fredag 26 juni 2020

Totalitära styren och hemliga sällskap: vad jag trodde 2009 och vad jag tror nu


För elva år sedan (ja, uj vad tiden går …) skrev jag ett inlägg här på bloggen om hemliga sällskap, och att jag på ett sätt är lite fascinerad av sådana sällskap. Inte halvskumt frimureri, men däremot sällskap i form av underjordiska motståndsrörelser som med koder och hemliga tecken och budskap kämpar i det tysta mot någon totalitär regim. I det där inlägget gav jag ett par litterära exempel i form av Fenixorden i ”Harry Potter” och frihetskämparna i ”Bröderna Lejonhjärta”. Numera skulle jag kunna räkna upp ännu fler, bland annat ”Hungerspelen”-serien och ”The Handmaid’s Tale”. Det är alltid lika fascinerande med sådana skildringar.
I inlägget 2009 anknöt jag i rätt hög grad till kristna: till hur de levde i romarriket på den tiden då de fortfarande förföljdes där, med fisken som hemligt tecken. Jag spekulerade också i om det kanske på nytt kan bli sådana tider då kristna måste bli mer försiktiga och arbeta i hemlighet, även i västvärlden. Så här skrev jag: ”Det skulle inte alls förvåna mig om det redan någon gång under min livstid blir illegalt att vara kristen i traditionell mening. Ja, vid närmare eftertanke tror jag på allvar att det kan komma ganska svåra tider.
Hur ser jag på den saken nu, elva år senare? Det kan kanske vara intressant att fundera över.

Som sagt så tycker jag fortfarande det är spännande med motståndsrörelser, och att det kan komma totalitära tider då sådana rörelser bildas och verkar i smyg, det skulle inte förvåna mig nu heller. Däremot har jag under de elva år som gått fått en delvis annan bild av hur det skulle kunna se ut.
Mitt jag år 2009 var fortfarande ganska ensidigt och onyanserat kristet, om jag får uttrycka det så vanvördigt, och jag stod politiskt längre till höger då än vad jag gör nu. På den tiden befann jag mig lite mer i den sortens bibeltroget kristna träsk där man gärna tar på sig offerkoftan och tror sig vara hotad av diverse PK-folk och teologiska liberaler. Sverigedemokrater eller sådana grupperingar var det naturligtvis inte tal om att jag sympatiserade med, men ”PK-fobin” fanns där, just ur det kristna perspektivet.
Och detta har faktiskt förändrats något. Jag menar inte att jag inte är kristen längre – det är jag absolut, och dessutom kristen med inställningen att Bibeln är mitt oklanderliga rättesnöre, och jag kommer aldrig någonsin att ändra mig på de punkterna heller. Men det känns ändå som jag dels har glidit mer åt vänster politiskt, dels har blivit mer medveten om att världen faktiskt inte bara består av snälla kristna och vissa elaka icke-kristna, utan att verkligheten är mycket mer komplicerad än så. Jag har fått upp känslan för nyanserna och tycker faktiskt själv att jag numera är bättre på att tänka mig in i även hur andra sidor och grupper upplever saker, och jag kan ibland (eller rentav ofta) känna mig ganska kritisk mot personer och idéer i den konservativt kristna världen när jag tycker att det blir alltför egofixerat, nitiskt och direkt fel där. Därför känns det nu också som jag vill variera min gamla bild av att ett framtida totalitärt samhälle främst blir farligt för kristna.
Jag tror förvisso att det fortfarande skulle kunna uppstå extrema politiska klimat och samhällen där kristna blir de utsatta – där personer som vill tolka Bibeln bokstavligt på vissa ömma punkter (låt vara att jag egentligen tycker det är rätt onödigt av dem att bråka om de punkterna, men i alla fall) blir behandlade som något katten släpat in. Det är inte något jag önskar. Men det finns en minst lika stor risk att kristna själva är med och bidrar (aktivt eller i passivt oförstånd) till ett annat slags totalitärt samhälle, där det är de som själva på exakt samma sätt behandlar vissa oliktänkande och olikartade som något katten släpat in.

Självklart är det, om jag får säga det rent ut, i hög grad Sverigedemokraternas framgångar de senaste elva åren som bidragit till att jag känner så här. Nu ska jag i och för sig påpeka med skärpa att min skepsis till Sverigedemokraterna inte innefattar enskilda medlemmar och sympatisörer som personer – jag vill inte ha beröringsskräck på det sättet – men själva partiet rent politiskt är och förblir en skrämselfaktor. 2009 fanns SD inte ens med i riksdagen och jag kunde ännu betrakta dem mest som ett gäng stollar; nu är de med där och i läskigt stor omfattning, och det är inte alls omöjligt att SD inom en snar framtid kan komma att ingå i en regering, och jag har under de här åren med stort obehag och olust konstaterat att kristna (och borgerliga i allmänhet), fyllda av en allt större socialist-, feminist- och muslimskräck, i allt högre grad tar till sig SD:s i grunden vidriga narrativ och världsbild. SD med sina naziströtter är ett parti som i regeringsställning skulle förändra Sverige i totalitär riktning, som Orbán i Ungern eller Erdoğan i Turkiet eller Bolsonaro i Brasilien, det är jag övertygad om, och att de får så många fler med sig 2020 jämfört med 2009 tycker jag är riktigt obehagligt.
Det finns fog för att påstå att en totalitär höger skulle kunna bildas (med kristnas hjälp), i Sverige och i många andra länder, med t.ex. socialister, feminister och muslimer som hatobjekt, lika väl som att det skulle bildas en totalitär vänster med kristna som hatobjekt. Där tycker jag annorlunda nu mot 2009, och fruktar nog rentav den högra förtryckarvarianten mer än den vänstra för närvarande – även om den vänstra också kan bli verklighet.

Egentligen handlar alltsammans om polarisering, skulle jag vilja säga, och just polarisering är något av det som skrämmer mig allra mest i nutiden. Jag ser helt enkelt med fasa framför mig en värld (eller kanske framför allt ett Sverige) där alla har delats in i endast två grupper: en borgerlig, kristen, fascistisk, rasistisk, könskonservativ, islamofobisk, pengafixerad, miljönonchalant högersida, och en intolerant, ilsken, miljömedveten, solidarisk, feministisk, socialistisk och kristofobisk vänstersida som stöter ut var och en som avviker det minsta lilla från åsiktsnormen. En svart och en röd tupp, som i den gamla spanska revolutionärsvisan, som fäktas och bråkar med varandra så fjädrarna ryker, samtidigt som det inte finns någonting däremellan längre, inga andra färger och ingen spräcklighet, därför att de båda sidorna helt har slukat alla nyanserade grupper.
För elva år sedan var det inte lika uppenbart att det var på väg åt det hållet (även om det fanns tecken på det då också), men nu tycker jag mig se det ideligen, tyvärr från båda sidor. Det blev inte minst tydligt nu i och med ståhejet kring Black Lives Matter-rörelsen. Hela den grejen är egentligen ytterst viktig, något som alla sansat borde ta till sig av och göra något åt, men nu har det istället blivit något slags tvekamp mellan vänster och höger där högern tror att Black Lives Matter bara är ett gäng ligister och terrorister och inget man alls behöver lyssna på, medan vänstern urskillningslöst välter statyer med nutida ideal som måttstock för historiska gestalter som levde i en helt annan tid. Vad denna sorgliga förenkling i förlängningen kan få för negativa konsekvenser för kampen mot rasism, det törs man nästan inte ens tänka på.
Vänsterfolket kräver rättning i ledet och total oklanderlighet och tvekar inte att ”avfrienda” den de tycker har fel åsikter – en beröringsskräck som jag alltså inte ansluter mig till – medan högerfolket aldrig upphör att håna alla som försöker få till en bättre och rättvisare värld och utmåla dem som farliga, vilket säger mer om dem själva och vilket privilegiesystem de själva skulle vilja se. Och varje tecken på sådan här uppdelning, tecken på att den röda och den svarta sidan uppslukar alla andra, gör mig verkligen illamående. Liksom när kristna önskar sig att samhället ska vara präglat av något slags ”kristen standard” (som det var förr), för jag kan inte låta bli att tänka på vilken intolerans mot oliktänkande denna kristna standard uppenbart skulle leda till. Jag känner att det går i skenande totalitär och krigisk riktning på flera sätt. Hemliga sällskap och underjordiska rörelser känns då fullt möjliga.
Här tror jag som sagt i nuläget att det finns mer att frukta från högern än från vänstern, men som nog märks på min beskrivning så är jag inte okritisk till vänstern heller, bara så att alla har det klart för sig. Vänstern eldar så att säga på hatet från högern genom att hata tillbaka, och då blir det polarisering och det är inte bra, kort och gott.

Jag skulle vilja avsluta med att göra några jämförelser med olika bok-, film- och TV-verk (bland annat sådana verk som handlar om underjordiska rörelser).
Av ”Harry Potter” kan man lära sig att även till synes stygga och på andra sätt skumma typer faktiskt kan stå på rätt sida och att det går att lita på dem – att allt inte är svartvitt på det sättet.
Av ”The Handmaid’s Tale” kan man lära sig att totalitära styren kan ha många skepnader. De kan till och med vara kristna. Det handlar om att man ballar ur när man får makt.
Av ”Hungerspelen” kan man lära sig att det finns en risk att även den goda sidan kan slå över och bli lika grym som den onda sidan som den bekämpar.
Av ”Game of Thrones” kan man på samma sätt lära sig att saker och ting (och personer) verkligen inte behöver vara som de ser ut att vara och kanske inte blir de goda, frälsande gestalter man tror.
Av ”Bröderna Lejonhjärta” kan man lära sig att det går att vara frihetskämpe utan våld (det är Jonatan).
Av ”Sagan om ringen” kan man lära sig att man inte ska döma någon, ens de mest motbjudande, för även de kan ha en uppgift att fylla. (Därav min inställning att inte ha beröringsskräck för enskilda människor.)
Av ”Narnia” kan man lära sig att det under alla omständigheter är klokt att lita på Aslan och stå fast vid honom. (Vem Aslan symboliserar vet väl alla.)
Om det i framtiden skulle bli så att Sverige och världen präglas av konflikter, förtryck, extremism och bitter kamp mellan olika grupper som beter sig totalitärt, och förväntningar om att man ska ”välja sida”, och man inte riktigt vet hur man ska navigera med sina åsikter och sympatier och förbindelser i detta läskiga klimat, så tror jag att om man kommer ihåg de här sakerna och försöker hålla fast vid sitt samvete, så kan det nog gå rätt bra ändå.


måndag 1 juni 2020

Dagboksjubileum: mitt extremt väldokumenterade liv


Idag har jag skrivit dagbok oavbrutet i 30 år.
Kanske.
Det var i alla fall den 1 juni 1990 (när jag var tolv) som jag inledde en period av ”dagboksrapport om varje dag” som sedan kom att hålla i sig. Jag hade då redan skrivit dagbok under några kortare perioder, sedan jag fick min första dagbok 1986, men det var då i juni 1990 som det började ”på riktigt”, har jag sett det som.
Sedan är det förstås en definitionsfråga när man ska anses ha skrivit dagbok ”oavbrutet”. Jag har naturligtvis inte skrivit varje dag – däremot om varje dag, i efterhand, så på det sättet är det oavbrutet. Den enda riktiga luckan som kanske förstör sviten är i december 2004 – för det var några omtumlande veckor (det var då min mamma gick bort, närmare bestämt) och jag missade att skriva under den tiden och rapporterade sedan sammanfattande om de veckorna i ett svep, ej dag för dag.
Ja ja, även om det kanske var avbrott där så känns det likväl som det är jubileum nu och jag firar 30 år som regelbunden dagboksskrivare.

Min första dagbok, som jag fick julen 1986 och skrev i sporadiskt de första åren, men mer regelbundet fr.o.m. den 1 juni 1990.

Om någon undrar så skriver jag inte för hand numera, utan på datorn sedan 2007, det går fortare. Men både 1990-2007 års handskrivna dagböcker (tror det är tolv-tretton stycken) och ett antal datorfiler 2007-2020 finns sparade och utgör tillsammans en ytterst detaljerad skildring av mitt liv. När jag tänker på det inser jag att jag är extremt väldokumenterad. Det blir något att sätta sig in i och använda som källmaterial om jag blir berömd och framtidens forskare ska skriva avhandlingar om mig och min konstnärliga och personlighetsmässiga utveckling. 🙂
Fast det kommer ju inte att hända och även om det hände skulle jag inte gå med på det. Dagböckerna får inte användas i sådana syften. Läsa dem kan folk få göra, men med försiktighet och en stor nypa salt. Jag har ju inte alltid precis varit taktfull, objektiv, diskret och behärskad när jag skrivit, om man säger så. (Inte sanningsenlig heller, åtminstone inte i tidiga tonåren, då kunde det allt bli en hel del överdrifter och rent hittepå.)

Dagboksskrivande och sparande av dagböcker är intressant på det viset. En balansgång mellan rätten att få skriva av sig allt som trycker en, som en privatsak, och plikten att uppföra sig ordentligt i skrift och tänka på vad andra skulle säga om de läste. En avvägning mellan å ena sidan rätten att bevara minnen, och å andra sidan plikten att slänga olämpligt material. Hur man ska handskas med sina egna och någon annans efterlämnade dagböcker kan över huvud taget vara en invecklad fråga juridiskt och etiskt sett. Kan något man skriver för sig själv i affekt och oförstånd räknas som förtal, eller blir det det först om någon annan tillåts läsa? Bör i så fall obligatorisk destruktion av alla dagböcker gälla, så att ingen annan kan läsa?

Trots eventuella grodor – jag hoppas de inte är många – så ångrar jag i alla fall inte att jag skrivit dagbok genom åren, och har inga planer på att sluta heller. Det är en fullständigt integrerad del av mig. Och jag vill minnas saker. Hur andra gör är upp till dem, men för mig personligen skulle det kännas bortkastat om dagarna bara gick utan att man på något sätt sparade dem.
Grattis på 30-årsdagen, dagboksmaterialet!

P.S. Jag funderade på att lägga in några citat ur i synnerhet mina första dagböcker här, för jag måste säga att jag ibland när jag skrev i 12-13-14-årsåldern faktiskt kunde vara ganska rolig. 🙂 Men det är nog klokast att låta bli ändå ...