tisdag 6 oktober 2020

Manni-manni-manni – lite om text och musik i musik


När jag var tonåring brukade jag då och då diskutera med en av mina bästa kompisar om det är musiken eller texten som är viktigast när man lyssnar på musik.
Jag tror väl inte att varken han eller jag egentligen hade inställningen att det bara är det ena eller det andra som spelar roll – så enkelspårig var ingen av oss. Men något förenklat kan man ändå säga att jag ansåg att det musikaliska alltid är viktigast och att textinnehållet kommer i andra hand, och det höll min kompis inte med om utan menade att texten har stor betydelse och att t.ex. en dålig text kan spoliera en hel låt. Något som säkert spelade in var att vi hade något olika musiksmak och estetik; han brukade gilla gitarrbaserade trubadurer och singer-songwriters med i regel mycket medvetna, poetiska och ordrika texter, medan jag var mer inne på melodiers och harmoniers skönhet i sig och hade en mer utpräglad popådra och dessutom en vurm för stämningsfull instrumental musik – och för syntar, något som han var mer skeptisk till.
Sedan fanns det förstås en del musik där min kompis och jag så att säga kunde mötas på halva vägen var (till exempel Beatles, Simon & Garfunkel och Dire Straits), så vi kunde ändå digga musik ihop i ganska hög grad när vi sågs. Men det där med text kontra musik i låtar var ändå ett samtalsämne som dök upp fler än en gång, i all vänskaplighet förstås, men dök upp gjorde det. I förlängningen blev det en fråga om ifall studiet av låtars texter och dess innehåll ska ingå i musikvetenskapen eller litteraturvetenskapen; han som ansåg att text är viktigt i musik höll på det förra, jag som ville se text och musik som två skilda saker förespråkade det senare.
Jag minns också att kompisen vid ett sådant tillfälle sade att texten ”är en del av musiken”, alltså att orden låter på ett visst sätt som påverkar hela lyssningsupplevelsen, och att man därför inte kan koppla loss text och musik från varandra. Något som jag var tvungen att hålla med om, men inte helt.

Det där har jag tänkt på av och till även under alla de år som förflutit sedan denna tid. Jag är också fortfarande böjd att hålla med min kompis om att en sjungen låttext faktiskt är en del av musiken. I alla fall håller jag delvis med om det. För fonetiskt, sett till själva ljudet av texten, så ingår texten i musiken. Däremot gör den det inte semantiskt, alltså sett till ordens budskap och betydelse.
Är texten en del av musiken? Fonetiskt ja – semantiskt nej. Det är mitt svar.
Fonetiskt finns det en del bra och intressanta exempel på vilken stor betydelse texten kan ha för musiken, i fråga om hur den klingar och låter. Så där finns det anledning för musikvetenskapen att studera låttexter, och min kompis skulle kanske ha blivit nöjd. Det är bara det att han fortfarande nog inte riktigt skulle ha gillat den sortens studier som det leder till – för det blir nämligen inte några djupsinniga studier av Cornelis Vreeswijks eller Bellmans texter som jag antar att han hade tänkt sig, utan istället av en av de grupper som jag gillade och som han ogillade när vi diskuterade musik, nämligen ABBA!
Närmare bestämt så finns det en ABBA-låt som utgör det allra bästa exemplet på en låttexts musikaliska kvalitet fonetiskt sett, och det är låten ”Money, Money, Money”.

Björn Ulvaeus i ABBA har själv kommenterat på ett intressant sätt hur han har tänkt när han har skrivit ABBA:s texter. Han har sagt att även om man förvisso kan skriva texter som verkligen betyder något för en (vilket han också har gjort) så är det ändå så att ”i en bra poptext måste budskapet underordnas ljudet” och ”en hook måste vara en hook i popmusik”. Detta kom som allra mest till uttryck när han gjorde texten till ”Money, Money, Money”. Han hade den frasen som arbetsnamn på låten när den först kom till, men han tyckte att det redan fanns så många ”money”-låtar att han prövade sig fram med andra varianter och bland annat försökte med ”gypsy, gypsy, gypsy”. Till slut var han dock tvungen att ge upp och återvända till ”money, money, money” eftersom det helt enkelt lät bäst!
Att låten inte kom att heta någonting med ”gypsy” (”Gypsy Girl”, som titeln förmodligen hade blivit i så fall) kan man tacka alla goda makter för, då den med ett sådant textinnehåll verkligen inte skulle ha åldrats med behag idag. Men även bortsett från detta var det ett lyckokast av ABBA att sjunga ”money, money, money”, eftersom det fungerar så pass bra som det gör. Låten blev med största sannolikhet en så stor hit som den blev just för att ordet ”money” ligger så bra till i munnen att uttala i kombination med låtens melodi.
Ett oerhört tydligt bevis på den fonetisk-musikaliska slagkraften i ”Money, Money, Money” är den scen i filmen ”Svart katt, vit katt” (som för övrigt uppskattas storligen av både mig och min ovan nämnde kompis!) där smågangstrarna Dadan och Matko spelar poker och Dadan vinner och triumferande sjunger just ”Money, Money, Money”. Han är serb och inte särskilt vass på engelska, men han sjunger låten ändå, så som han uppfattar den med sitt serbiska öra, och det blir något i stil med ”money money money, must be funny, in the richest girl … a-haaaa-a-a-a-a, oh the ricki-ki-soo …”
Svårt att beskriva, men det låter väldigt roligt i filmen. 😊 Och där märker man väldigt tydligt vilken fonetiskt briljant refräng det är i ”Money, Money, Money”. ”Manni-manni-manni …” ljudet av texten sitter så otroligt catchigt att den kan sjungas även av personer som inte förstår den något vidare men likväl attraheras av hur den låter. Där kan man snacka om att texten spelar roll för musiken. Men det är fortfarande i första hand fonetiskt som den gör det!

Ytterligare ett klassiskt exempel på när en låt fungerar musikaliskt för att texten låter bra, snarare än för vad texten i fråga faktiskt handlar om, är Roxettes ”The Look”. Där har nog många hört historien om hur Per Gessle rätt snabbt skrev ner texten på något slags nonsensengelska, som han sedan behöll eftersom han inte kunde komma på något bättre – varefter låten blev en dunderhit i USA och uppskattades mycket just för att orden lät så läckert och saknade alla språkliga hämningar. Jag kan själv inte annat än hålla med om att det är en fenomenalt välklingande text som är en fröjd att ta i munnen. ”Walking like a man, hitting like a hammer, she’s a juvenile scam, never was a quitter, tasty like a raindrop, she’s got the look!” Att sedan Roxette också fick kritik av mer seriösa rockmusikaliska kretsar för att texten var obegriplig och meningslös, rent semantiskt alltså, det tycker jag då personligen inte spelar någon roll. Som poptext är den vidunderlig och värd att uppmärksammas av musikvetare i allra högsta grad.
Åter igen, om musikvetenskapen ska studera låttexter, då ser jag det som att det är ljudet det handlar om. Inte budskapet. Analys av Ulf Lundells, Bruce Springsteens eller Bob Dylans texter och deras innehåll kan vara nog så intressant, absolut, men det är litteraturvetenskapen de sorterar under.
Ja, om någon vill säga emot mig här så kan ju vederbörande förklara för mig hur det kom sig att just Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur häromåret. Varför fick han det? Därför att hans texter är litteratur, låt vara sjungen sådan, och de bör studeras som litteratur. Precis som Iliaden och Odysséen studeras som litteratur trots att de förmodligen framfördes sjungna från början – och precis som textinnehållet i teaterpjäser studeras som litteratur, trots att deras syfte är att framföras på en scen. Jag tyckte jag fick lite vatten på min kvarn där, när Dylan fick Nobelpris.

Nu kan jag väl för all del som avslutning medge att det där med text kontra musik i musik inte alltid är så lätt. Det finns gränsfall och gråzoner. Det är inte så lätt att avgöra hur musik fungerar och på vilket sätt människor påverkas av låtar när innehållet i låtarnas texter, ljudet av låtarnas texter samt själva melodierna, harmoniken och rytmerna bildar en väv som uppfattas av lyssnaren som en helhet och är svår att bara plocka ut beståndsdelarna ur.
För att åter anknyta till ”Svart katt, vit katt” så kan man ju förvisso invända att även om det i första hand är fonetiskt intressant när rollfiguren Dadan återger ”Money, Money, Money”, så skulle han ju inte ha kommit på idén att sjunga låten om han inte först haft koll på att ”money” betyder pengar och att den alltså passar att sjunga just när han har vunnit en massa pengar – där är det alltså semantiken som kommer in.
Så jag kan inte banka näven i bordet och säga med absolut säkerhet att alla studier av låttexter måste skötas av litteraturvetenskapen. Men jag lutar ändå fortfarande åt det hållet. Och det som känns mest tillfredsställande för mig med min ”popådra”, det är att om man som lärd musikvetare tycker att det är viktigt att uppmärksamma låtars texter och att ett skäl till det är att ljudet av dem är en del av musiken, då får man allt finna sig i att lägga den seriösa rockmentaliteten åt sidan och analysera även till synes ytliga grupper som ABBA och Roxette.

Inga kommentarer: