onsdag 23 januari 2019

”Hundraettåringen” och kontinuiteten


Nu har jag precis läst ut ”Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket”, den andra boken om gamle prillige Allan Karlsson och hans tendens att resa omkring och dricka ett glas starkt med alla möjliga människor och bli inblandad i alla världens öden.
Jag läser ju tyvärr inte jättemycket nu för tiden, men den senaste månaden har det ändå blivit några fler böcker än det brukar, och den här boken var jag naturligtvis tvungen att plöja igenom. Föregångaren ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” är nämligen en av de ganska få böcker som jag slukat under de här senaste åren då jag annars inte läst någonting, och jag är otroligt förtjust i den. Inte så konstigt, för det är ju en massa namngeografi i den och språk också, och brutal osannolik skruvad humor som jag själv gillade att skriva i form av deckarnoveller när jag var yngre och skulle vilja skriva än idag om jag bara kunde.
Så det var självklart att jag var ivrig att få läsa ”Hundraettåringen” också. Och jag tyckte till slut att det var en helt okej uppföljare ... den börjar lite segt men kommer så småningom loss i bisarra roadmovie-galenskaper (med fiffel och bovjakter och skurkar som dör på dråpliga sätt) både i Sverige och runtom i världen, precis som i förra boken. Den rätta geografiska mysfaktorn. Alltihop är kryddat med härlig satir över Trump och Kim Jong-Un och Margot Wallström och alla möjliga: det är roligt samtidigt som det ger en tankeställare över hur världen ser ut just nu.

Det jag ändå inte gillar, om man ska vara petnoga, är det där att boken inte ordentligt hänger ihop med den förra.
Visst, det är en fristående fortsättning och jag vet vad det innebär, men jag tycker ändå att om man skapar en bokserie med återkommande figurer så måste det finnas kontinuitet där. Det är i regel inte försvarbart att plocka bort personer och detaljer som finns i slutet av bok 1 så att de plötsligt har försvunnit i början av bok 2, och man kan inte plötsligt byta år från 2006 till 2017 (eller ändra datum då folk fyller år).
Dessa påfund från ”herr Jonasson” (som Allan själv skulle kalla sin skapare) i den här nya boken framkallade en irritation hos mig som jag inte känt sedan jag var barn och läste Viveca Sundvalls Mimmi-böcker, och blev helt förvirrad när Mimmi plötsligt i nästa bok bodde i Kungälv istället för i östra Göteborg (utan att personerna och miljöerna runt henne hade förändrats i övrigt).

Även andra författare brukar kunna ha problem med det där, till exempel Anders Jacobsson & Sören Olsson i Bert- och Sune-böckerna – fast de har ändå försökt hantera det genom att rätta till inkonsekvenser i senare upplagor och även ge ut separata bokserier med något annorlunda universum för Sune och Bert i respektive serie.
Disney ska vi sedan bara inte tala om, men där är det kanske mer förståeligt att Ankeborg och karaktärerna där blir helt osammanhängande, med tanke på att hundratals och tusentals tecknare är inblandade.
Det är framför allt enskilda bokförfattare som jag tycker borde ha kontroll över de världar de uppfinner. Vilket alltså herr Jonasson inte har.

Men när det gällde hans hundraettåring så började jag så smått ändå tolerera det där fusket när jag väl kommit en bit in i boken. Den var ändå i sin helhet för bra för att kunna avfärdas bara för slarv med Allans universum. :)

tisdag 22 januari 2019

Är tågresande något politiskt?


Jag är med i en Facebook-grupp som heter ”Tågsemester”. Det är en grupp som bara det senaste halvåret (sedan jag gick med i den) vuxit fullständigt explosionsartat. Den ökade klimatmedvetenheten gör att intresset stiger för att resa med tåg, även på längre avstånd, och det blir därför en strid ström av människor som går med i gruppen och ber om tips och råd om hur man tar sig tågvägen från Sverige till Málaga eller Aten eller Bad Gastein eller vad det nu kan vara.
Tyvärr är stämningen i gruppen inte alltid på topp, och det beror mycket på att en del medlemmar inte bara ser den som ett forum för tågsemestrande utan även som ett tillfälle att kritisera tågets rival – flyget – så mycket som möjligt i inläggen. Dessa tyckare beter sig som om gruppen egentligen hette ”Vi som hatar flyget” … en del är riktiga fanatiker som frenetiskt bojkottar flyget och tycks betrakta alla som någon gång flyger som förrädare. Om någon stackare i gruppen till exempel ställer en fråga om tågresande i USA, så kan det mycket väl hända att det kommer en ilsken replik som påpekar att det är uteslutet att åka till USA, för det förutsätter ju att man flyger dit!
Jag är själv inte förtjust i att flyga, och vill gärna göra det så lite som möjligt, men när tågåkandet slår över i rent fundamentalistiskt flyghat på det där sättet tycker jag ändå att det blir mindre roligt.
Det är också så att många av medlemmarna i Tågsemester inte följer regeln att gruppen ska vara opolitisk. Det brukar bli en del entusiastiska inlägg med länkar till uttalanden från partier och politiker som vill satsa på tåg, och vän av ordning reagerar naturligtvis och påpekar att de länkarna borde tas bort. Dock jobbar de lite i motvind, för det är som bekant så att vissa politiska partier vill satsa på tågtrafik mer än andra, och när det rapporteras goda nyheter om tågsatsningar kan det därför inte hjälpas att de nyheterna blir politiskt färgade – som nu när tågutredningar finns med i den nya uppgörelsen mellan S, MP, C och L. Det väckte stor entusiasm i Tågsemester-gruppen och jag fick onekligen intrycket att gruppen är i huvudsak rödgrön och att folk längre till höger nog ganska lätt känner sig utanför i den.

Är det kanske i själva verket så att tågresande i allmänhet är något politiskt? Att det ur ett större perspektiv är ett uttryck för en socialistisk eller miljöpartistisk grundsyn att åka tåg?
Med tanke på hur det går till i Tågsemester-gruppen, och med tanke på att det som sagt är framför allt MP och deras närmaste som vill satsa på tåg, så är det ju så man kan undra.
Det märks inte heller bara på hur det ser ut bland tågentusiasterna själva, utan på att det också går att få höra nedlåtande uttalanden om tåg från högerfolk. Åtminstone minns jag mycket väl när jag var tonåring och höll på att planera den tågluff jag skulle göra sommaren 1996; jag berättade om detta för en kompis i skolan som var väldigt, väldigt borgerlig (kristdemokrat, super-EU-vän, frikyrklig, läste ekonomisk inriktning, hade en pappa som var företagare, intresserade sig för aktiehandel, bar portfölj) och han mer eller mindre skrattade åt mina tågluffarplaner och sade ”sosseluffa, menar du?” och ”ingen stil”. Visst kan han delvis ha sagt så för att provocera mig – eftersom jag var öppen miljöpartist och han som sagt kristdemokrat brukade vi munhuggas en del – men jag tyckte faktiskt ändå att hans förakt för tåg som färdmedel lyste igenom.

Nu var det där bara ett exempel, och man kanske inte ska hänge sig åt fördomar och klichéer hur lätt som helst … men ändå, ligger det inte något i dem? Finns det inte ett ganska uppenbart mönster? För de som är riktigt borgerliga och högerorienterade, affärsmän och välbeställda och högt uppsatta, de åker väl ändå inte särskilt mycket tåg? I bästa fall är det ju likgiltighet till tåg som råder från deras sida, och de föredrar att uppmuntra flyget med avskaffad flygskatt och vara försiktig med tågsatsningar och se flyget som den främsta livsnerven. Är det inte så att de för sin bekvämlighets skull, och för snabbhetens och effektivitetens skull, föredrar att ta bilen och flyget hela tiden? (Flyget behöver förvisso inte alltid vara snabbt och bekvämt, snarare tvärtom tycker jag personligen, men det verkar ju en djupt inrotad fördom att flyg är det mest pålitliga och välfungerande sättet att resa.)
Kan det vara så att uppfattningen att det är ”ingen stil” på tåg, och att det är något socialdemokratiskt att tågluffa, finns i dessa samhällsgrupper och deras politiska tillhörighet på något sätt?
Och när det gäller de som är höger på ett annat sätt, de mer högerpopulistiska så att säga … kan det inte finnas fördomar som stämmer för dem också? Där återfinns ju nämligen många av dem som är vanebilister och aldrig skulle få för sig att testa ett tåg (eller en buss) utan vill köra sin flotta bil och gnäller oupphörligt över hur mycket det kostar att tanka den bilen med bensin och över att det absolut inte går att ta sig någonstans utan den.
Går det rentav att göra en direkt polarisering av politiken och kommunikationerna, där majoriteten av den vänstra sidan representeras av tåg, buss, båt, tunnelbana, spårvagn, cykel, medan majoriteten av den högra sidan står för flyg, personbil, hyrbil, taxi?

Det som på något sätt talar för den uppdelningen är ju det där med frihet kontra gemenskap … medan det förra är en ledstjärna för högern i deras ideologi, så tar vänstern fasta på det senare i sin, och då hänger kanske färdmedlen med i den framställningen? Tåg, och kollektivtrafik i allmänhet, skulle då vara något passande om man är rödgrön: att man reser tillsammans med andra, enligt ett system som gjorts upp på högre nivå och styrs på ett sådant sätt att det funkar för den breda massan. Medan högermänniskor då skulle rynka på näsan åt att tränga ihop sig med en massa främlingar, och åt att vara beroende av tider som åkdonen ska hålla (och som de inte håller); då föredrar man helt klart att sitta i sin egen bil där man själv har makten över sin tillvaro, och på längre avstånd betala rikligt med pengar för en elegant luftburen transport som går fort och smidigt så man kan känna sig som kung över världen.
Att utvecklingen har gått i riktning mot ett bil- och flygdominerat samhälle stämmer kanske också överens med detta, för politikerna har i regel tänkt i högerrelaterade termer av effektivitet, påverkade av näringslivet, och då har det blivit de färdmedlen man satsat på. Inte minst är ju USA ett exempel på det: det mest högerprofilerade och kapitalistiska landet av alla, och där för tågen en minst sagt tynande tillvaro medan flygplan och bilar surrar omkring som getingsvärmar. Jämför å andra sidan med hur det var i Sovjet, där man satsade på tåg i betydligt högre grad – i sann socialistisk anda kanske, just för att tåg i sig är något socialistiskt?

Kanske stämmer det här, men jag hoppas för min del att det inte gör det. Jag älskar onekligen tåg, och det skulle vara hemskt tråkigt om tågen stämplades som socialistiska, som reliker, som ineffektiva. Sanningen är nämligen, som jag ser det, att tåg är framtiden, en miljövänlig framtid, för alla – och att man åker tillsammans med andra på ett tåg borde verkligen inte ses som något negativt. (Man åker tillsammans med andra på flyg också, men det har av någon anledning fallit ur mångas minne.)
Från början kan man ju inte heller påstå att tågen hade socialist- och arbetarklassprofil, tvärtom, det fanns ju en tid då de var det snabbaste och ädlaste sättet att resa. Det var efter att flyget och bilen kom som tåget eventuellt började betraktas som något som saknade stil och klass och förfining.
Det finns ju dessutom också intressanta och viktiga undantag från höger-vänstermönstret. Jag har till exempel observerat att det lustigt nog finns ett utbrett intresse för tåg bland sådana grupper som t.ex. högkyrkliga präster och deras gelikar (som politiskt brukar stå långt till höger). Och visst har jag sett affärsmän och affärskvinnor som tagit tåget emellanåt. Plus att det också kan gå åt andra hållet, att ”arbetarklassen” flyger. Charter och lågprisflyg har ju gjort sitt till för att sudda ut skillnaderna där.

Men för närvarande händer det alltså saker, i grupper som Tågsemester och på andra håll. Det kampanjas och debatteras och kritiseras. Jag vill ju gärna att detta helt enkelt ska leda till att tågtrafiken växer igen och blir utbredd och välfungerande och använd av alla, men det kanske istället leder till ökad polarisering i attityden till tåg och annat resande? Till att undantagen försvinner, att mönstret cementeras, att det uteslutande blir de rödgröna som förespråkar tåg och de blåa (och bruna) som satsar vidare på flyg och bilar, om än kanske eldrivna sådana?
Jag hoppas inte det, och därför hoppas jag också att Tågsemester kan hålla rätt på sina medlemmar och se till att gruppen faktiskt förblir opolitisk och inte alldeles fundamentalistisk.