tisdag 30 september 2008

Jag kan inte köra moped!

Igår insåg jag helt plötsligt något som jag inte alls tänkt på förut. Nämligen att mina barn inom en snar framtid kommer att bli femton år gamla.
Ja, det har jag förstås vetat förut. Men det jag kom på nu var att när man blir femton år, brukar det ofta innebära att man vill köra moped. Och när mina barn vill köra moped, då måste ju jag lära dem det! Jag måste lära dem allt om mopeder i största allmänhet.
Hur ska det gå till? Jag är ju en av få manliga individer som aldrig har kunnat köra moped.

Min erfarenhet av mopeder är ett något pinsamt kapitel.
När jag gick på högstadiet var mopeder förstås ett vanligt samtalsämne bland killarna, och jag fick ofta frågan om jag inte hade någon moppe på gång som jag skulle få köra när femtonårsdagen kom. På detta kunde jag faktiskt ge ett tillfredsställande svar, för jag visste att min pappa hade sin egen gamla brandgula moppe stående i vedboden vid sommarstugan i Trånshult, och även om den var överhöljd med en presenning och ett tjockt lager damm visste jag att den var fullt brukbar. Jag hade till och med koll på vad det var för märke och årsmodell på den: en Crescent Compact –68. Och när jag berättade detta för grabbarna i skolan bemöttes jag med viss respekt, för det var förenat med en del prestige att ha en så gammal och hederlig fin modell. Så långt allt väl.
Men problemet var ju att pappa aldrig ville låta mig provköra den där moppen, för han var väldigt bestämd med att det skulle få vänta tills jag verkligen var femton. Själv var jag av den bestämda uppfattningen att alla andra i skolan hade fått pröva att köra moped för länge sedan (och det hade jag säkert rätt i också) och tyckte det kändes mer och mer pinsamt att själv inte ha gjort det och följaktligen inte hänga med ett dugg på allt mopedsnack i skolan.
Så när det äntligen blev sommar 1993 och jag var femton år fyllda och pappa något motvilligt drog fram sin Crescent Compact ur boden, tyckte jag att hela situationen mest kändes genant. Jag ville kunna det där redan, inte hålla på och öva mig hemma på gräsmattan som en femåring på cykel… Mitt dåliga humör steg mer och mer när ”lektionen” satte igång, i takt med att jag gjorde saker fel med mopeden hela tiden och faderskapet kom med (som jag tyckte) beskäftiga förmaningar. När jag sedan till på köpet upptäckte att mamma stod en bit bort med videokameran (”för att filma din första mopedtur”, som hon sade) blev jag så tvärilsken att jag bara släppte moped och hjälm och alltihop och gick därifrån. Efter det tror jag inte att jag kom i närheten av den där mopeden fler gånger, och ingen annan moped heller. Hela situationen kändes så löjlig att det lika gärna kunde vara.

Alltså lärde jag mig aldrig att köra moped, och därmed har jag nu försatt mig i en viss knipa. För visst är det väl så att en riktig farsa ska vara en sådan som entusiastiskt visar för sina barn (gärna redan i tolvårsåldern) hur en moped fungerar, och lär dem allt om fordonet och gärna ger lite olagliga trimningstips också?
Det kommer jag aldrig att fixa. Jag kan i och för sig köra bil, även om jag inte kan köra moped, och att köra bil är ju förstås svårare så det är kanske inte så komplicerat att sätta sig in i mopedkonstruktionen själv innan man lär den vidare till barnen… men jag tvivlar på att det kommer att bli av.
Så när mina barns kompisar får lära sig av sina händiga, häftiga farsor hur man gör för att köra moped, och kompisarna frågar Isak, Lydia och Adam om de själva har någon moppe och om de har lärt sig köra, då får de stå där med skammen – och det är mitt fel.

Jag har komplex för det där över huvud taget. Jag är verkligen inte händig alls, jag har tummen mitt i handen och är bedrövligt oteknisk. Jag hade aldrig någonsin blivit husägare om jag inte råkat gifta mig med en tjej som hade tillgång till ett hus som vi kunde bo i. (Hon är för övrigt betydligt bättre på sådant där än jag.)
Och likväl bor jag nu här ute på landet på Tjörn och är hela tiden omgiven av jättehändiga karlar som kan fixa med sina hus, med sina bilar, med ungarnas mopeder och fyrhjulingar, och som har båtar som de också pysslar med, och som framför allt pratar om alla dessa små hobbies med varandra hela tiden…
Hittills har det gått att hantera, ett och annat kan man ju alltid bidra med till konversationen och det finns andra typiskt manliga samtalsämnen som jag kan hänga med på (som sport och hårdrock) och jag har faktiskt till och med både börjat styrketräna och dricka whisky den här hösten ihop med min schyssta granne/kompis, och båda delarna tycker jag är trevligt. (Nej, det är inte bara för att bli mer manlig som jag har börjat med de sakerna!)
Men hur ska det gå när min alltför teoretiska läggning börjar visa sig på ett sådant sätt att det går ut över mina barn och deras anseende bland kamraterna? När de har klassfester med brännboll och jag aldrig får iväg bollen särskilt långt, ens med det platta slagträet? Och så då som sagt när barnen ska förses med mopeder och liknande? Hur ska det gå då? De kommer verkligen att få skämmas för sin gamle far, och kanske bli retade på grund av mig.
Förhoppningsvis har jämställdhetsidealen då nått så långt, till och med i Bohuslän, att en karl inte längre behöver snacka om bilar och mopeder för att bli godkänd som en riktig karl.

söndag 28 september 2008

De ärr som skall komma...

Min yngste son Adam har en något otrevlig vana.
Väldigt ofta när han är ute på altanen får han för sig att han ska klättra upp på räcket och kika ner på gräsmattan, dit det är ungefär två och en halv meter. Nästan varje gång jag ser att han gör det kan jag inte låta bli att springa dit och rycka ner honom från räcket och utbrista ”Nej Adam! Du får inte klättra där!”
Senaste gången det hände var nu idag. Och varför skulle jag inte bete mig så? Det ser faktiskt lite otäckt ut när Adam hänger med hela överkroppen utanför räcket och kan ramla ner på gräsmattan när som helst.

Jag drabbas ibland av en viss noja för att barnen ska råka ut för skador. Ja, jag vet, vilken förälder gör inte det? Men jag misstänker att jag är lite väl orolig ibland och kanske blir överbeskyddande (något som i så fall är ärftligt, för min pappa och farfar är också sådana).
Det som gör att det känns särskilt otäckt är att jag vet att barnen faktiskt kommer att skada sig. Det är oundvikligt. Det är inte frågan om utan när, och kanske i synnerhet hur och hur pass allvarligt? Just den biten kan göra mig väldigt nervös.
För jag är helt säker på att jag inte kan komma undan de där fruktade olycksfallen. När man tänker närmare på det så har ju de allra flesta människor något ärr från barndomen att visa upp på bästa Harry Potter-maner, eller någon skräckhistoria om vad de råkade ut för som barn. Alla har vi drabbats av något, och bara i min bekantskapskrets har jag hört om (och själv bevittnat) incidenter med strykjärn, heta ugnsluckor, sågblad, gräsklippare, vassa byråkanter, bildörrar samt fallande bord och pianon.
Själv har jag inte något ärr, och det gör mig nog ganska unik... Jag har faktiskt haft ett som gick att se under ett antal år: ett märke från när jag var fem år och min lillebror bet mig i armen så hårt att det blev ”köttblod”, som jag själv uttryckte det. Men det ärret går inte längre att se ens med förstoringsglas och starkt ljus.
Och kanske är det just för att jag själv är så ovan vid att skada mig akut som jag är extra orolig för de oundvikliga tillfällena då mina egna barn ska få sina ärr. Kommer jag att få åka i ilfart till akuten i Kungälv med dem? Utöva första hjälpen på dem? Ringa ambulansen? Sitta och bita på naglarna utanför operationsrummet och vänta på besked om ifall de överlever?
Så där kan jag tänka.

Nu är det i och för sig så att barnen redan har råkat ut för en del skador, som inte har varit så traumatiska. Isak har redan fått två ärr, båda runt ögonbrynen (ett som han fick när han slog sig på en av de oskyddade fjädrarna på kompisens studsmatta, och ett annat från när han frontalkolliderade våldsamt med ett annat barn i bollhavet på Finlandsbåten). Dessa händelser överlevde ju uppenbarligen både han och jag, utan några men. Kanske är det rentav de enda ärr Isak är förutbestämd att få? I så fall behöver jag kanske inte oroa mig så mycket.
Nej visst, men det går ändå inte att bli av med tanken på att ännu mer kan hända... och för att återgå till Adam och hans klättrande på altanräcket, så finns det anledning att bekymra sig. På ett ställe nere på gräsmattan finns det nämligen en väldigt stor stenbumling, som grävdes fram i samband med att altanen byggdes häromåret och som legat där sedan dess (vi tänkte först göra någon sorts minnessten av den, men det har inte blivit av). Den är så tung att det behövs minst två starka karlar för att forsla bort den, och följaktligen har den blivit liggande – och den utgör en stor risk. För om Adam råkar befinna sig precis ovanför den där stenen när han klättrar på räcket, och tappar balansen, då kan han ju ramla med huvudet före rätt ner på en hård sten från två och en halv meters höjd. Överlever han en sådan smäll över huvud taget...? Ett ärr lär det i alla händelser bli.

Lyckligtvis har Adam nu blivit så pass stor att han inte klättrar på räcket för att verkligen komma över, utan bara för att titta ut – det var betydligt svettigare förut när han faktiskt ville över till andra sidan. Nu vet han att det inte går och att han bara kommer att ramla om han försöker. Dessutom har han ju betydligt bättre balans nu för tiden, och hittills har han inte ramlat. Men ändå... det kan ju hända att han vinglar till... och det är ett faktum att varje gång jag märker att Adam inte syns till och jag vet att han var på altanen alldeles nyss, skyndar jag mig fram till räcket och kikar ner för att se om han kanske ligger i en medvetslös hög på den där stenen!
Jag kommer säkerligen att fortsätta oroa mig för hur det ska gå till när han och Lydia får sina obligatoriska ärr. Och jag kommer nog inte att kunna låta bli att fortsätta att oroligt jaga dem när de springer omkring på klipporna när det är sommar. (Av någon anledning är jag särskilt orolig för hårda smällar mot sten...)
Men jag får väl lita på att mina barn har sina skyddsänglar!

fredag 26 september 2008

Reflektioner från bokmässan

Idag har familjen varit inne i Göteborg och gått på bokmässan. Det största nöjet där var förstås att barnen fick bli filmade av ett team från SVT:s Kulturnyheterna när de satt i en läshörna och läste barnböcker (det tittade vi på med förtjusning på TV på kvällen sedan). (Inslaget kan ses här.) Men bokmässan är förstås en rätt trevlig tillställning i övrigt också.
Tidigare år har jag dock betraktat den med något blandade känslor. Jag har känt mig lite melankolisk av att gå omkring där i mässhallen och titta på alla böckerna, författarna som sitter och signerar sina verk, andra författare som pratar om verken i fråga på seminarier.
Det har förstås att göra med att jag själv hade väldigt starka författardrömmar när jag var lite yngre. Om någon inte vet det så fanns det ju en tid då jag såg så seriöst på mitt eget skrivande att jag upplevde att jag rentav var kallad av Gud att skriva romaner. Den inställningen har jag inte kvar, jag har sedan ett antal år insett att jag aldrig kommer att bli någon berömd författare och har förlikat mig med detta. Men tidigare år på bokmässan, när jag har fått titta in i världen av förlag och skribenter och prydliga tryckta utgivna böcker, har jag ändå upplevt någon sorts kvarvarande, eftersläntrande, vemodig känsla av ”ack ja, jag kunde aldrig bli en av dem”.

Så var det inte nu i år. Den här gången märkte jag att jag mest var smått förundrad – över hur lätt det faktiskt är att få en bok utgiven nuförtiden om man vill det. Förlagsvärlden ser ut på ett annat sätt numera, och det märks tydligt när man går runt på bokmässan.
För inte är det längre så att författarna försöker med att skicka in sina manus till de stora bjässarna Bonniers och Norstedts, som jag själv försökte med på min tid! Idag fullkomligt dräller det av små förlag överallt, ofta så små att de bara har en eller ett par böcker i sin utgivning. Många av dem verkar i praktiken vara enmansföretag, där någon som gillar att skriva helt enkelt har startat sitt eget förlag för att ge ut boken. Ibland ser det till och med ut som att det finns fler förlag än vad det finns författare.
Och man kan också få syn på företag som är så tjänstvilliga att de helt enkelt trycker upp böcker åt vilken amatörförfattare som helst som kan hosta upp pengar. Ingen som jobbar som manuskriptbedömare där inte... Ytterligare en variant är sådana koncept som det där förlaget som Linda Skugge driver, det som utgörs av en internetsajt där man kan lägga ut sin text och om tillräckligt många läser den blir den tryckt.
Möjligheterna är oändliga, och det passar ju också bra nu när det uppenbarligen är väldigt populärt bland folk att skriva.

Så om jag någon gång får för mig att avsluta en roman till (den första sedan 1999 i så fall) får jag nog tänka om lite när det gäller att få folk att läsa den. Att få se den i tryck är inte längre något problem, jag är övertygad om att jag kommer att gå iland med det på något sätt. Men det gäller ju för nutidens författare att sälja något också, så att man inte stannar på en upplaga av 20 böcker på ett obskyrt förlag som aldrig någon hittar...
Marknadsföring verkar vara nyckelordet, och det verkar vara upp till författaren själv att ta itu med detta. Presentera boken för biblioteken och bokhandlarna och verkligen lägga manken till för att få publiken att upptäcka den.
Det är väldigt sorgligt att konstatera, men jag misstänker att många böcker som verkligen är bra aldrig blir upptäckta av just det skälet. Samtidigt som andra författare, som är betydligt smartare som marknadsförare än som författare, lyckas få ut sina egna alster i miljonupplagor.
Jag låter säkert bara avundsjuk, men jag tycker ärligt talat inte att en författare som Camilla Läckberg skriver speciellt bra. (Bättre än jag förstås, men ändå inte på något sätt märkvärdigt.) Däremot är hon ett geni på att marknadsföra sig, det har synts ganska tydligt. Och det har betalat sig.

Men man vet ju aldrig hur det där fungerar, om kvalitet ändå spelar in lite i alla fall. Häromåret stötte jag på en ”enmansförlagsförfattare” som satt och signerade i en bokhandel; hon hade uppenbarligen försökt satsa på marknadsföring hon också, men i hennes fall har det inte fungerat. Jag har i alla fall inte sett skymten av hennes namn och boktitlar någonstans sedan dess. Berodde det på att hon inte var lika vass på reklam och sådant som Camilla Läckberg, eller var det helt enkelt för att hon inte skrev så bra? Jag vet inte.
Jag hoppas i alla fall att kvaliteten inte helt har fått stryka på foten i våra dagars litterära klimat, även om jag vet att kvalitet är något relativt och att man inte ska vara för snabb med att döma ut en bok som skräp bara för att den är smart marknadsförd. (Det ska man verkligen inte!)
Det låter helt enkelt väldigt obehagligt om allt ska vara beroende av hur man själv som författare presenterar sin bok.
Mig passar det definitivt inte, för om jag hade blivit författare hade jag föredragit att vara en väldigt anonym sådan. Inte någon hyperaktiv profil som reser runt och babblar på och gör promotion som en galning. Jag blir bara olustig av tanken på sådant.
Kanske tur då att jag som sagt aldrig blev någon författare...

onsdag 24 september 2008

Åsikter och övertygelser

Det här inlägget är delvis ett resultat av att jag funderade vidare efter det förra inlägget jag skrev (det om kvinnoprästmotståndare) men det kan stå för sig självt också.
Jag tänkte bli något mer filosofisk den här gången, och meditera vidare över två ord som jag tycker det är en rätt markant skillnad på: åsikt och övertygelse.
Övertygelse kan man för övrigt lika gärna ersätta med tro, som är ungefär samma sak.

Åsikter och övertygelser är två olika slag av uppfattningar som man kan ha i diverse frågor.
I den nutida samhällsdebatten tycks en åsikt vara en uppfattning som förvisso kan vara starkt rotad, men som ingalunda är något absolut. (Efter vad jag har tyckt mig observera i alla fall.) En åsikt går nämligen att göra sig av med, den går att ändra. Som det heter med ett ganska populärt uttryck: man kan ”ompröva” sin åsikt om någonting. Särskilt om åsikten visar sig inte vara särskilt uppskattad av majoriteten. Då ska man som ansvarskännande medborgare fundera på om det inte går att ompröva den, för den är ju som sagt inget absolut, ingen evig sanning.
Ett par exempel på personer som omprövat sina åsikter är de många biskopar som omprövat sin åsikt om homosexualitet (mest markant kanske förra Lundabiskopen Christina Odenberg), och vänsterpartiledaren Lars Ohly som efter flera års påtryckningar omprövade sin åsikt att han var kommunist.
Övertygelser däremot går inte att ompröva, för där handlar det om uppfattningar som ligger på ett så pass djupt och allvarligt plan att de inte kan ändras utan vidare. De kan förstås ändras, men då krävs det ganska mycket från den som har dem. Övertygelser handlar mer om samvete, om riktigt grundläggande åskådningar som sitter så stabilt att det är mycket svårt att överge dem utan att ens världsbild raseras. Många övertygelser är av andlig, religiös karaktär, men de behöver inte vara det – det kan även röra sig om en politisk ideologi som man verkligen hängivet tror på, eller en uppsättning av moraliska värderingar i största allmänhet. Det som alla övertygelser har gemensamt är som sagt att de är svåra att göra sig av med, och det kan den som har en övertygelse inte själv rå för eller lastas för.
Den ovan nämnde Lars Ohly visade under en lång tid tecken på att hans kommunism var en övertygelse, och jag hade faktiskt rätt stor respekt för honom på grund av detta, men tydligen var det ändå bara en åsikt som han inte kunde stå för hur länge som helst (vilket gjorde mig besviken).

Som synes finns det en rätt viktig skillnad mellan åsikter och övertygelser, som man borde ta hänsyn till. Men i dagens debatt och samhällsklimat tycker jag mig se en tendens till att övertygelser förnekas helt och hållet, att det bara är åsikter som räknas. Och åsikter går ju att ompröva!
Det är därför som tonen kan bli så väldigt hätsk mot vissa grupper i samhället, som har uppfattningar som mer liknar övertygelser än vanliga åsikter. För eftersom åsikter i de flesta debattörers ögon kan ändras utan större svårighet, är det alltså dessa ”otrevliga” gruppers eget fel om de inte ändrar sig. Det gör dem till illvilliga, elaka, gemena människor som skulle kunna anpassa sig efter vad som är politiskt korrekt, men som med flit inte gör det. Därför är de också avskyvärda antagonister som kan bemötas därefter, med allehanda hån, beskyllningar och okvädingsord.
Två exempel på grupper som har drabbats av detta är de människor som är kritiska mot utlevd homosexualitet, samt kvinnoprästmotståndare. (Jag har redan vid tidigare tillfällen hållit dessa grupper om ryggen, och tänker fortsätta att göra det.) Enligt min mening har många i de här grupperna de uppfattningar de har, därför att det rör sig om övertygelser – i det här fallet andliga sådana. Det är en samvetsfråga, en trosfråga, som man helt enkelt inte kan begära att dessa personer överger utan vidare. Men meningsmotståndarna förenklar gärna hela situationen, genom att hävda att det rör sig om en åsikt som kan bytas. Gör man inte det är man helt enkelt bara elak. Punkt.

Naturligtvis är det ingen slump att det i våra dagar förekommer så mycket kritik mot religioner, från humanister och andra sekulariserade opinionsbildare. Religion är ju i det här sammanhanget något väldigt obekvämt, något som gör att det blir svårt att angripa folks övertygelser och hantera dem som vanliga åsikter. Utan tal om religion och religionsfrihet skulle det ju bli mycket lättare att manövrera ut sina meningsmotståndare och få dem att framstå som ondskefulla och känslokalla busar. Som det nu är har ju de flesta besvärliga grupper sina religiösa övertygelser att gömma sig bakom och skylla på, så att man aldrig kan bli av med dem! Därför vill så många få bort det religiösa inflytandet i samhället.
Personligen hoppas jag att människor även i fortsättningen ska kunna få skydda de viktigaste av sina värderingar som övertygelser, och få respekt för de delar av sin enskilda moral som inte går att ändra på så lättvindigt. Och varför för den delen ha så mycket påtryckningar, även när det gäller de enklare, ändringsbara ”åsikterna”? En av själva poängerna med en demokrati är ju att man ska få tycka vad man vill. Det är en sak att rätta sig efter de beslut som majoriteten fattar, men om man hela tiden förväntas kunna ändra även sin åsikt efter dessa beslut och efter vad som är PK, då kan man ifrågasätta om samhället är särskilt demokratiskt längre.

Sedan märker jag ju i och för sig att även de krafter i samhället som bland annat vill omintetgöra religiösa övertygelser, själva har vissa hjärtefrågor som de behandlar som just övertygelser som inte går att ändra. Det får de givetvis ha i mitt tycke, men en sak är bekymmersam: det är just dessa övertygelser som de verkar vilja att alla åsikter ska anpassas till, och den som inte gör det blir i allt högre grad beskylld för att vara ”odemokratisk”. Här tycker jag att man oroväckande mycket börjar vrida och vända på begreppet demokrati.
Men jag återkommer säkert till detta någon annan gång. Jag känner på mig att det i framtiden kan bli mer för mig att kommentera på det här området.

måndag 22 september 2008

En utsatt minoritet

Okej. Det här inlägget kanske kan reta upp en och annan, i synnerhet kvinnliga präster.
Men jag ska börja med att klargöra en sak, och det är att jag inte är kvinnoprästmotståndare. Jag var det för många år sedan, men jag är det inte nu. Jag har inget emot att kvinnor blir präster. Jag känner flera stycken kvinnliga präster, däribland min svägerska, och de gör ett utmärkt arbete på Guds uppdrag och det tycker jag att de ska fortsätta med.
Bara så att ni som läser vet om detta, med tanke på vad jag tänker skriva nu.

Det är nämligen så att jag, trots min sympati för kvinnliga präster, tänkte rycka ut till kvinnoprästmotståndarnas försvar. Jag anser att de är bland de mest utsatta minoriteter som finns i Sverige idag. Allt sådant som man brukar prata om att förföljda minoritetsgrupper får utstå – trakasserier, hån, missförståelse, fördomar, mobbing – är verklighet för många kvinnoprästmotståndare.
Och det som gör att kvinnoprästmotståndarna snudd på har det värst av alla, det är att den här förföljelsen rent allmänt är tillåten och rättfärdigad och anses vara helt och hållet i sin ordning. Både politiskt, i media och bland vanligt folk. Man till och med förväntas vara med på den. Det finns inga gränser för vilka spydigheter och tillmälen som är fullt legitima att använda mot kvinnoprästmotståndare.
I media målas alltid kvinnoprästmotståndarna upp som en samling bistra svartrockar (alltid enbart män) som lever i 1600-talet. Det man får veta om dem är att de ständigt är lika hatiska och oresonliga, att de inte kan samarbeta med kvinnliga präster över huvud taget och gör sitt bästa för att motarbeta och frysa ut dem, och att de har en snedvriden kvinnosyn och ärkekonservativa åsikter även i övrigt. Ibland ges också information om kvinnoprästmotståndare som mest påminner om vandringssägner, som att herrarna i fråga skickar prästkläder på kemtvätt när en kvinnlig präst har använt dem, och att deras fruar inte får åka med i bilen när de har mens.
Läser man romaner där kvinnoprästmotståndare förekommer radas schablonbilderna upp på samma sätt, ofta med ytterligare antydningar om att kvinnoprästmotståndarna är rasister också. Klichéerna haglar och det verkar som att författarna struntar i allt vad research och nyanserad personteckning heter, just när det är kvinnoprästmotståndare de beskriver. Teckningen av dem är en sanning som tas för självklar.

Jag vill skarpt vända mig emot detta. Jag har träffat väldigt många kvinnoprästmotståndare genom åren, i alla åldrar och av båda könen (märk väl!) och den här vanliga bilden av dem stämmer faktiskt väldigt dåligt.
För att slå några hål på myten kan jag till exempel säga att jag känner till kvinnoprästmotståndare som samtidigt är vänsteraktivister (t.ex. syndikalister), kvinnoprästmotståndare som är feminister, och kvinnoprästmotståndare som har ägnat sig åt att gömma undan utvisningshotade flyktingar. Stämmer det med bilden av dem som konservativa och främlingsfientliga?
Visst finns det kvinnoprästmotståndare som är otrevliga: orubbliga i sin uppfattning på ett taktlöst och tanklöst sätt. Jag medger att jag också har mött och hört talas om sådana, och jag sympatiserar inte med deras sätt att hantera frågan. Men de är snarast i minoritet inom sin grupp, skulle jag vilja påstå. De flesta kvinnoprästmotståndare är fullt normala människor, trevliga människor, som bara har den lilla egenskapen att de tolkar Bibeln så att de inte tror att det är meningen att kvinnor ska vara präster.
De flesta kvinnoprästmotståndare inser också problematiken med den övertygelsen och är ofta bekymrade över den konsekvens som den får för dem som är av annan uppfattning. De försöker att betrakta de kvinnliga prästerna med respekt, och strävar efter att ändå samarbeta med dem och kompromissa så långt det är möjligt. Aldrig att de medvetet går in för att sabotera för kvinnliga präster!

Tvärtom vet jag att det är så att kvinnoprästmotståndare har blivit illa behandlade på arbetsplatsen på grund av sin uppfattning. Jag känner till fall av mordhot och brevhot, och jag vet en präst och kvinnoprästmotståndare som sade upp sig från sin tjänst eftersom han kände sig så till den grad motarbetad – han råkade vara duktig på att teckna, och hans medarbetare i församlingen (som alltså kände till att han var kvinnoprästmotståndare) gick då en tecknarkurs, så att det inte nödvändigtvis skulle bli han som fick illustrera församlingsblad och liknande.
Men sådant får man då aldrig veta något om i tidningar och böcker! Där ser man istället skribenter som utgjuter sin vrede över kvinnoprästmotståndare på ett sådant sätt och i sådana ordalag som kvinnoprästmotståndarna själva knappast skulle få för sig att använda. Och jag har också hört att kvinnoprästmotståndare provoceras, sätts på prov och märks ut genom kyrkliga arrangemang där mässorna förrättas av en kvinnlig präst, bara för att alla ska kunna märka vilka det är som inte deltar ordentligt... Vem är det då som förtrycker, och vem blir förtryckt?

Det finns förstås en massa fall i Svenska kyrkan där kvinnliga präster känt sig motarbetade av manliga kollegor och arbetskamrater. Det är förstås väldigt sorgligt och säkerligen sant, och i en del fall är det säkert dålig diplomati och respektlöshet från kvinnoprästmotståndarnas sida som ligger bakom. Men i andra fall tror jag att det lika gärna kan bero på en alltför fanatisk inställning från de kvinnliga prästerna själva, och att de har missuppfattat kvinnoprästmotståndarnas attityd. Att en människa man möter är kvinnoprästmotståndare innebär inte automatiskt en kränkning, utan även som kvinnlig präst får man försöka respektera motparten och inte tro honom/henne om ont hela tiden.
Visst kan det svida för båda parter när en kvinnlig präst och en kvinnoprästmotståndare ska försöka ha en dialog med varandra, men jag känner till exempel där det kan funka. Det gäller bara att ta fram sitt ekumeniska och respektfulla sinnelag, och komma ihåg att ingendera sidan handlar av illvilja – det handlar om att respektera varandras tro i en fråga där det går att tro på två sätt.

Därför anser jag att det måste bli ett slut på den här förfärliga nidbilden av kvinnoprästmotståndare som man matas med överallt. Hur vore det att börja beskriva dem och hela situationen lite mer nyanserat istället?
Bästa sättet att få tillbaka lite av respekten för dem är nog att låta kvinnoprästmotståndare prästvigas igen, och låta dem kunna bli kyrkoherdar och biskopar. Som den framlidne Växjöbiskopen Jan Arvid Hellström en gång sade så är det fel att neka någon prästvigning på grund av en åsikt. Det är befogat att kräva av de kvinnoprästskeptiska prästkandidaterna att de kan samarbeta och göra kompromisser – och av den anledningen tycker jag inte heller att man behöver återinföra ”samvetsklausulen” och ha separata vigningar för kvinnoprästmotståndarna, för så pass mycket eftergifter borde de kunna göra – men man ska inte kräva 100 % acceptans av dem heller. De borde också vara välkomna som präster. Det borde kunna vara genomförbart. Allting går att ordna på något sätt.
Vad man än gör så ska man inte behandla kvinnoprästmotståndarna så som man gör nu, och uppmuntra hela svenska folket till att låta sina fördomar flöda fritt. Arbeta bort fördomarna istället! På vissa bibliotek har det ibland gått att ”låna en homosexuell”, ”en muslim”, ”en rom” eller andra grupper som brukar karikeras och missuppfattas, så att låntagarna själva kan samtala med sådana personer. Kanske ska man utöka denna förståndiga verksamhet med att låna ut kvinnoprästmotståndare också?
Det är fel att stämpla en hel grupp av personer med en viss trosövertygelse som ett enda ondskefullt kollektiv.

söndag 21 september 2008

Tre blivande "Barba-barn"?

Som en del nog känner till har jag tre barn – Isak, Lydia och Adam.
Precis som alla andra föräldrar brukar jag tycka om att föreställa mig att det går bra för mina tre barn här i livet. Att de ska bli begåvade och duktiga och så där.
Naturligtvis är jag medveten om att det inte är det viktigaste, för allra först och främst vill jag ju att de ska bli lyckliga. Det är ju självklart inget krav det där att de ska ha framgång, inte heller någon förväntan från min sida (jag vill inte vara en sådan pappa som sätter press på sina barn!).
Men det hindrar ju inte att man ändå kan tänka tanken. Det är nog fullt naturligt. Särskilt eftersom de faktiskt har en hel del talanger.

Av någon anledning har jag en alldeles särskild föreställning om ett visst framtidsscenario som jag skulle tycka var så kul för Isaks, Lydias och Adams del. Och det är att de alla blir specialiserade på varsin konstform. Det vill säga att en av dem tycker alldeles särskilt mycket om att skriva och författa, en annan intresserar sig för musik, och den tredje är inne på det där med konst och måleri.
Lite som Barbapapa-familjen, som jag minns att jag gillade när jag var liten och som fortfarande hör till mina favoriter inom barnlitteraturen. Ni vet, alla de där Barba-barnen som har olika färger och varsin specialegenskap... Jag är av någon egendomlig orsak förtjust i situationer där en massa saker representeras av varsin färg.
Den tanke som jag brukar roa mig själv med är alltså att mina tre barn blir en Barbalala (grön, gillar musik), en Barbaskön (svart och lurvig, målar mycket) och en Barbabok (orange, gillar som synes böcker). Skulle det inte vara lite kul med en sådan syskontrio?

Omöjligt är det inte, för det finns anlag för alla de tre förmågorna i min och hustruns släkt. Jag tror faktiskt att den här fantasin kan komma att slå in. Observera: det är ingen förväntan, det är en spekulation.
Varje gång jag pratar om den (i mitt tycke) roliga idén med hustrun, så protesterar hon och säger att hon tror att både Isak, Lydia och Adam kommer att bli duktiga på såväl musik och litteratur som teckning, och att de knappast kommer att specialisera sig på en sak var på det där sättet.
Och jag håller med henne om att de mycket väl kan bli bra på alltsammans på en gång – så pass höga tankar har jag om mina barn, så det skulle inte förvåna mig. (Hoppas jag inte låter alltför skrytsam...) Jag föredrar ju också förstås att de har många sidor i sin personlighet – det är ju tämligen tråkigt med människor som bara har en egenskap.
Men jag tror ändå att de kan komma att rikta in sig på just ett område mer än de andra, även om de skulle behärska också de övriga två (och dessutom ha talanger av andra slag). Så var det ju med mig själv: jag har alltid tyckt om både att rita, skriva och hålla på med musik, men det var skrivandet som växte till en favoritsysselsättning. Med musiken som god tvåa. Varför skulle då inte Isak, Lydia och Adam kunna gå samma väg?

För närvarande finner jag därför ett visst nöje i att observera hur barnens intressen utvecklas och se hur väl min teori kan tänkas stämma. Om jag skulle ha rätt, så är mönstret just nu att Isak blir författaren, Lydia blir konstnären och Adam blir musikern.
Alla tre visar intresse för alla tre områdena, på så sätt har Jemima rätt, men jag tycker mig märka en viss antydan till fördjupning i berättandets konst hos Isak, och i tecknandets fröjder hos Lydia. När det gäller Adam är det ännu inte lika tydligt, men det är ett intressant faktum att han som i vanliga fall är hyperaktiv och sjövild brukar bli alldeles lugn och nästan andäktig varje gång han hör musik i kyrkan. Han lyssnar för övrigt alltid oerhört fascinerat på musik.
Givetvis kan det vara jag som inbillar mig de här tendenserna, och även om jag har observerat rätt kan det givetvis förändras igen när barnen växer upp. Men det är i vilket fall som helst roligt att se deras respektive olikheter, hur de tre syskonen visar upp varsin personlig, säregen kombination av egenskaper – både ärvda från mig och Jemima med flera släktingar och andra, till synes helt egna drag – och hur var och en av dem har diverse karaktärsdetaljer som de andra två i trion inte har. Tre Barba-barn i olika granna färger.
Det är helt enkelt jätteroligt att se och spekulera i sina barns utveckling, det är hela grejen!

Så nu hoppas jag också att ni som läser detta inte får intrycket att jag har en massa förväntningar på Isak, Lydia och Adam och blir besviken på dem om de inte blir genier av något slag. Jag tänker sådana här tankar för att det är så roligt och för att jag är så glad åt mina barn och deras härliga egenskaper och förmågor.
Och om det inte redan har framgått så kommer jag alltid att älska dem, alla lika mycket, oavsett vilka typer av personer de visar sig vara när de väl är ”färdiga” vuxna. (Om man nu någonsin blir färdig...?)
Men jag kan inte neka till att jag blir road om de blir Barbabok, Barbaskön och Barbalala!

fredag 19 september 2008

"Schlager-EM till Asien" - tvi!

Ja, jag vet. Jag borde verkligen inte sitta (okej, ligga på mage då, som jag måste göra för närvarande efter min ryggslutsoperation) och skriva en massa om Eurovision Song Contest när jag har så mycket annat intressant som jag vill skriva blogginlägg om. I synnerhet borde jag inte skriva mer om svenskarnas ”schlagerfåneri” och inskränkta syn på Eurovision, för det har jag ondgjort mig över så många gånger förut.
Men idag bara måste jag... för jag har precis läst en rubrik och artikel på SVT som retade upp mig något enormt.

Rubriken löd ”Schlager-EM till Asien” och artikeln handlade om att Eurovision Song Contest-formatet nu ska ”gå på export” till de asiatiska länderna. Där ska man börja arrangera motsvarigheten Asiavision. (En annan region i världen, Nordafrika & Mellanöstern, har även de planer på en egen version av tävlingen.)
Nyheten i sig är förstås väldigt trevlig, det är roligt att idén med ESC sprider sig över världen. Men SVT:s sätt att framställa nyheten är desto mer vidrigt. Bara rubriken kan ju göra en kräkfärdig... ”schlager-EM till Asien”! Vadå schlager, och vadå EM? Sedan när har ett EM kunnat hållas i Asien? Och jag tror inte heller att det blir särskilt mycket ”schlager” i asiaternas tävling. Hoppas verkligen inte det!
Läser man mer i själva artikeln blir det ännu värre. Där står det om att ”länder som Indien, Kina och Japan” ska ”tävla i sång och glitter”, och det talas om att det är tävlingen ”melodifestivalen” som sprider sig och går på export, alltså melodifestival i betydelsen Eurovision Song Contest.
Snacka om att se någonting med svenska trångsynta glasögon och leva i en stor präktig svensk verklighetsfrämmande bubbla!

Svenska medier bättrar sig verkligen aldrig och lär sig ingenting. Här framställer man det, med hjälp av sitt vanliga typiska ordval, som att hela ursprunget och grundidén med Eurovision Song Contest kommer från Sverige, mer eller mindre. Det handlar om en ”melodifestival”, där det är fråga om musikstilen ”schlager”, som bygger på ”sång och glitter”. Så har det alltid varit, och det är det konceptet som nu ska föras vidare till andra delar av världen. Och det är vi i Sverige som vet allra bäst hur det ska vara.
Synsättet finns inte bara i den här artikeln utan överallt i svensk press, radio och TV, men det här är ändå på något sätt höjden. Hur i hela friden har vi i Sverige kunnat bli så till den grad högmodiga, när vi har mindervärdeskomplex på nästan alla andra områden?

Det är ju som bekant redan så att de flesta kritiker och tyckare i media, och även majoriteten av svenska folket, brukar döma ut de andra ländernas bidrag i Eurovision Song Contest som ”konstiga” och ”bedrövligt dåliga” och tycka att det självklart är vi själva som är bäst. Våra dåliga placeringar de senaste åren skylls på att resten av Europa är dumma i huvudet och inte begriper vad tävlingen handlar om, och grannröstar och håller på. Aldrig vaknar svenskarna till och inser att vi har fel och har haft fel hela tiden, att det är de andra länderna (och i synnerhet öst) som står för musikalisk förnyelse och utveckling.
Ska det fortsätta så även när Asien och Mellanöstern kommer in i bilden med sina egna sångtävlingar? Om det så småningom blir så att de bästa bidragen från alla de olika världsdelarna möts i en stor global final? Kommer svenska ”schlagerexperter” då att fortsätta ha samma attityd och tycka att tävlingen och dess format bygger på svenskt glitter, och förakta den musik som görs i resten av världen?

Ja, jag kan mycket väl föreställa mig att så blir fallet. Jag kan absolut tänka mig hur Tomas Järvheden sitter där i TV-rutan och kommenterar asiatiska bidrag tillsammans med Christer Björkman, och säger med ett lite malligt och nedlåtande leende om både Iran, Bangladesh, Thailand, Nepal och Bahrain att ”det är musik som inte passar just i det här sammanhanget”.
Och i Expressen och Aftonbladet kommer alla recensenterna att tävla i att bräcka varandra med spydiga omdömen om varenda arabstat, bara för att deras låtar låter som arabisk musik.
Här kan vi snacka rasism. Det är faktiskt det som i längden blir konsekvensen av Sveriges outhärdliga ”vi-är-så-bra-på-schlager-och-vi-vet-bäst”-inställning.
Det var en olycksdag den 6 april 1974 när ABBA vann med ”Waterloo”, för efter den dagen har vi i Sverige varit lika uppblåsta som en samling blågula paddor. (Märk väl att jag, trots att jag älskar både ABBA och Eurovision Song Contest, av någon anledning länge har haft ytterst svårt att gilla just låten ”Waterloo”, deras gemensamma nämnare.)

Låt mig till sist säga några ord om vad jag tror att Sverige behöver för att komma loss från det här beteendet, som vi verkar vara så fruktansvärt djupt rotade i.
Nästa år skickar vi Linda Bengtzing, med samma låt som hon ställt upp med i melodifestivalen tre gånger tidigare. (Det är bara att byta titel på den en gång till.) Hon kommer självklart sist i semifinalen, med bara några ynka poäng. Samtidigt får något av de andra länderna i Europa skicka en skämtgrupp, som gör ett nummer som är en ohyggligt elak, hånfull, sarkastisk och ironisk parodi på Sverige och svenska ESC-bidrag – låten får gärna driva med andra typiska svenska klichéer och schabloner också. Samtliga länder i Europa älskar bidraget och tycker det är jätteroligt och träffande, och det vinner. Under hela sommaren som följer spelas sedan skämtlåten om Sverige på alla Europas diskotek och radiostationer, och hela Europa skrålar med och ägnar sig gemensamt åt att mobba Sverige.
kanske väckarklockorna börjar ringa i den musikaliska svenska folksjälen.
Fast å andra sidan kanske vi bara reagerar med att bli sura och dra oss ur tävlingen.

Rosa tallrikar och jämställd dukning

När våra barn ska äta brukar de för det mesta få maten på sina egna barntallrikar. Det är små plasttallrikar från IKEA, självklart även med tillhörande plastmuggar, plastbestick och plastskålar. Har tyvärr glömt vad denna plastservis heter (förmodligen APTIT eller NYTTIG eller något sådant), men den är rätt praktisk.
Tallrikarna och det andra finns i sex olika färger: ljusblå, mörkblå, gul, grön, orange och rosa. Och det är när jag dukar inför måltiderna varje dag som min jämställdhet och mitt könsneutrala tänkande sätts på prov.
För naturligtvis ska inte Lydia ha den rosa tallriken. Det kommer inte på tal. Jag kan inte ge henne något som är rosa, för då faller jag in i det gamla förlegade, typiska könsrollstänkandet att rosa är en tjejfärg.
Eller är det verkligen så petnoga? Vad ska jag egentligen ha för princip vid dukningen?

Om jag var en riktigt traditionell förälder, som tycker att det faktiskt är bra att killar och tjejer är olika och att det finns olika könsrollsmönster för dem – fina, passande, trygga könsrollsmönster – då skulle jag självklart med flit se till att Lydia fick en rosa tallrik och Isak och Adam de båda blå. Ja, ibland de andra färgerna också förstås, men jag skulle akta mig för att ge dottern blått och sönerna rosa. Det kan skada dem i deras förutbestämda mans- och kvinnoroller.
Om jag däremot var någon sorts radikal feminist skulle det självklart vara tvärtom. Jag skulle kanske inte lägga så stor vikt vid vilka färger barnen skulle få, men en sak skulle jag verkligen passa mig för och det är som sagt att ge Lydia rosa och killarna blått. Allt annat går bra, men det är tabu. Det skulle störa mitt ordningssinne som modern jämställd förälder.

Nu vill jag dock inte göra på något av de här två sätten, utan jag försöker vara neutral och fullständigt opartisk. Det ska givetvis inte spela någon som helst roll vilka färger barnen får på tallrikarna. Får Adam en rosa går det bra, får han en blå eller en gul går det lika bra, och likadant med Isak och Lydia. Slumpen får helt enkelt avgöra – det är det enda raka.
Skulle faktiskt tro att de flesta föräldrar (och andra) håller med mig om det.
Det är bara det att jag ibland får lite tvångstankar och blir nästan överdrivet noga med att fördelningen av färger måste vara helt slumpmässig. När jag kommer fram med tallriksbunten och ska börja lägga ut dem på barnens platser, säger jag till mig själv att jag över huvud taget inte får lägga märke till i förväg vem som kommer att få vilken färg. Om jag ser det är det inte slump längre, då börjar kanske min omedvetna inställning (i den ena eller andra riktningen) spela in.
Därför har det faktiskt hänt att jag har tittat åt ett annat håll när jag har lagt ut tallrikarna på bordet, och först sekunden efteråt har konstaterat att ”aha, nu fick Isak mörkblått idag och Lydia fick rosa”.
Jag vet, det är förfärligt löjligt av mig, men jag får lite sådana impulser ibland ändå.
Och så står jag där vid bordet och tittar på den färdiga dukningen och föreställer mig hur någon feminist kommer fram och ogillande snörper på munnen och menar att ”det är ju så typiskt att du har gett flickan den rosa tallriken”, och hur jag då triumferande svarar att ”det var inte med flit, jag lät slumpen avgöra”.

Samhället är nog ganska skadat av könsrollsdebatten när den leder till att man drabbas av sådana här fullkomligt meningslösa nojor. Trots allt handlar det ju bara om en färg på en tallrik.
Men om jag nu verkligen vill ta problemet på allvar, borde jag kanske lösa det genom att barnen själva får välja färg på tallriken vid varje måltid istället, så att deras spontana vilja och personlighet avgör. (Risken är ju bara att Lydia tar den rosa... det får verkligen inte ske!)
Jag kan också helt enkelt ta bort den rosa tallriken och använda den till kattmat istället, så är problemet eliminerat. Avskaffa hela färgen rosa kort och gott!

Eller så väljer jag att helt enkelt vända den här frågeställningen ryggen och avsluta det här inlägget nu.

måndag 15 september 2008

Mitt dalande hockeyintresse

Nu i kväll är det start för elitserien i ishockey – Frölunda och HV 71 möts i säsongens allra första match. Häromdagen tittade jag på min bror Kristoffers blogg (http://kristofferhammarlund.blogspot.com/) och läste med visst intresse hur han tror att hockeysäsongen så småningom slutar. Han verkar som vanligt väldigt sakkunnig och får säkert ganska så rätt i sina tips.
Det är mer än man kan säga om mig. Jag skäms faktiskt lite för att erkänna detta, men det är ett faktum att jag som på 90-talet var så insatt i ishockeysporten har börjat komma mer och mer på glid ifrån den.
Jag har fortfarande rent formellt Brynäs som mitt favoritlag i elitserien och kommer säkert att observera deras och de andra lagens resultat nu under hösten och vintern, men jag skulle inte kunna räkna upp många av spelarna i Brynäs. Kan nästan inte nämna någon!

Över huvud taget är mitt idrottsintresse i dalande. Förra månaden var det OS, men jag tittade nästan inte alls – det var rentav så att mina svärföräldrar verkade ha bättre koll på OS än jag, och då är det illa…
Det finns egentligen bara två områden inom sportvärlden som jag fortfarande följer hängivet, och i båda fallen handlar det om fotboll. Landslagsfotbollen förstås, EM och VM-kval och sådant har jag alltid tyckt är kul, och sedan så har vi ju framför allt allsvenskan och mitt älskade Kalmar FF. Inte minst nu det här året då KFF för första gången ligger väldigt, väldigt bra till för att ta SM-guld. Det är klart man inte tappar intresset då… jag var ju till och med och tittade när Kalmar mötte IFK Göteborg på Ullevi i våras. (Men märk väl att det då var första gången på väldigt länge som jag var på ett sportevenemang.)

Förutom detta är det inte mycket sport jag är särskilt insatt i. Möjligen kommer jag att följa bandyallsvenskan när den börjar senare i höst, om än inte lika hängivet som svenska fotbollslandslaget och Kalmar FF. I bandy har jag ju sedan länge ägnat mig åt att varmt önska SM-guld åt mitt Vetlanda BK och degradering åt Hammarby, och intresset kan nog öka nu när det närbelägna Kungälv är uppe i högsta serien och ger lokalfärg åt sporten. Jag tänker åka den korta biten till Skarpe Nord i Kungälv och titta när hemmalaget möter mitt Vetlanda.
Men hockeyn, den är som sagt ett sorgligt kapitel. Min okunnighet är skrämmande, speciellt då med tanke på att hockey en gång var min favoritsport. Och jag kommer ju faktiskt från hockeyfästet Landsbro (Team Boro Hockey, elitkval -91 och -92, ni vet) så jag borde ju verkligen se till att inte förlora min hockeysjäl.

Fast egentligen är det kanske inte så konstigt. Till viss del beror det på ishockeysporten i sig – den har förändrats rätt mycket till det sämre det senaste decenniet. Inte mycket spänning i elitserien längre, efter att de tog bort den där nervkittlande degraderingen till allsvfenskan som lagen kunde råka ut för efter halva säsongen… numera är seriespelet bara en enformig matchlunk. Sporten är också påverkad av pengar och av den alltför kommersiella NHL-kulturen på ett väldigt markant sätt, med alla dessa arenor som har namn efter sina sponsorer, och löjligt NHL-influerade smeknamn på lagen (Brynäs Tigers, HV 71 Blue Bulls, Frölunda Indians…) Irriterande är det också att allt ska vara så förfärligt utdraget, i NHL:s anda: matcher får inte sluta oavgjort utan går alltid till förlängning, och i slutspelsturneringen ska mötena givetvis avgöras i bäst av 7 matcher så att det kan flöda in mer publikintäkter.
Ja, det är väl förståeligt om man tröttnar lite på det där efter ett tag.

Sedan har jag ju faktiskt haft rätt mycket annat att tänka på de senaste åren också, om man säger så… man orkar inte hålla alla sina gamla intressen vid liv vad som än händer. Man får vara tacksam om man behåller spillror av dem, i mitt fall att åtminstone hänga med någorlunda i tabelläget.
Och det är kanske tur att jag inte är en sådan sportfanatiker nu som jag var 1998, när jag gjorde ett schema för att kunna vara uppe hela nätterna och titta på vinter-OS i Nagano. Om jag var sådan nu skulle familjen bli högst lidande av det och jag skulle bli en sådan där förhatlig ”sportpappa” som jag absolut inte vill bli. En sådan som tar pappaledigt enbart när det råkar vara fotbolls-VM, och som sitter på hockey mitt under sin frus förlossning och får veta via matchspeakern att han just har blivit far. (Jag bevittnade detta en gång för många år sedan.)

Visst, slutsatsen är att jag nog inte ska tycka att mitt vacklande hockeyintresse är så pinsamt i alla fall.
Jag kommer ju dessutom alltid att ha ett hjärta för mitt favorithockeylag Brynäs, även om det så att säga ligger i ett mer passivt läge just nu. Det klappar tillräckligt för att tanken på att de ska sluta som tabelljumbo den här nya säsongen (som min bror trodde i sitt tips) ska kännas ytterst otrevlig.
Brynäs hej-hej-hej!

lördag 13 september 2008

Utmanad!

Jag har blivit utmanad av Miriam!
Som i sin tur har blivit utmanad av någon annan och skickat utmaningen vidare. Se http://storasysterivassen.blogspot.com/2008/09/utmanad.html
Egentligen blev jag det redan för två veckor sedan, men det har inte blivit av att jag har satt mig ner för att tänka efter hur jag ska svara. Nu tänkte jag att det skulle bli av.
Jag är ju inte präst som Miriam (hon verkar dessutom vara en väldigt bra präst!) så jag kan säkert inte svara lika bra. Men jag ska försöka.

*Tillhör ni någon speciell trosinriktning och i så fall varför?
Jag kallar mig själv för kristen, är med i och någorlunda aktiv i Svenska kyrkan (även om jag inte håller med om allt som den officiellt står för). Jag har varit kristen hela mitt liv och har helt enkelt aldrig kunnat sluta med det, eftersom det inte går att föreställa sig att leva utan Gud som jag alltid har funnit ett sådant stöd i att tro på. ”Jag vore ingenting om du inte fanns.” Han har ryckt in och hjälpt mig i mitt liv och låtit mig känna hans närvaro så pass ofta att det inte går att bortse från, ens under de perioder då han inte har verkat vara där.
Som kristen är jag ganska ekumenisk av mig och trivs periodvis med många underinriktningar, även om jag har mest erfarenhet av högkyrkligheten (som jag är uppvuxen med) och de karismatiska OAS-kretsarna (som jag kommer mest i kontakt med numera). Jag uppskattar de flesta kristna samfund på sitt sätt. Har dock den viktiga grundinställningen att hela Bibeln är Guds ord och att jag tror att den är sann i sin helhet. (Obs! Innebär inte att jag tolkar allting villkorslöst bokstavligt!)

*Kan man tro utan att visa det i handling?
Hmmm… enligt Jakobsbrevet borde man väl egentligen inte kunna det, tron ska ju ta sig uttryck i gärningar. Men samtidigt är det ett faktum att jag flera gånger har träffat personer som inte verkat ett dugg kristna och sedan plötsligt har visat sig vara det… och då dessutom verkat ganska övertygande som kristna! Kanske är det så att det märks tydligare just i vissa sammanhang om en person är kristen och att dessa sammanhang kan variera från en person till en annan. Och bara det märks någon gång så räcker väl det.

*Kan man vara troende utan att veta om det, eller måste det vara ett aktivt val?
Jag tror absolut att man kan vara det utan att veta om det. En del har ju väldigt dålig självkänsla och tycker att de är dåliga människor, och kan inte se att de omedvetet gör en hel del bra saker också. Samma sak gäller säkert om tro – man tror att man inte har någon men har det i alla fall. Att få veta det kommer som en positiv överraskning på yttersta domen så småningom!
Sedan är det förstås jättebra om man har en medveten tro också, det är ju lättare att göra något vettigt av den då, men jag tror inte att det behöver vara ett tvång.

Tack för ordet.
I morgon ska jag och familjen gå i kyrkan förresten.

fredag 12 september 2008

Turkosa tankar om trafik

Regeringen storsatsar på infrastruktur! annonserade medierna ut nu häromdagen.
Jag trodde först i min enfald att det kanske var lite nya trevliga järnvägsprojekt på gång, och bättre kommunikationer åt oss här ute på landsbygden, men nu hade jag ju fel tyvärr. Det var framför allt nya vägbyggen det gällde, och detta mest i storstäderna. Ridå.
Visst, jag borde veta vad en moderatledd regering går för, men jag hade ändå vissa förhoppningar om att nya kommunikationssatsningar numera skulle innebära att man satsade på kollektivtrafik. Så är visst inte fallet. I Göteborg till exempel har regeringen tvärtom nu utlovat en ny älvförbindelse, som jag helst hade sett att Göteborg fått slippa.
Vad hände med trängselavgifterna som de snackade om ett tag? Det var vad jag skulle ha föredragit i min närmaste storstad.

Jag har som bekant ett förflutet som miljöpartist. Det är en del år sedan nu, och i det senaste valet var jag själv med och röstade fram den nuvarande regeringen – inte med miljön i åtanke utan på grund av andra hjärtefrågor där jag tänker borgerligt. Men helt blå har jag inte blivit ännu… jag har lite grönt kvar i mig (så då är jag väl kanske turkos då?) och de här ”investeringarna i infrastrukturen” ogillar jag rent spontant. Det måste vara min schlaugska ådra som gör sig påmind.
När det gäller kommunikationer i Göteborg så anser jag det vara ett faktum att det är förskräckligt dålig luft i den staden, och det är till stor del bilarna som orsakar detta. En massa människor envisas dagligen med att stå med sina bilar i ringlande köer vid Tingstadstunneln och på andra ställen, och sprider ut sina avgaser över hela stan.
Det kanske ser ut som att man löser problemet om man bygger en ny tunnel och konstruerar nya trafikleder här och där, men jag tror inte det. Det leder bara till att folk blir mer benägna att köra och trafiken ökar ännu mer, och att det uppstår nya köer och trafikstockningar i rusningstid – på en plats till jämfört med tidigare. Nya röster höjs sedan för ytterligare en älvförbindelse, och så ökar det bara på sig hela tiden.
Att hålla på och underlätta en massa för bilisterna stup i ett, samtidigt som kollektivtrafiken fortsätter att vara dyr och osmidig, leder inte någon vart. Miljöproblemen kan inte lösas på det sättet. Då är man bara korkat tillmötesgående gentemot de vanebilister som resonerar i stil med att ”jag bor vid Korsvägen och mitt jobb ligger vid Brunnsparken så jag måste ta bilen”.

Nej, jag tycker det är bättre med sådana åtgärder som verkligen får folk att tänka om lite och ändra förhållningssätt, så att köer och trafikkaos minskar. Trängselavgifter är en utmärkt idé som ju verkar ha funkat rätt bra i Stockholm, så varför inte i Göteborg? Höga bensinpriser har jag egentligen inte heller så mycket emot, trots att de ofta drabbar min egen plånbok. Och att bussar och spårvagnar behöver bli bättre och framför allt billigare borde ju egentligen vara självklart för alla.
Det man absolut inte ska göra är att lägga alla pengarna på att det ska bli lättare att köra bil i storstäderna.

Nu är det säkert någon som protesterar och menar att det här är ju lätt för mig att säga som inte själv kommer till Göteborg så ofta, och som dessutom kör omkring hur mycket som helst i min bil här uppe på Tjörn och Orust och sprutar ut avgaser där istället. Jag ska väl inte vara så odrägligt självsäker och uttala mig i miljöfrågor – brukar jag inte själv gnälla när jag fastnar vid Tingstadstunneln? Tycker jag inte det är praktiskt att komma snabbare till Småland när riksväg 40 byggs ut till motorväg? Och om jag själv var tvungen att betala för att få åka in till Göteborgs centrum skulle det väl bli annat ljud i skällan?
På det kan jag svara följande: jovisst, jag medger att det är bekvämt med nya motorvägar när de nu finns där vid de (ganska få) tillfällen då jag råkar komma förbi, men så viktigt är det inte att jag inte skulle klara mig utan dem också. Och nej, jag skulle inte ha något emot att betala för mig de gånger jag passerar Göteborg.
Det är också sant att jag kör en massa bil här ute på landet, men på landet är det också en annan sak – här måste man faktiskt det. Jag gillar inte att det ska behöva vara så. Jag är inte förtjust i att tanka bensin, jag skulle gärna ha en bil med något annat drivmedel om jag hade råd. Jag skulle dessutom åka mycket mer kollektivt om det fanns fler busslinjer här ute (som det nu är finns det ju inte ens någon till Lilla Askerön) och om det byggdes massor av underbara nya järnvägar. Hela Tjörn späckat med fräscha tågbanor, det skulle allt vara härligt att skåda!

Och det är ju precis det som är min poäng. Om man satsar pengarna på rikstäckande kollektivtrafik istället för på bilar och onödiga nya vägar i storstadsregionerna, då kan ju jag också leva som jag lär.
Men när det gäller dem som pendlar med bil nere i Göteborg har jag svårt att hitta några riktiga skäl för att de inte skulle kunna byta livsstil en aning och börja åka buss och spårvagn. För dem är det faktiskt lättare.
Åtminstone än så länge. Nu är ju tyvärr vår kära regering inställd på att göra det svårare, och få dem att fortsätta med bilåkandet istället.

fredag 5 september 2008

Hyra ut till nazister?

Häromdagen läste jag i vår lokaltidning om att ett stort gäng nazister från hela Norden hade samlats i våra trakter. Närmare bestämt hade de haft en fest i lördags kväll i bygdegården i Jörlanda, som ligger inte så långt härifrån (söder om Stenungsund).
Visst, otrevligt att det kommer en massa högerextremister till vårt idylliska Bohuslän, men det som var lite extra märkligt var att de hade ljugit när de bokade bygdegården, och sagt att det skulle vara ett namngivningskalas där. ”Jo, men du förstår att vi har så svårt att få hyra lokaler”, var förklaringen från tjejen som bokade, när bygdegårdsfolket ställde henne till svars för det hela efteråt.
Trots att jag självklart inte har några som helst nazistiska sympatier, och trots att jag självklart tycker att det var fult av den där nazisttjejen att komma med lögner om namngivningskalas, så ställer jag mig faktiskt lite undrande till det där att det ska vara så svårt för högerextremister att få hyra lokaler – så svårt att de måste ljuga för att kunna det.
Borde de egentligen inte få hyra bygdegårdar, de som alla andra?

Jag hör till dem som är av den åsikten att obehagliga falanger och åsikter i samhället inte bör tigas och bojkottas ihjäl. Det funkar inte. Sådana grupper som högerextremister blir bara mer aggressiva av det, och det ger dem vatten på sin kvarn och kan i värsta fall få motsatt effekt – att de drar till sig mer folk just för att de kan framställa sig själva som orättvist behandlade.
Nej, nazister och rasister ska bemötas sakligt. Man ska ta debatten med dem och inte bara hysteriskt motarbeta dem och låtsas som om de inte finns. Det är så man ska göra i en demokrati där det råder mötesfrihet och åsiktsfrihet.
I fallet med bygdegården i Jörlanda så vet jag inte riktigt hur jag själv hade agerat om jag hade varit ansvarig för uthyrningen och fått förfrågan om att hyra ut till nazister. Jag hade nog fått tänka på saken en del – jag har ju ett samvete också, och det är ju inte särskilt kul att veta att man har hjälpt ett gäng typer med ruskiga, snudd på antikristna åsikter att ytterligare odla sin unkna åskådning.
Men det är nog ändå inte omöjligt att jag faktiskt hade hyrt ut till dem. Eftersom jag är emot diskriminering på grund av en åsikt. Om högerextremisterna bara hade lovat att sköta sig och inte bryta mot lagen och betalat hyresbeloppet, precis som vanligt folk, så hade jag kanske gjort det. Jag hade säkerligen betonat upprepade gånger för mina hyresgäster att jag inte tycker om deras idéer, men jag hade ändå låtit dem använda lokalen.
Om de sedan hade misskött sig grovt och faktiskt brutit mot lagen (vilket de här nazisterna i Jörlanda inte gjorde så vitt jag vet) så hade jag definitivt inte hyrt ut till nazister fler gånger. Men det är en annan sak. Då är det en vanlig ordningsfråga, ingen bojkott av en viss åsikt.
Som sagt, jag vet inte, men jag kanske hade valt att agera så här.

En anledning till att jag tar upp detta är att det känns lite farligt att neka vissa grupper i samhället tillträde till vissa funktioner och förmåner för att de anses suspekta. För sådana principer kan nämligen mycket väl sprida sig på ett negativt sätt. Det kan omfatta andra aktiviteter än hyra av bygdegårdar, aktiviteter som är mer vardagliga och nödvändiga än att ha en fest. Och det kan komma att gälla fler grupper än nazister, grupper som det i mina ögon inte alls är lika befogat att klassa som icke rumsrena.
Jag tyckte till exempel inte alls om när den där riksdagsledamoten i Värnamo för ett tag sedan uppmanade en massa företag på orten att bojkotta och sluta leverera till ett visst dansställe, därför att ägaren till det var sverigedemokrat. Förstår inte alls det resonemanget. Vad var hon ute efter, att han skulle gå i konkurs? Att han inte skulle få försörja sig på att driva ett företag? Att han ska utestängas från ett normalt samhällsliv? Ska man inte få ha rätt till ett jobb och till livets nödtorft även om man är sverigedemokrat? Jag skulle aldrig i livet få för mig att rösta på dem, men jag undrar ändå.
Tänk er själva om sådana här tilltag blir vanligare och om de drabbar också andra organisationer. Då kan det låta till exempel så här:
”Va? Är du inte klok? Har du anställt en homofob?”
”Låter du verkligen en kvinnoprästmotståndare köpa en bil av dig?”
”Ska du verkligen handla i en affär som ägs av en kreationist?”
”Är du medveten om att den där som du hyr ut din lägenhet till är medlem i Ja till Livet?”

Nej, hånskratta inte nu, jag menar allvar. Så här tror jag faktiskt att det kan bli i framtiden, i takt med att såväl högerextremisterna som aktivisterna på den motsatta sidan (de som ofta också blandar ihop ovanstående grupper med högerextremister) får mer luft under vingarna. Det kan då säkert också gå ut över de personer som ”hjälper” förbjudna grupperingar med sina tjänster, så att de själva stämplas som lika skyldiga och bestraffas för det.
Ett samhälle där de här replikexemplen yttras liknar i mitt tycke obehagligt mycket det samhälle för 70 år sedan där man kunde få läsa på skyltarna ”Tyskar! Akta er! Handla inte hos juden!”
Då har man åstadkommit precis det man påstod sig vara raka motsatsen till.
Ett sätt att motverka det, och behålla en lugn och sansad kontroll över alla ideologiska och religiösa strömningar, kan kanske vara att hyra ut sin bygdegård till en verksamhet som man egentligen tycker är lite otrevlig, så länge de håller sig innanför lagens ramar. Inte för att man sympatiserar med verksamheten i fråga, utan för att de personerna också har rätt att samlas.
Jag vet alltså inte om jag skulle våga och ha samvete nog att göra det själv.
Men jag tänker i alla fall inte kritisera den som går med på att göra det.

tisdag 2 september 2008

Få igång företaget efter katastrofen!

Ja, först och främst och innan jag börjar reflektera igen ska jag självklart säga grattis till min syster och svåger och tala om för alla att jag har blivit morbror för tredje gången… Den här gången till en flicka dessutom. Min första systerdotter. Det känns ganska högtidligt.
Ser redan fram emot slutet av månaden då vi ska åka till Småland och presenteras för den nya lilla släktingen.
Än en gång grattis och hurra!

Nu över till dagens debattämne.
Jag satt på jobbet idag och hade för obestämd gång i ordningen fått ett antal texter att översätta från ett ganska känt datorföretag (inga namn nämnda). Och jag märkte att texterna till stor del bestod av samma stuk som vid de andra tillfällena då jag översatt åt denna firma. Det var nästan enbart riktat till andra företag, och det handlade om metoder för säkerhetskopiering och lagring av viktiga uppgifter, och att det är oerhört viktigt att ha en ordentlig plan för det där livsnödvändiga materialet man har på jobbdatorerna. Så att det inte går förlorat om någon katastrof skulle inträffa, och så att man snabbt kan återställa alltsammans och komma igång igen på nästan ingen tid alls.
I tidigare texter som jag översatt på det här temat har företaget fläskat på och brett ut sig ännu mer – påmint om hur mycket pengar som går förlorade för varje timme som firman inte är igång, hur det kan leda till konkurs, att det när som helst kan ske stölder och eldsvådor och översvämningar och annat oförutsett. Man måste vara förberedd, annars förlorar man en massa pengar.
Skrämseltaktik på hög nivå som synes, och dessutom kommer datorföretaget misstänkt ofta in på ämnet pengar i de här reklam- och informationstexterna.

Jag har redan tidigare tyckt att det är ganska cyniskt alltsammans, och jag tycker det fortfarande. Är inte detta kapitalismen i sin prydno, om jag nu ska låta lite socialistisk? Och ett exempel på nutidens stressmentalitet? Skynda på bara! Inte en minut får gå till spillo! Håll igång verksamheten! Utan avbrott! Och om företaget drabbas av olycka så raska på med att återställa allt till det normala! Allt ska gå undan och fort ska det gå, så tjänar du pengar!
Det är lite skrämmande att man inte alls tänker på den faktor som trots allt fortfarande är den viktigaste – den mänskliga.
För man kan ju bara föreställa sig om det verkligen sker till exempel en eldsvåda på kontoret hos något rikt och mäktigt företag. Om denna eldsvåda utbryter mitt under en arbetsdag, så att de anställda måste fly för sina liv. Är inte det en ganska traumatisk händelse för dem om sådant inträffar? För att inte tala om ifall det kom en orkan i stil med Katrina? Jag för min del skulle i alla fall inte kunna återgå till arbetet som vanligt dagen därpå om det hade hänt mig.
Men det är precis vad det här företaget, som jag översätter åt, lockar med att deras stora företagskunder ska kunna göra. Och de som köper deras säkerhetskopierings- och återställningsutrustning vill säkert också pusha på personalen ordentligt, så att de börjar jobba igen och tid och pengar inte går förlorade. Nu har de ju resurser så att det blir möjligt.
Ganska ruskigt alltsammans.

Det är nästan så att man blir lite skadeglad vid tanken på hur det kommer att gå när den riktigt stora katastrofen inträffar. Jag är ju ganska övertygad om att den västerländska civilisationen snart kommer att spricka som en jättebubbla och dess kommersiella och kulturella globala inflytande krascha sönder totalt. Hur det nu kan tänkas gå till… en serie naturkatastrofer, dramatiska klimatförändringar, stora terroristattacker, en informationsteknisk och ekonomisk kollaps, något stort krig som USA eller Ryssland störtar in halva världen i. Det kan jag inte sia om exakt. Men jag blir inte ett dugg förvånad om det händer.
Och vad ska då storföretagen göra med sin datatekniska helgardering och alla sina försiktighetsåtgärder för att hålla ruljangsen igång?
Jag kan riktigt föreställa mig hur någon VD går omkring bland de rykande ruinerna, glad för att han har lyckats rädda sitt företags viktiga uppgifter åt eftervärlden, men att han blir mer och mer förvirrad när han upptäcker att det inte finns så många kvar som kan sätta sig på det provisoriska kontoret och återuppta arbetet, och konstaterar att hans firmas tillväxt på börsen skulle vara tryggad tack vare hans dataskydd, om det nu bara fanns någon börs kvar…
Nåja, jag kanske överdriver det här lite. Men det kan ju ändå inte skada att komma ihåg att informationen på en dator och inkomster som rullar in trots allt bara är något fåfängligt, för att citera Predikaren. Vissa datorföretag har definitivt glömt bort det.

Så varför översätter jag då åt dem när jag har sådana betänkligheter mot dem?
Tja, därför att översättning trots allt är ett rätt så trevligt jobb, och fram till dess att den västerländska civilisationen går under och allting förändras så är ju det bästa sättet att leva vidare att jobba på.