onsdag 29 oktober 2008

Mina skattepengar

Vet egentligen inte varför jag ger mig in på det här ämnet just idag. Men jag tänkte skriva om något som ibland verkligen kan röra upp känslorna på folk, nämligen skatter.
Eller som prins John säger i ”Robin Hood”: ”Skatter! Underbara, tjusiga skatter! Aa-ha! Aaa-haa!”

Jag har reagerat lite på sådana där saker som man då och då kan höra människor säga, lite småvresigt: ”Är det sånt som mina skattepengar används till?”, ”Ja, jag vill då inte att mina skattepengar ska gå till det där” och ”Den och den snyltar på mina skattepengar”.
Ett par av mina vänner har en särskilt stor benägenhet att komma med sådana här yttranden, om mina-skattepengar-hit och mina-skattepengar-dit, men resonemanget dyker självklart upp på många håll. Nu senast såg jag det bland läsarkommentarerna till en krönika om att använda fosterdiagnostik för att kunna abortera bort handikappade barn. Där var det någon som tydligen inte tyckte att hans/hennes skattepengar skulle användas till stöd åt barn med Downs syndrom. Bättre att abortera Downs-barnen i så fall, om det går. (Vet inte om inlägget var allvarligt menat, men jag tror säkert att det finns folk som tycker så i vilket fall.)
Det jag vill komma till är att många människor verkar ha synen att deras pengar alltid är deras pengar, även efter att de har betalat dem i skatt. Och de vill uppenbarligen att deras pengar ska användas på rätt sätt. Känslorna kommer verkligen i rullning om de anser att pengarna inte gör det – då känner sig dessa skattebetalare mer eller mindre bestulna, och luftar sin vrede över de irriterande individer som tagit deras pengar ifrån dem.
Det lite lustiga är att de samtidigt ofta försäkrar: ”Jag har ju ingenting emot att betala skatt, men...”
Hmm... egentligen skulle de lika gärna kunna säga ”Jag har inget emot att betala skatt, men jag är kraftigt emot det.” Varför kan de inte medge att de faktiskt avskyr att betala skatt? Att de är så fixerade vid att deras skattepengar måste användas till rätt ändamål att de i praktiken ogillar hela grejen med skatter?
I vissa människors ögon är det sannerligen inte lätt att kvalificera sig för att få del av deras skattepengar och anses som värdig mottagare av skattemedlen. Då är det allt en hel del man ska motprestera först, vare sig man är invandrare, arbetslös, funktionshindrad, sjuk, student eller bidragssnyltare på något annat sätt. Sådana skattebetalare sköter själva i tanken den byråkrati som stat och kommun missar.

Själv har jag inget alls emot att betala skatt (utom möjligen fastighetsskatten, men den är ett specialfall där jag anser att det är själva skatten i sig som är vrickad). Jag brukar faktiskt aldrig tänka i termer som att jag vill ha de där trettio procenten själv eller att de går till fel ändamål. Istället tänker jag på ett annat sätt, nämligen att de pengar som just jag betalar i skatt går självklart till något som jag gillar.
Så kunde väl de motsträviga skattebetalarna också tänka? Om de nu är så angelägna om att pengarna ska användas på rätt sätt, kan de ju tänka t.ex. att ”de hundra tusen kronor som jag betalar varje år, det är just de som har använts till det där prima motorvägsbygget som jag uppskattar så mycket”. Alltid finns det väl något som är skattefinansierat som de tycker är bra.
Och om de ogillar att skattepengar går till exempelvis lata invandrare eller odugliga vårdpaket, då kan de försöka tänka att det inte är deras skattepengar som används till det, utan det är de skattepengar som diverse socialt medvetna vänsterpartister, kristna hjälparbetare och andra betalar. De har säkert inget emot att ge sina pengar till arbetslösa. Så då behöver man ju bara se det som att det är de som gör det.
Det hela går säkert jämnt upp, så att alla enskilda skattebelopp från varje svensk har gått till rätt ställe.

När det gäller mina vänner som gärna pratar indignerat om slöseri med skattemedel, så minns jag att de en gång menade att hemspråksundervisning för invandrare var just ett sådant onödigt slöseri och att det borde avskaffas. I det fallet har jag precis motsatt åsikt – jag anser att det är viktigt, nyttigt och självklart att invandrare får lära sig sitt hemspråk (om inte annat så för att undvika att de blir halvspråkiga och inte lär sig vare sig svenska eller modersmålet ordentligt). Så då kan vi ju säga att det är jag som finansierar det då, med mina skattepengar. Mina kompisar behöver inte göra det. Deras skattepengar kan ju kanske anses gå till en ny motorväg istället, eller något annat som de gillar bättre.
Borde inte ett sådant tänkande göra folk mer nöjda och glada, och mindre bittra över att de måste betala skatt?

torsdag 23 oktober 2008

Teckningar som slängs

Nästan varenda kväll, medan barnen tittar på Bolibompa i godan ro, går jag en runda i deras två lekrum (och även i lekhörnan i vardagsrummet, och runt TV:n) och plockar motvilligt upp alla de leksaker som de strött omkring överallt under dagens lopp.
Självklart får de själva städa ibland också och plocka undan sina egna saker efter sig. Jag tänker då inte låta dem vara lata precis hela tiden. Men just vid det där tillfället framåt kvällen vill jag helst göra det själv, eftersom det tar så förfärligt lång tid annars, och när det närmar sig nattningsritualen får det gärna gå fort tycker jag. (Dessutom ligger prylarna vid det laget ofta i en sådan röra att barnen inte klarar av att sortera alltsammans.)

De föremål som allra mest väcker min irritation när jag går den här städrundan är nog papperen. Alla tre barnen gillar nämligen att rita, och de rotar gärna fram en hel hög med utskriftspapper från datorrummet och tar burken med kritor och ritar glatt teckning efter teckning. Tyvärr gör de det vid köksbordet eller vardagsrumsbordet, eftersom det dumt nog inte finns skrivbord i något av deras rum. Med följden att det sedan ligger papper överallt i de allmänna utrymmen som jag gärna vill ska se prydliga ut – papper i drivor på borden, papper under borden, papper på golvet, papper på soffan. Papper med teckningar på, papper som det bara är ritat lite grann på, papper som det inte är ritat på alls, ihopknycklade papper, remsor av sönderrivna papper, annat odefinierat papper.
Plus kritorna och pennorna förstås, som också ofta ligger utspridda bland alla papper. Avbrutna pennor, ovässade pennor, hela kritor, stumpar av kritor, smulor från kritor, kritstreck på mattor och dukar, samt små flagor av färgat papper som förut suttit runt kritor.
Jag får huvudvärk av denna röra, och för det mesta brukar jag i ren desperation bara rafsa ihop allting för att få undan det så fort som möjligt. Krit- och pennstumparna åker tillbaka i sin burk, men papperen bryr jag mig oftast inte ens om att titta närmare på. Orkar inte det. De hamnar direkt i pappersinsamlingen.

På sätt och vis är förstås detta väldigt fult gjort av mig, för det är ju trots allt barnens teckningar som de själva har ritat. Om jag var en riktigt ansvarstagande och hänsynsfull förälder skulle jag givetvis spara dem allihop i en låda. De där papperen kommer ju en dag att vara ovärderliga minnen från en svunnen barndomstid. Mina barns gulliga små konstverk.
Förr i tiden var jag faktiskt så där blöthjärtad, och kunde inte förmå mig att slänga någonting utan sparade det mesta. Men så gör jag inte alls längre. Nu kastar jag bara alla papper, totalt okänsligt, eftersom jag bara måste ha ett beboeligt hus. Det kan inte få se skräpigt ut överallt. Det går helt enkelt inte att vara sentimental i min situation.

Och tänker man efter närmare är det också rätt uppenbart att jag inte kan spara allt. Barnen ritar så mycket att det skulle bli omöjligt att förvara alla deras teckningar på ett vettigt sätt, och därför kan jag lika gärna slänga dem. Telningarna tar ju ändå inte illa upp, för varje gång de har ritat en teckning färdig glömmer de bort den och börjar genast med en ny.
Risken finns förstås att jag, när jag går fram som en furie i vardagsrummet och samlar ihop alla papper, råkar få med någon teckning som är särskilt snygg och kanske värd att spara mer än de andra. Men jag tror ärligt talat inte det gör så mycket om det skulle hända. Även om jag slänger papper aldrig så mycket på kvällarna inträffar det då och då, vid andra tillfällen, att jag får ögonen på en teckning av Isak eller Lydia som får mig att höja på ögonbrynen och le förtjust, en teckning som jag faktiskt vill ta vara på. Och då tar jag också vara på den, och sätter in den i någon av deras pärmar med egna alster. Det kommer sådana tillfällen. Jag lovar att jag inte missar allt.
Så länge man har åtminstone några minnen kvar, som ger en hyfsad bild av barnens utveckling, så får man vara nöjd. Det räcker med det.
Jag kan städa papper med gott samvete. Man behöver inte vara arkivgalning.

tisdag 21 oktober 2008

En översättares slitsamma liv

Igår och idag har jag jobbat heltid igen. Jag var inte hundraprocentigt säker på att bakdelen verkligen skulle hålla för åtta timmars påfrestning vid datorn, men det verkar den ha gjort båda dagarna. Till råga på allt har jag pratat med Försäkringskassan, och sjukpenningen håller faktiskt på att bli insatt på kontot redan nu. Utmärkt. Fortsätter de så kan jag kanske ändra inställning till dem...

Hur som helst, ifall någon har missat det så jobbar jag som översättare, nu alltså åter igen på heltid. Jag är facköversättare och sitter hela dagarna på mitt ”kontor” här hemma och översätter texter om allt möjligt till svenska från engelska, franska, danska och norska. Det är detta jobb jag tänkte skriva lite mer om i bloggen den här gången.
För en sak som är säker när det gäller översättare, det är att vi väldigt ofta får en massa kritik. Folk gillar att uppmärksamma översättningsfel, beklaga sig över alla dessa klantiga översättningar man stöter på hela tiden, och bestämt påstå att översättare är idioter. Jag har också varit en sådan besserwisser – fram tills jag började arbeta som översättare själv.
Visst kan jag fortfarande klaga på dåliga översättningar ibland (det ingår ju i jobbet att bedöma andras översättningar, och det är klart att man fortsätter med det av bara farten när man är ledig) men jag tycker ändå att jag har lite mer förståelse för dem nu.
Erfarenheten från jobbet har nämligen lärt mig att man aldrig ska ta för givet att en översättare är dålig. Även om en text ser ut att vara kasst översatt är det väldigt ofta mycket mer än inkompetens som har gett upphov till det resultatet. Det kan ligga en hel del bakom.

Som det där med översättningsminnen till exempel. De allra flesta översättare (även jag) arbetar med olika program, där texten delas upp mening för mening och det man översätter sparas i ett minne. Minnet i fråga går sedan att återanvända och skicka vidare till andra översättare, som fyller på det med sina egna arbeten.
Om man får ett översättningsjobb skickar kunden ofta med ett sådant gammalt minne, som man ska kunna ta hjälp av för att hitta de rätta termerna och formuleringarna och översätta konsekvent. Men det säger sig självt att när många översättare, som inte alltid tänker på samma sätt, har varit och petat med ett och samma minne, då blir det minnet väldigt rörigt efter ett tag. Det stjälper mer än det hjälper, och förvirrar mer än det förtydligar. Man sitter där med en massa varianter på en och samma term, och diverse meningar som är ryckta ur sitt sammanhang, och vet inte alls vilket alternativ som är rätt samtidigt som man har fått instruktioner från kunden om att följa minnet. Och när man försöker få ordning i det hela och fyller på minnet med den översättning som man själv uppfattar som rätt, då gör man ju bara minnet ännu större och mer svårbegripligt för nästa översättare som ska använda det (eftersom den gamla informationen i det inte försvinner).

En annan stor svårighet är att själva texten man ska översätta kan vara i bedrövligt skick och ytterst svårtolkad. Det kan vara någon usel exportfil som kommer från en inscannad version av en suddig gammal bruksanvisning från 80-talet, och då har man all möda i världen att räkna ut vilka ord det egentligen är som åsyftas.
Plus att originaltexten kan vara en översättning redan den, och då en väldigt dålig sådan. Jag har vid flera tillfällen råkat ut för att översätta omfattande material om en bandningsmaskin inom stålindustrin, material som har varit på tyska från början, men som har översatts till engelska innan det nådde fram till mig. Jag kan säga så mycket som att många av de termerna nog inte blev rätt överförda från tyska till engelska! Så då är det ju helt omöjligt för mig att garantera att allt blev rätt på svenska. Jag är tvärtom helt säker på att det inte blev det.
Ett till sådant skräckexempel är när det kommer texter från Kina (något som blir allt vanligare) – då har någon kines från början suttit och försökt skriva en bruksanvisning på stapplande engelska och utan någon kunskap om punkt och komma och stor bokstav, och detta ska man alltså försöka tolka och göra begriplig svenska av. Ytterst otacksamt... Jag har ingenting emot kineser, men engelska kan de för det mesta inte.

Men, men, kanske nu någon invänder: kan man inte bara fråga kunden om det uppstår en massa oklarheter?
Jo, det är klart man kan göra det – men man ska inte räkna med att få något svar. Den bistra verkligheten är att det råder en betydande glappkontakt mellan kund och översättare. Som anställd översättare är jag i många fall bara den sista länken i en lång kedja: ursprungskunden anlitar en stor översättningsfirma med sin text, den firman letar i sitt kontaktnät och överlåter jobbet till en mindre översättningsbyrå, den byrån skickar i sin tur vidare till en ännu mindre byrå, närmare bestämt den där jag är anställd, och där skickar man slutligen texten till mig. Om jag vill besvära ursprungskunden med frågor om jobbet går frågan genom hela kedjan, och då kommer det att ta tid. Lång tid. Och man kan inte vara säker på att kunden har något självklart svar heller. Det är inte värt att lägga ner en massa extra tid på att formulera frågor, då är det bättre att försöka luska ut sina lösningar själv och spara frågorna till yttersta nödfall. Man hinner ju ändå inte få svar innan det är dags att skicka iväg jobbet enligt deadline.

För det är ju det där med deadlines också. De kan i och för sig vara frikostiga ibland, men väldigt ofta är de inte det, och när man måste skynda sig finns det förstås en risk att kvaliteten blir lidande. Kundernas brådska kan också ofta medföra att de delar upp sina projekt på flera olika översättare, som får ta varsin del. Eftersom det i praktiken är väldigt svårt för översättarna att samköra och jämföra de olika delarna, kan ju vem som helst räkna ut vad det får för följder i form av inkonsekvens och förvirring i den färdiga produkten.
Jag minns när jag gick på gymnasiet och vi språkintresserade humanister diskuterade med teknister och ekonomer (våra värsta hatobjekt), som hånlog åt oss och undrade vad i hela friden vi skulle med onödiga språkkunskaper till. Teknisterna hade verkligen ingen känsla alls för språkets betydelse. Och det är likadant nu – för nu sitter samma teknister och ekonomer på sina företag och beställer översättningar av oss humanister, men de anser att det ska gå fort och vara billigt, och därför kör de som sagt med korta deadlines och delar upp projekten på flera översättare. Fortfarande utan någon känsla eller respekt för hur viktigt det är att tänka på språket och inte snåla på kvaliteten.
Som en kollega till mig har sagt så är översättningsbranschen ett språkligt McDonalds, som är till för att få fram halvdana produkter i första hand snabbt!

Slutsatsen av detta är för min del att man ska visa förståelse för oss stackars översättare och inte döma ut oss. Vi gör ändå ett bra jobb med tanke på omständigheterna. Personligen lägger jag alltid manken till för att inte slarva utan få till ett gott resultat.
Och jag har lärt mig att inte ens de mest korkade översättningar behöver vara särskilt korkade egentligen. Eftersom det ofta finns en brist på sammanhang när man tittar i någon annan översättares gamla minne, kan det som ser galet och ologiskt ut visa sig vara helt korrekt och förnuftigt om man undersöker saken närmare. Inte ens när man stöter på språkligt felaktiga fraser som ”Obegränsat åtkomst till detta filmapp” behöver det innebära att översättaren är en utländsk klant. Översättaren kan faktiskt drabbas av märkliga HTML-filer med strängar och datorkommandon som har hamnat helt huller om buller, och utan sammanhang går det inte att se vad orden syftar på och vilka grammatiska former man ska använda. Får man då ingen information av kunden så måste man chansa. Det är så det funkar i branschen.

Ja ja, jag skulle kunna beklaga mig mycket om detta och över huvud taget berätta en hel del om mitt jobb. Men det gör jag inte just nu.
Och jag måste medge att trots allt jag precis har berättat, så gillar jag mitt yrke. Det är intressant och lärorikt, och det är alltid kul att hålla på med språk.
Reddo, ergo sum! Jag översätter, alltså är jag!

lördag 18 oktober 2008

Tillbaka till Poseidon

På senare tid har Jemima och jag börjat hyra filmer på Lovefilm.com. Det är faktiskt en väldigt behändig service, och billigt är det också. Rekommenderas.
Bland de filmer vi nyligen har haft hemma finns en som verkligen har nostalgivärde för mig, en film som jag har sett väldigt många gånger – men som jag faktiskt ändå aldrig har sett i sin helhet förrän nu, och det var därför vi hyrde den. Låter det konstigt? Nåja, jag ska strax förklara.
Det handlar om katastroffilmen ”SOS Poseidon” (på engelska ”The Poseidon Adventure”) från 1971: en av de första i den stora vågen av katastroffilmer på 70-talet, och grundad på en roman med samma namn av Paul Gallico. Kryssningsfartyget Poseidon träffas på nyårsnatten av en tsunami, kantrar och slår runt, och i filmen får man följa en grupp personer som försöker ta sig genom den upp- och nedvända båten ända upp till skrovet, där räddningen finns. Självklart omkommer några av dem längs vägen, vilket bidrar till spänningen.

Den här filmen gick på TV när jag var i elva-tolvårsåldern, och då bandade mamma den på video. Det tråkiga var bara att ett litet missöde inträffade. Videokassetten var nästan slut när filmen började, vilket inte mamma märkte, och därför avbröts inspelningen efter tio minuter. Mamma fick skynda sig att spola tillbaka bandet till början innan hon kunde spela in igen, och eftersom dåtidens videobandspelare var ganska långsamma innebar det att det var en dryg kvart av ”SOS Poseidon” som gick förlorad (från 00:10 till 00:25, ungefär). Så vad vi sedan hade på kassetten var filmens första scener, som vi sällan brydde oss om att se eftersom de fanns på slutet av bandet, och så resten av filmen efter ”hacket”.
Detta hindrade inte mig och mina syskon från att väldigt ofta se på filmen ändå. Vi började titta där bandet började, alltså precis efter avbrottet, vilket var i den scen där Poseidons glada passagerare är i färd med att dansa omkring och sjunga ”Auld Lang Syne” direkt efter tolvslaget på nyårsnatten. Det är just när de gör det som den där flodvågen kommer och själva katastrofen inträffar, så på sätt och vis var det ju lite praktiskt att filmen enligt vårt sätt att se började där. Inga omständliga inledningsscener att tråka sig igenom, utan katastrof direkt!
Det fanns alltså en period då jag, min bror och min syster var oerhört Poseidon-fixerade. Vi gillade katastroffilmer över huvud taget, men särskilt denna. Förutom att vi jämt såg filmen ägnade vi oss också åt att leka Poseidon med alla våra gosedjur: då byggde vi en båt av stolar och filtar i brorsans säng, och lekte oss igenom hela filmens handling. Jag var tolv år då och egentligen för stor för att leka med gosedjur, kan man ju tycka, men leken var å andra sidan inte riktigt småbarnsaktig med tanke på att vi lät gosedjuren omkomma på olika ställen i fartyget, precis som karaktärerna gör i filmen. Jag minns att jag till och med gjorde en sorts schema som gick att snurra på, där vi för varje Poseidon-lek kunde titta på det rullande schemat och se vilka gosedjur som skulle dö på vilka ställen den här gången.

Så visst har ”SOS Poseidon” sin givna plats i mitt nostalgiska hjärta. Därför var det också väldigt roligt att se filmen igen nu, även om den knappast är något mästerverk.
Särskilt trevligt var det förstås att se den där kvarten som jag aldrig sett tidigare, de minuter som vi förlorade när mamma spolade tillbaka videobandet. Det är inte några väldigt viktiga minuter, men de ger vissa förklaringar och nyanser som jag och syskonen gick miste om på den tiden det begav sig. Exempelvis är det under de scenerna som huvudpersonen pastor Scott (spelad av Gene Hackman) håller sin radikala predikan, där man får förklarat hur han tänker och varför han agerar som han gör i resten av filmen. Man får också veta att Linda Rogo är en före detta prostituerad, vilket är lite intressant. (Om man har läst boken som ligger till grund för filmen kommer emellertid inte något av detta som en överraskning.) Att fartygets kapten hotas av rederiets representant att hålla högsta fart, vilket väl bidrar till att fartyget kapsejsar, är en annan detalj som ger filmen ett nytt perspektiv.
Och det är också under de förlorade minuterna som man får höra låten ”The Morning After”, som blev belönad med en Oscar (dessutom fick filmen en statyett för specialeffekterna).

Så även om min och syskonens Poseidon-passion bevisar att man inte behöver se en film i dess helhet för att kunna ta till sig den, så är det väl ändå allra bäst om man inte missar något.
Jag tror nog inte att jag har ”SOS Poseidon” bland mina allra främsta favoritfilmer, men jag uppskattar den fortfarande väldigt mycket ändå. Inte minst nu.
Som vuxen kan jag ju även tolka in vissa intresseväckande saker i filmen som jag inte tänkte på som barn – till exempel i den scen där några av människorna i balsalen väljer att börja klättra uppåt och ta sig ut, medan andra väljer att naivt stanna kvar och vänta tills hjälpen kommer (istället drunknar de tragiskt när vattnet börjar strömma in). Där går det ju att få in en viss himmels- och helvetessymbolik och resonemang om ”vikten att välja rätt väg”.

För övrigt måste jag också berätta att det där med det kvartslånga hacket orsakade att jag ett tag kraftigt missuppfattade nyårssången ”Auld Lang Syne”. Som jag redan nämnt ”började” filmen för mig precis där passagerarna håller på att sjunga den, men eftersom själva tolvslaget inträffade under den bortklippta kvarten, gick det inte upp för mig och syskonen att det var fråga om ett nyårsfirande. Därför associerade jag melodin ”Auld Lang Syne” till ”SOS Poseidon” och tänkte varje gång jag hörde den att ”jaha, det är den sången de sjunger på Poseidon”, ända tills jag slutligen (något år senare) förstod att det är en mycket välkänd sång som amerikaner och engelsmän alltid sjunger på nyår.
Ganska festligt.

fredag 17 oktober 2008

Det där vedervärdiga stället

Usch och fy... gårdagen var verkligen förskräcklig.
Jag befinner mig för närvarande hos mina svärföräldrar i norra Skåne, och det var igår som vi tog oss hit, på en tämligen strapatsrik resa. Det näst värsta med den bilturen var att Lydia kräktes i bilen, så att vi fick stanna i mörkret och regnrusket i den småländska urskogen (någonstans mellan Rydöbruk och Lidhult) och krångla med att byta pyjamas på tösen, gräva fram hushållspapper och tvättservetter, torka kräk överallt och stuva undan nedspydda föremål i plastpåsar – medan regnet öste ner och det ramlade ut nallar och andra prylar ur den överfulla bilen ner i kletiga vattenpölar varje gång man öppnade någon av bildörrarna.
Det var det näst värsta. Det värsta var att vi dessförinnan hade gjort uppehåll i Ullared.

Nej, nu ska jag väl kanske inte överdriva, det kanske var kräkincidenten som var värst trots allt. Men jag sticker inte under stol med att jag verkligen tycker väldigt illa om Ullared och det där beryktade lågprisvaruhuset Gekås, som många andra (företrädesvis damer) är så galna i.
Jag brukar faktiskt inte så ofta säga namnet Ullared – jag säger ”det där vedervärdiga stället”. Min fru är måttligt förtjust i detta mitt språkbruk, men jag tänker fortsätta använda det. Något ironiskt, men det ligger en del i det också.
När vi var där igår var det verkligen ett vedervärdigt ställe. Särskilt vid ett tillfälle inne på Gekås, då jag var ensam med de tre barnen (Jemima hade just då försvunnit på annat håll) och de höll på att illtjuta alla tre samtidigt, och jag skulle både försöka trösta dem och få dem att gå åt rätt håll, samtidigt som jag också skulle hålla i en stor rulle skarvsladd. Och se till att övriga kunder inte glodde för mycket på oss förstås. I sådana lägen behöver man ha betydligt fler än två händer, och det var i denna situation som jag tänkte tanken att ”detta är verkligen Ullared i ett nötskal”.
Att sitta uppflugen på en barstol på Röda Fikan och ge barnen mellanmål i form av varsin kletig banan, mitt i vimlet och larmet, är också Ullared för mig. Liksom dessa ideliga telefonsamtal mellan mig och hustrun: ”Jag är vid schampot nu. Var är du? Var är det nånstans? OK, jag kommer dit. (Flås.)”
Jag förknippar stället med stök, stress, svett, köer, trängsel, förlorade pengar samt en hysteri av sällan skådat slag. Det hjälper inte att det också finns avdelningar på det där varuhuset som jag är mer intresserad av att gå och titta på (som t.ex. skivavdelningen). Jag bryr mig inte om dem längre. Allt jag vill är att hålla ställningarna där inne så att inte kaos uppstår, klara av de inköp som behövs och sedan komma därifrån så fort som möjligt.

Det som jag emellertid kan göra, och också brukar göra, för att stå ut med besöken på det där vedervärdiga stället (och vi är där ibland eftersom det är så praktiskt att stanna till där på väg till Skåne) – det är att helt enkelt betrakta fenomenet Ullared med förundran. Bara observera och fascineras av hur folk beter sig när de rumsterar omkring på Gekås.
För egentligen är det helt sanslöst. Där kommer tusentals människor från när och fjärran, kör runt i sina bilar på den enorma parkeringsplatsen för att hitta något gynnsamt ställe att parkera på, går och tar en kundvagn eller flera, tågar in på varuhuset i en ändlös karavan (ja, ibland är ju kön så lång att den ringlar sig flera hundra meter utanför och kunderna släpps in lite i taget), jagar omkring där inne för att få tag på mängder av varor att fylla sina vagnar med, trängs med varandra där de navigerar fram med sina ekipage bland hyllorna och kassorna (egentligen skulle det behövas både trafikljus och tvåfiliga, enkelriktade gångar inne på Gekås) och pressar slutligen in det de hittar i sina bilar igen, upptravat i gula kassar. Alltihop gör dessa människor på exakt samma sätt, lika intensivt, lika målmedvetet, lika mekaniskt, lika rituellt. På sätt och vis är alltsammans kollektiv galenskap.
Inte ens IKEA kan överträffa Ullared i det här avseendet, för IKEA lockar inte till sig vallfärdande svenskar på ett så sanslöst sätt som Ullared gör. I Ullared kan man skåda en mänsklig mekanism som borde vara högintressant att studera vetenskapligt – för sociologer, antropologer, etnologer... ja, till och med för etologer. För om man nu anser att människan i själva verket är ett apliknande djur, då är detta djurs beteende på lågprisvaruhus minst lika anmärkningsvärt som de afrikanska surikaternas egendomliga vana att ställa upp sig på rad.

Jag är övertygad om att när den västerländska civilisationen har gått under, och om många hundra år studeras av historiker ur en annan framtida civilisation, då kommer Ullared att vara en oskattbar fyndplats. Framtidens vetenskapsmän kan då mycket väl rentav komma att uppfatta det som platsen för en religiös kult. I Ullared fanns det stora templet Gekås, där människorna hängivet dyrkade Mammon. De kom dit i talrika skaror, de offrade sina ekonomiska tillgångar till pengaguden, och i utbyte fick de alla de materiella ting som värdesattes så högt i deras kultur, det överflöd av ting som var det enda som kunde ge dem en känsla av lycka. Och offren i fråga gjordes till templets högaktade vestaler, de jungfrur som stod som förbindelse mellan människorna och guden – kassörskorna.

Ja, jag vet, kanske är jag lite väl cynisk nu... Jag har väl för övrigt inget att säga, för jag åker ju till Ullared, jag som alla andra, och faller in i samma mönster (eftersom det trots allt finns en del användbara saker att köpa där) fastän jag egentligen ogillar platsen i fråga.
Men nog skulle man kunna betrakta företeelsen Ullared på det här sättet.
Nu behöver vi väl i alla fall inte åka till det där vedervärdiga stället på ett tag igen.

torsdag 9 oktober 2008

Okej, okej, det var en bluff!

Ja, den där kristna sajten jag skrev om i mitt förra inlägg alltså. Det är tydligen en bluffsajt och Svensk-Finska Församlingen i Sundsvall finns inte.
Och jag erkänner, jag gick på det... riktigt ordentligt.
Men jag måste säga att det var en väldigt skickligt gjord bluffsajt, den ser trovärdig ut fast den är extrem. Precis på gränsen för vad man kan tänka sig att vissa fanatiska människor faktiskt tycker, innan man börjar misstänka att det är fejkat. (Jag har sett liknande åsikter förut som varit på riktigt.)
Hade nog fortfarande varit övertygad om att hemsidan var äkta, om jag inte hade tittat lite mer på den och blivit misstänksam vid åsynen av ett par detaljer som var lite i mastigaste laget.
Nåja, det var rätt skönt ändå att det visade sig vara på detta viset. Synd bara att jag nu har skrivit ett helt blogginlägg om detta mer eller mindre i onödan. Nu får jag ju skämmas för att jag lät lura mig.
Så går det när man slår upp för mycket på Wikipedia och Google!

onsdag 8 oktober 2008

Djävulsdyrkare och vegetarianer

Häromdagen fick jag för mig att börja googla och titta på Wikipedia för att få reda på om det finns något belägg för påståendet att The Eagles låt ”Hotel California” är satanistisk, och om det verkligen är Satanskyrkans överstepräst Anton LaVey som skymtar i ett fönster i hotellobbyn på inneromslaget till ”Hotel California”-albumet. (Det är det inte.)
Ja, jag är sådan, jag kommer ofta på saker som jag är nyfiken på och springer genast iväg och slår upp dem. Förr gjorde jag det i Nationalencyklopedin, numera mest på Wikipedia.
Hur som helst så fortsatte jag att googla mer på ämnet igår, företrädesvis för att hitta uppgifter på svenska om saken, och då råkade jag hitta en hemsida från något konstigt kristet samfund, där det stod en del om satanism i rockmusik och om satanistiska baklängesbudskap. Med vissa faktafel, ska tilläggas. Men det som verkligen fick mig att först spärra upp ögonen, och sedan skratta, var att min eviga favoritgrupp ABBA fanns med som exempel!

Ja, det är faktiskt sant. Enligt den där sajten (ja, ni kan ju själva titta på den här) så finns det ett baklängesbudskap i ”Dancing Queen”. Spelar man den låten baklänges ska man tydligen kunna höra orden ”Trotsa Gud, dyrka djävulen”.
Låter ju helt sinnessjukt... ABBA satanister?!?!? Jag trodde självklart inte ett ögonblick på detta, men försökte ändå leta vidare på nätet för att se var församlingen bakom sajten hade fått sina vansinniga uppgifter ifrån. Hittade ingenting, men fann däremot en ljudfil som faktiskt innehöll hela ”Dancing Queen” baklänges (vad nu någon kan ha för glädje av en sådan version?). Jag lyssnade på den, och konstaterade mycket riktigt att det inte finns något som helst baklängesbudskap där. Ärligt talat har jag svårt att fatta hur någon med ens den allra vildaste fantasi kan få för sig att det sägs något om djävulen i den ljudkakafonin. (Lyssna på den här.)
Så det där samfundet som driver hemsidan är verkligen ute och cyklar. Jag skulle gärna vilja veta källan till deras påstående... har de suttit och lyssnat på varenda ABBA-låt baklänges tills de tyckte att de uppfattade något skumt (och har de i så fall inget bättre att syssla med om dagarna?), eller har de bara nåtts av ett rykte? Varifrån då?

De verkade ganska överspända också i övrigt, och beskyllde även artister som Madonna för att köra med satanistiska baklängesbudskap, plus att de i samma artikel hade en lista över grupper som man tydligen ska förbjuda sina barn att lyssna på. Vidare stod det om att de nyligen hade förstört en massa "konfiskerade skivor", och kunde känna att Guds Ande var närvarande när skivorna brann upp.
Visst, jag ska väl inte håna mina trosfränder, de verkade ju kristna i traditionell mening på samma sätt som jag, lite överdrivet fanatiska bara. Träffar jag dem någon gång ska jag förstås också försöka bemöta deras trosuppfattning med respekt och inte spela ”Dancing Queen” i deras närvaro, om de nu tycker den är så hemsk.
Men det var ändå lite smått tragikomiskt att besöka deras sajt – man kunde där till exempel göra ett test för att se hur stark tro man har, vilket jag tyckte verkade rätt osmakligt. Fick mig också ett gott skratt åt ett annat ställe i den där artikeln om satanism, där det stod om ”den ökände djävulsdyrkaren och vegetarianen Aleister Crowley”. Oj då! Crowley var alltså inte bara djävulsdyrkare, han var VEGETARIAN också! Kristna, tag er i akt!

Efter besöket på den där kraftigt överdrivna och felinformerade sajten börjar jag tvivla på om det finns något sådant som skumma baklängesbudskap i musik över huvud taget. Det kanske bara är en enda stor konspirationsteori, startad av kristna som inbillat sig saker?
Det mest beryktade exemplet på satanistiskt baklängesbudskap är förstås Led Zeppelins ”Stairway To Heaven”, som har en näst intill kristen text om man lyssnar framlänges, men som enligt många källor innehåller en hyllning till Satan om man drar LP-skivan i motsatt riktning under pickupen. Jag har själv hört sekvensen i fråga... tror jag. För tio år sedan fick jag nämligen tillfälle att testa, jag hade både ett exemplar av LP:n och en grammofon till hands, och nog tyckte jag när jag gjorde experimentet att jag hörde orden ”There’s no escaping it – it’s my sweet Satan”. Eller gjorde jag verkligen det? Jag visste ju precis vad det var jag skulle lyssna efter och på vilket ställe i låten jag skulle lyssna efter det. Jag kanske bara hörde det jag väntade mig att höra?
Uppgiften om detta hemliga budskap blir dessutom betydligt mindre trolig med tanke på att det finns många högst olika bud om exakt vilka ord det är som sägs där i Led Zeppelins baklänges-mischmasch. Det enda alla verkar vara överens om är att man hör namnet Satan. Hmm... det måste ju betyda att det inte går att höra särskilt noga, och då kanske det är så att det över huvud taget inte finns något där att höra.

Jag behöver kanske inte bry mig om det här över huvud taget. Jag har ju ändå den inställningen att jag lyssnar på musik i första hand för den klingande musikens skull, inte för texterna. I synnerhet inte om eventuella dåliga texter bara hörs baklänges.
Så jag kan lyssna på både Led Zeppelin, The Eagles, Madonna och ABBA med gott samvete.
Å andra sidan gillar jag ju att slå upp saker... jag tror jag ska googla lite mer och ta reda på om Led Zeppelin själva har kommenterat det där ryktet om ”Stairway To Heaven” någon gång!

tisdag 7 oktober 2008

Förskräckringskassan

Nu har det gått nästan en vecka sedan jag började jobba igen efter operationen, och jag har vid det här laget ökat på till halvtid.
Ja, för den som inte vet så blev jag ju opererad i september, för en cysta som satt ungefär där rumpan börjar (brukar föredra att säga ryggslutet, eftersom det låter lite finare...). Jag har blivit bättre och bättre sedan dess, men jag kan fortfarande inte sitta vid datorn så mycket som åtta timmar om dagen, jag får ta ”rehabiliteringen” i min egen takt. Att jag bara jobbar hemifrån gör ju detta ganska okomplicerat.
Det lite lustiga är att jag sedan snart två veckor tillbaka har varit sjukskriven på det här sättet, först på heltid och sedan nu på deltid, utan att ha fått något läkarintyg på det. Jag väntar fortfarande på att det intyget ska komma, och det tar tid eftersom kirurgen som opererade mig tydligen har varit bortrest och lite sådant. Så egentligen har jag inte rätt att avstå från jobbet. Allt jag kan stödja mig på just nu är det som kirurgen sade muntligt till mig på operationsdagen, d.v.s. att jag efter den första veckan skulle få känna efter själv hur mycket jag kan jobba och komma tillbaka gradvis under tiden därefter. Jag hoppas verkligen att jag får detta på papper till slut också... annars ligger jag risigt till.
Arbetsgivaren verkar i och för sig ta det med ro och kommer nog att godkänna ledigheten, men det finns ju också den där inrättningen som jag verkligen tycker är otrevlig – Försäkringskassan. Kommer de att godkänna min sjukskrivning, ens när (om) de får läkarintyget?

Förr i tiden tyckte jag att Försäkringskassan var något väldigt positivt. Min mamma jobbade där som handläggare under ett antal år, jag minns att hon förklarade för mig vad Försäkringskassan var för något när jag var nio år och hon började där, och då tyckte jag ju att det lät som något väldigt bra. Ett ställe där man får pengar om man blir sjuk eller får barn och därför inte kan jobba... toppen!
Och mamma verkade ju trivas där, och det såg trevligt ut de gånger jag var och hälsade på henne på jobbet, och mamma pratade hela tiden om ”Kassan” kort och gott, en benämning som sedan hela familjen började använda. Ibland klagade min mor förstås lite på sin avdelningschef, men det var också det enda. Kassan framstod som något tryggt och familjärt. Ännu i början av 2000-talet var jag ganska vänligt inställd till dem, för de gav mig ju bostadsbidrag utan större krångel när jag bodde i dyr studentlya i Göteborg.
Sedan dess har det hänt saker. På senare år har jag lagt av med att säga bara Kassan, nu kallar jag dem för Försäkringskassan igen, och det är ingen slump för de har kommit att kännas allt mindre vänliga och mer otrevliga. De skärpta reglerna har gjort sitt till... det där med att läkarintyget ingalunda innebär sjukskrivning och att ”min förmåga att arbeta avgör”.

Första gången som den vänliga Kassan blev till den hotfulla Försäkringskassan var när de plötsligt krävde tillbaka bostadsbidrag som Jemima och jag fått för mycket av, 2002-03 någon gång. Men det som verkligen gjorde att jag drabbades av ren och skär fobi för dem, det var när jag hade depression för tre år sedan och de först antydde att jag kanske inte skulle få någon sjukpenning. Jag hade jobbat som lärare på högstadiet och blivit helt knäckt av detta (man kan få nervsammanbrott för mindre) och fick ont i magen vid blotta tanken på att behöva ställa mig i katedern igen... och så ringer då Försäkringskassan och börjar korsförhöra mig om exakt varför jag inte kan jobba och är uppenbarligen inte så nöjda med svaret utan säger att nej, det är inte säkert att du får några pengar. Efter det telefonsamtalet var jag så ifrån mig att hustrun ringde till Försäkringskassan och skällde ut dem för att de inte kunde uppträda lite mer hänsynsfullt mot en person som just fått depression.
Nåja, det ordnade sig i alla fall den gången och jag fick pengar, men sedan dess har jag hyst inte bara motvilja utan också skräck för Försäkringskassan – eller Förskräckringskassan, som man kanske också skulle kunna säga. Trots att de faktiskt har gett mig pengar och hjälpt mig flera gånger i olika lägen, och jag alltså inte borde vara så otacksam, ogillar jag skarpt deras hotfulla inställning, deras principer och övernitiska uppträdande. Är jag beroende av Försäkringskassan innebär det dessutom att jag blir tillfälligt ruinerad, på grund av deras långsamma handläggningstider i kombination med allt annat byråkratiskt krångel med sjukintyg och sådant.
Jag vill verkligen inte ha något med dem att göra om jag kan slippa!
Det är också därför som jag nu, efter operationen, försöker att komma tillbaka upp i heltid så snabbt som möjligt. Om Försäkringskassan hade framstått som lite snällare i mina ögon hade jag kanske tagit det lugnare, för att skona min bakdel (för det kan ju hända att såret spricker upp om jag anstränger mig för mycket på min stol). Nu gör jag inte det utan jobbar så mycket som faktiskt är genomförbart, för Försäkringskassan kommer tyvärr att bli inblandad och jag måste visa lite god vilja inför dem. Jag vill inte behöva bli misstänkliggjord av dem igen. Och om de nekar mig sjukpenning vill jag se till att det i alla fall inte blir så förfärligt mycket timersättning som går förlorad.

Kanske är det just detta beteende från min sida som Försäkringskassan, och deras uppdragsgivare staten, vill se. Det är kanske verkligen meningen att de ska skrämma folk att vara produktiva. (Uppenbarligen är de villiga att ta risken att människor börjar jobba för tidigt och därmed blir ännu sjukare.)
Visst är det tragiskt... att en inrättning som ursprungligen var till för att hjälpa medborgarna nu snarare ger medborgarna mardrömmar, och lägger ytterligare bördor och hot på dem som redan är sjuka så det räcker!
Att förändringen genomfördes under sossarnas tid vid makten och inte under borgarnas är på sätt och vis ännu mer anmärkningsvärt, för övrigt.
Jag vet ärligt talat inte vad mamma hade tyckt om att jobba på ”Kassan” om hon hade gjort det nu för tiden. Känner på mig att hon inte hade gillat det.

Själv väntar jag nu nervöst på mitt läkarintyg som aldrig kommer (dyker det inte upp i morgon heller får jag nog försöka, med betoning på försöka, ringa till sjukhuset ytterligare en gång och höra efter). När det väl kommer ska jag skicka det till Försäkringskassan och hoppas på att de godtar det, och att de inte börjar krångla bara för att det kommer två veckor för sent.
Sedan ger de mig väl kanske pengar. Men dröja lär det ju göra. Får hoppas på att vi klarar oss på en kraftigt decimerad månadsinkomst fram till dess.
Byråkrati är förfärligt.

måndag 6 oktober 2008

Mammor som manipulerar bort pappor

Häromdagen kom det senaste numret av Vi Föräldrar, och jag kastade mig genast över det.
Eller nja. Kanske inte riktigt så, jag brukar inte läsa igenom hela tidningen det första jag gör, så fanatisk förälder är jag inte. Men jag tittar alltid på rubrikerna på framsidan, och om det är någon som ser särskilt intressant ut bläddrar jag upp den artikeln ganska omedelbart.
Så gjorde jag nu med en ganska tragisk artikel. Den handlade om en pappa som haft stora problem med att få träffa sitt barn över huvud taget, att mamman motarbetade detta och flyttade till annan ort med barnet utan hans vetskap, att hon kom med falska anklagelser om att han varit våldsam så att han fick besöksförbud, att hon struntade i att dyka upp med barnet vid många av de umgängestillfällen som faktiskt fanns schemalagda.
Jag tycker det är så hemskt deprimerande med sådana historier, och jag har hört några stycken vid det här laget. Som pappa lider jag verkligen med de här stackars fäderna som av sina mer eller mindre hysteriska ex förbjuds att ha kontakt med sina egna barn. Jag kan mycket väl föreställa mig hur det känns för dem.

Nu är jag förstås medveten om att det också finns många pappor som är riktiga rötägg, många fall av kvinnomisshandel, där det är mer befogat med besöksförbud och andra drastiska åtgärder. Jag behövde bara titta lite till i Vi Föräldrar för att hitta sådana exempel också, jag har hört om mindre trevliga pappor även i min egen bekantskapskrets, och i de fallen sympatiserar jag självklart med kvinnorna i konflikterna.
Men det är inte detta jag vill rikta in mig på i detta blogginlägg. Jag skriver gärna om mäns våld mot kvinnor också någon gång, men inte nu! Det finns nämligen också bevisligen exempel på pappor som behandlas orättvist. Ett par separerar, kvinnan i förhållandet får det mesta av vårdnaden om barnen, och går sedan in för att arbeta bort mannen från barnens liv så mycket som möjligt samtidigt som han själv inget högre önskar än att få vara med dem.

Kanske är detta lite av feminismens baksida? Så länge ett par håller ihop pratas det så vackert om att det ska vara jämställt och att båda föräldrarna ska ta lika mycket ansvar för barnen. Men när paret går skilda vägar, då verkar många tycka att det ändå trots allt är kvinnan som ska ha den mesta kontakten med barnen. Då är mannen plötsligt inte värd ett ruttet lingon... eller jo förresten, han är värd de pengar han får betala i underhåll, för på det sättet ska han minsann ta ansvar fortfarande! I övrigt blir han reducerad till en obehaglig typ, i värsta fall en kvinnomisshandlare. (Detta är en lite intressant effekt av feminismens lite motsägelsefulla uppfattning att män och kvinnor är lika samtidigt som män är våldsbenägna mot kvinnor.)
Tydligen är vissa mammor så fruktansvärt angelägna om att få börja om från början med sig och sina barn, att de helt förnekar det som hänt tidigare. Det finns ingen plats för någon föredetting i deras välordnade liv, även om han råkar vara barnens pappa. Han ska bara bort. Väck. Med vilka medel som helst. Några lögner om misshandel duger bra. De förstående kvinnojourerna hjälper gärna till (som i det där fallet i Tranås ni vet).
Om det sedan kommer in någon ny man i kvinnans liv kan det bli ännu värre – då kan det säkerligen finnas mammor som börjar försöka hjärntvätta barnen till att det är den nye mannen som är deras pappa... ungefär som den där groupie-mamman i filmen ”Känd från TV”, som säger att ”Han är inte din pappa längre. Du ska få en ny pappa”.

Det som gör allt detta lite extra kusligt, om man föreställer sig framtiden, är de förslag som väckts på senare år om att föräldraskapet ska omdefinieras. Att det inte ska vara de biologiska föräldrarna som räknas som föräldrar, utan de ”reella” föräldrarna (eller vad det nu hette, något i den stilen var det), alltså de som är vårdnadshavarna i praktiken. Biologiskt ursprung ska tydligen inte längre spela någon som helst roll.
Idén har förstås främst uppstått med tanke på de samkönade par som har barn, att de ska få räknas som fullvärdiga föräldrar båda två, men en av nackdelarna med det är att om det genomförs blir ju föräldraskap något högst relativt. Då kan det gå att ändra föräldrar lite hipp som happ för vilket barn som helst utifrån vilka som är de ”reella” föräldrarna, och i konflikter mellan separerade par kan följden bli ödesdiger – då kan ju någon av parterna lyckas utverka att den andra parten blir fråntagen inte bara vårdnad och umgängesrätt utan också föräldraskap över huvud taget!
Rätta mig gärna om jag har fel, men det är det intryck jag har fått.

Jag gillar verkligen inte tanken på att en pappa (eller mamma för den delen) ska kunna vara utbytbar, att någon av föräldrarna ska gå att förvisa ur bilden och omintetgöra. Tycker att alla människor har rätt till en biologisk mamma och pappa – åtminstone rätt att få ta reda på vilka de är och ta kontakt om det går. Har man inte alltid rätt till sitt ursprung?
Visst kan det vara väldigt otrevligt med en skilsmässoaffär och visst kan man vilja klippa alla band, men har man fått gemensamma barn får man helt enkelt finna sig i att det är omöjligt. Barn som man har tillsammans gör att man alltid kommer att ha ett visst band till varandra, mer än man har genom ett äktenskap. (Det är därför jag också anser att det är så knasigt att folk inte vill gifta sig ”för att de inte vill binda sig” samtidigt som de inte alls tvekar att skaffa barn ihop!)
En normalt funtad mamma vill alltid ha kontakt med sitt barn. En normalt funtad pappa vill också det. Det får såväl mamma som pappa acceptera, och alltså vara beredda på att göra vissa eftergifter om det kommer till något så tråkigt som vårdnads- och umgängestvister. Inte uppträda så barnsligt och själviskt och manipulerande och diskriminerande som vissa verkar göra.
Och som sagt, kanske behöver mammorna tänka till lite extra på detta.