fredag 28 juni 2019

Gräsklippning och manschauvinism


Idag har jag varit ute och klippt gräs. Svettigt och bökigt som vanligt, men det går an. Jag och barnen har åtminstone delat upp gräsmattan mellan oss numera så att vi tar varsin del.
Det är nog tur att jag inte behöver klippa så mycket, för man kan med visst fog säga att jag är ganska lättretlig när jag klipper gräs. Ibland rent ut sagt ilsken. Ilsken på den dumma gräsklipparen som ofta krånglar på ett eller annat sätt, på det dumma gräset som jämt fastnar i den roterande kniven, på den dumma trädgården som har alldeles för oländig terräng med nivåskillnader och diverse lömska stubbar och stenar som man kan kollidera med … och inte minst på omgivande personer som kommer och lägger sig i min gräsklippning med beskäftiga råd och anvisningar.
Det där sista har ofta varit värst, särskilt när jag var yngre. Det skulle min pappa kunna berätta mer om. När jag bodde hemma i prästgården i Landsbro och klippte gräset där – och jag hade det ju värre då än nu, eftersom den trädgården var mycket större – så hängde pappa ibland efter och pekade och förmanade: ”Klipp där borta också!” ”Du glömde den där biten!” ”Gör så här, att du …” Det väckte min ilska i allra högsta grad. Jag fräste åt pappa och andra i omgivningen så att det osade svavel omkring mig, och någon gång blev jag så arg att jag började jaga faderskapet med gräsklipparen för att köra över honom och han fick springa för livet. :)

Nu för tiden är jag inte riktigt så livsfarlig när jag blir retad, men jag kan ändå fortfarande bli lätt irriterad när hustrun i bästa välmening lägger sig i. Jag blir det inte på ett fientligt sätt, men kan ändå sucka ljudligt, för att hennes instruktioner gör det krångligare för mig när jag utför en redan tråkig och ansträngande syssla. Känslan är att hon fattar ju liksom ingenting. Där håller jag på och sliter med gräset och gör mitt bästa, och så kommer hon och krånglar till det med ytterligare omöjliga krav: ”Blommorna där borta får du inte klippa över.” ”Och inte tuvan på det stället heller.” ”Klipp runtom där jag har märkt ut.” ”Du kan väl ta där borta under den busken också när du ändå är igång?” ”Där uppe behöver det också klippas lite, går det att baxa upp gräsklipparen dit?” ”Kommer du åt att klippa på andra sidan där?” ”Men nej, här har du ju förstört tusenskönorna!” Och så vidare och så vidare och så vidare …
Innerst inne vet jag att det där är fullt berättigade och motiverade förslag och instruktioner. Men ofta känns det inte så, utan jag tänker bara pessimistiskt att ”det där funkar ju inte, hon fattar inte hur det är att klippa gräset i praktiken, kan jag inte bara få vara ifred och klippa på det sätt som jag vet är genomförbart istället!”
Något åt det hållet. Och det kan hända att jag också brister ut i en surt muttrande protest mot min äkta hälft av den anledningen, även om jag inte har för vana att få rena raseriutbrott.

Nu ska det påpekas att trots att jag ofta på ren rutin avfärdar och utesluter och tycker att det där som hon föreslår går ju inte alls, så brukar det visa sig att det gör det visst. Min hustru har nämligen en tendens att alltid ha rätt, även i gräsklippningsfrågor, trots att hon inte klipper gräset själv. Backarna och stenpartierna går visst att forcera, det är möjligt att skona ett parti med tusenskönor och ändå få en del klippt runtom, och det går att hålla koll på var de där känsliga blommorna finns fast de kanske är osynliga vid en första anblick. Det är i slutändan oftast jag som är motvalls i onödan, och det är jag som inte vet bättre. Hustrun vet vad hon talar om, fastän jag när jag är mitt inne i jobbet upplever att det ju är jag som kan det här för det är jag som faktiskt kör gräsklipparen.
Mina utbrott av irritation är också mycket snabbt övergående och påverkar inte vår äktenskapliga lycka. Jag är mycket förtjust i min hustru trots dessa små kontroverser om hur gräsklippning bäst ska utföras på vår tomt. :)

Så här kan det vara med gräsklippning.
Men jag har slagits av en tanke, att de där känslorna jag får att hustrun inte begriper hur knepigt det kan vara med gräsklippning och det är jag som vet hur det är i praktiken, det är kanske en instinkt som man kan se i en del större sammanhang också. Man kanske kan kalla den för en manschauvinistisk impuls. Jag anser mig visserligen inte vara någon typisk karlakarl, och försöker också aktivt att inte vara manschauvinistisk, men jag inbillar mig inte att jag är helt fri från sådant jag heller.
Hur som helst. Den där manschauvinistiska impulsen, att protestera mot omgivningens förslag med argumentet att ”ni fattar ju inte hur det fungerar, så håll käften”, den tycker jag att man kan se från många män i debatter och diskussioner. Där kommer den till uttryck genom många formuleringar och repliker. ”Lyssna på verklighetens folk!” ”Återkom när du har gått i livets hårda skola.” ”Det där fungerar ju inte i praktiken.” ”Du är verklighetsfrånvänd … du är utopist … du är visionär … vi däremot vet hur det egentligen är!”
Ofta riktas det mot sådana debattörer som framför åsikter och förslag som innebär omvälvning på ett eller annat sätt. Typ när det gäller att rädda miljön eller utrota fattigdomen eller uppnå jämställdhet eller sådana saker. I synnerhet när debattörerna är kvinnor (och rödgrönrosa av sig). Det är då det där manliga beteendet kommer fram, för det är då det känns obekvämt för vissa – när det blir krav på att man måste ändra sig på något sätt. Då vänder många manliga (men även en del kvinnliga, det ska jag villigt erkänna) parter taggarna utåt, för de vill inte anstränga sig med något nytt som tar dem ur deras vanliga hjulspår. Då protesterar de med argumentet att den som lägger förslagen inte har fattat hur det är i verkligheten och att det där är ju verkligen inte genomförbart. Ungefär som jag när min hustru kommer och föreslår att jag ska klippa gräset på något nytt ställe, med merarbete som följd; jag invänder då att det kommer inte att gå, bara för att det känns jobbigt att ens försöka.
I värsta fall i samhället tar detta sig uttryck i direkt aggressivitet, som när jag som tonåring jagade min pappa med gräsklipparen när han kom med synpunkter, men även när det går mildare till så är irritationen markant.
Det ligger mycket bakom det hela: stolthet, sårad självkänsla, ren lättja, tristess, förakt med mera. Plus något slags konservatism: att inte vilja pröva något nytt för att det är väl okej som det är och man vet i alla fall vad man har.

Men som jag skrev nyss – min fru brukar ju alltid ha rätt (för det mesta i alla fall) och det brukar jag också inse, om än ibland i efterhand. Så är det kanske också med många av de djärva politiska förslag som läggs fram för att få till en bättre värld. Att upphovspersonerna allt har begripit bättre än man tror. Att om man bara testar förslagen så visar de sig kanske också fungera och alla blir nöjda, även om man inte trodde det först.
Självklart ska sedan förslagen läggas fram med viss hänsyn. Precis som jag gärna vill ha (och också får) respekt och förståelse och credit av min hustru för att jag sliter och kämpar med gräsklippningen och blir svettig och trött, så kan ”gnälliga herrar” och deras invändningar och erfarenheter inte bara ignoreras i debatten. Alla aspekter måste få komma fram. Men lite mer öppenhet från de skeptiska kretsarna kan ändå inte skada, om man säger så.
Vi kan ju också se det som (med en fortsatt parallell till politiken) att om jag helt ignorerade min hustrus råd och önskemål, så skulle jag visserligen bli mer kortsiktigt tillfreds – men samtidigt skulle det ju bli en fortsatt status quo-tillvaro där vi inte får lika vackra blommor på tomten, och där vissa partier förblir vildvuxna för att jag aldrig ger mig på att klippa där. Plus att jag skulle bli mer av en hustyrann och min hustru mer underdånig. Det skulle väl inte kännas så lyckat det heller?
Nej, det bästa blir om man, både på den egna tomten och i samhället, lyssnar på varandra. Utan att avfärda allting som omöjligt och skylla på andras okunskap när det mest bara handlar om personlig bekvämlighet.
Detta kan man kanske lära sig av en stunds gräsklippning.

torsdag 20 juni 2019

Jimmie moments: att råka få en tanke och att acceptera den


Måste bara säga något om det där med ”Jimmie moments” som det har tjafsats om på sistone (framför allt i den här GP-krönikan, och så har tydligen Ivar Arpi i SvD varit ute med liknande tongångar om att folk känner otrygghet som han tycker att man absolut måste ta på allvar).

Låt oss anta att man faktiskt kan ha ”Jimmie moments”, alltså ögonblick då man inte tycker Sverige känns svenskt längre och blir lite skrämd eller irriterad av det (t.ex. när det är en massa utländska varor i en mataffär) eller känner sig otrygg p.g.a. utlänningar i närheten. Ja, jag ska erkänna att jag också har haft ett och annat sådant moment i någon form (tänker inte beskriva närmare hur) för jag är inte perfekt. Men: en mycket viktig poäng är att det ju är skillnad på att råka få en tanke och att acceptera den.
För om jag får en negativ tanke om invandrare så gör jag på samma sätt som när jag råkar tänka någon annan oanständig, galen, dum, ful eller elak tanke. Nämligen att (försöka) slå bort tanken i fråga. Eller analysera den rationellt så den går över. Därför att jag vet att den inte passar sig, för att den är omoralisk eller ohyfsad. Jag ger inte efter för den utan vidare, jag tänker inte ”hoppsan, nu fick jag den här tanken, då får jag naturligtvis acceptera den och fundera vidare på den eftersom jag nu tänkte den”. Så gör jag inte, utan jag försöker kontrollera mina tankar när jag vet att de är dumma eller obefogade. Det är ju vanligt folkvett och självdisciplin.

Men en del verkar alltså tycka att när det är just Jimmie moments så är det fullt berättigade tankar, som man inte behöver slå bort utan kan ge efter för och dunka andra i ryggen när de tänker detsamma. Trots att även dessa tankar är dumma.
Det är de ju. Tänk efter själv – om någon blir rädd för utlänningar på gatan eller grips av något slags motvilja så finns det ju bara tre sätt att hantera de tankegångarna: 1. Avlägsna alla utlänningar så personen slipper vara rädd. 2. Se till att alla utlänningar tänker på sitt uppförande hela tiden och går in för att se svenskare ut så personen slipper vara rädd. 3. Uppmana personen till något slags terapi och att komma tillrätta med sina egna tankar, som vid andra fobier, så personen slipper vara rädd.
Eftersom vi i Sverige 1. inte tillämpar massdeportationer och etnisk rensning, och 2. inte kan ha en massa diskriminerande specialregler för personer med utländskt utseende eller godkänt-märkningar på dem för att intyga deras ofarlighet ute på stan (för då kan vi lika gärna införa davidsstjärna direkt), så återstår bara alternativ 3. Det säger sig självt. Tänker man något fobiskt om utlänningar är man inte nödvändigtvis en elak person för det, det påstår jag inte, men det man behöver göra i första hand är att jobba med sig själv. Inget annat.

Och ändå. Ändå är det så många, även smarta och bildade människor, som tycker att ”Jimmie moments” är befogade att ha och det ska andra plötsligt rätta sig efter. (Undrar om de tänker begära alternativ 2 först eller om de tänker gå direkt på alternativ 1.)
Det är läskigt vad fort det går nu.

lördag 25 maj 2019

Respekt för värdlandet? När då?


”Visa respekt för landet du befinner dig i!”
”Ta seden dit du kommer!”
”Bete dig korrekt mot värdlandet, särskilt när du är där som officiell representant!”

Tre exempel på repliker som man hör då och då, och som uttrycker uppfattningen att det är viktigt med ”respekt för värdlandet” när man är gäst utomlands. Förutom att invandrare och flyktingar naturligtvis förväntas följa de här principerna här i Sverige (just det verkar särskilt viktigt …) så tillämpas de ibland även på politiker, affärsmän, vanliga turister och andra som reser omkring.
Att inte visa respekt för värdlandet kan leda till kritik. Några som nyligen väckt irritation hos vissa på grund av dålig respekt för värdlandet är den isländska gruppen Hatari, som var med i Eurovision Song Contest i Israel och i samband med detta talade högt, ljudligt och kritiskt om Israels ockupation av Palestina. Det borde de inte ha gjort, anser en del. Mycket oartigt, ohyfsat och omoget. Dåligt uppträdande mot värdlandet Israel. Särskilt illa var det för att de var där som officiella representanter för Island och alltså hade ett visst ansvar för att uppföra sig korrekt.
Jag tänker här inte själv kommentera Hataris åsikter och agerande. Men jag kan konstatera att det där med respekt för värdlandet inte är så enkelt som många tycks tro. Skrapar man lite på ytan på folks attityder i den frågan så avslöjas en viss inkonsekvens. Det ligger till så att många av oss, trots våra krav på hyfs och respekt i främmande land, inte alls är främmande för att lägga just den hyfsen och respekten åt sidan när det passar oss i andra sammanhang.

”Respektera värdlandet”, tycker kanske någon när en svensk i Israel uttrycker kritik mot Israel under en vistelse där. Problemet är att om det gällde något annat land än Israel, ett land där mänskliga rättigheter inte respekteras eller där det råder förtryck i något avseende eller där könsdiskrimineringen är utbredd – vi kan ju t.ex. föreslå Saudiarabien, Iran, Nordkorea, Kina, Ryssland eller Azerbajdzjan – så skulle samma person förmodligen vara helt okej med att man som gäst i det landet inte kunde tiga still utan utförde någon sorts manifestation. I Eurovision-världen passade Loreen på att göra en insats för Amnesty genom att träffa människorättsgrupper när hon var i Azerbajdzjan och tävlade för Sverige 2012. Och i det fallet var det inte många som anmärkte på att hon visade dålig respekt för värdlandet, trots att hennes agerande var besläktat med Hataris i Israel (mindre uppenbart och provokativt, men ändå).
”Jomen det är väl ändå skillnad mellan Israel och Azerbajdzjan!” fortsätter förmodligen någon förorättat när jag säger detta. Ja, det kanske det är, men det är inte det som är grejen, utan grejen är att det är inkonsekvent att prata just om ”respekt för värdlandet” och ”ta seden dit man kommer”. För sådant gäller uppenbarligen inte alltid ändå. I Azerbajdzjan gäller det tydligen inte. Och det undantaget gör ju, oavsett orsak till undantaget, att hela argumentet blir värdelöst.
Ett annat fall var när handelsminister Ann Linde 2017 satte på sig slöja under ett statsbesök i Iran. Den gången lät inte kritiken vänta på sig, utan det blev en störtskur av kommentarer om att Ann Linde mesigt rättade sig efter förtryckarna och bar ett förtryckarplagg. Att det skulle ha handlat om respekt för värdlandet eller att ta seden dit man kommer, eller att det var ett statsbesök där lite diplomati inte skadade, var inte alls särskilt relevant i mångas ögon. Ändå var det just detta det var fråga om – men folk blev ilskna på att Ann Linde bar slöja i Iran, för att sedan i nästa andetag kräva att invandrare från muslimska länder inte bär slöja i Sverige, för ”här tar man seden dit man kommer”.

I mina ögon är det här inkonsekvens. Och visst kan väl folk få vara inkonsekventa på det sättet, men då får de åtminstone medge att de har olika premisser och olika krav beroende på sammanhang. Man får uttrycka sig på något annat sätt än det allmängiltiga ”visa respekt för värdlandet” och ”ta seden dit du kommer”, och istället precisera och säga det man egentligen menar, det vill säga t.ex. ”visa respekt för värdlandet när värdlandet är Israel” eller ”ta seden dit du kommer när du är i västvärlden”. För problemet är ju inte bristande respekt för värdlandet, utan bristande respekt för fel värdland.
Naturligtvis blir detta lite besvärligt, för hur ska man förklara och motivera vilka länder som förtjänar respekt och vilka som inte gör det? Vem ska avgöra den saken? De flesta är ju naturligtvis inne på att det har att göra med diktaturer och bristande mänskliga rättigheter och sådana saker … att det är i länderna i botten på sådana listor som man inte behöver vara så noga med respekten. Men det kan ändå bli svårt. Ska man gå efter någon sorts FN-ranking för att bestämma vilka länder som är dumma och därför okej att protestera i, och vilka länder som är tillräckligt bra för att man ska förväntas ta seden dit man kommer i dem?
För jag antar att det ändå krävs någon universell standard för det hela? Det kan väl ändå inte vara så att var och en själv ska få bestämma vilka länder som kan och inte kan kräva respekt, och sedan klaga på andra människor som visar respektlöshet mot fel land enligt den egna uppfattningen, med argumentet att det är självklart att alltid ta seden dit man kommer?

Ni ser, det funkar inte att hela tiden tjata om respekt för värdlandet. Och det ligger för övrigt något paradoxalt i att förvänta sig att de länder man tycker är ”goda” (till exempel Israel) ska få slippa kritik och protester. Det borde väl vara just i fungerande, ordentliga demokratier med yttrandefrihet som man faktiskt tolererar kritik och ifrågasättande och avvikande beteende utan att bli förnärmad? Annars blir det ju någon sorts åsiktsförtryck i demokratierna. ”Inte ett ont ord om vårt land, tack!” ”Vi är en anständig demokrati, därför är det förbjudet att säga något negativt om oss, den som gör det borde skämmas!” ”I vårt fria, toleranta och icke-diskriminerande land där man får göra och tycka som man vill måste alla ta seden dit de kommer och göra och tycka exakt som vi!”

Respekt för värdlandet är viktigt, likaså att ta seden dit man kommer. Men det är också viktigt att man faktiskt får agera (om än så diplomatiskt som möjligt) om det är något man inte tycker är riktigt bra och känner att man bara inte kan tiga om, i landet man gästar. Och detta måste då alla få göra, enligt sin övertygelse och sitt samvete. Även om det finns personer som protesterar mot ett visst land på ett sätt som man inte skulle göra själv, så måste man ändå i demokratins och yttrandefrihetens namn unna dem rätten att få göra det, eftersom man ger sig själv den rätten när det gäller andra länder. Låt folk klaga på Israel, på Azerbajdzjan, på Iran eller på Sverige om de vill. Och låta bli om de vill. Respektera deras åsikter. Allt annat är inkonsekvent.
Så tycker jag om respekt för värdlandet och att ta seden dit man kommer.

tisdag 21 maj 2019

Efter ”Game of Thrones”


Spoilervarning! (Måste jag ju naturligtvis börja med att säga.)

Igår såg jag och hustrun det sista ”Game of Thrones”-avsnittet. Inte så fasligt långt efter att det lades ut. Större delen av vår ”Game of Thrones”-resa har annars skett med kraftig fördröjning, då vi började titta på serien fyra-fem år efter att den satte igång, men när säsong 7 började hade vi sett ikapp oss. De två sista säsongerna har vi därför varit i fas med alla andra, och nu när det var avslutning av alltihop tittade vi så snart vi kunde – det vill säga på måndagkvällen, när avsnittet legat ute sedan föregående natt. (Det gick att undvika att bli spoilad under måndagen tills vi tittade.)
Jag har inte bloggat någonting om ”Game of Thrones” tidigare, men nu i slutet känner jag att jag ändå gärna lägger in en replik angående hur det gick. Alla är inte nöjda med hur det slutade, har jag förstått. Men själv får jag nog säga att jag tycker det var en hyfsad avrundning – om än oförutsägbar in i det sista, men det är ju också precis så George R.R. Martin har velat ha det efter vad jag har hört. En historia som är oförutsägbar rakt igenom, och slutet som kom nu stämde helt överens med den principen samtidigt som det kändes ganska logiskt och trovärdigt. Något av en reparation efter att sidospåret med Nattkungen och de odöda tog slut alldeles för abrupt tidigare under säsongen.

De flesta som är besvikna nu i slutet är väl det därför att de hade föreställt sig att Jon Snow och Daenerys Targaryen skulle inta Järntronen tillsammans och regera som ett kungapar och leva lyckliga i alla sina dagar. Dessa tittare blev därför också chockerade av att Daenerys i det näst sista avsnittet ballade ur och blev direkt grym när hon lät sin drake gå löst på civilbefolkningen i King’s Landing.
Jag tycker inte att någotdera är särskilt förvånande. Att det skulle bli Jon och Daenerys var allt igenom orimligt – det kunde bara inte få sluta så. Även om man tänker sig att de i Westeros kanske skulle tolerera att en faster gifter sig med sin jämnårige brorson, så får man ju tänka på tittarna här i den verkliga världen … det går helt enkelt inte att sätta okejstämpel på en sådan relation i en TV-serie. Någon av de två, Jon och Daenerys, var tvungen att förpassas ut ur bilden på något sätt. Och det började kännas mer och mer vettigt att det skulle bli Daenerys. Hon blev brutal, makten steg henne åt huvudet; historien har tagit en sådan vändning att det snarast har blivit samma slags sensmoral som i ”Hungerspelen”-serien. Nämligen att även om man är god och har goda avsikter från början, så kan man förvandlas och utvecklas till att bli grym om motiven blir fel och makten i sig blir alltför lockande.
Att Daenerys skulle gå den vägen är för övrigt ingen överraskning, utan det har synts långt tidigare i serien, vid olika tillfällen då hon uppvisat hänsynslöshet och tecken på galenskap. Det är ganska intressant att så många av seriens fans på något sätt har missat eller ignorerat det. Kanske är just detta också en av avsikterna med ”Game of Thrones” – att tittarna ska ryckas med i Daenerys historia och få kraftiga sympatier för henne, så till den grad att de inte tänker på vad som håller på att hända med henne, inte förrän hon faktiskt begår folkmord och sedan står och talar uppeggande om världsherravälde inför sina arméer likt en kvinnlig Hitler. Om det är så det är uttänkt så är det väldigt bra uttänkt, tycker jag. Att spela tittarna ett spratt på det sättet, nästan som ett ”The Wave”-experiment.
Min enda invändning mot det här greppet är att det på ett sätt framstår som så typiskt amerikanskt högervridet, med tanke på att Daenerys har ägnat sig åt att befria slavar och andra förtryckta och utlova rättvisa åt alla. Hon har liksom varit ett slags vänsterliberal hela tiden, och med hennes senaste utveckling blir budskapet då liksom ”se här hur det går när sådana där social justice warriors får styra och ställa!” Som blågrön med stora röda stänk gillar jag inte riktigt de signalerna.
Men annars tycker jag slutklämmen med Daenerys var rimlig, om än sorglig, med tanke på att hon aldrig kunde samregera med Jon och att hon gått för långt för att man skulle få tillbaka några egentliga sympatier för henne. (Vad Daenerys dödsorsak beträffar vet jag inte om någon kanske skulle göra tolkningen att det är ett fall av mäns våld mot kvinnor som Jon kommer undan med, men nej … Daenerys är inte en sådan person att man kan förse henne och Jon med sådana roller.)

I alla fall, jag kände alltså på mig att Daenerys skulle få stryka med, och fram tills igår hade jag en reservation mot det, nämligen att det hade känts fel om Järntronen – efter en hel åtta säsonger lång serie full av starka kvinnor – i slutändan ändå hade intagits av en ”snoppbärare” i form av Jon Snow. Men serien undgick faktiskt den fällan, ganska elegant. Järntronen smälte på ett mycket symbolladdat sätt, allt tal om arvsrätt till kungamakten avskaffades (vilket också blev en utmärkt förevändning att inte behöva gå vidare med Jons ursprung), Jon återgick till nattväktarna och vildlingarna där han hela tiden har trivts bäst (förhoppningsvis blir det väl nu fullständigt medborgarskap för vildlingarna!), Norden bröt sig loss till ett självständigt land med Sansa som drottning, och ny kung över resten av Westeros blev den vise Bran (visserligen man, men ändå allt annat än en machofigur). Alltsammans ganska oväntat, men ändå kändes det som pusselbitarna föll på plats. Istället för ett mer klyschigt sagoslut fick vi en annan vändning som antydde modernisering av den gamla antika fantasyvärlden. När Sam föreslog något i stil med demokrati blev han visserligen utskrattad av de andra adelspersonerna (en satirisk detalj!) men Westeros blev ändå så konstitutionellt förändrat som bara var möjligt i en sådan miljö. Jag tycker det är bra uträknat alltihop.

Självklart finns det nu fortfarande en del lösa trådar kvar, och frågor som vi inte kommer att få svar på. Men det kan man kanske stå ut med, då det rör sig mest om mindre sidospår. En av mina egna stora besvikelser är att Arya inte fick några fler tillfällen att utnyttja sitt kunnande med att byta ansikten … jag hade på något sätt tänkt mig att hon skulle uppträda som någon annan i ett avgörande sammanhang och kanske till och med bli den som likviderade Cersei. Men visst var det också bra att Arya till slut blev övertygad om att det inte var någon mening med att fortsätta sin hämndräd. Hennes slut på historien var också det värdigt på något sätt.

Nu är ”Game of Thrones” alltså över, och det har varit riktigt härligt att följa denna serie med sin fullständigt osannolikt långa rad av fascinerande karaktärer och deras ovissa öden. Några av mina favoriter, sympatiska såväl som osympatiska, har varit Brienne av Tarth, Podrick Payne, Petyr ”Littlefinger” Baelish, Olenna Tyrell, Oberyn Martell, Jorah Mormont, Lyanna Mormont, Jaqen H’ghar, Överstesparven och naturligtvis Arya Stark. Andra har jag nästan kräkts av (framför allt Ramsay Bolton) men även sådana känslor hör ju till i en bra dramatisk TV-serie.
Vad ska man då göra när ”Game of Thrones” är slut? Ja, det leder naturligtvis inte till någon stor tomhet eller existentiell kris att serien är slut, så oumbärlig har den inte varit. Det finns många andra serier att följa, man upptäcker fler hela tiden. Men ”Game of Thrones” har helt klart varit en av de bästa. Jag tycker den fick ett värdigt avslut.
”And now the watch has ended!”

tisdag 23 april 2019

Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn


Nu går den här serien med tågminnen mot sitt slut – jag tänkte att det inlägg jag skriver nu skulle bli det sista.
Och det kanske passar att jag avrundar med ytterligare ett tågluffarminne. Tågluffen 1996 var ju vad ett av de första inläggen i serien handlade om (se tågminne 2), och eftersom just denna resa är den mest ambitiösa jag gjort med tåg, så förtjänar den att nämnas en gång till innan jag avslutar.

Men vad ska det bli för en episod från tågluffen den här gången då?
En intressant sak med tågluffarresan var ju att även fast vi åkte väldigt mycket tåg under den, från stad till stad, så är just minnena från själva tågen inte så många, utan det är mer vad som hände under stadsvistelserna som man kommer ihåg. Tågetapperna däremellan var ofta mer transportsträckor, inte minst för att vi i många fall åkte på natten – då var det ju inte så att man tittade ut genom fönstret och beundrade landskapet. Ganska synd på sätt och vis.
Fast det finns ju naturligtvis undantag. Dels för att det naturligtvis gick att få vissa intryck även när vi satt på ett nattåg. Men det var också vissa av sträckorna vi reste på dagtid, och då kunde man ju uppleva länderna vi reste i på ett annat sätt.
Det främsta exemplet, och tillika den mest angenäma delen av hela tågluffen sett till själva tågresandeaspekten, var när vi var i Ungern. Ja, Ungern och tågresande i Ungern lite allmänt kan jag berätta om, det blir bra.

Från början hade jag och de två kompisarna inte ens tänkt tanken att åka till Ungern. Vi inledde hela tågluffen med att resa med nattåget från Skåne ner till Prag – så långt hade vi planerat redan innan vi gav oss iväg, och i Prag stannade vi ett par dagar. Vad vi skulle göra efter Prag var däremot ovisst. Sista kvällen innan vi skulle åka vidare satt vi därför i vårt rum på vandrarhemmet i Prag och tittade i tidtabellen och kartan och funderade. En av mina kompisar fick syn på namnet Budapest på kartan och undrade: ”Budapest, vilket land ligger det i?” ”Ungern”, svarade någon annan av oss, förmodligen jag, jag är en ständig geografisk besserwisser.
Och då kom det, bara så där: ”Ska vi åka dit?”
Vi tittade på varandra. ”Okej, det gör vi!”
Så var det bestämt. Riktigt så där spontant som det ska gå till när man tågluffar. Budapest blev nästa mål, och följande kväll satte vi oss på ett nattåg från Prag och for dit, via Slovakien.

Vår entré i Ungern var tämligen brutal, kan man säga. Eller i alla fall så var de ungerska tulltjänstemännen brutala.
Det var mitt i natten, vi satt i vår kupé och halvslumrade, och så saktade tåget in och vi var framme vid gränsen Slovakien-Ungern. Tidigare på natten hade vi passerat den tjeckisk-slovakiska gränsen, nu var det dags för en till. Vi började kunna det där. Snart skulle det komma gränsvakter och be att få se våra pass.
Och vi hörde att de var på väg. Där satt vi i mörkret i kupén, det var nattsvart och ganska tyst i vagnen, men vi hörde klampande steg, det bullrande ljudet av en dragdörr som drogs åt sidan, och dämpade röster någonstans från en annan kupé längre bort i vagnskorridoren. Mörka, höga röster, fast än så länge lät det ju ganska svagt. De tystnade. Sedan kom det igen: ljudet av en dragdörr, rösterna, och den här gången ett snäpp närmare eftersom vakterna kommit till nästa kupé. De närmade sig oss.
Några gånger till fortsatte det. Steg, en dörr, röster, tyst igen, lite högre för varje gång. Jag satt där och väntade på att turen skulle komma till oss. Den som varit ombord på ett nattåg som passerat en gräns känner säkerligen igen känslan. Det är också ungefär den stämningen som råder i den tredje Harry Potter-boken, när Harry och de andra sitter på Hogwartsexpressen och de märker att någonting håller på att hända och så är det dementorerna som kommit ombord på tåget. Kanske är det mer kusligt i boken förstås, men det där att sitta i kupén och vänta på någon som oundvikligt nalkas genom korridoren, det är samma fenomen.

En dementor gör sin entré i Harrys tågkupé. Stillbild från filmen ”Harry Potter och fången från Azkaban”.

Nu slutade vår väntan i alla fall brutalt, med att vår korridordörr inte bara drogs upp utan nästan vräktes upp, med ett fasligt bullrande oväsen, och där i mörkret stod ett par passpoliser och riktigt vrålade:
”Passports! Passports!”
Eller vad det nu var de sade. Det lät mer som ett oformligt rytande, men någonting med ledet ”pass” kan ha funnits med i det rytandet. Jag minns att jag reagerade på det – det var verkligen ingen hövlig uppmaning att visa fram passen, utan här var det militärisk disciplin direkt. Lyckligtvis hade vi passen till hands och kunde visa upp dem fort, annars hade vi nog varit illa ute. Och sedan försvann de mörka skepnaderna igen och fortsatte sin vandring i tågkorridoren, och efter en stund satte sig tåget i rörelse igen och vi var i Ungern.

Passkontrollanterna var inte det enda som kändes exotiskt med Ungern. Landet i fråga är fascinerande att komma till, inte minst för det där lustiga språket de har. Jag skulle mycket gärna lära mig ungerska för att det är så annorlunda (och vackert). Det är inte mycket man begriper av skyltar och anslag … på så vis känns det som man är i Europa men samtidigt inte när man går omkring i Budapest.
Rent järnvägsmässigt var det också en annan detalj med Ungern och Budapest som jag fäste mig vid och roades av. På Budapests största station, Keleti, finns det naturligtvis högtalare med röster som läser upp meddelanden, som på alla stationer. Men något som definitivt inte finns på vilken station som helst, det var den lilla ljudsignal som föregick meddelandena och talade om att nu kommer det information. Den signalen var inte bara ett enkelt ”bing-bong” utan en hel liten trudelutt. Som jag och kompisarna tyckte lät väldigt rolig. Något liknande hade vi inte hört.
Jag kom också rätt snart på vad jag tyckte att den där melodin påminde om – nämligen ”Hej tomtegubbar”! Närmare bestämt de åtta första tonerna i den sången. Om man tänker sig ”Hej tomtegubbar slå i glas–”, och slutar där, och tänker sig den snutten framförd av någon sorts snabb syntifierad datorklocka, så blir det den ”viktig information”-melodi som hördes i högtalarna på Budapest Keleti. Bra, nu vet alla precis hur jag menar.
Den melodin är väldigt mycket Ungern för mig. Inte för att vi nu satt där på Keleti och väntade någon lång stund, men trudelutten hann komma tillräckligt många gånger för att det verkligen skulle sätta sig i minnet. Jag undrar om den fortfarande används där; någon läsare kanske kan berätta det för mig? En charmig detalj var det helt klart 1996 i alla fall.

När vi hade hört oss mätta på den där ”Hej tomtegubbar” så satte vi oss på tåget där på stationen och lämnade Budapest. Vi hade då inte tillbringat så många dagar där, vi var ganska rastlösa och ville vidare och ta oss bort mot Italien så smått. Men tåget vi lämnade Ungern med, för att åka till Slovenien som blivit vårt nästa delmål, det var ett dagtåg – och det var tur, för just den sträckan blev den mysigaste på hela tågluffen rent tågåkarmässigt.
Resan från Budapest till Ljubljana tog sex timmar, men under de sex timmarna kopplade vi av ordentligt där på det förhållandevis bekväma tåget, och njöt av utsikten. I alla fall gjorde jag det. Den ungerska pustan var intressant att titta ut på, med allt det böljande gröna och gula på ängarna och fälten. Sedan dök det plötsligt upp en sjö – en ganska stor sådan dessutom, och långsmal, den påminde lite om Vättern – och vårt tåg följde den sjön ganska länge utmed dess södra strand. Här blev det en utmaning för den geografiske besserwissern, för jag hade inget minne av att det skulle ligga någon stor sjö i Ungern. Men jag lade märke till namnen på de små samhällena och byarna vi for igenom: de var allesammans väldigt långa – vilket bidrog till den exotiska känslan, de där ungerska namnen – och de började nästan allihop på ”Balaton”. Då insåg jag, efter ett tag, att den där sjön måste vara Balatonsjön. Ett namn som jag faktiskt ändå hade i bakhuvudet … minnet vaknade så sakteliga.
Det var tjusigt att åka längs Balatonsjön, och som sagt, de ungerska ortnamnen var smått imponerande. Ett av dem minns jag särskilt: BALATONSZENTGYÖRGY. Hur man kan stava till eller uttala det var för mig då en gåta. Emellertid är det inte riktigt så svårt som det först ser ut: delar man upp det i tre delar framgår det mycket tydligare att namnet är bildat av Balaton Szent György, alltså Balaton Sankt Göran.


Jag tar för givet att samma sak gäller ungerska i allmänhet, att det inte är så svårt som man först tror. Som sagt, jag vill lära mig det. Och besöka Ungern igen. De må ha ett halvdiktatoriskt styre numera, men landet och dess folk och språk fascinerar och lockar mig icke desto mindre.
Efter Balatonszentgyörgy försvann Balatonsjön så småningom, och efter en stund lämnade vi Ungern och kom in i Kroatien, sedan Slovenien. Tågluffen var inte slut på långa vägar, men den ungerska etappen var det, efter att ha avrundats med en mycket behaglig resa med fina vyer.

På samma sätt som tågluffen inte var slut efter Ungern är inte min tillvaro som tågresenär över – jag tänker allt fortsätta åka tåg så ofta jag kommer åt, förhoppningsvis med fler minnen som följd – men däremot avrundar jag bloggresan med tågminnen här. Hoppas att de har kunnat glädja och inspirera någon. Jag har i alla fall haft rätt kul när jag grävt i minnet och författat dem. Får väl kanske lägga in en brasklapp om att det kan finnas en och annan detalj som jag minns fel, men upplevelserna som helhet är ändå korrekta.
Jag önskar er alla en fortsatt fin färd på järnvägar runtom i världen och på livets järnväg!


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn



onsdag 17 april 2019

Lite om synd, så här i Stilla veckan


Just nu är det Stilla veckan. Passionstiden och fastan. Det är en tid då det brukar vara rätt lågmält och mollbetonat i kyrkan och talas ganska mycket om synd och nåd.
När det gäller det temat har min andliga resa varit lite hit och dit. Det fanns en tid, mest då jag var i övre tonåren och ung vuxen, då jag inte alls tyckte om när det talades för mycket om synd och arvsynd. Särskilt jobbigt tyckte jag det var under det där året jag tillbringade i Kanada, för i den anglikanska församlingen där jag vistades hade de en tendens att väldigt ofta återkomma till hur syndig och usel människan är, och hela tiden i sina andakter betona att de inte var värdiga. Även hemma i Sverige kunde det låta på liknande sätt, särskilt i de gammalkyrkliga kretsarna. Jag upplevde att syndafixerade kristna hade en syn på människan som innebar att hon bara är ”mörker, is och sten”, och det gillade jag inte. Inte för att jag nu någonsin har tvivlat på att människan är fallen och behöver Guds nåd – det är liksom det som är poängen med hela kristendomen – men jag ville mer se det som att hon ändå har en gudomlig gnista i sig och bara behöver hjälp med att få fram den. Jag ville inte heller uppehålla mig för länge vid frasen ”alla människor är syndare”, för det var bara onödigt dystert att älta det hela tiden tyckte jag.

Numera har jag i viss mån ändrat inställning. Även om jag fortfarande tycker att den gammalkyrkliga synen kan vara något tungsint i stora doser, så är det faktiskt mer vanligt nu för tiden att jag gärna blir matad med att ”alla människor är syndare”. Jag rentav vill tänka så, därför att det ger mig en oerhörd trygghet.
Då kan man ju undra varför jag tycker så. Trygghet? Borde det inte vara tvärtom? Att jag blir mindre trygg om jag känner mig nedtyngd av synd, och mer trygg om jag slipper?
Ja, i Sverige är det ju inte precis särskilt modernt att påminna människor om att de är syndare. Tvärtom finns det i många kyrkor en tendens att undvika att prata om det. I min egen hemförsamling till exempel brukar det göras ett litet tillägg i samband med att man ber syndabekännelsen: när den är färdigbedd och före avlösningen så säger prästen ”till dig som har valt att be om syndernas förlåtelse”. Det är valfritt alltså. Man ska inte behöva känna sig som en syndare om man inte vill.
En syn som alltså finns på många andra håll också. Det är ute att prata om synd. Kyrkan ska inte skuldbelägga människor. Usch och fy för sådant. Inte är vi alla syndare jämt. Någon enstaka gång kanske.
Jag tror faktiskt att detta är fel – kanske t.o.m. mer fel än de gammalkyrkliga när de vältrar sig i talet om synd och oduglighet.
Åtminstone känner jag för min egen del att det är skönt att ha visshet om att jag är syndig och att alla andra också är det. Jag känner mig verkligen inte perfekt och tror inte att jag någon gång i detta liv kommer att känna det heller, och talet om synd blir då för mig inte dömande utan bara en lättad känsla av att man inte är ensam, att man är i gott sällskap (eller ont, om man så vill). Det blir inte heller nedtyngande, för jag vet ju att Jesus har åtgärdat synden i fråga och förlåter alla felsteg – hur många gånger som helst dessutom – och att han älskar mig och alla andra ändå och att vi är värdefulla trots synderna. Som sagt, det är just detta som är poängen med Jesus.
Jag tycker det är ganska uppenbart att det inte finns några alltigenom goda människor här på jorden, och då kan man lika gärna finna sig i det och slappna av och göra så gott man kan för att bättra sig men inte gräva ner sig när man misslyckas. Det är för mig kontentan av talet om synd, och därför känner jag mig inte nedbruten av det heller.

Den som fortfarande tycker att mitt resonemang är konstigt kan ju ta sig en funderare på hur det går om man gör på motsatt sätt – alltså att man ser det som att alla människor egentligen är goda, bara för att slippa bekymra sig om tråkig synd.
För vad blir konsekvensen då? Om man tycker att människorna är goda och kärleksfulla och att det egentligen inte finns någonting sådant som synd? Att eventuellt dåligt uppförande mest bara beror på yttre faktorer och att ingen gammaldags arvsynd är inblandad?
Jo, grejen är ju att även om man förnekar syndens existens, så finns det ju saker kvar som människan kan göra och som en del människor gör – mycket ondskefulla brott och överträdelser. Med en syn på människan som god och synden som icke-existerande, hur betraktar man de där brotten och gärningsmännen då? Jo, det måste ju bli så mycket värre för dem som gjort någonting! För de har fräckheten att med sina gärningar förstöra godheten och kärleken i världen.
Som jag själv ironiskt har skrivit i ett utkast till låttext som jag har filat på med jämna mellanrum på senare år, och inte är klar med än:
”We know there’s no such thing as sin,
but for the one who’s sinning nonetheless
it’s so much worse the wickedness.”
Följden blir att de arma stackare som faktiskt gör något ont, i en syndfri värld, måste bli bespottade och utstötta på ett fruktansvärt sätt. I brist på djävul och arvsynd blir det de som får ta hela skulden. Dömandet blir onekligen mycket värre då än det hade blivit med den ändå trots allt förlåtande inställningen att alla människor är syndare.

Det går faktiskt att se det här i samhället idag, i debatten och i medierna. Ofta när det är någon som har gjort något särskilt olämpligt – i synnerhet när det gäller sexuella övergrepp och misshandel, men även andra felsteg – så sätter profiler, debattörer och vanliga kommenterande Svenssons genast igång att överträffa varandra i tydligt fördömande uttalanden och kräkemojis. Då är det hårda bud, ingen förskoning, ingen tolerans, förövaren har bränt sina skepp för gott, han kan lika gärna dra åt h-e. Hetsjakter, drev och avståndstaganden. Det råder en strävan efter att allting måste vara ”rent” och att alla förbrytare för evigt ska rensas bort från det offentliga. En uppfattning att man inte visar offret respekt om man inte tillräckligt ursinnigt och urskillningslöst uttrycker sin vämjelse och bryter med den skyldige och allt han någonsin gjort och kan förknippas med. En syn att den där personen är kärlekslös och därför inte förtjänar att få någon kärlek själv längre. Ja, för självklart tycker man ju att man själv representerar kärleken, till skillnad från det där svinet.
Sådan mentalitet är faktiskt rätt vanlig nu för tiden: jakten på syndabockar, syndabockgrupperingar och syndabockmiljöer att demonstrativt fördöma så att man själv kan framstå som en av de rena och felfria.
För min smak och övertygelse blir denna renhetsfixering och detta villkorande av kärleken alltför fördömande och rentav fariseiskt. Utrymme för förlåtelse måste alltid finnas. En och annan kanske inte håller med mig om det (”Va? Vill du försvara en som begått övergrepp? Är du inte klok? Det kan aldrig förlåtas!”) men jo, jag tycker Bibeln är så väldigt tydlig med det, att alla synder kan förlåtas, även stora, och att det dessutom inte finns någon som är utan dem och egentligen ingen gradskillnad mellan dem heller.
Och för mig är detta en trygghet. Man kan se det som att den gamla sortens svavelpredikanter var dömande och kanske hycklande med tal om synd och skuld, men det är minst lika dömande att måla upp en bild av människans godhet och därefter stöta ut de missfoster som avviker från den bilden.
Att tro på synd och att alla människor är lika på den punkten (ett slags jämlikhet?) känns numera så centralt för mig att jag faktiskt blir direkt illa berörd av den där lilla justeringen av syndabekännelsen som jag nämnde förut, den de använder i min lokala kyrka. Även om det bara är en minimal detalj. Jag vill inte höra något om att ”välja” att få del av syndernas förlåtelse, för även om det förstås är upp till var och en om man vill ta emot Jesus, så borde inte kyrkan lätta på formuleringarna och antyda att det är okej att låta bli om man inte känner sig särskilt syndig för då är man säkert inte det heller.

Innan jag avslutar: om vi ska återgå till de där anglikanerna i Kanada och de gammalkyrkliga i Sverige, som återkom så många gånger till talet om synd, så tycker jag väl i och för sig fortfarande att de tog i för mycket. Bara för att man tror att synden finns så behöver man naturligtvis inte ha något slags erotisk besatthet av den, och fastna i värdelösheten och inkompetensen. Det blir onekligen märkligt att tänka sig hur en person med den inställningen får det i livet efter detta: kommer han även mitt i himmelens glädje, när han verkligen är rentvättad en gång för alla, att envisas med att stå och ropa ”förbarma dig över mig syndare” bara för att han kanske inte är tillräckligt ödmjuk annars?
Nej, som i så många andra fall är medelvägen den bästa, och medelvägen för mig i det här fallet är att tro att alla människor är syndare och att Jesus har fixat till det och att vi därför kan känna oss trygga och jubla och vara glada.

Salvador Dalí, ”Kristus enligt S:t Johannes av Korset”.


måndag 15 april 2019

Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte


Det är möjligt att jag inte hade gillat tåg så mycket som jag gör om jag inte haft turen att ha släktingar i Gävle.
Att jag har det, och att jag var i Gävle och hälsade på den släktgrenen ett antal gånger under uppväxten, har inte bara medfört att jag har Brynäs som mitt favoritlag i ishockey. Det har också gett mig tillfälle att då och då besöka Gävles främsta sevärdhet, tillika eldorado för tågälskare.
Ja, jag pratar naturligtvis om Järnvägsmuseet. Det är inte mer än rätt att detta smultronställe också får nämnas här bland tågminnena innan jag börjar tänka på att avrunda serien så smått (det här är det näst sista inlägget).

För den som inte vet är Järnvägsmuseet i Gävle det största och mest officiella svenska järnvägsmuseet, även om det finns järnvägsmuseer på andra orter också (bl.a. i Ängelholm). Gävlemuseet är en förnäm inrättning med stora samlingar av lok, vagnar och prylar från Sveriges järnvägshistoria. För närvarande har jag förstått att det är stängt för en långvarig renovering, men jag räknar med att det kommer att återöppnas 2020 i nygammal skepnad.
Det är långt ifrån varje gång som jag har varit på Järnvägsmuseet under mina Gävlebesök, men rätt ofta har det ändå blivit. På något sätt känns det som att en vistelse i Gävle inte är riktigt komplett om man inte fått med en visit på Järnvägsmuseet också. Känslan av ”institution och tradition” har för mig inte heller avtagit i vuxen ålder utan snarare tilltagit, då jag ju nu på 2000-talet har haft egna barn och kunnat ta med dem för att titta på tåg. (Jadå, de har minsann varit intresserade.)

Jag och två av mina barn vid besöket 2007.

Redan museets läge är trevligt, då byggnaderna ligger precis bredvid den riktiga järnvägen där tågen med jämna mellanrum susar förbi uppe på sin banvall på väg in till och ut från Gävle Central. En perfekt inramning.
Även om det sedan finns ganska många gamla vagnar och annat uppställt utomhus på museiområdet, så är det man framför allt gör på Järnvägsmuseet att gå igenom de sex stora fordonshallarna (i sex gamla lokstall) där man får följa utvecklingen för Sveriges tåg och järnvägar genom decennierna, från de första primitiva försöken omkring år 1850 till mer modern tid. Det är alltid lika intressant. Jag har särskilt en förkärlek för linjekartorna där man ser hur Sveriges järnvägsnät vuxit mer och mer (och sedan krympt igen, dessvärre).
Att läsa på skyltarna och studera gamla järnvägsföremål (stoppbommar och ställverk och urgamla tidtabeller och vad det nu kan vara) är givande i sig, men allra bäst är naturligtvis att ta sig en titt på själva loken och vagnarna. Här är en otroligt positiv detalj att det faktiskt i de flesta fall är tillåtet att klättra upp på fordonen och gå in i dem. På den punkten blir jag nog aldrig riktigt vuxen … än idag uppskattar jag storligen att gripa om ett handtag och häva mig upp längs stegkramporna och klampa in i den svarta, metalliska förarhytten till ett lok från 1800-talet. Och även när man inte får gå in är det nog så trivsamt att kika in genom fönstret till den pråliga, sidenklädda kungavagnen.
Min allra främsta favorit av loken och vagnarna i de sex hallarna är annars fängelsevagnen. Den är från slutet av 1800-talet tror jag, och jag minns att jag redan som väldigt liten var fascinerad av att kika in i den mörka, unkna cellkupén med ett litet galler för dörren. Inte minst för att man verkligen kunde skymta en dömd brottsling som satt inspärrad där inne!
Ja, för Järnvägsmuseet har ju också den charmerande egenheten att det finns vaxdockor uppsatta på olika ställen i tågen och biljettluckorna och andra ställen: dockor uppklädda i tidstypiska kläder – lokförare och konduktörer och stinsar och rallare – så att det går ännu bättre att känna atmosfären från en svunnen järnvägstid. Dockorna är egentligen inte några mästerverk, men tillräckligt bra för att upplevelsen ska fungera.

Dottern vid besöket 2012 (lite mindre på den tiden ...) vid den gamla biljettluckan med biljettförsäljardocka.

Samma sak gäller ljudeffekterna som också finns med. När det gäller fängelsevagnen så ser man inte bara fången som sitter där inne i cellen, utan man hör honom också: på en burkig ljudfil hörs suset och dunket från tåget som far fram, och någonstans från en dold högtalare i vagnens dunkel hörs det en dov, knarrig röst som säger ”Släpp ut mig!” och förolämpar fångvaktarna. Mycket suggestivt.
Nu är ju förstås frågan om de där primitiva ljudeffekterna, som från början förmodligen spelats in på kassett för länge sedan, kan imponera på nutidens barn som bombarderas med ljud och ljus från första början på datorer och surfplattor. Jag blir inte förvånad om ljudinspelningarna tagits bort när Järnvägsmuseet öppnar igen 2020. Men mig gjorde det intryck på, det där ”Släpp ut mig!”, och mina barn var faktiskt tillräckligt o-datoriserade för att ta vissa intryck de också när de var små och fick se fängelsevagnen för sådär tio år sedan.

En egenhet med Järnvägsmuseet är att det sällan verkar vara särskilt välbesökt. Jag vet inte hur det är när det verkligen är högsäsong mitt i sommaren, men vid nästan samtliga tillfällen jag har varit där har det känts som man nästan har haft hela museet för sig själv. Det är väl på ett sätt dystert, i och med att man undrar om verksamheten verkligen går ihop och det inte finns nedläggningsrisk, men samtidigt har det ju varit en fördel att få gå omkring och titta på museet väldigt ostört. Det har nästan rentav varit extra stämningsfullt att höra ekot av sina egna steg bland vagnarna i de väldiga utställningshallarna. För att inte tala om att barnen har kunnat ägna sig åt Märklin-tåg och träjärnvägsskenor i lekrummet utan att behöva konkurrera med andra barn om det roliga!
Jag minns att vid ett av besöken på museet när jag var barn, så var det också så där folktomt … men farbrorn som skötte om minitåget ute i museiparken, han var hygglig nog att låta oss åka en sväng med det tåget fast det bara var vi. Jag och mina syskon satt helt själva ombord när han körde omkring oss i ”lilleputtetåget”, som var vårt eget ord för den sortens fordon. En mycket positiv upplevelse. Ödsliga museer har sin charm.

Det sista jag ska nämna om Järnvägsmuseet är dess museishop, som jag som vuxen har utforskat närmare. Där kan man göra roliga fynd av originella souvenirer, inte minst den autentiska tågrekvisita som finns till försäljning. Vid ett tillfälle inhandlade jag två sådana där gammaldags små bleckplåtskyltar som satt vid fönstren på tågen i äldre tider: ”Luta Er inte ut” fungerade ju väldigt bra att sätta på fönsterbrädan i den högt belägna lägenhet i Göteborg där jag bodde just då, och en liknande effekt blev det av den klassiska ”Kasta ej ut föremål som kan vålla brand eller annan skada”.
Och än idag har vi i vårt köksskåp fyra muggar från Järnvägsmuseet med charmiga, åldersstigna tågskyltstexter, att roa våra gäster med. Ja, ni kan se själva här nedan.


För att inte tala om den där tröjan med det underbara mottot ”Var inte alltför optimistisk – ljuset i tunneln kan vara ett tåg”. Ett citat som tillskrivs Kafka, och nu tror jag inte att han har sagt det, men det är roligt oavsett vem som har sagt det.
Eller den klassiska gamla järnvägskartan från 1980-talet, som jag alltjämt har uppsatt på dörren till mitt arbetsrum … nej, jag skulle nog aldrig komma till slutet om jag gav mig på att räkna upp allt härligt järnvägsrelaterat krimskrams man kan komma över i Järnvägsmuseets butik.

Sammanfattat så är Järnvägsmuseet ett fantastiskt ställe, och jag har en känsla av att jag fortfarande inte har upptäckt allt heller, särskilt inte i utomhusdelen, trots mina många besök.
”Släpp ut mig!” säger den inspärrade fången i fängelsevagnen, men från Järnvägsmuseet i Gävle har jag då ingen större lust att bli utsläppt.


Samtliga delar i denna serie:
Tågminnen – 1. Inledning och ett första nostalgiutbrott
Tågminnen – 2. När jag blev förolämpad av en skäggig biljettförsäljare
Tågminnen – 3. Ett litet okänt tåg ut på mossen
Tågminnen – 4. En strandsatt elvaåring i Nässjö
Tågminnen – 5. Ett kristet ungdomsgäng som skämde ut sig
Tågminnen – 6. Den godaste koppen kaffe
Tågminnen – 7. Smalt spår till vik i väster
Tågminnen – 8. Släpp ut mig! Eller också inte
Tågminnen – 9. Avslutning: Vrålande passpoliser, tomtegubbar och långa ortnamn