Oro

Nej, jag syftar inte på det spanska ordet för guld. Inte heller på det serbiska ordet för folkdans. Jag syftar på känslan av oro.
Det är något som jag alltid har dragits med, ibland mer, ibland mindre, men den har alltid i någon mån funnits där. För det mesta har det alltid funnits något som jag gått och oroat mig för. Naturligt nog, för det är det väl många som gör. Ändå inbillar jag mig gärna att just jag är särskilt bra på att oroa mig, att det är ett släktdrag eller något.

(Detta är ett mycket personligt inlägg som jag väntat några veckor med att lägga ut, men nu gör jag det.)

Jag har på sistone reflekterat över de orosmoment som är vanligast att jag har. En sak är lite intressant med dem, och det är att när jag säger vad jag oroar mig mest för, så kan man se det på två olika sätt. Det är nämligen skillnad på det som jag fruktar allra mest och det som jag oftast bekymrar mig för att det ska hända. Om jag går igenom mina främsta orosmoment så har den skillnaden en viss betydelse.
För med den första definitionen är det ingen tvekan om vad mitt största orosmoment är: det är självklart att Isak, Lydia eller Adam ska avlida/omkomma. Det är den värsta tänkbara mardrömmen, att katastrofen ska drabba barnen. Men det brukar jag av någon anledning ändå inte gå omkring och vara särskilt bekymrad över till vardags (såvida jag inte får syn på Adam klättrande på ett livsfarligt sätt, eller liknande…). Kanske är det för att det är så särdeles hemskt att föreställa sig att jag förtränger det, eller för att det inte är lika sannolikt som en del andra otrevliga tänkbara händelser. De enda tillfällena då jag på allvar drabbas av den oron är när jag läser någon tragisk nyhet eller artikel om omkomna/dödssjuka barn och dödsfall som splittrat familjer, och får en ytterst obehaglig ilande känsla av hur det skulle vara om det varit mina barn.

Så oron för barnens liv kommer nog snarast på fjärde plats på en lista, om man ser till vad jag oftast bekymrar mig för, rent frekvensmässigt. De tre orosmoment som kommer före är dessa (som åtminstone i ett fall är avsevärt mindre traumatiskt, men icke desto mindre en mardröm):

Oron för att Jemima ska råka illa ut. Eftersom det känns mycket mer sannolikt än att barnen gör det. Jag har faktiskt en tendens att bli nervös när hon är ute och kör och dröjer lite med att komma hem, vilket är ganska vrickat eftersom hon då ofta har barnen med sig och de alltså är lika utsatta för faror… men å andra sidan kör hon ganska ofta helt ensam också, inte minst vissa kvällar när hon jobbar. Dessutom har vi ju det där att Jemima har opererats för sina sköldkörtelproblem och fortfarande inte har det där sköldkörtelhormonet riktigt i balans, och att hon faktiskt har haft en tumör där, även om den är borta nu. Jag bekymrar mig kort sagt för hennes hälsa, lite titt som tätt. Särskilt de dagar då hon verkar hypertrött eller så.
Men nu ska jag inte uppehålla mig för länge vid hustruns privatliv och åkommor utan bara konstatera att henne oroar jag mig rätt ofta för. Vidare har vi:

Oron för att jag ska bli arbetslös. Det är den oron som jämfört med det andra snarast är en bagatell, men det är en tanke som jag verkligen inte står ut med. Jag har varit arbetslös tidigare och det var otrevligt. Det jobb jag har nu fick jag tack vare en god portion tur, och om jag blir av med det kan det bli ganska svårt att hitta ett annat. Den långvariga arbetslöshet som då blir följden kommer att leda till svåra ekonomiska omställningar och en genast mycket mer osäker tillvaro för familjen. Plus en massa kontakt med a-kassa och arbetsförmedling och sådana inrättningar som jag helst vill undvika.
Risken för detta är nog egentligen inte så hög, för mina chefer har sagt att de är nöjda med mig och de verkar angelägna om att ha mig kvar. Men det kan ju till exempel hända att firman går omkull (trots allt är det finanskris), eller att jag klantar mig så till den grad att en "timeout" är det enda tänkbara. Man vet aldrig. Det där är ett område där jag har gott om tvångstankar.
Slutligen:

Oron för att barnen ska bli mobbade, missanpassade eller på annat sätt utanför. Det känns mer befogat att oroa sig för det än för deras överlevnad. Snart ska de på allvar in i skolvärlden och den kan vara tuff. Hur kommer Isaks, Lydias och Adams personligheter att bemötas där? Blir de totalt missförstådda av alla andra (inklusive lärarna)? Blir de riktiga särlingar, i negativ bemärkelse, som utsätts för utredningar och får diagnoser och stämplas för livet?
Jag reagerar alltid väldigt snabbt och automatiskt med olust varje gång jag konstaterar att barnen beter sig udda eller avvikande ihop med andra barn. Jag känner då att jag allra helst vill att de ska smälta in fullständigt och göra och vara precis som alla andra. Inte därför att jag har något emot att de är som de är, för egentligen tycker jag ju att man ska få vara sig själv och att det är bra att folk är olika, men därför att jag oroar mig för hur de andra barnen (och de vuxna) ska reagera och om det redan nu är kört med mina barns sociala kompetens.
Kalla mig gärna nojig, det är jag nog också, men så är också det där det tredje av mina Top 3-orosmoment. Jag står inte ut med tanken på att barnen blir olyckliga, jag vill undvika det till varje pris, det är hela saken.

Ja, det här är alltså mina stora orosmoment. Jag har ett antal små också, men dem är det knappast lönt att börja räkna upp nu, kanske en annan gång.
Man kan tycka att det är fånigt av mig att ha dem, för egentligen är jag lyckligt lottad. Många, många människor har det värre ställt än jag både sett till känsloliv, relationer, ekonomi och sociala förhållanden. Synd att jag ändå oroar mig då.
Tyvärr är jag heller inte särskilt bra på att lägga orosmomenten i Guds händer och sedan slappna av, vilket man väl borde kunna göra om man är kristen (Jemima till exempel har ofta varit bra på det). Jag fortsätter att bekymra mig, för jag vet ju att man inte automatiskt är helt skyddad mot alla faror och sorger bara för att man är kristen (det är ansvarslös och stöddig framgångsteologi att tänka så) och då blir den där tanken om Guds beskydd och omsorg genast lite uddlös. För logiken säger att även om katastrofer kanske kan vara lite mindre sannolika för kristna så kan de hända kristna också.
Inte så att jag inte tror på Guds omsorg och att man har en hand att hålla i, det är bara lite svårt att helt förlita sig på det, så att säga.
Men jag får väl fortsätta försöka... och kanske lite oftare upprepa mitt personliga bibelord (alltsedan barndomen) Joh 14:27, "Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er, jag ger er inte det som världen ger, känn ingen oro och tappa inte modet".

Bibeln på landsbroiska

Häromveckan fick jag en något lustig tanke, som bara slog mig en kväll när jag precis hade läst ett stycke ur barnbibeln för mina små och stod och diskade Adams vällingflaska.
Jag tänkte tillbaka till min gamla hemort Landsbro, och den mycket breda småländska dialekt som många av ortsborna talar där, och så föreställde jag mig att det bibelställe som jag precis läst om i barnbibeln citerades på denna Landsbrodialekt. Det blev väldigt kul när jag föreställde mig det, faktiskt.
Och sedan spann jag vidare lite grann på detta, och kan nu därför stolt presentera några klassiska ställen ur skriften i en ny språkdräkt. De kommer här nu i en version på klingande landsbroiska. För varför ska inte även Landsbrobor få höra ordet på sitt eget tungomål…?
Lägg märke till att jag i detta fall ser landsbroiska som just ett eget språk, och därför har gett det en egen standard för stavning, som stämmer bättre med uttalet. Det typiska skorrande r:et motsvaras där av ett diakritiskt ř. (Observera också att vokalen ö på landsbroiska nästan alltid uttalas slutet, som i rikssvenskans öga, och mycket sällan öppet som i öra.)

Folk kom te Jesus me luvař föř att han sulle řöřa ve dom. Men lääjungâ skjuffa dän dom. Nä Jesus så dä blev han aaj, å sa: ”Låt luvâ kjomma te mee, å hinnřa dom inte. Gjuss řike tillhöř såna som dom. Ja säeř te eř, så ja göř, att den som inte tař emot Gjuss řike som en luv kjommeř allři in däeř.” Å han to luvâ i famnen, la händeřâ på dom å välsignade dom.

Mens dom åt sa han: ”Ja säeř te eř, så ja göř, att en av eř sa föřåda mee.” […] Judas, som sulle föřåda han, sa: ”Dä ä la inte ja, dö?” Jesus svařade: ”Dä läř dä va.”

Oåmen va listiast av alla vilda juř som Heřen Gjud hade jott. Den fřågade käřingâ: ”Hař Gjud vääkligen sagt att ni inte fåř äta av nått třäd i třägåden?” Käřingâ svařade: ”Vi fåř äta fřukt fřå třäden, men om fřukten fřå třädet mitt i třägåden hař Gjud sagt: Ät den inte å řöř den inte! Göř ni dä kommeř ni å dö.” Oåmen sa: ”Ni så inte alls dö. Men Gjud vet att den da ni äteř av fřukten öppnas eřa ögon, å ni bli som gjudař å föřstå va som ä gjôtt å va som ä katigt.”

Så kan det se ut.
Är det någon som nu tycker att det är vanvördigt av mig att hålla på så här och driva gäck med bibeltexterna (och med Landsbrodialekten för den delen)?
Tänk då på en sak – att när Bibeln för första gången översattes till italienska, så var förmodligen åtskilliga katolska präster och prelater skeptiska på precis samma sätt. De tyckte nämligen att italienskan bara var en ful och vulgär folklig version av latin, såväl i tal som i skrift, och att se bibeltexterna uttryckas på det tungomålet väckte säkert samma reaktioner hos dem som landsbroiskan gör hos er nu.
På så sätt kan den här ”översättningen” faktiskt vara lite tänkvärd, även om jag förvisso i första hand har menat att skämta.
Språket förändras och utvecklas, och det måste det få fortsätta göra, även i heliga skrifter. Ibland glömmer man nästan bort det.

Mest om fotboll (så det är väl inte så jättekul att läsa)

Jaha, så var den svenska fotbollssäsongen slut. Den slutade inte precis som jag ville. Kalmar blev av med sitt SM-guld och det dessutom till AIK… och som kronan på verket lyckades Djurgården resa sig till slut även i kvalet igår, precis när jag hade börjat hoppas på att de verkligen skulle åka ur. Det var för bra för att vara sant. Och tråkigt för min hustru som håller på Assyriska.

En liten extra besvikelse var att nämnda Djurgården nu ändå inte bytte plats med sitt tidigare farmarlag Åtvidaberg, som jag skrev om i augusti (nu spelar de i allsvenskan båda två nästa år). Sedan stämmer nu inte längre heller min flotta sportsliga/politiska teori, som jag inte tror att någon annan kommit på: nämligen att den som är Sveriges statsminister alltid får se sitt favoritlag i fotboll åka ur allsvenskan under sin tid vid makten. Det har stämt för både Göran Persson (Norrköping 2000), Carl Bildt (Halmstad 1991) och Ingvar Carlsson (Elfsborg 1987), och det hade stämt även för Olof Palme om han inte blivit skjuten ett halvår innan hans lag åkte ur (Djurgården 1986). Längre tillbaka i tiden än så har jag inte kommit i mina efterforskningar. Men i alla fall så håller Fredrik Reinfeldt på Djurgården, och att de nu lyckades hänga kvar sabbar min teori. Såvida inte Reinfeldt sitter kvar efter valet förstås, då finns chansen kvar. Man får hoppas på det…

Som synes har jag svårt för Djurgården i fotboll. Jag har svårt för Stockholmslag över huvud taget, men det har väl redan framgått. Underligt nog är den anti-känslan lite olika stark beroende på vilken sport det gäller: i bandy avskyr jag Hammarby, men i fotboll har jag lättare att fördra dem och ser hellre dem och AIK i högsta serien än Djurgården – samtidigt som jag kan tåla Djurgården i ishockey men däremot inte kan med AIK i samma sport.
Kan dock inte påstå att jag gillar något stockholmslag så där jättemycket. Klubbar som haussas upp av flåsande hysteriska medier, och dessutom nästan alltid representerar en väldigt kommersiell syn på sporten, står inte högt i kurs hos mig. Det är förklaringen.
I fotboll är det Djurgården som är mitt främsta hatobjekt. Förmodligen var det min (på sistone hysteriskt intensiva) önskan att se dem degraderade som gjorde att högre makter bestämde sig för att någon med min skadeglädje inte ska få ha så roligt. Ett rättvist beslut av högre makter kanske. Men när djurgårdsfansen igår firade genom att slå ner Assyriska-spelare fick man ändå bita ihop tänderna ordentligt och muttrande gå och gräva ner sig. Visst hade väl allsvenskan varit bättre utan de där…?
Dessutom hade det varit väldigt skönt att få den där satsningen från Tommy Jacobson uppskjuten ett år. Alltså han som förmodligen kommer att köpa in sig som Djurgårdens ordförande och pumpa in en massa pengar i klubben. Hade de åkt ur nu hade det inte märkts direkt, men nu blir det miljonregn och storsatsning i DIF redan nästa säsong, räkna med det.

Och det är egentligen detta jag mest tänkte kommentera på bloggen idag (men nu har jag i och för sig redan skrivit alldeles för mycket…ordbehandlardiarré igen).
Samtidigt som jag sitter och grämer mig över att Djurgården klarade sig kvar, är det säkerligen många krönikörer som tvärtom anser att det är till fördel för svensk fotboll att Djurgården finns i allsvenskan. Tack vare publiksiffror och sådant förstås, som Stockholmslagen alltid är bäst på. Det verkar vara det enda som räknas, att höja publiksnittet. Lag från små orter göre sig därför icke besvär.
Hade också på Radiosporten häromveckan och hörde en ”fotbollsforskare” som kommenterade det där med Tommy Jacobson. Han för sin del tyckte att det absolut behövs mer av den sortens tänkande som gör att en miljonär kan köpa sig en plats i en fotbollsklubbs styrelse. Eftersom det är så man tänker ute i Europa. Svensk klubbfotboll ligger väldigt mycket efter just nu och kan aldrig hävda sig och är väldigt gammalmodig, till och med jämfört med Danmark och Norge, menade experten… och han tyckte att vi måste börja göra något så att inte alla svenska talanger flyr Sverige redan i späd ålder och vi får en helt urvattnad allsvenska utan publik och profiler.
Ja, så tyckte den snubben, så han är väl nöjd idag nu då antar jag.

Jag håller inte med honom ett dugg. Jag anser i flera frågor att Sverige har fel och resten av världen rätt (som i synen på musiken i Eurovision Song Contest, eller när det handlar om vissa PK-reformer inom kyrkan…) men i det här fallet är det vi som har rätt och omvärlden fel, enligt mig. Jag vill inte att svensk klubbfotboll ska bli som ute i Europa och svämma över av äckligt stora pengabelopp, klubbar i bolagsform, täta investerare och sponsorer som kräver resultat, en massa råkommersiell merchandisingverksamhet, resurser som bara finns i storstäder så att mindre orter lämnas utanför, och ekonomiskt prat om ”affärsidén” att ”sälja” en ”idrottsupplevelse”. De sportsliga resultaten blir nästan betydelselösa i ett sådant sammanhang.
Det hör inte ihop med det gamla idrottsidealet, och det är det idealet som jag vill att svensk fotboll ska behålla. Det behöver inte vara stort och fläskigt, det behöver inte nödvändigtvis vara publiksiffror över 40 000 i varje match, det behöver inte vara stora stjärnor i lagen och framgång i Champions League. Allt som behövs är lag som i slutändan kämpar om titeln ”Sveriges bästa fotbollsklubb”, det är en ärofylld titel som i sig borde kunna skapa intresse och dramatik så det räcker, och för det behövs inte något av allt det där andra. Snarare är det en fördel om kampen om titeln som Sveriges bästa fotbollsklubb sker nära inpå gräsrötterna.
Visst är det tråkigt om svenska fotbollsspelare alltför tidigt lockas till de stora klubbarna utomlands, men helt tömda kan väl de svenska lagen aldrig bli…

För övrigt ska djurgårdare och andra förespråkare för den stora europeiska modellen hålla tyst med argumentet att ”svenska klubbar måste vara köpstarka, för annars blir Sverige utarmat på bra spelare”. Eftersom utarmning är precis vad de själva sysslar med när de tömmer landsortsklubbarna på deras bästa spelare.
Likaså kan de hålla tyst med argumentet att det är bra med storstadslag i allsvenskan eftersom de har bättre publik. En enkel division mellan en klubbs publiksiffror och antal invånare på orten ger omedelbart resultatet att det är de mindre lagen som har den bästa publiken. Stockholm, Göteborg och Malmö kommer inte i närheten av publiken i Mjällby och Åtvidaberg, sett till hur stor andel av befolkningen som går på fotboll. Så det så.

Att just Mjällby och Åtvidaberg finns i allsvenskan nästa år är, som jag sagt tidigare, en stor ljuspunkt. Tyvärr finns nu även Djurgården med i allsvenskan, och det besvärar mig eftersom de alltså representerar den främmande och felaktiga synen på fotboll. Får sådana som Djurgården bestämma så förlorar Sverige hela sin fotbollssjäl. Därför spelar det ingen roll att de egentligen också själva har en stark fotbollstradition. Så som de beter sig just nu (såväl klubbledning som supportrar) vill jag inget annat än ha dem degraderade. Bort med dem bara! Ut! Ut! Ut! De kan kanske få komma tillbaka när de lärt sig sätta traditionen högre än pengarna, och när media lärt sig att behandla alla klubbar lika i sin rapportering.

Ja, förhoppningsvis kan denna drömdegradering bli verklighet om Fredrik Reinfeldt fortsätter vara statsminister.
Apropå det förresten, är det någon som vet vilket lag Thorbjörn Fälldin håller på? Han är tydligen från Västernorrland så han kanske håller på IFK Sundsvall? I så fall stämmer min ”statsministerteori” på honom också för de åkte ur allsvenskan 1981.

Valet nästa höst

Det pratas ganska mycket om Sverigedemokraterna just nu. Inte minst på Facebook, där den där gruppen ”Sverigedemokraterna i riksdagen – Nej tack” tydligen håller på att växa explosionsartat.
Jag har själv fått inbjudan att gå med i den, men är ännu inte riktigt säker på om jag ska det. Nog för att jag skulle ogilla kraftigt om Sverigedemokraterna satt i riksdagen, den saken är klar, men om de verkligen blir inröstade dit på demokratiskt sätt av väljarna så kan man ju egentligen inte ifrågasätta det. Som jag tycker att en del i den där Facebook-gruppen verkar göra… de vill snarast streta emot med näbbar och klor för att hindra att sd tar plats, på ett sätt som inte känns riktigt sakligt.

I alla fall så har det där otrevliga partiet (för det tycker jag att de är) varit på tapeten även uppe bland de olika partiledarna på sistone. De har nämligen börjat inse att Sverigedemokraterna kan komma att bli vågmästare i riksdagen nästa höst, och då måste de ju tänka ut någon strategi för hur de ska hantera det.
Det skulle onekligen bli en mycket intressant situation om varken v-s-mp eller m-fp-c-kd fick egen majoritet, samtidigt som sd tar sig in. Jag har tänkt den tanken förut, och varit så otäck att jag nästan har önskat att det ska gå på det sättet, bara för att det skulle vara rätt komiskt att se alla förskräckta reaktioner från de andra partierna och allt kaos som uppstår när man nu ska försöka bilda en regering. :)
Men nu har jag inte riktigt denna skadeglada förtjusning längre, för när man tänker på det så kommer en sådan situation att bli rent förfärlig.

Tänk själv om högersidan får 48 %, vänstersidan 47 % och Sverigedemokraterna drygt 4 %. Då har egentligen de borgerliga vunnit, men de kommer inte att kunna bilda någon regering – för då blir det med hjälp av sd som den regeringen röstas igenom, och då kommer de borgerliga att under de närmaste fyra åren bli riktigt rejält trakasserade av vänstersidan för att de ingått partnerskap med de främlingsfientliga. Lita på att s, v och mp (liksom all vänsterorienterad press) kommer att utnyttja det i sin retorik och prata om att borgarna ”visar sitt sanna ansikte” och sådant där… ett sådant slagläge väger kanske rentav upp att de förlorade valet.
En lösning för de borgerliga kan förstås vara att några av dem eller alla fyra vänder sig till miljöpartiet för att bilda regering, vilket också var vad de pratade om häromdagen. Men nu har miljöpartiet sagt att de inte tänker gå med på några sådana regeringsförsök, och det kan jag mycket väl förstå. De skulle säkert njuta av en maktsituation där de kan hånle i mjugg och säga till alliansen att ”nej, med oss får ni inget samarbete, vänd er ni till era vänner Sverigedemokraterna istället”. Så står den borgerliga alliansen där med ett mardrömslikt val: antingen bildar de regering med stöd av sd, med ovan nämnda följder – eller så blir det ingen regering alls, parlamentarisk kris uppstår och nyval utlöses. Och i det nyvalet har s, v och mp förmodligen goda chanser att ta hem spelet till slut i alla fall.
Ett mycket fult politiskt spel, men dessvärre fullt sannolikt.

Vad händer då om det blir vänstersidan som vinner valet på samma sätt, utan egen majoritet och med sd som tungan på vågen? Blir det inte motsatta förhållandet då?
Nej, för i det fallet så kommer alliansen att upplösas, och antingen folkpartiet eller centern kommer sättande och erbjuder sig att stödja s, v och mp i en regeringsbildning. För det är faktiskt så att det även i det fallet är alliansen som har pressen på sig. Erbjuder de sig inte att samarbeta med vänstersidan, så kommer det att uppfattas som att de tillsammans med Sverigedemokraterna stjälper ett nytt förslag till vänsterregering. Då blir följden densamma för deras trovärdighet, och de spelar sina motståndare i händerna. De har inget val, de måste splittras i detta läge. Och det alliansparti som går över till fiendesidan kan till råga på allt inte förhandla sig till särskilt mycket, för varje försök att streta emot kommer även det att tolkas som att de borgerliga och sd tillsammans sabbar den nya regeringen.

Ja, egentligen är det högst otrevligt att det ska kunna gå till på det här sättet och att ett parti som Sverigedemokraterna ska ha sådan makt enbart genom att finnas till (för själva står de ju helt passiva genom hela denna eventuella parlamentariska kris).
Det är unket att alliansen så desperat ska behöva hävda sitt avståndstagande från sd, trots att ingen egentligen borde tvivla på att de tar avstånd. Att de måste väga varje ord på guldvåg och att de måste akta sig hypernoga för att någonsin kunna kopplas ihop med Sverigedemokraterna. Nu tycker jag förstås att de ska undvika kontakt med det där partiet, men att situationen ska behöva gå till sådana ytterligheter som jag beskrivit nu, det är inte bra.
Allt beror egentligen på att vänsteropinionen i Sverige är så extremt angelägen om att kunna bunta ihop allt som befinner sig längre högerut med ren högerextremism. Det är likadant på många andra områden, som t.ex. (som jag sagt i flera tidigare inlägg) att konservativa kristna buntas ihop med fascister så länge de inte innerligt och uttryckligt lyckas bevisa motsatsen. I den socialistiska världen ska allting polariseras, generaliseras och målas upp i svartvitt så långt det bara är möjligt. Jag hade föredragit ett något mer sansat och nyanserat debattklimat, där det faktiskt är genomförbart att man samarbetar över blockgränserna för att stoppa Sverigedemokraterna (och för den delen främlingsfientlighet och fascism överlag) istället för att de används som slagträ. Då får de ju som sagt det inflytande man inte ville att de skulle ha.

Hoppas att jag har fel om det här. Vi får väl se efter valet om ett år.

Ilsket utbrott mot Google Translate

(OBS! Besserwisservarning på detta inlägg!)

”I Have A Dream” är en låt av Svenska popgrupp ABBA. Sången skrevs av Benny Andersson och Björn Ulvaeus Och togs från koncernens 1979 album ”Voulez-Vous”. Anni-Frid Lyngstad sjöng den sång. […] ”I Have A Dream” var ABBA:s sista singelsläpp under 1970-talet, det decennium då de uppnått tvekan mer kommersiell framgång än någon annan populärmusik agera i världen. […] I Storbritannien, den enda utfärdades i en överdådig gatefold hylsa avsedd som en souvenir för brittiska fans som hade deltagit i Wembley konserter.”

Tyckte ni att ovanstående text var skriven på god svenska? Gick den att förstå helt och hållet? Inte det? Lyd då ett gott råd och akta er för att använda Google Translate.
Texten är nämligen översatt från engelska med hjälp av denna ”finurliga” tjänst – från början kommer den från engelska Wikipedia.
Personligen anser jag att Google Translate är i bästa fall skrattretande, i sämsta fall värdelöst. Det är klart att det nog finns översättningsmaskiner som presterar ännu sämre, jag tror nog att Google har gjort sitt bästa och ett visst sammanhang får man ju när man läser, så de har lyckats relativt bra. Faktum är att de har använt metoden "statistisk maskinöversättning" med en enorm textkorpus som ska hjälpa till att göra översättningarna bättre, och det kan ju låta förtroendeingivande.
Men som ni ser är det fortfarande inte perfekt. Långt ifrån. Bara i det där lilla stycket finns det många ord som verkligen sabbar läsförståelsen för folk ("koncernen", "den enda", "agera", "gatefold hylsa"). Och under sådana omständigheter blir hela tjänsten obrukbar. Vad ska det vara bra för att automatöversätta om man ändå måste bry sin hjärna med att korrigera texten efteråt och försöka förstå vad som menas?

Det är nästan skrämmande att se vilken tillit folk faktiskt ändå har till fenomenet automatöversättning. De verkar tro att språk är något i grunden okomplicerat och att tekniken minsann klarar allting, att det alltid går att föra över ett budskap och att det inte är så viktigt med de där småfelen som kan dyka upp.
Sanningen är att detta är ett typiskt fall då datorn inte klarar att överträffa människans intelligens. Det finns inte en chans. Människans språk är alldeles för abstrakt och mångsidigt för att någonsin kunna bemästras till fullo av en maskin – det är min uppriktiga övertygelse. Det räcker med att ett och samma ord kan ha flera betydelser för att alla försök ska sabbas. Se t.ex. på ”den enda” ovan, som kommer av det dubbeltydiga engelska ”the single” – det borde ha stått ”singeln” istället.
För att sedan inte tala om de nyansskillnader som finns mellan olika synonymer, med mera med mera. Inget datorprogram kan någonsin lära sig sådant. Jag som är ”mänsklig” översättare får själv ofta jobba hårt med att tolka rätt och exakt och försöka läsa tankarna bakom en text, och då säger det sig självt att en oorganisk datorhjärna borde ha det ännu svårare.
Detta borde vara en självklar sanning, men det är det alltså tyvärr inte. Inte när företag medvetet väljer att automatöversätta stora bruksanvisningar och på fullt allvar tror att det kommer att duga. (Patetiskt.) Och inte när Google satsar en massa på en översättningstjänst som de avser att folk ska ha praktisk nytta av.

Mina teser över ämnet är följande:
1. Babelfisken i ”Liftarens guide till galaxen”, som tolkar alla främmande språk åt en om man stoppar in den i örat, är orimlig inte bara biologiskt (vilket väl alla fattar) utan också lingvistiskt (vilket inte alla fattar).
2. Den dag då datorer och datorprogram kan översätta saker helt korrekt och felfritt åt oss, då har vi också självständigt tänkande människoliknande robotar som i science fiction-filmerna. I båda fallen krävs det nämligen att datorerna blir helt humanoida.
3. Ge alltså upp alla era försök att få fram bra översättningsprogram, för det tjänar inget till. Fatta det.
4. Viktigast av allt: jag kommer ju för höge farao att bli arbetslös om folk i god tro fortsätter att använda Google Translate och Babel Fish och andra korkade maskiner, så lägg nu av med det där tramset omedelbart och inse istället att inget går upp mot en översättning utförd av en mänsklig översättare!!!!!!!
Tack för idag.

P.S. Apropå mina avslutande utropstecken: ”too many exclamation marks is a sure sign of increasing madness”. (Terry Pratchett)
Eller som Google Translate skulle uttrycka det: ”också många utrop märken är en säker skylt av ökande galenskap”.

Jag tänker aldrig mer skriva en bok

För tio år sedan skrev jag en bok, en roman. Den hette ”Men utanför är hundarna” och det var fjärde gången jag skrev ett bokmanus. Ja, egentligen sjätte, om man räknar med mina två handskrivna deckarförsök som jag fick till i tidiga tonåren.
Under hela 90-talet var det i väldigt hög grad min hobby att skriva böcker, kan man lugnt säga. Eftersom det var min högsta dröm att bli författare ville jag gärna få böckerna utgivna också, men så blev inte fallet.

Nu har det alltså gått tio år sedan jag senast skrev en bok. Jag har försökt, flera gånger, för jag har ofta verkligen velat fortsätta. Men det har inte gått. Sedan ”Men utanför är hundarna” blev klar har jag börjat med… ja, vad blir det nu… fyra eller fem olika bokmanus. Det senaste försöket var bara för ungefär ett halvår sedan. Vad de alla har gemensamt är dock att jag har tröttnat på dem efter ett eller max två kapitel, tänkt att nej, det här funkar inte eller nej, det här blir alldeles för dåligt, och gett upp. I ett fall var jag så förskräckligt missnöjd att jag raderade allt jag skrivit (ungefär trettio sidor) från datorn. Det är första gången jag gjort något så drastiskt, men jag ångrar det inte ett ögonblick. Värdelöst skräp var vad det var. (Tyvärr kommer ändå min hjärna ihåg tillräckligt mycket av vad jag skrev för att ibland kunna påminna mig om det, så att jag får rysningar av skam och obehag.)
Kort sagt har jag drabbats av en kombination av skrivkramp och bottenlös självkritik, som gör att alla mina försök är dömda att misslyckas. Det är väldigt frustrerande, för egentligen vill jag skriva. Jag tycker egentligen att det är kul. Allra helst vill jag skriva raffinerade pusseldeckare, gärna i kombination med andra genrer och stilar – har bl.a. haft en idé till en fantasydeckare och en annan till en satirisk deckare i konservativt kyrklig miljö – men de idéerna blir det aldrig heller något vettigt av.

Och nu kan det nog vara läge att jag kungör för allmänheten att nej, jag tänker aldrig mer försöka skriva en bok. Jag tror det är bäst jag lägger av helt och hållet och låter mitt skönlitterära författande vara ett avslutat kapitel i livet, en gång för alla. Att jag aldrig kommer att få något utgivet har jag vetat i flera år, men nu måste jag inse att det inte är meningen att jag ska skriva romaner ens som ren hobby.
De böcker jag skrev på 90-talet var inte bra. De som förgäves har fått vänta på att bli färdigskrivna nu på 00-talet skulle inte heller ha blivit bra. Jag har inte förmågan att skriva bra. Åtminstone inte romaner. Jag måste inse det och finna mig i det.
Visst, jag medger att jag har en förmåga att uttrycka mig i skrift, det är klart, annars skulle jag t.ex. inte kunna babbla i skrift så mycket som jag gör här på bloggen. Men det är skillnad på att kunna skriva och att kunna skildra, och det är just skildra man måste kunna om man ska vara en god berättare. Jag kan inte skildra.
För att skildra måste man framför allt ha känsla för psykologi, och kunna iaktta människor och skriva träffande, så att folk känner igen sig själva och sin omvärld och berörs av personligheter och miljöer. Detta kan inte jag. Jag har alltid varit väldigt fixerad vid mig själv och kan egentligen inte förstå några andra känslor än mina egna, aldrig någon annan personlighet än min egen (och förmodligen inte den heller). Jag har saknat all distans och all form av objektivitet. Allt skönlitterärt jag någonsin skrivit har egentligen byggt till hundra procent på min egen värld, utan att jag ens har tänkt på det när jag har skrivit. Ska man bli författare är det en mycket dålig egenskap. Man måste ha någon sorts anknytning till läsarens värld. Att jag inte har haft det är just det som har gjort mina tidigare bokmanus så dåliga och i flera fall rentav obehagliga.
(Faktum är att alla mina tre syskon, som också gillar att skriva, är betydligt bättre än jag i det där avseendet. Det har jag sett när jag läst det de har skrivit.)
Och när jag nu vet om att jag har den här bristen, då känns det meningslöst att börja på ett så långt och ambitiöst projekt som en roman. Jag vet ju ändå att den inte kommer att funka.

Det här har jag förstås pratat en del om med min hustru, och hon brukar säga att jag i så fall bara borde släppa alla hämningar och skriva rent spontant istället, inte bry mig om ifall boken kommer att bli utgiven eller inte, utan bara skriva på för att roa mig. Hon tycker att jag ska skriva något mer humoristiskt, för där är inte psykologin lika viktig. Det är för övrigt fler än hon som har sagt så, redan när jag skrev som mest seriöst då på 90-talet.
Men jag kan inte förmå mig att börja på sådana mer spontana bokprojekt heller, för även det känns som slöseri med tid. Skriver man en lång roman måste väl ändå syftet vara att den ska kunna ges ut? Annars kan det ju kvitta.
För övrigt kan jag lika lite förmå mig att skriva humoristiskt. Det blir i sådana fall bara någon sorts krystad humor som inte fungerar alls. Och om jag verkligen släppte alla hämningar och skrev alldeles fritt, som Jemima säger, så skulle jag med största säkerhet läsa igenom det hela efter en stund och genast radera alltsammans med inställningen att det är fullkomligt vansinnigt att en vuxen människa slösar tid på att sitta och skriva sådana där omogna och klyschiga meningslösheter.

Alltså finns det inget som funkar. Jag ska aldrig mer skriva en bok.
Möjligen en och annan novell även i framtiden, det utesluter jag fortfarande inte, för en novell är så kort att man inte hinner bli missnöjd förrän den redan är färdig.
Likaså tänker jag fortsätta att blogga och kåsera, för det får jag ut mycket av, men det är en helt annan sorts litteratur så det räknas nog inte riktigt.
Och översättning sysslar jag ju också med, något mer professionellt än när jag författar (hoppas jag i alla fall).

Att skriva romaner är förbehållet andra människor än jag, sådana människor som har en annan sorts begåvning. Jag har inte fallenhet för skönlitteratur, och man ska hålla sig borta från branscher där man saknar förutsättningar.
Hädanefter ska jag läsa romaner istället. Jag har haft riktigt svårt att göra det på senare år, delvis för att jag fortfarande har haft i bakhuvudet att jag skulle vilja skriva romaner själv, och då har det känts mer och mer olustigt att se hur väl andra har lyckats när jag inte har lyckats. Men om jag nu släpper det där och vet att jag helt enkelt aldrig kan komma in i den världen, då kanske det går lättare att läsa skönlitteratur också. För att läsa mår man bra av.
Amen.

Woody Allen i "Woody Allen"

Nu är ju inte jag någon expert på film. Inte ens särskilt filmintresserad om man jämför med många andra. Jag har inte mycket koll på hur man gör film och hur branschen fungerar. Sådant är min bror Mikael mycket bättre på.
Men jag har ändå fått en liten tanke om film, som jag undrar om den redan kan ha blivit förverkligad av någon annan eller om det är möjligt att göra allvar av den.

Tänk er en regissör… ja, vi kan ta ett exempel i form av, låt oss säga, Woody Allen.
Han bestämmer sig en vacker dag för att göra en film där det bara är han själv som gör hela jobbet. Och då menar jag rubbet. Ingen annan ska få hjälpa till med någonting. Målet är att göra en film helt och hållet på egen hand. Dessutom ska filmen ge intryck av att vara en fullständigt vanlig film som gjorts med alla resurser. Den ska framstå som ett mästerverk, en enastående ren soloprestation. Woody Allens tanke är att bara hans eget namn ska förekomma i för- och eftertexterna.
För säkerhets skull säger han ingenting till någon om sina planer på den här filmen, inte till sitt vanliga filmbolag heller. Han bekostar hela projektet ur egen ficka.

Så sätter han igång. Han spelar självklart alla roller i filmen själv, både de manliga och kvinnliga, och av den anledningen går han verkligen lös på sig med sminkutrustningen. Han riggar själv upp ljus och ljud och rekvisita och inte minst kameror för varje scen, och han tänker noggrant och omsorgsfullt ut hur han ska stå, hur tagningarna ska gå till och vilka vinklar han måste använda. Han använder bara inspelningsplatser där han kan vara säker på att få vara helt ensam.
För att få det att se ut som att alla de karaktärer han spelar interagerar med varandra, klipper han och trixar en hel massa, så att det blir flera personer i samma ruta fast det i själva verket bara är han själv. När han ska filma stora folksamlingar kan han förstås inte göra på det sättet, men inte ens då använder han en enda liten statist – där jobbar han med ytterst omfattande datoranimeringar istället.
Jobbet är självklart jättesvårt, det är ett projekt som får Roy Anderssons filmteknik att framstå som hafsig, men Woody Allen arbetar lugnt och metodiskt och målmedvetet hela tiden. Efter några år är han till slut äntligen färdig, och det är alltjämt ingen som vet om det, ingen som han behöver ge credit till. Han har skrivit och planerat, byggt och sminkat, arrangerat och filmat, mixat och klippt, manipulerat och röstbehandlat, komponerat och spelat in (filmmusik och bakgrundsljud) och alltsammans har han gjort helt själv.
Nu när han har hela sin film på fickan uppsöker han en biografkoncern och ber dem distribuera ut filmen till biograferna, samtidigt som han håller en presskonferens och offentliggör vad han har åstadkommit. Förväntansfulla biobesökare och kritiker tar plats i salongerna och ser följande texter visas på duken när filmen börjar:

WOODY ALLEN presents
a WOODY ALLEN production
WOODY ALLEN in
”WOODY ALLEN”
starring WOODY ALLEN
WOODY ALLEN
WOODY ALLEN
WOODY ALLEN
and WOODY ALLEN as WOODY ALLEN
music by WOODY ALLEN
edited by WOODY ALLEN
production designer WOODY ALLEN
director of photography WOODY ALLEN
executive producer WOODY ALLEN
screenplay by WOODY ALLEN
produced by WOODY ALLEN
directed by WOODY ALLEN

Voilà! Sedan följer själva filmen, en två timmar lång självfixeringsorgie utan dess like, men det spelar ingen roll med tanke på hur den faktiskt är gjord. Kritikerna jublar förstås över Woody Allens fantastiska arbete och kan inte annat än att ge filmen toppbetyg och hylla honom som världens främsta cineastiska geni, och sedan får han förstås en rad med Oscarstatyetter. Tre års vedermödor har betalat sig.

Min fråga som lekman är nu: skulle det vara möjligt att ge sig på något sådant här? Om man är stenrik sedan tidigare och har resurserna? Går det i så fall verkligen att undvika att andra personer blir inblandade?
Finns det någon som har åstadkommit någonting i den här stilen?
Man kanske kan tipsa Woody Allen om saken...