(recension september 2023)
Fredrik Backmans Björnstad trollband mig riktigt ordentligt när jag läste den för några år sedan. Backman har skrivit flera bra böcker (han får nog sägas vara en av mina nutida favoritförfattare), och En man som heter Ove är väl naturligtvis den mest kända, men Björnstad är den bästa. En historia om livet på en hockeytokig ort ute i Norrlandsskogen och vad som händer när den orten skakas av ett våldtäktsfall där förövaren råkar vara samhällets älskade juniorhockeystjärna.
Jag slukade den boken, inte minst för att det var så intressant med hela skildringen av hockeyn och att kunna jämföra med min egen uppväxtort Landsbro, där ju just den sporten dominerar stort. Nog för att jag inte helt kände igen mig i beskrivningen av Björnstads sociala klyftor, med spänningarna mellan det rika området ”Höjden” och det fattiga ”Sänkan” – om det fanns sådana skillnader i Landsbro när jag växte upp så var det inget jag uppfattade – men all den där grabbiga hockeyjargongen och sportfanatismen, det var mitt i prick. Björnstad är en bok som inte bara har en fängslande intrig utan även beskriver på både gott och ont vad idrott betyder för människor, och den är på så vis mycket bildande och kan absolut läsas (bör läsas, till och med!) även av den som inte är sportintresserad.
Ja ja. Boken Björnstad visade sig bara vara början på konceptet, för sedan kom det en TV-serie också, baserad på boken. Tyvärr var den serien en stor besvikelse och gjorde inte förlagan rättvisa alls: synnerligen blek och tam, med konstiga rolltolkningar, slarv med stämning och persondynamik och på det hela taget så tråkigt och poänglöst att titta på att jag faktiskt avbröt efter bara två avsnitt. Väldigt synd att en så bra historia blev sabbad där.
Då var det intressantare att det även kom en uppföljande bok till Björnstad: Vi mot er heter den, inte så bra som sin föregångare men ändå bra så det räcker. Där får man veta mer om ”vad som hände sen” med alla personerna, men framför allt blir det mer om den fiendskap som orten Björnstad har med sin grannort Hed, som också har ett hockeylag – det blir ytterligare konflikter när tonen mellan de båda lokalrivalerna hårdnar.
Jag trodde när jag läste Vi mot er att det nog skulle vara punkt efter den, men icke. Häromåret kom det en tredje och sista del, som för övrigt är tjockare än de två första böckerna tillsammans. Den heter Vinnarna, och den har jag nu läst och tänkte skriva några ord om. Samtidigt blir då detta en reflektion över alla tre böckerna sammantaget.
Faktum är att jag nästan vill påstå att Björnstad-trilogins uppbåd av personer och dramatiska händelser är värdigt ett Game of Thrones. Alla plots och sub-plots som hänger ihop så bra, och så också det där att det är både en och två och flera karaktärer som under de tre böckerna dör (ganska oförutsägbart i flera fall) och blir utskrivna ur serien på bästa TV-serie-maner … det blir verkligen spännande. Och även om de inte dör så är det flera av dem som bara är med i bok ett, andra bara i bok två, andra bara i bok tre, och andra som tycks ha försvunnit för att sedan dyka upp igen. Alltsammans blir verkligen som ett storverk.
Till spänningen bidrar också Fredrik Backmans tendens att hemlighetsfullt avslöja viss, men inte all, information i förväg. Han är väldigt skicklig på att plantera ut upplysningar om att något kommer att hända (alternativt att det var något som hände!), men än så länge vet vi inte riktigt vad … sedan blir det undan för undan fler detaljer om vad det rör sig om, och en och annan missuppfattning trillar man som läsare dit med också innan bilden klarnar och händelsen verkligen inträffar. Tidvis är det riktig deckarkänsla över det där. Det finns gott om den sortens spänningsmoment i trilogin som helhet, inte minst i den tredje och sista boken jag har läst nu, men det allra bästa exemplet är den scen i slutet av bok ett där det sägs om fyra av berättelsens framträdande hockeykillar att ”om tio år kommer två av dem vara proffs. En kommer vara pappa. En kommer vara död”.
(Ja, Backman brukar utelämna infinitivmärket ”att”, men det har jag lärt mig leva med. Eller ”lärt mig att leva med”, beroende på hur man ser det. 😊 )
Den där framtidsförutsägelsen blev jag som läsare verkligen fullständigt fast i och grubblade febrilt på vem som skulle bli vad, och jag trodde att jag hade fått facit i och med bok två, men nu när jag läste bok tre så tänkte jag likväl tillbaka på den där profetian om de fyra killarna och funderade på om min första tolkning kanske inte var riktigt rätt i alla fall, och fick nu också steg för steg veta hur det faktiskt gick till när de råkade ut för sina respektive öden. Ja, när det gäller att jobba med sådana där grejer och kittla läsarens nyfikenhet och nervositet så är Backman ett riktigt proffs.
Och att Björnstad-bokserien känns som en storartad episk TV-serie, det får mig faktiskt att skära tänder … för den första boken blev ju TV-serie och det blev inte bra alls. Kan inte någon göra ett nytt försök, och göra serie av hela trilogin och tänka igenom alltihop ordentligt så vi får en svensk Björnstad-serie i rutan som matchar böckerna? Det skulle verket vara så oförskämt väl värt, istället för att som nu ha slarvats bort totalt (såvitt jag förstår har serien nu också blivit omöjlig att titta på p.g.a. något rättighetsstrul).
Nu kanske någon undrar om det inte finns något negativt också att säga om Björnstad-bokserien och dess avslutande del. Har jag bara lovord att komma med över Fredrik Backmans hockeyepos och personerna i det?
Nej då, det finns faktiskt små nackdelar. Den sista boken Vinnarna är som sagt tjock och mastig, någon rent konkret hockeydramatik på isen finns det inte så mycket av i handlingen längre, och om man inte helt gillar Backmans småpoetiska stil så kan det säkert hända att man tappar orken under läsningen – särskilt som det finns en viss tendens att en del saker upprepas och beskrivningar går på tomgång, mer än i de två första böckerna. Jag skulle nog inte heller rekommendera att man läser alla tre böckerna i ett sträck, för då blir man nog bara matt till slut. Bättre att ta det som en … ja, just det, TV-serie istället, med lite paus mellan säsongerna och avsnitten så att säga.
När det gäller den poetiska stilen så har jag ibland också svårt att uthärda att nästan alla personerna, även om de är trovärdiga i övrigt, tidvis låter som just fyndiga små vardagspoeter när de pratar med varandra och tröstar varandra i olika scener. Eller att de är så förvånansvärt kroppsligt ömma mot varann hela tiden (tycker i alla fall jag). Borde inte de flesta på så jordnära macho-orter som Björnstad och Hed vara lite mer råbarkade av sig, eller är det bara jag som har fördomar?
Jag kan inte heller låta bli att grubbla över det rent demografiska i böckerna. Björnstad och Hed är alltså två fiktiva städer i Norrland som ligger i samma kommun, på inte särskilt långt avstånd från varandra, och de sägs vara ganska små … femtusen invånare var eller något ditåt skulle jag gissa på … men ändå har de varsitt hockeylag. Är det verkligen troligt att de två orterna skulle kunna vara belägna på det sättet och ha bildat kommun tillsammans och att en så liten kommun kan ha fler än en hockeyklubb? Hm, ja, möjligen kan jag tänka mig att det kan vara ”tvilling-samhället” Gällivare och Malmberget som är förebilder. Där skulle kanske något liknande vara möjligt. Men jag som själv är uppväxt på en mindre ort får ändå verkligen huvudbry under läsningen och undrar hur stora Björnstad och Hed faktiskt ska föreställa att vara och (apropå de sociala klyftorna jag nämnde i början) om det är särskilt troligt att det finns både ett miljonprogramsområde och ett lyxvillaområde på en så liten ort som Björnstad. Trovärdigt undrar jag också om det verkligen är att Björnstads och Heds befolkningar hatar varandra så obeskrivligt mycket som de gör i Vinnarna (det som började försiktigt i bok ett har eskalerat till väldiga huliganhöjder här i bok tre). Jag är faktiskt inte säker på att det rent fysiska våld som AIK:s och Djurgårdens värsta supportergrupper gärna tar till mot varandra nere i Stockholm går att applicera på invånarna i två mindre samhällen i Norrlandsskogarna. Nej, där har nog Backman överdrivit rivalitetspotentialen kraftigt tror jag, och i likhet med alla andra kulturpersonligheter missförstått det där med ”samhälle där alla känner alla”. Även om det förstås blir spännande läsning av det och läsaren rimligen får förståelse för alla de faktorer som ligger bakom att man håller på ett lag.
Det sista jag ska säga innan jag avslutar, om Vinnarna, och om de två föregående böckerna, har att göra med det som hela serien egentligen allra mest handlar om och som är det mest allvarliga motivet i den – nämligen våldtäkt, och moralen kring sådana fall. Motivet i fråga förekommer även nu i den tredje och sista boken, och utforskas ett ganska rejält stycke till, för det dyker nämligen upp ytterligare ett fall förutom det gamla från bok ett. Faktiskt nästan mer motbjudande och tragiskt nu. (Så mycket kan jag nog säga utan att säga för mycket.)
Det man får anledning att fundera på under läsningen på den här punkten, det är inställningen till gärningsmännen och om det någonsin går att förlåta dem. Författaren Backman lämnar visserligen mycket demonstrativt öppet för läsaren att själv avgöra det, men med tanke på den underliggande tonen och vad som händer med de inblandade personerna så känns det ändå för mig på ett ganska olustigt sätt som att han själv har attityden att såväl våldtäktsmannen själv som ”vittnet som inte ingrep” har förverkat sin rätt att någonsin leva ett normalt liv och lika gärna kan gå och gräva ner sig någonstans. Spontant kanske det kan verka rimligt, för våldtäkt är ju något vidrigt, men i längden blir det ändå märkliga konsekvenser för moralen när man driver det så. Ungefär som att våldtäkt i praktiken borde vara belagt med dödsstraff fastän inte ens mord är det – att våldtäktsmän inte ska få beviljas någon ny chans någonstans. Var finns barmhärtigheten här?
Tänkvärd är hela skildringen förvisso, i Vinnarna och i serien som helhet, och man får ju som läsare verkligen mycket att nicka eftertänksamt åt och reflektera över. Inte minst över hela jämställdhetsaspekten och könsstrukturerna och den dåliga kvinnosynen som ligger bakom: i Vinnarna vinklas detta fram några varv till. Men att förlåtelsen känns utesluten i Björnstadstrilogin, det lämnar på något sätt ändå ett frågetecken för mig.
Sammanfattningsvis nu då? Jo, Vinnarna är en omfångsrik men fullt värdig, snygg och fördjupande avslutning på en trilogi som i sin helhet nu framstår som något av ett mästerverk. Detta trots vissa frågetecken i miljön, berättarrytmen och sensmoralen … det är ändå en bokserie som engagerar något oerhört.
Så läs de där böckerna. Särskilt ni som inte gillar sport, men gillar böcker, och gärna engagerar er i skakande intriger och könsorättvisor. Jag lovar, ni kommer att få er världsbild berikad om ni läser Björnstad, Vi mot er och Vinnarna. Sätt igång bara.
Bok: Fredrik Backman, Vinnarna (och även Björnstad och Vi mot er), Forum.
Betyg (på serien som helhet): 9 av 10.
