Igelkotten recenserar en bokserie: Logan-serien, Mildred D. Taylor

(recension mars 2024)

Jag har en gammal favoritbokserie som jag gillade redan som nioåring, och som jag också har ägt sedan dess och som har följt mig genom livet, ständigt stående i bokhyllan för mig att ta fram och läsa om och slöbläddra i. Det är en serie som både har bidragit både till min allmänbildning och till min rättskänsla, och som har satt en viss prägel på min litterära smak. Ändå är inte böckerna särskilt kända bland svenskar (jag har inte träffat många andra som har läst dem).
Vilka böckerna är? Jo, det är Mildred D. Taylors böcker om familjen Logan och deras öden i de rasistiska sydstaterna i USA från 1930-talet och framåt.
Det är egentligen lite svårt att avgöra vilka böcker som ingår i serien, för det finns flera spinoffs och prequels till den. Men de tre som jag anser hör ihop och som jag är bekant med är Roll of Thunder, Hear My Cry (svenska Svart arv), Let the Circle Be Unbroken (Bryt inte ringen) och The Road To Memphis (Vägen till Memphis). De två förstnämnda fick jag i min ägo 1987, och den tredje kompletterade jag med i mitten av 90-talet någon gång. Senare har jag dessutom skaffat dem alla tre på engelska – så pass stor är min förtjusning i dem att jag tyckte det var värt det att få läsa dem i original.
Och faktiskt så har det nu precis på senare år också kommit en fjärde och avslutande del, som heter All the Days Past, All the Days To Come. Den köpte jag också så snart jag fick veta att den fanns, men den har inte kommit ut på svenska, så det är den första i serien som jag läst enbart på engelska.

Böckerna handlar alltså om den svarta familjen Logan som bor i Mississippi på 30- och 40-talet, och som är så lyckligt lottade så att de har en egen liten bit jord där de odlar sin bomull. Den där jordplätten måste de självklart kämpa bittert för att behålla i kärva depressionstider, samtidigt som de och deras vänner får utstå allt möjligt annat jobbigt som diverse vita i grannskapet ställer till med. Huvudperson och jag-berättare är Logan-familjens dotter Cassie, en ganska hetlevrad pojkflicka som inte utan vidare accepterar att bli trampad på hela tiden. Hon är nio år i början av den första boken och börjar närma sig tolv i slutet av den andra; de två böckerna hänger hyfsat väl ihop. I bok tre har vi gjort ett litet hopp och Cassie har blivit sjutton år, och i den sista, nyare, fjärde boken är hon vuxen (och gör så småningom juridisk karriär) och då accelererar tempot rejält när man får följa hennes och familjens vidare öden under ett antal år, vid det laget även utanför Mississippi, och med anknytningar till 60-talets medborgarrättsrörelse som Logans blir en del av. (Böckerna blir mognare i takt med Cassie; bok ett är snarast en barnbok, om än för lite större barn, medan det i slutet är unga vuxna som är målgruppen.)
Till stor del bygger de här böckerna på författaren Mildred D. Taylors egen bakgrund och på sanna släkthistorier från Mississippi som hon fick höra av sin pappa – Cassies storebror Stacey bygger mycket på honom, en släktparallell som blir särskilt uppenbar i bok fyra.
Nämnas ska förresten också att den första boken Svart arv, som är den mest kända, även har gjorts som TV-serie, så tidigt som 1978 (året efter att boken först kom ut i USA). Jag har sett vissa partier av den TV-serien: inte hela eftersom den bara finns fragmentvis i en väldig oordning på Youtube, men det kan egentligen kvitta, för att döma av det jag sett så gör serien inte boken rättvisa riktigt. Största fördelen med den är att man får se ordentligt i bild hur landskapet egentligen ser ut där i Mississippi; som svensk har man annars en aning svårt att föreställa sig det.

För att återgå till böckerna så minns jag att jag slukade Svart arv när den kom på svenska och jag fick den via min barnbokklubb. Jag var då nio år precis som Cassie, och jag blev verkligen gripen och upprörd av hur de svarta i boken behandlades av de vita. Att Sydafrika körde med apartheid visste jag ju då 1987, men att det för inte så länge sedan hade varit lika orättvist i USA var något nytt för mig. (Jag hade nog blivit ännu mer upprörd om jag hade vetat att det fortfarande inte alltid är så lätt att vara svart i USA.)
Så jag levde mig riktigt ordentligt in i berättelsen – jag har en tendens att gärna engagera mig just i böcker som beskriver orättvisor och nedrigheter av olika slag, och Logan-serien passar helt klart in i det facket. Den skakade verkligen om känslorna på mig kan man säga, och det tycker jag definitivt är en egenskap som en bra bok ska ha. Jag fäste mig ganska mycket vid bokpersonerna också, för Mildred D. Taylors böcker har ett ganska rejält tilltaget persongalleri med både snälla svarta, elaka vita, snälla vita och elaka svarta karaktärer (och vissa som är lite mittemellan), alla minnesvärda och bra skildrade. Och det är mycket spännande och intressanta saker de får vara med om där ute på landsbygden i 30-talets Mississippi. I samtliga böcker (utom möjligen den tredje, som har en mer rak handling) sker för övrigt berättandet lite ”episodvis”, med olika småintriger som avlöser varandra, även om de har en gemensam nämnare och känsla. Denna krönikeartade berättarform är jag rätt förtjust i.
Mitt nioåriga jag gottade sig förstås särskilt åt de tillfällen i den första boken Svart arv då Cassie faktiskt får revansch på dem som behandlar henne illa (bland annat gräver hon och hennes syskon en ambitiös fälla för de vita barnens skolbuss som brukar stänka ner dem med lera). Men man kan också mycket väl engageras av syskonen Logans strulige vän T.J. och hans sorgliga öde (domstolsprocessen i början av Bryt inte ringen är nog en av de bästa litterära rättegångar jag vet), av Cassies föräldrars försök att bojkotta den lokala lanthandeln som ägs av tre våldsamma rasistiska bröder, av den ”förening” där såväl svarta och vita tillsammans försöker börja engagera sig fackligt mot bomullsplantagernas orättvisor, eller av det tillfälliga men ödesdigra vredesutbrott från en av bipersonerna som leder till att Cassie och hennes gäng måste fly ut på en ofrivillig och otrevlig road trip i Vägen till Memphis.
Läser man alla böckerna i sträck kan det förstås hända att man efter ett tag börjar tycka det är tjatigt med alla dessa trakasserier och gliringar från de vita elakingarna, men å andra sidan gör alla bokpersonernas olika icke-rasrelaterade relationer och intriger med varandra mitt i alltihop att det hela tiden blir variation. Det finns också utrymme för moralisk eftertanke, med alla de situationer och problem som rasmotsättningarna och de trångsynta förväntningarna leder till där i USA-södern.

Som barn var jag så pass förtjust vid läsningen att jag inte tänkte så mycket på de mer negativa sidorna med böckerna, något som jag kanske gör i högre grad idag. Som till exempel att Cassie och hennes syskon nästan helt okritiskt sväljer det som deras pappa och i synnerhet deras koleriske farbror säger till dem, trots att dessa båda är lite väl onödigt misstänksamma mot vita (farbror Hammer gör sig egentligen skyldig till omvänd rasism). Jag tyckte förvisso även när jag läste som barn att de där vuxna var lite dumma – pappa David tvekar inte heller att i sann amerikansk anda ta till läderremmen när barnen misskött sig – men det bidrog ju egentligen mest bara till dramatiken i historien. När man däremot läser de partierna som vuxen kan det framstå som att författarens egen sensmoral är att svarta och vita ska vara skilda åt och att inget någonsin kan ändra på det. I den sist utkomna fjärde boken ställs det där ännu mer på sin spets, för då får Cassie själv tillfälligt ihop det med en vit man, utan att det i slutändan blir några riktiga signaler till läsaren att det är okej.
Men å andra sidan finns det också flera scener i bokserien där svarta och vita hjälper varandra, och i serien som helhet tycker jag allt att förbrödring och vänskap över rasgränserna uppmuntras. Dessutom är de två kanske allra mest sympatiska karaktärerna i bokserien vita: familjen Logans anmärkningsvärt rättvise advokat herr Jamison, och deras vite grannpojke Jeremy som envisas med att vara de svarta barnens vän trots att han blir grymt bestraffad för det av sitt rötägg till pappa.

Hur är det då att läsa de här böckerna på engelska? Ja, det är ju självklart lite skillnad gentemot svenskan... originalspråket är verkligen härligt. Alla pratar typisk sydstatsdialekt, sådan som en engelsk grammatiklärare skulle slita sitt hår i förtvivlan över, och säger y’all och Lordy och sho’ is och I knows ... för att inte tala om de säregna slangorden: redneck, peckerwood, yankee (i betydelsen nordstatare). Och folks smeknamn sedan: Big Ma, Little Man, Mama Batie, med flera. Det är samma sydstatsatmosfär som i Onkel Toms stuga eller Borta med vinden (även om jag alltså alltid har föredragit att läsa de här böckerna framför dessa).
Men trots det engelska språkets färg och särprägel har jag konstaterat att de svenska böckerna faktiskt är väldigt bra översatta. Självklart har de inte kunnat behålla hela den känsla och stämning i språket som finns i originalet, men det är ju inte heller möjligt. Översättaren Karin Nyman har ändå lyckats göra det bästa möjliga av ett väldigt svårt original, bland annat genom att ha en sorts talspråk i dialogen – men där många andra översättare markerar talspråk genom att antingen bara stava slarvigt (typ ”ja dä ä dä”) eller använda någon svensk dialekt (t.ex. skånska, vilket inte skulle se så snyggt ut i munnen på afroamerikaner...) har hon fått till en egen hemkonstruerad variant som känns hyfsat trovärdig. Uttryck och ordval som ”det dära”, ”fall det går bra” och ”gubbtjyv” är i mitt tycke helt okej motsvarigheter. Och underligt vore väl om inte Karin Nyman hade språket i sin hand, för hennes mamma råkar ju vara ingen mindre än Astrid Lindgren.

Nu har som sagt den senaste boken, All the Years Past, All the Years to Come, inte översatts. Den kom på engelska för några år sedan, och jag har faktiskt rentav frågat Rabén & Sjögren (som gett ut de tidigare Taylor-böckerna) om de tänker sig att ge ut en svensk version. Vilket de inte gör. Synd, för även om jag fattar att boken kanske inte skulle sälja så bra (det har gått för många år sedan föregångarna kom, och inte heller de slog ju på allvar i Sverige riktigt) så tycker jag personligen det vore värt att få serien avslutad även på svenska.
Det är ju också så att det kliar i fingrarna på mig personligen … som den som läst detta nu förmodligen har fattat så är jag både insatt och förtjust i familjen Logans värld, så nog är det en rolig tanke att få översätta den sista boken, om inte Karin Nyman själv skulle göra det.
Men oavsett vilket så tycker jag att serien är högst läsvärd. Den ger insikter och inblickar som verkligen inte skadar (särskilt inte i dessa tider då utvecklingen verkar gå bakåt och det blir fler som tycker det är fult att vara ”woke” …), och med sitt persongalleri och alla sina småhistorier (som bildar en helhet) ger de en läsupplevelse som jag på sätt och vis är förvånad över att inte fler har uppmärksammat genom åren.

Bokserie: Mildred D. Taylor, Svart arv/Bryt inte ringen/Vägen till Memphis, översättning Karin Nyman, Rabén & Sjögren – samt All the Days Past, All the Days To Come, Viking.
Betyg: 9 av 10.