söndag 7 januari 2018

Bilar, datorer och jag


Det finns två saker som jag aldrig kommer att älska, trots att jag har stor användning för dem.
Bilar och datorer.
Jag ogillar dem inte helt, jag inser nyttan med dem och använder dem ofta som arbets- och fritidsredskap, men vän med dem är jag verkligen inte. Det är okej så länge de gör vad de ska, men när de inte gör det har jag genast halkat utanför gränsen för vad jag kan kontrollera och begripa, och är helt i den strulande teknikens våld.

När en bil eller en dator krånglar eller behöver ses över reagerar jag därför snarast med att bli superstressad och hypernervös och känna mig som om hela världen rasar samman. Det går inte över förrän allt är tillbaka helt i gamla gängor igen.
Och bilar och datorer känns i grunden fientligt inställda mot mig – de vet att jag inte alls förstår dem, och då tar de gärna tillfället i akt att utnyttja det till att j-as med mig. Ett ömsesidigt agg.
Till detta kommer att man känner sig helt utlämnad när man ska försöka lösa ett bil- eller datorproblem, för just på dessa två områden kryllar det ju av experter vars råd och uttalanden är så avancerade att sådana som jag inte begriper någonting, och när jag söker och googlar efter lösningar hamnar jag enbart i just sådana initierade diskussionstrådar som bara gör mig ännu mer desperat. Ofta inleds de dessutom med ”jag har det här problemet, jag vet ingenting om bilar/datorer, kan ni hjälpa mig” och sedan blir det en diskussion där frågeställaren icke desto mindre verkar hänga med utmärkt på alla förslag: ”aha, då vet jag, jag har en XYZ, då behöver jag ju bara GH:a JUY:en och köra en DFA med BLK i ÖR så löser sig allt, tack”. För en annan blir detta enbart frustrerande.

Sammanfattningsvis: Bilar och datorer är användbara, men samtidigt otäcka, och jag kan aldrig slappna av till 100 % i användningen av dem.
Är det någon annan som känner likadant? Hojta gärna till i så fall. Särskilt om ni är killar! För det lär ju vara typiskt manligt att gilla bilar eller datorer eller båda, så jag blir kanske lite uppmuntrad om jag får höra att det finns män som delar mitt främlingskap för dem.

(Om någon undrar vad som utlöste denna klagosång, så kan jag säga att min nya dator funkar, det verkar vara lugnt. Däremot håller vi just nu på att mixtra med min gamla dator som inte funkade lika bra, så att den ska gå att använda till annat i fortsättningen – just nu kör vi en total återställning av den – och detta ger upphov till olust trots att datorn i fråga egentligen nu är helt överflödig och det kan kvitta vad som händer med den.)

(Teckning: Jemima.)

söndag 26 november 2017

Omänskliga fiender?


Det finns en scen i filmen ”Sagan om de två tornen” där Aragorn säger till de alviska kämparna inför slaget i Helms klyfta:
”Visa ingen nåd – för ingen kommer att visas er.”
Detta är ett intressant yttrande. I filmen är det befogat att säga så, för fienderna som är på väg är en väldig armé av uruk-hai, och de kommer helt klart inte att visa någon nåd. Sedan kan man i och för sig diskutera det där med rasism hos Tolkien och om inte även orcher och uruk-hai egentligen borde ses som kännande varelser. Men låt oss för enkelhetens skull anta att de faktiskt är onda monster och inget annat. I så fall har Aragorn rätt i att det inte är någon idé att vara barmhärtig.

Men hur är det i verkligheten?
Jo, när det faktiskt inte är monster som är fienden, utan vanliga människor, då borde man verkligen akta sig för att använda resonemanget ”Visa ingen nåd – för ingen kommer att visas er” (eller ens något åt det hållet). Det spelar ingen roll om motståndarna faktiskt är grymma, som IS till exempel, för de är fortfarande människor ändå. Och om man då börjar använda Aragorns resonemang på dem så innebär det att man slutar se dem som människor – man avhumaniserar dem och gör dem till sådana som det är lika bra att slakta. Då blir de bara monster som det är legitimt att döda.
I slutändan kan detta leda till att man själv blir lika hänsynslös, brutal och farlig för motståndarna som man anser att de är för en själv.



Tyvärr är detta en fälla som egentligen vem som helst skulle kunna hamna i, och inte bara när det gäller sådana extremfall som IS utan också andra antagonister. Även om det kan kännas som om man själv står på en god sida och kämpar en ädel kamp mot de hemska motståndarna, så ska man aldrig, aldrig glömma bort att det finns en risk för att man själv (och ens likasinnade) går samma farliga väg fast på den andra vägkanten. Det är få människor som i normala fall har lust att begå folkmord och massaker, men de kan göra det ändå om förhållandena blir extrema och om de har en syn på fienden som ”omänskliga och onda” som rättfärdigar våldet.
Det här låter säkert chockerande, men jag är övertygad om att aktivister på vänsterkanten skulle kunna gasa ihjäl Sverigedemokrater systematiskt om de bara demoniserade dem tillräckligt mycket först. Och jag är även övertygad om att troende kristna skulle kunna dra ut på gatorna och inleda en pogrom mot muslimer efter att ha lyssnat till någon eldig predikant som försäkrade att muslimerna vill utplåna dem och att det är bäst att slå till först: ”Gud vill det!” I båda fallen krävs det väl sådana omständigheter att hatet kan byggas upp ett tag tills det tar överhanden, men möjligt är det, helt klart.
Om ni inte tror mig kan ni bara titta på en genomsnittlig Facebook-diskussion … där märks det att primitiv och hatisk lynchmentalitet kan uppstå läskigt fort, och att avståndet mellan våldsmännen i Syrien och oss här i Sverige nog är mindre än man kan tro.

Människor har helt enkelt en tendens att vara destruktiva om de bara får en förevändning. Det märks tydligast i krig, då alla folk och alla nationer kan förvandlas till grymma massmördare. Men det syns även i fredstid, och krigsstämning kan för den delen piskas upp snabbt. Många av övergreppen och våldsamheterna i krig beror på att folk blivit itutade att motståndarsidan egentligen inte är riktiga människor utan bara avskyvärda fiender.

Jag är benägen att koppla samman människors våldstendens med det som kallas arvsynd – något som jag råkar tro på. Visst, det kanske inte känns så uppmuntrande för en modern människa att tänka sig att vi är syndare, men för mig personligen känns det faktiskt ändå bättre att ha inställningen att vi alla är lika hopplösa fall och att vi alla är värdefulla i Guds ögon ändå (för det är vi), än att påstå att ”alla människor är goda – utom de där förhatliga typerna som är bevisligen onda”. För det senare är också en sorts avhumanisering, av den ”onda” sidan.

Det där sista var väl ett sidospår. Men en slutkläm: Tänk efter lite när du skriver på Facebook, när du kommenterar hemskheter och när du bemöter folk som har åsikter som du avskyr, eller kanske bara när du ska sätta igång att lufta din vrede över Jimmie Åkessons eller Stefan Löfvens senaste dumma påhitt.
Helt enkelt: Gör jag mig skyldig till att avhumanisera människor när jag säger så här eller delar detta? Gör det här inlägget att jag beskriver en grupp människor, skapade till Guds avbild (eller, om jag inte är troende, helt enkelt bara med människovärde), som ett opersonligt brutalt kollektiv? Bidrar jag till att måla upp bilden av en människa som ett korkat djur eller ett grymt monster, som det är okej att tala illa om och ta människovärdet ifrån (och i längden döda)?
Om svaret är ja, så låt bli att säga det du tänkte säga. Protestera och kämpa mot våldsamheter kan man göra även utan att reducera de ansvariga till omänskliga varelser. Glöm inte att alla människor har ett värde (trots att vi har en tendens att bli destruktiva) och att man inte kommer någon vart med våld, avhumaniserande förolämpningar och ständiga påminnelser om hur ofattbart grymma de där personerna på den andra sidan är.
Vi vill väl inte ha något krig där vi själva är de som inte visar någon nåd?

lördag 25 november 2017

Reflektioner om #metoo


Nu har #metoo-rörelsen pågått i några veckor, och vuxit sig starkare och starkare. Och även om det naturligtvis är förskräckliga saker som berättas, så är det riktigt positivt att så många faktiskt träder fram och vågar berätta. Jag hoppas verkligen det leder till förändring på allvar.
Tyvärr gjorde jag själv bort mig i början av den här vågen, då jag (i likhet med ett antal andra män) kände ett visst ansvar och därför skrev ett Facebook-inlägg där jag ”erkände” att jag själv begått dumheter mot tjejer/kvinnor – utan att berätta i detalj vad det var, men jag framförde ändå en ursäkt. Tanken att göra detta var inte fel, men grejen var att jag och de andra herrarna borde ha väntat med det och istället ”låtit tjejerna prata färdigt först”, för effekten av killarnas bekännelser blev ju att män (än en gång) började ta plats på kvinnors bekostnad. Lyckligtvis blev jag snabbt uppmärksammad på detta och tog bort mitt inlägg igen. Hoppas det inte ställde till alltför stor skada; jag ber om ursäkt för det (också).
Sedan har jag hållit mig diskret och inte kommenterat mycket, men fortsatt att se hur rörelsen vuxit, yrkesgrupp efter yrkesgrupp. Senast är det folk inom kyrkan som har delat sina upplevelser av trakasserier, med hashtaggen #vardeljus. Det är lika bra som allt det andra – jag trodde inte för ett ögonblick att kyrkan var förskonad från sådana där saker, och även där ska det lyftas fram. Det som jag möjligen oroas av just när det gäller kyrkan är att en del kanske lite fördomsfullt tror att det huvudsakligen är kvinnoprästmotståndare som står för trakasserierna; visst kan det finnas sådana bland förövarna, men jag är lika tvärsäker på att det även är massor av folk som är för kvinnliga präster som är inblandade. Kvinnoprästmotstånd och trakasserier av kvinnor hänger inte ihop, inte på det sättet åtminstone. (Men kanske på andra sätt, se nedan!)

Oavsett detta så ser jag oerhört positivt på #metoo. Inte minst för att det ger en så otroligt, oerhört tydlig bild av hur saker och ting ligger till. Det går inte längre att påstå att det är invandrarkillarna som har snedvriden kvinnosyn och står för alla sexualbrott (och jag har mycket riktigt inte sett invandrarkritikerna uttala sig mycket på sistone … de vet uppenbarligen inte vad de ska säga nu). Inte heller går det längre att komma och säga ”inte alla män” eller ”jag vill inte bli kollektivt skuldbelagd”, för det framstår nu som goddag yxskaft. Det är faktiskt ingen i #metoo-rörelsen som lägger kollektiv skuld eller säger ”alla män begår övergrepp” (om någon kan visa mig en person som faktiskt säger just det, så får vederbörande tre påsar ostbågar av mig!). Det är inte det som är poängen. Utan poängen är att övergrepp förekommer precis överallt oavsett kultur och status, att det uppenbarligen finns en struktur bakom som gör detta möjligt, och att alla män (även om inte alla män är skyldiga) har ett ansvar för att se till att det inte fortsätter. Så kan man sammanfatta det.

Men nu ska jag göra ytterligare en reflektion över #metoo. Nämligen det här med strukturer, och ett litet problem som det medför för mig med min ”bibeltrogna” bakgrund.
Som jag sade, att könsförtryckande strukturer finns i samhället och kulturen verkar nu faktiskt helt uppenbart. Jag har inte förnekat dem förut heller, men nu kan jag det ännu mindre. Jag är egentligen fullt beredd att börja säga att jag är feminist.
Det är bara det att i mitt kristna perspektiv kan det bli jobbigt att börja prata om strukturer och kalla sig feminist. Kristna (i alla fall de mer traditionella kristna som jag tillhör) är ofta motvilliga att tala om könsmaktsordningar: det begreppet är en feministisk analys som de vänder sig mot. De förnekar inte att övergrepp mot kvinnor och våld mot kvinnor förekommer, och de gillar det naturligtvis inte, men de anser i många fall att feministiskt ”strukturtänkande” är fel sätt att gripa sig an problemet – varför vet jag egentligen inte, men de skräms väl av att feminismen verkar vilja ställa allting på huvudet på ett sätt de inte gillar. Istället är synen att kristendomen och Bibeln i sig räcker. Att man som kristen inte behöver vara feminist, därför att den kristna läran redan har den rätta respekten för kvinnan och den sanna jämställdheten redan finns i Guds ord, och om folk bara följde Bibeln så skulle det bli bra, utan att man behövde ta till sådana läskiga, hotfulla, samhällsomstörtande saker som feminismen. Ungefär så ser man på saken.
Och på sätt och vis förstår jag dem ju … för jag tycker ju faktiskt att Bibeln är Guds ord, och att den innehåller bra anvisningar om det mesta här i livet. Jag vill absolut inte förringa Bibelns betydelse, än mindre antyda att den har fel.

Men samtidigt kan jag inte neka till att det ofta i dagens läge spontant känns för mig som om Bibeln skulle behöva ”kompletteras”, så att säga.
På ett sätt verkar nämligen inställningen att ”Bibeln räcker” vara naiv. Det behövs uppenbarligen ett mer ingående arbete än att vifta med Bibeln för att komma tillrätta med allt detta elände som tjejer och kvinnor drabbas av hela tiden i alla möjliga sammanhang.
Särskilt med tanke på – och nu gör jag säkert vissa upprörda – att många kristna med sin användning av Bibeln inte ser ut att göra kvinnorna någon större tjänst. Tvärtom, faktiskt. Bibelsprängdheten verkar i vissa fall istället göra saken värre. När kristna tar till Bibeln för att till exempel påpeka att kvinnor inte ska vara präster, att kvinnans plats framför allt är i hemmet och familjen (visst, det kanske är mer i USA än i Sverige som detta framförs, men det är ju nog så illa) och att mannen är hustruns huvud med allt vad det innebär, och vidare framhäver de traditionella könsrollerna och misstänkliggör alla som avviker från dessa på ett eller annat sätt, så kan jag inte låta bli att undra vad det ger för signaler. Till och med om personerna faktiskt skulle ha rätt, så åstadkommer de ändå en viss atmosfär genom att på detta sätt klamra sig fast vid diverse bestämda könsroller och begränsningar för kvinnor (och även för män!) – och är det i en sådan atmosfär särskilt konstigt att det blir fortsatt grogrund för förtryck, övergrepp, våld, allt möjligt från män gentemot kvinnor?
Det känns helt enkelt som att en del av de personer som anser att feminismen är onödig för att den kristna läran redan innehåller sann jämställdhet, i nästa sekund kommer med alla dessa anvisningar som indirekt bidrar till kvinnoförtryck. De har säkerligen inte för avsikt att det ska gå så, men det är ändå så det går. Nya generationer fortsätter att växa upp i en värld där kvinnlig underordning i en eller annan form fortfarande ses som standard, delvis på grund av kyrkligt snack, och det är väl klart att det påverkar samhällets strukturer i stort.
För att anknyta till vad jag först skrev om kvinnoprästmotstånd: här kan man kanske säga att det finns ett samband mellan det och trakasserier av kvinnor?
Det är lite på detta kätterska sätt jag kan tänka ibland. Att ”den kristna, bibliska jämställdheten” egentligen inte alls är någon sådan, utan att den gör mer skada än nytta. Att den rena feminismen därför behövs, om inte annat så som ett modernt redskap för att åstadkomma jämställdhet i praktiken, när Bibeln inte säger så mycket.
Men att säga så känns ju samtidigt lite för mig som att svära i kyrkan, eftersom jag likväl och trots allt tror på Bibeln och inte vill förkasta den (och inte gärna vill göra mig till ovän med mina trosfränder heller för den delen).
Förstår ni läsare mitt svåra dilemma?

Jag har egentligen inte själv något svar på det här, och vet inte exakt hur jag ska klara mig ur knipan.
Mitt problem är alltså att jag på något sätt skulle vilja anamma feminismen och fullt ut acceptera att förtryckande strukturer finns och att vi män måste hjälpa till att motarbeta dem på något sätt – samtidigt som jag inte vill gå emot Bibeln när jag gör det.
Det jag möjligen kan se är att man kanske inte behöver tolka Bibeln så som de mer konservativa kristna gör, i mina exempel ovan. Och även om man gör det så finns det kanske andra sätt att förmedla åsikterna i fråga? Redan nu är det ju så att det är flera av de där uppfattningarna jag inte delar (kvinnliga präster till exempel är jag ju för, inte mot). Och det finns säkert fler ställen där man kan ha ett annat perspektiv eller en annan strategi än de traditionella, utan att för den skull förkasta Bibeln som Guds ord. De gamla tolkningarna och tillämpningarna behöver inte stämma bara för att de har omhuldats i många hundra år. Rätt uttolkad och använd kanske Bibeln verkligen är just det storartade jämställdhetsdokument som de kristna säger att den är.
Ja, jag tror faktiskt att det ligger till just på det sistnämnda viset.
Men det är ingen lätt process att hålla på att stöta och blöta och kämpa med bibelorden, samtidigt som man bemöter upprörda medkristna som anser att man har blivit liberal och inte har någon respekt för Ordet längre.
Jag får kanske kämpa den kampen samtidigt som jag också, i egenskap av man, kämpar den moderna feministiska kampen mot de strukturer som #metoo och #vardeljus just håller på att dra fram i ljuset.

måndag 20 november 2017

Orion och ett felaktigt minne


De senaste veckorna, på vardagsmorgnarna när jag vaknat och tittat ut genom fönstret och det har varit stjärnklart, har jag kunnat se Orion.
Orion är utan tvekan min favoritstjärnbild, särskilt när den är så pass högt upp på himlen att man även ser min favoritstjärna Sirius en bit nedanför den till vänster. Sirius ingår inte i Orion, men den är alltså belägen i närheten, och tillsammans bildar de ett praktfullt skådespel som jag alltså nu den senaste tiden har kunnat njuta av klockan sex på morgonen.
Men samtidigt har den åsynen satt myror i huvudet på mig …
Jag har nämligen ett minne, från när min äldste son Isak var sex eller sju år (alltså för cirka sju år sedan). Det jag minns är att han och jag stod på busshållplatsen och väntade på hans skolbuss en mörk vintermorgon, och då såg vi stjärnor och jag pekade ut Orion för en intresserad Isak. Det är ett litet vardagsminne som satt sig av någon anledning. En liten ”father-son-thing”.
Det är bara det att minnet i fråga inte kan stämma!

För det är ju nu, i november, som Orion är synlig på morgonen innan solen går upp. Längre fram på vintern kommer jorden att ha rört sig vidare i sin bana, med följden att Orion sjunker under horisonten tidigare på natten. (Faktum är att den i skrivande stund redan har börjat göra det; klockan sex ser jag nu bara den översta delen med Betelgeuse och Bellatrix.)
Med tanke på att skolbussen dessutom går klockan halv åtta, och alltid har gjort det, så stämmer det ännu sämre. Som det är nu har Orion redan försvunnit helt vid halv åtta – den har inte varit uppe vid halv åtta sedan i oktober, och då var det ju naturligtvis ännu så ljust på morgnarna att vi inte kunde se den. Det är det för övrigt även nu här i Bohuslän. När det blir december och tillräckligt mörkt klockan halv åtta för att man ska kunna se stjärnor, så kommer Orion alldeles definitivt inte att vara bland dem. (Och det borde jag ju egentligen redan ha vetat med tanke på julpsalmen, ”borta i västerland slocknar Orion”, låt vara att det är lite oklart vilket lands horisont Viktor Rydberg egentligen utgick från när han skrev den raden.)
Det är helt enkelt fullkomligt uteslutet att jag och Isak skulle ha kunnat se Orion klockan halv åtta en morgon i januari eller när det nu kan ha varit. Jag har funderat på detta redan tidigare, och i år måste jag konstatera faktum att det är omöjligt.
Därför får jag också motvilligt medge att jag på ett eller annat sätt minns fel. Vilket är ett hårt slag mot min stolthet (för jag sätter mer eller mindre en ära i att mina minnen alltid ska vara korrekta). Och då kan jag inte sluta grubbla över vad det egentligen var för ett tillfälle med Isak som jag kommer ihåg. Det finns en hel del möjligheter.
1. Isak och jag såg inte Orion på morgonen utan på kvällen. Från och med januari och ett tag framåt är den ju väl synlig hela kvällarna. Men då kan man ju undra vad vi hade på busshållplatsen att göra så dags – jag är fortfarande väldigt säker på att det var just på busshållplatsen vi befann oss.
2. Eller så befann vi oss inte på busshållplatsen utan till exempel hemma (på kvällen då).
3. Vi kanske bara pratade om stjärnor i största allmänhet och jag nämnde Orion, utan att vi såg den.
4. Det var inte Orion jag pekade ut för Isak utan Karlavagnen. Den är jag rätt säker på att man kan se även en morgon i januari.
5. Eller något helt annat …

Jag lutar nog åt alternativ 4, det med Karlavagnen, men då är det ju lite snopet på ett sätt, att det inte var Orion ändå …
En sak kan jag ändå vara säker på, och det är att vi inte såg Orion när vi väntade på Isaks skolbuss, för det är astronomiskt omöjligt.
Inte för att det nu spelar jättestor roll. Och det gör inte heller något att Orion just nu håller på att göra sig osynlig på morgnarna. Mycket snart kommer den att gå upp tidigare på kvällarna istället, så småningom får den sällskap av Sirius, och att beundra denna stjärnhimmel är en av de (i mitt tycke ganska få) fördelarna med att vara ute och traska i vinter och kyla och snö.

onsdag 18 oktober 2017

Döden i kyrktornet


Jag läste precis en artikel om att det slarvas med säkerhetsåtgärderna vid renoveringen av Katarina kyrka i Stockholm, som pågår just nu.
Fallet är naturligtvis motbjudande i sig: att byggnadsarbetare i våra dagar inte har ordentlig säkerhet när de kliver omkring på så höga höjder som uppe på Katarina.
Men dessutom får artikeln mig att tänka på alla de kyrkor som finns i Sverige och i hela världen, och hur höga de ofta är, och att arbetarna som byggde dem för många år sedan förmodligen i de flesta av fallen i ännu lägre grad hade tillgång till skyddsutrustning. Kanske ingen alls, utan de klättrade och klängde helt fritt många meter upp i luften.

Det är något som man faktiskt sällan hör omnämnas – inte ens i den där gruppen för kyrkentusiaster som jag är med i på Facebook (eller kanske allra minst just där förresten).
När det talas om kyrkors historia och konstruktion så är det alltid bara arkitekten som nämns: ”detta är Zettervalls stora mästerverk”, ”ett mäktigt konstverk av Jean de la Vallée”, ”här har Tessin verkligen gjort en oerhörd insats”. Men inget om byggnadsarbetarna. Och då kan man ändå misstänka att det var många av dem som faktiskt strök med. Som tappade taget och singlade ner från Guds hustak, ner mot en säker död, utan att de för den skull fick några vackra epitafier uppsatta åt sig inne i kyrkan när den var klar.
Det sägs aldrig någonting om dessa arbetare. Jag har aldrig sett ens en tillstymmelse till statistik över antalet omkomna arbetare vid kyrkbyggen. (Eller finns det någon historiker som har uppgifter om det?) Den statistiken verkar ha rensats undan fullständigt, som om kyrkan skämdes över den.

Nu ska jag inte bli för hård. Naturligtvis kan man inte döma ut alla byggnadsverk som restes för länge sedan utan säkerhetsutrustning ... det är ju många fler än bara kyrkorna, och man kan inte i längden gräva ner sig i hur hemska omständigheterna var när de byggdes.
Sedan är kyrkor fortfarande fantastiskt vackra och jag är verkligen förtjust i att titta på och besöka dem. Såväl kulturlandskapet som det andliga livet skulle vara mycket tråkigare utan dem. Och visst är de heliga rum som utformats till Guds ära.
Men samtidigt får man onekligen en olustig känsla i maggropen när man tänker på vilket pris det måste ha haft. Om man är kyrkspanare som jag så lägger den tanken onekligen lite sordin på stämningen.


Katarina kyrka – hur många kan det ha varit som fick sätta livet till när den först byggdes på 1600-talet?


tisdag 17 oktober 2017

En liten novell om – och på – extremt maskinöversättningsspråk!


Här följer en liten experimentell novell som jag har skrivit. Läs först så ska jag förklara sedan.


DEN HÄPNADSVÄCKANDE NY ORDLISTA PROJEKT

Gång uppå en tid där var en multinationell företag, vars chefer tanke detta översättning var så irriterandes dyr och onödig. Allt dom översättarna vem hade till vara anlitad för översättande, och den pengar den företag hade till betala dem för det … brunn, inte en lott av pengar, eftersom översättarna säkerligen vann’t behöva nåt stor ersättning, men stilla ganska en lott i den lång springa. Det var allt så ineffektiv och tid-förbrukande och störande. Varför gjorde där rentav ha till vara sådan en sak som språken och språk skillnader i den först plats? Så mycket pengar kunde vara sparade, så många kostnader kunde bli skonad, om språken och översättningar kunde vara … just rationaliserad bort!
Om det bara hade inte varit för den irriterande faktum detta den folk av den värld faktiskt ville till pinne till deras äga språken.
Så, den företag kom upp med ett utmärkt idé, och allt den annan företagen på Jorden omfamnade detta idé också, eftersom de insåg den underbar potential av det.

Den idé var att sätta upp en väldig ordlista, en ny lista av orden, baserad på Engelska, men med versioner i allt annan språken. Den huvudsaklig funktion av denna ordlista var att där skulle vara nej synonymer eller tvetydigheter. Etta Engelska ord skulle ha bara etta motsvarighet i allt den annan språken. Och varje ord i allt den annan språken skulle bara ha etta motsvarighet i Engelska (och därmed i allt annan språken också). För exempel, den Svenska ord ”ljus” skulle vara översatte till inget annat men ”light” i den Svenska-Engelska par av denna ordlista system, och likaledes, den Engelska ”light” kunde inte vara översatte till nånting annat men ”ljus”.
Den multinationell företag och den annan företagen verkligen gillade denna idé. Speciellt deras ekonomer och teknologer gillade det, eftersom det var så underbart rationell och effektiv och god för ekonomisk tillväxt. Den ordlista skulle lösa den översättning problem gång och för allt. Med den synonymer och tvetydigheter eliminerade, maskin översättning skulle vara så mycket lättare, eftersom det var den synonymer och tvetydigheter detta hade gjord maskin översättning hård till handtag före. Nu den idé var, i den lång springa, till förenkla allt den språken av den värld med den hjälp av denna ordlista, uppnående lite konsekvens och order. Denna lösning menade detta nej språk hade till vara avskaffade – efter allt, det skulle inte vara fager till fullständigt avlägsna allt språken men Engelska – men de skulle vara logisk. Så briljantliknande logisk. Det skulle förmodligen bidra till fred och harmoni också, i etta väg eller den annan (sade den chefer). Och då, mest viktigt, allt denna pengar där var till förtjäna, eftersom nej översättarna skulle vara behövde nåt mer: bara fri maskin översättning och inget annat.
Allt detta var krävde var en spenslig adaptation; den folk i allt icke-Engelska talande länder skulle av bana ha till byta deras språk vanor en pytteliten bit, till vara kapabel till dana full använda av den ny Engelska-baserad ordlista språk. Men detta skulle säkerligen vara nej stor överenskommelse. Den byta kunde inte möjligen vara detta drastisk. Den språken av den värld kunde inte avvika detta mycket från varje annat. Eller så den ekonomer och teknologer tanke.

Och de startade arbetande på det. Första de hade att anlita översättarna att sätta upp den ordlistor från Engelska till allt den respektive språken. En kosta igen, detta’s sann, men den chefer fann tröst i den faktum detta vid minst detta var den sist tid.
Till deras överraskning, där voro nej allvarlig översättarna vem ville till ta del i den ordlista arbete. Den chefer (och den ekonomer och teknologer) gjorde inte verkligen förstå varför, men vid sist de lyckades till hitta en bukett av oseriös översättarna vem godkände till göra den jobb. Den god sak om denna var detta eftersom dom översättarna voro oseriös, de även godkände till göra den jobb för ganska en låg avgift.
Efter lite tid, den översättarna hade slutförde deras arbete. De hade nu skapade en väldig sätta av ordlistor, var varje ord hade bara etta motsvarighet i varje av den annan språken av den värld. Den chefer, gnuggande deras händer och leende förnöjsamt, mottog den ordlistor och omedelbart lanserade den ny språk reform.

Och den var en succé.
Eller var den?
Brunn, många folk klagade av bana, inte bara den översättarna vem hade nu bli arbetslös (inklusive den ettor vem hade varit arbetande med den ordlista), men även en lott av vanlig folk vem fordrade för lite konstig skäl detta de hade svårigheter läsande och förstående texter i deras äga språk. Den språk reform rentav gav stiga till uppror och revolter i åtskilliga delar av den värld.
Men detta gjorde inte angelägenhet väldigt mycket, eftersom den chefer (och den ekonomer och teknologer) hade uppnådde vad de ville – enkelhet, effektivitet, tillväxt, och profiter. Fående rensa av allt den onödig och tid-förbrukande (inte till säga tråkig) språk aspekter var sannerligen värd den pris.

Göra du hitta denna historia osannolikt?
Brunn, jag’m inte så säker. När den kommer till attityd till översättning i den affärsliv värld, där är redan en lott av dumhet åkande på.

DEN SLUT



Färdiga? Begrep ni något? Inte? Det är lugnt, ni ska strax få läsa samma historia på engelska också, mer begripligt.
Ja, om jag får förklara så har jag alltså från början skrivit den här texten på engelska. Därefter har jag översatt den till svenska, men det har jag gjort som en översättningsmaskin. Alltså manuellt, själv, utan Google Translate, men ändå ord för ord, med den strikta principen ”ett engelskt ord får bara motsvaras av ett enda svenskt ord, och vice versa”, precis så som det går till i novellen. (Med reservation för att jag av misstag har råkat använda ett eller annat ord på fel ställe här och där – det var ingen lätt uppgift detta!)
Jag gjorde alltså det hela som ett litet intressant experiment, och hur befängt och skrattretande det än kan verka, så tror jag att det finns anledning att oroa sig i någon mån. För jag som är insyltad i översättningsbranschen vet att inställningen till språk och språkskillnader ofta kan vara synnerligen naiv, och engelskan fungerar verkligen som mall i översättningsverktygen och kvalitetskontrollerna på ett sätt som kan vara rent hårresande.
I alla fall, här kommer nu mitt engelska original.


THE AMAZING NEW DICTIONARY PROJECT

Once upon a time there was a multinational company, whose managers thought that translation was so annoyingly expensive and unnecessary. All those translators who had to be hired for translating, and the money the company had to pay them for it … well, not a lot of money, because translators certainly won’t need any big remuneration, but still quite a lot in the long run. It was all so inefficient and time-consuming and disturbing. Why did there even have to be such a thing as languages and language differences in the first place? So much money could be saved, so many costs could be spared, if languages and translations could be … just rationalized away!
If it only had not been for the annoying fact that the people of the world actually wanted to stick to their own languages.
So, the company came up with an excellent idea, and all the other companies on Earth embraced that idea too, because they realised the wonderful potential of it.

The idea was to set up a huge dictionary, a new list of words, based on English, but with versions in all other languages. The main feature of this dictionary was that there would be no synonyms or ambiguities. One English word would have only one equivalent in all the other languages. And each word in all the other languages would only have one equivalent in English (and thereby in all other languages too). For example, the Swedish word “ljus” would be translated to nothing else but “light” in the Swedish-English pair of this dictionary system, and likewise, the English “light” could not be translated to anything else but “ljus”.
The multinational company and the other companies really liked this idea. Especially their economists and technologists liked it, because it was so wonderfully rational and efficient and good for economic growth. The dictionary would solve the translation problem once and for all. With the synonyms and ambiguities eliminated, machine translation would be so much easier, because it was the synonyms and ambiguities that had made machine translation hard to handle before. Now the idea was, in the long run, to simplify all the languages of the world with the help of this dictionary, achieving some consistency and order. This solution meant that no language had to be abolished – after all, it would not be fair to completely remove all languages but English – but they would become logical. So brilliantly logical. It would probably contribute to peace and harmony on Earth as well, in one way or the other (said the managers). And then, most importantly, all this money there was to earn, because no translators would be needed any more: only free machine translation and nothing else.
All that was required was a slight adaptation; the people in all non-English speaking countries would of course have to change their language habits a tiny bit, to be able to make full use of the new English-based dictionary language. But that would certainly be no big deal. The change could not possibly be that drastic. The languages of the world could not differ that much from each other. Or so the economists and technologists thought.

And they started working on it. First they had to hire translators to set up the dictionaries from English to all the respective languages. A cost again, that’s true, but the managers found comfort in the fact that at least this was the last time.
To their surprise, there were no serious translators who wanted to take part in the dictionary work. The managers (and the economists and technologists) did not really understand why, but at last they managed to find a bunch of unserious translators who agreed to do the job. The good thing about this was that because these translators were unserious, they also agreed to do the job for quite a low fee.
After some time, the translators had completed their work. They had now created a huge set of dictionaries, where each word had only one equivalent in each of the other languages of the world. The managers, rubbing their hands and smiling contently, received the dictionaries and immediately launched the new language reform.

And it was a success.
Or was it?
Well, many people complained of course, not only the translators who had now become unemployed (including the ones who had been working with the dictionary), but also a lot of common people who claimed for some strange reason that they had difficulties reading and understanding texts in their own language. The language reform even gave rise to rebellions and revolts in several parts of the world.
But that did not matter very much, because the managers (and the economists and technologists) had achieved what they wanted – simplicity, efficiency, growth, and profits. Getting rid of all the unnecessary and time-consuming (not to say boring) language aspects was indeed worth the price.

Do you find this story unlikely?
Well, I’m not so sure. When it comes to attitude to translation in the business world, there is already a lot of stupidity going on.

THE END

måndag 2 oktober 2017

Katalonien och andra ”länder som vill bli självständiga”


Några ord om vad som händer i Katalonien just nu. Det känns intressant eftersom jag är gammal vän av den spansktalande världen med dess olika språk – har ju faktiskt pluggat en del spanska och då lärt mig en del även om Katalonien. Plus att enda gången jag varit i Spanien så var det i just Katalonien, och jag minns att det redan då 2001 stod LIBERTAT (katalanska för ”frihet”) målat på klippväggar och byggnader här och där.

Så här tycker jag: att egentligen gillar jag när det bildas nya länder och områden gör sig självständiga. Inte för att jag har någon idé om ”nationalstaten” eller så, men jag tycker det är förståeligt att folk som har ett gemensamt språk gärna också vill ha ett eget land där de kan tala det språket och använda det som officiellt lingua franca, utan att känna sig som en undanskuffad minoritet. Det behöver inte alls ha med osund nationalism att göra utan bara en längtan efter rättigheter och just frihet.
Dessutom tycker jag på det hela taget att ju mindre länder desto bättre (och ju mindre administrativa områden desto bättre för den delen). Det är att föredra framför att en del länder blir obehagligt stora och mäktiga, att allt centreras till vissa storstäder och regioner på mindre och mer perifera områdens bekostnad, eller att en massa områden trycks ihop till unionsstater där alla kanske inte får delta på samma villkor. Jag ser då hellre en massa små länder (även om det blir många att hålla reda på) som ändå kan samarbeta med varandra i internationella organisationer som FN och EU och ha rörlighet mellan sig.
Med detta i åtanke har jag i princip ingenting emot ett självständigt Katalonien, utan skulle tvärtom tycka det var kul (jag skulle också gärna se självständighet för Skottland, Wales, Grönland, Färöarna med flera, för att inte tala om Tibet).

Men samtidigt får förstås inte självständighetsivrarna inte gå till överdrift i sin nationalistkänsla, som t.ex. Vlaams Belang verkar göra i Flandern, och det måste också finnas respekt och förståelse från båda sidor i självständighetsprocessen: vänskapliga skilsmässor så att säga. Och för närvarande känns det ändå som att med just Katalonien så går allting bara helt fel.
Närmare bestämt så gör alla fel: Katalonien som nog ändå är alltför förhastade med att genomföra folkomröstning och förklara sig självständiga efter det, Spanien som beter sig som på Francos tid när de försöker stoppa det hela med våld, och EU som står bredvid och inte törs göra någonting. Det leder verkligen inte till något gott alls. Beklagligt. :(
Hur man ska lösa det hela anar jag inte – kanske genom att förhandla om en ändring av Spaniens grundlag så att det åtminstone blir möjligt för Katalonien att rösta en gång till på ett sätt som kan godkännas? – men just nu känns det som om ingen ändå vill lyssna på några förslag.

Jag trodde i min enfald att ett land mitt i Europa hade åtminstone någon sorts förmåga att lösa problem genom att prata med varandra istället för att låta kaoset ta över. Synd på Katalonien och Spanien som förtjänar bättre.