söndag 29 mars 2020

Ordet består i coronatider


I de tider som råder är det mycket jag skulle kunna skriva. Det är i alla fall mycket jag tänker. I första hand naturligtvis de mest konkret ängsliga tankarna, med oro för olika släktingar och för alla andra som dör och för allt tråkigt som åtgärderna ställer till med. Men sedan tänker man ju också på praktiska detaljer som när ett symptom egentligen är ett symptom – räknas minsta hostning eller kittling i näsan som ett begynnande symptom som kräver hemmavistelse, eller kan det få passera? Inte lätt att avgöra gränsen ibland.
Vidare ligger det nära till hands att grubbla över sådant som smittbekämpningsmetoder, restriktioner och hur väl de fungerar och hur lämpliga de är, Folkhälsomyndigheten och regeringen, olika länders strategier, vad det kan få för ruskiga följder inte bara dödstalsmässigt utan även politiskt ifall Sveriges strategi misslyckas.
För att sedan inte tala om vad mänskligheten kan lära sig av det här och om det kanske ska gå så väl att vi nu inser att det är en god idé att även i vanliga fall dra ner på resande och konsumtion … eller kommer västvärlden bara att återgå till det gamla när allt är avklarat, och då använda alla pengar de har kvar till att återuppbygga sin egen ekonomi och strunta i hur tredje världen och flyktingar drabbades? Sådana saker kommer också in i tankarna.
Och att det jämt är en massa olika bud och krav och varningar åt olika håll, och statschefer som går bananas, är högst förvirrande. Bara en sådan sak som att populisterna i Sverige kräver så mycket säkerhetsåtgärder som möjligt, samtidigt som andra länders populister (som Trump och Bolsonaro) verkar vilja ha så lite som möjligt. Att ett parti som moderaterna inte riktigt vet vad de ska säga just nu, eftersom de å ena sidan gärna skulle vilja kritisera Stefan Löfven för att han inte skyddar Sverige ordentligt, men å andra sidan inte vill ha för stränga åtgärder för att det drabbar näringslivet så hårt, och därför kan moderaterna inte säga någonting alls (men de laddar säkert för att komma med lämplig kritik sedan när vi har facit).
Ja, det finns mycket att kommentera. Men det är så svårt att få allt på pränt att jag för det mesta inte skriver något. (Jag hanterar för övrigt coronastormen psykiskt genom att besöka Facebook och andra medier endast i begränsad omfattning.)

Dock är det en sak som känns särskilt relevant för mig, och det är ett bibelord som av någon anledning har dykt upp om och om igen de senaste veckorna. Det är Jesaja 40:8.
”Gräset torkar, blomman vissnar, men vår Guds ord består i evighet.”
Ett ganska känt citat som även återkommer i olika psalmer och sånger, särskilt i sommarpsalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Där heter det att ”allt kött är hö / och blomstren dö / och tiden allt fördriver / blott Herrens ord förbliver”.
Jag kan inte låta bli att associera allt det som händer nu till dessa rader.
Inte för att jag nu tror att det är Gud som har skickat coronaviruset över världen – det tror jag inte. Däremot kan man mycket väl dra lärdom av det vi ser hända, med alla förödande effekter, och konstatera att bibelordet stämmer väldigt bra in på alltsammans.

För det som kännetecknar den här coronakrisen, förutom den väldiga mängden dödsfall naturligtvis, det är ju att allting får stryka med – i en sådan omfattning att man blir fullständigt omtumlad. Allting vissnar, för att anknyta till bibelordet. Det finns absolut ingenting som går säkert längre när pandemin drabbar och de radikala åtgärderna sätts in. Tänk bara efter:
Alla evenemangen. SHL-säsongen avbröts helt och hållet, Eurovision ställdes in, fotbolls-EM skjuts upp ett år, till och med sommar-OS skjuts upp fastän det är en så gigantisk pengaapparat. I de stora europeiska fotbollsligorna och Champions League siktar de fortfarande på att kunna återuppta sin avbrutna säsong så småningom, men jag är ganska säker på att de kommer att få ge upp till slut de också, trots alla pengar som går förlorade. Sporten och kulturen vissnar.
Sedan har vi ekonomin. Börserna kraschar, hela världsekonomin går i kras och det blir en oreda som kommer att ta lång tid att återställa (om det nu är någon idé att återställa, för mig känns det nästan mer vettigt att omställa istället, men det behöver vi inte ta nu). Att det blir så mycket karantän och utegångsförbud att mängder av hotell och restauranger och andra företag måste slå igen, det var inget man någonsin kunde tänka sig skulle hända före 2020, men det är ditåt det lutar. Ekonomin vissnar.
Tyvärr kan det nog också mycket väl bli så att det här inte är över än utan att det påverkar även fester och firanden. Årets studentfestligheter svävar i mycket överhängande fara, liksom konfirmationerna. Valborg blir det inte mycket med, vi ska nog inte ta för givet att det går att fira midsommar på vanligt sätt heller i år, och en sommar med sol och bad och semester blir kanske inte alla förunnat. :( Festerna vissnar.
Kanske kan det också hända, när skolor på såväl låg som hög nivå måste hållas stängda, att hela utbildningssystemet kommer i olag. Högskoleprovet har redan ställts in – kan det bli så att många inte kommer att få ta några examina och gå ut sina årskurser i år, för att de fick för lite studier och kunskaper? Ja, omöjligt är det inte, att terminer eller hela läsår blir förskjutna. Det blir i så fall ett tecken det också. Kunskapen vissnar.
Allra intressantast är att det här vissnandet även gäller kyrkan. Just nu är det väldigt många länder där det ser ut som de kristna inte kommer att kunna samlas i sina kyrkor och fira påsk i år, och det blir väl i så fall första gången på mer än 1 700 år eller något åt det hållet. Men jag tycker inte det är det minsta konstigt att även detta går i stöpet när allt annat också gör det. För även om jag personligen tycker om kyrkobyggnader och gärna firar kristna högtider, så inser jag att dessa kyrkor och högtider inte på något sätt är centrala eller oumbärliga i det kristna livet – det är inte dem det hela egentligen handlar om. Därför är det symptomatiskt att de också drabbas. Det gäller för den delen inte bara etablerade kyrkor utan även mer alternativa husförsamlingar – de kan ju inte heller samlas om sammankomster är förbjudna ner till 2 personer som i Tyskland. Religionsutövningen vissnar. (Och det gäller förstås även andra religioner, till exempel islam, där det för närvarande är väldigt tomt på pilgrimer i Mekka.)

Listan kan säkert göras längre.
Jag låter förstås pessimistisk när jag rabblar upp det här, men jag känner mig faktiskt inte pessimistisk själv när jag tänker på det. Tvärtom blir det nästan något slags fridfull känsla, att kunna konstatera att allting är fåfängligt (som det står i en annan bibelbok, Predikaren) och att det bara är en enda sak som består, nämligen Guds ord.
Att jag inte är orolig i nuläget kan jag verkligen inte påstå, jag bekymrar mig allt rätt ordentligt. Men mitt i den oron kan jag ibland tänka på just detta och känna en viss trygghet i att Gud och hans ord är fullständigt orubbliga i allt kaos.
Som den kristna keltiska rockgruppen Iona sjunger i sin bästa låt ”Kells”:

When beauty’s colours fade away
And earthly pages find decay
The Word divine, always the same
His Word shall live forever – His Word shall live forever
The Word is a sword that pierces the heart
The truth is a light that cuts through the dark of this world
Nations shall rise, nations shall fall
but nothing shall stand in the way of the Word


Det tror jag faktiskt på. Och det ger också en smula hopp för framtiden, och för livet efter detta om inte annat. Även om det förvisso är omskakande och bedrövligt att just nu få se med egna ögon hur allting runt omkring oss bara ställs in och kraschar och vissnar.

måndag 16 mars 2020

Till alla er som rasar


Till alla er som rasar över Löfven och regeringen och Folkhälsomyndigheten och deras ”inkompetens” i dessa coronatider, och att de gör hårresande misstag som inte stänger och spärrar av så mycket som möjligt. Jag ska påpeka ett och annat innan ni fortsätter rasandet.

1. Regeringen gör inte det minsta fel när de följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Det är precis så det ska gå till. Att regeringen följer sina rådgivare. Regeringen kan inte själva ha detaljkunskaper om allt, och det är just det de har alla sina organ och myndigheter till. Det är naturligt att regeringen lyssnar på dem istället för tvärtom. Eller ni vill kanske ha det tvärtom? Att experterna måste rätta sig efter vad regeringen tycker? I så fall är ni ute och cyklar.

2. Men är inte Folkhälsomyndigheten inkompetenta då? Tillsatta av den inkompetente Löfven? Nej ni, så är det inte. Såväl Anders Tegnell som Johan Carlson är läkare med doktorsgrad och långa CV:n. Inkompetenta kan man inte kalla dem. Dessutom tillsattes de på sina tjänster inte av regeringen Löfven, utan av regeringen Reinfeldt. Alltså går det inte att anknyta dem och deras insats till nuvarande regerings politik på något sätt. Folkhälsomyndigheten hade inte betett sig annorlunda om regeringen varit en annan. (Även om många på något underligt sätt verkar tro att om en regering är röd så är hela dess tillhörande statsapparat också röd, och inkompetent, och så fort regeringen byts ut mot en blå så blir alla myndigheterna under den också genast blå. Så är det alltså inte. Fatta det.)

3. Sedan kan förstås inte ens Folkhälsomyndigheten veta med hundraprocentig säkerhet vad som funkar och inte funkar i den situation vi nu befinner oss i. Det vet man inte i något land. Det kommer vi att kunna se först när allt är över (och just därför är det kanske på sitt sätt bra att länderna gör lite olika). Det kan hända att den strategi Sverige just nu kör med kommer att misslyckas. Men det är fortfarande inte inkompetens eller tjänstefel för det, som många tycks vilja ha det till. Och inte heller någon illvillig ondska. Såväl regeringen som Folkhälsomyndigheten vill naturligtvis vårt bästa. Eller tror ni verkligen på fullt allvar att de inte vill det?

4. En sak är ju säker, och det är att vi vanliga människor självklart inte vet bättre än experterna på Folkhälsomyndigheten. Hur skulle vi kunna det? Det är som att sitta och kolla fotboll på TV och tycka att t.ex. John Guidetti är inkompetent när han väljer att inte skjuta i ett visst läge, och tycka att det där hade jag ju gjort bättre själv.

Lägg av med gnället. Läget är tillräckligt otrevligt ändå utan att vi ska se oss själva som mer experter än experterna och plocka politiska poänger på påstådd inkompetens som vi i själva verket inte vet ett smack om. Håll ihop och kämpa tappert istället. Vi är alla i samma båt.

P.S. Nu idag har WHO sagt att man inte sett coronaviruset sprida sig på skolor. Så om Folkhälsomyndigheten är inkompetenta så är de i sällskap med hela FN:s världshälsoorganisation. Sug på den.

onsdag 11 mars 2020

Resan som inte blir av – och det är lika bra


Vi har väldigt länge tänkt att vi på påsklovet detta år skulle åka på en liten tågsemester nere i Europa – huvudsakligen Schweiz och Österrike.
Jag har sedan länge haft en resplan uppgjord för detta och har under många månader i sträck regelbundet varit inne och tittat på bokningssajterna för både österrikiska ÖBB och tyska DB, för att få tag i tågbiljetter. Men det har inte fungerat ... de rätta nattågskombinationerna har aldrig dykt upp och blivit bokningsbara, fastän jag har väntat och väntat och väntat. Särskilt dåligt har det funkat med vår planerade nyckelsträcka Hamburg-Zürich.
Självklart finns det andra sätt att få tag på biljetter än att gå just via bokningssajterna, men jag har in i det längsta velat använda mig av dem för att se till att allt skulle bli rätt, och därför spanade jag envist, nästan varenda dag.
Till slut (i januari) ringde jag ÖBB i Österrike och frågade, och fick beskedet att just Hamburg-Zürich var låst för bokningar men att den skulle öppnas igen senare. Så vi valde att avvakta lite till med alltihop. Och jag har fortsatt att kolla, men det har inte gått att boka något, annat än mindre bra förbindelser till hutlösa priser, och vissa andra delsträckor vi tänkt oss på färden har under tiden också verkat bli fullbokade så att resplanen blivit allt mindre genomförbar.
Följaktligen är vi fortfarande utan tågbiljetter med bara några veckor kvar till det datum vi hade tänkt åka. Stundtals har jag varit hemskt sur när det där inte har funkat och jag har sett den spännande tågresan gå upp i rök.
Men just nu känns just detta faktiskt som vår smala lycka ... jag är snarast ganska tacksam över att vi inte sitter här med inköpta tågbiljetter som vi p.g.a. läget i Europa och världen kanske inte alls hade kunnat använda ändå.

Jag vill med detta naturligtvis inte retas och skryta och säga ”puh, vilken tur vi har, vad präktiga vi är” eller ”haha, vi bokade aldrig nån resa, det gjorde ni, nu får ni avboka, pilutta er”. Tvärtom, jag beklagar verkligen dem som hade turen (eller rättare sagt oturen) att få biljetterna vi inte fick.
Men jag kan ändå inte låta bli att känna en viss lättnad över att vi aldrig fick biljetterna. Det är egentligen mest bara det jag vill uttrycka. Att något som ser ut som förarglig otur kanske inte behöver vara det. Och att man inte behöver ta så allvarligt på det där att försöka ”spika sina planer”, för rätt vad det är så är det ändå nåt som gör att spikarna dras ut igen med tång och planen fladdrar iväg i fjärran.

Hur som helst. Under väntetiden har det nu istället framträtt flera andra saker vi kan göra på påsklovet, så vi kanske utför någon av de idéerna istället. Dock är även detta högst osäkert. Allt ”beror väldigt mycket på”, och det skulle inte förvåna mig om vi stannar hemma helt och hållet. Det finns säkert fördelar med det också i så fall.
Ja, avslutningsvis får jag ju verkligen hoppas att det där eländet till influensavirus avtar snart och att alla som fått och får det blir friska. :(

onsdag 26 februari 2020

Svenskans vackraste ord


Språkexperten Fredrik Lindström (en av mina ”idoler” kan man nog säga) berättar i sin bok ”Världens dåligaste språk” att han en gång blev tillfrågad vilket han tyckte var det allra vackraste ordet i svenskan. Han nämner två stycken ord som han tycker är särskilt fina, nämligen ”rodna” och ”kvällssol”, och han bestämmer sig för det senare.

Ibland kan jag naturligtvis inte låta bli att komma att tänka på och fundera på det där själv. Vilket ord som är det allra vackraste. Några skulle jag allt kunna nämna.
Jag tycker att Fredrik Lindström är inne på ett rätt bra spår med ”kvällssol”, även om jag nog själv inte skulle höja upp just det ordet till prispallen. För just de där orden som uttrycker årets och dygnets skiftningar och ljus kontra mörker och himlens fenomen, de känns av någon anledning alldeles särskilt vackra för mig. Eftersom de doftar natur och skönhetsupplevelse.
Det gäller alldeles särskilt ordet ”afton” tror jag. Det uttrycker inte bara en angenäm och skön tid på dygnet, utan det märks i hur själva ordet klingar vilket behagfullt fenomen en afton är. Följaktligen är jag svag för rätt många ord där ”afton” ingår. ”Lördagsafton” är en riktigt snygg sammansättning, med idel positiva associationer. ”Aftonsol” och ”aftonstjärna” är inte dumma heller, för att inte tala om ”midsommarafton”, för där kommer ju en årstid in också.
Men även ”morgon” kan låta väldigt härligt, trots att morgnar ibland kan kännas motiga också; under rätt omständigheter är jag fullt öppen för den positiva känslan med en vacker morgon, och därför gillar jag också ord som ”vårmorgon”, ”morgonrodnad” och så motsatserna till de ovan nämnda afton-orden: ”morgonsol” och ”morgonstjärna”.
Andra kombinationer som ingår i den här kategorin, och som jag likaledes är förtjust i, är ”sommarnatt”, ”vinternatt”, ”månsken”, ”stjärnklar”, ”morgongåva”, ”solnedgång” … ja, man kan hålla på ett tag och visst låter de sköna på något sätt allihop? (Och visst har påskpsalmen ”Likt vårdagssol i morgonglöd” den finaste första raden av alla psalmer?)
Dock finns det ett av alla dessa natur- och årstidsord som jag tycker höjer sig något över alla de andra, och det är ”aftonsång”. Där har det inte bara med naturen och tiden på dagen att göra, utan där kommer även en ren stämning in, där man ser framför sig munkar som sjunger en andlig hymn som klingar bort i fjärran samtidigt som solen går ner.

Är då ”aftonsång” mitt favoritord i svenskan? Nej, nu ska vi i inte vara för snabba. Jag ska nämligen också ta upp ett annat ord, ett annat led, som jag är rätt glad åt – nämligen ”drottning”. Jag vet inte riktigt varför, men hos mig klingar ”drottning” oerhört majestätiskt, praktfullt, ståtligt och glänsande, på ett sådant sätt att man verkligen ser den vackra drottningen framför sig. Jag tror faktiskt att det svenska ordet för regenten i fråga är särskilt väl lämpat för att nå den effekten. ”Drott-ning”, liksom – det är en helt annan sak än andra språks ”queen” eller ”reina”. Det är till och med en annan sak än ”kung”, för detta svenska ord för den manliga motsvarigheten fungerar inte alls lika bra tycker jag. Den längre formen ”konung” låter lite flottare, men når ändå inte upp till ”drottning”.
Sammansättningar med ”drottning” kommer därför också högt på min lista. När Sofia i Bröderna Lejonhjärta kallas för ”duvdrottningen” så är det en fonetisk höjdare. ”Drottningholm” är ett av Sveriges vackraste ortnamn. Blomman med namnet ”nattens drottning” (och karaktären med samma namn i Mozarts ”Trollflöjten”) låter storslaget på svenska, fast det är ju visserligen två ord så det är kanske fusk. Men jag kan också nämna ett ord som ”drottningsylt”. Trots att jag inte ens är direkt galen i drottningsylt utan bara tycker det är gott i allmänhet, och trots att ordets senare led i själva verket är något kladdigt och sötsliskigt, så tycker jag att det i kombination med ”drottning” blir en lysande ordbildning som låter riktigt härligt. Kanske för att jag gillar ljudet av bokstaven Y.

Drottningholm - visst låter det snyggt?

Nu har jag samlat på mig några ord som jag gillar särskilt mycket, kanske i synnerhet då ”aftonsång”, ”morgonrodnad” och ”drottningsylt”. Ska någon av dem få titeln?
Svar nej – för det absolut vackraste ordet i svenskan i mitt tycke, det är inte ett sammansatt ord i den meningen. Det är inte heller ett svenskt ord från början, men svenskan har lånat in det, precis som alla andra språk också har gjort, för det är i högsta grad internationellt. Dessutom är det andligt.
Vilket ord jag talar om?
”Halleluja”.
Där har vi vinnaren. ”Halleluja”, som ordagrant betyder ”prisa Herren”, är inte bara den bästa interjektionen som finns, avsedd att uttrycka gränslös glädje och jubel och för att frambringa lov och pris. Det slår inte heller bara världsrekord i positiva konnotationer. Nej, det är dessutom fantastiskt att bolla runt i munnen. Ett fonetiskt underverk, med de två L:en och de olika vokalljuden. För att inte tala om hur lämpligt ordet är att sjunga. Det kunde ju redan Händel vittna om (”haaal-leluja!”).
Betydelsen av ”halleluja” i kristen historia och kristen musik, och som sammanbindande faktor för kristna, kan inte underskattas (även om det finns flera uttalsvarianter av det). Faktiskt så inser jag att ”halleluja” dessutom är något av ett universellt ord, som är så tilltalande att det gärna används även av många icke-kristna och förekommer ymnigt även i icke-kristna sammanhang. Alla kan någon gång ha sitt ”hallelujah moment”.
Tänk på hur många gånger halleluja har använts i låtar, både i titlar och refränger … det är ingen slump, utan låtskrivarna inser helt enkelt vilken potential som finns i detta ord. Några exempel på sådana som gladeligen sjungit halleluja i sin musik är Leonard Cohen, Dr Alban, Ray Charles, Karl Gerhard och Orup, och ytterligare ett antal har haft gott om halleluja i bakgrundskörerna, eller helt enkelt bara stoppat in ordet här och där. Två Eurovision-vinnarlåtar har haft ordet i sin titel, och det är minsann inte heller någon tillfällighet, för vill man göra en låt catchy och vinna musiktävlingar så ska man ta till ett halleluja.

Det är knappast möjligt för mig att inte högeligen älska ett ord som ”halleluja”. Hur jag än vrider och vänder på det så känns det som att det oundvikligen blir den största favoriten, bara för att det är så oemotståndligt välfungerande. Med största sannolikhet påhittat av Gud själv. ”Halleluja” är mitt favoritord i svenskan.
Och kom inte och säg att det inte räknas för att det är ett lånord. Lånord är också svenska. Ständiga inlån ingår i hela paketet.
Halleluja på det!

Min topp 5-lista över vackra ord i svenskan:
1. halleluja
2. aftonsång
3. morgonrodnad
4. drottningsylt
5. lördagsafton


lördag 18 januari 2020

Varför jag har de favoritlag jag har – fem små historier


Varför man hejar på ett visst lag i en sport kan ibland vara svårt att förklara. Det är inte så enkelt som att man bara håller på laget från ens egen ort eller närområde. Även om sådan anknytning kan vara en viktig faktor så kan det ligga annat bakom också, ibland rena tillfälligheter, som gjort att man fått sympatier för ett lag. Men det som är säkert, det är att om man väl har bestämt sig för ett favoritlag, oavsett orsak, så är det svårt att överge det.
Jag fick lust att sammanställa förklaringarna/bakgrunderna till fem av mina främsta lagsympatier, nämligen de jag har för Kalmar FF, Vetlanda BK, Brynäs IF, Calgary Flames och Tottenham Hotspur. I de flesta fallen handlar det för mig faktiskt ändå om någon form av personlig eller geografisk anknytning, men inte bara, och anknytningen är också delvis slumpartad.
Så om ni någon gång har undrat varför jag har blivit supporter till just dessa lag, ska ni läsa noga nu. Här kommer genomgångarna.

Fotboll i Sverige

Om det är något lag man kan säga att jag är uppväxt med och har fått med bröstmjölken, så är det Kalmar FF. För jag är född i Kalmar, år 1978, just under en av de perioder då KFF spelade i högsta serien och klarade sig ganska bra där. Det var fotbollsfeber i Kalmar under de åren, mina föräldrar blev smittade av det, liksom min pappas småländska släkt – och även flera från mammas släkt (framför allt min morfar och min morbror) trots att de inte alls var från Småland. Mitt i den hysterin föddes alltså jag i Kalmar, och självklart satte den miljön sina spår: det finns t.ex. kort på mig (se här bredvid) när jag är liten och har KFF-keps på mig.
Nu var jag ju inte själv medveten om det där just då, och vi flyttade bort från Kalmar när jag var tre år, så när jag blev större och visste vad fotboll var så var det egentligen ingalunda självklart att jag skulle välja att hålla på Kalmar FF. Men det blev de i alla fall, bara för att jag fick höra hur det hade varit när vi bodde i Kalmar, och för att jag tyckte om att komma till den staden (vid de tillfällen då vi besökte den), och för att jag såg fotona på mig själv som liten i rödvitt och även såg en Kalmar FF-dekal på en garderobsdörr hemma hos mormor och morfar. Jag fick helt enkelt klart för mig att det var Kalmar FF man höll på i fotboll – jag tror rentav att det var det första klubblaget i fotboll jag över huvud taget fick höra talas om. Att vi fortfarande bodde i Småland, om än inte längre i Kalmar, gjorde ju också att det kändes rimligt att heja på ett smålandslag.
Så när jag på allvar blev intresserad av svensk klubbfotboll, vilket var 1991 – för övrigt var det 1990–91 som mitt sportintresse exploderade och jag började följa resultatbörserna och utsåg alla möjliga favoritlag i alla ligor – så var mitt favoritlag just i svensk fotboll redan givet. Just då spelade inte Kalmar i allsvenskan alls (det var under den långa period då de harvade i lägre divisioner), men det hade ingen betydelse, de blev ändå favoritlaget. Dock ska jag medge att jag under större delen av 90-talet körde med ”reservlag” att hålla på i allsvenskan så länge KFF inte låg där: det var först Öster, som i egenskap av smålänningar föll sig naturliga som andrahandsval, men sedan blev det istället Degerfors, då jag tyckte det var så väldigt kul när det lilla brukslaget lyckades gå upp i allsvenskan 1992. Nåja, oavsett detta så kom ändå alltid Kalmar FF först och jag hoppades varje säsong på att de skulle gå upp igen – vilket de till slut gjorde 1998, och nu har de legat där permanent sedan 2003. Mycket glädjande, liksom SM-guldet 2008. Favoritlaget i fotboll kan aldrig bli något annat än KFF.

Bandy i Sverige
Den första idrottsgren där jag faktiskt gick på matcher var inte fotboll och inte ishockey, utan bandy. Och det är väl så det går när man bor i Vetlanda kommun, vilket vi gjorde efter att vi flyttat från Kalmar. I 80-talets Vetlanda var det de gulklädda VBK som gällde, inte minst när de tog sitt första SM-guld 1986, och till dem som rycktes med i bandyyran hörde min mamma. Hon var själv uppvuxen i Fagersta med sitt Västanfors IF, och fann sig nu tillrätta med att gå på bandy i den nya hemstaden på småländska höglandet. Och därför blev det alltså några tillfällen då hela familjen drog till Tjustkulle och såg VBK spela, vilket var stämningsfulla upplevelser med stor bandypublik i gnistrande vinterkyla och choklad på termos. Självklart lärde jag mig då från början att det var VBK man höll på – och det har jag sedan fortsatt att göra. Jag är även så pass nostalgisk att jag föredrar att VBK har helt citrongula dräkter, som de hade under den där guldåldern … jag är inte alldeles förtjust i den nuvarande stassen där byxorna är svarta, utan helgult tycker jag det ska vara.
Förutom Vetlanda BK ska jag nämna att jag också har vissa sympatier för Västanfors, då det som sagt var mammas gamla lag – och framför allt morfars, då morföräldrarna bodde kvar i Fagersta under hela min uppväxt och det var lite snack om Västanfors där uppe. Jag ser gärna att ”Fläkten” går upp i högsta serien i bandy någon gång. Men VBK kommer alltid i första hand.

Ishockey i Sverige
Under 80-talet visste jag tack vare Vetlanda BK lite grann om bandy, men däremot ingenting om ishockey. Däremot kände jag till namnet Brynäs – för min morbror bodde nämligen i Gävle och jag visste om att det fanns en stadsdel där som hette Brynäs. För mig kom alltså de geografiska Brynäs-associationerna före de idrottsliga.
Men min nämnde morbror såg minsann till att ändra på det där, för i början av 1990, när jag var tolv och befann mig i Gävle på besök, så tog han med mig till Gavlerinken så att jag för första gången i mitt liv fick se en hockeymatch med hemmalaget Brynäs. Jag satt och höll på Brynäs den gången (även om jag också i viss mån längtade efter att det skulle bli periodpaus så att morbror Göran skulle ta fram vår medhavda matsäck med mazariner) och detta enda tillfälle räckte för att jag skulle se mig som brynäsare i fortsättningen också. Ett visst mått av anknytning och lokalpatriotism även där, fast via släkten.
Om inte morbror Göran hade gjort sin hedervärda insats vid det där tillfället är det ganska troligt att jag, när jag började få upp ögonen för hockey av mig själv något senare, hade valt att hålla på Jönköpingslaget HV 71, p.g.a. den geografiska närheten där i Småland. Men nu blev det inte så, utan jag blev en småländsk brynäsare.
Dock ska sägas att Brynäs ställning som favoritlag inte är helt ohotad. För i Landsbro, den ort i Vetlanda kommun där vi bodde från 1988, råkar det finnas ett lokalt ishockeylag, nämligen Boro/Vetlanda HC. I början av 1990-talet hette de Team Boro Hockey och var nästan uppe i högsta serien, och år 1990 (kort efter att morbror Göran tagit med mig på den där Brynäsmatchen) började jag få upp ögonen för dessa framgångar och gick då och då på Boros matcher och höll mycket intensivt på Boro under den korta men härliga tid då de var som mest i ropet. Under de åren hade jag därför egentligen två favoritlag, både Boro i den näst högsta serien och Brynäs i den högsta, och om jag blev tvungen att välja mellan dem så var det Boro som gällde. Faktiskt kunde det rentav hända att vi i vår familj munhöggs med morbror Göran och försvarade vårt Boro mot hans Brynäs – det blev egendomliga situationer där det snarast blev så att jag var anti-Brynäs istället för att heja på dem. Av ren stolthet kunde jag vid de tillfällena rentav påstå att jag inte ens hade Brynäs som reserver till Boro utan att det var HV 71 som var det. Men det där var ren förvirring helt enkelt. Sanningen var att jag höll på både Brynäs och Boro, men att det var Boro som kom först.
Så är det också fortfarande, kan man säga. Numera spelar ju Boro långt ner i seriesystemet, och det är föga troligt att de någon gång tar sig upp så högt att de skulle få möta Brynäs, men om det skulle hända, då tror jag att jag skulle hålla på Boro. Detta trots att jag nu för tiden inte bor i Landsbro mer än vad jag bor i Gävle. Vissa idrottsupplevelser sätter sina spår.

Ishockey i NHL
Vissa favoritlagsval kan bygga på något slags anknytning som är helt konstruerad och slumpartad. Så var det med mig och Calgary Flames.
Att det fanns en stad nära Klippiga bergen i Kanada som hette Calgary, det fick jag veta när jag var i lågstadieåldern (jag minns att jag ritade en serieberättelse där Calgary fanns med), och att vinter-OS 1988 gick där uppfattade jag förstås också. På något sätt räckte det där för att ge mig något slags sympati för staden Calgary, jag vet inte varför.
När jag sedan gick i sexan och vi på hösten 1990 läste om Kanada i geografin i skolan, så var det en uppgift i arbetsboken där det stod om kanadensarnas stora ishockeyintresse och de viktigaste kanadensiska NHL-lagen räknades upp: Montreal Canadiens, Toronto Maple Leafs, Edmonton Oilers med flera … och så då Calgary Flames. Jag noterade det, att Calgary hade ett hockeylag också. Och när jag kort därefter började få upp ögonen för all möjlig sport i resultatbörserna, och såg vilka lagen var i NHL, då tänkte jag direkt att ”aha, Calgary Flames, jo men dem håller jag på”. Bara för att Calgary var en aning bekant.
Efter detta har jag fortsatt att officiellt hålla på Flames i NHL. Inte för att jag nu har gjort det särskilt hängivet … men när jag var i Kanada 1999 och kom till Calgary kunde jag förstås inte låta bli att nämna för min värd att det var mitt favoritlag, och han blev förtjust och körde en sväng bort till Olympic Saddledome så jag fick se hur arenan såg ut i alla fall. (Fast någon match fick jag inte tillfälle att gå på.)
Märk väl att det aldrig var tal om att jag skulle välja något av de amerikanska lagen som favorit i NHL. Det är i Kanada det finns hockeykultur, det har alltid varit min bestämda uppfattning. Varje gång Calgary Flames slås ut ur NHL-slutspelet (och det gör de ju allt som oftast) önskar jag helt enkelt att det ska gå bra för de kanadensiska lag som är kvar, ända tills de alla har åkt ut … och då spelar det ingen roll vilket av de återstående jänkarlagen som tar Stanley Cup-titeln.

Fotboll i England
Hur det går för fotbollslagen i de olika europeiska ligorna är egentligen inget jag bryr mig särskilt mycket om; jag har vissa lag där som jag officiellt håller på i respektive land, men det är mest teoretiskt. Dock finns det ett lag där min supporterkärlek ligger på en något lite högre nivå, och det är Tottenham i engelska Premier League.
Varför blev det då just Tottenham? Jo, där är förklaringen egentligen ganska knasig. I tolvårsåldern läste jag Hans Erik Engqvists bok ”Arsenal-Tottenham = mord”, där tre svenska tolvåriga killar är på fotbollsresa i London och hamnar mitt uppe i ett politiskt kidnappningsdrama. Den boken gjorde att de två Londonlagen Arsenal och Tottenham blev de första engelska fotbollslagen jag fick kännedom om (visserligen hade Tipsextra stått på i TV:n i vårt hem redan tidigare, men då hade jag aldrig tagit någon notis om vilka som spelade).
Och när det sedan blev 1990–91, som sagt den där säsongen då jag på riktigt började intressera mig för hur det gick i alla ligor och serier, då skulle jag välja ett favoritlag i engelska ligan och Arsenal och Tottenham var bland de få namn jag kände igen där. Jag kände då spontant att jag väl kunde hålla på någon av dem. Det blev inte Arsenal, för jag hade fått intrycket att det var rätt många som hejade på dem redan – och därför blev det alltså Tottenham istället. Allt på grund av Hans Erik Engqvists inflytande.
Hade jag gjort valet några år senare hade det förmodligen inte blivit Tottenham, eftersom jag ofta haft en tendens att tycka att lag från huvudstäder är snobbiga (nästan oavsett vilket land det är fråga om). Istället hade jag nog då valt Liverpool, särskilt om det varit efter att jag upptäckte Beatles! Men som det nu är så har Tottenham hängt med, och utgör undantaget från min huvudstadsaversion.
Precis som med Calgary Flames vore det fel att säga att jag följer ”Spurs” så där jätteaktivt. Men jag har åtminstone ägt en snitsig blåvit Tottenham-halsduk, som jag fick när mamma var på fotbollsresa i London vid ett tillfälle. Lyckligtvis hamnade hon inte i något kidnappningsdrama.

Ja, det här var fem små historier om vad det kan finnas för bakgrunder till att man fattar tycke för ett lag (eller flera). Man kan halka in i ett sådant supporterskap på ett bananskal. Men som sagt, det är betydligt svårare att halka ut igen.
Kommentera gärna om du själv har någon liknande historia bakom ditt supporterskap … ju mer prilligt omotiverad desto bättre.

(Bilden på Team Boro Hockey från Aftonbladet.)

torsdag 5 december 2019

En förfärligt ful ovana som jag måste lägga av med – genast!


En eftermiddag häromveckan höll jag på att fixa med middagsmaten i köket. Sextonåringen hade inte kommit hem från skolan ännu, och när hustrun märkte att jag höll på att ställa fram allt på bordet undrade hon om det inte skulle hinna kallna innan han kom. Jag var nära att svara ”nej då, han är precis på ingång”, men hejdade mig och sade istället ”nej då, han brukar komma precis så här dags”.
Någon minut senare dök han mycket riktigt också upp. Han var verkligen på ingång. Och jag visste att han var det. Varför visste jag det? Jo, därför att jag precis hade sett på kartan i appen ”Hitta iPhone” var han befann sig. Nästan hemma.
Och att jag istället sade ”han brukar komma precis så här dags” (vilket i och för sig också var sant), det var för att jag tyckte det var lite pinsamt att erkänna att jag hade kollat i Hitta iPhone. Nu igen.

Det där är en förfärligt ful ovana som jag skaffat mig på sistone.
Hitta iPhone är ju annars en väldigt praktisk app, som man framför allt kan använda för att se på kartan var en borttappad mobil befinner sig. Det är något som ibland brukar behövas i vår familj, och därför är alla våra fem mobiler (plus familjens gemensamma iPad) numera anslutna till samma hitta-funktion. Vilket vi alltså har haft nytta av.
Det är bara det att jag har börjat tycka det är så kul att använda funktionen i fråga till andra saker också. Som att kolla var familjemedlemmarna är just nu och hur lång tid det kan tänkas ta innan de kan förväntas dyka upp. Om inte annat är det roligt för mig, som både har familjekänsla och ett geografiskt intresse, att se oss alla på kartan som fem markörer på en Marodörkarta, som i Harry Potter … ja, när det gäller Harry Potter kan man förstås också jämföra med den där klockan som mrs Weasley har i Kråkboet där hon kan se på visarna var alla i hennes familj håller hus. Det är något trivsamt med sådana saker, och det är fascinerande att nutida teknik gjort dem till verklighet, varför det är svårt att låta bli att titta någon gång emellanåt.

Ibland kan det förstås också vara fullt motiverat att kolla läget på det här sättet. Jag kan tidvis vara lite orolig och nervös av mig och börja undra var någon i familjen egentligen håller hus och varför de dröjer så länge, och att kolla upp deras läge på kartan i mobilen (utan att man behöver ringa och störa) är ju då något som har en lugnande verkan.
Men för det mesta finns det faktiskt inte något behov av att göra så här. Tvärtom kan det sägas vara ett slags intrång i hustruns och ungdomarnas privatliv när jag kikar på dem i min mobil och konstaterar att hon är där och han är där. Jag gör det förstås inte stup i kvarten utan bara när jag börjar undra lite grann och funderar på hur länge till jag ska vänta med maten och sådant, men bara det är nog alltför ofta.

Visserligen har jag inte något illasinnat motiv till detta, det kan jag försäkra på heder och samvete. Jag är till exempel inte alls den svartsjuka typen, det är inte alls därför jag tittar. Det kan kvitta mig lika var min fru befinner sig, jag är inte den som blir jättemisstänksam om jag ser att hon är på något oväntat ställe (eller har mobilen avstängd så den inte kan hittas) och jag har inget behov av att spåra alla hennes rörelser för sakens egen skull. Likadant är det med tonåringarna, jag behöver verkligen inte ha superkoll på dem. Om jag skulle råka ta någon familjemedlem på bar gärning med en ljusskygg aktivitet i samband med att jag tittar i Hitta iPhone, så skulle jag nog inte bli så förebrående mot den familjemedlemmen utan snarare skamsen för egen del för att jag fick syn på det.
Nej, jag har inget kontrollbehov. Likväl kan jag inte låta bli att titta, lite för ofta. Bara för att det är praktiskt, för att det är kul, och i viss mån för att förebygga oro som sagt.

Om någon undrar så har jag frågat familjemedlemmarna vad de tycker om det här (ja, jag kan kommunicera med dem personligen!), och deras svar har inte varit särskilt alarmerande. De båda sönerna tycker inte att det gör något alls att jag kollar då och då var de är, och dottern har inte heller något emot det, ”så länge du inte spionerar”, påpekade hon, med ett raljant förorättat flin. Och det är som sagt inte min avsikt heller, att spionera. Hustrun för sin del verkar mest tycka att det hela är onödigt, och föredrar att jag tittar i Hitta iPhone endast när jag verkligen börjar oroa mig för var någon är. Dock är inte heller hon överdrivet upprörd.
Så jag går inte direkt emot familjens vilja just nu, men visst kan följden ändå bli att de i längden känner sig övervakade av mig. Därför måste jag nog se till att lägga av med det här. Nu, genast, innan jag blir beroende av det.

Eller vad tycker ni som läser detta? Ska jag verkligen ta mig i kragen och låta bli att spana in familjemedlemmarna på det här sättet? Finns det i så fall något undantag då jag faktiskt får göra det? Eller ska Hitta iPhone bara användas till att lokalisera borttappade mobiler och ingenting annat?
Å andra sidan, med tanke på att ungdomar själva brukar roa sig med att se på Snapchat var kompisarna befinner sig, och därför i någon mån är vana vid hela konceptet, så är det hela kanske inte så farligt i alla fall så länge jag inte utnyttjar det för att kontrollera familjen strängt?
Jag tar gärna emot åsikter i denna delikata fråga, men ni kan väl vara bussiga och inte överösa mig med upprörda förebråelser, för jag är som sagt redan medveten om att beteendet att kika på en Marodörkarta i mobilen kanske inte är alldeles föredömligt.

Här är en skärmdump från häromsistens när jag kollade i Hitta iPhone. Familjemedlemmar (inklusive jag själv) utspridda längs södra Bohuskusten. Bra att veta. Eller?

måndag 11 november 2019

Att hålla på ett tråklag


Som alla vet har jag Kalmar FF som mitt favoritlag i svensk klubbfotboll för herrar (om man uttrycker det formellt).
Under den gångna säsongen har det tyvärr inte varit så roligt att hålla på Kalmar FF. Nu blev det visserligen ”slutet gott, allting gott”, då laget till sist tog sig samman och klarade av att slå Brage i kvalet och får spela i allsvenskan nästa år också, men fram till denna fruktansvärt nervösa avslutning (mina nerver var mer eller mindre i trasor hela veckan tills resultatet var klart) så har det varit en ryslig säsong. Samtidigt som KFF gått kräftgång på fotbollsplanen och i tabellen har det varit turbulens även vid sidan av planen: kaos i klubben, en handlingsförlamad styrelse, allt surare fans som istället för att tappert stötta laget bara har gnällt och skällt i kommentatorsfälten och villkorat sitt engagemang mot bra resultat, och så hoppade den hårt ansatte tränaren Magnus ”MP” Pehrsson till slut av precis före sista matchen i serien (sämsta tänkbara tillfälle) och lämnade efter sig en söndrad spelartrupp.
Med allt detta i åtanke var det faktiskt ganska tursamt att laget alls fick en kvalplats – med bara 23 inspelade poäng under hela säsongen hade de lika gärna kunnat bli tabelljumbo. Som sagt så gick det sedan också bra att avfärda superettanlaget Brage och jag kunde andas ut. Men KFF har verkligen mycket att jobba med till nästa år om det inte ska bli degradering då istället. Och det krävs mer än att bara (som flera av fansen gör) tjafsa om att tränarlegendaren Nanne Bergstrand måste komma tillbaka. Det gör han inte, och Kalmar kan inte heller hålla på och åkalla Nanne i all evinnerlighet, de måste gå vidare på något annat sätt och bygga upp en organisation och ett lag för framtiden.

Sammanfattningsvis är det turbulent i min favoritfotbollsklubb, men det är inte det enda negativa med säsongen 2019. Utan det är att resten av fotbolls-Sverige knappt tagit någon notis om det hela. För dem är nämligen Kalmar FF ett ”tråklag” som ingen bryr sig om. Inte ens när de är snubblande nära att åka ut. (Förvisso sändes kvalmatcherna mot Brage och blev omskrivna i sportmedierna, men det var väl för att det var just avslutande kval och ingen annan svensk fotboll kvar att rapportera om.)
Jag har insett detta mer och mer genom åren, och särskilt den här säsongen. Att jag faktiskt håller på ett tråklag.


För mig är Kalmar FF naturligtvis allt annat än tråkiga – jag är uppväxt som KFF-anhängare och känner till fotbollskulturen och fotbollshistorien i Kalmar och associerar rödvitt till något kul och upplivande och tänker ”FF till tusen” och ”heja Kalmars Röda Bröder, spela nu så kulan glöder”. Jag ser inte precis heller Kalmar som ett lag utan publik, för publiken är helt okej med tanke på att staden har en ganska liten befolkning.
Ute i Sverige verkar de flesta dock inte se det så, utan de ser Kalmar FF som ett av de mest slätstrukna lagen, ett lag som finns i allsvenskan mest som utfyllnad, som inte har några supportrar att tala om och ingen särskild fotbollskultur heller, och som det inte är något speciellt med. Man föredrar den stora färgstarka kvintetten från storstäderna – AIK, Djurgården, Hammarby, IFK Göteborg och Malmö FF – och i viss mån några till som får hänga på i kraft av en tidvis rätt imponerande historia: IFK Norrköping, Helsingborg och Elfsborg. Östersund blir förstås också omskrivna eftersom de i år gått från att vara ”den coola trendklubben” till ”skandalklubben”. Men övriga allsvenska lag blir i varierande grad en mer anonymiserad sörja, där Kalmar tydligen anses vara bland de allra mest intetsägande.

Ett solklart tecken på att Kalmar anses som tråkiga och inte värda att bry sig om kunde vi annars se redan 2008 när de tog SM-guld, för sällan har ett svenskt mästarlag i fotboll uppmärksammats så lite i media som fallet var då. Det är ingen överdrift utan en objektiv sanning. Min bror Kristoffer (som delar min KFF-passion) har flera gånger indignerat berättat om att Aftonbladet inte brydde sig om att ha något ”guldlöp” för Kalmar den gången, utan det fick han beställa själv från deras vaktmästeri – trots att tidningen alla andra år brukar vara snabb med att få ut de där guldlöpsedlarna och specialupplagorna. Expressen, SVT och andra medier var inte mycket bättre.
Men Kalmar ignoreras inte bara när de har framgångar, utan även i det motsatta fallet. Som bekant går det att rapportera dramatiskt i media inte bara om toppstrider utan även om bottenstrider, inte bara om framgångsrika klubbar utan även om klubbar i kris, men inte heller där brukar man kunna se särskilt mycket skriverier om Kalmar. Tidigare i år fick till exempel SVT för sig att räkna upp ”allsvenskans tre värsta krislag för närvarande”. Kalmar befann sig i ett otrevligt hotfullt läge redan då, så när jag läste artikeln trodde jag att de skulle vara bland de tre – men det var de inte, utan det var Östersund, Helsingborg och Sundsvall som räknades upp. Kalmar blev som vanligt ignorerade. Till och med när det gällde att nämnas i ett negativt sammanhang. Få lägger märke till Kalmar FF, inte när det går bra och inte när det går dåligt. Jämfört med de där fem stora jag nämnde (som det alltid skrivs om, även när de floppar) så står Kalmar i skuggan och får aldrig synas. Vissa matcher skrivs det om på SVT direkt efter slutsignalen, men Kalmars matcher kommer det upp artiklar om först efter en mycket lång stund, om det nu blir artiklar om dem alls. Ett mönster som förstås gör att Kalmar blir ett ännu mer anonymt lag i folks ögon, och så blir det en ond cirkel av tråkighet och ouppmärksamhet.

Nu tycker väl en del att jag mest är fånig och paranoid och överdriver och håller på med konspirationsteorier. Typ att jag har ”lillebrorskomplex” och avskyr storstäder, främst Stockholm, och att det mest bara är därför jag tjafsar så här. Plus att jag naturligtvis just nu är extra bitter för att Kalmar gått så dåligt och nästan åkte ut.
Jag medger också att jag i tidigare inlägg förr om åren har kritiserat klubbar som Djurgården och Hammarby och deras beteende i olika sammanhang, men jag lovar att det inte rör sig om någon särskild motvilja mot Stockholm (jag har respekt för både Stockholm, Göteborg och Malmö och deras onekligen klassiska lag) utan helt enkelt bara om att jag vädrar orättvisa. Att de fem ovan nämnda storstadslagen blir mest omrapporterade medan andra lag bortprioriteras. Jag är faktiskt uppriktigt övertygad om det och tror att det också skulle kunna bevisas empiriskt om man undersökte saken. Det är inte bara för att storstadslagen är de som har gått bäst nu i år, utan det har varit likadant tidigare, och även om man tar hänsyn till tabellposition är uppmärksamheten till storstadslagen oproportionerlig.

Ja, hur som helst, något som verkar ganska bevisat är att Kalmar FF av fotbolls-Sverige anses som ett tråkigt lag. Många hade också därför tyckt att det varit skönt att få slippa dem i allsvenskan (det har jag sett skrivas rakt ut i kommentarer).
Själv hoppas jag på att KFF, som för mig inte representerar tråkighet utan tvärtom fotbollsglädje i kubik, ska kunna rycka upp sig och slippa harva i botten av tabellen i fortsättningen och istället sikta uppåt. Det är förstås inte lätt, för trenden i fotbolls-Sverige överlag är att lag från mindre orter får det allt jobbigare och att storstadslagen med sina satsningar dominerar mer och mer (och uppmärksammas ännu mer i media för det). I år har tendensen mer än tidigare varit att just de synbarligen karismatiska och penningstarka storstadslagen har parkerat i toppen av tabellen och de andra på undre halvan, med uppenbart större klasskillnad emellan, och detta har media intresserat observerat och analyserat men utan att egentligen problematisera det. Snarare har de verkat tycka att det är så det ska vara. Det är rätt symptomatiskt.
Kassaapparaten i svensk fotboll växer, och allsvenskan och publiken och TV-kanalerna och tidningarna vill ha roliga lag i toppen, sådana som är stora och rika och har många fans. Det finns också ett resonemang att just en sådan utveckling är nödvändig för att svensk klubbfotboll ska kunna konkurrera i Europa – det anses liksom att det bara är storstadsklubbarna som har de möjligheterna. Det bidrar säkert till att spä på hela cirkusen tror jag.
Men samtidigt är det inte omöjligt att de här tendenserna kan motverkas. Mjällby gick ju upp i högsta serien igen nu, och det till på köpet efter att ha åkt ner inte bara en utan två divisioner och vänt. Likaså befinner sig Falkenberg, och nu även Varberg, högst upp trots städernas relativt ringa storlek. Så visst kan det gå åt rätt håll igen. Bollen är rund.

Nu kan jag i alla fall ta paus från allsvensk fotboll under vintern och gotta mig i att tråklaget jag håller på klarade sig kvar till slut i alla fall, till stor förargelse för de ”riktiga” och ”äkta” fotbollsfansen som håller på riktiga lag med anor och supporterkultur och läktarstämning och resurser, till skillnad från de där trista Kalmar FF.

P.S. Jag ska erkänna att jag själv ibland har gått i fällan att betrakta vissa lag som tråklag. Ska inte nämna vilka, men jag har börjat försöka undvika den sortens fördomar på senare år just i och med att jag insett att Kalmar FF har den stämpeln på sig. När jag nu vet att inte KFF är ett tråklag så är säkert de andra tråklagen inte det heller.

(Bild från Fotbollskanalen)