Som de flesta nog har märkt (jag vet inte hur man skulle ha burit sig åt för att inte märka det) så pågår herrfotbolls-VM just nu. Och igår hade jag en intressant liten Facebook-diskussion om fotboll och könsroller.
Det var nämligen så att en av mina Facebook-vänner (kvinnlig) delade en skämtteckning. På den ser man en kille som säger till sin tjej ”Jag kan göra vad som helst för dig, älskling”, varpå tjejen svarar ”Strunta i fotbolls-VM”, och då sparkar han ner henne för ett stup.
Detta var inte det första skämt jag såg i den stilen, för liknande grejer har förekommit tidigare under VM. Det finns t.ex. en bild med en kille och en tjej i en TV-soffa, där först tjejen sitter och gråter och killen säger ”lugna dig, det är bara en film”, och sedan är det killen som gråter och tjejen som tröstar: ”lugna dig, det är bara fotboll”.
Visst är båda de här skämten roliga på ett sätt – särskilt det med TV-soffan, det var ganska träffsäkert – men jag har ändå börjat tröttna på det där motivet med att killar är galna i att titta på fotboll och tjejer ointresserade. Det stämmer ju bevisligen inte alltid, eftersom det finns gott om kvinnor som följer herrfotbolls-VM just nu (väldigt många, skulle jag rentav påstå) och även en hel del män som inte intresserar sig för det.
Därför svarade jag på min Facebook-väns delning och framförde kritiken att jag tyckte det där var lite onödigt könsstereotypt. Varpå jag fick mothugg från både henne och en annan gemensam vän (också kvinnlig) och det blev en liten minidebatt – i all vänskaplighet förstås, men ändå en diskussion. Invändningarna från damerna var att man inte behöver se stereotyper i allt och inte vara så lättkränkt i genusfrågor, plus att kvinnor och män ju faktiskt är olika.
Mina två kvinnliga Facebook-vänner hade i sina svar till mig en ganska genuskonservativ syn, får man nog säga … i vår diskussion var det nog snarast jag som framstod som feministisk, då jag hävdade att skiljelinjerna mellan män och kvinnor inte behöver vara så tydliga, särskilt inte i attityden till fotboll.
Å andra sidan hade det faktiskt varit precis lika möjligt att se mig som en antifeminist med mina inlägg – för det jag gjorde var ju att inte vilja se en viss könsstruktur, och strukturer är precis det som feminister brukar uppmärksamma och kritisera.
Så vad är jag egentligen: kvinnosaksperson eller raka motsatsen?
Jag kan dessutom berätta om ett annat fall som också har med fotbolls-VM att göra, och som väcker liknande frågor. Varje sommar brukar ju som bekant SVT sända ”Morden i Midsomer” på tisdagar, och de somrar då det är stora fotbollsevenemang – vilket det ju är rätt ofta – brukar Midsomer vissa tisdagar få maka på sig i TV-tablån. (I år händer det bara en gång, nämligen nu på tisdag; i övrigt har SVT undvikit krocken genom att låta tisdagsmatcherna sändas av TV4.)
För några år sedan var det andra Facebook-bekanta till mig som klagade över detta, och jag minns att en ”vän till en vän” till och med tolkade in ett könsmaktsperspektiv i det hela: att kvinnor gillar Midsomer och män gillar fotboll och naturligtvis är det männen som får gå först. Jag försökte mana till lugn och sans och komma med vissa andra perspektiv, och gjorde då bland annat samma påpekande som nu igår, alltså att många kvinnor tittar på fotboll och många män tittar på Midsomer (och att jag själv tittar på båda med stor förtjusning). Men jag har för mig att mina kommentarer inte föll i särskilt god jord.
Så var borde man sätta in stötarna när man debatterar det här? Ska man enligt principen om lika möjligheter/rättigheter bejaka kvinnors fotbollsintresse, som ju faktiskt ändå förekommer, eller ska man tvärtom ta fasta på uppdelningen i manliga och kvinnliga intressen för att kunna bemöta diskrimineringen av de sistnämnda? Och borde jag som fotbollsintresserad man (låt vara en man som aldrig känt sig särskilt typiskt manlig) kanske rentav låta bli att uttala mig över huvud taget? Jag kanske bara är en odräglig ”mansplainer”?
Det går faktiskt att göra upp en lista över diverse aspekter på det här med fotboll, könsroller och jämställdhet – saker som tål att reflektera över.
1. Det är ett faktum att många män är totalt och osunt uppslukade av fotboll och försummar sina relationer på grund av det, vilket inte är så lyckat … sådant kan man både kritisera och skämta om.
2. Men man kanske också ska ställa sig frågan om det inte finns kvinnor som är lite väl oresonligt svartsjuka på männens fotbollsintresse? Alla har ju rätt till fritidsintressen och att få ägna sig åt dem, så länge det inte går till överdrift – och det är väl inte omöjligt att kvinnor i en del fall visar ett alltför stort förakt mot männens hobby? Eller?
3. Plus att det alltså finns tvärtom-fall där det är kvinnan som är intresserad och mannen inte.
4. Man får heller inte glömma att många tjejer inte bara tittar på utan faktiskt själva spelar fotboll. Är det inte något av en orätt mot de tjejerna att envisas med att fotboll och fotbollsintresse är något typiskt manligt?
5. Å andra sidan finns också problemet att tjejers fotbollsspelande är kraftigt diskriminerat: dam-VM ägnas inte alls lika stor uppmärksamhet (inte heller av mig, det är en brist jag har, det måste jag erkänna), trots att Sveriges damer legat i världstoppen betydligt oftare än herrarna. Ett problem som är ännu värre i damallsvenskan, och fotbollstjejerna har på alla sätt mindre och färre resurser än killarna. På det området finns det mycket att göra.
6. Men just därför, åter igen, är det väl inte lämpligt att tillskriva allt fotbollsintresse till männen? Eller ska man på sin höjd köra en könsuppdelad variant där killar får titta på herr-VM (i lagom doser) och tjejer på dam-VM …?
Det är idel dilemman, helt enkelt, när man ska försöka göra sig en bild av situationen. Visst är det onekligen så att fotboll och fotbollstittande alltjämt är en mansdominerad fritidssyssla. Men betyder det att man ska ta för givet att det är så det är, och tala om ”männens fotbollstittande” på ett sätt som cementerar könsrollerna?
Själv har jag något slags slutsatser, som jag kan formulera så här:
Jag tycker att både män och kvinnor har rätt att intressera sig för fotboll, att spela fotboll och att titta på fotboll. Både män och kvinnor har också rätt att inte intressera sig för fotboll. De har rätt att välja själva vilka fotbollsevenemang de intresserar sig för. Detta intresse och denna utövning (eller icke-intresse och icke-utövning) har män och kvinnor dessutom rätt till på lika villkor. Och de har rätt att göra det utan att bli onödigt pikade för det. Ömsesidig respekt.
Egentligen borde väl de flesta hålla med mig om det här?
Jag tycker dessutom att även om det finns vissa könsrollsmönster i samhället, och dessa kan behöva problematiseras, så får man aldrig glömma att uppmärksamma undantagen – de fall då män respektive kvinnor inte följer de vanligaste rollerna. I mitt tycke är det nästan mer väsentligt och konstruktivt att se till dessa befriande undantagsfall än att sortera in män och kvinnor i olika fack.
Själv följer jag med stort intresse herrfotbolls-VM just nu (dock inte de matcher som gått samtidigt som ”Morden i Midsomer” …). Jag tycker spontant att det är ett rätt stort och betydelsefullt tillfälle, inte minst för att Sverige är med till kvartsfinal och det händer inte var dag i herrfotbollen. Men om det finns folk som inte ens nu blir särskilt engagerade i det där med fotboll, så tycker jag att det må vara hänt – jag kan väl inte tvinga dem att vara intresserade. Lika lite som de kan uppträda intolerant mot mig för att jag tittar. Ömsesidig respekt, igen.
Som gamle påven Johannes Paulus II sade: ”Fotboll är världens viktigaste oviktiga sak.” Det ligger något i det.
