lördag 10 november 2018

Jag vill motionera – men hur?


Vilket är egentligen det bästa sättet för mig att motionera ...?
Det vet jag verkligen inte alls, och jag är nästan desperat att få veta det, för på något sätt vill jag faktiskt motionera och behöver det också. Jag är kanske inte jätteöverviktig (ca 87 kg, 183,5 cm), men minskar ändå gärna på midjemåttet en bit (ca 100 cm) och vill helst vara någorlunda i form, för hälsans skull. Så vilken metod ska just jag använda? Som inte är direkt plågsam men ändå effektiv? Om ni som läser detta är dietister eller hurtbullar eller idrottslärare eller något annat käckt, så får ni gärna ge mig ett råd. Har ni ingen möjlighet till det kanske ni vill läsa ändå bara för att få en inblick i min anspråkslösa vardag. :)

Just nu är läget följande. Jag har en hund och går promenad med honom två eller tre gånger om dagen – att ha hund är det bästa sättet att få motion, säger ju många.
Men jag har på känn att det inte riktigt räcker med det. Därför har jag på sistone utökat en av promenaderna (lunchpromenaden) genom att inleda den med en språngmarsch: jag försöker springa hela vägen upp för den långa, branta backen som börjar vid vårt hus. Dessutom kommer det en annan, kortare uppförsbacke längre bort som jag också tar springande. En sorts ”intervallträning” kan man kalla detta, och nog gör det mig andfådd alltid.
När jag sedan kommer in igen efter denna ”lunchpromenad plus”, så brukar jag dessutom fortsätta med några manövrar till. Dels gör jag några hängande armlyft i bjälkarna under taket på altanen, och därefter gör jag ”plankan” samt så många ordentliga situps som jag orkar (försöker öka successivt för varje vecka) inne på vardagsrumsgolvet. Mycket smärtsamt, och om jag ska vara ärlig så avskyr jag det, men jag gör det i alla fall bara för att det troligen är nyttigt.
Jag har dessutom en annan taktik, mer passiv, och det är att jag hela tiden står upp när jag jobbar. Jag arbetar 100 % vid en dator och den står på ett höj- och sänkbart skrivbord, och numera har jag bordet upphissat konstant och sitter aldrig ner – för stillasittande är ju en stor riskfaktor och det undviker jag alltså nu helt på jobbet. Jag hoppas naivt på att kilona på detta sätt ska rinna ner i fötterna på mig och försvinna, och ibland känns det faktiskt som det funkar: jag kan vara rätt sliten i kroppen vid dagens slut. Å andra sidan kanske det inte är så nyttigt för höfterna och så? Jag vet inte, men jag har prövat det där ett tag nu.
Dessa saker – promenader, ibland med lite spring, plus armlyft/plankan/situps, och så att bara jobba stående – är det som jag gör varje vardag för närvarande. Frågan är om jag borde göra mer, eller ändra på något?

Grejen är att det nuvarande upplägget inte känns så tillfredsställande. Plankan och situpsen är som sagt direkt plågsamma, och löpningen uppför backen är kanske lättare att stå ut med men samtidigt har den en stor nackdel. Det är nämligen besvärligt att springa när jag har hunden med mig; när jag sätter igång så springer han inte bara snällt med utan hoppar och skuttar och nafsar i sitt koppel, och ofta stannar han upp och stretar emot så att det blir ett ytterst otrevligt ryck när jag ska försöka få honom med mig. Det blir liksom ingen rolig löpning på det sättet, och det är nästan så jag tänker att det skulle gå bättre om jag inte hade hund. För då skulle jag kunna springa, mer ostört och längre sträckor, på en del av de tider då jag nu promenerar. På ett sätt skulle inte det alls kännas så dumt.
Nåja, nu har jag ju hund och kommer att ha det ett tag till, så promenadvanan kommer att fortsätta med eller utan löparsträckor. Däremot skulle jag kanske kunna ta en extra löprunda utan hund, har jag tänkt. Å andra sidan blir det mer tid som går åt då – tid har jag inte alltid gott om. Dessutom finns det ett stort hinder för regelbunden löpning, och det är att på vintern och vårvintern är det helt enkelt inte möjligt att springa här på ön där jag bor. Det är för halt och slaskigt och moddigt, och det förhindrar inte promenader, men väl löparturer. Så hur gör man då? Blir det över huvud taget av att man ger sig ut och springer i ur och skur? Gå med hunden måste man göra även om regnet vräker ner, men löparrundor är kanske lättare att ställa in på grund av vädret … det krävs hypergod karaktär för att disciplinera sig till att springa.
Jag borde alltså kanske fundera på ytterligare, alternativa motionsformer – och åter igen, det jag vill uppnå är framför allt att få ner midjemåttet samt ha någorlunda kondis och slippa hjärt- och kärlsjukdomar. Stora muskler och sådant är mindre viktigt.

Men vad gillar du då? undrar kanske någon hjälpsamt. Det är ju viktigt att du väljer en motionsform som du tycker är rolig också och inte bara plågsam. Träna på gym? Simma?
Ja, båda de sakerna har jag tänkt på. Eller kanske inte träna på gym så mycket förresten, för där skulle jag mest bara känna mig bortkommen, och att lyfta skrot skulle förmodligen också kännas plågsamt på ungefär samma sätt som plankan och situpsen gör nu. Simma däremot skulle inte vara dumt alls, för simning är nog nästan den motionsform som jag uppskattar allra mest. Det finns bara en hake: närmaste simhall ligger 20–25 minuter bort, i Stenungsund, och jag vistas enbart hemma på dagarna och jobbar hemifrån. Ska jag ta för vana att göra extra bilturer till simhallen på ett miljöovänligt och tidsödande sätt? Hur ofta då i så fall? (Detta gäller även gym, om jag ändå skulle börja luta åt det: närmaste gym finns 15 minuter iväg.)
Ytterligare ett alternativ är cykling, som jag gillar nästan lika mycket som att simma. Men där kan vädret spela in, precis som med löpning. Dessutom kräver regelbunden cykelmotion inköp av en bättre cykel. Inte för att det skulle spela jättestor roll förstås.

Innan jag sammanfattar borde jag nog egentligen säga något om mina matvanor också, för de spelar ju in … men det är lite komplicerat. Jag äter ganska rejäla portioner till lunch och middag, eftersom jag är en matglad herre, och brukar inte heller kunna låta bli att stoppa i mig en del godis och snacks på helgerna och så. Det sistnämnda kan jag emellertid ransonera om jag vill, har jag märkt – där är problemet bara att hustrun gärna lockar med godsaker och tycker att det är så tråkigt om jag inte är med och äter något gott ibland. Hon rekommenderar istället att jag minskar mina lunch- och middagsportioner, kombinerat med det ”träningsprogram” jag just nu har (det är hon som har föreslagit det där med backlöpning, planka och situps), och den portionsminskningen är något som jag har betydligt svårare för. Vet inte riktigt hur jag ska få ihop den ekvationen.

Ja, så här ser mina funderingar ut. Jag tar väldigt tacksamt emot tips på något upplägg som kan passa alldeles lagom just för mig, med tanke på alla de aspekter jag nämnt nu: vad jag gillar och ogillar i idrottsväg, hunden, omgivningarna, dagsschemat, logistiken, matvanorna.
Ska jag nöja mig med hundpromenaderna och tänka att de är bättre än inget? Vad blir annars bäst? Gör jag rätt i att stå upp och jobba hela tiden? Är det bättre att ha hund än att inte ha någon? (Fundering för framtiden när nuvarande hund går ur tiden.)
Frågorna är många. Svara gärna om ni kan.

tisdag 6 november 2018

Svartmålningen av S – några tankar två månader efter valet


De senaste månaderna har jag tyckt att det varit förhållandevis mycket angrepp mot socialdemokraterna. Påpekanden om att de minsann har ett skumt förflutet och att de styrs av islamister och allt vad det kan vara. Försöken att framställa S i dålig dager är ovanligt markanta i år.
Grejen är att det verkligen inte är någon slump att det sker just nu.

Det är egentligen väldigt slugt alltihop. För grejen är ju att hur mycket alliansen än försöker slingra sig i regeringsfrågan, så är det så att borgerliga sympatisörer (som jag själv till exempel som röstade på C) står i en valsituation, där de måste välja vilken sida de ska samarbeta med för att kunna få inflytande, S eller SD. Själv tvekar jag inte ett ögonblick: det är inte ett val mellan pest och kolera utan snarare mellan förkylning och kolera, där jag föredrar S alla gånger. Många borgare tror jag också håller med mig om det. Men inte alla, utan det finns ju vissa som hellre drar åt SD-hållet. Och de, liksom SD själva, vill gärna att valet i fråga ska framstå som ett val mellan två mer jämbördiga parter.

Detta uppnås alltså genom att man svartmålar S så mycket som möjligt, så att högerfolket gradvis, en liten bit i taget, får intrycket att det kanske är hugget som stucket vad man väljer och att man då lika gärna kan samarbeta med SD istället. Om man inte rentav bestämmer sig för att de är bättre.
Med tanke på att många på högersidan redan anser att V är ungefär lika skurkaktiga som SD (om inte mer) och att MP är i absolut bästa fall ett gäng inkompetenta stollar, så finns redan gynnsamma förutsättningar för att jobba på det här sättet. Det är liksom bara en snäppet tjockare svartmålning av S som återstår för att alliansens våg ska tippa över åt fel håll och borgarna ska börja föredra SD. Och det är den svartmålningen som taktiskt görs hela tiden. Den görs av SD själva - lägg märke till deras film i somras där de försökte baktala S och partiets historia. Men den görs också av många inom M, som gärna ägnar sig åt att påpeka socialdemokraternas ständiga skumrasktaktik, fiffel och fulspel. Och den görs inom KD och rent allmänt i kristna kretsar. Där brukar den gamla konspirationstanken komma fram, den där att sossarna i snart 100 år har jobbat för att avkristna Sverige ... och i kristna trådar ser jag ständiga påminnelser om hur förskräcklig och antikristlig den rödgröna socialismen är. (Det där har jag tänkt ta upp i ett långt blogginlägg vid tillfälle, men strunt i det nu.)
Vid de tillfällen då sedan partierna till vänster själva hjälper till, genom att bete sig på ett sådant sätt och säga sådana saker så att de högervridna kan utbrista "vad var det jag sa?" (vilket händer ibland), så blir situationen ännu värre.

Ju mer detta fortsätter, ju mer uttalad denna polarisering och denna demonisering blir mellan de rödgröna och alliansen, desto bättre går det för SD att sjunga sina listiga, lockande toner för de borgerliga om att det gamla fina kristliga Sverige är förstört och att det är samarbete med SD som är lösningen för att återupprätta det. SD blir det borgerliga alternativet.
Jag påstår inte att alla borgare och alla kristna som förfasar sig över vänstern har en dold agenda att pusha fram SD, absolut inte. Men det finns ett visst mönster inom deras sfär, som många av dem intet ont anande tyvärr rycks med i: ett mönster som gynnar SD. Så skulle man kunna uttrycka det.
Och jag blir mer och mer desperat att bara utbrista: gå inte på det! Man kan ha bestämda negativa åsikter om socialdemokraterna, men man måste ändå inse att steget från dem till ett unket, smygfascistiskt parti som Sverigedemokraterna är synnerligen långt.

lördag 3 november 2018

Ett andligt eko


Jag var i kyrkan i Jönköpings Sofia i förmiddags (vi är i Småland på allhelgonaresa just nu). Kören sjöng mycket vackert och det blev ännu vackrare med akustiken: genklangen under de mäktiga nygotiska valven. Sofia är en härlig kyrka.
Det slog mig att jag är väldigt förtjust i eko överlag, särskilt då i musik; jag gillar låtar med en ekande och simmig ljudbild, och när jag spelar piano använder jag gärna vänsterpedalen flitigt så att tonerna rinner ihop (detta trots att min pianolärare när jag var barn tyckte att man skulle vara försiktig med det).
Och genklang och eko och sådana ljudeffekter på orgel och körsång i kyrkliga sammanhang gör alltid att jag känner en extra dos av andlighet och himmelsk närvaro. Det tyckte jag redan i barndomen på ”Kyrkodagarna” i Uppsala: att liturgiskt mässande, körstämmor och borduner som ekade mellan stenpelarna i domkyrkan eller Helga Tref gjorde det extra högtidligt. Mycket just på grund av själva ljudmiljön i sig. Att bara sitta still och lyssna och vaggas in och omslutas av en andlig ”Wall of Sound”. Det är något stort andäktigt över det.

Jag kan tänka mig att inte alla kristna ser det riktigt så. En del anser ju att traditionella gudstjänstfiranden, särskilt de högkyrkliga/katolska, ofta är stendöda och att det inte finns någon Ande i sådana där gammaldags tillställningar där man möglar i en kyrkbänk. Liturgisk sång och sånt ger på sin höjd någon sorts teaterstämning och ingen äkta gudsnärvaro, verkar de resonera. Upp och hoppa och lyfta händer och personlig hänryckning ska det vara, och hellre då på möte i en idrottshall än i en opraktisk gammal kyrkobyggnad som det inte ens kommer särskilt mycket folk till.
Men med all respekt för den sidan så vet jag inte om jag håller med. Har inte Gud skapat ekot? Och andra akustiska fenomen? Ligger han inte bakom väldigt många olika former av musik? Kan han inte använda den? Kan det inte finnas en försmak av himlen även i ekot av kyrkosång?

Jag tvivlar inte alls på att karismatiker och lågkyrkliga blir berörda och gripna av Anden vid sina möten - det kan jag också bli, vid andra tillfällen, och dessa kristna ska absolut få ha denna form av dyrkan ifred. (Det finns ”liturgiivrare” som föraktar frikyrklighet, och det är inte särskilt bra det heller.)
Men samtidigt vill jag också ha respekt och slippa ifrågasättanden för att jag upplever Gud i ett kyrkligt eko. För jag känner mig berörd på något sätt av denna ”himmelska akustik”, även om det kan verka som jag sitter passiv och förslöas av en andligt livlös gudstjänstform.

fredag 6 juli 2018

Om fotboll, manligt och kvinnligt


Som de flesta nog har märkt (jag vet inte hur man skulle ha burit sig åt för att inte märka det) så pågår herrfotbolls-VM just nu. Och igår hade jag en intressant liten Facebook-diskussion om fotboll och könsroller.
Det var nämligen så att en av mina Facebook-vänner (kvinnlig) delade en skämtteckning. På den ser man en kille som säger till sin tjej ”Jag kan göra vad som helst för dig, älskling”, varpå tjejen svarar ”Strunta i fotbolls-VM”, och då sparkar han ner henne för ett stup.
Detta var inte det första skämt jag såg i den stilen, för liknande grejer har förekommit tidigare under VM. Det finns t.ex. en bild med en kille och en tjej i en TV-soffa, där först tjejen sitter och gråter och killen säger ”lugna dig, det är bara en film”, och sedan är det killen som gråter och tjejen som tröstar: ”lugna dig, det är bara fotboll”.
Visst är båda de här skämten roliga på ett sätt – särskilt det med TV-soffan, det var ganska träffsäkert – men jag har ändå börjat tröttna på det där motivet med att killar är galna i att titta på fotboll och tjejer ointresserade. Det stämmer ju bevisligen inte alltid, eftersom det finns gott om kvinnor som följer herrfotbolls-VM just nu (väldigt många, skulle jag rentav påstå) och även en hel del män som inte intresserar sig för det.
Därför svarade jag på min Facebook-väns delning och framförde kritiken att jag tyckte det där var lite onödigt könsstereotypt. Varpå jag fick mothugg från både henne och en annan gemensam vän (också kvinnlig) och det blev en liten minidebatt – i all vänskaplighet förstås, men ändå en diskussion. Invändningarna från damerna var att man inte behöver se stereotyper i allt och inte vara så lättkränkt i genusfrågor, plus att kvinnor och män ju faktiskt är olika.

Jag tycker det där är intressant. På vilket sätt yttrar sig egentligen könsrollerna när det gäller fotboll? Och vilket perspektiv borde man ha? Det finns vid närmare eftertanke helt skilda infallsvinklar.
Mina två kvinnliga Facebook-vänner hade i sina svar till mig en ganska genuskonservativ syn, får man nog säga … i vår diskussion var det nog snarast jag som framstod som feministisk, då jag hävdade att skiljelinjerna mellan män och kvinnor inte behöver vara så tydliga, särskilt inte i attityden till fotboll.
Å andra sidan hade det faktiskt varit precis lika möjligt att se mig som en antifeminist med mina inlägg – för det jag gjorde var ju att inte vilja se en viss könsstruktur, och strukturer är precis det som feminister brukar uppmärksamma och kritisera.
Så vad är jag egentligen: kvinnosaksperson eller raka motsatsen?

Jag kan dessutom berätta om ett annat fall som också har med fotbolls-VM att göra, och som väcker liknande frågor. Varje sommar brukar ju som bekant SVT sända ”Morden i Midsomer” på tisdagar, och de somrar då det är stora fotbollsevenemang – vilket det ju är rätt ofta – brukar Midsomer vissa tisdagar få maka på sig i TV-tablån. (I år händer det bara en gång, nämligen nu på tisdag; i övrigt har SVT undvikit krocken genom att låta tisdagsmatcherna sändas av TV4.)
För några år sedan var det andra Facebook-bekanta till mig som klagade över detta, och jag minns att en ”vän till en vän” till och med tolkade in ett könsmaktsperspektiv i det hela: att kvinnor gillar Midsomer och män gillar fotboll och naturligtvis är det männen som får gå först. Jag försökte mana till lugn och sans och komma med vissa andra perspektiv, och gjorde då bland annat samma påpekande som nu igår, alltså att många kvinnor tittar på fotboll och många män tittar på Midsomer (och att jag själv tittar på båda med stor förtjusning). Men jag har för mig att mina kommentarer inte föll i särskilt god jord.

Så var borde man sätta in stötarna när man debatterar det här? Ska man enligt principen om lika möjligheter/rättigheter bejaka kvinnors fotbollsintresse, som ju faktiskt ändå förekommer, eller ska man tvärtom ta fasta på uppdelningen i manliga och kvinnliga intressen för att kunna bemöta diskrimineringen av de sistnämnda? Och borde jag som fotbollsintresserad man (låt vara en man som aldrig känt sig särskilt typiskt manlig) kanske rentav låta bli att uttala mig över huvud taget? Jag kanske bara är en odräglig ”mansplainer”?

Det går faktiskt att göra upp en lista över diverse aspekter på det här med fotboll, könsroller och jämställdhet – saker som tål att reflektera över.
1. Det är ett faktum att många män är totalt och osunt uppslukade av fotboll och försummar sina relationer på grund av det, vilket inte är så lyckat … sådant kan man både kritisera och skämta om.
2. Men man kanske också ska ställa sig frågan om det inte finns kvinnor som är lite väl oresonligt svartsjuka på männens fotbollsintresse? Alla har ju rätt till fritidsintressen och att få ägna sig åt dem, så länge det inte går till överdrift – och det är väl inte omöjligt att kvinnor i en del fall visar ett alltför stort förakt mot männens hobby? Eller?
3. Plus att det alltså finns tvärtom-fall där det är kvinnan som är intresserad och mannen inte.
4. Man får heller inte glömma att många tjejer inte bara tittar på utan faktiskt själva spelar fotboll. Är det inte något av en orätt mot de tjejerna att envisas med att fotboll och fotbollsintresse är något typiskt manligt?
5. Å andra sidan finns också problemet att tjejers fotbollsspelande är kraftigt diskriminerat: dam-VM ägnas inte alls lika stor uppmärksamhet (inte heller av mig, det är en brist jag har, det måste jag erkänna), trots att Sveriges damer legat i världstoppen betydligt oftare än herrarna. Ett problem som är ännu värre i damallsvenskan, och fotbollstjejerna har på alla sätt mindre och färre resurser än killarna. På det området finns det mycket att göra.
6. Men just därför, åter igen, är det väl inte lämpligt att tillskriva allt fotbollsintresse till männen? Eller ska man på sin höjd köra en könsuppdelad variant där killar får titta på herr-VM (i lagom doser) och tjejer på dam-VM …?

Det är idel dilemman, helt enkelt, när man ska försöka göra sig en bild av situationen. Visst är det onekligen så att fotboll och fotbollstittande alltjämt är en mansdominerad fritidssyssla. Men betyder det att man ska ta för givet att det är så det är, och tala om ”männens fotbollstittande” på ett sätt som cementerar könsrollerna?
Själv har jag något slags slutsatser, som jag kan formulera så här:
Jag tycker att både män och kvinnor har rätt att intressera sig för fotboll, att spela fotboll och att titta på fotboll. Både män och kvinnor har också rätt att inte intressera sig för fotboll. De har rätt att välja själva vilka fotbollsevenemang de intresserar sig för. Detta intresse och denna utövning (eller icke-intresse och icke-utövning) har män och kvinnor dessutom rätt till på lika villkor. Och de har rätt att göra det utan att bli onödigt pikade för det. Ömsesidig respekt.
Egentligen borde väl de flesta hålla med mig om det här?
Jag tycker dessutom att även om det finns vissa könsrollsmönster i samhället, och dessa kan behöva problematiseras, så får man aldrig glömma att uppmärksamma undantagen – de fall då män respektive kvinnor inte följer de vanligaste rollerna. I mitt tycke är det nästan mer väsentligt och konstruktivt att se till dessa befriande undantagsfall än att sortera in män och kvinnor i olika fack.

Själv följer jag med stort intresse herrfotbolls-VM just nu (dock inte de matcher som gått samtidigt som ”Morden i Midsomer” …). Jag tycker spontant att det är ett rätt stort och betydelsefullt tillfälle, inte minst för att Sverige är med till kvartsfinal och det händer inte var dag i herrfotbollen. Men om det finns folk som inte ens nu blir särskilt engagerade i det där med fotboll, så tycker jag att det må vara hänt – jag kan väl inte tvinga dem att vara intresserade. Lika lite som de kan uppträda intolerant mot mig för att jag tittar. Ömsesidig respekt, igen.
Som gamle påven Johannes Paulus II sade: ”Fotboll är världens viktigaste oviktiga sak.” Det ligger något i det.

torsdag 21 juni 2018

Varför ilska mot tåg och inte mot bilar?


Nyligen var det en tragisk olycka i Stenungsund (som är en av de närmaste tätorterna där jag bor). Det inträffade på en järnvägsövergång för fotgängare – det var en kille som skulle gå över och blev påkörd av tåget och omkom.
Fruktansvärt och djupt sorgligt naturligtvis, och samtidigt också väldigt onödigt, för just den där övergången har det nämligen inträffat dödsolyckor på redan tidigare. Det är ett lurigt ställe där tågen kommer runt en kurva och sikten delvis är skymd av växtlighet. Jag tänker inte spekulera i vilka faktorer som orsakade just den här olyckan, men en riskfylld övergång är det helt klart.
Följaktligen har det också varit mycket upprörda kommentarer till den här nyheten, och kritik mot Stenungsunds kommun och Trafikverket som inte gjort något redan tidigare, och uppmaningar att de måste göra det nu och att tågen måste minska hastigheten. Vilket de nu också kommer att göra, samtidigt som kommunen stänger av övergången och skyndsamt börjar utreda en planskild korsning. Det sistnämnda tycker jag också är en bra idé – det vore inte helt fel med en gångtunnel på det där stället, så folk slipper gå över rälsen. Jag vet att det kan vara rätt nervöst att korsa en järnväg på det sättet, även om man försöker se sig för.

Tyvärr kan jag inte hjälpa att jag också stört mig i viss mån på kommentarerna kring detta. För mitt i all bedrövelse över olyckan så verkar det som en hel del personer lägger skulden på själva tågen, och menar att tåg i sig är farliga och besvärliga och en olägenhet.
Se på den här kommentaren till exempel:
”Stänga dem [järnvägsövergångarna] e en sak, fixa till dem en annan, gör om gör rätt eller dra nytt spår jämte E6:an så vi slipper den där olägliga 1800-tals reliken som skall spärra av hela samhället.”
En sådan replik får mig att skära tänder och känna att det där är allt bra orättvist. Och även om övriga kommentarer kanske inte varit fullt så extrema så var det anti-tåg-stämning i rätt många av dem, och som den stora tågälskare jag är så blev det då att jag reagerade. Det var tragiskt att olyckan inträffade, den hade kunnat undvikas med en gångtunnel eller kanske en lägre hastighet, det är alldeles sant, men man behöver väl inte måla upp tåget som det stora problemet och se det som en mördarmaskin?

Särskilt inte när man jämför attityden med den till bilar. När det gäller tåg så är folk snabba att påpeka att tågen kör alldeles för fort, att det blir olyckor, att det är vansinnigt att de får fara fram så där genom tätbebyggda områden, att rälsen är i vägen för stadsplaneringen och att det är irriterande att man måste vänta vid bommar, att järnvägarna borde dras i utkanten av tätorterna istället. Men föreställ er reaktionerna om man skulle föreslå något liknande för bilar … ”Förbjud biltrafik i Stenungsunds centrum!” ”Bilar ska inte finnas där det vistas fotgängare!” ”Genomfartsleden spärrar av hela Stenungsund, lägg den under jord!” ”Bygg bort gatorna från stadsmiljön!” Vad skulle folk säga om sådana förslag månntro?
Jag vet, jämförelsen kanske haltar något eftersom tåget inte är ett färdmedel som man kommer ända fram till sitt mål med som man gör med en bil, och därför är biltrafik i tätortsbebyggelse mer motiverat. Men i mitt tycke är det också viktigt för kommunikationen att tågresenärer kommer raka vägen in till en centralt belägen station i orten de ska till, och jag anser att även järnvägen kan vara en väl integrerad del av en stadskärna precis som biltrafik på gatorna är (förutsatt att fartgränserna är rimliga för såväl bil som tåg), och om kollektivtrafik i form av bussar eller spårvagnar ses som okej så begriper jag inte varför just tåget måste maka på sig.
I vilket fall som helst så är inställningen till bilars hastighet märklig: där anses fordonet i fråga inte som något hot i lika hög grad, utan tvärtom brukar det väcka ytterst upprörda reaktioner bara det så mycket som antyds att det ska sättas upp en fartkamera någonstans. Ja, när det gäller bilkörande så finns det ju till och med gott om folk som menar på fullt allvar att det är mest trafiksäkert att köra fort (för att det flyter ordentligt då) och att de som kör långsamt utgör en trafikfara. Samtidigt hackar man alltså på tåget för att det går för fort och är för farligt. Bilars hastighet och olycksrisk har vi på något sätt lärt oss att leva med och ha som standard – det finns inte många som skulle börja avsky bilar i allmänhet efter en bilolycka – men tågs hastighet, det är ett hot.

Över huvud taget har jag redan tidigare lagt märke till att människor ofta har en tolerans för biltrafikens brister som de inte har när det gäller tågtrafik. Att man som bilist stannar vid ett trafikljus är något självklart, men måste man stanna för att släppa fram ett tåg är det ett hinder. När man är ute och reser i sin bil och blir försenad, på grund av trafikproblem eller väderförhållanden eller vad det nu kan vara, så skyller man inte det på bilen som färdmedel eller på biltrafiken som fenomen, utan det är bara en försening som man inte kan göra något åt. Däremot om man är ute och åker tåg och blir försenad på grund av liknande strul – då är det själva tågens och tågföretagens fel, och då blir kritiken inte nådig.
(Underligt förresten, att när det gäller kravet på att tågen ska hålla tiden, då är man tydligen inte lika noga med det där att de måste köra långsamt och säkert …)
Jag vet inte riktigt varifrån den här misstänksamheten mot tåg och särbehandlingen av bilar kommer, men visst är den egendomlig.

Själv tycker jag, för att anknyta till den där kommentaren ovan, att det är ytterst märkligt att kalla tågen för en ”1800-talsrelik”. Man kan väl precis lika gärna kalla bilarna för en 1900-talsrelik i så fall. I mina ögon är tåget ett färdmedel i tiden som har alla förutsättningar att leva vidare, inte minst för att det är avsevärt mer miljövänligt än bilen. Tåget ger oanade möjligheter för såväl långresenärer som pendlare som godstransporter, och jag anser verkligen inte att det borde skuffas undan och förvisas till räls utanför städerna och betraktas med skräck och förakt. Rätt använt är tåg och järnvägar storartat!
Den som hackar på tåget, och inte ser att biltrafiken skulle kunna betraktas som minst lika farlig, får helt enkelt mig på sig direkt.

Och just nu är det dagen före midsommarafton och jag följer rapporteringen från den minst sagt kaotiska biltrafiken. Olycka hit och trängsel dit, avåkning här och proppar där … och trots riskerna ger sig folk frivilligt ut i sina bilar i allt detta … just nu framstår bilismen i mina ögon som ett kollektivt vansinne. Men människor bara accepterar det, medan tåget är en olägenhet.
Obegripligt.

torsdag 7 juni 2018

Hårklippning är jobbigt


Har varit hos en frisör idag och fått mig själv och båda grabbarna klippta. Puh. Skönt att ha det gjort.

Trots att jag är uppväxt med en frisör-farfar, som hade kli i fingrarna av längtan efter att få klippa alla han såg, tycker jag mest det är jobbigt att behöva tänka på hårklippning. Det är jobbigt att hitta en bra salong med lediga tider (vi har hittills inte hittat någon som är så bra att vi blivit stamkunder), det är jobbigt att boka en tid (för den ska ju passa med barnens scheman och helst ska det också vara en tidpunkt då det är två frisörer på plats i salongen samtidigt så två av oss kan klippas samtidigt och det då går lite fortare), och inte minst är det jobbigt att instruera personalen om hur frisyrerna ska vara, för det går inte att förklara, jag vet aldrig riktigt ens själv heller, och i slutändan är det mest bara ett lotteri där man får vara glad om det blir hyfsat.

Det känns som en jobbig apparat att klippa sig helt enkelt. Trots mitt arv från farfar. Eller kanske just därför. Som barn hade jag ju en trygghet i att det alltid var farfar som klippte mig och att han alltid gjorde det enligt sin egen invanda herr- och pojkfrisörsskola, utan att jag själv behövde bekymra mig ett dugg. Det är kanske därför jag haft svårt att som vuxen hantera att bli klippt av andra och övervaka när barnen blir det, och bara vill slippa alltihop.

Och om jag fått någon entusiastisk ”hårklippningsgen” från farfar har den nog snarare istället förvandlats till en ”rakningsgen”: egentligen föredrar jag att bara dra en maskin genom trasslet och gå helt avskalad. (Vilket jag ju också har gjort ibland, fast nu var det ett tag sedan.) Hår är opraktiskt, obekvämt, oekonomiskt, ohygieniskt, det är väl lika bra att slippa det, det finns många som skulle vara snyggare utan ... kan jag känna då och då.
Kanske tur att inte alla tänker så, för då skulle frisörerna få arbetsbrist och farfar skulle bli irriterad på mig (även om han själv har lagt saxen på hyllan sedan länge).
Å andra sidan kanske det inte skulle vara så dumt, för de tunnhårigas och cancerbehandlades skull, om det inte var norm med svallande vackert hår utan faktiskt mer accepterat och odramatiskt att inte ha något ...?

Nåja, nu är klippningen alltså avklarad för denna gång och det blev rätt bra (om än konventionellt) på både mig och sönerna. Proffsig frisör på salongen i Stenungsund som vi var på.

måndag 21 maj 2018

Så här tycker jag om Eurovision i Israel


Som man kunde förvänta sig så florerar det nu diverse uppmaningar till bojkott av nästa års Eurovision Song Contest, både i Sverige och andra länder, eftersom det ska hållas i Israel. Jag ska beskriva vad jag själv tycker i den frågan.

För det första så ska jag inte uttala mig så tydligt om vad jag själv har för åsikt i Israel-Palestina-konflikten, för här är det egentligen inte frågan om det, utan om hur man ska hantera när ett stort och roligt evenemang hålls i en stat som är kritiserad av någon anledning (för att de är diktaturer eller anses förtrycka någon eller har dåliga mänskliga rättigheter eller vad det nu kan vara). Här är ju Israel mycket riktigt också kritiserade av vissa, som vill ha bojkott; det är därför jag tar upp ämnet och delvis också riktar mig just till dessa kritiker, men jag överlåter åt läsaren att själv avgöra om Israel är en så kallad ”skurkstat” eller inte.

I alla fall. Det brukar alltid väcka starka reaktioner när stora och roliga tävlingsevenemang hålls i länder man politiskt inte gillar. Och visst kan jag tycka att det är lite besvärligt när ett arrangörsland t.ex. heter Kina, Ryssland eller Vitryssland. Det gäller inte bara Eurovision utan även OS, fotbolls-VM och vad det nu kan vara.
I regel brukar jag dock inte tycka att bojkott är någon bra väg att gå – för de brukar ju inte ha önskvärd effekt ändå, utan blir snarare kontraproduktiva, och man går bara miste om ett intressant och givande evenemang helt i onödan. Bojkotter leder inte någon vart: de kan kanske vara effektiva inom handel och annat, men inte när det gäller evenemang som handlar om nyttiga kontakter och utbyte genom kultur, sport eller vetenskap. Där blir det snarare bara förspillda tillfällen.
Därför finner jag mig nu till exempel i situationen att fotbolls-VM nu i sommar ska gå i Ryssland (och nästa gång i Qatar). Och här kan jag inte låta bli att lite spydigt påpeka att den som förespråkar bojkott av ESC i Israel borde ju verkligen ta konsekvenserna och ignorera fotbollen i Ryssland också … särskilt som Ryssland till skillnad från Israel fick evenemanget av Fifa med flit och inte för att de råkat vinna sig till det.

Och här kommer vi in på en särskilt viktig punkt, min främsta poäng faktiskt, när det gäller just Eurovision. För i den tävlingen är ju nämligen arrangemanget något som ett land får i pris när de vinner. Det gör situationen med Israel i Eurovision till ett specialfall.
Man kan tycka att det är fel att Israel får ordna tävlingen – men då kan man inte hålla på och gnälla om det nu, när de redan har vunnit! Det är en försenad reaktion; det är ungefär samma sak som om Israel skulle vinna guld i någon gren i OS och någon då säger: ”Va? Israel? Är de här? Har de vunnit? Det får de inte! De ska väl för höge farao inte ha någon medalj! Ta genast ifrån dem den! Låt dem inte gå upp på någon prispall och glänsa!”
Om man inte vill att Israel ska vinna och arrangera ESC, då får man vara ute på ett tidigare stadium och kraftigare höja rösten för att Israel ska uteslutas ur EBU, eller vägra att själv vara med så länge Israel är det (som många av arabländerna gör). Men nu är läget på det sättet att TV-bolagen från 42 länder i år gick med på att tävla mot Israel – som vanligt – och då är det ett accepterande av villkoren, inklusive att man är med på att Israel får arrangera om de vinner. Länderna röstade dessutom själva fram Israel som vinnare: det var även Sverige med och gjorde, med 10 poäng från våra TV-tittare och 7 poäng från vår jury. Det är då i mitt tycke ganska ohyfsat, odiplomatiskt och ologiskt att börja ställa krav på bojkott, utan man får tåla leken man gett sig in i och se det som normalt att komma när Israel i egenskap av rättmätig vinnare bjuder in. Om man nu inte uteblir av andra skäl förstås, det är ju inget tvång att ställa upp i Eurovision, men just av politiska protestskäl går det inte.
Lägg följaktligen märke till att de 42 ländernas TV-bolag ännu inte har sagt något om att de tänker bojkotta Israels arrangemang. Därför att det är TV-bolagen som tävlar och de nog har fattat just den här poängen. Protesterna och bojkottuppmaningarna kommer i samtliga fall från andra håll, även om Islands TV-bolag RÚV just nu är utsatta för vissa påtryckningar efter att det startats en petition som en massa folk skrivit under. (Om RÚV verkligen låter sig påverkas av den blir det intressant.)

Vi har också det där med ”politik i Eurovision”. Många brukar klaga på att Eurovision är styrt av politik, och tycker att så ska det inte vara, men om man verkligen vill hålla på den principen så borde också Israel få arrangera tävlingen precis som alla andra. Annars blir det ju politik i Eurovision!
Jag tycker att såväl Eurovision som OS, VM och annat sådant ska vara opolitiskt på det sättet att alla länder är välkomna oavsett politiska och människorättsliga förhållanden där. Själva poängen med den där sortens tillställningar är ju att alla länderna ska träffas och tävla under någorlunda vänskapliga former, vilket ska bidra till allmänt töväder mellan dem. I Eurovision brukar också såväl Israel som många andra länder visa upp sin bästa sida: den toleranta och vänliga. Om ett land med bristande mänskliga rättigheter sedan får arrangera (och just i Eurovision går detta alltså inte att styra över) så får man väl svälja det.
Ur demokratiska länders perspektiv anser jag också att det faktiskt är bättre att politiskt tveksamma länder är med och tävlar än att de blir isolerade. För om de är med blir de, särskilt i Eurovision faktiskt, onekligen påverkade av impulser från övriga länder och kan kanske dra i rätt riktning. Ryssland till exempel utsätts ju i ESC för all möjlig ”gaypropaganda” som de annars brukar göra sitt bästa för att hålla sina medborgare borta från … och det var en härlig episod i Baku 2012 när Tysklands röstavlämnare i direktsändning började komma med små hintar om Azerbajdjans väg mot demokrati. Plus att ESC-bidragen ofta kan vara lite subtilt politiska och innehålla viktiga budskap och anspelningar, även om själva ramen för tävlingen är opolitisk. (Just den lilla tendensen tycker jag är en av de saker som är så härliga med Eurovision!) Jag tror att sådan påverkan, hur liten den än kan förefalla, är mer effektiv i längden än bojkott som påtryckningsmedel.

Jag anser alltså att man istället för att bojkotta bör utnyttja läget till något bra, vilket det finns goda möjligheter till. Om ett evenemang ska äga rum i ett land som man anser vara en skurkstat, så är det ändå bättre att åka dit trots detta och vara med i tillställningen och samtidigt passa på att göra något för att uppmärksamma och kanske rentav förbättra situationen i landet. Här var Loreen verkligen ett föredöme när hon, istället för att vägra åka till Azerbajdzjan, passade på att träffa människorättsgrupper när hon var i Baku.

Slutsats: en bojkott av Eurovision i Israel skulle vara tämligen olämplig. Här borde man se möjligheter, inte hinder. Särskilt som det alltså egentligen är vanligt folkvett att ställa upp som man annars skulle ha gjort.
Jag vill också lägga till att det i vissa avseenden skulle vara ganska missriktat att ge sig på Israel i Eurovision-sammanhang, för faktum är att Israel just i ESC har varit ett riktigt föredömligt land – och ibland gått emot sina styrande och en stor del av sin befolkning på ett markant sätt. Israel i ESC och Israel i politiken är helt enkelt inte samma sak: åter igen, i ESC visar Israel upp sin positiva sida.
Tänk till exempel på 2009 när Israel representerades av en palestinsk och en israelisk sångerska som sjöng i duett ”There Must Be Another Way”. Eller 1987 när Israels bidrag var den där komisk-anarkistiska ”hopa-hulle-hulle-hulle”-låten, och Israels kulturminister blev så arg att han hotade att avgå om sådana fånerier skulle få representera landet i ESC (vilket han inte gjorde, men ändå). Eller 2000 när en israelisk grupp förvandlade hela sitt ESC-framträdande till en sorts fredsaktion och viftade med syriska flaggor, till politikernas stora ilska. Eller – inte minst! – 1998 när Dana International gav HBTQ-rörelsen en röst, en av de första gångerna det hände i Eurovision.
Eller nu då, när Netta Barzilai har vunnit med en låt som knyter an till #metoo. Ska man tacka Israel för den insatsen genom att bara tjurigt säga att vi inte vill vara med om ni ska ordna tävlingen?
Nej, det går inte an. Man kan ha diverse kraftiga och flammande åsikter om vad Israel gör mot palestinierna, och vilja protestera mot det, men att bojkotta Eurovision i Israel är att gå för långt. Det finns så mycket annat klokt och konstruktivt man kan hitta på att göra istället.

(Ursäkta om jag nu ändå trots allt har låtit mig styras av mina Eurovisionälskande känslor. Men jag försökte hålla mig saklig. Och som sagt, jag hade resonerat likadant om det rört sig om något annat evenemang eller något annat land. Jag ska till exempel titta med stort nöje och intresse på det där fotbollsspektaklet i Ryssland.)