torsdag 28 mars 2019

Idoler som är otrevliga – vad gör man?


Johnny Depp har anklagats för misshandel. Pablo Picasso var en destruktiv personlighet med dålig kvinnosyn. Richard Wagner var ökänd för sin antisemitism. ”Kulturprofilen” känner vi alla till vid det här laget. Precis nyligen kom det en dokumentär med uppgifter om vad Michael Jackson egentligen hade på sitt samvete, och nu senast har det talats om den ej namngivne skådespelaren som misshandlade Josefin Nilsson.
Sedan har vi Woody Allen, Bill Cosby, Roman Polanski, Phil Spector … det finns säkerligen många fler exempel, och för vissa utlöser det en moralisk konflikt. För vad gör man om en konstnär av något slag som man gillar (skådespelare, musiker, författare, målare eller vad det nu kan vara) visar sig vara en allt annat än trevlig person?

Frågan ställdes i en lång och intressant artikel som jag läste redan för några veckor sedan, och jag har tidvis funderat på den även vid andra tillfällen.
I artikeln finns det lyckligtvis ingen förmanande slutsats om att det skulle vara ens ”plikt” att omedelbart låta bli att gilla en idol så snart man får reda på att han är otrevlig, men det finns ett långt resonemang om olika faktorer som kan spela in. Eftersom det redan skrivits där tänker jag inte själv bli lika grundlig och ta upp samma saker, men ett par av de frågor som nämns är ”kommer personens destruktivitet fram även i hans verk?” och ”kan jag verkligen stödja personen genom att fortsätta betala för hans verk?”
Och grundfrågan som bemöts är egentligen denna: ”ska man göra skillnad på en persons konstnärliga verk och hans privatliv?”

Det jag själv i grunden anser är att det kan man visst göra. När jag drabbas av sådana här dilemman brukar min inställning vara just att det inte spelar någon roll vad en konstnär gör i det privata så länge det inte märks i verket. Om jag inte hade den synen så skulle det vara ganska mycket jag måste rensa ut ur mina bok- och filmhyllor och från mitt Spotify. För det finns ärligt talat ganska många konstnärer som haft tveksamma ting för sig; inte nödvändigtvis kvinnomisshandel och övergrepp, men väl annat ”syndigt” leverne, och droger, och annan brottslighet, och konstiga religiösa vanor, och befängda åsikter. Det gäller inte bara konstnärer för den delen. Martin Luther till exempel är en person som verkligen inte bara hade angenäma åsikter men som ändå av många anses som en bra religiös förebild.
Men för att återgå till konstnärerna så kan jag ärligt talat ofta se mellan fingrarna även när det negativa faktiskt kommer fram i konstnärens verk, som Beatles droginfluerade psykedeliska låtar. Mest för att jag vet att ingen människa är perfekt ändå, så jag kan inte begära oklanderlighet. Jag betraktar liksom konstnären och det konstnärliga verket utifrån och väljer att ta till mig de delar jag gillar och bortse från resten.
Naturligtvis blir ju detta lite svårare när det gäller så konkret obehagliga saker som misshandel av kvinnor eller övergrepp mot barn, eller nazistiska sympatier. Kan man vara lika oberörd då?
Troligen inte, men några saker tycker jag fortfarande spelar in innan man avgör.

1. Tid och tillfälle. I artikeln jag länkade till nämns Johnny Depp och ”Edward Scissorhands” – författaren funderar på om hon alls kan ha den bland sina favoritfilmer efter att Depp begått misshandel. Som jag ser det kan man väl visst ha det, för även om Depp gjort detta på senare år är det väl inte alls säkert att han höll på med sådant när ”Edward Scissorhands” spelades in 1990, så varför låta även den filmen påverkas av synen på honom? Det finns även andra konstnärer/profiler som först varit bra men sedan ballat ur – och tvärtom, sådana som varit rötägg först men sedan blivit bättre föredömen. Hur bedömer man folk och det de gör sett till deras livsgärning som helhet och perioderna i deras liv?
2. Det där med pengarna är klurigt – om jag t.ex. betalar för att gå och se en nyutkommen film med en otrevlig skådespelare, så får han indirekt pengar av mig och kan kanske fortsätta leva sitt otrevliga liv med hjälp av de pengarna. Vill jag bidra till detta? En knepig fråga där man faktiskt blir tvungen att känna efter själv med ett aktivt samvete, men naturligtvis blir det betydligt lättare när konstnären är död (då spelar det ju ingen roll längre) eller när man redan ovetande har betalat för en DVD eller CD (för då är eventuell skada ändå redan skedd).
3. Eftersom det enligt min åsikt inte finns någon människa som är syndfri, borde man kanske inte döma ut otrevliga konstnärer alltför lätt. Här kan det hända att jag framstår som djävulens advokat, men man kan jämföra med hur det skulle vara om någon mycket nära anhörig begick ett hemskt brott. Jag skulle självklart bli förfärad och ledsen och besviken då, men skulle jag överge och sluta älska personen och glömma allt det positiva hen har gjort? Nej, det vet jag faktiskt att jag inte skulle, och egentligen borde då samma sak gälla för det man gillar i konstens värld; det går inte att bara ändra inställning hux flux, det blir fördömande på ett nästan grymt sätt.
4. Framför allt tycker jag man får akta sig för att skriva folk på näsan vad och vem de ska gilla, och upplysa dem på något akademiskt eller objektivt sätt att ”det är inte särskilt lämpligt att du gillar det där”. Gäller även om man säger det till sig själv! Personlig smak är nästan en integritetsgrej, en del av personligheten som det nog inte är nyttigt att undertrycka. Det skrev jag om i ett annat blogginlägg förra året.

Själv har jag alltså överseende med mycket i mina ”idolers” privatliv. Men helt oberörd är man ju inte alltid ... jag har t.ex. numera betydligt svårare att läsa Tintinboken ”Den mystiska stjärnan” efter att jag blev upplyst om judekarikatyrerna i den, och jag kan inte höra Gary Glitters låt ”Rock and Roll Part 2” i filmen ”The Full Monty” utan att tänka på att karln sitter inne för övergrepp mot barn. I det senare fallet vill jag inte ens lyssna på låten på Spotify (trots att den är bra) eftersom det skulle ge Gary Glitter pengar. Så visst kan man känna sig negativ till verk av en konstnär som gjort något otrevligt. Det kan till och med bli så, så småningom, att man blir så negativ att man ändrar attityd helt och hållet och tar fullständigt avstånd till slut. Det är i så fall helt okej. Men det viktiga är att det fortfarande ska vara med ens egna känslor: det ska inte vara till följd av påverkan från någon annan, och det behöver inte heller komma tvärt som en plikt utan kan snarare få växa fram gradvis.

En annan sak som inte funkar, hur gärna man än vill, är att helt radera ut en otrevlig person ur historieskrivningen. Även om Picasso nu var destruktiv och slog sin fru, så går det likväl inte att bortse från att han haft en väldig inverkan på konsten och påverkat många, många andra som kom efter. Det kan liksom inte hjälpas – och likadant är det nog med vissa profiler i nutidshistorien som t.ex. Michael Jackson; de har onekligen gjort avtryck, och därför kan man inte utplåna dem ur kulturen, trots det negativa de har gjort.
När det gäller Michael Jackson så finns det dock även en annan aspekt som måste nämnas, ett motsatt dike: nämligen fenomenet att som fan inta försvarsställning och skydda sin idol nästan in absurdum. Det har jag lagt märke till att många Michael Jackson-fans gör: de försöker blåneka till alla anklagelser i den där dokumentären på Jacksons vägnar. Sådant beteende tror jag inte heller är så nyttigt – då är det bättre att konfronteras med sanningen och känna efter vad man tänker efter det (fast utan tvång som sagt). Jag har själv gjort just det med Tintin och Hergé och den senares tveksamma förflutna.

Sammanfattning av min åsikt om detta:
Man behöver inte ta omedelbart avstånd från en otrevlig konstnär, det ska ingen behöva känna sig pressad till.
Däremot kan man mycket väl göra det när man väl har ”bearbetat”.
Det där är helt upp till var och en, i varje enskilt fall.
Och man kan lägga på minnet att ingen människa är syndfri.

P.S. En sista observation och ett intressant exempel är filmen ”Chocolat”, som jag såg om precis häromdagen. Den handlar delvis om kvinnomisshandel, och är på så sätt ganska viktig. Lena Olin, som spelar den misshandlade kvinnliga karaktären, har enligt uppgift själv varit utsatt för just detta. Men: samtidigt medverkar i filmen även Johnny Depp, som enligt uppgift har varit förövare – och en av filmens producenter är till råga på allt Harvey Weinstein, vars illdåd mot kvinnor uppmärksammades under #metoo.
Med detta i åtanke, ska man se på ”Chocolat” eller ska man avlägsna den ur sin filmhylla? Något att klura på!

tisdag 26 mars 2019

Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig


Ibland är det kul att vara lite pinsam när man är ute och åker tåg. Åtminstone när man reser tillsammans med ett gäng goda vänner som är lika knasiga som en själv, och åtminstone när man är tonåring.
Det bästa exemplet på när jag har skämt ut mig under en tågresa tillsammans med kompisar, det är en färd till Uppsala i augusti 1995. Den gången var vi en ungdomlig skara som verkligen uppträdde spontant och högljutt på tåget, och det festligaste var att vi faktiskt var på väg till något så synbart allvarligt som en kristen konferens – något som inte direkt märktes på vårt uppträdande!
Tillställningen vi skulle till i Uppsala var något som kallades för ”aKF:s kyrkodagar”, och vi som nu gjorde sällskap med varandra dit var några ur det unga gardet där på kyrkodagarna, kan man säga. Vi kom allesammans från Småland och var nästan alla konfirmerade på Hjelmserydsstiftelsen, som är en högkyrkligt kristen lägergård: ungdomar som konfirmeras där tenderar att lära känna varandra rätt bra och även återkomma under flera år efteråt och lära känna ännu fler ungdomar som kommer dit. Nu var vi sju stycken i åldrarna 15–18 från detta ”Hjelmserydsgäng”, fyra tjejer och tre killar, som åkte nerifrån Småland med ett Inter City-tåg mot Uppsala och som lyckats se till att vi fått platser i samma tågsalong allihop.
Ordet ”högkyrklig” kanske klingar rätt negativt i mångas öron, med associationer till kvinnoprästmotståndare och sådant (det är dock inte samma sak), men jag kan försäkra att de flesta högkyrkliga ingalunda är några strama och stela mörkermän utan tvärtom kan vara väldigt humoristiska och uppsluppna typer. Det fick våra medpassagerare på tåget vid det här tillfället verkligen erfara.

Att vi var sju likasinnade kristna ungdomar (fem av oss var dessutom prästbarn) var bara det tillräckligt för att vi under hela tågresan från Småland upp till Stockholm skulle prata med varandra nästan oavbrutet, och skratta väldigt högt, gång på gång, tills ljudvolymen blev uppskruvad till max. Det räckte säkerligen för att skrämma bort alla som haft förväntningar på en tyst salong.
Men värre skulle det bli. En av oss sju som var med var (och är) väldigt musikalisk och brukade för det mesta ha sin gitarr med sig, och det hade han nu också. Han hade även något av en oanständig ådra i sig (i själva verket var han nog ett snäpp mindre andäktig än högkyrkliga i gemen …) och hade därför inget emot att sjunga snuskiga visor med gitarrkomp – helt klart för att underhålla och chockera med flit och få upp stämningen i vårt gäng där på tåget ännu mer. Jag minns särskilt en låt som han skränade riktigt ordentligt, samtidigt som vi andra sex skrattade generat och övervann våra hämningar och sjöng med. Refrängen gick så här:
”Swing your balls to your partner, your ass against the wall – if you never get fucked on a Saturday night, you’ll never get fucked at all!”
Med en massa tämligen ekivoka verser till.
Det är närmare bestämt något slags skotsk dryckesvisa som heter ”The Ball of Kerrymuir” och som inte är helt rumsren, som synes … men just då kändes det verkligen otroligt kul att vi skämde ut oss så till den grad när vår gitarristkompis ledde oss i oanständig ”allsång” till den texten. De andra resenärerna på tåget måste verkligen ha fått underhållning som hette duga, och jag undrar om de insåg att vi var ett kristet ungdomsgäng.

Ja, hur kom det sig då att vi som var kristna och till råga på allt högkyrkliga kunde sjunga så? Det kan man ju undra, men då borde man kanske ta och göra upp med sina fördomar. För självklart kan även kristna vara spontana och uppsluppna ibland och unna sig sådant som snuskig humor! Jag skulle till och med vilja påstå att det kan finnas tillfällen då prästbarn och andra kristna är mer benägna att släppa loss än andra, just när de kommer i sällskap med varandra – för att de jämt dras med fördomar och stereotyper när de är med sina vanliga kompisar, och därför passar på att släppa hämningarna och tänja på gränserna lite när de är ihop med likasinnade. (Fast utan att gå över gränsen för mycket förstås!) Jag har observerat samma fenomen även andra gånger, hos såväl ungdomar som vuxna.
Roligt var det i alla fall, och en tågupplevelse att minnas. Jag ska också påpeka att vi trots vår högljuddhet faktiskt ändå var i någon mån hänsynsfulla; vid något tillfälle vände vi oss faktiskt till passagerarna som satt närmast oss, och sade ”säg till om vi stör för mycket”, men då fick vi ett glatt svar att det inte gjorde någonting utan bara var roligt. Så vårt glada humör kanske smittade av sig på hela vagnen. Då fick det vara värt att vi också var snuskiga och oanständiga.

När vi sedan kom fram till Uppsala efter avslutad tågresa fortsatte vi för den delen att spontant skämma ut oss på offentlig plats. Vi skulle bli mötta på Uppsala Central av en annan av våra ”Hjelmserydskompisar”, som bodde i stan, och när vi klev av tåget såg vi inte till den kompisen någonstans. Då sade vi genast till varandra att ”vi går inte och letar rätt på honom, vi lockar hit honom med psalmsång!”
För min bror var också med i sällskapet och han hade just då för vana att ofta humoristiskt påminna alla i gänget om att han hade en psalmbok i fickformat, som han bar med sig överallt. ”Jag äger en Psalmbok I Fickformat”, brukade han säga med viktig stämma. Det sade han nu också, och drog upp sin Psalmbok I Fickformat, och så satte vi igång att sjunga psalm allihop där på tågperrongen i Uppsala. Psalmen i fråga blev den som då också (på ploj) var brorsans favoritpsalm, nämligen nummer 23 i psalmboken, ”Tack Gode Gud för allt som finns”. Vilket är samma psalm som Mr Bean sjunger i den där sketchen där han går i kyrkan. Den med ”halleluuu-jaaa, halleluuu-jaaa”.
Den sjöng vi, vers efter vers, ända tills vår kompis som skulle möta oss dök upp och såg något generad ut och sade något i stil med att ”jag visste väl att det var ni”. Han hade hört våra psalmsjungande röster på långt håll redan från andra sidan stationsbyggnaden, och begrep genast att knappast några andra än ett gäng Hjelmserydare skulle stå och sjunga ”halleluja, halleluja” på Uppsala station.
Även där skämde vi alltså ut oss i järnvägsmiljö. Fast i det fallet märktes det åtminstone att vi var just kristna och högkyrkliga … även om den spontana och uppsluppna humorn fortfarande var densamma som när vi sjöng ”The Ball of Kerrymuir”.

Sedan var vi på kyrkodagarna i Uppsala hela helgen och lyssnade på föredrag och minglade med biskop Bertil Gärtner och bar kors och ljus i procession i domkyrkan och nattsuddade på vårt logement hela nätterna utan att sova … och när vi skulle hem igen med tåget var vi för trötta för att skämma ut oss, men ett litet skämt till blev det som avslutning. Just på den resan fanns det en resenärsenkät att fylla i ombord på tåget, där man som passagerare fick svara på SJ:s frågor, och en av kompisarna i gänget fyllde i den enkäten, och när hon skulle välja ett svarsalternativ på frågan om i vilket syfte hon reste, så var ett av de alternativen ”Mässor, utställningar etc.”, och det kryssade hon för.
”Ja, det är väl klart”, menade hon. ”Mässor är ju vad jag precis har varit på!”
Rimligtvis menade väl kanske inte SJ den sortens mässor i sin enkät … men man kan ju ändå inte påstå att det var fel svarat heller.
Sådan är högkyrkligt kristen spontan humor i tågmiljö.


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn



tisdag 19 mars 2019

Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö


Det har hänt mig några gånger att jag på ett eller annat sätt blivit strandsatt någonstans under en tågresa, på grund av en missad anslutning eller annat missöde längs vägen.
Den händelse som satt sig mest i minnet på den fronten inträffade i februari 1990, då jag var elva år (nästan tolv). Då var jag ute på en resa som jag inte gjort förut, men jag kände på förhand att det var en utmaning som jag nog skulle klara – dock gick det inte riktigt som det var tänkt.
Utgångspunkten den gången var att det var sportlov och jag befann mig i Fagersta hos mina morföräldrar; det har jag berättat om i tågminne 1, att de bodde där och att jag ofta åkte dit från min småländska hemort Landsbro och hälsade på dem. Nu nalkades sportlovet sitt slut, det var sista lördagen, och jag skulle hem igen. Grejen var bara att jag den här gången inte skulle hem till Landsbro direkt, för där var det nämligen ingen hemma. Mamma och pappa befann sig med min yngre lillebror på en liten kryssningsresa till Helsingfors, och mina två andra syskon (min äldre lillebror och min lillasyster) var hos farmor och farfar. Dit skulle jag också, över en dag, tills mamma och pappa kom tillbaka för att hämta oss allihop på söndagkvällen.
Farmor och farfar bodde också i Småland, fast inte i Landsbro utan på ett annat ställe, nämligen i Berga. Den som kan sin järnvägskarta känner utan tvekan till Berga, då det trots sin litenhet är en järnvägsknut, ett par mil väster om Oskarshamn. Meningen var alltså att jag skulle åka från mormor och morfar i Fagersta till farmor och farfar i Berga. Förutom det vanliga bytet i Mjölby, som jag var van vid, så krävde den resan ett byte till – i Nässjö. Där skulle jag hoppa av tåget från Mjölby och hoppa på Länstrafikens motorvagnståg i riktning Oskarshamn som skulle ta mig direkt till Berga. (På den tiden gick det tåg direkt Nässjö-Oskarshamn, något som jag verkligen önskar att det gjorde nu också.)
Ja, sådan var planen, och jag tänkte att det skulle jag gå iland med trots att det var två byten istället för ett. I Nässjö skulle det ju bara vara att leta rätt på Oskarshamnståget och jag hade färdbiljett för hela sträckan till Berga.

Min tänkta resväg, från Fagersta i norr
via Mjölby och Nässjö till Berga i söder.

Så blev det lördag eftermiddag den där sista lördagen på sportlovet, och jag inledde resan. Biten från Fagersta till Mjölby gick bra, liksom bytet, och biten från Mjölby till Nässjö gick också bra. När tåget rullade in i Nässjö var klockan strax före sex, det hade blivit mörkt, och jag travade av tåget ut på perrongen och började spana efter skyltar för att se var mitt motorvagnståg mot Oskarshamn fanns någonstans. 18:15 skulle det gå.
Men där fanns inget Oskarshamnståg. Inte heller någon information om vilket spår det stod på. Jag såg över huvud taget ingen 18:15-tid lysa mot mig någonstans.
Jag började känna mig förvirrad, men gjorde vad som verkade förnuftigast att göra, nämligen att fråga någon. Strax intill stod två konduktörer (eller någon sorts SJ-personal var de i alla fall) och pratade med varandra. Jag gick fram till dem och frågade artigt om de visste från vilket spår 18:15-tåget mot Oskarshamn skulle gå. Och en av dem gav mig då det fullständigt fasansfulla svaret:
”Det tåget går inte idag. Det är lördag idag.”
Sedan fortsatte de prata, medan jag gick några steg därifrån och med stigande skräck insåg min belägenhet. Tåget mot Oskarshamn som jag (och i viss mån mamma) spanat in i tidtabellen i förväg, det gick alltså inte på lördagar. Förmodligen stod det ”M-F” eller möjligen ”M-F, S” i tidtabellen, och det hade vi missat. Visserligen hade jag en färdbiljett som gällde hela vägen till Oskarshamn, men eftersom den där sista sträckan Oskarshamn-Nässjö inte var en SJ-sträcka utan en länstrafikssträcka så var det ingen tid specificerad för den: biljetten gällde på vilket länstrafiktåg som helst helt enkelt. Därför hade jag inte märkt misstaget förrän nu.

Och vad skulle jag då göra nu? Där stod jag, elva år (nästan tolv), i vintermörkret på Nässjö station, och kände mig med ens bortkommen på ett sätt som jag inte längre trott att jag kunde bli, jag som var en så van tågresenär. Nu rasade med ens hela min välordnade tågvärld samman och jag satt ordentligt i klistret. Strandsatt i Nässjö. Hemorten Landsbro låg visserligen bara några mil därifrån, men där var ju som sagt ingen hemma och det var väl för övrigt klent med bussar dit också. Mamma och pappa var långt borta i Helsingfors, mormor och morfar i Fagersta hade jag lämnat bakom mig, och farmor och farfar i Berga kunde jag nu inte ta mig fram till.
I en modern tid hade jag naturligtvis bara plockat upp min mobil och ringt till farmor och farfar och beklagat mig, men det här var ju en omodern tid och någon mobil hade jag naturligtvis inte. För stunden kändes därför mitt läge minst sagt prekärt. Jag kände ingen i Nässjö, hade ingenstans att ta vägen. Vad gör en elvaåring i en sådan situation?
Jag började irra längs perrongen och visste inte vad jag skulle ta mig till, och tårarna började komma. Tänka klart och förnuftigt kunde jag plötsligt inte längre, jag vet inte ens riktigt vart jag styrde stegen.
Men min vilsenhet måste ha synts rätt ordentligt utanpå mig, för det dröjde inte länge förrän en vänlig röst frågade hur det var fatt. Det var inte någon från SJ utan en vanlig resenär, en snäll tant, som fått syn på mig. Tacksam över att någon ändå tog sig an mig lyckades jag halvsnyftande förklara min belägenhet, och den snälla tanten fattade med en gång. Hon föreslog att vi skulle gå in i väntsalen och prata med personalen, och jag följde spakt med och stod bredvid medan tanten förklarade för herrn i biljettluckan att jag tydligen blivit strandsatt.
Efter det gick det hela åt rätt håll. Biljettförsäljaren var också mycket vänlig och öppnade en dörr och släppte in mig på sitt kontor innanför luckan – det tyckte jag var rätt spännande, att få se hur det såg ut där inne – och där placerade han mig vid ett skrivbord med en telefon så jag kunde ringa upp farmor och farfar. När jag hörde farmors röst i luren brast det för mig och jag fick ett gråtanfall så att jag knappt kunde förklara vad som hänt, men farmor sade åt mig att ta det lugnt och att det skulle ordna sig, och jag lyckades samla mig. Sedan löste sig allt: farfar kom i luren och trots att det inte direkt är något kort avstånd mellan Nässjö och Berga sade han ögonblickligen att han skulle ta bilen och åka och hämta mig. Jag andades ut.
Jag minns att när jag lagt på luren och meddelade biljettförsäljaren att farfar skulle komma, så verkade han tycka det var onödigt att farfar körde hela vägen, ”din farfar är väl en gammal man …”, men jag försäkrade lillgammalt att ”nej då, han har inte fyllt sextio” (vilket han inte heller hade) och hade uppenbarligen ganska snabbt fått tillbaka min gamla självsäkerhet.
Sedan satt jag och väntade i drygt en och en halv timme i väntsalen där på Nässjö station, tills farfar dök upp; min lillebror var också med. En något tråkig väntan, men jag var i alla fall lättad över att ha klarat mig ur knipan.
Det som visade sig något förargligt var att ungefär samtidigt som farfar kom och hämtade mig där i Nässjö, så körde det faktiskt fram ett tåg som skulle gå till Oskarshamn. Det var alltså inte så att det inte gick något tåg alls den där kvällen – jag hade kunnat ta mig till Berga om jag väntat på nästa tåg, så att säga. (Min biljett gällde ju som sagt på vilket lokaltåg som helst.) Men jag tyckte ändå just då att det kändes skönast och tryggast att få åka med farfar, efter den smärre chock jag fått.

Välbekant vy för den som varit i Nässjö tågvägen.

Den där tillfälliga ”strandsättningen” i Nässjö är fortfarande en av de mest traumatiska upplevelser jag varit med om i tågväg. Även om den nu inte avskräckte mig från att fortsätta färdas med tåg – jag tycker mest bara att den gjorde mig en erfarenhet rikare.
I efterhand har jag tänkt på såväl mitt eget som andra personers beteende vid den där händelsen, och funderat på vad som hade kunnat göras annorlunda och hur saker och ting hade fungerat idag jämfört med 1990. När det gäller mig själv till exempel, hur hade jag gjort om det inte kommit någon snäll tant och hjälpt mig den där gången? Hade jag lyckats ta mig samman efter en stund och börjat fundera nyktert på saken och kanske själv tagit reda på att det skulle gå ett tåg knappt två timmar senare? Och då bara gått till en telefonautomat och ringt farmor och farfar och sagt att jag skulle bli försenad? Omöjligt är det inte att jag löst situationen på det sättet, men det är svårt att veta. Jag var trots allt bara elva år (nästan tolv), och då kan det hända att man tappar koncepterna, även om man har erfarenhet av att åka tåg ensam.
Jag funderar också på de där två konduktörerna som jag först frågade till råds. Borde inte de som SJ-personal egentligen ha reagerat på något sätt när ett vilset barn kom och frågade om ett tåg som inte fanns? Åtminstone försiktigt undrat: ”Ställer det till problem för dig?” Det hade nog varit bra om jag fått hjälp redan där.
Man kan också grubbla över det där med den snälla tanten. Vågar dagens barn lita på en främmande tant som kommer och frågar hur det är fatt, och följa med henne? Brukar å andra sidan vuxna komma sig för med att hjälpa vilsekomna barn tillrätta? Vilka ska de oskrivna reglerna vara för den saken? (Det går ju att ifrågasätta att jag följde med den snälla tanten … hon hade ju kunnat vara en mindre snäll tant.)
Vidare hade det idag med stor sannolikhet inte funnits någon tjänsteman i en biljettlucka som jag kunnat kontakta (jag har för mig att Nässjö station är obemannad). Så den möjligheten hade varit stängd idag. Å andra sidan hade jag idag alldeles garanterat varit försedd med en mobiltelefon, vilket hade underlättat kraftigt. Men den hade förstås kunnat vara urladdad, och även med mobil hade ju mitt läge varit opraktiskt.
I dagens läge är det kanske inte ens, trots mobilerna, särskilt många föräldrar som vågar släppa ut sina barn på järnvägarna som mina föräldrar och mor- och farföräldrar vågade med mig? Den dystra sanningen är ju att det faktiskt är större risk att man som resenär blir strandsatt idag, på grund av förseningar och missade anslutningar. I mitt fall var ju missödet rätt mycket mitt eget fel, men idag känns järnvägs-Sverige lite mer opålitligt överlag – törs man utsätta elvaåringar för vågade tågbyten då? (Jag är inte säker på att jag skulle våga släppa ut mina barn på längre tågresor ens som det är nu, och de är ändå 15, 14 och 12.)
Det är en hel del att fundera på. Och därför är den där upplevelsen i Nässjö på sportlovet 1990 ett starkt minne och en nyttig erfarenhet med paralleller till nutiden, som jag därför aldrig glömmer.


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn



tisdag 12 mars 2019

Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen


Något av det roligaste som finns för en tågälskare är när det dyker upp en järnväg eller rentav ett helt tåg någonstans på ett helt oväntat ställe, där man minst hade anat det. Särskilt kul är det om det är en järnväg i miniformat, så att man blir helt till sig över hur oemotståndligt charmig och idyllisk den är.
Tyvärr träffar man inte på sådana oväntade små järnvägar särskilt ofta, men en gång när jag var barn gjorde jag det, och det är ett av mina bästa tågminnen. Det handlar om en klassutflykt med ett fullständigt osannolikt tåg ut på en torvmosse.

I Landsbro där jag växte upp fanns det en gång järnväg; Landsbro var en station på linjen ”Hvetlanda-Säfsjö Järnväg”. Men den sista rälsen på den linjen revs upp år 1979, nio år innan jag och min familj flyttade till Landsbro, och jag fick därför finna mig i att jag bodde på en ort utan tåg. (Skulle vi ta tåget fick vi hoppa på i Sävsjö eller Nässjö istället.)
Under den tid som Hvetlanda-Säfsjö Järnväg fanns upplevde den en viss blomstringsperiod ungefär kring förra sekelskiftet. I skogen väster om Landsbro ligger nämligen Lannaskede brunn, där det fanns en populär kurortsverksamhet vid den tiden. Och besökarna till Lannaskede brunn kom ofta dit med tåg – jag har hört att till och med kungen gjorde det vid något tillfälle (vet ej vilken kung det var). De gick av på en station som hette Lannaskedebrunn station, och fick åka hästskjuts den sista biten ut till själva brunnen.
Ett ädelt stycke Landsbrohistoria. Men det där var ju för länge sedan. När jag flyttade till Landsbro 1988 fick jag klart för mig att det inte fanns någonting kvar av järnvägen Vetlanda-Sävsjö längre: när Landsbroborna talade om ”järnvägen” så var det den gamla banvallen de syftade på, som man kunde använda som cykelväg (vilket jag ofta kom att göra).

Därför väntade jag mig verkligen inte att träffa på en riktig järnväg, med spår och allt, när vi i min klass skulle göra en cykelutflykt till ”mossen”.
Det var på hösten 1988, när jag var tio år och gick i fyran och ganska nyligen hade flyttat till Landsbro. Klassen skulle alltså åka iväg i cykelkaravan med medhavd matsäck, och jag hade inte riktigt uppfattat vad det egentligen var vi skulle göra på utflykten – jag hade bara hört någonting om att vi skulle ut på mossen. Jag har för mig att någon klasskompis nämnde att vi skulle åka tåg dit, men det trodde jag då rakt inte på, det måste vara ett missförstånd eller en överdrift. Landsbro hade ju ingen järnväg, det fanns ingen järnväg på en och en halv mils avstånd, det hade jag ju lärt mig.
Men jag skulle bli förvånad.
Vi kom på våra cyklar till det där stället som kallas Lannaskedebrunn station – så långt var jag med, att det var en kvarleva av den gamla järnvägen. Väl där parkerade vi cyklarna utanför en rätt stor träbyggnad som såg ut som ett slags ladugård och verkade ganska gammal och övergiven. Men inne i den byggnaden så var det, tro det eller ej, ett järnvägsspår! En smalspårig järnväg som började där inne i fabriken och fortsatte ut genom dess portar och försvann in bland skogens tallar. Jag blev fullständigt överraskad och totalt begeistrad av denna syn. En järnväg? Precis utanför Landsbro? Det skulle ju inte finnas någon! Men här låg den ändå med syllar och skenor. Vad gjorde den järnvägen här?

Bättre blev det dessutom, för medan vi stod där och väntade och tittade på järnvägsspåret så hördes det plötsligt ett brummande ljud inifrån skogen och så började det vibrera i rälsen – jag minns än idag hur vi hörde hur det susade i skenorna och man kunde sätta foten på och känna att det darrade. Och fram ur skogen och snåren kom ett tåg! Eller rättare sagt ett litet lok med en liten passagerarvagn, men det räckte ju för att kalla det för tåg, och så var det en farbror på som körde. Han bjöd klassen att stiga ombord, och när alla tagit plats (fast vi var så många att vi fick åka i två omgångar) körde han oss ett par kilometer ut på en torvmosse.
Där vi stannade en stund och åt matsäck och tittade på naturen med småländsk höstklädd skog och våtmark med stora sjok av grästuvor, och för den delen även tittade på tåget vi kommit dit med. Jag var lika hänförd hela tiden. Tänk att det fanns en hel liten tågbana ut på mossen, och precis i närheten av Landsbro, och att jag inte alls vetat om det … Det var en tågupptäckt utan dess like. En riktig pärla till okänt tåg mitt i ingenstans.

Bild på hela klassen från utflykten till mossen 1988.
Det är jag som står framför tåget till vänster och håller
min cykelhjälm i handen (varför släpade jag med mig den?).
Foto: Marko Kangas.

Jag fick just då uppfattningen att lokförarfarbrorn själv ägde det där tåget och hade byggt banan och vagnarna och allt, och att han hade som hobby att bygga egna tågbanor helt enkelt. Men den här banan ut till mossen var faktiskt ännu mer än så. Det rörde sig nämligen om en liten industribana, som fortfarande var säsongsvis i bruk när vi åkte på den 1988, och som rentav fortsatte vara i bruk sjutton år till.

Det var nämligen så att Lannaskedebrunn station inte bara var av- och påstigningsplats för gäster som drack brunn, utan på 1930-talet startade även en torvströfabrik där, Brobyholms Torvströfabrik. Det var den vi i vår klass först kom till på cyklarna. Och i den fabriken arbetade man med torv från den närliggande mossen: Brobyholmsmossen, som den heter. För att frakta torven från mossen till fabriken bestämde man sig redan vid starten för att använda järnväg, och man byggde därför en bana med den extra smala spårvidden 600 mm. Rälsen lades ursprungligen 1938, samtidigt som fabriken kom igång. Sedan var rutinen i många år att torven bröts på mossen under sensommar och tidig höst, och den fick sedan ligga och frystorka över vintern, varpå den på våren vändes och staplades och torkades ytterligare en omgång i lador – och sedan kördes den på tåg till fabriken. Efter behandlingen där lastades torvströet på godståg mot Sävsjö och Vetlanda, så länge den järnvägen fanns.
Det roliga är att trots att Hvetlanda-Säfsjö Järnväg i övrigt lades ner och revs upp, så fortsatte torvströfabriken sin verksamhet och det där lilla spåret från fabriken till mossen blev därför faktiskt kvar, till stor glädje för oss. Eftersom det var en bit in på hösten vid vårt besök var det lågsäsong och inte så mycket aktivitet varken i fabriksbyggnaden eller ute på mossen, men under de perioderna var det istället vanligt just att skolklasser och dagisgrupper kunde få åka med torvtåget ut på mossen. Lokföraren i fråga var en polis, tågentusiast och mångsysslare vid namn Gustav Svensson (som vår magister kände) och han ägde inte själv tåget eller marken, men var engagerad i att sköta om tåget på torvbanan och ta med intresserade på utflykter. Han hade för övrigt som hobby att bygga egna tågbanor, han hade en hemma i sin egen trädgård.
När det gällde torvtåget så bestod det av ett bensindrivet lok (det vi åkte med var det andra som funnits: tillverkat av Ahlgren i Bäckseda och försett med en Volvo PV 444-motor) och ett antal enkla hemmabyggen till vagnar för torvfrakten. Ekipaget gick stundtals under namnet ”Môsatåget”, ett namn som både var ”mossetåget” på Landsbrodialekt och ett litet fyndigt nödrim på ”Krösatåget”, alltså de riktiga lokaltågen som körde och kör i Jönköpings län.
Jag fick tyvärr aldrig mer själv tillfälle att åka med Môsatåget, men jag såg i lokaltidningen någon gång att andra grupper fick göra det.

Annan bild från samma tillfälle (jag med ryggen till i
grön Panasonic-ryggsäck). Längre bort skymtar lador,
jag antar att det var dessa man torkade torven i.
Foto: Marko Kangas.

Nu har det gått över 30 år sedan jag var med om den där upplevelsen, och tidens tand har börjat märkas.
Ibland har jag undrat hur det ser ut på den där platsen nu för tiden, och det jag har fått reda på är att järnvägsspåret faktiskt finns kvar där än idag, och förmodligen även tåget, som lär stå inkört där någonstans – men i dåligt skick eftersom det inte underhålls. Under rätt många år fortsatte de där utflykterna med tåget för barngrupper och andra gäster, men torvfabriken upphörde med sin verksamhet år 2005 (imponerande ändå, att den pågick så pass länge!) och ägarna till den har nu ganska nyligen gått ur tiden, liksom polisen Gustav Svensson. Följaktligen står järnvägen numera oanvänd, utan att någon egentligen bryr sig särskilt mycket om sådana åtgärder som att byta syllar och annat. Den lokala hembygdsföreningen skulle gärna vilja göra detta, men har inte riktigt resurserna.
Jag tänker spontant att det vore kul om någon tog steget fullt ut och bidrog med pengar så man kunde satsa på Môsatåget och göra det till en regelrätt turistattraktion. Det rör sig ju faktiskt om ett stycke intressant natur- och industrihistoria och en väldigt rolig liten bana som leder ut i en naturskön och speciell miljö. Torvmossarna och dess naturtillgångar har faktiskt haft rätt stor betydelse för Småland, och det är något man mycket väl skulle kunna ta fasta på och utnyttja. Jag för min del skulle verkligen älska om det blev möjligt att göra Môsatåget till en liten sevärdhet (med guidade turer och kanske ett litet café och hela kittet). Det skulle bli en tillgång för Landsbro och hela bygden. Medan ett fortsatt förfall av torvbanan å andra sidan skulle kännas hemskt sorgligt och förargligt, med tanke på alla personer som bidragit till den och använt den för arbete och nöje sedan den byggdes 1938.
Nu är jag ju bara en enmansföretagare med inte särskilt stor omsättning, men jag känner att om jag som företag skulle vilja sponsra olika projekt så skulle en sådan här grej ligga nära till hands, helt klart.

Det som jag vet att jag åtminstone vill göra så snart tillfälle ges, det är att åka in till Lannaskedebrunns gamla stationsområde och kolla in torvströfabriken och järnvägsspåret. Jag kommer inte förbi Landsbro så jätteofta, men nästa gång jag gör det har jag allt god lust att ta en titt.
Och ni andra, som inte vet någonting om Landsbro men kanske är intresserade av tåg och järnvägar, ni kan ju hålla i minnet att där vid Lannaskedebrunn, där finns det ett stycke lokal järnvägshistoria som är komplett okänd för de allra flesta – lika okänd som den var för mig när det begav sig. Det kanske kan vara värt att åka in och kika.
Industrispår är ett kapitel för sig i järnvägsvärlden, som jag som tioåring år 1988 inte var riktigt medveten om – det var därför jag kunde bli så förvånad över att det existerade små järnvägar vid sidan om den järnvägskarta jag var bekant med – men som absolut är värda att uppmärksamma de också. Inte minst en charmerande bana som Môsatåget till Brobyholmsmossen.

Stort tack till klasskompisen Marko Kangas som bidragit med foton och massor av fakta om tåget och torvdriften (mycket mer än jag har tagit med här)! :)


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn



tisdag 5 mars 2019

Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare


Sommaren 1996, när jag var arton, var jag och två kompisar ute i Europa och tågluffade. Det var en gammal dröm jag haft sedan barndomen, att få ge mig ut på ett sådant äventyr, och till skillnad från många andra drömmar så blev den här sann också. Man kan säga att vi var bland de sista i den gamla tågluffande generationen; nu för tiden börjar det ju onekligen komma igång igen och detta i alla åldersgrupper, men den klassiska Interrail-vågen var ju den där på 70- och 80-talet då det mest var ungdomar och unga vuxna som stack iväg, och till den vågen utgjorde jag och kompisarna en liten eftersläntrare.
Vi var ute i tre veckor, det är hittills enda gången jag har färdats med tåg genom Europa på det sättet, och hela resan är naturligtvis ett stort tågminne i sig. Det finns också gott om enskilda detaljer och enstaka händelser att minnas från olika tillfällen längs vår färd. Eventuellt återkommer jag till fler sådana episoder. Men just idag är det framför allt ett intermezzo, framför allt en person, jag ska berätta om.
Just personerna, alla möjliga typer vi träffade och såg och konfronterades med, var faktiskt en av de roligaste sakerna med att tågluffa. För man stöter på så mycket lustigt folk under en färd genom Europa – folk av många olika nationaliteter, som beter sig skumt eller pinsamt eller roligt eller allt möjligt. En av mina två resekompisar antecknade rentav alla minnesvärda människor vi träffade i en reseanteckningsbok. Och den skäggige biljettförsäljaren i London som jag ska berätta om nu, han platsade alldeles definitivt i de anteckningarna. Beklagligt nog var det bara jag ensam och inte kompisarna som träffade på honom.

Vi var alltså i London, där vi hade varit i några dagar, och nu skulle vi åka därifrån och resa hem till Sverige (för det hade gått tre veckor och vi började få slut på både pengar och krafter). Platsen var Victoria Station, därifrån tänkte vi ta oss ner till Engelska kanalen och över till Belgien för att fortsätta med nattåget till Köpenhamn, och det som behövde fixas nu var biljetter så vi fick plats på färjan och även platsreservationer på tågen. Att ordna sådana saker var för det mesta min uppgift under hela resan, då det var jag som hade bäst koll på biljettköp, tåglinjer, rutter och tidtabeller. Följaktligen gick jag till en biljettlucka där på Victoria för att se till att vi fick de rätta biljetterna.

London Victoria – platsen för förolämpningen.

I luckan satt en manlig försäljare med ett något lustigt utseende: en tämligen bastant kroppshydda, ett väldigt stort, långt och yvigt skägg som fluffade ut åt alla håll, och ett par pepparkornsögon som stirrade på mig med genomträngande, nästan ilsken blick ovanför skäggspretet när jag fick ögonkontakt genom glasluckan. Självklart har alla människor rätt att se ut hur de vill, men den här försäljarens uppenbarelse var en så markant kontrast mot de vanliga, lugna och behärskade (av någon anledning oftast kvinnliga) försäljare jag för det mesta köpt platsbiljetter av i olika europeiska städer fram till nu, att jag kom av mig nästan från början. Jag började rabbla något om att vi tänkte ta oss till Köpenhamn via färjan, och undrade försynt vad det fanns för ”alternatives”. Vilket inte var ett helt korrekt valt ord (jag borde snarare ha sagt ”options”) och det tyckte tydligen inte den skäggige heller, för pepparkornsögonen blängde ännu mer på mig och han sade irriterat: ”Alternatives? What do you mean, alternatives?!?”
Han pratade vad jag uppfattade som typisk brittisk engelska, vilket fick honom att låta både snobbig och aggressiv på samma gång, och jag blev ännu mer överrumplad men lyckades ändå på något sätt klämma ur mig vad jag tänkt mig för resrutt. Åtminstone fick den skäggige fram rätt tåg och rätt biljetter i sitt system, och han började visa och förklara att vi skulle ta ett visst tåg ner till Ramsgate och därifrån över till Oostende och sedan ta Köpenhamnståget.

Där tyckte han nog att han inte behövde förklara mer för den här korkade turisten, men jag hade en fråga till, för jag funderade på om det kanske var så lyckligt att färjan från Ramsgate till Oostende var en tågfärja (som den mellan Trelleborg och Sassnitz som vi åkt med när vi lämnat Sverige tre veckor tidigare). Det kunde ju vara skönt att slippa gå av tåget i Ramsgate och istället bara rulla ombord på båten. Så jag frågade:
”Does the train drive aboard on the ferry?”
Inte heller nu på riktigt korrekt engelska, men han begrep vad jag menade – även om han verkligen inte begrep hur jag tänkte. För han blängde på mig med ännu ilsknare blick, tänkte uppenbarligen att det inte fanns några gränser för vilka frågor turister kunde ställa, och så utbrast han, fortfarande på sin nasala brittiska engelska:
”Are you stupid? Of course it doesn’t!!!!!”
Om det inte varit plexiglas mellan honom och mig hade det nog stänkt på mig när han spottade fram denna åthutning genom skägget.
Vad skulle man säga som svar på den förolämpningen? Jag sade faktiskt ingenting, jag bara nickade och förstod att det skulle bli till att gå av tåget i Ramsgate och ombord på färjan via färjeterminalen, och så fick jag biljetterna och gick därifrån och den skäggige kunde ta sig an nästa kund. Men när jag kom tillbaka till kompisarna som väntade på en bänk, hade jag blivit ganska full i skratt och kunde rapportera om en originell figur att skriva upp i anteckningarna över lustiga människor. Och jag fick ett minne för livet tack vare den konfrontationen. Jag härmade repliken ”Are you stupid? Of course it doesn’t!” med den där brittiska accenten för ganska många bekanta när jag kom hem. (När jag tänker på det så påminde den skäggige, absolut inte till utseendet men till rösten och tonfallet, rätt mycket om John Cleese.)

En av biljetterna jag köpte av den skäggige. Jag sparade den som minne i mitt tågluffar-fotoalbum.

Trots att den skäggige faktiskt antydde att jag var dum, så kände jag mig inte särskilt kränkt av hans utfall, snarare förundrad. För frågan var väl inte så dum? Tågfärjor som tåg kan köra ombord på existerar ju bevisligen – varför var det då så korkat av mig att tro att sådana finns i England? Kände den skäggige verkligen inte till företeelsen i fråga? Det är det enda jag möjligen ångrar från händelsen, att jag inte sade emot honom och påpekade att i Sverige har vi faktiskt uppfunnit färjor med räls.
Å andra sidan var han ju bevisligen på ett sådant humör att han knappast hade varit mottaglig för den sortens diskussion.
Som sagt, att den skäggige hade valt ett högst personligt skäggigt utseende var helt i sin ordning, men det är märkligare att han i egenskap av tjänsteman på en järnvägsstation uppträdde så pass surt mot en kund, och till och med kallade kunden för dum rent ut. Han måste verkligen ha haft en dålig dag (det var rätt tidigt på morgonen och han var kanske morgontrött, stackarn). Eller också är London och dess järnvägsstationer så fullsmockade av korkade utländska turister med korkade frågor att de flesta biljettförsäljare tappar tålamodet flera gånger om dagen. Jag vet faktiskt inte riktigt.
Men mötet med den skäggige var en minst sagt dråplig avslutning på 1996 års tågluff, det kan man lugnt säga.
Jag undrar om han i sin tur citerade min replik ”Does the train drive aboard on the ferry?” för sina vänner, som skrattade gott åt den där intelligensbefriade svenske tågluffaren.


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn



måndag 4 mars 2019

Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott


Eftersom tåg har börjat bli så inne nu det senaste året, och eftersom jag själv är oerhört förtjust i tåg och järnvägar (och därför myser belåtet åt att tågresandet håller på att få ett uppsving …) så har jag bestämt mig för att inleda en ny serie här på bloggen där jag ska dela med mig av tågminnen.
Jag har nämligen samlat på mig en del sådana: kanske inte precis jätteuppskakande eller banbrytande, men ändå värda att berätta och kåsera om. Så det tänker jag göra.
Vissa av minnena kan vara delvis negativa (fast ändå minnesvärda) men de flesta lär bli positiva. I skrivande stund vet jag inte riktigt helt och hållet vad det kan tänkas bli, men några tågminnen som nog kommer med är till exempel historierna om ett osannolikt tåg ut på en torvmosse, om en strandsatt elvaåring i Nässjö, om tåget där jag drack mitt livs godaste kopp kaffe ute i vildmarken, om ett kristet ungdomsgäng som spontant skämde ut sig, och om när jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare i London.
Läsaren får mycket gärna följa med på denna dunkande och tutande resa på livets räls!

Just här i inledningsinlägget ska jag nöja mig med att berätta vad jag har för tågbakgrund, och om det tåginslag i min uppväxt som allra mest präglade mig.
Jag är uppväxt till största delen i Landsbro i Småland: en ort som saknar tågtrafik. (Däremot har Landsbro haft tåg förr i världen, och lämningar från den tiden finns kvar, men det kommer jag att återkomma till i ett annat inlägg.)
Min släkt på mammas sida bodde emellertid inte i Småland utan en bit längre norrut i Sverige, och det var inte ovanligt att vi tog tåget för att hälsa på dem. De som framför allt lockade var min mormor och morfar, som bodde i Fagersta i Västmanland, och eftersom jag var mycket intresserad av Sveriges geografi och järnvägsnät så lärde jag mig i ganska unga år hur man tog sig tågvägen från Småland upp till Fagersta. Vi utgick från Sävsjö eller Nässjö, och därifrån tog vi stambanan till Mjölby, där det var tågbyte, och efter Mjölby var det sedan raka spåret till Fagersta. Snart kunde jag det där som ett rinnande vatten, inklusive de stationer man passerade (Nässjö, Tranås, Boxholm, Mjölby, Motala, Hallsberg, Kumla, Örebro, Frövi, Skinnskatteberg).
När jag nu hade så bra koll på det där, så vågade mina föräldrar så småningom låta mig åka till mormor och morfar på egen hand. Det var i elvaårsåldern som jag började göra hela resan själv med byte i Mjölby och allt. Jag var ganska stolt över att jag klarade av att resa själv med tåg på det där sättet, och att åka till mormor och morfar i Fagersta och vara hos dem utan resten av familjen var under några år något som jag uppskattade oerhört mycket. Både för själva vistelsernas skull och för resornas. De hör i sig till mina finaste och mest nostalgiska tågminnen, liksom staden Fagersta – som egentligen är två orter som sitter ihop, Fagersta och Västanfors – och dess järnväg och dess station som heter Fagersta C fast den ligger i Västanforsdelen. Det var en alldeles speciell, spännande, förväntansfull och rolig känsla att få sätta sig på tåget och åka norrut.

Fagersta Central, sedd från gatusidan.

Inte heller inträffade det några incidenter eller missöden under de där tillfällena då jag reste ensam. Utom en gång, men det ska jag berätta om i ett kommande inlägg tänkte jag. För det mesta gick det i alla fall bra.

Och det fanns vissa saker som hörde ihop med resorna till Fagersta. Som det där att jag sysselsatte mig med att räkna kyrkor. För den som inte vet så har jag några stycken små nördiga specialintressen, varav tåg och järnvägar är ett, men kyrkor är alltså ett annat. (Några andra är Eurovision Song Contest, ABBA och Tintin.) Under mina Fagerstaresor hade jag därför för vana att titta ut genom fönstret nästan hela tiden och spana efter kyrkor som for förbi. Jag lärde mig så småningom exakt när och var jag skulle titta efter dem, men jag fortsatte räkna kyrkorna då också, bara för att se om siffran fortfarande stämde och om det kanske var någon jag missat vid de andra tillfällena. Till och med när jag var helt säker på antalet – det var närmare bestämt 27 stycken kyrkor som gick att se mellan Sävsjö och Fagersta – så fortsatte jag räkna. Nog för att jag hann med att göra en del annat under färden också, men att hålla ögonen öppna efter kyrkor gick liksom inte att låta bli.

En annan vana jag hade vid Fagerstaresorna var att jag alltid var lite hispig för att inte hinna gå av när tåget stannade i Fagersta, och därför gjorde mig i ordning och gick ut i foajén (heter det så?) nästan genast när tåget började rulla iväg från den näst sista stationen Skinnskatteberg. Det brukade då vara gott och väl tjugo minuter kvar till Fagersta, men jag gick ut bara för säkerhets skull – och det var ju för den delen en särskild känsla att tillbringa den sista stunden där ute vid utgången, där det slamrade och bullrade från vagnsskarven på det där trivsamma sättet. Sedan saktade tåget in och rullade värdigt över bron som korsar Strömsholms kanal, tecknet på att man var framme i Fagersta, och jag kunde se Västanfors kyrka där nära vattnet – det var den 27:e och sista kyrkan i ordningen – och så var man framme och blev mött av morfar på Fagersta C.
Alltsammans var på något sätt högst idylliskt, och tågäventyret slutade inte heller bara för att jag var framme, särskilt inte de första åren när jag var tio–elva. För min morfar var lika intresserad av tåg som jag, och det hände under mina vistelser att han och jag tog promenader eller cykelturer till stationen eller till en av järnvägsviadukterna bara för att titta på tåg och insupa järnvägsatmosfären i största allmänhet. Roligast var det att stå på en bro som gick över järnvägen i Västanfors östra utkanter, och spana på tågen när de körde under oss. Hade man tur kunde det rentav hända att lokföraren såg oss uppe på bron och vinkade.

Med dessa positiva minnen av Fagersta och tågresorna dit är det kanske inte så konstigt att jag blivit en tågfanatiker av stora mått. Och i kommande inlägg ska jag alltså fördjupa mig mer i tågminnen, lite mer konkreta och bestämda i tiden än de här ströminnena från Fagersta.
Välkommen in i min tågvärld!


Delar i denna serie hittills:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn