Jag tror jag har beklagat mig över hotet mot dem alla tre här på bloggen redan tidigare, vid olika tillfällen – men jag har inte skrivit något sammanfattande, så det tänkte jag göra nu. För det känns nämligen som att deras nedgång börjar bli mer och mer akut.
Till oändligt stor sorg för mig personligen alltså, för jag råkar vara väldigt förtjust i alla de här tre sakerna. Dessutom tror jag det blir till stor skada för världen när de försvinner.
Men vad är det för hotade saker jag pratar om nu då? Ja, vi kan ta dem en i taget med varsitt stycke.
1. Tåget.
Globalt sett kanske det inte verkar som tåget som färdmedel är speciellt hotat, men man vet aldrig vart utvecklingen går … och här i Sverige är situationen illa nog. Ja, här i landet är läget för tågen minst sagt prekärt. Jag har tidigare uttalat mig dystert om alla linjer som lagts ner sedan järnvägens blomstringstid för knappa hundra år sedan. Det är alltid lika deppigt: att tågen försvunnit från massor av ställen, utkonkurrerade av biltrafiken och bortprioriterade av politiker som inte insett hur kortsiktiga och ensidiga deras anti-tåg-beslut har varit. Tyvärr är det också så att den här utvecklingen inte har avstannat, utan den fortsätter än i denna dag, senast med västgötska Karlsborgsbanan som raskt rivits upp istället för att rustas upp och utnyttjas (en förbindelse Göteborg-Skövde-Karlsborg hade väl varit utmärkt?).
Visst finns det ljuspunkter på en del håll, där man har återinfört förbindelser och byggt nytt, men för varje sådan satsning någonstans i Sverige finns det minst ett annat ställe någon annanstans i Sverige där man istället minskat, försummat, lagt ner, rivit upp räls. Smidiga tågförbindelser blir verkligen inte alla förunnat när sådant sker hela tiden.
Till detta kommer att det järnvägsnät vi faktiskt har är förfärligt försummat. Det skulle behöva läggas mycket stora summor på att rusta upp det, höja kapaciteten så att såväl frekventa persontåg som näringsmässigt viktiga godståg får plats på banorna, och se till att det inte blir en massa trängsel och förseningar. Men här finns knappast den politiska viljan, särskilt inte med nuvarande regering som inte håller tågen högt alls (de har sagt rent ut att järnvägen ska fungera för arbetspendling och godstransporter, märk väl, inget tal om fjärrpersontrafik). Och nästan allra mest obehagligt och sorgligt är att tåg håller på att bli en politiskt polariserande fråga. Tåg avfärdas mer och mer av många som stolligheter och miljömuppspåfund, det finns ett hat och förakt mot tåg på samma sätt som mot vindkraftverk, vissa aktörer verkar nästan misstänkt ivriga att bli av med ”den där rälsen som bara är i vägen” (känner de sig hotade av tåg på något sätt?), och vid de tillfällen då det faktiskt planeras järnvägsprojekt och resecentrum bemöts de nyheterna med hånskrattande emojier – liksom nyheter om när det är stopp eller tillbud i tågtrafiken. Tåg står helt enkelt inte högt i kurs i Sverige, med all den skepsisen och skadeglädjen.
Vi har målat in oss i ett hörn där vi, genom alltför långtgående satsningar på smidiga bil- och flygrutter, har gjort oss totalt beroende av bilen och flyget och ”måste” ha fler och fler sådana möjligheter, i en tid då vi snarare borde skära ner på dem. Följaktligen bemöts också alla försök att gynna tåget och kollektivtrafiken i allmänhet, och begränsa bilarna och deras hastigheter (om än aldrig så lite), av vilda protester. Jag skulle kunna travestera Tage Danielsson för att summera den nutida bilmentaliteten: ”Varenda människa vet ju att bilen är det smidigaste sättet att ta sig fram. Ska vi då motarbeta detta naturliga förhållande och satsa på tåg och bussar istället? Hur ska då bilen kunna vara det smidigaste sättet att ta sig fram?”
Ja, här skulle jag kunna hålla på med en lång rant … men min uppfattning är alltså att tåget i Sverige går en mörk framtid till mötes. För att tågtrafiken ska överleva krävs det satsningar som i nuläget inte går att genomdriva, och den onda cirkeln fortsätter därför tills vi har nått ett läge som i USA (där tåget är något högst marginellt).
I resten av världen kan det hända att situationen inte är lika nedslående – trots allt finns det många länder där man har insett vikten av omställning och multimodala transporter – men det är fortfarande inte direkt lätt att resa med tåg i Europa, det kan vem som helst se. Då är det också lätt hänt att samma slags krafter som påverkar kommunikationsdebatten i Sverige tar över även i många andra länder, och får igenom att bilen och flyget prioriteras. Jag tror tyvärr att risken är mycket hög. När det gäller utvecklingen i Sverige finns det dessutom en risk att vi, även om man gör rätt ute i Europa, inte kan matcha de kommunikationerna och att de tågtransporter man vill satsa på nere på kontinenten (t.ex. via Fehmarn Bält-förbindelsen när den är klar) råkar ut för ohjälpliga flaskhalsar när de når upp till oss.
Alltsammans gör mig bedrövad, för tåget är i mina ögon ett underbart färdmedel och med tanke på miljö, klimatförändringar och utrymmes- och trängselproblem är det nödvändigt att använda det mer (även om jag självklart inte förespråkar något avskaffande av privatbilismen!).
Tåget känns ofta dödsdömt, och det sörjer jag djupt över.
2. Kyrkorna.
Nästa sak som är på nedåtgående, i synnerhet i Sverige, är kyrkobyggnaderna.
Nu ska jag visserligen erkänna att jag är kluven på det området. Jag brukar nämligen inte per automatik stämma in i den där kristna klagokören om att Sverige har blivit så rysligt sekulariserat. För det första kan det diskuteras om så verkligen är fallet, och om Sverige nu är så sekulärt så behöver faktiskt inte detta heller vara enbart av ondo, för en mäktig och institutionaliserad kyrka som dominerar kulturen och dikterar villkoren i ett land är inte något särskilt bra det heller. Och de kyrkobyggnader vi har i Sverige är på sätt och vis spår av en maktfullkomlig kyrka av just det slaget från förr. Den kristna kyrkan kommer dessutom alltid att överleva oavsett byggnader, det är jag övertygad om, och den kan faktiskt få bättre förutsättningar för ande och liv och tillväxt om den får slå ur underläge.
Men samtidigt känns det också ytterst vemodigt när de många skatter till kyrkor vi har i Sverige används mindre och mindre. Det är liksom ändå så att jag kan sakna den tiden då varje kyrka hade sin egen präst och det hölls gudstjänst i varenda en av dem varje söndag. Det är deprimerande att det behovet inte längre finns, att församlingarna istället slås ihop till stora enheter där vissa kyrkor bara får stå värd för gudstjänster enstaka gånger och är helt övergivna mellan varven. Och det är tråkigt att de rent fysiskt så ofta är stängda och tillbommade när de inte används (det vill säga för det mesta). En kyrkspanare som jag har det inte lätt när man måste kontakta församlingarna och ha fullt sjå att stämma träff med någon som kan komma och öppna en kyrka åt en. Ofta känns det inte ens värt besväret. Fjärran är den tid då man bara kunde känna på dörren till en kyrka och belåtet konstatera att det var öppet, gå in och tillbringa en andäktig liten stund där inne och sedan gå igen.
Värst av allt är förstås när kyrkorna avyttras, på samma sätt som när järnvägsräls rivs upp. Nu senast har det hänt precis i närheten av där jag bor, då Tjörns samfällighet helt sonika avsakraliserade Blekets kyrka och snart ska sälja den. En kyrka som helt slutat användas som sådan, och blir något helt annat, det är verkligen ett komplett misslyckande. Och det blir fler och fler sådana fall. Lyckligtvis begränsas det av att majoriteten av kyrkorna faktiskt är hyfsat gamla och därför i någon mån skyddade (och besvärliga att bygga om till något annat) men trenden är oroväckande … det blir allt vanligare att församlingarna tar till lösningen att sälja ut. På flera håll finns det dessutom kyrkor som står och vittrar sönder och inte kan restaureras eftersom det inte finns pengar – där är faran att de till slut måste rivas, ålder och K-märkning till trots. Det var vad som hände med Maglarps kyrka i Skåne, och det kan hända igen. De försvinner genom att sakta men säkert bara få förfalla.
Här finns egentligen många paralleller till tågen och järnvägarna. På samma sätt som ”stationen mitt i byn” har försvunnit på många håll när folk har föredragit bilen (med inaktivitet och företagsdöd som följd, när man har valt att snabbt ta bilen på de snabba vägarna till serviceinrättningar längre bort istället för de lokala), så har också ”kyrkan mitt i byn” försvunnit och efterlämnat ett tomrum, när folk har sökt sig till något annat och behovet av en lokal kyrka har upphört.
Som sagt, den världsvida kyrkan kommer att överleva vad som än händer (det är alltid en ljuspunkt), men kyrkobyggnaderna som en gång byggts som vackra och gudomligt inspirerade samlingslokaler för medlemmarna i kyrkan i fråga, de håller på att spela ut sin roll och tas ur bruk. Trots att de så att säga mycket praktiskt hade kunnat utnyttjas i en ny och kanske annorlunda kristen väckelsevåg.
Kyrkorna känns ofta dödsdömda, och det sörjer jag djupt över.
3. Språket.
Ja, jag vet vad ni tänker säga. Svenska språket har klarat sig tidigare. Vi har varit utsatta för kraftigt inflytande från både latin, tyska och franska i omgångar, och lånat in en massa ord därifrån men ändå bevarat ett rikt och fungerande språk. Då borde det väl inte vara värre nu när det är engelskan som tränger in? Är jag inte bara konservativ språkpolis i onödan?
Dessvärre är det inte så, utan det vi ser just nu är en språkutveckling utan motstycke – därför att förändringarna nu med teknikens och kommunikationernas hjälp kommer i en omfattning som det inte var fråga om på Gustav III:s förfranskade tid. Det handlar inte heller bara om att vi får in för mycket engelska ord (lite lånord här och där kan man väl stå ut med), utan det är hela språkbruket som förändras. Vilket för den delen inte bara gäller svenskan, utan många andra språk också (men svenskan är kanske särskilt utsatt eftersom vi blivit mer digitaliserade här än i flera andra länder). Med hjälp av maskinöversättning och AI, och all information, all reklam och alla budskap som strömmar över oss hela tiden och snabböversätts, så är det uppenbart att språket påverkas och detta på ett negativt sätt.
Här är problemet framför allt att inte bara enskilda ord, utan hela uttryck och formuleringar, faller i glömska. Det är så det blir när de typiska engelska standardfraserna kommer in hela tiden. Svenskan är full av smarta ord och uttryck som inte engelskan har, men när engelskan är standard för allting, då blir det ett slags mjölkig ”översättningssvenska” som i all hast direkt kalkeras från originalspråket. Och de uttryck, ordlekar och idiom vi hade kunnat använda istället om vi tänkt efter, och för den delen de uttryck som hade använts om det hade varit svenskan som varit originalspråk, de går då förlorade i folks vokabulär. Det blir ingenting kvar av den fyndiga och kreativa svenskan, för den glöms sakta men säkert bort. (Att flera sedan ovanpå detta menar att ”engelskan är överlägsen svenskan för den har ju så många synonymer och oöversättliga uttryck” känns då som extra hånfull grädde på det språkliga moset.)
Jag kan tyvärr märka detta på folk i min närmaste omgivning som jag ideligen hör använda torftiga och onaturliga svengelska uttryck som de (ofta omedvetet) hämtat från översättningssvenskan på sina skärmar. Ofta får jag påpeka att ”så heter det faktiskt på svenska” och ”du skulle väl kunna säga så istället?”
Den ”smarta svenskan” är alltså på väg bort. Men i rubriken där det står att jag sörjer ”språket”, så syftar jag inte bara på det, utan även på en annan sak, nämligen att fenomenet språk och språkstudier i största allmänhet är kraftigt på nedåtgående. Folk intresserar sig inte längre alls i samma utsträckning för att lära sig några främmande språk, bortsett från engelska. Här kan jag använda mina tonårsbarn som tydliga exempel – de har alla tre med stor glädje och lättnad valt bort moderna språk (tyska/spanska/franska) när de kom upp i gymnasiet och inte behövde ha det ämnet längre. De är inte heller ensamma, kan jag säga. Motivationen att lära sig andra språk sjunker kraftigt i Sverige. Vad ska man med dem till, är attityden.
Och det är ju kanske inte heller så konstigt, när som sagt maskinöversättningen och AI är på stark frammarsch, liksom även språkappar som ska fungera som något slags babelfisk och direktöversätta både prat och skyltar åt folk när de är utomlands. Då tycker de naiva användarna naturligtvis att det räcker med att använda dessa fiffiga verktyg, så behöver man inte anstränga sig för att lära sig något språk på riktigt. Att kommunikationen förmodligen kommer att gå uselt – precis som maskinöversättningarna (även om de blir bättre) aldrig kommer att kunna återge svenskans riktigt kreativa och smarta funktioner – bryr man sig inte om. Vad blir resultatet då? Jo, åter igen, en utarmad svenska som tappat sina grammatiska, lexikala och fonetiska fyndigheter.
Svenskan, och världens språk i allmänhet, håller helt enkelt på att krympa ihop till pidginspråk. Dysfunktionella blandspråk där engelskan är bas och det egna ordförrådet i värsta fall endast en krydda. Och de enda som intresserar sig för språk är teknikerna, som mest bara är ute efter att få in språken i sina maskin- och verktygsmallar.
Som språkfantast ser jag med djup bedrövelse på den utvecklingen … och då har jag inte ens nämnt att mitt eget yrke som översättare är kraftigt i farozonen. Det är bara en extra deppighet ovanpå allt det andra.
Språket känns ofta dödsdömt, och det sörjer jag djupt över.
Ja, det här var tre dödsdömda saker som kommer att lämna ett stort tomrum efter sig hos mig när de slutgiltigt är borta.
Eller är det så väl att de kanske inte kommer att vara borta ändå …? Finns det någon som nu har orkat läsa igenom allt det här och som är mer positivt lagd och kan muntra upp mig med motargument? Någon som tror att tågen, kyrkorna eller språket (eller i bästa fall alla tre) kommer att fortleva och till och med få en renässans igen?
Kör bara på i så fall och muntra upp mig! Det skulle vara trevligt att slippa sörja djupt, om jag bara kan bli övertygad om att sorgen är obefogad.
