fredag 6 juli 2018

Om fotboll, manligt och kvinnligt


Som de flesta nog har märkt (jag vet inte hur man skulle ha burit sig åt för att inte märka det) så pågår herrfotbolls-VM just nu. Och igår hade jag en intressant liten Facebook-diskussion om fotboll och könsroller.
Det var nämligen så att en av mina Facebook-vänner (kvinnlig) delade en skämtteckning. På den ser man en kille som säger till sin tjej ”Jag kan göra vad som helst för dig, älskling”, varpå tjejen svarar ”Strunta i fotbolls-VM”, och då sparkar han ner henne för ett stup.
Detta var inte det första skämt jag såg i den stilen, för liknande grejer har förekommit tidigare under VM. Det finns t.ex. en bild med en kille och en tjej i en TV-soffa, där först tjejen sitter och gråter och killen säger ”lugna dig, det är bara en film”, och sedan är det killen som gråter och tjejen som tröstar: ”lugna dig, det är bara fotboll”.
Visst är båda de här skämten roliga på ett sätt – särskilt det med TV-soffan, det var ganska träffsäkert – men jag har ändå börjat tröttna på det där motivet med att killar är galna i att titta på fotboll och tjejer ointresserade. Det stämmer ju bevisligen inte alltid, eftersom det finns gott om kvinnor som följer herrfotbolls-VM just nu (väldigt många, skulle jag rentav påstå) och även en hel del män som inte intresserar sig för det.
Därför svarade jag på min Facebook-väns delning och framförde kritiken att jag tyckte det där var lite onödigt könsstereotypt. Varpå jag fick mothugg från både henne och en annan gemensam vän (också kvinnlig) och det blev en liten minidebatt – i all vänskaplighet förstås, men ändå en diskussion. Invändningarna från damerna var att man inte behöver se stereotyper i allt och inte vara så lättkränkt i genusfrågor, plus att kvinnor och män ju faktiskt är olika.

Jag tycker det där är intressant. På vilket sätt yttrar sig egentligen könsrollerna när det gäller fotboll? Och vilket perspektiv borde man ha? Det finns vid närmare eftertanke helt skilda infallsvinklar.
Mina två kvinnliga Facebook-vänner hade i sina svar till mig en ganska genuskonservativ syn, får man nog säga … i vår diskussion var det nog snarast jag som framstod som feministisk, då jag hävdade att skiljelinjerna mellan män och kvinnor inte behöver vara så tydliga, särskilt inte i attityden till fotboll.
Å andra sidan hade det faktiskt varit precis lika möjligt att se mig som en antifeminist med mina inlägg – för det jag gjorde var ju att inte vilja se en viss könsstruktur, och strukturer är precis det som feminister brukar uppmärksamma och kritisera.
Så vad är jag egentligen: kvinnosaksperson eller raka motsatsen?

Jag kan dessutom berätta om ett annat fall som också har med fotbolls-VM att göra, och som väcker liknande frågor. Varje sommar brukar ju som bekant SVT sända ”Morden i Midsomer” på tisdagar, och de somrar då det är stora fotbollsevenemang – vilket det ju är rätt ofta – brukar Midsomer vissa tisdagar få maka på sig i TV-tablån. (I år händer det bara en gång, nämligen nu på tisdag; i övrigt har SVT undvikit krocken genom att låta tisdagsmatcherna sändas av TV4.)
För några år sedan var det andra Facebook-bekanta till mig som klagade över detta, och jag minns att en ”vän till en vän” till och med tolkade in ett könsmaktsperspektiv i det hela: att kvinnor gillar Midsomer och män gillar fotboll och naturligtvis är det männen som får gå först. Jag försökte mana till lugn och sans och komma med vissa andra perspektiv, och gjorde då bland annat samma påpekande som nu igår, alltså att många kvinnor tittar på fotboll och många män tittar på Midsomer (och att jag själv tittar på båda med stor förtjusning). Men jag har för mig att mina kommentarer inte föll i särskilt god jord.

Så var borde man sätta in stötarna när man debatterar det här? Ska man enligt principen om lika möjligheter/rättigheter bejaka kvinnors fotbollsintresse, som ju faktiskt ändå förekommer, eller ska man tvärtom ta fasta på uppdelningen i manliga och kvinnliga intressen för att kunna bemöta diskrimineringen av de sistnämnda? Och borde jag som fotbollsintresserad man (låt vara en man som aldrig känt sig särskilt typiskt manlig) kanske rentav låta bli att uttala mig över huvud taget? Jag kanske bara är en odräglig ”mansplainer”?

Det går faktiskt att göra upp en lista över diverse aspekter på det här med fotboll, könsroller och jämställdhet – saker som tål att reflektera över.
1. Det är ett faktum att många män är totalt och osunt uppslukade av fotboll och försummar sina relationer på grund av det, vilket inte är så lyckat … sådant kan man både kritisera och skämta om.
2. Men man kanske också ska ställa sig frågan om det inte finns kvinnor som är lite väl oresonligt svartsjuka på männens fotbollsintresse? Alla har ju rätt till fritidsintressen och att få ägna sig åt dem, så länge det inte går till överdrift – och det är väl inte omöjligt att kvinnor i en del fall visar ett alltför stort förakt mot männens hobby? Eller?
3. Plus att det alltså finns tvärtom-fall där det är kvinnan som är intresserad och mannen inte.
4. Man får heller inte glömma att många tjejer inte bara tittar på utan faktiskt själva spelar fotboll. Är det inte något av en orätt mot de tjejerna att envisas med att fotboll och fotbollsintresse är något typiskt manligt?
5. Å andra sidan finns också problemet att tjejers fotbollsspelande är kraftigt diskriminerat: dam-VM ägnas inte alls lika stor uppmärksamhet (inte heller av mig, det är en brist jag har, det måste jag erkänna), trots att Sveriges damer legat i världstoppen betydligt oftare än herrarna. Ett problem som är ännu värre i damallsvenskan, och fotbollstjejerna har på alla sätt mindre och färre resurser än killarna. På det området finns det mycket att göra.
6. Men just därför, åter igen, är det väl inte lämpligt att tillskriva allt fotbollsintresse till männen? Eller ska man på sin höjd köra en könsuppdelad variant där killar får titta på herr-VM (i lagom doser) och tjejer på dam-VM …?

Det är idel dilemman, helt enkelt, när man ska försöka göra sig en bild av situationen. Visst är det onekligen så att fotboll och fotbollstittande alltjämt är en mansdominerad fritidssyssla. Men betyder det att man ska ta för givet att det är så det är, och tala om ”männens fotbollstittande” på ett sätt som cementerar könsrollerna?
Själv har jag något slags slutsatser, som jag kan formulera så här:
Jag tycker att både män och kvinnor har rätt att intressera sig för fotboll, att spela fotboll och att titta på fotboll. Både män och kvinnor har också rätt att inte intressera sig för fotboll. De har rätt att välja själva vilka fotbollsevenemang de intresserar sig för. Detta intresse och denna utövning (eller icke-intresse och icke-utövning) har män och kvinnor dessutom rätt till på lika villkor. Och de har rätt att göra det utan att bli onödigt pikade för det. Ömsesidig respekt.
Egentligen borde väl de flesta hålla med mig om det här?
Jag tycker dessutom att även om det finns vissa könsrollsmönster i samhället, och dessa kan behöva problematiseras, så får man aldrig glömma att uppmärksamma undantagen – de fall då män respektive kvinnor inte följer de vanligaste rollerna. I mitt tycke är det nästan mer väsentligt och konstruktivt att se till dessa befriande undantagsfall än att sortera in män och kvinnor i olika fack.

Själv följer jag med stort intresse herrfotbolls-VM just nu (dock inte de matcher som gått samtidigt som ”Morden i Midsomer” …). Jag tycker spontant att det är ett rätt stort och betydelsefullt tillfälle, inte minst för att Sverige är med till kvartsfinal och det händer inte var dag i herrfotbollen. Men om det finns folk som inte ens nu blir särskilt engagerade i det där med fotboll, så tycker jag att det må vara hänt – jag kan väl inte tvinga dem att vara intresserade. Lika lite som de kan uppträda intolerant mot mig för att jag tittar. Ömsesidig respekt, igen.
Som gamle påven Johannes Paulus II sade: ”Fotboll är världens viktigaste oviktiga sak.” Det ligger något i det.

torsdag 21 juni 2018

Varför ilska mot tåg och inte mot bilar?


Nyligen var det en tragisk olycka i Stenungsund (som är en av de närmaste tätorterna där jag bor). Det inträffade på en järnvägsövergång för fotgängare – det var en kille som skulle gå över och blev påkörd av tåget och omkom.
Fruktansvärt och djupt sorgligt naturligtvis, och samtidigt också väldigt onödigt, för just den där övergången har det nämligen inträffat dödsolyckor på redan tidigare. Det är ett lurigt ställe där tågen kommer runt en kurva och sikten delvis är skymd av växtlighet. Jag tänker inte spekulera i vilka faktorer som orsakade just den här olyckan, men en riskfylld övergång är det helt klart.
Följaktligen har det också varit mycket upprörda kommentarer till den här nyheten, och kritik mot Stenungsunds kommun och Trafikverket som inte gjort något redan tidigare, och uppmaningar att de måste göra det nu och att tågen måste minska hastigheten. Vilket de nu också kommer att göra, samtidigt som kommunen stänger av övergången och skyndsamt börjar utreda en planskild korsning. Det sistnämnda tycker jag också är en bra idé – det vore inte helt fel med en gångtunnel på det där stället, så folk slipper gå över rälsen. Jag vet att det kan vara rätt nervöst att korsa en järnväg på det sättet, även om man försöker se sig för.

Tyvärr kan jag inte hjälpa att jag också stört mig i viss mån på kommentarerna kring detta. För mitt i all bedrövelse över olyckan så verkar det som en hel del personer lägger skulden på själva tågen, och menar att tåg i sig är farliga och besvärliga och en olägenhet.
Se på den här kommentaren till exempel:
”Stänga dem [järnvägsövergångarna] e en sak, fixa till dem en annan, gör om gör rätt eller dra nytt spår jämte E6:an så vi slipper den där olägliga 1800-tals reliken som skall spärra av hela samhället.”
En sådan replik får mig att skära tänder och känna att det där är allt bra orättvist. Och även om övriga kommentarer kanske inte varit fullt så extrema så var det anti-tåg-stämning i rätt många av dem, och som den stora tågälskare jag är så blev det då att jag reagerade. Det var tragiskt att olyckan inträffade, den hade kunnat undvikas med en gångtunnel eller kanske en lägre hastighet, det är alldeles sant, men man behöver väl inte måla upp tåget som det stora problemet och se det som en mördarmaskin?

Särskilt inte när man jämför attityden med den till bilar. När det gäller tåg så är folk snabba att påpeka att tågen kör alldeles för fort, att det blir olyckor, att det är vansinnigt att de får fara fram så där genom tätbebyggda områden, att rälsen är i vägen för stadsplaneringen och att det är irriterande att man måste vänta vid bommar, att järnvägarna borde dras i utkanten av tätorterna istället. Men föreställ er reaktionerna om man skulle föreslå något liknande för bilar … ”Förbjud biltrafik i Stenungsunds centrum!” ”Bilar ska inte finnas där det vistas fotgängare!” ”Genomfartsleden spärrar av hela Stenungsund, lägg den under jord!” ”Bygg bort gatorna från stadsmiljön!” Vad skulle folk säga om sådana förslag månntro?
Jag vet, jämförelsen kanske haltar något eftersom tåget inte är ett färdmedel som man kommer ända fram till sitt mål med som man gör med en bil, och därför är biltrafik i tätortsbebyggelse mer motiverat. Men i mitt tycke är det också viktigt för kommunikationen att tågresenärer kommer raka vägen in till en centralt belägen station i orten de ska till, och jag anser att även järnvägen kan vara en väl integrerad del av en stadskärna precis som biltrafik på gatorna är (förutsatt att fartgränserna är rimliga för såväl bil som tåg), och om kollektivtrafik i form av bussar eller spårvagnar ses som okej så begriper jag inte varför just tåget måste maka på sig.
I vilket fall som helst så är inställningen till bilars hastighet märklig: där anses fordonet i fråga inte som något hot i lika hög grad, utan tvärtom brukar det väcka ytterst upprörda reaktioner bara det så mycket som antyds att det ska sättas upp en fartkamera någonstans. Ja, när det gäller bilkörande så finns det ju till och med gott om folk som menar på fullt allvar att det är mest trafiksäkert att köra fort (för att det flyter ordentligt då) och att de som kör långsamt utgör en trafikfara. Samtidigt hackar man alltså på tåget för att det går för fort och är för farligt. Bilars hastighet och olycksrisk har vi på något sätt lärt oss att leva med och ha som standard – det finns inte många som skulle börja avsky bilar i allmänhet efter en bilolycka – men tågs hastighet, det är ett hot.

Över huvud taget har jag redan tidigare lagt märke till att människor ofta har en tolerans för biltrafikens brister som de inte har när det gäller tågtrafik. Att man som bilist stannar vid ett trafikljus är något självklart, men måste man stanna för att släppa fram ett tåg är det ett hinder. När man är ute och reser i sin bil och blir försenad, på grund av trafikproblem eller väderförhållanden eller vad det nu kan vara, så skyller man inte det på bilen som färdmedel eller på biltrafiken som fenomen, utan det är bara en försening som man inte kan göra något åt. Däremot om man är ute och åker tåg och blir försenad på grund av liknande strul – då är det själva tågens och tågföretagens fel, och då blir kritiken inte nådig.
(Underligt förresten, att när det gäller kravet på att tågen ska hålla tiden, då är man tydligen inte lika noga med det där att de måste köra långsamt och säkert …)
Jag vet inte riktigt varifrån den här misstänksamheten mot tåg och särbehandlingen av bilar kommer, men visst är den egendomlig.

Själv tycker jag, för att anknyta till den där kommentaren ovan, att det är ytterst märkligt att kalla tågen för en ”1800-talsrelik”. Man kan väl precis lika gärna kalla bilarna för en 1900-talsrelik i så fall. I mina ögon är tåget ett färdmedel i tiden som har alla förutsättningar att leva vidare, inte minst för att det är avsevärt mer miljövänligt än bilen. Tåget ger oanade möjligheter för såväl långresenärer som pendlare som godstransporter, och jag anser verkligen inte att det borde skuffas undan och förvisas till räls utanför städerna och betraktas med skräck och förakt. Rätt använt är tåg och järnvägar storartat!
Den som hackar på tåget, och inte ser att biltrafiken skulle kunna betraktas som minst lika farlig, får helt enkelt mig på sig direkt.

Och just nu är det dagen före midsommarafton och jag följer rapporteringen från den minst sagt kaotiska biltrafiken. Olycka hit och trängsel dit, avåkning här och proppar där … och trots riskerna ger sig folk frivilligt ut i sina bilar i allt detta … just nu framstår bilismen i mina ögon som ett kollektivt vansinne. Men människor bara accepterar det, medan tåget är en olägenhet.
Obegripligt.

torsdag 7 juni 2018

Hårklippning är jobbigt


Har varit hos en frisör idag och fått mig själv och båda grabbarna klippta. Puh. Skönt att ha det gjort.

Trots att jag är uppväxt med en frisör-farfar, som hade kli i fingrarna av längtan efter att få klippa alla han såg, tycker jag mest det är jobbigt att behöva tänka på hårklippning. Det är jobbigt att hitta en bra salong med lediga tider (vi har hittills inte hittat någon som är så bra att vi blivit stamkunder), det är jobbigt att boka en tid (för den ska ju passa med barnens scheman och helst ska det också vara en tidpunkt då det är två frisörer på plats i salongen samtidigt så två av oss kan klippas samtidigt och det då går lite fortare), och inte minst är det jobbigt att instruera personalen om hur frisyrerna ska vara, för det går inte att förklara, jag vet aldrig riktigt ens själv heller, och i slutändan är det mest bara ett lotteri där man får vara glad om det blir hyfsat.

Det känns som en jobbig apparat att klippa sig helt enkelt. Trots mitt arv från farfar. Eller kanske just därför. Som barn hade jag ju en trygghet i att det alltid var farfar som klippte mig och att han alltid gjorde det enligt sin egen invanda herr- och pojkfrisörsskola, utan att jag själv behövde bekymra mig ett dugg. Det är kanske därför jag haft svårt att som vuxen hantera att bli klippt av andra och övervaka när barnen blir det, och bara vill slippa alltihop.

Och om jag fått någon entusiastisk ”hårklippningsgen” från farfar har den nog snarare istället förvandlats till en ”rakningsgen”: egentligen föredrar jag att bara dra en maskin genom trasslet och gå helt avskalad. (Vilket jag ju också har gjort ibland, fast nu var det ett tag sedan.) Hår är opraktiskt, obekvämt, oekonomiskt, ohygieniskt, det är väl lika bra att slippa det, det finns många som skulle vara snyggare utan ... kan jag känna då och då.
Kanske tur att inte alla tänker så, för då skulle frisörerna få arbetsbrist och farfar skulle bli irriterad på mig (även om han själv har lagt saxen på hyllan sedan länge).
Å andra sidan kanske det inte skulle vara så dumt, för de tunnhårigas och cancerbehandlades skull, om det inte var norm med svallande vackert hår utan faktiskt mer accepterat och odramatiskt att inte ha något ...?

Nåja, nu är klippningen alltså avklarad för denna gång och det blev rätt bra (om än konventionellt) på både mig och sönerna. Proffsig frisör på salongen i Stenungsund som vi var på.

måndag 21 maj 2018

Så här tycker jag om Eurovision i Israel


Som man kunde förvänta sig så florerar det nu diverse uppmaningar till bojkott av nästa års Eurovision Song Contest, både i Sverige och andra länder, eftersom det ska hållas i Israel. Jag ska beskriva vad jag själv tycker i den frågan.

För det första så ska jag inte uttala mig så tydligt om vad jag själv har för åsikt i Israel-Palestina-konflikten, för här är det egentligen inte frågan om det, utan om hur man ska hantera när ett stort och roligt evenemang hålls i en stat som är kritiserad av någon anledning (för att de är diktaturer eller anses förtrycka någon eller har dåliga mänskliga rättigheter eller vad det nu kan vara). Här är ju Israel mycket riktigt också kritiserade av vissa, som vill ha bojkott; det är därför jag tar upp ämnet och delvis också riktar mig just till dessa kritiker, men jag överlåter åt läsaren att själv avgöra om Israel är en så kallad ”skurkstat” eller inte.

I alla fall. Det brukar alltid väcka starka reaktioner när stora och roliga tävlingsevenemang hålls i länder man politiskt inte gillar. Och visst kan jag tycka att det är lite besvärligt när ett arrangörsland t.ex. heter Kina, Ryssland eller Vitryssland. Det gäller inte bara Eurovision utan även OS, fotbolls-VM och vad det nu kan vara.
I regel brukar jag dock inte tycka att bojkott är någon bra väg att gå – för de brukar ju inte ha önskvärd effekt ändå, utan blir snarare kontraproduktiva, och man går bara miste om ett intressant och givande evenemang helt i onödan. Bojkotter leder inte någon vart: de kan kanske vara effektiva inom handel och annat, men inte när det gäller evenemang som handlar om nyttiga kontakter och utbyte genom kultur, sport eller vetenskap. Där blir det snarare bara förspillda tillfällen.
Därför finner jag mig nu till exempel i situationen att fotbolls-VM nu i sommar ska gå i Ryssland (och nästa gång i Qatar). Och här kan jag inte låta bli att lite spydigt påpeka att den som förespråkar bojkott av ESC i Israel borde ju verkligen ta konsekvenserna och ignorera fotbollen i Ryssland också … särskilt som Ryssland till skillnad från Israel fick evenemanget av Fifa med flit och inte för att de råkat vinna sig till det.

Och här kommer vi in på en särskilt viktig punkt, min främsta poäng faktiskt, när det gäller just Eurovision. För i den tävlingen är ju nämligen arrangemanget något som ett land får i pris när de vinner. Det gör situationen med Israel i Eurovision till ett specialfall.
Man kan tycka att det är fel att Israel får ordna tävlingen – men då kan man inte hålla på och gnälla om det nu, när de redan har vunnit! Det är en försenad reaktion; det är ungefär samma sak som om Israel skulle vinna guld i någon gren i OS och någon då säger: ”Va? Israel? Är de här? Har de vunnit? Det får de inte! De ska väl för höge farao inte ha någon medalj! Ta genast ifrån dem den! Låt dem inte gå upp på någon prispall och glänsa!”
Om man inte vill att Israel ska vinna och arrangera ESC, då får man vara ute på ett tidigare stadium och kraftigare höja rösten för att Israel ska uteslutas ur EBU, eller vägra att själv vara med så länge Israel är det (som många av arabländerna gör). Men nu är läget på det sättet att TV-bolagen från 42 länder i år gick med på att tävla mot Israel – som vanligt – och då är det ett accepterande av villkoren, inklusive att man är med på att Israel får arrangera om de vinner. Länderna röstade dessutom själva fram Israel som vinnare: det var även Sverige med och gjorde, med 10 poäng från våra TV-tittare och 7 poäng från vår jury. Det är då i mitt tycke ganska ohyfsat, odiplomatiskt och ologiskt att börja ställa krav på bojkott, utan man får tåla leken man gett sig in i och se det som normalt att komma när Israel i egenskap av rättmätig vinnare bjuder in. Om man nu inte uteblir av andra skäl förstås, det är ju inget tvång att ställa upp i Eurovision, men just av politiska protestskäl går det inte.
Lägg följaktligen märke till att de 42 ländernas TV-bolag ännu inte har sagt något om att de tänker bojkotta Israels arrangemang. Därför att det är TV-bolagen som tävlar och de nog har fattat just den här poängen. Protesterna och bojkottuppmaningarna kommer i samtliga fall från andra håll, även om Islands TV-bolag RÚV just nu är utsatta för vissa påtryckningar efter att det startats en petition som en massa folk skrivit under. (Om RÚV verkligen låter sig påverkas av den blir det intressant.)

Vi har också det där med ”politik i Eurovision”. Många brukar klaga på att Eurovision är styrt av politik, och tycker att så ska det inte vara, men om man verkligen vill hålla på den principen så borde också Israel få arrangera tävlingen precis som alla andra. Annars blir det ju politik i Eurovision!
Jag tycker att såväl Eurovision som OS, VM och annat sådant ska vara opolitiskt på det sättet att alla länder är välkomna oavsett politiska och människorättsliga förhållanden där. Själva poängen med den där sortens tillställningar är ju att alla länderna ska träffas och tävla under någorlunda vänskapliga former, vilket ska bidra till allmänt töväder mellan dem. I Eurovision brukar också såväl Israel som många andra länder visa upp sin bästa sida: den toleranta och vänliga. Om ett land med bristande mänskliga rättigheter sedan får arrangera (och just i Eurovision går detta alltså inte att styra över) så får man väl svälja det.
Ur demokratiska länders perspektiv anser jag också att det faktiskt är bättre att politiskt tveksamma länder är med och tävlar än att de blir isolerade. För om de är med blir de, särskilt i Eurovision faktiskt, onekligen påverkade av impulser från övriga länder och kan kanske dra i rätt riktning. Ryssland till exempel utsätts ju i ESC för all möjlig ”gaypropaganda” som de annars brukar göra sitt bästa för att hålla sina medborgare borta från … och det var en härlig episod i Baku 2012 när Tysklands röstavlämnare i direktsändning började komma med små hintar om Azerbajdjans väg mot demokrati. Plus att ESC-bidragen ofta kan vara lite subtilt politiska och innehålla viktiga budskap och anspelningar, även om själva ramen för tävlingen är opolitisk. (Just den lilla tendensen tycker jag är en av de saker som är så härliga med Eurovision!) Jag tror att sådan påverkan, hur liten den än kan förefalla, är mer effektiv i längden än bojkott som påtryckningsmedel.

Jag anser alltså att man istället för att bojkotta bör utnyttja läget till något bra, vilket det finns goda möjligheter till. Om ett evenemang ska äga rum i ett land som man anser vara en skurkstat, så är det ändå bättre att åka dit trots detta och vara med i tillställningen och samtidigt passa på att göra något för att uppmärksamma och kanske rentav förbättra situationen i landet. Här var Loreen verkligen ett föredöme när hon, istället för att vägra åka till Azerbajdzjan, passade på att träffa människorättsgrupper när hon var i Baku.

Slutsats: en bojkott av Eurovision i Israel skulle vara tämligen olämplig. Här borde man se möjligheter, inte hinder. Särskilt som det alltså egentligen är vanligt folkvett att ställa upp som man annars skulle ha gjort.
Jag vill också lägga till att det i vissa avseenden skulle vara ganska missriktat att ge sig på Israel i Eurovision-sammanhang, för faktum är att Israel just i ESC har varit ett riktigt föredömligt land – och ibland gått emot sina styrande och en stor del av sin befolkning på ett markant sätt. Israel i ESC och Israel i politiken är helt enkelt inte samma sak: åter igen, i ESC visar Israel upp sin positiva sida.
Tänk till exempel på 2009 när Israel representerades av en palestinsk och en israelisk sångerska som sjöng i duett ”There Must Be Another Way”. Eller 1987 när Israels bidrag var den där komisk-anarkistiska ”hopa-hulle-hulle-hulle”-låten, och Israels kulturminister blev så arg att han hotade att avgå om sådana fånerier skulle få representera landet i ESC (vilket han inte gjorde, men ändå). Eller 2000 när en israelisk grupp förvandlade hela sitt ESC-framträdande till en sorts fredsaktion och viftade med syriska flaggor, till politikernas stora ilska. Eller – inte minst! – 1998 när Dana International gav HBTQ-rörelsen en röst, en av de första gångerna det hände i Eurovision.
Eller nu då, när Netta Barzilai har vunnit med en låt som knyter an till #metoo. Ska man tacka Israel för den insatsen genom att bara tjurigt säga att vi inte vill vara med om ni ska ordna tävlingen?
Nej, det går inte an. Man kan ha diverse kraftiga och flammande åsikter om vad Israel gör mot palestinierna, och vilja protestera mot det, men att bojkotta Eurovision i Israel är att gå för långt. Det finns så mycket annat klokt och konstruktivt man kan hitta på att göra istället.

(Ursäkta om jag nu ändå trots allt har låtit mig styras av mina Eurovisionälskande känslor. Men jag försökte hålla mig saklig. Och som sagt, jag hade resonerat likadant om det rört sig om något annat evenemang eller något annat land. Jag ska till exempel titta med stort nöje och intresse på det där fotbollsspektaklet i Ryssland.)

tisdag 15 maj 2018

Korkade, intoleranta landsortsbor


En vanlig fördom som jag ofta stör mig på och har stört mig väldigt länge på, det är den där att folk på landet är korkade och att små orter på landsbygden utmärker sig för allmän inskränkthet och intolerans bland de obildade, oskolade invånarna (som dessutom anses vara ”inavlade”).
Den fördomen är så utbredd att den nästan ses som en allmän sanning, och den dyker upp titt som tätt utan att ifrågasättas. Inte minst i böcker och filmer, där det ju kan vara ganska vanligt med sådana skildringar: antingen att en liten idyll ruskas om ordentligt när en främmande och annorlunda person dyker upp där (t.ex. Änglagård eller Chocolat), eller att huvudpersonen är någon som vuxit upp på stället i fråga och längtar därifrån och känner att ”jag vill ha något mer, jag vill ut och se den stora världen!” (t.ex. Skönheten och odjuret eller Torka aldrig tårar utan handskar). Ni ser säkert mönstret. En gång myntade jag till och med en litteraturvetenskaplig term för det här: jag kallade det för ”den fula ankungen-temat”. Det är många som gillar att anspela på det, särskilt i nöjesvärlden, där det ibland nästan verkar obligatoriskt att kändisar beskriver sin uppväxt som att ”jag kände mig utanför på det där stället jag kommer från”.
Och en del personer känner sig förstås på riktigt som missförstådda blivande svanar i en oförstående ankgård (annars skulle inte temat vara så väl använt), och i viss mån kan det väl också hända att en viss intolerans och negativ gruppmentalitet kan ta form på avskilda platser. Men i det stora hela anser jag ändå att det där till stor del är ett missförstånd, eller åtminstone en onödig förenkling. Jag skulle vilja säga att den ständigt upprepade bilden av landsorts- och småstadsbor som fördomsfulla och intoleranta – stereotypen av bonnighet och bruksmentalitet – i själva verket i sig är ett uttryck för fördomar och intolerans, fast mot landsorts- och småstadsbor!

Vi kan titta närmare på den där schablonen. Till att börja med kan man nyansera bilden av ”den lantliga dumheten” genom att konstatera att det inte är så enkelt som att folk i större städer har koll på saker och ting och får del av konst och kultur och annat hippt, samtidigt som lantisarna inte märker någonting och lever kvar i sin gamla värld. Så är det inte, därför att gränsen mellan stad och landsbygd i själva verket inte är så skarp. Orter som egentligen ligger på landet och är små kan ändå ha en annan karaktär än den vanliga lantliga, om de ligger ganska nära en större stad. Vidare kan en orts historia och profil spela in – industristad, universitetsstad, handelsstad, hamnstad, pendlingsort med mera – och det har egentligen inte alls att göra med hur stor orten är. Kommunikationerna påverkar, och natur- och kulturlandskapet, och de folkförflyttningar som skett till och från orten i olika omgångar … för att inte tala om att folk som bor ensligt på någon bondgård ute på landet mycket väl kan ge intryck av att vara mer ”bildade” och ”kulturella” än folket i brukssamhället några kilometer därifrån. Eller tvärtom. Ja, det är mycket som avgör.

Själv hade jag en något lustig bild av storstad och landsbygd när jag var tonåring – för jag var nämligen bergfast övertygad om att man blev mer utsatt av att leva i stan än på landet, och att det var svårare att vara annorlunda i stan! I stan fanns det i mina ögon en massa brottslighet, våld, knark, huliganism, hemska sunkiga skolor med massor av mobbning, grupptryck, homofobi, råhet och allt vad det nu var. Min tro var helt enkelt att allt det som var negativt i min egen småländska hemort på 1 500 invånare och på min egen högstadieskola, det fanns även i storstan – fast i kubik! Fördomarna var värre där, jargongen var värre där, allt var värre där, och det ökade ju större staden var, ansåg jag. Delvis hade jag fått den här bilden på grund av i synnerhet mobbningsfall som jag hört talas om i de större städerna där i Småland; det fick mig att känna att landsorten var avsevärt tryggare och att den som bodde i en stad löpte stor risk att råka illa ut (särskilt om man var kristen som jag). Av den anledningen var jag livrädd för att mina föräldrar skulle få för sig att flytta till en större ort, för då skulle jag bli mobbad, vilket jag inte tyckte att jag var som nuläget var … även om jag förvisso kände mig som en ”udda fågel”.
Den här uppfattningen stämmer som synes inte alls in på den vanliga fördomen som florerar, men lite tänkvärt är det ändå att jag kunde se saken så, och på en och annan punkt var jag nog på rätt spår. Se till exempel på det här med fotbollshuliganer – just AIK:s Black Army och Djurgårdens Blue Saints var faktorer som bidrog kraftigt till min syn på storstäderna som våldsnästen, och det är ju också onekligen så att det är just storstadslagen som än idag har de värsta ”fansen” i fotbollsvärlden. Rimmar inte det egentligen rätt illa med synen på stadsbor som vettiga och bildade och lantisar som enkelspåriga och primitiva? Om det är lantisarna som är värst, varför är det då inte lagen från små orter som har de mest ökända huliganerna också?

Annars hade jag säkert fel i min förskräckta tonårsinställning till storstadens myllrande liv. Men lika fel har den som förfasar sig över hur hemska de där människorna på små orter är, och luftar orättvisa fördomar mot dem. Som sagt är det i själva verket mer mångfacetterat än så, och ”den fula ankungen”-temat spelar in så att svartvitmålningen av stad och land blir något man drar upp bara för att det ska passa med den gängse uppfattningen.
Det illustreras ganska väl av en intervju som jag minns att jag läste med artisten Robyn i slutet av 1990-talet. Hon hade just varit i New York och gjort promotion, och sade i intervjun att det var så befriande att komma till en storstad, till skillnad från det tråkiga Stockholm ”där alla känner alla”. Ja, hon sade faktiskt så, hur knasigt det än kan låta. (Förhoppningsvis är hon mindre snobbig idag!) Robyn kunde alltså tillämpa ”fula ankungen-syndromet” till och med på Stockholm, och det visar att det där nog har att göra med att man vill ha något att distansera sig från och se ner på och kunna visa upp sig själv som en begåvad svan, mer än att det skulle vara en faktisk sanning.

Min nutida uppfattning är att intolerans och trångsynthet – och för den delen dumhet – inte är något som kan härledas till folk som bor i en viss miljö (till exempel lantlig) eller som har en viss kulturell och intellektuell bildning eller snarare brist på sådan.
Utan istället så är dessa negativa egenskaper något som skär tvärs igenom alla folklager. Intolerans, trångsynthet och dumhet (liksom dess motsatser) finns överallt oavsett demografi, bostadsort, utbildningsnivå, intelligens, yrke, kön, religion, sexuell läggning, etniskt ursprung, politisk uppfattning och allt annat i den stilen. Det är ungefär som med våld i nära relationer och sexuella övergrepp – det finns också överallt, har man konstaterat. Borde det inte vara ganska självklart att det är likadant här?
Visst kan det verka underligt att någon som är ”bildad” samtidigt kan vara korkad, så att säga … men verkligheten visar ju att så är fallet. Många av världens diktatorer och extremistiska politiker är till exempel ordentligt utbildade och synnerligen smarta, men andra former av förstånd och klokt tänkande har de bevisligen inte. Omdömeslös, hänsynslös, tanklös och annat som slutar på ”lös” kan man vara hur intelligent och bokligt begåvad man än är, och det spelar ingen roll om man bor i Stockholm, New York, Pyongyang eller Landsbro. Det är snarast en väldigt skev och kraftigt begränsad världsbild man ger uttryck för när man tror att det helt enkelt är folk på landet som är dumma och fördomsfulla – för hur ska man då hantera att det i många mer konservativa länder (t.ex. USA) finns en massa folk, även i städerna, som har just den sortens trångsynta åsikter som man i Sverige mest tillskriver landsortsbefolkningen och förfärat tar avstånd från?

Jag har mött en del ganska påfrestande människor (om jag får uttrycka det så) som kommit från små orter, men jag har också mött massor av folk som på samma sätt varit från små orter (och saknat formell bildning) men ändå har varit både kloka, spirituella, filosofiska och på alla sätt härliga. Och båda dessa människosorter har jag på samma sätt märkt finns i större städer. Personligen brukar jag trivas särskilt bra med människor som liksom kan kombinera olika sidor … folk som kan vara enkla och jordnära och lantliga och titta på fotboll den ena stunden, och sedan prata om resor till fjärran länder och spela klassisk musik den andra stunden. (Fast egentligen kan jag i längden uppskatta alla människor, bara jag lär känna dem lite!)
Föreställningen att landsortsborna gaddar ihop sig under någon sorts ”bruksmentalitet” och stormar fram i en ilsken intolerant mobb viftande med facklor och högafflar, den stämmer för mig ganska dåligt med verkligheten, precis som ingen skulle tro att stadsbor uppträder som ett kollektiv på det sättet. Såväl i stan som på landet är folk självständiga individer.
Så jag skulle gärna se att ”den fula ankungen”-tänket avtog betydligt och att det blev ett slut på fördomarna om fördomsfulla lantisar. För verkligheten är mycket mer härligt invecklad än så. Börja visa tolerans – åt båda hållen!

fredag 27 april 2018

ABBA:s återförening: mitt ABBA-trauma och det möjliga positiva


ABBA återförenas! Och den här gången är det faktiskt ingen falsk nyhet (vilket det har varit väldigt många gånger tidigare) utan idag kunde beskedet braskas ut med full sanningshalt: att de fyra ”abborna” gått in i studion och åstadkommit två nya låtar, ”Don’t Shut Me Down” och ”I Still Have Faith In You”, varav den senare ska släppas i slutet av det här året i samband med den digitala show som planeras med ”abbatarer”.
Även om det bara handlar om två nya låtar är detta för mig naturligtvis en fullständigt hejdundrande sensationell och omskakande nyhet – ännu mer surrealistisk än att Nordkorea och Sydkorea tycks vara på väg att bli kompisar! – och även om man kan fnysa att ”det är väl inget speciellt med det, väx upp” så tycker jag faktiskt att jag har rätt till denna reaktion, för jag har varit ABBA-fan mycket länge. Känslorna är nu därför också i full svallning, av flera skäl. Låt mig berätta lite om mitt ABBA-sinne och hur jag tänker.

Först lite perspektiv. Förra gången ABBA spelade in musik i en studio tillsammans var i augusti 1982, då de jobbade med ”The Day Before You Came”. Det har alltså gått ett tag sedan dess. Efter det där tillfället blev det inga fler inspelningar, och även om gruppen visade sig tillsammans sporadiskt några gånger till blev det allt glesare mellan tillfällena, och till slut var de i praktiken helt upplösta.
År 1989 började jag vid elva års ålder själv bli förtjust i ABBA, för att sedan bli engagerat ABBA-fan på riktigt i samband med att ”ABBA Gold” kom ut 1992, och under de första åren som sådant ABBA-fan önskade jag mycket hett att gruppen skulle återförenas. Redan då brukade det ibland spridas rykten om att en återförening var på gång – bland annat dök det upp en sådan nyhet omkring 1994 som jag reagerade med stor glädje på. Men jag lärde mig med tiden att varje gång det kom ett påstående om ett återförenat ABBA så var det falskt alarm, och så småningom började jag också tycka att det var lika bra det. Nu hade det ju gått så många år, och det skulle ju ändå aldrig kunna bli som förr och nya ABBA-låtar skulle inte alls låta som på den gamla goda tiden.
På senare år har jag tänkt på det sättet i ännu högre grad – att om ABBA skulle återförenas nu så skulle de bara skämma ut sig. I mina ögon har det rentav stärkt gruppens trovärdighet att de, till skillnad från väldigt många andra grupper som ”återförenats för pengarnas skull”, har hållit sig borta från sådana projekt. Det har varit ett bra argument att slänga i ansiktet på alla sådana där personer med snobbig kulturelitistisk 70-tals-progg-rock-mentalitet som har en fördomsfull nedlåtande syn på kvartetten. ABBA återförenas inte, för så pass mycket stolthet och värdighet har de, där ser ni, de tänker minsann inte bara på pengar! De har förstånd att inte befläcka sitt arv utan låta det de gjorde i det förflutna vara ifred och utgöra den enda bilden.
Alla spekulationer om återföreningar har jag därför tagit med en nypa salt, och varje påstående om att ”nu är de återförenade” har jag avfärdat kraftigt, för det har jämt varit någon sorts överdrift (typ att någon journalist lyckats få med dem alla fyra på samma foto), och på det sättet har det fortsatt att ropas varg och jag har gång på gång belåtet konstaterat att det inte har stämt nu heller. Samtidigt som jag har fasat mer och mer för tanken att det faktiskt skulle hända på riktigt någon gång. Ett ABBA-trauma, kan man säga.

Nu är vi alltså framme vid den tidpunkt då det verkligen händer och traumat slår in. ABBA har återförenats – året är 2018 och de har redan varit i studion och gjort två nya låtar. Och nu kanske ni förstår varför min första reaktion när jag läste nyheten (vilket jag lämpligt nog gjorde i ABBA:s egen officiella status på Facebook) var ett närmast hysteriskt ”nej, nej, nej, nej, nej, nej!” (Till skillnad från många andra fans, ska sägas.)
För nu har ju då alltså ABBA tappat sin trovärdighet. Eller som min hustru skämtsamt sade som sin första replik när jag meddelade henne nyheten: ”Har pengarna tagit slut?”
Just sådana yttranden fälls säkerligen för fullt på många håll just nu, och ABBA har med ens spelat sina fiender proggarna i händerna på ett himmelsskriande dumt sätt. Hur ska de kunna framstå som en seriös grupp nu? I synnerhet om låtarna på något sätt är tänkta att ge draghjälp åt den kommande filmen ”Mamma Mia 2”, som en kompis hade en teori om, och som dessvärre känns kusligt trovärdigt ju mer jag tänker på det. Hela bilden blir ju liksom att ABBA återförenas helt av kommersiella skäl, och att de är precis så pengafixerade som proggarna beskyllde och beskyller dem för (låt vara att den sedan länge avlidne Stikkan Anderson inte längre är med som provokativ sidekick).
Ja, jag får nog inse att jag nu är ett mycket lätt byte för hånfulla och skadeglada meningsmotståndare som kan påpeka för mig att min största favoritgrupp genom alla tider är plastiga och oäkta och tuggummipop och inte riktig musik och jag har ju så dålig smak som gillar dem. Det är ABBA själva som har försatt mig i den situationen genom sitt dåliga omdöme, och därför är jag spontant besviken på dem. Jag får vackert bjuda proggarna på denna smälek.

Men samtidigt börjar jag nu redan inse, när den allra värsta reaktionen har lagt sig och jag får tillfälle att smälta nyheten, att det faktiskt finns positiva sidor med det här också. Att jag kanske borde ta fasta på dem istället för att förfasa mig över att ABBA inte hade vett att låta det förflutna vila i frid.
Jag kan ju till exempel inte neka till att det under alla omständigheter ska bli mycket intressant att höra de där två nya låtarna. Hur blir det egentligen efter så många år, när Björn och Benny nästan inte ens har ägnat sig åt engelskspråkig pop i särskilt hög grad, men nu börjar med det igen? Hur låter Agnethas och Fridas röster nu för tiden? Vad blir det för sound i produktionen? Det lär ju knappast låta som det gjorde på 70- och 80-talet, för det är mycket som är annorlunda nu: Polarstudion där ABBA snickrade ihop mycket av sin musik förr i tiden finns inte ens kvar längre, teknikern Michael B. Tretow som hjälpte dem att konstruera det mångskiktade ”ABBA-soundet” är inte yrkesverksam numera, och flera av de studiomusiker som var med och spelade proffsigt på ABBA:s inspelningar är inte längre i livet (Ola Brunkert, Rutger Gunnarsson, Malando Gassama). För att inte tala om att den samtida populärmusiken låter ganska annorlunda nu jämfört med 1982, när ABBA senast var tillsammans i en studio.
Allt det här kan verka olycksbådande, men samtidigt väcker det en viss nyfikenhet över hur ABBA årgång 2018 kommer att låta. Det kan inte bli som förr, det kan det verkligen inte alls, men på något sätt kan jag ändå inte tänka mig annat än att det kommer att låta som ABBA nu med. Det är hiskligt svårt att ens föreställa sig, det kittlar fantasin – och då blir man ju riktigt förväntansfull.
En annan fördel är ju att kommersiellt eller ej så kommer detta att ge ABBA en enorm våg av uppmärksamhet igen – det har redan satt igång, och det kommer nu att märkas med all tydlighet vilken supergrupp de faktiskt är och vilket avtryck de har gjort i musiken. Ett återförenat ABBA kan egentligen göra stormsuccé just bara genom att de är ABBA, de kommer inte att behöva anstränga sig nämnvärt för det, och det blir en hajp som blir svår för gruppens belackare att bara vifta bort. Därför att ABBA är odödliga och deras återförening är en stor grej. Så är det bara. Där kan jag sitta och mysa ordentligt.
Ser man vidare sansat på saken så behöver inte heller en ”återförening många år senare” nödvändigtvis betyda att man förstör all sin trovärdighet. Beatles gjorde något liknande 1995, då de gav ut ”Free As A Bird” och ”Real Love” som nya Beatleslåtar (uppbyggda kring gamla inspelningar med framlidne John Lennon), och det har väl inte påverkat bilden av dem så där övermåttan negativt. ABBA borde också ha tillräckliga förutsättningar för att behålla sin image intakt. I Rock’n’Roll Hall of Fame är de ju redan invalda och kan inte tas bort … :)

Jag måste också påpeka en aspekt när det gäller det där att ”ABBA återförenas för pengarnas skull”. Det kan naturligtvis verka som att det är så (särskilt om återföreningen har med Mamma Mia 2-filmen att göra) men man kan också se det på ett annat sätt.
Nämligen att grejen med ABBA var att de gjorde musik tillsammans för att de tyckte det var roligt. Det kommersiella tänket fanns där – särskilt från Stikkan Anderson då på 70-talet – men drivkraften för Björn, Benny, Agnetha och Frida var framför allt att de var två par och fyra kompisar som trivdes med att jobba ihop. När de inte tyckte det var roligt längre, därför att båda paren hade skilt sig och de gled isär mer och mer, så splittrades de helt enkelt. Och de har undvikit återförening i alla år just för att de inte haft lust, därför att de har gjort så många olika andra saker på skilda håll.
Fram tills nu, då de alltså tydligen har upptäckt att det på nytt har blivit kul att jobba ihop – och då gör de det igen. Svårare är det inte. Det tyder (trots allt) på spontanitet och äkthet, och det är fortfarande samma drivkraft av glädje. Den glädje som fick ABBA att göra sin fantastiska musik förr i tiden, och som förhoppningsvis har gjort att det blir fantastisk musik från dem nu också.

Nej, trots att jag inledningsvis blev förskräckt och besviken, och trots att jag på ett sätt fortfarande är besviken, så biter jag tappert ihop och står för att jag är ett ABBA-fan och för att jag litar på ABBA:s skaparförmåga. ABBA kommer alltid att vara mina hjältar för det de gjort, vad de än hittar på därefter, och jag hoppas att det de hittar på just nu ska bli bra i alla fall.
Som titeln på en av de kommande nya ABBA-låtarna så lämpligt lyder:
ABBA – ”I Still Have Faith In You!”

torsdag 26 april 2018

Minnen från en vecka 1988


Jag konstaterade idag att det är exakt 30 år sedan min familj och jag flyttade från Ekenässjön till Landsbro – en betydelsefull händelse under min uppväxt. Det skrev jag en status om på Facebook i morse.
Sedan började jag gräva ner mig i minnen, mer och mer … för jag kom på att just den där veckan i slutet av april och början av maj 1988, då jag var tio år, den var rätt händelserik i största allmänhet. Jag kan nu därför inte låta bli att berätta lite mer om den veckan, allmänt nostalgiskt så där. Som ett trettio år försenat inlägg om något jag borde ha bloggat om redan då (om det funnits bloggar på den tiden).

Tisdagen den 26 april 1988 gick alltså min familjs flyttlass från Ekenässjön till Landsbro, från en liten småländsk ort till en annan liten småländsk ort i samma kommun. Jag var emellertid inte med om själva flytten, för just under de där värsta flyttstöksdagarna så var jag och mina syskon hos farmor och farfar (vi fick ledigt från skolan för det) medan mamma och pappa bytte ut vår bostad. Vi vistades i farföräldrarnas stuga i Trånshult, och jag har alldeles bestämt för mig att det var just under den vistelsen som det inträffade en episod som vi kommit ihåg efteråt – nämligen att min syster Elisabet fick något slags raseriutbrott och välte omkull ett bord där i stugan. Farmor grälade på henne – vilket i sig var rätt ovanligt, för farmor är inte den som skäller mycket – och jag, som ofta haft en tendens att försvara lillasyster, försökte nu göra det med den förnämt förmanande repliken ”Hon råkade faktiskt bara välta bordet!” Det lät tydligen så pass komiskt (det tyckte även farmor) att det sedermera blev ett av familjens många ”interna citat” som vi ofta drog för varandra.

På fredagskvällen den 29 april åkte vi hem från farföräldrarna, och då kom vi alltså till prästgården i Landsbro där mamma och pappa fixat allting klart. Dagen därpå, lördagen den 30 april, var vi ute och promenerade i vår nya hemort, och då var syrran med om en ny episod: hon ramlade och skar sig rätt illa i handen på en glasskärva som låg på marken, vilket ledde till stor blodsutgjutelse och kalabalik. (Just på den platsen hade det bara några månader tidigare legat ett hus, med ett konditori, men det hade nyligen blivit totalförstört i en eldsvåda och det låg fortfarande en massa glas och tegel kvar.) Lyckligtvis kunde Elisabet bli omplåstrad av vår nya granne, som var skolsköterska och snabbt kunde rycka in.

När den uppståndelsen väl lagt sig blev det Valborgskväll, och inte bara det, utan det var Eurovision Song Contest också. Jag hade sett väldigt mycket fram emot detta (året innan hade jag ju på allvar fått ögonen för ESC) och jag gick till och med hem i förväg från majbrasan vi var och tittade på under kvällen där i Landsbro, bara för att jag ville hinna i tid tills programmet började. Jag såg också inledningen och Sveriges bidrag, en förkyld Tommy Körberg med ”Stad i ljus” som gick ut med startnummer två. Men sedan hände något som idag för mig är en gåta – det blev något intermezzo med familjen där i TV-soffan, och jag blev så sur att jag utan vidare gick till sängs och somnade och skippade hela resten av ESC, och det var först morgonen därpå jag fick veta vem som vunnit (Schweiz, Céline Dion, ”Ne partez pas sans moi”). Jag kommer verkligen inte alls ihåg vad det var som fick mig att tappa humöret så till den grad att jag missade det efterlängtade programmet, men jag var ju trött av alla nyheter och händelser och intryck … underligt vore väl annars. Faktum kvarstår i alla fall att detta är det senaste tillfället då jag frivilligt avstått från att se ESC (och också det senaste tillfället då jag över huvud taget missat det i stort sett helt och hållet).

Följande måndag, den 2 maj, gjorde jag min första skoldag i den nya klassen på Landsbro skola, med härliga nya klasskompisar som tog emot mig så vänligt. Annars var det väl en ganska märklig tidpunkt att byta skola, för det var bara en dryg månad kvar av terminen och jag gick i trean, så det skulle ändå ha blivit byte av årskurs och lärare till hösten … varför inte vänta till dess med övergången då? Men i och med att min nya klass skulle vara densamma även i fyran så tyckte vi i familjen att det skulle bli en ”mjukstart” för mig att börja redan på våren, och det utföll alltså till belåtenhet – jag kom genast in i klassen och nervositeten jag hade känt inför bytet släppte med en gång. Tack för det, alla ni som var med!

Avslutningsvis, på kvällen samma dag den 2 maj, så var jag med familjen på cirkus inne i Vetlanda – och inte vilken cirkus som helst heller utan Cirkus Scott, med den legendariske François Bronett. Det var mitt första cirkusbesök (och det har inte blivit många fler efter det, ärligt talat) och även detta hade jag sett fram emot – även om jag minns den ödesmättade känslan jag hade på förhand, att ”först måste jag klara av skoldagen på den nya skolan, sedan blir det cirkus som belöning på kvällen!” Ja, skoldagen i fråga hade ju som sagt gått bra, och nu kunde jag belåtet sitta där i cirkustältet och följa de olika upptågen som cirkusdirektör Bronett presenterade med sitt ”får jag be om största möjliga tys-s-s-s-stnad”.

Allt som allt en vecka som satte sina spår i minnet av olika orsaker, den där vårveckan 1988. Någon kanske förundras över att jag kommer ihåg alltsammans, och visst, jag har osedvanligt gott minne för meningslösa detaljer, men just här hände ju allt i så tät följd och därför kanske det inte är konstigt att jag minns det med datum och allt.
En härlig tid, 1988!