Algoritm-konferens (ett skämt)

Egentligen borde någon skriva en sketch om sociala medie-algoritmer som har konferens och diskuterar sina offer.
Jag kan bidra lite med hur det förmodligen låter när de diskuterar mig.

”Alltså, den här snubben klickar bort mina förslag hela tiden, jag fattar inte vad jag gör för fel? Han gillar ju sport, så jag föreslår honom både AIK och Djurgården och Västerås SK och HV 71 och Bollnäs GIF och Rögle och allt möjligt, men inget av det vill han se. Vad ska vi göra?”
”Äh, fortsätt bara, förr eller senare måste du väl träffa rätt. Du vet, det är precis som när jag visar honom olika hembygdssidor eftersom han verkar vara intresserad av Sveriges geografi. Det funkade inte med ‘Du vet att du är från Avesta när ...’ och ‘Bilder från det gamla Falköping’ och ‘Vi som älskar vårt Mörrum’, men jag märkte att han tittade i två sekunder på en vacker utsikt över kyrktornet i Åmål. Vi närmar oss! Snart har vi honom!”
”Ja, det där med utsikter verkar han ju gilla. Inte för att skryta då, men jag fick honom att stanna upp och sluta rulla i tio sekunder när jag visade honom en AI-bild på en svindlande bergstrappa i Bolivia. Åtminstone tror jag att den var AI.”
”Bosse, du är själv en AI.”
”Ja ja, men i alla fall. Såna grejer funkar på honom. Ta och fejka ett extra högt kyrktorn nånstans så gör han ännu längre uppehåll och vi blir befordrade till superalgoritmer.”
”Och snart har vi kartlagt hela honom! Alla hans innersta tankar! Och konverterat dem till Facebookform! Jii-haa! Då bara rullar pengarna in!”
”Lugn nu, en sak i taget. Tänk bara på att maskinöversätta ordentligt allt han ser. Han är ju svensk, så då uppskattar han att få allt på svenska direkt.”
”Ja, och dessutom är han översättare och språkintresserad, då blir det ju extra kul för honom att se vad vi kan göra med språk.”
”Men han funderar på att byta yrke, det har jag snappat upp när jag har tjuvlyssnat.”
”Va? Varför säger du inte det förrän nu? Visa honom lite förslag då! Lantbruksgymnasier till exempel. Han bor ju ute på landet.”
”Då gillar han säkert bilar också, det gör lantisar. Jag tar och föreslår honom en veteranbilsklubb. Sisådärja. ... Va? Han klickade bort den!!! Varför det? Han gillar ju fordon! Tåg och sånt.”

”Varför ska vara människor vara så oförutsägbara hela tiden?”
”Det är de inte egentligen, de bara trilskas och har inte fattat ännu att det vi som har koll på dem och ger dem Den Finaste Upplevelsen. Ta det lugnt. Visa honom en lättklädd dam, det slår aldrig fel, han höjer säkert på ögonbrynen en sekund i alla fall, han är ju man.”
”Ssssch! Vi ska inte vara fördomsfulla och biased nuförtiden har du väl hört, utan inkluderande, det är nya direktiv!”
”Äsch, vad är det för woke-trams, släng in en dam bland hans reels nu. Han behöver en del nya vänner förresten, han har inte kommit upp i 200 än, det kan omöjligt motsvara hans vänkrets IRL. Jag tar och föreslår den här typen som tre av hans vänner är vän med. Och de här 84 ABBA-grupperna vill han säkert vara med i, varför ska han nöja sig med en?”
”Nu börjar det bli matdags för honom, vad har han sagt att de ska ha till middag idag?”
”Spaghetti carbonara tyckte jag han sa. Jag registrerade i alla fall att han köpte bacon häromdagen. På Ica. Jag gav honom genast ett förslag på bacon från Coop, men han köpte inte det. Fattar inte varför. Ja, hur som helst så ska de ha spaghetti carbonara.”
”Perfekt! Visa honom ett läckert recept på ravioli från ‘Vi som lagar italiensk mat’! Och något pastasåserbjudande från Ica i Lycksele samtidigt.”
”Добрый вечер Путин!”
”Va? Vem var det där?”
”Det var bara en av de nya kollegorna, inget att bry sig om. Lägg nu in lite nya grejer så han har nåt att kika på till middagen. Några plumpa sexistiska skämt och ett par konspirationsteorier om röda SVT och kriminella muslimer och klimatbluff. Och vad sägs om den här? ‘Svenska Malmö FF-fans’. Han håller ju på FF. Va? Han blockerade den också!”

Igelkotten recenserar en film: Chocolat

(recension februari 2024)

I vår familj har vi en mycket lustig tradition. Vi samlas alla fem och ser på filmen Chocolat varje år någon gång i februari eller mars, under fastan. Och så äter vi en massa choklad medan vi tittar.
Allt började med att hustrun och jag såg Chocolat någon gång för många år sedan, och tyckte att den var bra och skaffade den på köp-DVD, och eftersom den utspelar sig i fastan så fick vi för oss att vi skulle titta på den när det var fastan för det passade ju bra. Det gjorde vi sedan fler gånger. Dessutom tillkom ganska snart chokladen som tillbehör, för man kan nämligen inte titta på en film som Chocolat utan att bli sugen, så då började vi äta choklad till. Mycket snart hade det hela blivit en tradition och en ritual – att se Chocolat och äta en hel liten chokladbuffé. Sedan fick även våra tre ungdomar nys om det hela, och nu vill de också vara med varje gång, och på den vägen är det och vi lär inte sluta. (Chokladbuffén brukar numera inte heller vara särskilt liten, utan vi dukar hela vardagsrumsbordet fullt.)
En märklig familjetradition, javisst, men den är onekligen väldigt trevlig. Dessutom förtjänar filmen att bli hyllad på det sättet av oss. Den är nämligen riktigt bra och tål att ses om en gång om året. (Till skillnad från t.ex. Ivanhoe, som ju många ser en gång om året på nyårsdagen, men själv har jag tråkat mig igenom den en gång och det räckte med det!)

Filmen Chocolat kom år 2000, och är regisserad av Lasse Hallström. Han har verkligen gjort filmer av de mest skilda slag (det är svårt att tänka sig att han står bakom både Alla vi barn i Bullerbyn, Gilbert Grape och ABBA – The Movie!) men Chocolat är i mitt tycke kronan på hans verk. Även om den hamnade lite i skuggan av hans föregående film Ciderhusreglerna och faktiskt (otroligt nog) blev helt utan Oscar.
Chocolat utspelar sig år 1959 i en liten by (eller kanske småstad) på obestämd plats i Frankrike. Dit kommer en ganska ung kvinna och hennes dotter som lever ett kringresande liv runtom i Europa och brukar slå sig ner tillfälligt på olika ställen, men alltid flyttar vidare förr eller senare – drivna av ”den listiga nordanvinden”, som berättarrösten säger i filmen. Kvinnan, Vianne, försörjer sig på att sälja choklad (med inspiration från mayaindiansk kakaomystik som hon ärvt av sin ”vandrande” mamma från Mellanamerika), och hon öppnar en chokladbutik i byn som hon och dottern nu kommer till. Något som är till stor förtret för flera i byn, för hon råkar nämligen anlända just när fastetiden börjat, och den där byn är konservativ av sig och i synnerhet dess borgmästare, greve de Reynaud, blir uppretad av att Vianne dyker upp och börjar fresta hans medborgare med sina läckerheter när de egentligen borde iaktta avhållsamhet. Inte blir det bättre av att Vianne är provocerande även på flera andra sätt, som att hon är icke-troende och ogift med en ”oäkta” dotter.
Men hon drar alltså igång verksamheten och hennes närvaro medför att en hel del folk i byn får uppleva en viss förändring i sina liv, påverkade av Vianne och (ytligt sett) av hennes choklad. Allt medan borgmästaren/greven och hans medhjälpare försöker motarbeta henne på alla sätt det går – och just när de tror att det inte kan bli värre så sätts deras orörda idyll på ännu svårare prov när det resande ”flodfolket” dyker upp och lägger till med sina båtar vid byns flodstrand (att de är romer sägs inte rent ut men är tämligen uppenbart). Naturligtvis lierar sig Vianne genast med dem, och det blir ännu fler spänningar i byn ända tills det hela kulminerar i en serie konfrontationer och dramatiska vändpunkter.
Det är vad filmen handlar om. Utan att säga för mycket kan jag säga att även om vissa tragiska händelser sker innan filmen är över så slutar den i stort sett lyckligt, och inte helt förutsägbart.

På det hela taget är det en fantastisk och gripande film, och som sagt alldeles förträfflig att se just när det är fastan, för det är ju den tid då den utspelar sig och hela filmens intrig bygger på hur provocerande det är att Vianne öppnar en chokladbutik i fastan.
Sedan är jag ju själv kristen och tar faktiskt en sådan grej som fasta på allvar (även om jag vanligen inte brukar fasta/avstå så mycket själv), så då undrar kanske någon hur jag och min kristna familj kan sitta och vräka i oss choklad när vi ser på den där filmen i fastan. Men jag tycker faktiskt att det är precis det som är poängen. Det allra viktigaste budskapet i Chocolat (sedan finns det förstås flera) är att det inte blir bra om man är alltför dogmatisk – man kan följa regler och bud efter sitt samvete, men det blir enbart inskränkt om man tvingar sitt levnadssätt på andra och för den delen aldrig själv är öppen för förändring i tillvaron. Kristna har faktiskt ett visst mått av frihet och en hel värld att röra sig i och ha kontakt med istället för att sitta inrutade på en och samma fläck, och det påminner Chocolat och dess intrig om på ett inte alltför dömande sätt.
Överlag är det så att Chocolat säkert kan framstå som kristendomskritisk för någon som tittar på den för första gången utan ett öppet sinne, men den blir tänkvärd och respektfull och nyanserad och inte alls särskilt religionsfientlig om man väl har det öppna sinnet – och sinnet öppnar sig mer och mer ju mer man tittar på den. (Svårt att förklara … nästan lite meta över det där.)

Att Chocolat är tänkvärd ur ett etiskt/religiöst perspektiv är sedan egentligen bara en del av (choklad)kakan, för filmen har mängder av andra fördelar också.
Vi har ju till exempel det stora persongalleriet, och det imponerande gäng av skådespelare som spelar personerna i fråga. Här finns det ganska gott om karaktärer, som alla engagerar mycket och känns äkta, både de större rollerna och de lite mindre. Huvudrollen som chokladförsäljerskan Vianne spelas av Juliette Binoche (själv fransyska), på ett utmärkt sätt, men det säger en del om skådespelarkvaliteterna i Chocolat att det inte alls är hon som är min favorit av personerna. Istället diggar jag framför allt Judi Dench – hon är alltid fantastisk! – i rollen som den buttra men godhjärtade (och komiskt vulgära) gamla damen Armande, som är den som äger lokalen som Vianne hyr in sig i och som också blir hennes främsta bundsförvant. Även Alfred Molina spelar storartat som greve de Reynaud; han är filmens huvudantagonist, men faktiskt ändå inte värst av stadens invånare utan på sätt och vis ändå en rättskaffens person, och han är dubbelbottnad och kämpar med sig själv på ett sätt som gör honom högintressant – ingen ensidigt skildrad skurk där inte. Och så har vi Johnny Depp, som är den som dyker upp som den sarkastiske men hygglige ”flodråttan” Roux: en roll som är som klippt och skuren för honom och förebådar hans senare insatser som både Willy Wonka och kapten Jack Sparrow.
Även många av de mindre viktiga rollerna är högst minnesvärda … som byns bortkomne unge präst (som tvingas läsa upp de bitska predikningar som borgmästaren skrivit åt honom), eller Carrie-Anne Moss överbeskyddande mamma Caroline som försöker hålla sin son borta från chokladbutiken, eller regissör Hallströms båda svenska landsmän Peter Stormare och Lena Olin som våldsam man och hans hustru som fattar mod att smita. (Ja, mäns våld mot kvinnor är ett annat mycket viktigt tema i filmen.) Eller paret som använder Viannes råa kakaobönor som afrodisiakum – det är de som ger upphov till några av filmens hjärtligaste skratt.

Rent filmiskt finns det verkligen inget att klaga på i Chocolat heller. Stämningen i filmen, med den där ”listiga nordanvinden” som blåser över den lilla franska byn, är så påtaglig att det nog kraftigt har bidragit till vår vana att alltid se filmen i februari-mars. Vädret i filmen tinar sedan angenämt nog upp i takt med att ortsbornas känslor gör det, och sedan känns det som man även i verkligheten kan möta våren och påsken som är i antågande.
Den bildmässiga skildringen av 1950-talets Frankrike är över huvud taget högst övertygande, in i varje detalj, med bakgrunder och dekor. All choklad som förekommer hela tiden (i form av både chokladfigurer, kakor, praliner, varm choklad eller helt enkelt bara smet) får det förstås att vattnas i munnen precis som det ska vara i en film om choklad – jag sade ju att det är omöjligt att se den utan att äta choklad samtidigt!
Och när det gäller manuset så känns det riktigt väl genomarbetat, med både drama, allvar och komik; dessutom är Chocolat den sortens film där man kan upptäcka nya kluriga och fyndiga detaljer hela tiden, både i repliker och andra detaljer, och det är en av de saker som gör den slitstark och värd att se om. Nu senast insåg jag t.ex. dels att hunden i filmen faktiskt också tuggar i sig kakaobönor vid ett tillfälle (med vissa komiska konsekvenser), dels hur symboliskt det faktiskt är när Caroline rättar sin sons matteläxa med orden ”jag sa inte hur det skulle rättas, bara att det är ett fel”. Det är på sätt och vis en sammanfattning av hela den fördömande bymentaliteten i Chocolat.
Annars brukar jag ju ha lite svårt för filmer och böcker där en lantlig befolkning beskrivs som inskränkt och intolerant och obildad och taskig mot dem som avviker, men i Chocolat beskrivs problemen på något sätt utan att själva människorna dumförklaras. Det är ytterligare en fördel.
Sammanfattningsvis så är det svårt att tro, när man ser Chocolat, att den bygger på en bok som är betydligt sämre. Ja, den gör faktiskt det – förlagan är en roman av Joanne Harris, men den boken saknar fullkomligt filmens magi och är mycket mer av en svartvit skildring. Detta är sålunda ett fall där filmen är bättre än boken. Svartvit är filmen egentligen bara i en enstaka scen mot slutet, då en av karaktärerna blir tvungen att lämna stan: för mig skaver det en aning att inte den personen tycks få någon förlåtelse, men kanske gick det inte att få ihop på något annat sätt.

Den enda nackdelen jag annars kan komma på med Chocolat är den som jag faktiskt också minns att recensenterna hakade upp sig på när den kom, nämligen att personerna i filmen pratar engelska trots att den utspelar sig i Frankrike. I vissa fall talar de till på köpet engelska med lätt fransk accent, och sådant blir ju alltid lite fånigt. Men jag sväljer för min del språkvalet, för jag är så förtjust i alla de ovan nämnda rolltolkningarna att jag liksom tycker att jag vill behålla dem och deras engelska ändå. Den franska atmosfären i filmen är i vilket fall som helst fortfarande väldigt tydlig.
Ja, faktum är att den är så tydlig att jag varje gång jag ser den brukar drabbas av väldigt stark lust att resa till Frankrike, och då besöka den lilla stad där utomhusscenerna i Chocolat är inspelade. Flavigny-sur-Ozerain heter den, och den ligger mitt i Bourgogne. Vi har i flera år sagt i familjen att vi ska åka dit någon gång. Och nu i år kan det kanske bli av … planerna på en tripp till Frankrike är rätt långt gångna, och det har vi Chocolat att tacka för.

Huset i Flavigny-sur-Ozerain där chokladbutiken låg vid inspelningen.

Oavsett om vi åker dit och får se stället på riktigt eller inte, så kommer vi säkerligen att fortsätta med vår Chocolat-tradition. Choklad i fastan ska det vara. Medan den listiga nordanvinden blåser utanför.

Film: Chocolat, regi Lasse Hallström.
Betyg: 10 av 10.