitler 1936 ville Hergé definitivt inte vara med – det visas mycket tydligt av att han tackade nej när Degrelle hörde av sig och frågade om han ville bli Rexistpartiets officiella illustratör. Till skillnad från flera av sina vänner var Hergé heller aldrig med i partiet. Han måste vid det laget (trots Mussoliniporträttet på förre chefens kontor) ha börjat inse att såväl Mussolini som Hitler inte var några trevliga typer, eller att Järngardet inte var en lämplig kontakt att ha – båda delarna gav han uttryck för 1938 i Kung Ottokars spira och även i annat material, som jag återkommer till – och om han hade någon förbindelse med Degrelle och rexisterna så bröt han den då.

Enligt en del källor man kan hitta på nätet var figuren Tintin skapad med Léon Degrelle som direkt förebild – det kan förvisso ligga nära till hands att tro det, med tanke på att Degrelle var en resande reporter precis som Tintin. Bland annat kan den som googlar råka på den här intressanta bilden (länk till annan sida), där det påstås att Hergés teckning från Tintin i Amerika där Tintin åker i parad var ritad efter ett foto på en paraderande Degrelle.
Nu är dock detta ett uppenbart falsarium (bilden kommer från det högerextremistiska nätuppslagsverket Metapedia som knappast är en trovärdig källa, och sambandet stämmer inte heller tidsmässigt, då Hergé gjorde Tintin i Amerika flera år innan Degrelle blev en berömd politiker). Hergé har också hela tiden hävdat att förebilden till Tintin (i synnerhet utseendemässigt) var hans egen bror Paul Remi, och det har även nämnts andra influenser till figuren: den danske skådespelaren och globetrottern Palle Huld, den äventyrlige journalisten Albert Londres samt Hergés egen skapelse scouten Totor, som var en förstudie till Tintin. Uppgiften om Degrelle som inspiration till Tintin kommer egentligen i slutändan bara från Degrelle själv, i hans självbiografiska skrift Tintin mon copain som han skrev mot slutet av sitt liv, och intrycket blir onekligen att han bara försöker framställa sig själv i ett förklarat ljus.
Även om Hergé alltså också har avvisat kopplingen till Degrelle på denna punkt så har han medgett att det finns ett samband mellan dem; enligt Hergé var det nämligen Degrelle som introducerade den tecknade serien för honom! Mot slutet av 1920-talet var Degrelle utrikeskorrespondent åt Le Vingtième Siècle i Mexiko, och därifrån skickade han hem tidningar med amerikanska serier som inte fanns i Europa (och som bland annat innehöll pratbubblor, vilket var en nyhet!). Hergé såg dem, blev inspirerad och hade dessa serier bland sina influenser när han någon tid senare började teckna Tintin.
Nu har det framförts invändningar mot detta och påpekats att Degrelle inte jobbade i Mexiko förrän 1930 och framåt, då Tintin redan var uppfunnen … så det kan vara så att Hergé minns helt fel, och då finns det inget samband mellan Tintin och Degrelle på den här punkten heller. Men även om det skulle vara så att Degrelle var den som gjorde att Hergé fick upp ögonen för den tecknade serien som medium, så kan man ändå inte påstå att Tintin är fascistiskt inspirerad för det. Under den här tiden hade ju inte heller Degrelle börjat gå i den politiska riktning som han senare skulle göra.


Hergé som kollaboratör på Le Soir

När Le Vingtième Siècle stängdes ner av tyskarna 1940 (den återstartades inte igen efter kriget) blev Hergé plötsligt utan jobb. Han behövde ett annat forum där han kunde publicera Tintin – och det var i det här läget han gjorde ett alldeles uppenbart felaktigt val som han många gånger senare blivit ifrågasatt för.
Det rimligaste hade varit om Hergé hade flytt Belgien och fortsatt teckna Tintin i exil. Men när Belgiens kung Leopold III (ej att förväxla med Leopold II som stod bakom brotten mot mänskligheten i Kongo i början av 1900-talet) uppmanade belgarna att stanna i landet och fortsätta med sina jobb och försöka leva som vanligt så mycket det gick, var Hergé en av dem som hörsammade den uppmaningen. Rojalist som han var följde han gärna kungens råd, och eftersom han också tyckte att belgarna behövde få fortsätta läsa Tintin för att bli uppmuntrade under ockupationen, så sökte han sig en annan tidning han kunde jobba för.
Och den tidningen blev alltså den stora dagstidningen Le Soir (”Aftonen”). Där kunde Hergé få plats för Tintin i tidningens barnbilaga Le Soir Jeunesse, på ungefär samma sätt som han tidigare jobbat med Le Petit Vingtième, och dessutom kunde han nå ut till många fler läsare i och med Le Soirs stora upplaga, vilket måste ha varit lockande. Det enda kruxet var att Le Soir just hade blivit tyskkontrollerad: den var styrd av ockupationsmakten, som höll koll på vad som skrevs i tidningen. I folkmun kom den att kallas Le Soir Volé, ”den stulna Le Soir”.
Här betedde sig Hergé alltså ytterst olämpligt – han gick frivilligt med på att publicera Tintin i en tyskstyrd tidning. Varför gjorde han det? Hade han själv trots allt sina sympatier åt det hållet? Eller var det bara publiceringen och pengarna som lockade, eller det faktum att redaktören för Le Soir, Raymond De Becker (som senare fick kalla fötter, kom i konflikt med arbetsgivarna och blev avskedad och landsförvisad), var en god vän till Hergé?
Omständigheterna blev ännu sämre när barnbilagan Le Soir Jeunesse kort därefter upphörde och Tintin-serierna istället publicerades i själva Le Soir (en seriestripp om dagen), vilket innebar att man ibland kunde se Tintin på samma tidningssida där det rapporterades om ”hjältemodiga insatser” från de tyska krigsstyrkorna, och annat tveksamt innehåll.

Hur Hergé egentligen tyckte och tänkte under den här perioden går det dessvärre inte att få veta något 100-procentigt säkert om. Det vi har är de förklaringar han själv har gett i efterhand – att han helt enkelt var naiv, att det han var ute efter var att få ha ett jobb och en inkomst och att få fortsätta med Tintin, och att han då bortsåg från vad det var för tidning han gjorde det i. (Han var för den delen inte ensam om den inställningen, utan det finns andra exempel på kulturpersonligheter i Belgien och andra länder som gjorde liknande val trots att de inte alls var nazister.)
Om man vill tro på Hergés bortförklaring eller inte är nästan upp till en själv. För min del tycker jag den verkar rimlig med tanke på att Hergé onekligen verkar ha varit en arbetsmyra utan något annat än jobb och publicering för ögonen. Sedan är det en annan sak att han kan ha påverkats en del i fel riktning när han väl var på plats på Le Soir; i en intervju på 1970-talet berättade Hergé att redaktör Raymond De Becker verkligen sympatiserade med nazisterna, och att även han själv hade sina stunder då han trodde på ”den nya ordningen”, som det hette. Så precis som under tiden på Le Vingtième Siècle var han kanske inte alldeles oberörd av vad som sades på hans arbetsplats, vilket i så fall är beklämmande. Men motivet från början kan ändå ha varit rent praktiskt och kommersiellt.
Till saken hör vidare att Hergé avböjde vissa andra erbjudanden han fick, som hade varit svårare för honom att förklara i efterhand: förutom att han som redan nämnts inte ville göra något jobb åt Rexistpartiet, så sade han också nej när ett tyskt bokförlag ville ge ut Tintin i Sovjet i nyutgåva som antisovjetisk propaganda. Det finns helt enkelt ett antal uppgifter hit och dit som tyder på än det ena och än det andra.

Men vi har en sista viktig omständighet kvar, och det är vad som hände vid krigsslutet – nämligen just det faktum att Hergé friades från anklagelserna! När Belgien blev befriat från tyskarna på hösten 1944 blev Hergé förvisso fråntagen sin rätt att arbeta i pressen och arresterad och förhörd flera gånger om, misstänkt för kollaborationism på grund av att han arbetat på Le Soir … men icke desto mindre blev han frikänd. Till skillnad från Norbert Wallez som fick fyra års fängelse, och förstås Léon Degrelle som flydde till Spanien för gott, fick Hergé faktiskt sina förklaringar och motiv godtagna – det fanns inga tecken på att han samarbetat och hjälpt tyskarna, han hade inte gjort några uttalanden i den vägen, inte medverkat till någon propaganda, allt han hade gjort var att arbeta på Le Soir. Med tanke på att hämndaktioner och vedergällning vid krigsslutet var rätt vanligt förekommande i de befriade länderna (tänk t.ex. på hur kvinnor som haft förbindelser med tyska soldater blev behandlade av den ”snälla” sidan!) och de allierade ofta var benägna att fälla hellre än fria – flera av Hergés vänner och bekanta råkade till exempel illa ut och fick fängelsedomar – så är det onekligen tänkvärt att de som förhörde Hergé kom till slutsatsen att han var oskyldig. Om de gjorde det, varför skulle då vi i nutiden egentligen tvivla mer på den saken?
Som parentes kan nämnas att händelserna vid befrielsen 1944 med dess jakt på förrädare (en process som också kallades för ”la purification”, ”rensningen”) påverkade Hergé mycket djupt – han sade under hela resten av sitt liv att det var en intolerans som var det rysligaste han personligen upplevt, både de anklagelser han själv drabbades av och de straff som hans vänner fick. Hergé hävdade att flera av dem precis som han själv var oskyldiga och blev orättvist och förhastat dömda, och när de blev frisläppta hjälpte han en del av dem att få jobb och ”komma in i samhället” igen. Men hur egendomligt detta beteende än kan förefalla, liksom att befrielsen för Hergé var en negativ upplevelse snarare än den positiva den borde ha varit, så kvarstår som sagt ändå fakta att han faktiskt blev frikänd, och befanns inte ha samarbetat på något sätt.

Vi kan slutligen också reflektera över hur Tintin och Hergés övriga verk egentligen såg ut före respektive efter att Hergé började på Le Soir, och vad det egentligen innebär. När Le Vingtième Siècle upphörde var Hergé just i färd med att publicera Det svarta guldet i tidningen: en berättelse med en tysk skurk (doktor Müller) som sysslade med att sabotera oljefält i Mellanöstern. Och se på den här serien ”Herr Bellum” (länk till annan sida), ett av Hergés sidoprojekt från samma tid, där herr Bellum först utbrister ”Neutralitet! Neutralitet! Men samvetet kan aldrig bli neutralt!” varefter han går ut och klottrar på väggen att Hitler är en galning.
Ännu år 1940 sysslade alltså Hergé med serier med politiska och dessutom antityska motiv. I Le Soir däremot kunde en intrig som Det svarta guldet inte publiceras (Hergé lade den berättelsen på is och återupptog den först 1948), och Hergé övergick då över huvud taget till betydligt mer neutrala och mindre politiska äventyr: en kompromiss och en anpassning. Att han i den ena stunden fortfarande var benägen att blanda in politik i sina verk, men sedan tvärt lade av med detta helt och hållet, visar i mina ögon att hela situationen för honom handlade om att anpassa sig till situationen för att klara sig så bra som möjligt. Kanske inte det modigaste eller mest föredömliga agerandet (särskilt inte med tanke på att han tydligen tog vissa intryck av sin nya miljö och verkar ha anpassat sig lite för mycket åt andra hållet i Den mystiska stjärnan – det ska vi återkomma till), men på sätt och vis en förståelig självbevarelsedrift. Och om det var så att han under tiden på Le Soir verkligen hade protyska åsikter, så måste han ju ha lagt sig till med dem besynnerligt fort med tanke på hur antityskt han betedde sig alldeles innan!


När jag har sammanställt den här genomgången av personligheterna Norbert Wallez och Léon Degrelle, av tidningarna Le Vingtième Siècle och Le Soir och av annat som hände i Belgien 1929 till 1945, och tittat närmare på alltsammans, har jag onekligen insett vissa saker om hur det politiska klimatet kan ha varit under mellankrigstiden och att det där med högerextrema strömningar och vilka förbindelser man har inte är något som kan bedömas alldeles enkelt eller kategoriskt. Det är något som jag reflekterat över redan tidigare och som nu känns ännu starkare, och jag ska återkomma till det i slutsatsstycket till den här uppsatsen. Men härnäst ska vi fördjupa oss i vad den omtumlande tiden under ockupationen kan ha satt för spår i själva Tintin-serien.


Nästa del ska vi ägna helt och hållet åt Den mystiska stjärnan, en historia med inslag som verkligen tycks vara just ... mystiska!


Samtliga delar i denna serie:
Del 1 – inledning, en snabb biografi över Hergé, kritiken mot Tintin i sammanfattning
Del 2 – Tintin i Kongo, Tintin i Amerika
Del 3 – Le Vingtième Siècle, Léon Degrelle, Hergé som kollaboratör på Le Soir
Del 4 – Den mystiska stjärnan
Del 5 – Koks i lasten, diverse stereotyper om olika länder
Del 6 – förtäckta nazidetaljer, till Tintins och Hergés försvar
Del 7 – sammanfattning av Hergés nazism/rasism, mellankrigstiden och idag – vad kan vi lära oss, slutord, några lästips, källor


fredag 9 februari 2018

Tintin i grumliga vatten? Del 2


(Vill du följa denna serie från början? Klicka här!)


Tintin i Kongo

Ja, det behöver väl kanske nästan inte sägas igen: Tintin i Kongo kännetecknas onekligen av en föråldrad och kolonialistisk syn på Afrika. Förutom att kongoleserna framställs som enfaldiga, korkade och lättlurade (och är ritade på ett mycket karikerat sätt) så beter sig Tintin själv som en stöddig europeisk herreman gentemot dem, och till råga på allt är han respektlös även mot Afrikas natur och skjuter djur för glatta livet. Det där känner vi till. Ibland är det nästan så att folk sätter likhetstecken mellan Tintin i Kongo och hela Tintin-sviten … när man talar om Tintin så är det per automatik Tintin i Kongo man menar, och tvärtom, oavsett om man vill kritisera rasism eller tvärtom kämpa med näbbar och klor för att Tintin ska få vara kvar på Kulturhuset (för övrigt en helt missförstådd incident, men det ska jag inte gå in på här).

Standardinvändningen som brukar framhållas till försvar är att Tintin i Kongo var endast det andra Tintin-äventyret i ordningen; det publicerades i Le Petit Vingtième 1930, och Hergé var då fortfarande ung och oerfaren och hade inte ännu inte börjat bry sig så mycket om det där med att göra research. Han kände inte ens någon större entusiasm för ämnet utan lät Tintin resa till Kongo mest bara för att hans redaktör Norbert Wallez insisterade på det. Som Hergé själv långt senare förklarade, så visste han inget mer om den dåvarande belgiska kolonin Kongo än de flesta andra på den tiden. De allra flesta i Belgien och i hela Europa trodde att ”negrerna är som stora barn”. Det är onekligen sant, och det är därför inte alldeles rättvist att döma ut Hergé för rasism enbart på grund av Tintin i Kongo; i så fall blir det ganska många andra i samtiden man får döma ut också.
Något som dock komplicerar bilden lite grann är att den version av Tintin i Kongo som svenskar oftast läser är färgversionen, den omtecknade – och den färdigställde inte Hergé förrän 1946, alltså sexton år efter det svartvita originalet. Låt gå för att han var fördomsfull år 1930 som alla andra på den tiden, men borde han inte ha begripit bättre 1946 och gjort afrikanerna åtminstone något mindre löjaktiga?
Tja, inte nödvändigtvis. Det kan diskuteras om synen på ”negrer” i allmänhet var särskilt mycket bättre 1946 än 1930 … det var ju faktiskt just då som Pippi Långstrump dök upp med ”negrerna på Kurrekurreduttön”, även detta ett inslag i litteraturen som numera brukar ses som ganska genant, utan att Astrid Lindgren som person anses ha varit rasist för det. (Hergé och Astrid Lindgren var för övrigt jämngamla.) Man får också komma ihåg att Hergés omtecknande av Tintin i Kongo 1946 var ett av hans minst inspirerade projekt: han utförde inte det särskilt noggrant jämfört med andra Tintin-äventyr vid samma tid (se bara hur besynnerligt tecknade krokodilerna är i färgversionen av Tintin i Kongo jämfört med den nästan samtida Solens tempel!), och det hela var mest ett hafsverk för att bara återge 1930 års svartvita berättelse i färg så snabbt som möjligt. Det kan vara en förklaring till att Hergé inte passade på tillfället att ”förbättra” sitt original. Han ansåg själv att Tintin i Kongo var en ”ungdomssynd”, precis som han även tyckte om det allra första äventyret Tintin i Sovjet, men i det fallet tyckte han att historien var så dålig att den över huvud taget inte blev omtecknad.

Detta till trots är det naturligtvis sant att Tintin i Kongo ger ett besvärande intryck för en nutida läsare, och det kan vara förståeligt att den på sina håll plockas undan från bibliotekshyllorna – man vet aldrig hur barn kan uppfatta och påverkas av innehållet. (Jag har själv varit med om att en av mina barns kompisar vid cirka fyra års ålder pekade på pojken Coco på framsidan av albumet och kommenterade någonting om ”apan”!)
Att låtsas som om boken aldrig har funnits tycker jag emellertid personligen är fel väg att gå. Om man inte är medveten om historiens misstag och missuppfattningar kan man inte heller lära sig något av dem. Det är dessutom skillnad på rasism och rasism: Tintin i Kongo ger uttryck för en nedlåtande syn på afrikaner och det är ett slags rasism, men det är ingen uppsåtlig eller aggressiv sådan utan den bygger bara på beklaglig okunnighet och präglas av sin egen tid. Det låter kanske klyschigt att säga ”Hergé menade inget illa”, men det var faktiskt precis så det var! Man kan på sin höjd sträcka sig till att det är rasism i verket, men inte hos upphovsmannen – och där gäller samma sak för Astrid Lindgren med Pippi.

En sista tänkvärd aspekt är också att man just i Kongo inte har känt sig förolämpad av Tintin i Kongo. Det dröjde länge innan äventyret publicerades där (och det var även många andra länder som avvaktade, bland andra Sverige), men när det skedde var det just för att en dagstidning i Kongo (som då hette Zaire) hade hört talas om berättelsen och skrev till Hergé och bad att få publicera den: de ville gärna se ”de svajiga teckningarna på våra förfäder”. När äventyret väl kommit ut i Zaire/Kongo blev det det bäst säljande Tintin-albumet där. Som den kongolesiske redaktören skrev vid den första publiceringen:
”Det finns en sak som de vita som stoppade spridningen av Tintin i Kongo inte har förstått, och det är att om en del av karikatyrerna av det kongolesiska folket i Tintin i Kongo får vita att le, så får de kongoleserna att skratta rent ut, för de tycker det är lustigt att den vite mannen ser dem på det sättet!”
Så kanske har man trots allt en mer avslappnad ”glimten i ögat”-inställning på plats i Kongo …? Det skulle kanske kunna vara på sin plats att helt enkelt bara skratta åt Tintin i Kongo och åt att 30- och 40-talets européer verkligen trodde att afrikaner gjorde och såg ut så där – ungefär som när Tchang skrattar i Blå Lotus, på samma sätt som redaktören, då Tintin berättar för honom hur många européer ser på Kina. Man kan så att säga rikta om skrattet, från att driva gäck med kongoleserna till att driva gäck med européerna och deras gammalmodiga korkade syn. Det är ungefär med denna humoristiskt överseende inställning jag själv har läst Tintin i Kongo genom åren.

Sedan ska det naturligtvis alltid tas på allvar när någon blir kränkt. Om nutida rasifierade läsare känner sig bedrövade eller påhoppade av att titta i Tintin i Kongo, måste man respektera det och låta dem slippa se albumet i fråga, och man kan inte heller ha berättelsen som utgångspunkt för råa skämt utan måste så att säga ha någon sorts distans och förnuft i hanteringen. Men icke desto mindre är min genomgång ovan tänkt som en sorts förklarande beskrivning av hur man skulle kunna se på saken, och om man så vill, en hjälp till att inte behöva tolka in det värsta tänkbara.


Tintin i Amerika

Efter Tintin i Kongo kom Tintin i Amerika, som innebar ett visst fall framåt för Hergé och som känns mer nyanserad och intressant än sin föregångare. Dock finns det besvärande detaljer här också, och det gäller i synnerhet skildringen av indianerna.
När Tintin och Milou i berättelsen kommer till staden Redskin City, i närheten av indianreservatet, beter de sig båda två ganska besynnerligt. Först ser de en gammal indian som sitter på marken insvept i en filt, och Tintin säger ”Har du sett, Milou? Det är en äkta indian”, försedd med kamera och allt, som om den stackars indianen var någon sorts museiföremål. Det fortsätter sedan med att Milou fäller en misstänkt rasistisk replik: när det kommer fram ett par fjäderprydda hundar till honom på gatan, tittar Milou snorkigt på dem och fnyser ”Tror de verkligen att jag tänker prata med indianhundar!” Lite längre fram träffar Tintin och Milou själva svartfotsstammen, och indianerna är då fientligt inställda till dem och försöker avrätta Tintin genom att kasta yxor på honom vid totempålen, varpå han måste fly för livet.
Varför göra indianerna till skurkar på det sättet? Kan vi inte klara oss utan sådana klyschor om ursprungsamerikaner, som varit tillräckligt utsatta ändå?

Ja, jag minns från när jag var i åttaårsåldern och först läste Tintin i Amerika att jag själv också reagerade på Tintins och Milous uppträdande i Redskin City. Själva konfrontationen med indianerna upprörde mig däremot mindre – jag var redan ganska van vid att indianer i serier tog folk som fångar och kallade dem ”blekansikten” och tyckte att de skulle ”döden dö”.
Men om man tittar närmare på Hergés skildring av indianerna, så är det faktiskt så att den i det stora hela egentligen inte alls är så rasistisk utan tvärtom anmärkningsvärt sympatisk och respektfull för sin tid – särskilt jämfört med samtida filmer, där indianerna verkligen enbart agerade kanonmat åt kavalleriet, men även jämfört med t.ex. Lucky Luke, där Tintin har en viss återhållsamhet och nästan vemod i teckningen av indianerna medan de i Lucky Luke beskrivs med en stor portion lättsamhet och ibland rätt plump humor. Hos Hergé är indianerna på sin höjd stolta och lättlurade, och att de sedan är krigiska mot Tintin beror ju enbart på att skurken Bobby Smiles – som har en mer nedlåtande inställning till dem än Tintin – precis har lurat i dem att Tintin kommer för att ta deras jaktmarker. Så egentligen är inte indianerna i Tintin i Amerika skurkar – och även om de skulle vara det, så är de ju knappast den enda folkgruppen som är det i albumet: faktum är att de allra flesta bovarna är vita, och i en scen förekommer också en lynchmobb bestående av vita karlar som är lika ivriga att ta livet av Tintin som indianerna är.

Innan indianerna försvinner ur albumet (de är egentligen bara med på ett fåtal sidor) väger vågen definitivt över till sympati för dem, genom den oerhört starka scenen (länk till annan sida) som inleds med att Tintin upptäcker en sprutande oljekälla på indianernas marker. Genast kommer ett antal affärsmän körande och bjuder ivrigt över varandra för att få köpa Tintins oljekälla – tills Tintin respektfullt förklarar för dem att oljan inte tillhör honom utan svartfotsindianerna. Då blir det annat ljud i skällan: en av oljemagnaterna säger till hövdingen ”Här är tjugofem dollar, gamle uggla! Ni har en halvtimme på er att packa ihop och lämna området!”, och så drivs indianerna bort av stränga soldater med bajonettgevär, varpå en ny stad växer upp på en dag. Indianerna har nu råkat ut för att bli fråntagna sina jaktmarker – precis det som Bobby Smiles inbillade dem att Tintin tänkte göra.
Även om det där med den snabbt uppväxande staden är överdrivet är det som satir förträffligt, och inslaget som helhet är väldigt kraftfullt och rentav tårdrypande: det är en ståndpunkt som faktiskt var väldigt sällsynt år 1931 när Tintin i Amerika publicerades. Hergé utsattes för stora påtryckningar att ta bort scenen i fråga från senare upplagor, men han vägrade, och det är något han ska ha all heder för. Bara ett år efter kolonialismen i Tintin i Kongo var han här inne på betydligt vettigare åsikter, som känns relevanta än idag. Det finns för övrigt fler starka ställningstaganden mot olika former av rasism och diskriminering i Tintin i Amerika, men det går jag närmare in på längre fram. Albumet visar i alla fall att Hergé hade rättvisa och solidaritet med de förtryckta som klara ideal, något som han fått med sig från sin tid som scout, och det ser man på sätt och vis redan i Tintin i Sovjet, även om den berättelsen är ytterst ensidig.

Hur var det då med Tintins och Milous repliker i Redskin City? Jo, Tintins betraktande av indianen som museiföremål är egentligen mest bara en rest av en scen som från början var betydligt mer kraftfull (länk till annan sida). I den svartvita originalversionen satt nämligen indianen med en mugg och tiggde, samtidigt som det bredvid stod en skylt med texten ”Glöm inte rödskinnen” – det var även detta en social kommentar och ytterligare ett stycke kritik mot USA:s behandling av sin ursprungsbefolkning. Tintin har kameran till hands i denna version också, men själv kommenterar han ingenting, utan det är bara Milou som utbrister ”Ett rödskinn!” med den försiktiga inställning han har till indianer i albumet, och i det stora hela är känslan en annan i denna svartvita serieruta än i färgversionen. Tyvärr tonades alltså scenen ner när den tecknades om, och resultatet blev den urvattnade ruta vi nu kan se, där Tintin och Milou mest bara är turistiga och tittar på indianen: det är helt enkelt resultatet av en omredigering.
Vad gäller Milous snorkiga replik inför indianhundarna så har jag faktiskt ingen ordentlig förklaring till den – jag har försökt hitta analyser av saken men inte råkat på någon. Dock ska man komma ihåg att Milou och Tintin faktiskt är två olika personer och att Milou även i de andra böckerna har en tendens att vara mer fördomsfull och räddhågsen och ha sämre karaktär än Tintin. Han har i Tintin i Amerika hela tiden en snäppet mer misstänksam inställning till indianerna än sin husse, och det han säger i Redskin City ligger helt enkelt i linje med det. Hans replik är ju inte heller direkt avsedd att uppfattas som föredömlig för läsaren. Det är den bästa förklaring jag kan ge till detta.


I nästa del tittar vi närmare på Le Vingtième Siècle och dess redaktör Norbert Wallez, på Léon Degrelle och på Hergés arbete för Le Soir!


Samtliga delar i denna serie:
Del 1 – inledning, en snabb biografi över Hergé, kritiken mot Tintin i sammanfattning
Del 2 – Tintin i Kongo, Tintin i Amerika
Del 3 – Le Vingtième Siècle, Léon Degrelle, Hergé som kollaboratör på Le Soir
Del 4 – Den mystiska stjärnan
Del 5 – Koks i lasten, diverse stereotyper om olika länder
Del 6 – förtäckta nazidetaljer, till Tintins och Hergés försvar
Del 7 – sammanfattning av Hergés nazism/rasism, mellankrigstiden och idag – vad kan vi lära oss, slutord, några lästips, källor


måndag 5 februari 2018

Tintin i grumliga vatten? Del 1 (inledning)


I höstas började jag läsa i mina Tintin-album igen. Det kan ibland gå lång tid utan att jag tar någon notis om dem där de står i bokhyllan, men då och då får jag ett ryck och återknyter bekantskapen med dem allihop.
I det stora hela tycker jag också att Tintin håller än idag. Men samtidigt vet jag att Tintin och hans skapare Hergé inte är alldeles okontroversiella … rasist- och nazistanklagelserna finns alltjämt där, särskilt när det gäller Tintin i Kongo förstås, och även andra detaljer i albumen kan kännas smått störande år 2018. Plus att påminnelserna om Hergés tveksamma förflutna aldrig tycks sina.

Därför har jag bestämt mig för att äntligen göra slag i saken och skriva en stor genomgång, ett slags uppsats helt enkelt – både för att bemöta kritiker och för att själv få lite nya kunskaper – och en gång för alla reda ut hur det är med Tintin och hans rasism. Och med upphovsmannen själv, belgaren Hergé, eller Georges Remi som han egentligen hette. Var han eller var han inte nazist och medlöpare under andra världskriget? Var det inte en fascistisk tidning som Tintin publicerades i? Är det inte så att alla Tintin-albumen kryllar av rasism och dåliga stereotyper?
Eftersom jag onekligen är ”Tintinofil” och har älskat Tintin-böckerna sedan min tidigaste barndom, så kan det inte hjälpas att min arbetsmetod i uppsatsen blir i viss mån ”apologetisk”, det vill säga att jag försöker försvara Tintin och Hergé och patetiskt påpeka förmildrande omständigheter som en djävulens advokat (eller i alla fall Hergés). Men samtidigt tänker jag inte väja för de mest besvärande anklagelserna och inte dölja något, och jag vill inte vara blint okritisk. Här gäller det att lägga alla kort på bordet, och då får inget förtigas eller ignoreras. Följden blir då också att läsaren själv kan bilda sig en uppfattning och på egen hand avgöra om hen vill tro på mina ”förmildrande omständigheter”, eller tvärtom bestämma sig för att Hergé helt enkelt var en skurk, eller kanske något mittemellan.
Upplägget blir att jag först tar upp all den kritik som brukar höras mot Tintin och Hergé (jag hoppas att jag inte glömmer något) och reder ut och bemöter den, med alla bakgrundsfakta som kan behövas. Därefter tar jag mer kortfattat upp alla de punkter som kan anföras till Tintins och Hergés fördel – motargumenten – och sedan blir det en sammanfattning och slutsats.
I samband med slutsatsen tänker jag också göra en jämförelse mellan världen som den ser ut idag och Hergés omvärld under mellankrigstiden och andra världskriget, för där finns en del intressanta paralleller och likheter som man kan lära sig något av.
Hoppas att såväl Tintin-älskare som Tintin-kritiker vill följa med mig på resan!

Om någon undrar så kommer citat ur Tintin-album i regel att hämtas från den senaste översättningsomgången, alltså Björn Wahlbergs från 2004–2005.
Observera också att trots formen blir detta inte någon strikt akademisk uppsats (för att skriva en sådan om Hergé krävs det att man mer formellt behärskar begreppen inom historia, statsvetenskap och andra ämnen). Det blir istället mer en ”populärvetenskaplig essä”, och det kan mycket väl hända att jag glider över till att bli mer kåserande eller rentav predikande mellan varven. Någon formell vetenskaplig metod följer jag alltså inte. Jag är därför inte heller så noga med hanteringen av referenser – även om jag naturligtvis tänker ha en källförteckning och några lästips i slutet.


En snabb biografi över Hergé

För att läsare som inte är helt insatta i Hergés liv och karriär ska kunna hänga med i mina svängar, behövs det nog först en ”snabbgenomgång” av vad Hergé var för en och hur hans resa med Tintin såg ut. Här kommer därför en sådan resumé.
Georges Remi föddes 1907 i stadsdelen Etterbeek i Belgiens huvudstad Bryssel, och växte även upp där. Han var fransktalande, men hade en nederländsktalande mormor som lärde honom en hel del av det språket, och han såg sig själv som något av en typisk ”blandad belgare”; han var hela livet en förespråkare för det enade tvåspråkiga Belgien. (De två stora språkgrupperna i Belgien, franska och nederländska, kom för övrigt bättre överens på Hergés tid än de gör nu.)
Georges hade en ganska ”grå” och händelsefattig barn- och ungdom, som mest förgylldes av hans engagemang i scouterna och hans stora intresse för att teckna. Efter sin skolgång fick han jobb på tidningen Le Vingtième Siècle (”Det Tjugonde Seklet”), från 1927 permanent. Han blev snart hustecknare för tidningen och fick ansvar för dess barnbilaga, Le Petit Vingtième (”Lilla Tjugonde”), och det var i den bilagan han började teckna Tintins äventyr, som veckovis följetong. Han gjorde det under pseudonymen Hergé, ett namn bildat av hans initialer i omvänd ordning, R.G., uttalat på franska ”är-zjé”, med stumt H tillagt i början.
Den första Tintin-berättelsen som gick i Le Petit Vingtième var Tintin i Sovjet 1929, och den följdes under de tio åren därefter av Tintin i Kongo, Tintin i Amerika, Faraos cigarrer, Blå Lotus, Det sönderslagna örat, Den svarta ön och Kung Ottokars spira. Hela tiden tecknade Hergé i svartvitt, och varje äventyr redigerades ihop i albumform (fortfarande i svartvitt) så fort det gått färdigt i Le Petit Vingtième. Undan för undan mognade Hergé och utvecklade Tintin så att äventyren blev mer detaljrika, faktamässigt korrekta och berättarmässigt sammanhållna. Det fanns också ofta ett visst politiskt innehåll i dem under den här första perioden. Förutom Tintin tecknade Hergé också andra serier, i synnerhet ”Smecken och Sulan” och ”Johan, Lotta och Jocko”, men det var alltid Tintin han satte högst.
Hergés tillvaro på Le Vingtième Siècle fortsatte ända till 1940, under andra världskriget, då Belgien ockuperades av Tyskland och tidningen fick lägga ner. Då blev Hergé erbjuden att istället fortsätta teckna Tintin i dagstidningen Le Soir, vilket han gjorde fram till 1944. Under de åren, då Tintin-äventyren också blev mindre politiska, kom Krabban med guldklorna, Den mystiska stjärnan, Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt. Samtidigt började Hergé med projektet att teckna om de tidigare Tintin-berättelserna i färg (utom Tintin i Sovjet som han hoppade över) och färgalbum på 62 sidor blev från och med nu ”slutformatet” för alla gamla och nya Tintin-berättelser.

1944 blev Belgien befriat från den tyska ockupationen, och Hergé fick inte längre arbeta kvar på Le Soir. Han misstänktes för samarbete med ockupationsmakten (se mer om det senare), friades från anklagelserna men tvingades ta en långvarig timeout som satte djupa spår hos honom. Efter nästan två år fick han tillfälle att återuppta Tintin i en nystartad veckotidning som hette just Tintin. Det blev där som återstående äventyr först publicerades följetongsvis, nu i färg redan från början, för att sedan ges ut som album: De sju kristallkulorna, Solens tempel, Det svarta guldet, Månen tur och retur del 1 och 2, Det hemliga vapnet, Koks i lasten. Flera gånger drabbades dock Hergé av depression och utmattning, och följden blev att han startade upp en studio med flera stycken medarbetare som kunde hjälpa honom med tecknandet. Han gick igenom ytterligare en livskris i slutet av 1950-talet, men redde ut den – resultatet av den processen blev albumet Tintin i Tibet – och de sista tjugo åren av sitt liv slog han av rätt mycket på tempot och gjorde sig ingen brådska med att få fram nya Tintin-äventyr, även om det kom några stycken till: Castafiores juveler, Plan 714 till Sydney, Tintin hos gerillan.
Hergé fick aldrig några barn men var gift två gånger, först med redaktionssekreteraren Germaine Kieckens, och sedan (efter att skilsmässan från henne sent omsider blev klar) med koloristen Fanny Vlamynck. Privat gillade han friluftsliv med fotvandring och camping, ett arv från hans scouttid, och han var intresserad av konst och samlade på tavlor. Religiöst var han vanemässig katolik, utan att egentligen vara from i överkant, och längre fram i livet blev han mer fascinerad av österländsk mystik, jungiansk psykologi och paranormala fenomen.
Hergé avled 1983 i blodsjukdomen osteomyelofibros, i en ålder av (nästan) 76 år, innan han hade hunnit göra mer än en samling skisser av det ofullbordade sista Tintin-äventyret Tintin och alfakonsten.


Kritiken mot Tintin i sammanfattning

När Tintin-böckerna och Hergé kritiseras nu för tiden brukar det vara ett antal omständigheter och enskilda Tintin-album som lyfts fram. Jag har tänkt inleda med en uppräkning av dessa, och sedan ska jag bemöta dem ett stycke i taget.

* Tintin i Kongo. Det vanligaste exemplet som kommer upp när Tintin fördöms och kritiseras. Denna berättelse som formligen stinker av rasism och kolonialism, med afrikaner som framställs som dumma och enfaldiga och är kolsvarta med gigantiska läppar … borde inte det albumet en gång för alla förpassas till historiens sophög?
* Tintin i Amerika. Även om denna berättelse är mer balanserad och nyanserad än Tintin i Kongo, så finns det en nedlåtande syn på ursprungsamerikaner och över huvud taget onödigt mycket fördomar i den.
* Le Vingtième Siècle. Detta var den tidning där Hergé arbetade och där han publicerade Tintin under åren 1929–1940. Tidningen var ultrakonservativ och nationalistisk och drevs av den katolske prästen och redaktören Norbert Wallez: en ytterst skum figur som var personligen bekant med Italiens diktator Mussolini och hade ett foto av honom på sitt kontor. Efter andra världskriget blev Wallez t.o.m. dömd till fyra års fängelse för samarbete med den tyska ockupationsmakten. Helt klart en fascist, med andra ord, och hans tidning måste ha varit därefter. Vad hade Hergé på den redaktionen att göra?
* Léon Degrelle – förebild till Tintin? Bland övriga medarbetare på Le Vingtième Siècle fanns den otrevlige Léon Degrelle, som i början av 1930-talet bildade Rexistpartiet som blev Hitlers vänparti i Belgien. Hergé och Degrelle var kompisar, och det har rentav påståtts att Degrelle var förebild för själva figuren Tintin!
* Hergé som kollaboratör på Le Soir. Som om det inte vore nog med att han redan jobbat ihop med Wallez och Degrelle, fortsatte Hergé under själva kriget att samarbeta med fienden: under åren 1940–44 publicerade han Tintin i dagstidningen Le Soir, som tagits över av tyskarna och var språkrör för ockupationsmakten. Vid krigsslutet belades Hergé med yrkesförbud för att han jobbat för Le Soir. Det talar ju sitt tydliga språk – han var nazist!
* Den mystiska stjärnan. Detta Tintin-album som tecknades 1941–42, mitt under kriget, innehåller en rad inslag som visar vilken sida Hergé egentligen stod på – och vad han tyckte om judar.
* Koks i lasten. Nästan tjugo år efter Tintin i Kongo borde väl Hergé verkligen ha vetat bättre, men i Koks i lasten 1958 upprepade han sitt tilltag att fördomsfullt skildra afrikaner som dumma.
* Diverse stereotyper om lika länder. Stereotypiska beskrivningar av folk från andra länder finns det gott om i hela Tintin-serien, och det kan ses som besvärande.
* Förtäckta nazidetaljer. Finns det inte en del små detaljer i många av Tintin-böckerna: ledtrådar som tyder på att Hergé egentligen var smygnazist hela sitt liv, även långt efter kriget?

Förutom allt det här går det att kritisera Tintin-serien i ännu fler avseenden, framför allt att där råder en så anmärkningsvärd brist på kvinnliga karaktärer … men eftersom denna uppsats framför allt är inriktad på rasism/nazism, så håller jag mig till det och väntar med jämställdhetsperspektivet till en annan gång. Och det här blev ju ändå en diger lista, så nu har vi minsann att göra ett tag.


I nästa del ska vi försöka förklara det ökända albumet Tintin i Kongo och dess närmaste efterföljare Tintin i Amerika!


Samtliga delar i denna serie:
Del 1 – inledning, en snabb biografi över Hergé, kritiken mot Tintin i sammanfattning
Del 2 – Tintin i Kongo, Tintin i Amerika
Del 3 – Le Vingtième Siècle, Léon Degrelle, Hergé som kollaboratör på Le Soir
Del 4 – Den mystiska stjärnan
Del 5 – Koks i lasten, diverse stereotyper om olika länder
Del 6 – förtäckta nazidetaljer, till Tintins och Hergés försvar
Del 7 – sammanfattning av Hergés nazism/rasism, mellankrigstiden och idag – vad kan vi lära oss, slutord, några lästips, källor