Så här tycker jag om Eurovision i Israel

Som man kunde förvänta sig så florerar det nu diverse uppmaningar till bojkott av nästa års Eurovision Song Contest, både i Sverige och andra länder, eftersom det ska hållas i Israel. Jag ska beskriva vad jag själv tycker i den frågan.

För det första så ska jag inte uttala mig så tydligt om vad jag själv har för åsikt i Israel-Palestina-konflikten, för här är det egentligen inte frågan om det, utan om hur man ska hantera när ett stort och roligt evenemang hålls i en stat som är kritiserad av någon anledning (för att de är diktaturer eller anses förtrycka någon eller har dåliga mänskliga rättigheter eller vad det nu kan vara). Här är ju Israel mycket riktigt också kritiserade av vissa, som vill ha bojkott; det är därför jag tar upp ämnet och delvis också riktar mig just till dessa kritiker, men jag överlåter åt läsaren att själv avgöra om Israel är en så kallad ”skurkstat” eller inte.

I alla fall. Det brukar alltid väcka starka reaktioner när stora och roliga tävlingsevenemang hålls i länder man politiskt inte gillar. Och visst kan jag tycka att det är lite besvärligt när ett arrangörsland t.ex. heter Kina, Ryssland eller Vitryssland. Det gäller inte bara Eurovision utan även OS, fotbolls-VM och vad det nu kan vara.
I regel brukar jag dock inte tycka att bojkott är någon bra väg att gå – för de brukar ju inte ha önskvärd effekt ändå, utan blir snarare kontraproduktiva, och man går bara miste om ett intressant och givande evenemang helt i onödan. Bojkotter leder inte någon vart: de kan kanske vara effektiva inom handel och annat, men inte när det gäller evenemang som handlar om nyttiga kontakter och utbyte genom kultur, sport eller vetenskap. Där blir det snarare bara förspillda tillfällen.
Därför finner jag mig nu till exempel i situationen att fotbolls-VM nu i sommar ska gå i Ryssland (och nästa gång i Qatar). Och här kan jag inte låta bli att lite spydigt påpeka att den som förespråkar bojkott av ESC i Israel borde ju verkligen ta konsekvenserna och ignorera fotbollen i Ryssland också … särskilt som Ryssland till skillnad från Israel fick evenemanget av Fifa med flit och inte för att de råkat vinna sig till det.

Och här kommer vi in på en särskilt viktig punkt, min främsta poäng faktiskt, när det gäller just Eurovision. För i den tävlingen är ju nämligen arrangemanget något som ett land får i pris när de vinner. Det gör situationen med Israel i Eurovision till ett specialfall.
Man kan tycka att det är fel att Israel får ordna tävlingen – men då kan man inte hålla på och gnälla om det nu, när de redan har vunnit! Det är en försenad reaktion; det är ungefär samma sak som om Israel skulle vinna guld i någon gren i OS och någon då säger: ”Va? Israel? Är de här? Har de vunnit? Det får de inte! De ska väl för höge farao inte ha någon medalj! Ta genast ifrån dem den! Låt dem inte gå upp på någon prispall och glänsa!”
Om man inte vill att Israel ska vinna och arrangera ESC, då får man vara ute på ett tidigare stadium och kraftigare höja rösten för att Israel ska uteslutas ur EBU, eller vägra att själv vara med så länge Israel är det (som många av arabländerna gör). Men nu är läget på det sättet att TV-bolagen från 42 länder i år gick med på att tävla mot Israel – som vanligt – och då är det ett accepterande av villkoren, inklusive att man är med på att Israel får arrangera om de vinner. Länderna röstade dessutom själva fram Israel som vinnare: det var även Sverige med och gjorde, med 10 poäng från våra TV-tittare och 7 poäng från vår jury. Det är då i mitt tycke ganska ohyfsat, odiplomatiskt och ologiskt att börja ställa krav på bojkott, utan man får tåla leken man gett sig in i och se det som normalt att komma när Israel i egenskap av rättmätig vinnare bjuder in. Om man nu inte uteblir av andra skäl förstås, det är ju inget tvång att ställa upp i Eurovision, men just av politiska protestskäl går det inte.
Lägg följaktligen märke till att de 42 ländernas TV-bolag ännu inte har sagt något om att de tänker bojkotta Israels arrangemang. Därför att det är TV-bolagen som tävlar och de nog har fattat just den här poängen. Protesterna och bojkottuppmaningarna kommer i samtliga fall från andra håll, även om Islands TV-bolag RÚV just nu är utsatta för vissa påtryckningar efter att det startats en petition som en massa folk skrivit under. (Om RÚV verkligen låter sig påverkas av den blir det intressant.)

Vi har också det där med ”politik i Eurovision”. Många brukar klaga på att Eurovision är styrt av politik, och tycker att så ska det inte vara, men om man verkligen vill hålla på den principen så borde också Israel få arrangera tävlingen precis som alla andra. Annars blir det ju politik i Eurovision!
Jag tycker att såväl Eurovision som OS, VM och annat sådant ska vara opolitiskt på det sättet att alla länder är välkomna oavsett politiska och människorättsliga förhållanden där. Själva poängen med den där sortens tillställningar är ju att alla länderna ska träffas och tävla under någorlunda vänskapliga former, vilket ska bidra till allmänt töväder mellan dem. I Eurovision brukar också såväl Israel som många andra länder visa upp sin bästa sida: den toleranta och vänliga. Om ett land med bristande mänskliga rättigheter sedan får arrangera (och just i Eurovision går detta alltså inte att styra över) så får man väl svälja det.
Ur demokratiska länders perspektiv anser jag också att det faktiskt är bättre att politiskt tveksamma länder är med och tävlar än att de blir isolerade. För om de är med blir de, särskilt i Eurovision faktiskt, onekligen påverkade av impulser från övriga länder och kan kanske dra i rätt riktning. Ryssland till exempel utsätts ju i ESC för all möjlig ”gaypropaganda” som de annars brukar göra sitt bästa för att hålla sina medborgare borta från … och det var en härlig episod i Baku 2012 när Tysklands röstavlämnare i direktsändning började komma med små hintar om Azerbajdjans väg mot demokrati. Plus att ESC-bidragen ofta kan vara lite subtilt politiska och innehålla viktiga budskap och anspelningar, även om själva ramen för tävlingen är opolitisk. (Just den lilla tendensen tycker jag är en av de saker som är så härliga med Eurovision!) Jag tror att sådan påverkan, hur liten den än kan förefalla, är mer effektiv i längden än bojkott som påtryckningsmedel.

Jag anser alltså att man istället för att bojkotta bör utnyttja läget till något bra, vilket det finns goda möjligheter till. Om ett evenemang ska äga rum i ett land som man anser vara en skurkstat, så är det ändå bättre att åka dit trots detta och vara med i tillställningen och samtidigt passa på att göra något för att uppmärksamma och kanske rentav förbättra situationen i landet. Här var Loreen verkligen ett föredöme när hon, istället för att vägra åka till Azerbajdzjan, passade på att träffa människorättsgrupper när hon var i Baku.

Slutsats: en bojkott av Eurovision i Israel skulle vara tämligen olämplig. Här borde man se möjligheter, inte hinder. Särskilt som det alltså egentligen är vanligt folkvett att ställa upp som man annars skulle ha gjort.

Jag vill också lägga till att det i vissa avseenden skulle vara ganska missriktat att ge sig på Israel i Eurovision-sammanhang, för faktum är att Israel just i ESC har varit ett riktigt föredömligt land – och ibland gått emot sina styrande och en stor del av sin befolkning på ett markant sätt. Israel i ESC och Israel i politiken är helt enkelt inte samma sak: åter igen, i ESC visar Israel upp sin positiva sida.
Tänk till exempel på 2009 när Israel representerades av en palestinsk och en israelisk sångerska som sjöng i duett ”There Must Be Another Way”. Eller 1987 när Israels bidrag var den där komisk-anarkistiska ”hopa-hulle-hulle-hulle”-låten, och Israels kulturminister blev så arg att han hotade att avgå om sådana fånerier skulle få representera landet i ESC (vilket han inte gjorde, men ändå). Eller 2000 när en israelisk grupp förvandlade hela sitt ESC-framträdande till en sorts fredsaktion och viftade med syriska flaggor, till politikernas stora ilska. Eller – inte minst! – 1998 när Dana International gav HBTQ-rörelsen en röst, en av de första gångerna det hände i Eurovision.
Eller nu då, när Netta Barzilai har vunnit med en låt som knyter an till #metoo. Ska man tacka Israel för den insatsen genom att bara tjurigt säga att vi inte vill vara med om ni ska ordna tävlingen?
Nej, det går inte an. Man kan ha diverse kraftiga och flammande åsikter om vad Israel gör mot palestinierna, och vilja protestera mot det, men att bojkotta Eurovision i Israel är att gå för långt. Det finns så mycket annat klokt och konstruktivt man kan hitta på att göra istället.

(Ursäkta om jag nu ändå trots allt har låtit mig styras av mina Eurovisionälskande känslor. Men jag försökte hålla mig saklig. Och som sagt, jag hade resonerat likadant om det rört sig om något annat evenemang eller något annat land. Jag ska till exempel titta med stort nöje och intresse på det där fotbollsspektaklet i Ryssland.)

Korkade, intoleranta landsortsbor

En vanlig fördom som jag ofta stör mig på och har stört mig väldigt länge på, det är den där att folk på landet är korkade och att små orter på landsbygden utmärker sig för allmän inskränkthet och intolerans bland de obildade, oskolade invånarna (som dessutom anses vara ”inavlade”).
Den fördomen är så utbredd att den nästan ses som en allmän sanning, och den dyker upp titt som tätt utan att ifrågasättas. Inte minst i böcker och filmer, där det ju kan vara ganska vanligt med sådana skildringar: antingen att en liten idyll ruskas om ordentligt när en främmande och annorlunda person dyker upp där (t.ex. Änglagård eller Chocolat), eller att huvudpersonen är någon som vuxit upp på stället i fråga och längtar därifrån och känner att ”jag vill ha något mer, jag vill ut och se den stora världen!” (t.ex. Skönheten och odjuret eller Torka aldrig tårar utan handskar). Ni ser säkert mönstret. En gång myntade jag till och med en litteraturvetenskaplig term för det här: jag kallade det för ”den fula ankungen-temat”. Det är många som gillar att anspela på det, särskilt i nöjesvärlden, där det ibland nästan verkar obligatoriskt att kändisar beskriver sin uppväxt som att ”jag kände mig utanför på det där stället jag kommer från”.

Och en del personer känner sig förstås på riktigt som missförstådda blivande svanar i en oförstående ankgård (annars skulle inte temat vara så väl använt), och i viss mån kan det väl också hända att en viss intolerans och negativ gruppmentalitet kan ta form på avskilda platser. Men i det stora hela anser jag ändå att det där till stor del är ett missförstånd, eller åtminstone en onödig förenkling. Jag skulle vilja säga att den ständigt upprepade bilden av landsorts- och småstadsbor som fördomsfulla och intoleranta – stereotypen av bonnighet och bruksmentalitet – i själva verket i sig är ett uttryck för fördomar och intolerans, fast mot landsorts- och småstadsbor!

Vi kan titta närmare på den där schablonen. Till att börja med kan man nyansera bilden av ”den lantliga dumheten” genom att konstatera att det inte är så enkelt som att folk i större städer har koll på saker och ting och får del av konst och kultur och annat hippt, samtidigt som lantisarna inte märker någonting och lever kvar i sin gamla värld. Så är det inte, därför att gränsen mellan stad och landsbygd i själva verket inte är så skarp. Orter som egentligen ligger på landet och är små kan ändå ha en annan karaktär än den vanliga lantliga, om de ligger ganska nära en större stad. Vidare kan en orts historia och profil spela in – industristad, universitetsstad, handelsstad, hamnstad, pendlingsort med mera – och det har egentligen inte alls att göra med hur stor orten är. Kommunikationerna påverkar, och natur- och kulturlandskapet, och de folkförflyttningar som skett till och från orten i olika omgångar … för att inte tala om att folk som bor ensligt på någon bondgård ute på landet mycket väl kan ge intryck av att vara mer ”bildade” och ”kulturella” än folket i brukssamhället några kilometer därifrån. Eller tvärtom. Ja, det är mycket som avgör.

Själv hade jag en något lustig bild av storstad och landsbygd när jag var tonåring – för jag var nämligen bergfast övertygad om att man blev mer utsatt av att leva i stan än på landet, och att det var svårare att vara annorlunda i stan! I stan fanns det i mina ögon en massa brottslighet, våld, knark, huliganism, hemska sunkiga skolor med massor av mobbning, grupptryck, homofobi, råhet och allt vad det nu var. Min tro var helt enkelt att allt det som var negativt i min egen småländska hemort på 1 500 invånare och på min egen högstadieskola, det fanns även i storstan – fast i kubik! Fördomarna var värre där, jargongen var värre där, allt var värre där, och det ökade ju större staden var, ansåg jag. Delvis hade jag fått den här bilden på grund av i synnerhet mobbningsfall som jag hört talas om i de större städerna där i Småland; det fick mig att känna att landsorten var avsevärt tryggare och att den som bodde i en stad löpte stor risk att råka illa ut (särskilt om man var kristen som jag). Av den anledningen var jag livrädd för att mina föräldrar skulle få för sig att flytta till en större ort, för då skulle jag bli mobbad, vilket jag inte tyckte att jag var som nuläget var … även om jag förvisso kände mig som en ”udda fågel”.
Den här uppfattningen stämmer som synes inte alls in på den vanliga fördomen som florerar, men lite tänkvärt är det ändå att jag kunde se saken så, och på en och annan punkt var jag nog på rätt spår. Se till exempel på det här med fotbollshuliganer – just AIK:s Black Army och Djurgårdens Blue Saints var faktorer som bidrog kraftigt till min syn på storstäderna som våldsnästen, och det är ju också onekligen så att det är just storstadslagen som än idag har de värsta ”fansen” i fotbollsvärlden. Rimmar inte det egentligen rätt illa med synen på stadsbor som vettiga och bildade och lantisar som enkelspåriga och primitiva? Om det är lantisarna som är värst, varför är det då inte lagen från små orter som har de mest ökända huliganerna också?

Annars hade jag säkert fel i min förskräckta tonårsinställning till storstadens myllrande liv. Men lika fel har den som förfasar sig över hur hemska de där människorna på små orter är, och luftar orättvisa fördomar mot dem. Som sagt är det i själva verket mer mångfacetterat än så, och ”den fula ankungen”-temat spelar in så att svartvitmålningen av stad och land blir något man drar upp bara för att det ska passa med den gängse uppfattningen.
Det illustreras ganska väl av en intervju som jag minns att jag läste med artisten Robyn i slutet av 1990-talet. Hon hade just varit i New York och gjort promotion, och sade i intervjun att det var så befriande att komma till en storstad, till skillnad från det tråkiga Stockholm ”där alla känner alla”. Ja, hon sade faktiskt så, hur knasigt det än kan låta. (Förhoppningsvis är hon mindre snobbig idag!) Robyn kunde alltså tillämpa ”fula ankungen-syndromet” till och med på Stockholm, och det visar att det där nog har att göra med att man vill ha något att distansera sig från och se ner på och kunna visa upp sig själv som en begåvad svan, mer än att det skulle vara en faktisk sanning.

Min nutida uppfattning är att intolerans och trångsynthet – och för den delen dumhet – inte är något som kan härledas till folk som bor i en viss miljö (till exempel lantlig) eller som har en viss kulturell och intellektuell bildning eller snarare brist på sådan.
Utan istället så är dessa negativa egenskaper något som skär tvärs igenom alla folklager. Intolerans, trångsynthet och dumhet (liksom dess motsatser) finns överallt oavsett demografi, bostadsort, utbildningsnivå, intelligens, yrke, kön, religion, sexuell läggning, etniskt ursprung, politisk uppfattning och allt annat i den stilen. Det är ungefär som med våld i nära relationer och sexuella övergrepp – det finns också överallt, har man konstaterat. Borde det inte vara ganska självklart att det är likadant här?
Visst kan det verka underligt att någon som är ”bildad” samtidigt kan vara korkad, så att säga … men verkligheten visar ju att så är fallet. Många av världens diktatorer och extremistiska politiker är till exempel ordentligt utbildade och synnerligen smarta, men andra former av förstånd och klokt tänkande har de bevisligen inte. Omdömeslös, hänsynslös, tanklös och annat som slutar på ”lös” kan man vara hur intelligent och bokligt begåvad man än är, och det spelar ingen roll om man bor i Stockholm, New York, Pyongyang eller Landsbro. Det är snarast en väldigt skev och kraftigt begränsad världsbild man ger uttryck för när man tror att det helt enkelt är folk på landet som är dumma och fördomsfulla – för hur ska man då hantera att det i många mer konservativa länder (t.ex. USA) finns en massa folk, även i städerna, som har just den sortens trångsynta åsikter som man i Sverige mest tillskriver landsortsbefolkningen och förfärat tar avstånd från?

Jag har mött en del ganska påfrestande människor (om jag får uttrycka det så) som kommit från små orter, men jag har också mött massor av folk som på samma sätt varit från små orter (och saknat formell bildning) men ändå har varit både kloka, spirituella, filosofiska och på alla sätt härliga. Och båda dessa människosorter har jag på samma sätt märkt finns i större städer. Personligen brukar jag trivas särskilt bra med människor som liksom kan kombinera olika sidor … folk som kan vara enkla och jordnära och lantliga och titta på fotboll den ena stunden, och sedan prata om resor till fjärran länder och spela klassisk musik den andra stunden. (Fast egentligen kan jag i längden uppskatta alla människor, bara jag lär känna dem lite!)

Föreställningen att landsortsborna gaddar ihop sig under någon sorts ”bruksmentalitet” och stormar fram i en ilsken intolerant mobb viftande med facklor och högafflar, den stämmer för mig ganska dåligt med verkligheten, precis som ingen skulle tro att stadsbor uppträder som ett kollektiv på det sättet. Såväl i stan som på landet är folk självständiga individer.
Så jag skulle gärna se att ”den fula ankungen”-tänket avtog betydligt och att det blev ett slut på fördomarna om fördomsfulla lantisar. För verkligheten är mycket mer härligt invecklad än så. Börja visa tolerans – åt båda hållen!