söndag 31 augusti 2008

Mitt musikaliska problem

Som många som känner mig vet har jag alltid varit intresserad av musik, och tycker om att göra egna låtar.
Självklart inte på någon hög nivå. Jag jämför mig absolut inte med någon riktig artist och anser inte att jag har sådan potential som de har – jag tycker i och för sig att jag är hyfsat musikalisk, men jag kommer aldrig att komma till proffsens nivå. Det står helt klart.
Likväl gillar jag som sagt att försöka åstadkomma egen musik, och det har jag gjort ända sedan jag var tre-fyra år. I barndomen improviserade jag fram låtar a cappella och ”kompade” dem genom att härma instrument och dunka mig själv på magen och bröstkorgen som någon sorts trumma. När jag närmade mig tonåren började jag istället använda min minikeyboard av märket Casio SA-10 när jag skulle ”skriva låtar”. Denna lilla leksak var mitt redskap för ändamålet under ganska många år, men längre upp i tonåren tog pianot över mer och mer och det blev i första hand där jag gjorde nya låtar. Nu det senaste året har jag haft tillgång till en stor keyboard med många funktioner, som jag övertagit från min bror Mikael, och på den har jag experimenterat lite grann.
Av någon anledning har jag aldrig uppskattat särskilt mycket att spela andras låtar och stycken. Det har alltid varit roligast att jobba med eget material. Jag tog pianolektioner under hela mellan- och högstadiet, men kom aldrig särskilt långt, för även om jag lärde mig ”An der schönen blauen Donau” och ”Mariae Viegenlied” föredrog jag att spela det jag hittat på själv.

Och när jag har kommit på låtar har jag i de flesta fall också kommit på texter till dem, ibland på svenska, ibland på engelska. Dessa texter har jag sällan låtit någon annan höra, av den anledningen att jag inte är någon solosångare och litar dåligt på min egen röst när jag ska både spela piano och sjunga samtidigt. Men jag har ändå skrivit texter, rätt så personliga. Det har blivit kompletta låtar, text och musik Carl-Henrik Hammarlund. Ganska många. Vissa av dem har folk faktiskt uppskattat när de har hört dem spelas av mig i all enkelhet på pianot i sina instrumentalversioner.
Åter igen: jag jämför mig inte med dem som verkligen kan musik. Men det har alltid varit ett stort nöje att ägna sig åt det, på mitt eget sätt.

Varför berättar jag nu allt detta?
Jo, därför att jag blir allt mer frustrerad över att inte kunna göra någonting mer av min musikaliska hobby. Jag vill kunna skapa mera, även om jag bara är en glad amatör. Problemet är att jag inte vet hur det ska gå till.
Fortfarande kommer jag på nya melodier och idéer till låtar, både textsnuttar och toner som skapar sig själva och snurrar runt i huvudet och vill bli använda på något vettigt sätt. Men jag nöjer mig inte längre med att bara ta ut dem på pianot. Det blir för lamt, för torftigt. Jag vill göra mer fullständiga kompositioner. Jag vill göra pop!
Ett sätt är ju att börja spela i ett band. Det är bara att hitta en sångare, en trummis, en gitarrist och en basist, samtidigt som jag själv spelar keyboard, så är saken biff. Då kan jag börja skapa musik ihop med kollegor på ett härligt kreativt sätt. Eller?
Mja, det är inte så enkelt. Vem ska jag bilda band med? Jag kommer aldrig att kunna hitta medlemmar till ett helt band. De ska ju helst dela min musiksmak också…
Dessutom tror jag inte det skulle funka. Jag är ju ingen virtuos, jag är verkligen inte någon begåvning på att spela på gehör och improviserat och spontant. Jag kan tänka mig att det blir svårt att få mitt spel att stämma ihop med andras. Känner på mig att jag bara skulle spela fel hela tiden. Och så är det ju det där med att det är roligast att göra mina egna låtar. Det är säkert väldigt egoistiskt av mig, men jag har en känsla av att jag mest skulle bli frustrerad om jag inte fick spela bara mitt eget material i mitt band och inte själv fick bestämma allt om hur det ska låta. Så jag är högst osäker på om jag kan bli någon bandmedlem.

Men det finns fler alternativ. Ett av dem är att helt på egen hand använda Mikaels keyboard – det går faktiskt att spara det man spelar på den på sex olika kanaler, så att man kan göra någorlunda avancerade kompositioner med flera stämmor. Jag har redan gjort ett par stycken. Där har jag emellertid kört fast för närvarande, på grund av min tekniska begränsning – det jag sparar på keyboarden vill jag ju tanka över till datorn eller åtminstone till stereon så att jag kan banda det, och det har visat sig svårt. Alla sex kanalerna hängde inte med när jag kopplade keyboarden till stereon, det var bara en av dem som gick att få på band. Och för att få över keyboardinnehållet till datorn måste jag ha någon sorts MIDI-kablar, och jag har ingen aning om vad för programvara som behövs på datorn och hur den fungerar. Jag är faktiskt inte särskilt bra på datagrejer. Tycker det känns lite pinsamt att besvära andra med att hjälpa mig med detta också.
Av samma anledning tar det också emot att skaffa sig ett musikprogram till datorn. Sådant använder ju annars ganska många musiker nu för tiden, och jag kanske också kan lära mig… om det ånyo inte vore för att jag är så korkad på datorer. Att göra musik idag förutsätter att man är någon sorts tekniskt snille. Jag blir bara olustig inför det där. Jag vill göra popmusik och Vangelis-liknande instrumentalmusik utan omsvep, jag vill inte mixtra med en massa fackmannamässig datateknisk kringutrustning!

Så vad ska jag ta mig till? Det känns som att ingenting fungerar. Jag står här med mitt musikintresse – om än på ett amatörmässigt plan – och kan inte göra något alls för att vidareutveckla och odla det och komma någon vart med det. Samtidigt är det allt mer musik som tigger om att få bli skapad av mig.

Någon som har ett förslag på vad jag ska göra?

torsdag 28 augusti 2008

Lite om Georgien, Kosovo, Lettland och Finland

Sådärja. Nu kan jag börja kommentera Georgien.
Det är faktiskt en konflikt som jag följer med någorlunda intresse, även om jag inte är så väldigt insatt. Delvis för att jag är lite fascinerad av Georgien… ett jättegammalt land med en helt egen kultur, ett väldigt konstigt språk med diverse lustiga konsonantljud i och till råga på allt ett eget alfabet som ingen annan har.
Men det är över huvud taget lite intressant att se vad Ryssland hittar på nu för tiden.

Jag är spontant inte så positiv till att ryssarna lägger sig i Georgiens angelägenheter, eller att Georgiens ryskspråkiga utbrytarrepubliker Abchazien och Sydossetien försöker bli självständiga, och de flesta människor verkar hålla med mig på den punkten. Dock har jag sett enstaka kommentarer av andra slag också – mestadels från folk som jämför Abchazien och Sydossetien med Kosovofrågan. Dessa debattörer tycker att ”när vi nu var så dumma så vi godkände Kosovos självständighet får vi ju finna oss i att Abchazien och Sydossetien gör samma sak, för det är precis samma grej”.
Mja… tycker inte riktigt att jag håller med om det. I det resonemanget finns en jämförelse mellan olika länder och regioner som inte är helt korrekt.
De där kritiska rösterna (ja, framför allt är det väl Kosovos självständighet som de är kritiska till) verkar dra följande paralleller: Kosovo motsvarar Abchazien och Sydossetien. Serbien motsvarar Georgien, två länder som de mindre regionerna försöker bryta sig ut ur. Och Ryssland motsvarar EU/USA – stora mäktiga bundsförvanter som står bakom utbrytarna Abchazien/Sydossetien respektive Kosovo.

Så här är det i själva verket alltså inte, enligt min åsikt. Man bör dra parallellerna på ett annat sätt.
Det är nämligen istället så att Serbien motsvarar Ryssland. Dessa två nationer har båda varit ledande för varsin unionsstat – Jugoslavien och Sovjetunionen – där de har försökt hålla ihop en massa andra folk till ett enda land. Serberna och ryssarna var de som in i det längsta kämpade emot splittringen av Jugoslavien och Sovjetunionen, eftersom dessa statsbildningar gynnade dem mest av alla.
Och Kosovo och Georgien var två regioner som ville bli självständiga från serber respektive ryssar, och det blev de också, om än med kraftig fördröjning i Kosovos fall. Det är alltså Kosovo och Georgien som ska jämföras med varandra. Båda har nu också det gemensamt att de har minoritetsgrupper kvar på sitt område, små befolkningar som kommer från den forna ockupationsmakten: ryssar i Georgien, serber i Kosovo. Parallellen ska följaktligen dras mellan det ryskspråkiga Abchazien/Sydossetien och Kosovos serbiska områden.
Hängde ni med?
Min åsikt i den här frågan är därför egentligen ganska enkel: Kosovo hade rätt att förklara sig självständigt, medan det är en lite annan sak i Abchaziens och Sydossetiens fall. Där tycker jag inte att Ryssland har rätt att lägga sig i och ingripa med militärt våld och skylla på Kosovo.

Men… jag har inte pratat färdigt än. Trots att mina sympatier alltså ligger hos Kosovo och Georgien, tycker jag ändå att de har gjort en del saker fel. De har befolkningsminoriteter, språkliga minoriteter, som de säkert inte hanterar/har hanterat på ett smidigt sätt. Det är förståeligt om dessa minoriteter i serbiska Kosovo och i Abchazien/Sydossetien blir arga.
Det som Georgien och Kosovo verkligen borde göra är att behandla de här grupperna på ett mer tolerant sätt. Göra ryska respektive serbiska till officiella språk och inte diskriminera dem, inte göra ryssar och serber till andra klassens medborgare. Länderna i fråga bör bli tvåspråkiga. Det finns ingen annan väg att gå för att uppnå förståelse.
Och detta gäller också flera andra länder som förut har ingått i Sovjetunionen. I synnerhet Estland och Lettland, där det finns väldigt mycket rysk befolkning och där situationen ofta är ganska spänd mellan ryssar och ester/letter (se bara på stormen kring det där flyttade monumentet i Tallinn!). Tvåspråkighet där också, tack! Bums!
Fast då bör förstås också de ryskspråkiga i dessa länder och i Georgien (och de serbisktalande i Kosovo) samtidigt försöka ändra inställning till sin nationalitet lite grann och inte längre se sig som ryssar i exil. Ska de tänka så hela tiden kan de ju lika gärna flytta över till Ryssland direkt. Då är det bättre att de ser sig själva som ”estländare”, ”lettländare” eller vad man nu kan använda för benämning. Ryskspråkiga, men ändå medborgare i Lettland. Med sin patriotism och fosterlandskänsla för i första hand Lettland. Och med sympatierna för Lettland när det är OS eller VM eller Eurovision Song Contest. Inget trams med att kasta sig på telefonen och kompisrösta som galningar på Ryssland för att de inte kan se sig själva som något annat än ryssar.
Det är så det ska fungera i en ordentlig tvåspråkig stat!

Är det någon som inte tror på detta? Då kan ni ta en titt på ett land som verkligen är ett föredöme och ett bevis för att den här visionen kan funka. Det är ett land som jag älskar, och dessutom vårt östra grannland.
Finland är tvåspråkigt. Där finns två folkgrupper, en stor finsk (finnar) och en ganska liten svensk (finlandssvenskar). Den svenska gruppen är en rest från en gången tid då Sverige var en ockupationsmakt i Finland. Men hejar finlandssvenskarna på Sverige när det är tävling? Kallar de sig för svenskar i särskilt hög grad? Nej, det gör de inte. De kallar sig finländare. De har känsla och kärlek för sitt Finland, de hissar Finlands flagga, de sjunger Finlands nationalsång (om än på svenska), de delar Finlands kultur. En finlandssvensk skulle aldrig komma på tanken att hålla på Sverige när Finland och Sverige möts i ishockey. Snarare tvärtom.
Och ingen svenskspråkig finländare vill bryta sig loss från Finland och bilda en egen stat, eller ansluta sitt lilla territorium till Sverige. Det närmaste man kommit är det halvt självständiga Åland, men det hör fortfarande till Finland det också, icke desto mindre.
Samtidigt accepterar de finsktalande i allmänhet att det finns svenska i deras land (trots att språket härrör från ockupationstiden!). Mobbing och diskriminering förekommer inte, åtminstone inte särskilt mycket, och framför allt inte med lagens stöd. Finlandssvenskarnas rätt till sitt eget språk är respekterad i Finland – man har en konsekvent princip för tvåspråkighet som fungerar. Går man som svensktalande till en offentlig myndighet har man rätt att få prata svenska där. Alla officiella skyltar är utformade en- eller tvåspråkigt utefter språkförhållandena i just den kommunen (majoritetsspråket står överst, är kommunen enspråkig står skylten bara på ett språk).
Slutligen beblandar sig också finnar och finlandssvenskar gladeligen med varandra och ingår blandäktenskap och får tvåspråkiga barn, utan att främlingsfientligt skygga för varandras olikheter. Strålande.
Jag påstår inte att allt är frid och harmoni med tvåspråkigheten i Finland heller, nog finns det motsättningar på vissa håll även i detta land, men jag är av den bestämda åsikten att Finland har lyckats bättre än någon annan stat med att hantera det där. Särskilt märks det som sagt i det att den svenskspråkiga minoriteten fortfarande har samma nationalitetskänsla som den finska majoriteten.
Det tvåspråkiga samhället är en del av Finlands charm, tycker jag.

Och det är något för kosovoalbaner, kosovoserber, georgier, ryssar, abchazier, sydossetier, letter och ester att ta efter. Det går säkert långsamt och tar flera generationer, konflikterna ligger ju fortfarande i färskt minne, men de här folken bör ändå se Finland som föredöme. Nationalitetskänsla är viktig, och därför har Kosovo rätt att vara en egen stat, men om det går alltför mycket till överdrift blir det inte bra.

På sin höjd kan jag tänka mig att Georgiens ryskspråkiga utbrytarrepubliker får vara som Åland och bli halvt självständiga.
Men där går gränsen.

onsdag 27 augusti 2008

SVT sjabblar bort melodifestivalen

Egentligen hade jag tänkt att nästa blogginlägg skulle bli en seriös politisk kommentar till situationen i Georgien (nej, det är inget skämt, jag tänkte faktiskt det!) men nu har det dykt upp en nyhet som får komma före. Det handlar givetvis om det som är viktigare än alla krig i världen och alla människors överlevnad...
Just det. SVT och Christer Björkman har gått ut och talat om vad det blir för ändringar i Melodifestivalen till nästa år.
Här snackar vi högprioritet.

Sammanfattningsvis är nyheterna dessa:
1. Delfinalerna ändras så att de fyra som har flest röster efter första omgången paras ihop med varandra i dueller, precis som i Andra chansen, för att bestämma vilka som går direkt till final och vilka som går till nämnda Andra chansen.
2. En ”internationell jurygrupp” införs i finalen och får rösta vid sidan av de elva vanliga jurygrupperna. Denna internationella grupp utser också ett wildcard bland de utslagna bidragen från delfinalerna, så att antalet bidrag i finalen inte blir tio utan elva.
3. Reglerna för själva framträdandena justeras så att man nu får vara åtta personer på scen istället för sex, och det blir tillåtet att ha förinspelad körsång.

Vad anser nu då jag om de här tilltagen? Rätt så djärva åtgärder är det ju, och enligt Christer Björkman själv så syftar det till att få fram ett svenskt bidrag som har större chanser att vinna ESC, samt göra ännu bättre TV-underhållning. Ärligt talat verkar han mer inriktad på det senare, att döma av vad han säger i intervjun på Gylleneskor.se.
Men om jag ska börja med att kommentera det jag tycker är positivt, så är det nog det där med den internationella jurygruppen jag är mest nöjd med. Det kan behövas en sådan, eftersom svenska folket (och de svenska juryerna) nog alltid kommer att vara rent ut sagt puckade i hjärnan. Om ett antal representanter för andra länder får säga sitt kan det kanske ge en vinnarlåt som bättre passar dagens Eurovision. Förutsättningen för detta är dock att medlemmarna i den internationella juryn inte utgörs av folk som är insatta i ESC (t.ex. experter och fans från tävlingens stödorganisation OGAE), för de är som bekant lika insnöade som svenska folket och gillar traditionell svensk schlager. Eftersom sådan inte funkar längre bör inte ESC-fansen finnas med i melodifestivalens internationella jurygrupp. Det ska vara vanligt folk, från olika håll i Europa! Lyckligtvis verkar det som att det blir det också, enligt Björkman.

Övriga melodifestivaländringar är jag inte lika entusiastisk över. Särskilt inte att delfinalerna ska förses med samma sportupplägg som Andra chansen. Visst har det blivit bra TV av den idén de senaste två åren, men om det ska upprepas under hela melodifestivalturnén kommer det att gå till överdrift. Det blir för mycket fokus på TV-dramaturgi och för lite på musiken och artisterna – något som i värsta fall kan leda till att de blir mer skeptiska till att delta i tävlingen.
Tror verkligen SVT att det blir ”bra TV-underhållning” av det i längden? Det är bara en tidsfråga innan både tittare och artister blir avtrubbade inför allt detta evinnerliga röstande. Jag anar att man har kläckt idén för att få in ännu mer pengar på telefonringandet, och för att konkurrera med Let’s Dance och Idol i underhållningsvärde, men man tar i för mycket. Alltsammans blir bara ett melodramatiskt jippo: Melodramatikfestivalen istället för Melodifestivalen. Kort sagt tar man sig vatten över huvudet. Riktigt ordentligt.

Att man sedan tillåter fler personer på scen och inspelad körsång har också med detta att göra. Det SVT är ute efter är självklart att det ska bli mer show med fler deltagare... typ en sångare och sju sprattlande dansare i varje bidrag. Också för att ”höja underhållningsvärdet”. Men det skulle inte förvåna mig om det knepet också slår tillbaka på SVT själva.
För att inte tala om hur knasigt det blir om bidragen är anpassade för åtta personer på scen, när det i ESC fortfarande är sex stycken som gäller! Det kan ju inte bli annat än besvärligt att arrangera om det vinnande numret inför den internationella finalen i Moskva. Nej, detta bevisar att SVT ser sitt melodifestivalkoncept som en helt egen grej och inte kopplar ihop den så mycket med ESC – de vill locka tittare och tar till vilka desperata medel som helst för att få det. De använder idén med en internationell jurygrupp för att släta över, men det kan inte dölja deras egentliga avsikt. Och alltsammans kommer att göra att nedåtgången börjar för tävlingen igen.

Självklart kan jag ha fel i detta. Jag var skeptisk till reformen med deltävlingar också, när den genomfördes 2002, och där fick jag ju medge att det funkade trots mina farhågor. Den här gången tror jag emellertid att jag har lite större anledning att vara bekymrad.
SVT håller på att sjabbla bort hela melodifestivalen. Man kan inte dra någon annan slutsats.
Fast titta ska jag göra ändå förstås. Än så länge.

måndag 25 augusti 2008

Lisebergsmatematik

Igår var jag med familjen + svärföräldrarna på Liseberg. Ett mycket trevligt ställe där jag alltjämt blir lite barn på nytt… jag har ännu inte blivit så gammal att jag tröttnat på att åka en massa.
Och det är trevligt att ha med barnen där också, de gillar ju verkligen att åka och när de är glada blir jag glad. Mer än jag blir över att få åka själv, faktiskt. (Typiskt pappasymptom.)
Det enda som vållar en del huvudbry på Liseberg är det faktum att det kostar att åka och att man inte riktigt vet i förväg hur mycket åkande det kommer att bli under dagen. För det leder till att man får ta sig an den så kallade Lisebergsmatematiken.
Där står man vid någon av biljettluckorna och försöker räkna ut hur många kuponger och åkpass som behövs. Vilket är mest ekonomiskt, att köpa åkpass för 290 kronor till någon av familjemedlemmarna (och i så fall vem) och kuponghäfte med 15 kuponger för 220 kronor till resten? Detta häfte kommer säkerligen att behöva kompletteras med ett till längre fram på dagen, kan man i så fall räkna med, och hur blir det då med lönsamheten? Är det bättre att ta ett åkpass till då? Men hinner man verkligen åka så mycket så man får valuta för hela åkpasset? Hur många kuponger är det nu på Lisebergsbanan, Balder och Pariserhjulet? Vilka ska åka dem och är man inne på ett nytt häfte vid det laget? Och så vidare, och så vidare…

Resultatet av grubblerierna den här gången blev att vi inhandlade ett åkpass till mig, som brukar vara sugen på att sätta mig i de stora åkdonen åtminstone några gånger, och ett sådant där femtonkupongshäfte till resten av familjen, samt att vi sade att ”vi köper ett häfte till om det behövs”. Detta beslut tog vi sedan tjejen i biljettluckan försäkrat oss om att det inte såg ut att bli så mycket folk idag = korta kötider alltså. Ja, det verkade ju lugnande. Sedan begav vi oss ut i Lisebergs nöjesvimmel.
Tyvärr visade det sig att det var betydligt mer folk än både vi och damen i luckan hade trott, och ganska långa köer till det mesta (i synnerhet till barnattraktionerna). Mitt åkpass såg dessutom länge ut att vara helt bortkastat, eftersom man ju åker väldigt mycket med barnen i Farfars Bil och Sagoslottet och sådant… och där råkar det vara gratis för medföljande vuxen. Det är det på rätt många ställen faktiskt, och då får man ju inte valuta för åkpasset direkt. Måste vara ett av få fall där jag faktiskt inte gillat att något varit gratis.
Nu slutade det ändå med att jag åkte upp åkpasset, precis med nöd och näppe, tack vare att jag och svärfar (som också försett sig med ett pass) gick ifrån de andra vid ett par tillfällen och tog oss an Balder, Kanonen och Uppskjutet. Den i familjen som verkligen borde ha haft åkpass var emellertid inte svärfar eller jag, utan Isak, som nu i en ålder av nästan 5 år upptäckte att stora Lisebergsbanan var väldigt rolig. Vi köpte som väntat ett extra kuponghäfte frampå seneftermiddagen, och det såg Isak till att åka upp ganska snabbt eftersom Lisebergsbanan kostar tre kuponger. (Hans mamma gjorde honom sällskap två gånger, och hon hade ju inte heller åkpass så då gick kupongerna åt i svindlande takt.)

Vad kan man nu lära av detta till nästa Lisebergsbesök?
Tja, jag antecknade faktiskt under hela den här dagen exakt hur mycket varje familjemedlem åkte för räknat i antal kuponger, och resultatet blev detta: jag själv 18, Jemima 6, Isak 19, Lydia 10 och Adam 5. (Nästan fyra hela kuponghäften.)
Så nästa gång får Isak åkpass, medan jag för egen del borde överväga att inte ha det, med tanke på hur mycket tid som gick åt till att stå i kö med Lydia och Adam till åkdon som ändå inte kostade mig något.
Men det man framför allt får komma ihåg är att verkligen välja en dag då det inte är mycket folk. Det var det som gjorde att det inte blev något riktigt flyt i åkandet och ”fungerande skift” nu igår.
Inte för att det nu någonsin går att förutsäga när det är mycket folk!
Ser fram emot hur det blir om några år, när alla barnen är så stora att de vill åka hur mycket som helst. Då blir det åkpass till alla, punkt slut. Dyrt förstås, men mycket enklare.

lördag 23 augusti 2008

Vem behöver religioner?

Häromveckan uppsnappade jag lite av den sista delen av ”Allsång på Skansen”. Och nej, jag brukar inte titta på det, men TV:n står ofta på precis när allsången slutar eftersom ”Morden i Midsomer” brukar börja precis efteråt, och det vill man ju gärna se.
Ja ja, oavsett alla bortförklaringar så var det alltså ”Allsång på Skansen” och jag hörde när de sjöng ”Thank You For The Music” på svenska – den texten som förekommer i den svenska versionen av Mamma Mia-musikalen. Jag hade inte hört den förut och jag kan inte påstå att jag tyckte om vad jag hörde. För att säga som det är så blev jag omedelbart väldigt ogillande, både i egenskap av ABBA-fan och översättare… och kristen.
Ta själva en titt på refrängen. På engelska låter den som bekant:
Thank you for the music, the songs I’m singing / Thanks for all the joy they’re bringing / Who can live without it? I ask in all honesty…
Och på svenska:
Tack för alla sånger, för ord och toner / Vem behöver religioner? / Dem kan vi va’ utan / men om musik inte fanns…

Med risk för att låta som en gnällig och bakåtsträvande gammal religiös fanatiker och språkpolis måste jag verkligen få uttrycka min skepsis.
Som ABBA-fan är jag över huvud taget ganska negativ till att ABBA:s låtar översätts. Det kanske kan göras med ett godkänt resultat, men det känns ändå i ryggmärgen på något sätt när de välbekanta engelska orden, som ju verkligen sitter som en smäck och ”låter popkänsla”, ersätts av nya svenska. Visst, detta är säkert bara vanlig konservatism från min sida, men ändå… jag reagerar instinktivt negativt på detta.
Betydligt värre är dock sättet som just de där raderna i ”Thank You For The Music” har översatts på, och det är det som får mig att reagera just som yrkesverksam översättare. Även om det förstås alltid är knepigt att överföra poesi och verser och sånger till ett annat språk, ska man väl ändå sträva efter att inte ändra själva budskapet, just det som texten förmedlar? I det här fallet har Niklas Strömstedt (som är den som översatt Mamma Mia) lagt in en mening i den svenska versionen som inte alls fanns i originalet, nämligen budskapet om religioner. Det är ett onödigt tillägg och jag tycker faktiskt att det är att ta sig för stora friheter och tolka in för mycket i originaltexten.

Fast värst av allt är förstås ändå textens innebörd i sig – Vem behöver religioner? Dem kan vi va’ utan! – för det är ju ett budskap som jag verkligen tycker känns motbjudande att få höra, särskilt i ett program som ”Allsång på Skansen”.
Självklart är var och en i sin fulla rätt att skriva vad som helst och kritisera religioner om de vill, det är inte så jag menar. Jag tänker inte försöka censurera Niklas Strömstedt (eller Björn Ulvaeus, som nu för tiden är aktiv medlem i Humanisterna och säkerligen har godkänt Strömstedts textbearbetning med ett belåtet leende).
Nej, det jag tycker är mest fel är att sången framförs i ett sammanhang där det är meningen att alla ska kunna sjunga med! Det sitter ju en massa folk där på Skansen som aningslöst och glatt stämmer in i att vi kan vara utan religioner och att musik betyder allra mest, och då blir faktiskt intrycket och andemeningen att det här är en allmängiltig sanning. Något som är så självklart att hela svenska folket utan vidare kan sjunga orden. I och med att sången framförs i ett så pass folkligt och vida uppskattat program, blir den högst subjektiva åsikten att religioner är onödiga förvandlad till en trossats på samma nivå som ”alla människor är lika mycket värda” eller ”vi vill ha fred på jorden”.

Björn Ulvaeus är kanske nöjd med att ha det så, men jag för min del slår bakut. Det här berör mig illa och strider mot den kristna övertygelse som jag anser mig ha rätt att behålla. Det känns nästan som någon sorts angrepp på den övertygelsen.
Kan tänka mig att det är något i den stilen som humanister och ateister menar att de själva drabbas av när de tvingas vara med på kyrkliga skolavslutningar och sådant där. Men i så fall borde de väl ändå föregå med gott exempel och själva låta bli att utsätta en oskyldig TV-publik (och musikalpublik) för sina egna antireligiösa åsikter?
Och när det till på köpet görs genom att man tar sig friheter med en ABBA-låt och bryter mot rätt så självklara översättarprinciper, då blir resultatet enbart motbjudande.
Om jag någon gång går och ser scenversionen av musikalen Mamma Mia får det bli på engelska i London.

onsdag 20 augusti 2008

En underbar värld full av fantasi

”Pappa, jag vill titta på Freddy!”
Det är Lydia som åter igen har fått lust att slå sig ner framför TV:n och se på en av sina favoritfilmer. Hon får inte alltid göra det, men den här gången gör jag henne till viljes och hon slår sig ner i soffan. Isak gör henne sällskap, inte helt förvånande.
Filmen Lydia vill se kallar hon för ”Freddy”, men den är i själva verket en liten reklamprodukt från Fisher Price som vi fick gratis i ett utskick någon gång. Det är en tjugofem minuters DVD med några små kortfilmer som handlar om figurerna i Fisher Prices ”Little People”-serie. I mitt tycke är det sentimentalt, tillgjort och plastigt, absolut inte någon favorit bland de filmer barnen har, men eftersom det ändå är ganska harmlöst får Lydia titta ibland.
Medan hon gör det kan jag dock inte låta bli att fortsätta reta mig en aning på filmens innehåll. Inte nog med att DVD-skivan egentligen är smygreklam till barn, den förtar också i viss mån deras kreativa lekförmåga. Fisher Price-figurerna presenteras ordentligt i en liten sång som dyker upp hela tiden i olika varianter, där man får veta precis vad de små plastgubbarna heter och vad de har för personligheter. Alltsammans under mottot ”en underbar värld full av fantasi”.
Det är precis det jag anser att det inte är. Jag tycker ärligt talat det är väldigt tråkigt att Fisher Price så tydligt skriver barnen på näsan hur företaget själva har tänkt sig att deras leksaksvärld ska se ut, istället för att låta barnen leka fritt med figurerna. Det ska tydligen inte vara något improviserat – nej då, figurerna heter Michael och Sarah och Sonya-Lee och de ska bete sig på det och det sättet. Kanske har det att göra med att de är registrerade varumärken, som inte ens den unga målgruppen själva ska få manipulera med.
Visst, det finns väl inget som hindrar att Lydia kallar de där gubbarna vad hon vill när hon väl leker med dem (hon har några stycken) men nu när hon ser den där filmen från Fisher Price lär hon sig ju att inte använda dem på sitt eget sätt. Bort med hennes fantasi bara.

Men tänker man närmare på det är Fisher Price inte de enda som hämmar barns – och vuxnas – förmåga att tänka själva. De är bara en av många representanter för en tid och en kultur där familjerna får instruktioner prydligt serverade åt sig för allting i sin vardag.
Se bara på pekböckerna, eller på förpackningarna till flera andra leksaker. De är nu för tiden väldigt ofta utrustade med någon sorts pedagogiska förklarande texter: ”Läs den här boken för ditt barn, så stimuleras dess intellektuella hjärnkapacitet och förmåga till si och så…” ”Genom denna produkt lär sig ditt barn att förstå bla bla bla, vilket underlättar utvecklingen…”
Behöver man verkligen sådana saker förklarade och motiverade för sig? Tror de att man är någon sorts fullkomligt handfallen förälder som inte vet ett dyft om vad barn tycker om, någon som aldrig själv skulle få idén att titta i en bok med sitt barn utan måste uppmanas till det? Att både föräldrar och barn är helt oskrivna blad som från grunden måste fyllas med pedagogisk kunskap och fantasi och förmåga till lek?
Det är uppenbarligen fråga om ett onödigt omyndigförklarande av barnfamiljerna. Som i värsta fall gör att dessa inte vågar lita ett dugg på sin egen föräldraintuition utan lägger allt i händerna på dem som de tror har den riktiga kunskapen om barn. Leksaksföretagen (som Fisher Price), bokförlagen som ger ut pekböcker, socialstyrelsen, BVC, förskolorna inte minst… Man tänker allt mindre själv. Verkar det som. Ibland.

Inte för att jag nu kan göra så mycket åt det, eller åt det faktum att Lydia trots allt väldigt gärna vill titta på sin Fisher Price-film.
När hon och Isak har sett färdigt den får de i alla fall titta på ”Fem myror är fler än fyra elefanter”. Det är ett barnprogram som jag klassar betydligt högre.
Även om det med sin bokstavs- och sifferpedagogik på samma sätt gör jobbet åt mig som förälder.

Första inlägget

Jaha, vi får se vad jag kan komma att skriva för något i den här bloggen... om jag skriver något över huvud taget.
Men det blir nog helt enkelt reflektioner och åsikter om allt möjligt som faller mig in. Jag får rätt ofta lite småintressanta tankar i huvudet (tycker jag själv...) men talar sällan om dem för någon annan, utan det jag gör med dem är att skriva istället. Och då är det ju rätt bra att ha en blogg att göra detta på.
Sedan får besökarna ursäkta om jag låter stöddig och tror att jag vet bäst hela tiden i mina blogginlägg. Jag är sådan ibland. Bästa sättet att ta ur mig det är att ge mig svar på tal. Rekommenderas.
Vidare får ni ursäkta om jag blir långrandig och högtravande, det blir tyvärr ofta så när jag skriver. Ordbehandlardiarré har Stephen King kallat det.
Nej, inte för att jag på något sätt kan jämföra mig med honom då förstås.

Förresten kanske någon undrar varför den här bloggen heter "Mitt liv som igelkott". Jo, för att det handlar ju på ett sätt om mitt liv, och när det gäller igelkottar vet kanske en del att jag har igelkotten som mitt favoritdjur. Om jag var indian skulle den vara mitt totemdjur. Jag tycker att den liknar mig lite, dels till utseendet (min frisyr är ofta lite igelkottaktig) men också på andra sätt: jag har ibland "taggarna ute" och kan vara lite svår att komma nära inpå, jag går väldigt dåligt ihop med bilar (och annat tekniskt) och jag hör till dem som helst skulle vilja gå i dvala över vintern.
OK, kanske lite långsökt det där... men faktum kvarstår, jag gillar igelkottar.

Så välkomna till min blogg "Mitt liv som igelkott"!