lördag 10 november 2018

Jag vill motionera – men hur?


Vilket är egentligen det bästa sättet för mig att motionera ...?
Det vet jag verkligen inte alls, och jag är nästan desperat att få veta det, för på något sätt vill jag faktiskt motionera och behöver det också. Jag är kanske inte jätteöverviktig (ca 87 kg, 183,5 cm), men minskar ändå gärna på midjemåttet en bit (ca 100 cm) och vill helst vara någorlunda i form, för hälsans skull. Så vilken metod ska just jag använda? Som inte är direkt plågsam men ändå effektiv? Om ni som läser detta är dietister eller hurtbullar eller idrottslärare eller något annat käckt, så får ni gärna ge mig ett råd. Har ni ingen möjlighet till det kanske ni vill läsa ändå bara för att få en inblick i min anspråkslösa vardag. :)

Just nu är läget följande. Jag har en hund och går promenad med honom två eller tre gånger om dagen – att ha hund är det bästa sättet att få motion, säger ju många.
Men jag har på känn att det inte riktigt räcker med det. Därför har jag på sistone utökat en av promenaderna (lunchpromenaden) genom att inleda den med en språngmarsch: jag försöker springa hela vägen upp för den långa, branta backen som börjar vid vårt hus. Dessutom kommer det en annan, kortare uppförsbacke längre bort som jag också tar springande. En sorts ”intervallträning” kan man kalla detta, och nog gör det mig andfådd alltid.
När jag sedan kommer in igen efter denna ”lunchpromenad plus”, så brukar jag dessutom fortsätta med några manövrar till. Dels gör jag några hängande armlyft i bjälkarna under taket på altanen, och därefter gör jag ”plankan” samt så många ordentliga situps som jag orkar (försöker öka successivt för varje vecka) inne på vardagsrumsgolvet. Mycket smärtsamt, och om jag ska vara ärlig så avskyr jag det, men jag gör det i alla fall bara för att det troligen är nyttigt.
Jag har dessutom en annan taktik, mer passiv, och det är att jag hela tiden står upp när jag jobbar. Jag arbetar 100 % vid en dator och den står på ett höj- och sänkbart skrivbord, och numera har jag bordet upphissat konstant och sitter aldrig ner – för stillasittande är ju en stor riskfaktor och det undviker jag alltså nu helt på jobbet. Jag hoppas naivt på att kilona på detta sätt ska rinna ner i fötterna på mig och försvinna, och ibland känns det faktiskt som det funkar: jag kan vara rätt sliten i kroppen vid dagens slut. Å andra sidan kanske det inte är så nyttigt för höfterna och så? Jag vet inte, men jag har prövat det där ett tag nu.
Dessa saker – promenader, ibland med lite spring, plus armlyft/plankan/situps, och så att bara jobba stående – är det som jag gör varje vardag för närvarande. Frågan är om jag borde göra mer, eller ändra på något?

Grejen är att det nuvarande upplägget inte känns så tillfredsställande. Plankan och situpsen är som sagt direkt plågsamma, och löpningen uppför backen är kanske lättare att stå ut med men samtidigt har den en stor nackdel. Det är nämligen besvärligt att springa när jag har hunden med mig; när jag sätter igång så springer han inte bara snällt med utan hoppar och skuttar och nafsar i sitt koppel, och ofta stannar han upp och stretar emot så att det blir ett ytterst otrevligt ryck när jag ska försöka få honom med mig. Det blir liksom ingen rolig löpning på det sättet, och det är nästan så jag tänker att det skulle gå bättre om jag inte hade hund. För då skulle jag kunna springa, mer ostört och längre sträckor, på en del av de tider då jag nu promenerar. På ett sätt skulle inte det alls kännas så dumt.
Nåja, nu har jag ju hund och kommer att ha det ett tag till, så promenadvanan kommer att fortsätta med eller utan löparsträckor. Däremot skulle jag kanske kunna ta en extra löprunda utan hund, har jag tänkt. Å andra sidan blir det mer tid som går åt då – tid har jag inte alltid gott om. Dessutom finns det ett stort hinder för regelbunden löpning, och det är att på vintern och vårvintern är det helt enkelt inte möjligt att springa här på ön där jag bor. Det är för halt och slaskigt och moddigt, och det förhindrar inte promenader, men väl löparturer. Så hur gör man då? Blir det över huvud taget av att man ger sig ut och springer i ur och skur? Gå med hunden måste man göra även om regnet vräker ner, men löparrundor är kanske lättare att ställa in på grund av vädret … det krävs hypergod karaktär för att disciplinera sig till att springa.
Jag borde alltså kanske fundera på ytterligare, alternativa motionsformer – och åter igen, det jag vill uppnå är framför allt att få ner midjemåttet samt ha någorlunda kondis och slippa hjärt- och kärlsjukdomar. Stora muskler och sådant är mindre viktigt.

Men vad gillar du då? undrar kanske någon hjälpsamt. Det är ju viktigt att du väljer en motionsform som du tycker är rolig också och inte bara plågsam. Träna på gym? Simma?
Ja, båda de sakerna har jag tänkt på. Eller kanske inte träna på gym så mycket förresten, för där skulle jag mest bara känna mig bortkommen, och att lyfta skrot skulle förmodligen också kännas plågsamt på ungefär samma sätt som plankan och situpsen gör nu. Simma däremot skulle inte vara dumt alls, för simning är nog nästan den motionsform som jag uppskattar allra mest. Det finns bara en hake: närmaste simhall ligger 20–25 minuter bort, i Stenungsund, och jag vistas enbart hemma på dagarna och jobbar hemifrån. Ska jag ta för vana att göra extra bilturer till simhallen på ett miljöovänligt och tidsödande sätt? Hur ofta då i så fall? (Detta gäller även gym, om jag ändå skulle börja luta åt det: närmaste gym finns 15 minuter iväg.)
Ytterligare ett alternativ är cykling, som jag gillar nästan lika mycket som att simma. Men där kan vädret spela in, precis som med löpning. Dessutom kräver regelbunden cykelmotion inköp av en bättre cykel. Inte för att det skulle spela jättestor roll förstås.

Innan jag sammanfattar borde jag nog egentligen säga något om mina matvanor också, för de spelar ju in … men det är lite komplicerat. Jag äter ganska rejäla portioner till lunch och middag, eftersom jag är en matglad herre, och brukar inte heller kunna låta bli att stoppa i mig en del godis och snacks på helgerna och så. Det sistnämnda kan jag emellertid ransonera om jag vill, har jag märkt – där är problemet bara att hustrun gärna lockar med godsaker och tycker att det är så tråkigt om jag inte är med och äter något gott ibland. Hon rekommenderar istället att jag minskar mina lunch- och middagsportioner, kombinerat med det ”träningsprogram” jag just nu har (det är hon som har föreslagit det där med backlöpning, planka och situps), och den portionsminskningen är något som jag har betydligt svårare för. Vet inte riktigt hur jag ska få ihop den ekvationen.

Ja, så här ser mina funderingar ut. Jag tar väldigt tacksamt emot tips på något upplägg som kan passa alldeles lagom just för mig, med tanke på alla de aspekter jag nämnt nu: vad jag gillar och ogillar i idrottsväg, hunden, omgivningarna, dagsschemat, logistiken, matvanorna.
Ska jag nöja mig med hundpromenaderna och tänka att de är bättre än inget? Vad blir annars bäst? Gör jag rätt i att stå upp och jobba hela tiden? Är det bättre att ha hund än att inte ha någon? (Fundering för framtiden när nuvarande hund går ur tiden.)
Frågorna är många. Svara gärna om ni kan.

tisdag 6 november 2018

Svartmålningen av S – några tankar två månader efter valet


De senaste månaderna har jag tyckt att det varit förhållandevis mycket angrepp mot socialdemokraterna. Påpekanden om att de minsann har ett skumt förflutet och att de styrs av islamister och allt vad det kan vara. Försöken att framställa S i dålig dager är ovanligt markanta i år.
Grejen är att det verkligen inte är någon slump att det sker just nu.

Det är egentligen väldigt slugt alltihop. För grejen är ju att hur mycket alliansen än försöker slingra sig i regeringsfrågan, så är det så att borgerliga sympatisörer (som jag själv till exempel som röstade på C) står i en valsituation, där de måste välja vilken sida de ska samarbeta med för att kunna få inflytande, S eller SD. Själv tvekar jag inte ett ögonblick: det är inte ett val mellan pest och kolera utan snarare mellan förkylning och kolera, där jag föredrar S alla gånger. Många borgare tror jag också håller med mig om det. Men inte alla, utan det finns ju vissa som hellre drar åt SD-hållet. Och de, liksom SD själva, vill gärna att valet i fråga ska framstå som ett val mellan två mer jämbördiga parter.

Detta uppnås alltså genom att man svartmålar S så mycket som möjligt, så att högerfolket gradvis, en liten bit i taget, får intrycket att det kanske är hugget som stucket vad man väljer och att man då lika gärna kan samarbeta med SD istället. Om man inte rentav bestämmer sig för att de är bättre.
Med tanke på att många på högersidan redan anser att V är ungefär lika skurkaktiga som SD (om inte mer) och att MP är i absolut bästa fall ett gäng inkompetenta stollar, så finns redan gynnsamma förutsättningar för att jobba på det här sättet. Det är liksom bara en snäppet tjockare svartmålning av S som återstår för att alliansens våg ska tippa över åt fel håll och borgarna ska börja föredra SD. Och det är den svartmålningen som taktiskt görs hela tiden. Den görs av SD själva - lägg märke till deras film i somras där de försökte baktala S och partiets historia. Men den görs också av många inom M, som gärna ägnar sig åt att påpeka socialdemokraternas ständiga skumrasktaktik, fiffel och fulspel. Och den görs inom KD och rent allmänt i kristna kretsar. Där brukar den gamla konspirationstanken komma fram, den där att sossarna i snart 100 år har jobbat för att avkristna Sverige ... och i kristna trådar ser jag ständiga påminnelser om hur förskräcklig och antikristlig den rödgröna socialismen är. (Det där har jag tänkt ta upp i ett långt blogginlägg vid tillfälle, men strunt i det nu.)
Vid de tillfällen då sedan partierna till vänster själva hjälper till, genom att bete sig på ett sådant sätt och säga sådana saker så att de högervridna kan utbrista "vad var det jag sa?" (vilket händer ibland), så blir situationen ännu värre.

Ju mer detta fortsätter, ju mer uttalad denna polarisering och denna demonisering blir mellan de rödgröna och alliansen, desto bättre går det för SD att sjunga sina listiga, lockande toner för de borgerliga om att det gamla fina kristliga Sverige är förstört och att det är samarbete med SD som är lösningen för att återupprätta det. SD blir det borgerliga alternativet.
Jag påstår inte att alla borgare och alla kristna som förfasar sig över vänstern har en dold agenda att pusha fram SD, absolut inte. Men det finns ett visst mönster inom deras sfär, som många av dem intet ont anande tyvärr rycks med i: ett mönster som gynnar SD. Så skulle man kunna uttrycka det.
Och jag blir mer och mer desperat att bara utbrista: gå inte på det! Man kan ha bestämda negativa åsikter om socialdemokraterna, men man måste ändå inse att steget från dem till ett unket, smygfascistiskt parti som Sverigedemokraterna är synnerligen långt.

lördag 3 november 2018

Ett andligt eko


Jag var i kyrkan i Jönköpings Sofia i förmiddags (vi är i Småland på allhelgonaresa just nu). Kören sjöng mycket vackert och det blev ännu vackrare med akustiken: genklangen under de mäktiga nygotiska valven. Sofia är en härlig kyrka.
Det slog mig att jag är väldigt förtjust i eko överlag, särskilt då i musik; jag gillar låtar med en ekande och simmig ljudbild, och när jag spelar piano använder jag gärna vänsterpedalen flitigt så att tonerna rinner ihop (detta trots att min pianolärare när jag var barn tyckte att man skulle vara försiktig med det).
Och genklang och eko och sådana ljudeffekter på orgel och körsång i kyrkliga sammanhang gör alltid att jag känner en extra dos av andlighet och himmelsk närvaro. Det tyckte jag redan i barndomen på ”Kyrkodagarna” i Uppsala: att liturgiskt mässande, körstämmor och borduner som ekade mellan stenpelarna i domkyrkan eller Helga Tref gjorde det extra högtidligt. Mycket just på grund av själva ljudmiljön i sig. Att bara sitta still och lyssna och vaggas in och omslutas av en andlig ”Wall of Sound”. Det är något stort andäktigt över det.

Jag kan tänka mig att inte alla kristna ser det riktigt så. En del anser ju att traditionella gudstjänstfiranden, särskilt de högkyrkliga/katolska, ofta är stendöda och att det inte finns någon Ande i sådana där gammaldags tillställningar där man möglar i en kyrkbänk. Liturgisk sång och sånt ger på sin höjd någon sorts teaterstämning och ingen äkta gudsnärvaro, verkar de resonera. Upp och hoppa och lyfta händer och personlig hänryckning ska det vara, och hellre då på möte i en idrottshall än i en opraktisk gammal kyrkobyggnad som det inte ens kommer särskilt mycket folk till.
Men med all respekt för den sidan så vet jag inte om jag håller med. Har inte Gud skapat ekot? Och andra akustiska fenomen? Ligger han inte bakom väldigt många olika former av musik? Kan han inte använda den? Kan det inte finnas en försmak av himlen även i ekot av kyrkosång?

Jag tvivlar inte alls på att karismatiker och lågkyrkliga blir berörda och gripna av Anden vid sina möten - det kan jag också bli, vid andra tillfällen, och dessa kristna ska absolut få ha denna form av dyrkan ifred. (Det finns ”liturgiivrare” som föraktar frikyrklighet, och det är inte särskilt bra det heller.)
Men samtidigt vill jag också ha respekt och slippa ifrågasättanden för att jag upplever Gud i ett kyrkligt eko. För jag känner mig berörd på något sätt av denna ”himmelska akustik”, även om det kan verka som jag sitter passiv och förslöas av en andligt livlös gudstjänstform.