Idrotten, kyrkan och alla andra som tänker likadant …

De senaste dagarna har jag sett vissa upprörda kommentarer om det orimliga i att elitidrotten just nu tillåts köra på som vanligt. Trots att vi är inne i en motbjudande andra våg, och trots att det just inom fotbollen och hockeyn ständigt dyker upp nya smittfall, så spelar de vidare och reser runt och möter varandra i matcher där de har en massa närkontakt så att viruset sprids hejvilt. Det är ju så typiskt att den heliga idrotten aldrig kan få maka på sig, det är bara pengarna som styr, det är så oansvarigt, sägs det.
Jag håller också med. Eller ja, med vissa reservationer då. Spontant vill jag ju gärna påminna kritikerna om att idrotten visst har fått maka på sig – den är inte helig, den fick minsann stryka på foten flera månader i våras då ju också både sommar-OS och fotbolls-EM sköts upp till nästa år, och fortfarande spelas alla matcherna utan publik och många klubbar har drabbats av ekonomisk kris till följd av det. Så jag skulle nog inte påstå att allt är som vanligt i sportvärlden: att antyda det är att ge en överdriven bild av en särbehandlad helig idrottsrörelse. Men annars håller jag med, jag tycker också det är ohållbart att matcher fortsätter spelas som läget är just nu, och jag hoppas att FHM snarast griper in och sätter stopp. Där är jag och idrottskritikerna helt överens.

Sverige spelade mot Kroatien i lördags. Inte bra. (Bild från SVT.)

Sedan kan jag ändå, åter igen, fortsätta känna att själva irritationen mot idrotten här är orättvis. För just att sportfolket försöker kämpa vidare med sin verksamhet in i det längsta, det är egentligen inte så konstigt när man tänker efter. Det är tvärtom ett beteende som nästan alla intressegrupper, branscher och enskilda personer har, och det får man ha en viss förståelse för eftersom man nästan garanterat gör på samma sätt själv.
Grejen är ju att alla försöker hålla igång sina respektive branscher så mycket det bara går inom ramarna för de restriktioner som just nu gäller. För att klara sig, för att slippa lägga ner helt och hållet, för att driva vidare det de brinner för. Det är just det som idrottsrörelsen gör när de envist spelar vidare bara för att de rent teoretiskt får – och vi andra kan inget säga om det, för vi tänker själva likadant. Oavsett vad det är för slags verksamhet vi har – om vi jobbar i kyrkan, jobbar med kultur, driver en restaurang eller en affär, vad det nu kan vara – så gör vi vårt bästa för att hålla igång så mycket som möjligt fram till den gräns som finns. Och då finns där också för det mesta ett visst mått av önsketänkande och desperation som gör att man tänjer på gränsen i fråga och gärna också föreslår att den ska vara lättare för ens eget område. ”Jo men om vi gör så här så ska det nog funka!” ”Är det här smittsäkert? Ja, det måste det väl vara. Vi säger att det är det.” ”Ge oss lättare regler, det klarar vi, vi lovar!”
Idrotten gör just så, och det kan tänkas att det är överoptimistiskt och oansvarigt, men min poäng är att vi inte kan klandra dem, därför att så gör vi alla. Problemet inom idrotten är kanske inte dess eget oansvar utan att den fått för generösa gränser att hålla sig inom – det är därför jag hoppas att FHM griper in. Det desperata beteendet att vilja fortsätta till varje pris och ursäkta sig för det på olika sätt är kanske inte så vackert, men det är högst mänskligt och allomfattande, och för att bli kvitt det krävs en självinsikt som man kanske inte kan begära alltför lätt.

Jag fick ett väldigt tydligt kvitto på det här just idag, när jag var i kyrkan. Fram till nu i november denna månad har vi inte varit där på över ett halvår, just för att vi inte velat riskera att bidra till att det blir mer än 50 personer på gudstjänsterna, men nu har vi börjat gå igen eftersom yngste sonen ska konfirmeras och har fått en kyrkogångsbok att fylla i. Ja, åtminstone så testar vi ett tag.
Här i Västra Götaland tror jag att det fortfarande är 50 personer som gäller för sammankomster, även om det bara är en lokal riktlinje. På dagens högmässa kom det förhållandevis mycket folk. Jag tror inte att antalet verkligen gick över 50-gränsen, men det var nog bra nära … jag skulle tippa att vi var 47–48 eller något sådant. Och i församlingen kunde jag höra folk som både hostade och snöt sig (förhoppningsvis av andra skäl än corona, men visst studsar man till när man hör det).
Säkerhetsåtgärder fanns det gott om där i kyrkan förstås: det var skyltanvisningar i bänkarna med var man fick sitta för att kunna hålla avstånd, handsprit fanns på flera ställen och vid nattvarden delades oblaterna ut med tång. Men trots det så fick jag känslan av att församlingen verkligen balanserade på gränsen till vad som kan anses coronasäkert, inte minst då när det gällde besökarantalet (som jag inte märkte att någon kontrollerade).
Det var ju nu då bara det att högmässan genomfördes ändå, därför att församlingen så gärna ville, därför att det betyder mycket för folk att få ha gudstjänst. De tog så att säga en viss risk och intalade sig att det skulle fungera. Självklart. Det kan jag inte klandra dem för det allra minsta. Men om det hade kommit en mer religionsfientlig besökare till denna högmässa, så hade nog denna besökare blivit kritisk på ungefär samma sätt som de röster jag på sistone sett vredgas över idrottens oansvarighet. ”Jag besökte en kyrka i söndags och där var de runt 50 personer, och det hostades och snörvlades i bänkarna, fy vad oansvarigt, gränsen borde sänkas, det är ju självklart att det sprids smitta i såna där sammanhang!”

Jag tror helt enkelt det är så att vi (ja, det gäller säkert mig själv också i vissa fall) gärna blir extra uppretade på branscher och kretsar som vi inte tycker följer coronaråden, i de fall då vi själva inte är särskilt intresserade av dem eller rentav ogillar dem. Vi glömmer då bort att vi skulle göra likadant själva och anstränga oss till det yttersta för att få fortsätta med våra egna specialintressen så långt som tillåts.
Det är lätt att stå och vifta och säga att ”ni där borta, ni borde ta och lägga ner er fåniga smittspridande verksamhet helt och hållet!”, men betydligt svårare när man själv får regler att förhålla sig till för det man gillar att göra. Att försöka se allas perspektiv, även de man ogillar, är därför ingen dum idé. Man får lov att inse att det egentligen inte finns någon verksamhet som är oviktig, även om en del saker verkar oviktiga (och otillbörligt gynnade) i ens egna ögon.

Tyvärr har jag, redan långt innan allt det här med covid-19 satte igång, faktiskt i väldigt många år, konstaterat att det på många håll finns något slags motvilja mot idrott och i synnerhet ett märkligt motsatsförhållande mellan idrott och kyrka. (Ibland kommer det även in könsperspektiv på detta, något som för mig känns oerhört fel och missriktat och som jag har skrivit om i blogginlägg förr om åren, t.ex. här.) För en sådan som mig som gärna går i kyrkan men som också tycker att det är väldigt kul att titta på sport, och inser hur mycket sport betyder för många människor såväl hälsomässigt som socialt, känns det alltid lika ledsamt och nästan som ett personligt påhopp när sport beskrivs som en fiende och en avgud och vad det nu kan vara. Visst att sport är en pengamaskin, men så föraktad behöver den väl inte vara för det?
I den här nya kritiken jag sett mot sportens oansvarighet i coronatider har jag delvis också tyckt mig se spår av denna gamla dikotomi, och därför blir jag hemskt olustig av hela diskussionen, även om jag i sak alltså håller med om att det är bäst att hockeyn och fotbollen och de andra får ta och blåsas av. (Det kanske också borde gälla för gudstjänster där de riskerar att komma upp i över 50 personer?)

Jag tycker kort och gott att visst borde man ta itu med smittspridningssituationen som råder inom idrotten, men det behöver inte betyda att man samtidigt dömer ut den. Alla har det besvärligt just nu, vissa kanske i mindre skala och andra i större, men besvärligt är det för alla och ingens besvär ska föraktas – och inte heller deras starka vilja att lösa situationen som den är och fortsätta spela och fortsätta hålla gudstjänst och vad det nu kan vara.
Vi kommer ingen vart med att fnysa åt det som är kärt för någon annan.

Gud och en tärning

Om man står inför en knepig valsituation och inte riktigt kan bestämma sig, kan man då som kristen överlåta åt Gud att avgöra saken genom ett till synes slumpartat prov som till exempel att slå med en tärning? Är den metoden verkligen riktigt okej?
Det är en fråga jag ställt mig ibland. Jag har personligen en tendens att ibland drabbas av jobbig beslutsångest – bland annat har jag ett litet obetydligt vardagsval att fundera på just i skrivande stund – och andra gånger har det faktiskt hänt att jag, efter att ha grubblat länge och väl, tröttnat på att grubbla och låtit högre makter få säga sitt. Då tar jag oftast en tärning och tänker för mig själv att ”slår jag jämnt så blir det alternativ A, slår jag udda blir det alternativ B, käre Gud visa mig” och så slår jag. Ibland har jag t.ex. på det sättet avgjort om jag ska ta eller inte ta ett visst projekt som jag tvekat inför på jobbet.
Om du som läser detta inte är gudstroende tycker du förmodligen att detta beteende är sorgligt vrickat och vidskepligt. Varsågod, det bjuder jag på. Min fråga riktar sig emellertid inte till icke-troende utan till troende (kristna och andra som tror på en allsmäktig Gud), för det kanske är så att även ni tycker att det mest bara är nojigt att göra så? Att det inte är riktigt så det är tänkt, att Gud inte fungerar på det sättet?

Jag kan tänka mig att det på ett sätt kan ses som nonchalant att bara skyffla över alla sina egna svåra val på Gud, och lita blint på hans försyn istället för att tänka själv. Han kanske inte engagerar sig så aktivt i riktigt varje liten grej som varje liten människa håller på med?

Nej visst, men samtidigt så finns det ju i Bibeln flera historier där folk ber Gud att visa sin vilja genom att de utför diverse experiment som de själva hittat på – och även får resultat. Det allra bästa exemplet är Gideon i Domarboken, som ju lägger ut ull på marken och ber Gud att det under natten ska regna på ullen och inte på marken runt omkring, så vet Gideon att Gud vill att han ska anföra Israels folk. Nästa morgon har det mycket riktigt ösregnat på ullen och enbart där – men Gideon är ändå fortfarande tveksam och ber att Gud nästa natt ska göra tvärtom, alltså att det regnar enbart på marken och inte på ullen. Så blir det också och Gideon blir övertygad. Här har han alltså genomfört ett prov där han helt själv bestämt villkoren, ungefär som när jag slår med en tärning och befaller Gud att visa mig si eller så.
Ja, eller rättare sagt så ställer Gideon lite högre krav än så, eftersom det han begär är ett rent och skärt mirakel, två gånger om dessutom. Så det kanske inte är helt jämförbart. Men vi har för all del Apostlagärningarna också, där Jesu lärjungar vill utse en efterträdare till framlidne Judas Iskariot och får fram de båda kandidaterna Justus och Mattias. De löser det genom att dra lott, efter att först ha bett att resultatet ska bli efter Guds vilja, och lotten faller på Mattias.
Där är det verkligen en 50-50-metod som gäller, och det är ju ungefär på det sättet jag själv brukar göra också, låt vara att min beslutsångest brukar gälla avsevärt mindre viktiga saker än att utse en ny apostel.
Så kan man inte se detta som att det är okej att ta hjälp av Gud och en tärning ibland när man har svårt att bestämma sig själv?

Helt övertygad är jag fortfarande inte. Om jag ska fortsätta rabbla upp bibelreferenser så står det ju på ett ställe att ”du ska inte sätta Herren, din Gud, på prov” – det ordet drämmer rentav Jesus till med när djävulen försöker fresta honom att hoppa ner från tempelmuren och se om änglarna kommer och bär upp honom. Det talar emot att man skulle kunna överlåta en massa personliga beslut på Herren så lättvindigt.
Å andra sidan står det också (i Ordspråksboken närmare bestämt) att ”lotten kastas i knät, men hur den faller bestämmer Herren”. Där bekräftas det att det finns något slags gudomlig slump. Apostlarna som lottade mellan Justus och Mattias hade nog det stället i åtanke, misstänker jag.
Det verkar också otvetydigt att många kristna verkligen ”lägger saker och ting i Guds händer”, även om det kanske inte alltid tar sig uttryck i att de slår med tärning. De överlåter beslut till Gud på diverse andra sätt också hela tiden, exempelvis genom att slå upp bibelord på måfå och söka tilltal i olika former, och de spanar efter tecken och använder för den delen också resonemang som att ”när Herren stänger en dörr öppnar han ett fönster” och ser därför öppna och stängda dörrar överallt runt omkring sig i vardagen. Jag tycker det är rätt trevligt med sådana vanor. Jag fick själv en gång i tiden mitt livs viktigaste personliga bibelord – det som sammanförde mig med min blivande fru – genom att slå slumpvis i Bibeln. Och även om de vanorna kan förefalla godtyckliga och något osäkra ibland (icke-troende skulle säkerligen betrakta även detta beteende som sorglig vidskepelse …) så fungerar de ju tydligen i alla fall, så varför skulle man inte kunna använda tärning som en av metoderna? Åtminstone i de fall då det verkligen rör sig om ett väldigt tydligt val mellan A och B och man av någon anledning inte riktigt vet.

Jag menar, bara för att man använder tärning behöver ju inte det betyda att man sätter Gud på prov, och inte heller att man är oseriös eller lättsinnig.
”Kasta era bekymmer på Herren” står det också i skriften. Det kanske är i form av en tärning som man kastar bekymren …?
En aning snedvridet blir det väl först om man gör som Adrian Plass (som vissa läsare kanske är bekanta med): den där engelske kristne humoristen som i sin ”Adrian Plass he(m)liga dagbok” känner sig motvillig att gå och sjunga carols en kväll när han egentligen vill vara hemma och se James Bond på TV, och därför ber Gud om ett tecken: ”Om en dvärg i japansk amiralsuniform ringde på dörren precis fyra minuter över nio så skulle jag veta att Gud ville att jag skulle sjunga carols. […] Ett under har skett! Det kom ingen! Så var det med det.”
Så behöver man ju inte göra. 😊 Men det tycker jag inte att jag gör när jag slår med tärning heller.

En sista invändning är dock en rent psykologisk: att det oavsett kristna motiv kanske inte är alldeles nyttigt att odla sina egna nojor genom att slå ett gudomligt tärningsslag varje gång man har beslutsångest. Kanske borde man ta itu med saker och ting istället och försöka analysera saken nyktert, och spara tecknen från Gud till de viktiga situationer då det verkligen kniper? Å andra sidan är det väl kanske viktigare än någonsin att försöka tänka själv just i de lägena …
För övrigt finns också den praktiska svårigheten att även om man slår med en tärning, så kanske man får eftertankar efter det tärningsslaget i alla fall. Ungefär som Gideon fick när det först hade regnat på ullen. Då är det ju inte mycket mening med att tala om gudomliga tärningsslag, om man ändå är så osäker att man fortsätter ifrågasätta dem, och då kan man lika gärna låta bli alltihop.

Ja, min slutsats är att jag fortfarande inte vet riktigt, så jag hoppas att någon kan svara mig en gång för alla. Helst genast, för nu måste jag snart bestämma mig för hur jag ska göra med det där lilla vardagsproblemet som jag nämnde i början och som jag funderar på att använda tärning till och som utlöste hela det här inlägget. 😊