torsdag 22 september 2016

Det knasiga finska språket?


Ibland har jag sett delningar av skämtteckningar och liknande där någon gör sig lustig över vilket konstigt språk finskan är – ofta med en uppställning över vad någon sak heter på olika språk, där det syns att det är ett liknande ord på alla de andra språken och så något helt annat på finska. Reaktionen ska då bli ”hahahahavrååålhahaha, vad knäppt, varför har inte finskan vanliga ord, finska är knasigt, moahahaha”.

Det där är lite irriterande. För det första så är ju sådana skämt utformade högst selektivt ... man skulle kunna göra precis likadana uppställningar för att skratta åt andra språk på precis samma sätt. Titta här bara:

kyrka (sv)
kirkko (fi)
Kirche (ty)
kirke (da)
kerk (nl)
...
église (fr)
Hahahahavrååålhahaha, franska är knasigt, moahahaha!

orange (sv)
orange (en)
oranssi (fi)
oransje (no)
orange (fr)
...
pomarańczowy (po)
Hahahahavrååålhahaha, polska är knasigt, moahahaha!

polis (sv)
poliisi (fi)
police (en)
polis (tu)
polizia (it)
...
lögregla (is)
Hahahahavrååålhahaha, isländska är knasigt, moahahaha!

meri (fi)
mer (fr)
mare (it)
Meer (ty)
more (ry)
...
hav (sv)
Hahahahavrååålhahaha, svenska är knasigt, moahahaha!

Spaceballs (en)
Spaceballs (sp)
Spaceballs (no)
Spaceballs (nl)
Spaceballs (da)
...
Det våras för rymden (sv)
Hahahahavrååålhahaha, svenska är knasigt, moahahaha!

Just så. Om man bara vill kan man få vilket språk som helst att framstå som knasigt i jämförelse med ”alla” de andra.

Sedan är det förvisso så att det är lättare att göra sådana här ”roliga” jämförelser med finska kontra andra språk i Europa, eftersom finskan har många ord som inte alls liknar de som är vanliga i Europas språk. Och det kan väl kanske vara lite roande för stunden. Någon gång. Men kom igen ... i längden måste man ju inse att olikheten faktiskt inte är så konstig. Finskan är ju inte alls släkt med de flesta andra språk i Europa, så det är väl inget att förvåna sig över, att orden ser annorlunda ut? Vi borde snarare reagera med intresse när de faktiskt liknar varandra.
Hela jämförelsen är så att säga fullständigt irrelevant. Det är som att gå omkring i en trädgård och konstatera att det växer äpplen på alla grenar, och sedan spärra upp ögonen och förundras (och brista ut i hysteriskt gapflabb) när man upptäcker en gren som det växer päron på, bara för att man inte märker att grenarna med frukter faktiskt sitter på olika träd, eller över huvud taget att de växer på träd.

”Äpple”, ”apple”, ”Apfel”, ”æble” ... eller ”pomme”? (Moahahaha.)

Finska språket är inte det minsta konstigt, bara annorlunda (åtminstone ur svenskars perspektiv). Och det är finskan för all del inte ensam om i Europa: ungerska är också annorlunda, estniska, turkiska med flera. Utanför Europa finns dessutom ännu fler, som till på köpet har andra alfabet också: arabiska, kinesiska, japanska, för att nämna några. Faktum är att det finns omkring 6 000 språk i världen, och de allra flesta av dem är just ”annorlunda” jämfört med den lilla gruppen språk i Europa som vi i vår bubbla är mest bekanta med.

Så det här sättet att skoja om finskan och att det språket är så avvikande, det tycker jag mest bara är plumpt och löjligt. Det kan naturligtvis ha att göra med att jag är extra känslig för förolämpningar av finskan, med tanke på mitt finska ursprung, men jag skulle faktiskt tycka likadant även om det var något annat språk som häcklades.
I värsta fall kan man tolka saken som ett uttryck för främlingsfientlighet: att skratta hånfullt åt det som är annorlunda och inte passar in i normen.
Om man bara vidgar sitt europeiska perspektiv lite och vågar se ut i hela världen, så märker man att det är en enda blomstrande fruktträdgård av konstiga språk och annat som är annorlunda.
Men samtidigt är ändå allting på något sätt bekant, och frukterna är allesammans bra på sitt sätt. :)

söndag 18 september 2016

Bloggdelning – nu har jag en särskild Eurovisionblogg!


Ett kort officiellt meddelande.
Från och med idag har den här bloggen förökat sig genom delning. Alla de inlägg jag skriver som har med Eurovision Song Contest och Melodifestivalen att göra kommer nu att finnas på min nyskapade Eurovisionblogg istället! (Utom kanske någon gång när jag nämner ESC och MF i andra sammanhang.)
Jag tyckte helt enkelt att det var bäst att ha ett särskilt ställe där jag ohämmat kan skriva just om detta mitt specialämne.
Gå gärna in dit och titta – och om ni inte är intresserade av detta får ni låta bli. Det är lite det som är poängen. :)
Fler inlägg från mig kommer snart att dyka upp både där och här.
På återseende!

torsdag 15 september 2016

Favoritlag – mina sympatier och antipatier


Om en dryg vecka ska Adam och jag göra en liten utflykt till Jönköping och gå på fotboll. Smålandsderby i allsvenskan, mellan Jönköpings Södra och Kalmar FF. Som alla säkert vet håller jag ju på KFF, och Adam har påverkats av detta och gör detsamma, och det är därför kul för oss två att som en egen liten tvåmansgrej se när de rödvita (förhoppningsvis) spöar sina grönvita lokalrivaler. Vi får för övrigt sällskap på matchen av ett gäng småländska släktingar som också hejar på Kalmar.
Men faktum är att om nu J-Södra skulle gå segrande ur derbyt, så kommer jag inte att sörja förskräckligt mycket, förutom över att tabelläget försämras för KFF. Jag gillar nämligen J-Södra ganska mycket också, och det är lättare att stå ut om Kalmar får stryk mot just dem än om de får det mot AIK, Djurgården, IFK Göteborg eller Malmö FF.

Det där med vilka lag man håller på, och i hur hög grad man gör det, och hur det kommer sig att man gör det, är en del av ens personlighet och livshistoria som egentligen är rätt intressant.
Det handlar heller inte bara om att man är supporter till ett visst lag, som jag är till Kalmar FF. Jag har insett att det egentligen rör sig om ett helt system av sympatier och antipatier som man har gentemot olika lag och klubbar i sportens värld. Man har olika favoritlag i olika idrottsgrenar givetvis, och även i olika länders ligor. Och i varje serie och seriesystem man följer finns det lag som man gillar och ogillar mer och mindre än andra. Känslor som har vuxit fram och utvecklats och i vissa fall förändrats en hel del genom åren.

För att roa mig har jag utformat en ”skala” över vilka attityder jag själv har till de lag som finns. Det blev en skala i hela åtta steg (eller rentav åtta och ett halvt) och den skalan kan med fördel användas av vilken idrottsintresserad person som helst som vill analysera sina egna psykologiska känslor för den och den klubben.
Här kommer alltså min idrottsliga sympati- och antipatiskala, där ni kan se exempel på vilka lag jag gillar och ogillar och vilka som egentligen är de allra främsta favoriterna. Landslag är också medräknade.

Nivå 1. Lag som jag har som riktiga, uttalade favoritlag, är engagerad och innerlig supporter till, regelbundet följer resultaten för och gärna går och ser spela match om tillfälle ges.
Exempel: Kalmar FF (fotboll), Brynäs (ishockey), Vetlanda BK (bandy), Sveriges herrlandslag i fotboll.

Nivå 2. Lag som jag officiellt har som favoritlag, men inte följer så där jätteaktivt utan bara kollar upp ibland hur det går, och kan se sporadiskt på TV i förekommande fall.
Exempel: Sveriges övriga landslag i alla sporter, Boro-Vetlanda HC (ishockey), Vetlanda (speedway), Calgary Flames (ishockey, NHL), Tottenham (fotboll, England).

Nivå 3 a. Lag som jag håller en extra tumme för och ibland rentav ganska starkt önskar att det ska gå bra för, även om de inte är riktiga favoritlag i den meningen.
Exempel: Ljungskile (fotboll), Jönköpings Södra (fotboll), HV 71 (ishockey), Västanfors (bandy), IFK Kungälv (bandy), alla Finlands landslag.
3 b. Lag som jag faktiskt någon gång har utsett som favoritlag i ett visst land/en viss sport, men bara på papperet, utan att egentligen ha någon koll alls på deras resultat.
Exempel: Kroppskultur (handboll), Sampdoria (fotboll, Italien), Real Betis (fotboll, Spanien), S:t Pauli (fotboll, Tyskland).

Nivå 4. Lag som jag har ett gott öga till och som det för mig gärna får gå rätt bra för, även om jag saknar direkt anknytning till dem.
Exempel: Degerfors, Mjällby och Åtvidaberg (fotboll), Leksand och MoDo (ishockey), Edsbyn och Nässjö (bandy), samtliga kanadensiska lag (ishockey, NHL), Islands och Färöarnas landslag (fotboll).

Nivå 5: Neutrala lag. Här återfinns de flesta lag i de flesta sporter – mig kvittar det hur det går för dem och om de flyttas upp eller ner.

Nivå 6: Lag som jag inte riktigt kan med och därför snarast blir lättad om de misslyckas (till exempel p.g.a. att de är irriterande rivaler till lag jag gillar, p.g.a. att de ofta är stöddiga eller upphaussade i media, eller p.g.a. att klubbarna eller fansen känns osympatiska eller sportsligt okultiverade ... något av det).
Exempel: Västerås och Sandviken (bandy), AIK och Djurgården (ishockey och fotboll), Växjö Lakers (ishockey) och flera av de mest framgångsrika fotbollslandslagen i Europa.

Nivå 7: Lag som jag inte kan med, som i nivå 6, fast ett snäpp värre: här kan jag inte rå för att jag blir direkt skadeglad om det går dåligt för dem.
Exempel: Hammarby (bandy).

Nivå 8: Lag som jag tycker så illa om att jag engagerat och innerligt önskar att de ska degraderas, gå i konkurs och på alla sätt förödmjukas.
Exempel: Nej, här finns det egentligen inget lag. Förr i tiden återfanns Hammarby i bandy här, liksom tidvis ishockeylagen Malmö Redhawks och Rögle, men jag har lugnat ner mig något och har dem på en mer skonsam nivå numera. Att ogilla vissa motståndare inom idrotten är nog oundvikligt, men man ska inte hata, och på den här lägsta nivån borde inget lag ligga. Kanske möjligtvis sådana lag som flyttar till en annan ort, eller byter namn till något löjligt sponsrat – gör man så har man eventuellt förlorat sin själ och hamnar därför på nivå 8 tills klubbledningen tar sitt förnuft till fånga och byter tillbaka. Men det där kan ju diskuteras.

Efter den här genomgången ska jag också tillägga att det faktiskt finns vissa lag som i grunden är ”neutrala” men samtidigt har en tendens att byta nivå på min skala ibland, beroende på omständigheter, och rentav kan växla mellan att vara så högt som nivå 4 och så lågt som nivå 7. Ett särskilt bra exempel på ett sådant lag är för mig IFK Göteborg, som ofta hoppar upp och ner i min aktning. ”Kluvenhet” kan man kanske kalla det.
Och andra lag har klättrat upp (eller ner) på skalan genom åren, som en sorts utveckling; det har till exempel fotbollslaget Öster gjort (från nivå 2 till 5) liksom Västanfors (typ 1,5 men sedan ner till 3), HV 71 (från 4 till 6 och sedan upp igen till 3) och Malmö Redhawks och Rögle (8 till 5).
Samtidigt är det mycket svårt för ett lag som en gång nått nivå 1 att ramla ner därifrån - även om det kan hända. Om man älskar ett lag så mycket att det är på högsta nivån, så rostar inte den kärleken i första taget. Kalmar FF, Vetlanda BK och Brynäs IF forever.

Sammanfattningsvis kan man nu alltså konstatera att på matchen i Jönköping nästa helg så kommer jag att få se ett lag på min nivå 1 spela mot ett annat som jag har på nivå 3. Det är därför inte lika heta känslor som om det varit t.ex. en bandymatch mellan Vetlanda och Hammarby. Men det är ändå ingen tvekan om vem jag håller på.
Det ska bli kul att se detta Smålandsderby.

fredag 9 september 2016

Om N-ordet och djävulska svordomar


Jag är helt med på att inte säga N-ordet. Även om det kan sägas ha använts mer neutralt förr i världen, så är detta faktiskt inte fallet nu. Det är ett rasistiskt och nedlåtande ord, det klingar illa, många blir sårade när man använder det (det skälet borde väl duga åt de flesta?) och det är helt enkelt vanlig hänsyn och folkvett att låta bli att säga det. Så det gör jag inte heller, annat än möjligen i gamla citat.

”Chokladbollar” heter det.

Men det får mig samtidigt att undra en sak – borde det inte, av samma respektskäl, också vara allmänt vedertaget att inte säga J-, F- och H-orden? För att inte tala om de otrevliga uttryck där de ingår, som ”ta mig F”, ”dra åt H” och ”J i min själ” (det sistnämnda kanske inte folk säger särskilt ofta numera, men det förekommer).

För mig och många andra kristna (dock inte alla, vissa tar lättare på dem) låter nämligen de orden också väldigt hemskt. Nu rör det sig i och för sig inte om en personlig kränkning som med N-ordet, men vi blir ändå illa berörda av de där svordomarna. Och det handlar inte bara om att vi är pryda och överdrivet moraliska. Vi tror faktiskt på att djävulen finns på riktigt och är en elak typ, som vi inte vill att någon ska behöva träffa, och det blir då högst olustigt att höra andra ropa på honom och önska att han ska ta dem, att någon ska resa till hans bostad eller att hans medhjälpare ska ta plats i deras själar. Även om det inte är allvarligt menat så är grundbetydelsen lika obehaglig för oss som ser djävulen och hans ondska som en realitet.

Så varför inte tabubelägga djävulsrelaterade svordomar i offentligheten på samma sätt som N-ordet?
Eller finns det något logiskt skäl till att inte visa kristna samma språkliga hänsyn som andra? Ska kristna helt enkelt ”stå ut” och i så fall varför? Kan någon förklara det för mig?
Är det kanske till och med så att det är kristna som kränker folk genom att kritisera att de svär, och att vi därför borde hålla tyst med våra anti-svordomsförmaningar?

(Nu ska jag erkänna att det faktiskt har hänt mig flera gånger att folk har råkat svära i min närvaro och sagt ”oj då, förlåt”. Det ska de ha respekt för, det är mycket hänsynsfullt. Men djävulska svordomar är ändå något som verkar förvånansvärt accepterat i offentligheten.)


Ja, riktigt så här tror jag väl kanske inte att han ser ut. Men han är ingen sympatisk typ i alla fall – och därför tycker jag det är otrevligt att höra folk ropa på honom. (”Helvetet”, 1400-talstavla av Hans Memling.)

onsdag 7 september 2016

Blyga och osäkra män


Just nu ser jag en text av Åsa Beckman, från Dagens Nyheter, delas lite här och där.
I den menar hon att män som samtalar med kvinnor är dåliga på att ställa frågor, och att kvinnorna hela tiden är de som driver samtalet framåt och frågar saker så att männen får tillfälle att prata om sig och sitt eget hela tiden och aldrig intresserar sig tillbaka för sin samtalspartner. Hon tycker rentav att kvinnorna borde börja ”frågestrejka”. (Så kan man väl sammanfatta det.)

Jag tror i och för sig att Beckman har rätt – många män är säkert så där självupptagna och duktiga på att prata om sig själva.
Men här finns en problematik, och den gäller ”blyga män”. Sådana som undertecknad, till exempel. :) Vi män som faktiskt har svårt att föra en konversation över huvud taget. Vi som känner oss lätt obekväma med kallprat och lära-känna-samtal, och inte kan komma på något att säga och hela tiden märker att våra konversationer avstannar så att vi känner oss asociala. Vi som man får ”dra allting ur” – vi som behöver en ”känsla av förtroende” för att vår tungas band ska lossas lite mer, om de ens gör det då.
Det är givetvis beklagligt om kvinnor som pratar med oss blyga män känner att vi inte frågar något tillbaka. Men i vårt fall beror det ju verkligen inte på att vi är självupptagna, utan vi kan helt enkelt inte. Vårt skenbara ointresse för samtalsparten är inte ett ointresse på det där ojämställda sättet, utan beror på social oförmåga. Vi är tacksamma om det blir något att prata om, så att det inte blir helt tyst, även om samtalsämnet skulle råka bli något om oss själva. Så hur ska vi då uppfatta det här som Beckman skriver om? I vilken mån ska vi känna oss berörda och skuldbelagda och ta åt oss av det?
Risken är ju snarare att blyga män får ännu mer komplex över sin sociala inkompetens, när de inte bara känner pressen på sig att kunna prata, utan dessutom har den extra pressen att också kunna göra det på ett intresserat och hänsynsfullt och medvetet sätt, för annars framstår de som någon sorts mansgrisar. I värsta fall blir väl följden att en del män verkligen tystnar för gott och undviker alla sociala sammanhang.

Det är lite samma sak när man ser uppmaningar till män som är ute efter mörkrets inbrott att gå och föra sig och bete sig på ett visst sätt, så att eventuella kvinnor de möter i mörkret ska förstå på långt håll på deras kroppsspråk att de inte har några onda avsikter. (Jadå, jag har sett sådana instruktioner.) Ett välmenande råd givetvis, och inte alls obefogat, men för män som redan har komplex för sin hållning och sin kroppsföring och sitt rörelsemönster och sitt utseende – som jag själv tidvis har haft – så är det bekymmersamt. För män med dålig självkänsla blir det för mycket att hålla reda på, det blir övermäktigt med alla anpassningar man måste göra för att ”göra rätt”, och det kan mycket väl sluta med att män med dålig självkänsla helt enkelt undviker att gå ut när det är mörkt (precis som en del kvinnor som är rädda för våldtäktsmän redan tråkigt nog gör). Jag fick själv denna uppgivna reaktion när jag häromåret läste en text på detta tema.

Hoppas läsaren fattar min poäng. Jag vill inte påstå att det är mer synd om blyga och osäkra män än det är om kvinnor. Jag är verkligen heller inte ute efter att förringa de problem som finns med ”män som tar för mycket plats vid samtal” eller nonchalera att kvinnor är rädda ute på mörka gator. Absolut inte. Något måste göras åt det. Det är inte fel att se över sitt beteende om man på det sättet kan bidra till jämställda förhållanden. Jag undrar bara om någon kan hjälpa mig att reda ut hur det då blir när det gäller blyga och osäkra män? Borde det inte finnas någon specialanpassad strategi för just oss?
För vi finns, vi också, och jag tycker att jämställdhetsarbetet angår oss också.

P.S. Idag är det för övrigt exakt sexton år sedan Jemima och jag träffades. Det gjorde vi på kristna studentföreningen Credo i Göteborg, och det gick till så att vi satt vid samma bord och började prata med varandra. Och med Jemima märkte jag att jag genast kunde prata riktigt mycket - inte konstigt, för hon var ju så trevlig, men det kanske också hade att göra med att jag just den kvällen helt sonika hade bestämt mig för att försöka vara extra social.
Man kan ju ändå undra om jag vid detta tillfälle ställde lika många nyfikna frågor till henne som hon ställde till mig ... :)

tisdag 6 september 2016

En mycket lång semester ...


Nu har jag jobbat i dryga tre veckor sedan vi kom hem från Grekland och semestern tog slut.
Det mesta har återgått i gamla gängor: jag har uppgifter så det räcker gott och väl, och jag verkar inte heller den här gången ha tappat några kunder på att vara helt frånvarande i en månad. Istället var det som det brukar: att flera av kunderna (om jag lite skrytsamt får lov att medge det …) kommenterade ”good to have you back” när jag var på plats igen. :)
Det funkade helt enkelt även nu att bara lämna alltsammans och låta alla mailande kunder mötas av ett autosvarsmeddelande som gjorde klart för dem att jag faktiskt inte var tillgänglig.

Men att ta semester hela fyra veckor i sträck är annars inte på något sätt självklart för facköversättare. Faktum är att jag tror att jag är en av ganska få översättare som tar sig friheten att vara ledig så länge – och dessutom i form av en total ledighet, alltså att jag inte låter mig frestas eller övertalas att ta något litet projekt eller över huvud taget svara på något under tiden. (Ja, låt gå för att jag i slutet av juli nu var tvungen att skicka fakturor och göra några andra administrativa småsaker, det måste jag helt enkelt ordna varje månadsskifte, men jag tackade inte ja till något nytt att översätta eller kolla.)
Många översättare törs inte ta risken att ha en hel månads sommarledighet, eller särskilt mycket ledighet över huvud taget. De kanske tycker att det blir ett alltför stort inkomstbortfall, eller så känner de att de bara måste vara ständigt tillgängliga eller åtminstone halvtillgängliga, för annars kanske de tappar kunderna.
Jag kommer ihåg från översättarutbildningen att det vid ett tillfälle var en facköversättare på besök som gästföreläsare. Hon pratade om sitt jobb och hur det fungerade för henne som frilansare, och jag minns särskilt att hon kommenterade det där med semester och då en aning dystert medgav att det inte kunde bli så mycket av den varan. ”Nu i somras lyckades jag äntligen ta två veckor”, sade hon, och vi i klassen fick det något förskräckta intrycket att man som översättare verkligen får vara tacksam om man kan komma ifrån i två veckor någon gång vart tredje år eller så.
Det var faktiskt delvis dessa framtidsutsikter som gjorde att jag själv under de första åren efter översättarexamen drog mig för att dra igång som frilansare och försökte få tag på en regelrätt anställning istället. En sådan anställning fick jag också som bekant, och det var först när jag efter några år blev uppsagd från den som jag bestämde mig för att pröva som frilansare i alla fall. Med viss bävan, men en sak kunde jag så småningom konstatera med frilanstillvaron när jag satt igång, och det var att skräckvisionen om ytterst lite semester inte alls besannades. För mig stämmer inte den. Jag har gått in för att ta lika mycket semesterledighet som om jag varit anställd, och det har fungerat.
Jag vet inte om det beror på att jag gör ett ovanligt bra jobb och är ovanligt pålitlig när jag väl är anträffbar (det har jag svårt att tro …), men faktum kvarstår att jag inte tappar kunder på att vara långledig. Inte heller känns det som mina inkomster blir lidande i särskilt hög grad: jag tjänar så pass bra att min ”årslön” ändå blir helt okej.

Att det är på detta sätt har fått mig att slappna av en del ibland, och bli så pass ”bortskämd” att jag har börjat fundera på om det kanske rentav skulle vara möjligt att ta ännu mer semester än jag redan gör. Det är ju inget som hindrar egentligen. Jag är min egen, jag bestämmer själv.
På sistone har min hustru också börjat ge uttryck för samma tanke som jag själv också slagits av ibland, nämligen att jag kanske rentav skulle kunna ha semester hela somrarna och inte bara en månad. Det skulle vara rätt skönt på ett sätt om jag kunde det, för eftersom hon är lärare är hon ju redan ledig större delen av sommaren (om än inte lika länge som barnen), och då är det praktiskt om jag är det också. Inte minst för att det kan kännas lätt besvärligt för såväl mig som familjen under de sommarveckor då jag jobbar samtidigt som fru och barn är lediga. Jag känner liksom att mitt jobb är i vägen för sådant som de skulle vilja att vi gjorde hela familjen under sommaren – och även vice versa, att en ständigt hemmavarande familj i kombination med sommar och vackert väder och utflyktsförslag och önskemål om flexibilitet gör det svårare för mig att jobba koncentrerat. I ärlighetens namn kan det ibland nästan bli som ett slags stress, som förvisso kan benämnas ”lyxstress” men likväl inte känns så rolig. Kanske skulle det därför vara mycket enklare om jag som enda kvarvarande jobbande familjemedlem gjorde slag i saken och var extra-långledig jag med.
Jag tvekar emellertid rätt mycket. Kan man verkligen vara så odräglig och lättjefull att man tar sig ett helt sommarlov utan att jobba? Det är ju rena hånet mot de människor som måste jobba hela sommaren för att få ihop pengar och samtidigt fixa livspusslet så att barnen kan få åtminstone någon sorts sommarlovskänsla. Dessutom är det kristligt att arbeta och sträva. Hustrun kompenserar åtminstone sitt långa sommarlov med att jobba längre dagar under terminerna, men för mig skulle det vara fråga om att direkt gå ner i arbetstid för att göra ingenting, och är det riktigt rätt egentligen? Det skulle kanske vara direkt förmätet av mig att, av en så futtig anledning som lätt smågnälliga situationer med hemmavarande familj på sommarlovet, ha fräckheten att vara ledig i åtta veckor istället för fyra.
Sedan har vi ju också det där med risken att tappa kunder, och inkomstbortfallet. Är jag borta i två månader blir det mindre pengar, det kommer man inte ifrån. Och kunderna kontaktar mig förvisso efter fyra frånvarande veckor, men kan jag vara riktigt säker på att de har tålamod även efter åtta? Tänk om de inte har det? Jag kan väl inte experimentera hur mycket som helst med en så viktig sak. Det är sant att jag redan nu tar större risker än många andra översättare någonsin skulle våga, och mot alla odds så går det bra ändå, men även för mina kunder måste det väl finnas en gräns? Jag kanske framstår som helt oseriös i deras ögon om jag är borta så mycket.

Läget för närvarande är sammanfattningsvis att jag inte är så trakterad av tanken på att ta sju eller åtta veckors sommarsemester istället för fyra. Det känns helt enkelt som det skulle bli för mycket – mer än jag riktigt har samvete för.
Men eftersom förslaget nu har kommit upp även från min äkta hälft, så kan det nog vara så att saken inte är avgjord ännu. Det kanske trots allt är något att fundera på.
Det är ju liksom inte så att man skulle säga nej till ett helt sommarlov om det var genomförbart att ta sig ett …

lördag 3 september 2016

Vi vill åka till Moskva


Nej, det här inlägget har inget att göra med att kvalet till herrfotbolls-VM i Ryssland 2018 inom kort drar igång och att vi i Sverige vill att blågult ska få åka till Moskva och spela VM där.
Jag ska istället citera en motbjudande liten vers som handlar om Moskva. Den är riktigt rå, och jag brukar inte sprida sådana osmakligheter egentligen, men här har jag ett uttalat syfte med det.
Det rör sig om en ramsa som flera av killarna i min klass i mellanstadiet brukade sjunga ibland (typ i omklädningsrummet) men som faktiskt från början är en marschsång som sjöngs av svenska jägarförband på 80-talet, har jag nu fått reda på.
Jag klandrar inte klasskompisarna som sjöng så här, för jag är övertygad om att de vet bättre nu för tiden, och barn är lättpåverkade så det är snarare versens upphovsmän som ska klandras. Jag minns inte om jag själv stämde in, men det kan jag ha gjort (om inte annat så för att visa att jag minsann också kunde säga fula ord), och i så fall är det inget jag är stolt över. :(
Versen lyder så här:

Vi vill åka till Moskva / döda ryssen och må bra
Med vår stora Rambokniv / sprätter vi upp underliv
När vi våran AK tar / ryska barn blir utan far
När vi sitter ner på huk / ryska kvinnor suger kuk


Trevligt, inte sant? (not!)
Det var alltså inte IS-soldater, ”flyktingar med dålig kvinnosyn” eller ”kriminella invandrare i systemkollapsens Sverige”, för att använda ett par nutida nedlåtande benämningar, som sjöng så här. Det var svenskar. Svenska barn, i elva-tolvårsåldern, 1989–90. (Och texten har hittats på av vuxna människor i Sverige, bevisligen så sent som på 80-talet, det visar referensen till Rambo.)
Jag har fått intrycket att inte så många nu för tiden kommer ihåg ramsan, men en del känner nog till den ändå, för när jag har googlat på den har jag bl.a. upptäckt att ”Vi vill åka till Moskva” är namnet på ett verk (en flagginstallation) av konstnären Oscar Guermouche, där han använder sig av en ännu längre version av ”visan”. Den kan läsas här. Den skiljer sig alltså lite från de rader som skanderades i mitt omklädningsrum (det fanns säkert flera varianter) men den är lika våldsam och brutal.

Som sagt, en helt vidrig ramsa.
Visst är det här ord och inte handling, men ord kan snabbt övergå i handling om omständigheterna är sådana, och i vilket fall så speglar ju orden vad man har för inställning och värderingar i botten.
Läs därför orden en gång till (om ni inte kräks av det) och se mig sedan i Facebook-ögonen och säg allvarligt att det är invandrare och deras kvinnosyn som ligger bakom de flesta sexual- och våldsbrott i Sverige, att svenskar har mycket sundare värderingar och att svenskar verkligen inte skulle kunna begå vidriga grymheter om det blev krig och konflikter.