Folk och folk: ukrainare och andra

Det är fint att Ukraina engagerar så många och att det finns en sådan vilja att ta emot flyktingar från Ukraina. Men samtidigt avslöjar det så obarmhärtigt att vi gör skillnad på folk och folk.
För vi hade ju inte plats? Och inte råd? Vi behövde ju andrum? Och vi skulle hjälpa på plats istället? Nähä, tydligen gäller inte det nu längre. I alla fall inte för ukrainare, som ju är så ”lika oss”.
Det tycks vara poängen, att vi visst kan ta emot flyktingar, bara de liknar oss någorlunda. I Polen syns det väldigt tydligt, då ukrainarna släpps in i stora skaror medan de som inte ser fullt så ukrainska ut – och de mer långväga som väntar i ingenmanslandet i Belarus – fortfarande hålls tillbaka. Skillnad på folk och folk. Men samma tänk tycks råda i Sverige, att vi inte kan ta emot dem som är för främmande men det går bra med dem som liknar oss. Dessvärre så avslöjar det resonemanget en hel del.

Det klingar ju också ganska ihåligt. Det finns ju många andra sammanhang då människor från andra delar av Europa (företrädesvis öst) tvärtom inte alls anses särskilt lika oss i Sverige. Det räcker att se på mångas misstänksamma inställning till ”skumma polacker i vita skåpbilar”. Eller på de kommentarer som syntes i det tragiska Lisa Holm-fallet 2015, där förövaren var en litauer: ”se hur det går när vi har fri rörlighet, vi måste väl ändå ha lite koll på vilka vi släpper in!” Eller på hur mycket t.ex. rumäner och tjecker föraktas för sin rasism mot mörkhyade fotbollsspelare (lustigt nog brukar svenskarnas reaktion på den rasismen vara rätt så rasistisk). Eller för den delen på något så trivialt som Eurovision, där ukrainare tillsammans med övriga östeuropéer betraktas som något slags ufo-kollektiv med dålig musik och dålig smak.
Till och med våra egna nordiska grannar kan allt ibland anses vara främmande så det räcker. Det kan många invandrade finnar vittna om, hur de har utsatts för allsköns fördomar i Sverige. Lika oss? Nej, det har vi då inte alltid tyckt om finnar. Ändå tycker vi det nu plötsligt om folket i Ukraina.
För mig luktar det som att det här är en chans att få något slags alibi och bevisa att man visst bryr sig om flyktingar. Nu när det är lite ”säkrare” flyktingar, som man intalar sig. Kristna och så där, vilket ju är en garanti. Som om vi inte har varit fientliga mot såväl katoliker som ortodoxa tidigare i historien? Och som om det inte skulle kunna bli integrationsproblem med ukrainska invandrare också? Och som om de inte också skulle få stora svårigheter att smälta in och lära sig svenska och så vidare?
Jag är självfallet för att låta ukrainska flyktingar komma hit, det är inte det jag vänder mig mot, men jag ser i så fall ingen anledning till att behövande från andra länder i världen inte skulle få det också.

Därför känns det också på ett sätt så vemodigt när folk här och där påpekar hur synd det är om människor i Ukraina som är på flykt. Det blir vemodigt för att jag vet att folk i samma kretsar och trådar absolut inte skulle släppa in människor som är på flykt från andra håll i världen, hur hemska förhållanden det än är där. Deras problem kan de fortfarande inte greppa eller bry sig om på samma sätt. Inför dem är reaktionen fortfarande snarare inget annat än ”uäck!”
Ett exempel på hur skev och sorglig inställningen till Ukrainakonflikten ibland kan vara, samtidigt som den är välmenande, är ett collage av bilder med dagsfärska citat ur olika europeiska länders press, som jag såg i mitt Twitter-flöde. (Nu har det tyvärr försvunnit därifrån.) Det var citat i stil med att ”de här flyktingarna är blonda och blåögda”, ”vanliga människor med Instagram och Netflixabonnemang” och ”nu är det inte längre folk i någon avlägsen primitiv region det gäller, utan det är mitt ibland oss och nära oss!”
Jaha, så det är först då det blir allvar av ...?

Reaktionerna och sanktionerna mot Ryssland är egentligen i samma stil. Det är på sin plats att införa dem, jag säger inget annat, men samtidigt har krigförande länder fått delta i sport- och kulturevenemang tidigare utan att särskilt många har haft invändningar. Varför sker då inte den här typen av markeringar förrän nu? Och nu till och med i fotbollssammanhang, där Uefa och Fifa kastar ut Ryssland efter påtryckningar från de olika nationella förbunden. Man kan undra varför det är så viktigt, när samma Fifa redan gett VM-arrangemanget till Qatar, med allt vad det har inneburit av slaveri och dödsfall och omänskliga förhållanden – utan att ha behövt ändra sig av några människorättsskäl i det fallet.
Jo, det är viktigt därför att nu gäller det inte längre ”de andra” utan ”oss”. Det gäller inte några okända asiatiska gästarbetare, utan oss européer och västerlänningar, oss riktiga människor. Då kan man plötsligt gå hur långt som helst i åtgärderna och göra det som förut sades inte var möjligt av ekonomiska skäl med mera.

Kanske är det någon som tycker att allt detta är i sin ordning. Att det inte handlar om att göra skillnad mellan folk på så vis, utan helt enkelt bara att det är naturligt att man hjälper dem som står en själv närmast och blir extra engagerad i just deras öde.

Jag vill då avslutningsvis påpeka att om det är så att ”kristna ska huvudsakligen hjälpa andra kristna, muslimer ska hjälpa andra muslimer, och så vidare” – en inställning som tyvärr tycks bli allt mer utbredd – så är det i alla fall inget jag hittar i min bibel. Tvärtom. Jag har då aldrig sett i liknelsen om den barmhärtige samariern att samariern skulle ha skyndat sig förbi och sedan, när han mötte någon annan en bit därifrån, påpekat för denne att ”hördu, det ligger en skadad jude borta på vägen, du som också är jude kan väl ta hand om honom, för själv har jag ju inget ansvar för sånt”.
Nej, poängen med den liknelsen från Jesus är den rakt motsatta. Alla ska hjälpa alla. Känns det övermäktigt, att det blir för många att hjälpa, får man lösa det på något sätt. Men göra skillnad på folk och folk, det kan och bör och får man inte göra. Låt inte Ukrainakrisen och solidariteten för Ukraina bli förvrängd till ett uttryck för sådan diskriminering.

En dokumentär värd att ta på allvar

Nu har jag också sett samtliga fem delar av den där dokumentärserien ”Gud som haver barnen kär”. Väldigt intressant, och här är mina reflektioner om den. Med reservation för att andra redan sagt något liknande.

Jag var i viss mån beredd på att få blodstörtning över fientlig och vinklad kristendomsskildring när jag började titta, men jag kände mig snabbt lugnad på den punkten. I det stora hela tyckte jag faktiskt serien var välbalanserad, nyanserad och tänkvärd, och inte särskilt generaliserande. Jag har hört att den tydligen fått en del kritik från kristna kretsar, och nu vet jag inte så noga vad den kritiken rör sig om för jag har inte sett så mycket av den själv. Men ett av problemen anses tydligen vara att ”vanliga kristna” församlingar i dokumentären ges en sektstämpel à la Knutby och klumpas ihop med extrema och ”inte riktigt kristna” samfund, och så tyckte jag då inte var fallet i särskilt hög grad. Programmakarna är hela tiden tydliga med vilka kyrkor de respektive medverkande kommer från – det är många olika representerade, både diverse kristna samfund, Jehovas vittnen/mormoner och muslimer – och man markerar också sakligt var olika problem förekommer mest frekvent: i synnerhet att det är Jehovas vittnen som är värst på uteslutning av familjemedlemmar och islam som är värst på hedersvåld. (Även om det helt riktigt också påpekas att det sistnämnda inte enbart har med religionen att göra och att företeelserna även finns i olika former i andra samfund.)
I allmänhet kan man säga att serien beskriver människors negativa barndomsupplevelser rakt på sak och med klara besked om vilket samfund det gäller - och där förekommer inte bara de mer främmande extrema rörelserna och inte bara sekter som den i Knutby, utan även t.ex. (den vanliga) Pingstkyrkan, Södermalmskyrkan och Frälsningsarmén. Inget missvisande med det.

Om det sedan är någon av mina medkristna som oroar sig för att SVT genom detta program misstänkliggör kristna föräldrar och framställer det som att det är farligt att pracka kristendomen på barn (och i förlängningen att staten borde gripa in och fostra alla barn i Sverige sekulärt istället ...), så håller jag faktiskt inte med om det heller. ”Alla barn som växer upp i religiösa hem far inte illa”, upprepar berättarrösten diplomatiskt i samtliga fem delar i serien, och i sista delen fortsätter hon: ”Det finns förstås barn, uppvuxna i de samfund som nämnts här, som inte känt som barnen jag mött. Men de här barnen finns också.”
Det handlar om att ta upp deras historier helt enkelt. Hade det varit bättre att låta dem gå nedtystade?

På minussidan i programmet kan jag möjligen urskilja en viss naivitet i berättarnas attityd till religion, som att avsnitt 4 heter ”När Gud går före barnen” och föräldrar lätt förebrås för den saken. Sammanhanget är visserligen uteslutning, men ändå. Att kristna sätter Gud högst (vilket inte negativt påverkar den kärlek de har till sina barn – mycket viktigt!) känns ju för mig som kristet uppvuxet barn och kristen förälder mycket naturligt, så det skär sig lite för mig när det hela för tittaren målas upp som något slags val mellan ”Gud kontra barnet”. Där finns det en tendens till oförståelse för hur en gudstro fungerar, kan jag tycka.

En annan sak som åtminstone inledningsvis känns lite synd i dokumentären är att man inte så ofta framhåller det faktum att alla föräldrar i någon mån påverkar, och vill påverka, sina barn med sina egna värderingar: religiösa (alternativt religionsfria), politiska, etiska med mera. Ingen kan eller vill uppfostra ett barn till ett helt oskrivet blad, och det hade man kanske kunnat lyfta fram några gånger till i programmet, för att undvika att en del tittare ojar sig över hur de där galna kristna föräldrarna håller på och indoktrinerar. Å andra sidan så finns det faktiskt en passage där programledaren väldigt markant kommer in på just den aspekten:
”Jo, det är en förälders rätt att uppfostra sitt barn i enlighet med den tro man själv har, och självklart vill den förälder som tror att det finns en Gud och en sann väg ge det till sina barn. Men ingen förälder får glömma att barnet också har en egen rätt att välja.”
Så det är väl detta som är poängen lite, att man får lov att vara lyhörd och öppen och inte för nitisk och tvingande.

Jag tror också att det är klokt att ta till sig av de här historierna i dokumentären. Åter igen, jag har inte läst mycket av kritiken, men jag hoppas verkligen inte att SVT beskylls för kristofobi eller så, eller att kristna bara slår ifrån sig och menar att ”för mig var det ju bra att växa upp i kyrkan” och ”vi har minsann inte gjort något fel, så de är dumma som hoppar på oss”. Jag är säker på att vi inte alltid gör allting rätt, och även om SVT nu faktiskt skulle vara något slags ”röda SVT” som kommer med illvilliga påhopp mot kyrkorna, så kanske det ibland är praktiskt att ha röda SVT och andra utomstående som påminner oss kristna om sådant som vi inte själva har tillräckligt många egna ifrågasättande samvetsröster som påminner oss om? Som att en del av oss kanske kan bli bättre på att lyssna på barnen (och på vuxna för den delen) och ta till oss hur de faktiskt uppfattar saker och ting, och ta det på allvar. Om barn i våra kyrkor är rädda och känner sig tvingade och begränsade av olika saker i vår religionsutövning – och den här dokumentären visar ju att så är fallet – så får man hantera det. Och man kan inte bara tänka på att det är viktigt att säga och göra och undervisa om vissa saker i sin församling, utan man får också tänka ytterligare ett varv på hur man säger och gör och undervisar om dem.
Extra smärtsamt var det förresten att se det inslag med tjejen från Pingstkyrkan som berättar om hur hon efter att ha lämnat kyrkan drabbats av en massa näthat från folk i församlingen som tidigare varit snälla och vänliga. Det var alltså inte i någon sekteristisk församling, det var en vanlig pingstkyrka. Det är en tydlig signal om att en sådan här dokumentär borde få alla kristna (och alla religiösa) att tänka efter lite, inte bara de i Knutby.

Jodå, jag tyckte som sagt dokumentären var tänkvärd. Jag kände igen mig i vissa saker och tänkte att ”det där har ju jag varit med om i kyrkan och på möten och i undervisning flera gånger, är det något skadligt med det?” – och det kanske inte heller var skadligt för mig, men om andra har mått dåligt av det är det väl något som är bra att ta på allvar och rätt att uppmärksamma.
Andra kan självklart rikta häftig kritik mot ”Gud som haver barnen kär”, men se gärna alla fem delarna ordentligt först. Här är de.

(Bild ur dokumentären, SVT.)

Den tråkiga tyskan ...?

Märkligt ... finns det någon oskriven regel att tyska alltid måste göras tråkigt?

Anledningen till att jag undrar är denna:
Jag sysslar ju med tre språk i Duolingo. Ryska och finska (där jag i båda fallen är klar med kurserna, men repeterar regelbundet för att inte glömma bort språken igen), samt tyska, som jag arbetar mig igenom som bäst.
Och av dessa tre är det för mig helt klart tyska som känns tråkigast. Vilket till stor del beror på stilen på tyskkursen. Alla språkkurser i Duolingo är visserligen uppbyggda på samma sätt, med moduler och övningar som alltid riskerar att bli lite enformiga, och samma fula tecknade figurer. Men ryskan och finskan har åtminstone lite av en glimt i ögat i upplägget, och har t.ex. humoristiska exempelmeningar med blinkningar till filmer och diverse vardagliga detaljer. (”Au, tanskalainen lelu!”, ”aj, en dansk leksak!” 😊)

I tyskkursen däremot lyser all humor fullständigt med sin frånvaro. Duolingo-tyskan har dessutom helt outhärdliga, styltade röster som läser upp meningarna: överdrivet pedagogiskt deklamerande, som hämtat från en gammal språkkassett från 80-talet, fast värre. De ger mig nästan panik och får mig att klicka mig vidare så jag slipper höra meningarna i sin helhet. Och det är ju inte så bra, för meningen är ju att jag ska höra dem för att lära mig uttal.

Det intressanta är att det inte är första gången som jag konstaterar att tyskundervisning är tråkig och träig. Jag har nämligen hört många som läst tyska påstå just det. De två av mina barn som läst/läser tyska har från första stund klagat över hur tråkigt och jobbigt det är. Hustrun brukar beklaga sig över att hon aldrig lärde sig tyska ordentligt i skolan för att det var så trist upplagt. Och jag minns också från min egen skoltid att åtskilliga av dem som hade tyska gick och suckade över den svåra och sega och tråkiga tyskan. När jag tänker på det har jag faktiskt ytterst sällan mött folk som förtjust sagt att ”jaaa, tyska är verkligen kul, jag älskar tyska!” Det är vanligare att jag träffar på anglofiler, frankofiler och hispanofiler. De som lärt sig tyska har mer verkat göra det p.g.a. något slags plikt- och nyttokänsla.
Och när jag själv just nu i Duolingo-tyskan har segat mig igenom en hel modul med massor av övningar där de allra flesta bara varit varianter på ”ich will zum Oktoberfest gehen”, upprepade i all oändlighet, så börjar jag undra. Finns det en tradition av att tyska måste förmedlas genom formell och stel pedagogik som gör alltihop tråkigt? Influerar den traditionen all tyskundervisning, från högstadiets läromedel till Duolingo?

Jag vägrar tro att tyska är ett tråkigt språk i sig, att det är förklaringen. Det tycker jag inte att det är. Tyska är inte mindre intressant än något annat språk jag studerat, och jag vill mycket gärna lära mig det – tidvis har jag ångrat att jag inte läste det i skolan – och jag har för den delen absolut ingenting emot Tyskland eller något sådant. (Så ni som läser detta som är av tyskt ursprung: jag menar verkligen inte att trampa er på tårna!)
Men ärligt talat, finns det någon faktor som gör att man liksom måste lägga upp tyskstudier på ett visst sätt, så att det inte kan bli annat än tråkigt för svensktalande studenter? Går det inte att variera och göra roligare även för tyska?
Jag kan ju ha uppfattat saken fel också, så att det i själva verket vimlar av tyskentusiaster där ute. Ni som på olika sätt har erfarenhet av tyska och Tyskland och tyskundervisning får gärna svara mig, för detta kan vara en intressant lingvistisk nöt att knäcka.