onsdag 18 februari 2009

Hemliga sällskap

Min pappa är medlem i ett hemligt sällskap. Han är en sådan där som då och då klär upp sig i fin kostym och vita handskar och träffar ett gäng andra herrar i en loge, där de tillsammans ägnar sig åt att dyrka symboler, lägga dödskallar i likkistor, dricka blod, begå hieros gamos och infiltrera den amerikanska kongressen.
Nej, skämt åsido, men han är faktiskt frimurare och han har några gånger försökt övertala mig att också bli det.
Jag tror inte att jag har tillräckligt mycket status för att kunna bli frimurare, men även om jag hade det har jag inga planer på att göra pappa till viljes. Gillar inte riktigt tanken på att ha en massa hemligt fuffens för mig som jag inte får berätta om för min fru (henne vill jag ju dela allt med) och över huvud taget att damer inte är välkomna på de där tillställningarna. Plus att jag inte vill avlägga någon sorts löften som tydligen ska gälla över allting annat.

Men lite har jag nog ärvt pappas fascination för sådant där, för det är ju jätteintressant att läsa om Prieuré de Sion och Tempelriddarna och Illuminati... och tanken på att vara med i ett hemligt sällskap känns ändå på ett sätt ganska spännande. Jag vill inte vara det i egenskap av frimurare eller liknande, eftersom det alltså känns lite väl suspekt, men man kan ju leka med tanken på att engagera sig i andra former av hemlighetsmakerier.
Mest intressant tycker jag det är med underjordiska motståndsrörelser och sådana saker. Små tappra sällskap som kämpar i det tysta mot en stor förtryckande makt, och aldrig ger upp kampen och inte tappar tron på det goda. Som använder täckmantlar och koder och symboler för att inte bli avslöjade, och lever dubbelliv och tar stora risker hela tiden men ändå fortsätter.
Ett par exempel från litteraturens värld: folket i Törnrosdalen i ”Bröderna Lejonhjärta”, eller Fenixorden i ”Harry Potter”.
Ytterligare några exempel från verkligheten: de första kristna i romarriket, eller motståndsrörelserna i Nazityskland – i synnerhet kanske Vita Rosen – eller de oliktänkande i Sovjet... ja, listan är oändlig.
Grupperna i Sovjet har för övrigt beskrivits av ABBA i deras mest dramatiska, mystiska och politiskt färgade låt, ”The Visitors”, där någon sitter hemma i sitt hus och hör hur det ringer på dörren och vet att nu kommer myndigheterna för att hämta mig. Några utdrag:
But how I loved our secret meetings / We talked and talked in quiet voices / smiling...
These walls have witnessed all the anguish of humiliation / and seen the hope of freedom glow in shining faces...
I have been waiting for these visitors / Help me...

Oerhört spännande stämning i den låten.

Ja, hur som helst. Av dessa hemliga rörelser är det i sin tur de kristna som jag är mest fascinerad av. Bara att tänka sig att de under antikens dagar gömde sig nere i katakomberna, eller att de vid samma tid hade fisken som sitt hemliga tecken.
Jemima och jag har faktiskt själva en fisk utanpå bakluckan på vår bil. Det finns en hel del kristna i Sverige som har det, just för att det var en hemlig symbol de där första århundradena, och på ett sätt är den fortfarande det eftersom det är få icke-kristna som känner till vad den där lilla fisken betyder. Men för oss som vet det är det riktigt kul att ha den där på bilen, och upptäcka andra fiskar på andra bilar här och var. ”Åh, titta, där är en annan kristen!”
Jag gillar verkligen det. Man får lite känslan av hemligt sällskap, i positiv bemärkelse.

Och fast det egentligen är helt befängt att tänka på det sättet, så är det ibland nästan så jag önskar (usch, vad dumt det låter) att jag levde i ett land eller en tid där man faktiskt var tvungen att smyga med att man var kristen. Då kunde ju jag och ett antal andra trogna jobba i den där fiskens anda, fortsätta att utöva vår tro och försöka sprida den vidare i hemlighet, med yttersta försiktighet för att undgå överhetens vaksamma blickar. Vilket spännande liv det skulle vara… ungefär som i ”The Visitors”. Även om det skulle vara ruskigt farligt och läskigt också.
Vem vet, kanske kommer det en tid då min märkliga masochistiska önskan blir uppfylld? Det skulle inte alls förvåna mig om det redan någon gång under min livstid blir illegalt att vara kristen i traditionell mening. Ja, vid närmare eftertanke tror jag på allvar att det kan komma ganska svåra tider.
Om jag ska vara realistisk så får jag väl inse att jag då inte alls skulle vara särskilt djärv och modig och brinnande för den hemliga kampen, utan snarare darra av rädsla och göra i byxorna och försäga mig hela tiden.
Men det är nog ändå sannolikt att jag, ifall detta scenario blir verklighet, följer min pappas exempel och går med i ett (om än inte så flummigt) hemligt sällskap!

Obs! När du nu har läst färdigt detta inlägg, var vänlig och glöm bort det!
I annat fall kanske du drar dig det till minnes och skvallrar för myndigheterna om mig och mitt hemliga sällskap någon gång i framtiden.

2 kommentarer:

Elisabet sa...

Hahaha!
Såg du inte den där dokumentären om frimurarna som var på tv för ett tag sen? Det var visst i två delar till och med. De visade en himla massa saker, inuti logen och berättade om vad de gjorde och sådär, så jag tror att det kanske inte är så hemligt längre? Och en frimurares fru berättade faktiskt att hon hade varit med på några träffar, men det kanske var speciella kvällar då fruarna var välkomna.
Iaf så visade de jättemycket inifrån logen och berättade lite om ritualerna och det såg ju helskumt ut... Jag undrar om de inte dricker blod och så i allafall, för som sagt det var hur skumt som helst.

Anonym sa...

Sekter och religion går hand i hand.