måndag 24 november 2008

Vad har hänt med mitt bokläsande egentligen?

För länge sedan var jag en bokslukare. I synnerhet på mellanstadiet, då lånade jag hem floder av böcker som jag plöjde igenom utan att någonsin tröttna. Och även genom hela tonåren och en bit upp i studentåren läste jag ganska flitigt. Hade till och med en bokjournal ett tag, där jag skrev små recensioner av de böcker jag läste. Det kunde bli uppemot trettio om året, bortsett från dem som jag läste om (och det var också en hel del).
Numera läser jag nästan ingenting. Sorgligt men sant. Jemima har jämt och ständigt en bok i högsta hugg, och blir helt rastlös och desperat om hon inte har något att läsa för tillfället. Själv är jag nere i ett så lågt antal böcker per år att de går att räkna på ena handens fingrar. De enda floder man kan tala om nu för tiden när det gäller mitt läsande, är de floder som mamma bibliotekarien skulle gråta om hon kunde se hur lite jag läser. Hon som alltid tyckte att läsning är något av det viktigaste i världen.

Så vad beror det nu på att jag nästan inte alls läser längre?
Den bortförklaring jag brukar komma med är att jag måste koncentrera mig när jag läser, att jag inte som Jemima kan plocka upp min bok när som helst och var som helst och läsa några rader mellan varven samtidigt som jag gör något annat. Jag måste ha en någorlunda lång stund och samla mig så att jag kan läsa ordentligt. Och eftersom jag har så mycket att göra jämt så får jag sällan tillfälle att samla mig.
Visst, det där kan man kanske inbilla sig. Men det stämmer inte, har jag insett nu.
Se bara på Harry Potter. Där behöver jag då inte några särskilt koncentrerade tillfällen för att läsa, för varje gång det har kommit en ny Harry Potter-bok har jag kastat mig över den och inte låtit något hindra mig från att läsa i tid och otid. Det märktes särskilt när den sista boken i serien kom för snart ett år sedan. Jag var ju bara tvungen att få veta hur det skulle gå och på vilket sätt alla trådarna från de sex tidigare böckerna skulle knytas ihop till slut.
Fram tills nu trodde jag att Harry Potter bara var ett undantag från regeln, men så är nog inte fallet. Det handlar helt enkelt om motivation. Om jag bara har en bok i min hand som jag verkligen är intresserad av, då slukar jag den. Precis som förr i världen. Det gäller för Harry Potter, men det gäller för andra böcker också.

Just nu läser jag en bok där motivationen faktiskt har infunnit sig, nämligen den särpräglade hårdkokta deckaren ”Snabba cash” av Jens Lapidus. Jag lånade den redan för två månader sedan av min kompis Christian, som rekommenderade den starkt, och jag började läsa lite grann, men motivationen dök inte upp just då. Boken verkade i och för sig intressant, men inte tillräckligt för att jag skulle ge mig in i den på allvar, och så blev den liggande.
Tills nu häromdagen, då jag läste några sidor till och plötsligt blev helt fast. Jättebra bok, verkligen. Jag tänker kila iväg och plocka upp den igen och läsa vidare så fort jag skrivit färdigt det här inlägget.

Det känns förstås lite fånigt att det ska vara så svårt för mig att få fram den rätta motivationen, och att jag läser jättelite bara för den sakens skull. Det kan också bli pinsamt om jag försöker läsa en bok som någon annan tipsat om, men inte får motivation och därför behöver lååång tid för att komma igenom den. Svårt att förklara för den som tipsade varför man inte läser den där boken som är så bra…
Exempel: i teorin håller jag just nu (förutom att jag läser Lapidus bok) på att ta mig igenom Alexander McCall-Smiths serie om Mma Ramotswe, men där går det i sanning trögt. Jag fattar inte varför… böckerna är ju inte alls dåliga, tvärtom är de på många sätt roande och härliga med sina genuina Botswanamiljöer.
Likadant är det med en av Jemimas favoriter, den komiske fantasyförfattaren Terry Pratchett. Han skriver riktigt bra, men man kan inte precis säga att jag har sträckläst någon av hans böcker.

Kanske är det fråga om att få de rätta energikickarna. För det mesta är jag för trött och håglös för att engagera mig i en bok… och så har jag någon dum känsla av att jag borde använda min tid till något mer konstruktivt än att läsa böcker. (Nu vrider sig mamma flera varv i graven.)
Därför kommer motivationen bara vid enstaka tillfällen. När jag är uppriktigt intresserad och helt kan slappna av och inte känner tvånget att jag måste läsa en viss bok och tycka att den är bra, och ingen har ifrågasatt varför jag läser just den där boken som är så dålig.

Medan jag väntar på motivationen slöläser jag. Det är mina läsvanor i ett nötskal nu för tiden. Jag läser tidningar, och jag går omkring bland bokhyllorna och drar ut en och annan bok… oftast någon som jag redan läst, för att jag bara vill kolla något i den som jag glömt bort, men det kan också vara någon bok som jag inte läst och som ser intressant ut, och som jag bara småbläddrar i. Eller så tittar jag i uppslagsverk förstås. Sådant kan man göra även utan motivation, koncentration och energi. Det är väl därför.
Min svägerska Johanna har vänligt pikat mig för att jag går och drar ut diverse böcker ur hyllorna hela tiden och läser lite här och lite där på stående fot. Och sist Jemima och jag såg filmen ”Dansar med vargar” var vi överens om att om jag var siouxindian, så skulle mitt namn vara Bläddrar-i-böcker.
Tja, det är väl bättre att läsa på det sättet än att inte läsa något alls.
Men jag skulle ändå önska att jag kunde ta mig i kragen någon gång, komma igång på allvar och läsa igen, frambringa motivation för varje bok, och bli bokslukare på nytt.
Det skulle nog inte vara så mycket mer tid som gick förlorad än vad som är fallet nu. Slöläsande är också lite slöseri med tid.
Nu ska jag gå och fortsätta med ”Snabba cash”.

söndag 23 november 2008

Är det farligt att svälja tuggummi?

En av mina vanor, eller snarare ovanor, är att väldigt ofta gå omkring med ett tuggummi i munnen. Jag ser till att nästan alltid ha ett paket i fickan, och stoppar i ett nytt tuggummi varje gång behovet kommer att ha något att tugga på.
För att vara exakt så var det år 1993 jag började med detta, och anledningen var lite komisk… jag skulle precis åka på konfirmationsläger, och tänkte att om det nu blir tillfälle till romans med någon av tjejerna på lägret så måste man ju se till att man har bra andedräkt. Därför satte jag igång att tugga Toy hela tiden, och det blev omedelbart min gimmick.
Någon lägerromans blev det aldrig, men jag fortsatte med tuggummina av bara farten även efter lägret, och på det sättet har det alltså rullat på. Märket har varierat – jag gick så småningom över från Toy till V6, därifrån till Extra och sedan vidare till Stimorol – men jag har hela tiden tuggat helt automatiskt och rutinmässigt. Även nu för tiden, trots att jag nu har mitt på det torra vad gäller äktenskap och alltså kanske inte behöver bekymra mig mycket om andedräkten.
Jag vågar inte tänka på hur mycket pengar jag sammanlagt måste ha lagt ut på tuggummin under femton års tid!

Nackdelen med mitt vanemässiga tuggande är att jag efter en stund helt glömmer bort att jag har tuggummi i munnen, och då kan det bli kvar där ganska länge och helt tappa smaken. Utan att jag tänker på det.
Sedan har vi ju det där med att man måste göra av tuggummit någonstans, när man väl börjar inse att det är färdigtuggat. Vad ska man då göra med det?
Ja, självklart slänger jag det ju i en papperskorg eller i toan om jag får tillfälle, men ibland finns det inget sådant ställe tillgängligt. Då har det ibland hänt att jag kastat tuggummit i naturen, och därmed säkerligen orsakat trubbel för en och annan kaxig myra (som i visan av Stefan Demert). Men om jag är inomhus, till exempel vid ett middagsbord, har jag ibland inget annat val än att diskret svälja det.
Detta är något som min hustru nästan hysteriskt har försökt få mig att låta bli ända sedan vi träffades. Hon tycker att det inte bara är äckligt att svälja tuggummin, utan det kan säkert vara farligt också. ”Tuggummi är ju plast! Det bryts inte ner! Det är inte alls bra för magen att svälja tuggummi!”
Så jag försöker låta bli, men ibland slinker det som sagt ner ett och annat Stimorol i magen ändå.

Fast tänk om Jemima har rätt? Om det verkligen är livsfarligt att svälja dem? Tuggummina kanske inte alls tas om hand av matspjälkningsapparaten... de kanske klibbar ihop sig till en enda stor beläggning som sätter sig fast på magsäckens innerväggar, eller något sådant. Det låter ju inte så trevligt.
Jag kan föreställa mig hur jag plötsligt oförklarligt avlider och blir obducerad, och hur obducenten bistert säger ”Jaha, här har vi bestämt dödsorsaken” och lyfter upp min dallrande magsäck och visar sina assistenter hur ett lager av femton års svalda tuggummin har satt hela magfunktionen ur spel.

Nej, ärligt talat, vid närmare eftertanke tror jag inte på detta. Om det på något sätt var ödesdigert att svälja tuggummi skulle det väl stå varningstexter på paketen? Och om det hade inträffat fall av ”tuggummiförgiftning” borde man väl ändå ha hört talas om det? Jag kan ju knappast vara ensam om att svälja dem.
Dessutom tror jag faktiskt att tuggummin är nedbrytbara, även om det kanske tar längre tid. Vid de tillfällen då jag glömt bort mig och haft ett och samma tuggummi i munnen väldigt länge (som Violetta Fagervy i ”Kalle och chokladfabriken”) har jag konstaterat att det blivit väldigt löst och sladdrigt, börjat lösa upp sig i mindre delar och helt uppenbart krympt också. Och då är det ändå bara saliven som orsakar detta. Jag kan inte tänka mig annat än att de frätande magsyrorna löser upp tuggummit ordentligt och ser till att det försvinner. Slutsatsen är alltså att det är ofarligt att svälja mina Stimorol, men jag behöver ju ändå inte göra det i onödan förstås. En papperskorg är ju alltid bäst.

Ursäkta om jag med detta inlägg har upprört en och annan känslig mage.

onsdag 19 november 2008

Kändisar jag känner - eller också inte

En gång i tiden, i mitten av 90-talet närmare bestämt, var det en liten kille som brukade komma och leka med min lillebror. De var väl kanske sex-sju år gamla då eller något. Han bodde i ett av de närmaste husen i grannskapet där i Landsbro, och var på besök hos oss rätt ofta under en period.
Numera har den där lille killen blivit berömd, eller är i alla fall på god väg. I likhet med många andra killar från Landsbro spelar han ishockey, och han är så pass bra att han nu för tiden är ordinarie i Frölundas A-lag i elitserien och är draftad av Ottawa Senators i NHL.
Väldigt festligt, att det har gått så bra för just den grabben som jag inte minns som något annat än en liten knatte.

Det här är ett exempel på när jag ”känner en kändis”. Inte för att jag nu är ute efter att skryta eller så – jag känner i själva verket inte alls den här killen och försöker inte sola mig i någon stjärnglans. Jag tycker bara att det som sagt är roligt när man konstaterar att just folk som man faktiskt har träffat blir framgångsrika.
Jag har några fler exempel som jag tänkte räkna upp. Och för att det verkligen inte ska framstå som att jag skryter, tänker jag inte nämna några namn. Om någon som läser detta gillar att klura på saker så kan ju den personen försöka räkna ut vilka kändisar det gäller. Eller mja, i de flesta fall är det väl B- och C-kändisar. Men ändå.

Vi kan ju fortsätta i sportens värld. Där finns ju en del före detta klasskompisar och andra skolkamrater som blivit hyfsat duktiga på i synnerhet hockey och bandy, som spelas i Landsbro och Vetlanda där jag gick i skolan. Alla dem behöver jag så klart inte nämna. Men den mest framgångsrike är den ishockeyspelare från Landsbro som redan gått ett steg längre än brorsans kompis – han spelar i Detroit Red Wings och vann ett Stanley Cup-guld nu i år. Han gick en klass under mig i skolan och är kusin till en av mina gamla Landsbrovänner. Jag har egentligen aldrig känt honom mer än till namnet, men jag höll en stark tumme för Red Wings under slutspelet i våras just för att han var med och spelade.

En annan sportprofil som jag haft att göra med, på ett helt annat håll, är en talangfull simmerska från Stenungsund, numera tävlande för Väsby SS. Hon ingick i en spanskgrupp som jag var lärare för under vårterminen 2002, och jag minns att hon frågade mig vad simma hette på spanska (nadar) när hon skulle skriva om vad hon gjorde på sin fritid... Hon var med i OS i Peking, men utan att ta medalj.

Vidare till politik, för nästa ”kändis” som jag en gång har känt är en kvinnlig politiker som bland annat har gjort sig känd för att vilja bojkotta just Peking-OS. Hon är ordförande i ett av de stora partiernas ungdomsförbund. Jag träffade henne ett antal gånger för cirka åtta år sedan, då hon var med i samma kyrkokör som jag i Buråskyrkan i Göteborg. Och om sanningen ska fram så tyckte jag att hon var ganska snygg. (Fast senare samma år träffade jag Jemima och hon är snyggare.)

Nu tar vi steget över till skådespeleri, och det är egentligen där jag har allra störst anledning att säga att jag känner en kändis. Det finns nämligen en skådespelare som bl.a. har firat stora komiska triumfer i ungdomsprogrammet ”Raggadish”, och förutom detta har han synts till i TV-serier som ”De drabbade” och ”Oskyldigt dömd”.
Den killen är en gammal god vän till mig – faktum är att ett tag på 90-talet var han bland de allra bästa. Han och jag konfirmerades tillsammans på Hjelmseryd 1993 och upplevde en tågluff i varandras sällskap. Efter det verkar det ju onekligen ha gått bra för honom. Just nu ser jag honom nästan varenda dag på TV, eftersom han spelar en av de två klantiga tjuvarna i barnprogrammet ”Tjuv och tjuv”, som mina barn älskar. Det känns faktiskt väldigt roligt och nästan högtidligt att de sitter och tittar på min gamle polare på TV. Även om snubbelkomiken i programmet är betydligt mer i barnens smak än min.

”Tjuv och tjuv” är dessutom betydelsefullt på det sättet att den jazzaktiga musiken till det programmet har gjorts av en annan gammal konfirmationskompis till mig. (Han och skådespelaren har känt varandra hela livet, så det är väl inte så förvånande att de bidrar till samma produktion på det här sättet.) Den kompisen är en erkänt duktig musiker; jag vet inte vad han mer har på sin meritlista, men en sak vet jag och det är att han medverkar som både studiomusiker och körsångare på det första albumet med en viss superpopulär svensk glamrockgrupp. Som vann melodifestivalen 2007. Den gruppen och mina båda ”berömda” konfirmationskompisar kommer alla från samma småländska stad.
Och vad gäller den gruppen, så känner jag inte dem. Har inte träffat dem någon gång. Men jag har ytterligare en koppling till dem, för deras andra album är tillägnat en man som de kände och som omkom i en bilolycka år 2000. Honom kände jag också lite – han var en flitig besökare på Hjelmserydsstiftelsen. (Just det, samma ställe där jag, skådespelaren och musikern är konfirmerade.)

Jaha, det här är väl allt jag har att komma med när det gäller kändiskontakter. Kanske är det tillräckligt för att kvalificera mig till ”Jag mötte Lassie”, föreningen för fåniga meriter. Alla mina meriter går lite i samma stil som ”Min hund har kissat i samma buske som Joey Tempest”.
Nej, som sagt, detta är inget jag på allvar stoltserar med.
Det är bara ett antal fall där jag blir road och förtjust och tänker ”ja men den där personen har jag ju träffat!”

måndag 17 november 2008

Utmaning!

Nu har jag blivit utmanad igen, med ett antal frågor om ”första gången jag…”. Lite småintressant att svara på faktiskt. Utmaningen kommer även denna gång från Miriam.

Första gången jag…

… åt tacos har jag inte en aning om, men det måste ha varit i 14-15-årsåldern någon gång. Dessförinnan hade väl inte det slagit igenom riktigt.

… körde bil var när jag var 17 och farfar föreslog att jag kunde få pröva att köra hans bil lite grann på den stora tomten i Trånshult (sommarstugan). Jag hade inget ”lämp” och hade egentligen ingen tanke på att skaffa det heller, men gick med på att vara lite olaglig. Det jag minns av den bilturen var att farfar satt bredvid och hela tiden instruerade ”Kôpplingen i bôtten! Kôpplingen i bôtten!” och så ett och annat ”Ooooutch!” när jag höll på att ramma lyktstolpen på uppfarten.

… sov i tält måste jag ha varit fyra-fem eller något. Jag har ett vagt minne av att jag övernattade någonstans på en ö i en sjö i Småland, med pappa och min farbror. Vi hade med oss matsäcksmackor med makrill i tomatsås, så då fick jag smak för det smörgåspålägget.

… drack alkohol beror väl på hur starkt det ska vara för att räknas som det. Om även en svag alkoholhalt duger så var jag tio. Då drack jag lättöl på en kyrklunch, eftersom jag gärna ville framstå som vuxen och mogen och förståndig inför alla tanter och farbröder. Av samma anledning tvingade jag i mig kaffe efter maten.
(Nattvardsvin drack jag förstås betydligt tidigare, men det räknas väl inte.)

… fick ett jobb var när jag sommarjobbade några veckor på kyrkogården. Året var 1996 och jag var arton. Men den första riktiga anställningen, som inte var sommarjobb eller volontärjobb, lät vänta på sig till 2002 då jag hade mitt första jobb som spansklärare.

… stod på en scen beror också på, och i det fallet beror det på vad man menar med en scen. Stått upp och sjungit/framträtt för folk har jag gjort sedan tidig ålder, särskilt i kyrkan och sådant där.

… svimmade… nej, det har jag inte gjort ännu. Inte ens när mina barn föddes. Det är jag stolt över.

… svarade på en fånig enkät var nog när jag gick på lågstadiet och vi fyllde i en enkät om hur det var i skolan och sådant där. Bland annat fick vi svara på om vi tyckte att vi lärde oss räkna, skriva respektive läsa i skolan. Jag kryssade nej på det sistnämnda, för räkna och skriva tyckte jag att jag lärde mig (skriva skrivstil i alla fall) men läsa kunde jag ju redan innan! När fröken sedan läste upp en del av svaren sade hon lite förbryllat ”Jaha, här var det visst nån som tyckte att han inte lär sig läsa i skolan”, och alla skrattade, och jag förstod inte varför.

Det var det.
Då skickar jag utmaningen vidare till… Jemima, Johanna och… Kristoffer får det bli.

lördag 15 november 2008

Tre barn i kyrkan

För bara en liten stund sedan kom jag in i barnens lekrum och fick se något som gjorde mig varm om hjärtat.
Lydia och Adam hade ställt upp tre leksaksstolar på en snygg rad och höll på att leka kyrka! Adam var försedd med en trave Pixi-böcker, ”för det får barnen läsa i kyrkan”, förkunnade Lydia. Själv hade hon med sig en mjukishund som skulle föreställa hennes barn, och det barnet gick hon också högtidligt fram och döpte. Dessutom sjöng hon en psalm, som hon hittade på medan hon sjöng den. Inte något jätteandligt innehåll direkt, det var något om att ”fåglarna kvittrade i skogen och hunden sprang hem till sin mamma”, men i alla fall. Oerhört gulligt alltsammans.
Jag och mina småsyskon lekte själva kyrka när vi var små, men det kom som lite av en glad överraskning att Lydia faktiskt kom på samma idé. Jag gick ju ganska ofta i kyrkan och min pappa var präst, så det var ju kanske inte så konstigt att jag lekte om det också. Mina barn har inte varit där riktigt lika mycket och de är ”bara” prästbarnbarn (två gånger om), men de kyrkobesök de fått räcker kanske då. De har ju uppenbarligen tagit intryck.

Faktiskt är det så att Isak, Lydia och Adam är ganska duktiga när de är i kyrkan. Det är klart att det fordras en del strategiskt tänkande för att sitta igenom en gudstjänst med tre barn i åldrarna 2-5, men det brukar funka rätt bra. På sin höjd blir det att de börjar krumbukta sig och bli rastlösa och otåliga när det har gått en stund, så att man då måste avleda deras uppmärksamhet på något sätt. Man kan förstås inte heller undgå att omkringsittande gudstjänstbesökare märker att barnen är där – de sitter inte direkt som tända ljus under hela gudstjänsten, om man säger så. Men det blir sällan några vilda skrik och raseriutbrott, och man behöver inte springa runt och jaga dem när de flänger omkring i kyrkorummet. Långa stunder kan de också vara helt stilla och nästan andäktiga, särskilt Adam faktiskt. Varje gång det är orgelmusik blir han alldeles lugn.
Så jag blir ganska lätt förnärmad om någon antyder att barnen inte uppför sig i kyrkan. De är redan kyrkvana så det räcker för deras ålder, och mer kan man inte begära av dem. Ett av målen som småbarnsförälder i kyrkan måste väl vara att barnens närvaro inte hindrar resten av församlingen från att uppfatta vad som sägs och få med sig det andliga innehållet – och det tycker jag inte att våra barns närvaro gör. Att kräva att de verkligen ska vara knäpptysta och blickstilla hela mässan igenom är inte rimligt, även om det finns människor som har den inställningen.
Barn måste också få gå i kyrkan, och lite tolerans får man visa mot dem! Det tycker jag faktiskt.

Min absolut största förebild när det gäller detta, och även den person som visat mig hur viktigt och betydelsefullt det är att ta med barnen till kyrkan, är givetvis min salig mor. Om någon tycker att det är strongt av mig och Jemima att ha med tre småbarn i kyrkan och försöka hålla ordning på dem där, så skulle den personen ha träffat mamma. Hon var fast besluten att gå i kyrkan med oss, och hon skötte det dessutom på egen hand, eftersom pappa ju var prästen och stod framme vid altaret och alltså inte kunde hjälpa henne. Lätt var det verkligen inte alltid, mamma fick allt jaga barn en hel del… men hon klarade det och stod ut med det och var hängivet engagerad i att göra det. Det betydde oerhört mycket för henne att vi också skulle få gå i kyrkan. (Hon var också kritisk mot sura röster som antydde att barnen inte hade där att göra.)
Det finns ett mycket gammalt nummer av tidningen Kyrkligt Magasin, från 1982 eller något sådant, där mamma har skrivit ett kåseri om en ”kyrksöndag” med sina två barn, d.v.s. jag och min bror Kristoffer. Det kåseriet är helt underbart! Tyvärr har jag det inte kvar, och skulle väldigt gärna vilja få tag på det gamla tidningsexemplaret någonstans… Jag minns att mammas artikel uttrycker hela hennes situation med barn i kyrkan fullständigt på pricken.
Om mamma kunde ta med sina barn i kyrkan på det sättet hon gjorde, då kan jag också. Jag tror på samma sätt som hon att det i längden är viktigt och nyttigt för barnen att få vara med, och då får det vara värt lite besvär.
Jag är inte säker på att mina syskon håller med mig om detta, jag har för mig att något eller ett par av dem upplevde att de ”tvingades” iväg till kyrkan av mamma och att det inte var särskilt positivt. Det får man ju också vara försiktig med, att det inte får motsatt effekt. Men när det gällde mig så lönade sig mammas ansträngningar, den saken är klar.

Att Lydia och Adam nu helt spontant leker kyrka är ett trevligt tecken på att det kanske lönar sig här hos oss också. Betyder det att Jemima och jag håller på att lyckas med att ge barnen en kristen fostran?
Man märker det inte medan man håller på, eftersom man då är tillräckligt upptagen med att gräva i den medhavda ryggsäcken för att få fram små kristna barnböcker och russinpaket, men kanske bär försöken frukt i de unga själarna…
Isak satt för övrigt en lång stund i soffan idag och plöjde barnbibeln från pärm till pärm.

För min del så minns jag att jag lekte kyrka när jag var fyra, och använde ett litet leksaksfat av plast som paten (= fat med nattvardsbröd, om någon undrar). Minns att det var något som gick fel och att jag då blev arg, dängde fatet i golvet och utropade ”Dumma Kristelikamen!” (Det var så jag uppfattade orden ”Kristi lekamen”, som det hette vid nattvarden på den tiden.)
Men då kom ju mamma in och förmanade mig att så skulle man ju faktiskt inte säga.

måndag 10 november 2008

OBS! SE UPP! Det är STARK BESSERWISSER-VARNING på det här inlägget! LÄS DET INTE!

Tillåt mig klaga på ett utbrett språkmissbruk och översättningsfel, med utgångspunkt i en ytterst vardaglig händelse.
För en dryg vecka sedan hemma hos Jemimas farmor var jag sysselsatt med att hjälpa något av barnen på toan, och läste då lite förstrött på flaskan med flytande tvål vid handfatet, samtidigt som barnet (tror det var Lydia) höll på att tvätta händerna med den tvålen. Texten på flaskan var på svenska, helt och hållet. Men när jag läste adressen till tillverkaren så stod det, trots svenskan, så här:
”Espoo, Finland”.
Och det gjorde mig irriterad. Någon som anar varför?
Jo, därför att staden Espoo heter inte det på svenska. Den heter Esbo, och det där var ytterligare ett exempel på när svenskar inte fattar att städer i Finland ofta har svenska namn.

Kanske är det för att jag har finlandssvenskt blod i ådrorna som jag tycker att det där är ett rent oskick. Men det blir allt vanligare, och jag reagerar mot det.
Det har bott svenskspråkiga människor i Finland i många hundra år, och många av platserna i Finland har svenska namn som är lika gamla och ursprungliga som de finska. Icke desto mindre talas det allt oftare i tidningar och andra skrifter om ”staden Savonlinna i Finland”, ”finska Lappeenranta” eller ”han kommer från Kajaani”. Eller då ”tillverkad i Espoo”.
Trots att man lika gärna kan och bör säga Nyslott, Villmanstrand, Kajana och Esbo. I fallet Esbo är det nästan pinsamt, för här handlar det ändå om Finlands näst största stad.
Jag tycker att åtminstone folk som skriver sådant som publiceras offentligt borde vara lite noggrannare med vad städer i Finland heter på svenska! Har en stad ett svenskt namn är det det namnet som ska användas. Punkt slut. Det är väl inte konstigare än att vi kallar den italienska staden Venezia för Venedig?
Och till skillnad från Venedig är ju de svenska namnen på orter i Finland ofta inte ens översättningar, de är original. Så mycket större anledning att använda dem.

Ibland innebär det förstås lite detektivarbete att strikt kalla finländska orter vid sina svenska namn, för p.g.a. Finlands sätt att tillämpa sin tvåspråkighet (som jag ändå måste säga att jag beundrar) kan det vara svårt att luska ut vilka de namnen är.
Om man till exempel åker från Åbo ner till Kimitoön, där jag har merparten av min släkt på mammas sida, så passerar man en rad städer och samhällen som heter, i tur och ordning, Kaarina, Piikkiö, Paimio och Sauvo. När man åker igenom så verkar de onekligen heta det, för det är bara de namnen som står på skyltarna. Tittar man på kartan så finns det inte heller några andra varianter.
Men det är för att alla de kommunerna är helfinska. Av den anledningen går det inte att hitta deras svenska namn, vare sig på kartan eller på skyltarna när man är där. Ändå finns det svenska namn på de här orterna. De heter S:t Karins, Pikis, Pemar och Sagu.
Ja, jag vet, dessa svenska namn klingar inte särskilt mycket mer svenskt än de finska, inte för en sverigesvensk i alla fall... men det är så det ska heta. Och om man väl kommer ner till Kimitoön så märker man det. För där är kommunerna tvåspråkiga, med både svenska och finska, och i byn Kimito finns det en vägskylt som pekar tillbaka... inte mot nämnda Paimio, utan mot PEMAR / PAIMIO.
För sådär tjugo år sedan stod det faktiskt bara Pemar, för då var Kimito kommun helsvensk. Det är så Finlands språkpolitik fungerar.

Det här är som synes inte särskilt lätt att veta i förväg, men om man jobbar som översättare eller journalist eller annan typ av skribent tycker jag att man måste kolla. Man får vara noga med vartenda finskt namn man stöter på, och se efter om det finns en svensk variant av det. Wikipedia är en väldigt bra källa i det här fallet, faktiskt.
Men det är klart det blir förvirring, inte minst med tanke på de felaktiga kartor som finns. På engelska och tyska kartor över Finland används ju för det mesta de finska namnen, och när stora engelska och tyska atlaser översätts till svenska råkar ju självklart dessa finska namn slinka med. Jag har själv en stor präktig världsatlas där Åland kallas för Ahvenanmaa, snöpligt nog.
För egen del (och jag är ju geografiskt intresserad) är jag särskilt noga med just ortnamn när jag översätter i jobbet. Det gäller inte bara Finland utan andra länder också: står det Sochi på engelska skriver jag ändå Sotji, för det är så det ryska alfabetet överförs till svenska. Och i Estland finns det en radda med okända svenska ortnamn som jag inte heller tycker att man ska nonchalera. Blev lite småsur på jobbet för något år sedan, när jag hade översatt den estniska ön Saaremaa (som det stod i det engelska originalet) med det svenska namnet Ösel, men fick höra att kunden ville att det skulle stå Saaremaa i alla fall. Det var ju fel, för sjutton gubbar!
När det gäller Finland kollar jag faktiskt till och med upp gatuadresserna. Nokias huvudkontor i Esbo ligger på Kägelviksvägen. Inte på Keilalahdentie.

Nu ska man inte tolka detta som att jag har något emot det finska språket. Tvärtom, jag tycker finska är jättehärligt och vill gärna lära mig det (om jag någon gång får tid). Jag gillar också Finlands konsekventa system för tvåspråkighet finska-svenska; det är en av de saker som jag tycker är så charmiga med det landet. Det har jag skrivit om här på bloggen tidigare. Men det är ju också just därför som jag vill vara noga med vad olika saker heter på finska respektive svenska!
Om jag finner att en stad eller en gata i Finland helt enkelt inte har något officiellt svenskt namn, använder jag självklart det finska.
Och om jag rent hypotetiskt översatte till finska, skulle jag självklart inte skriva Stockholm, Åland eller Mariehamn, utan Tukholma, Ahvenanmaa och Maarianhamina. Trots att det är helsvensk befolkning där. Det handlar om att man ska använda de namn som finns på ens eget språk.

Tyvärr verkar alltså den principen vara på utdöende. Det allra värsta var när jag hittade en broschyr om Finland, som var skriven på svenska men ändå full av finska namn – och det var inte bara småbyar som var felbenämnda, det var självaste Åbo och Helsingfors som i en svensk broschyr kallades för Turku och Helsinki! Jag höll på att smälla av.
Men inte kan det väl ha varit en infödd svensk som översatt den broschyren?

lördag 8 november 2008

Jag avskyr Hammarby!

Så här dags i morgon kommer jag med stor sannolikhet – och förhoppningsvis – att fira Kalmar FF:s guld. Första gången som jag får se mitt favoritlag i fotboll som svenska mästare. Underbart, underbart. På ett sätt är det synd att jag inte kommer att vara på plats i Halmstad och själv se hur KFF spelar hem titeln.
Men det här med Kalmar är ju en så självklar sak så det är egentligen inte så intressant att skriva om. Jag tänkte istället prata lite bandy, för nu i helgen har det ju faktiskt varit premiär för högsta serien i den sporten, parallellt med fotbollen. (Det måste väl vara första gången som fotbolls- och bandysäsongerna går in i varandra?)
Mitt Vetlanda BK inledde tyvärr med stryk borta mot Edsbyn nu idag. Det spelades emellertid bandymatcher redan igår, och det såg jag en glimt av på sportnyheterna i TV4. Gjorde då en tämligen irriterande reflektion, som är det som det här inlägget ska handla om.
Nämligen att TV4 valde att visa bilder från matchen Hammarby-Örebro.

Vad nu då? Än sen då? kanske någon tycker. Vad var det för fel med det?
Jo, bara det lilla felet att det var Hammarby som visades. Det är ganska typiskt, för det är nämligen så att såväl TV4 som SVT brukar visa Hammarby betydligt oftare än andra elitbandylag i sina nyhetsinslag.
Igår spelades det också två andra premiärmatcher i bandyns elitserie, förutom Hammarby-Örebro, och en av dem var Sandviken-Västerås. Hade jag jobbat på sportredaktionen på TV4 hade jag helt klart valt att sända från den matchen istället. Sandviken-Västerås är ett gammalt klassikermöte, och båda de lagen kommer att tillhöra toppen i serien i år. Så jag tycker allt att bilder från den matchen hade haft större nyhetsvärde.
Men nu handlade det ju om Hammarby... I och för sig var nyhetsinslaget gjort ur nykomlingen Örebros synvinkel, men jag tvivlar på att det hade gjorts om det inte varit just Hammarby som Örebro hade mött.
Och under alla omständigheter är Hammarby alltid favoriserade – de har som sagt någon sorts särställning hos sportredaktionerna. Det finns en hel del bandyinsatta personer som håller med mig om det.
Egentligen borde man nästan föra statistik över SVT:s och TV4:s nyhetsrapportering under hela den här kommande säsongen, bara för att bevisa det.

Jag har, som nog redan har märkts vid det här laget, alltid haft väldigt svårt för Hammarby i bandy. Jag brukar ganska sällan önska att en klubb ska åka ur en serie, det är inte särskilt sportslig anda att tänka så, men när det gäller Hammarbys bandylag kan jag bara inte hjälpa det. Ända sedan de gick upp i högsta serien i mitten av 90-talet (efter ett antal mellanår i lägre divisioner) har jag stadigt, hett och längtansfullt önskat att de ska ramla ut därifrån igen. Jag har nästan eftertraktat Hammarbys degradering mer än SM-guld för Vetlanda.
Varför är jag då så taskig och tänker på det viset?
Jo, för att när de gick upp då på 90-talet så anade jag redan från början vad det skulle leda till. Hammarby gav intryck av att vara ett riktigt köplag, en storstadsklubb med ett råkommersiellt tänkande där det pumpades in pengar och stjärnor värvades från alla håll. Jag tyckte inte det stämde in på bandysportens ideal. I hockey och fotboll har jag lättare att stå ut med sådant, men inte i den hederliga, godmodiga bandyn. Det ska inte vara någon metropolitansk sport, den ska inte tänka i stor skala. Bandy ska vara anspråkslöst, stämningsfullt, traditionellt och gärna lite lantligt. Visst kan lag från Stockholm få vara med, självklart, men inte på det sättet som jag tyckte att Hammarby uppträdde.
Tyvärr gjorde de precis så som jag hade fruktat, när de väl var uppe i toppen. De värvade järnet och tog över all uppmärksamhet, blåste upp hela bandysporten till något annat än det var. Hammarby lockade över spelare från alla de andra klubbarna i allsvenskan, som högsta serien hette då. Fram till dess hade jag som VBK:are sett lag som Västerås och Boltic som de mest förhatliga rivalerna, men nu blev det riktiga hatobjektet Hammarby. Så har jag känt sedan dess.

Det blev ju sedan inte bättre av denna hemska fixering vid Hammarby, som jag redan nämnt. Så fort de tog steget upp i högsta serien blev det fart på tidningar som Svenska Dagbladet och DN, som fram till dess inte brytt sig om bandyn nämnvärt (trots att de är rikstäckande). Tjoho! Hammarby i allsvenskan! Hoppas de stannar där! Titta vad mycket publik de drar! Hammarby har räddat bandysporten! Tralalalala!
Jag själv, och flera med mig, ansåg att Hammarby tvärtom höll på att dra ner bandysporten i fördärvet, men så lät det inte i de där tidningarna. Och alltså inte heller i TV-kanalerna, där Hammarby på samma sätt fick oproportionerligt mycket uppmärksamhet i nyhetsinslagen.
Allra mest irriterande var det ju när Hammarby 1996 hostade upp pengar och köpte Jonas Claesson, Vetlanda BK:s anfallsstjärna och största profil. Det upplevde jag som total förödmjukelse för VBK. I media däremot var inställningen ungefär ”åh, vad roligt och spännande det måste vara för Jonas Claesson att komma till storstan och spela för en riktig storklubb!”
Med tanke på att VBK då hade tre SM-guld bakom sig och Hammarby inget, var det ju så man skar tänder.

Det är förstås inte överraskande att lag från Stockholm favoriseras i media. Oavsett vilken sport det handlar om har reportrarna som kommenterar matcher i TV och inte minst i radio alltid ytterst svårt att dölja hur mycket de håller på Hammarby, AIK och Djurgården, och de lagen visas alltid mest på sportnyheterna. Sådant är alltid frustrerande. Men Hammarby i bandy är det värsta skräckexemplet.
Synd bara att det aldrig är någon som kan framföra den här synpunkten på ett sakligt sätt till stockholmare. Standardreaktionen från dem är ju alltid bara ett nedlåtande flin och frasen ”ja ja, hehehe, det där säger ni ju bara för att ni har lillebrorskomplex”.
Min svägerska och blivande svåger som bor i Stockholm får ursäkta mig.

I alla fall så är det nu en gång för alla av den här anledningen som jag inte kan med Hammarby. Det är likadant nu som på 90-talet, och min aversion mot klubben har snarast förstärkts i och med att Hammarby häromåret gav sig på en ny kommersiell satsning för att bli ett topplag i en annan gedigen och småstadstypisk sport, nämligen speedway. Lyckligtvis sprack den bubblan.
Vad gäller bandy hoppas jag även den här säsongen innerligt på det osannolika scenariot att Hammarby åker ur. Jag var till och med så otäck att jag tidigare nu i år, när det var en del prat om klubbens dåliga ekonomi, hoppades att de skulle bli ruinerade och tappa hela laget, för då åker de ju ur lättare. (Så blev nu inte fallet.)
Men jag får ju medge att jag ändå har en del att glädjas åt. Exempelvis återfinns ju Jonas Claesson numera i rätt klubb igen, det vill säga Vetlanda BK, nu som tränare.
Och Hammarby har fortfarande inte mäktat med att ta något SM-guld, trots sina storsatsningar och trots att de varit ett topplag i över tio år. Det är egentligen skäl nog att gotta sig. Å andra sidan är jag väldigt orolig varenda säsong att det ska bli deras tur den här gången... jag är säker på att jag verkligen skulle kräkas om jag fick se Hammarby stå och jubla i guldhjälmar samtidigt som TV-kommentatorerna obehärskat skriker ut sin glädje.

Säkraste sättet att slippa detta är att de åker ur.
Och jag vet vad jag ska göra om det någon gång inträffar – då ska jag gå raka vägen till stereon och sätta på låten ”Get In The Ring” med Guns N’Roses. Ungefär fyra minuter in i den låten finns ett parti där man hör Axl Rose hånskratta, nästan skrikande, på helt hysteriskt sätt. Det låter riktigt kul, och den lilla snutten ska jag köra om och om igen den dag Hammarbys bandylag blir degraderat. Riktigt frossa i skadeglädje. Det har jag planerat i många år.
Jag vet, det är inte god sportsmannaanda.
Men å andra sidan finns det ganska många sportexperter, tyckare och kommentatorer som ska föreställa opartiska men inte gör någon hemlighet av att de vill ha bort klubbar som Häcken och Trelleborg från allsvenskan i fotboll.
Bort med Bajen!

torsdag 6 november 2008

Bristande disciplin

Att uppfostra barn är inte särskilt lätt.
Nej, det är väl självklart. Det är det knappast för någon. Men i synnerhet inte för mig, känns det som.
När man som jag har jobbat som lärare och haft stora disciplinära problem, inte alls har kunnat hantera de stökiga barnen och ungdomarna och på grund av det till och med blev sjukskriven och måste ge upp hela den yrkesbanan, då har man självklart vissa tvivel på sin förmåga även när man ska visa disciplin gentemot sina egna barn.
Jag går ibland och oroar mig för att jag antingen är för släpphänt, eller för opedagogisk, eller för brutal... oavsett vilket föreställer jag mig att det beror på min dåliga disciplin.

Om vi börjar med det ena diket, att jag är för mesig när jag uppfostrar barnen, så kommer den tanken upp framför allt när det är andra som tittar på och observerar mig. Jag tycker verkligen inte om att behöva förmana och skälla på mina barn när det är andra som ser på. Jag inbillar mig att andra föräldrar lyssnar noga på vad det är jag säger till barnen och noterar på vilket sätt jag hanterar konflikten. Och det de tänker är säkert något i stil med ”milde tid, han har ju inget pli på sina barn alls, han måste ju ryta till och förklara ordentligt så de fattar, så där skulle aldrig jag göra, det här ska jag minsann berätta för andra föräldrar jag känner”.
Visst, jag kan ryta till just för att slippa sådana reaktioner, men om man ryter känns det ju om möjligt ännu mer pinsamt – när allas uppmärksamhet verkligen riktas mot en.
Det här är inte bara paranoia, för folk är sådana. Jag kan till och med vara sådan själv. Att jag lyssnar och noterar alltså. Det är lite samma grej som när man är på husvagnssemester och kommer som nyanländ till campingplatsen med sin husvagn (hu, hemska tanke!) och alla erfarna campare på platserna runt omkring sitter och tittar och har roligt i smyg när man ska mixtra med stödhjul och förtält och få allting i ordning.
Så om jag måste ta Isak, Lydia eller Adam i upptuktelse på allmän plats, då föredrar jag att dra dem lite avsides och framföra mina stränga förmaningar viskande istället. Då hör åtminstone inte folk vad det är jag säger.

Sedan har vi det andra diket – att jag istället för att vara mesig blir för brutal. Begår barnmisshandel, mer eller mindre. När gör man egentligen det?
Jag är självklart emot barnaga. Skulle aldrig vilja göra mina barn illa ens om det var lagligt. Men ibland har det ju ändå hänt att man har blivit arg och ruskat om dem, eller vräkt ner dem ganska omilt på golvet om de har kladdat vid matbordet, eller tagit dem i armen och dragit iväg dem till deras rum när de har varit stygga. Vid sådana tillfällen har det också inträffat att de snubblat omkull och börjat gråta. Har jag råkat göra mig skyldig till barnmisshandel då? Man kan ju inte säga att det var meningen.
Det är delvis av rädsla för att något sådant ska råka hända, oavsiktligt, som jag helst skäller lite mer diskret på barnen när andra ser på.
Det finns någon gammal Bamse-serie där Brummelisa blir ilsken på Nalle-Maja och skakar henne. Nalle-Maja säger ”Man får inte slå barn, mamma!” och Brummelisa ryter ”Jag slår inte! Jag ruskar!”
Lite tänkvärt, faktiskt... för var går gränsen för aga?
Om jag fortfarande hade varit högstadielärare och hade tagit en elev i armen på det sätt jag kan göra med mina barn, då hade jag legat risigt till och förmodligen fått sparken. I skolan är det nolltolerans som gäller, och det vet eleverna också... de är mycket medvetna om sina elevdemokratiska rättigheter. Om en lärare så mycket som lägger händerna på en bråkig elev, blir reaktionen genast ”Aaaah! Jag blir kränkt! Jag blir kränkt!”
Eller som det låter i den där Monty Python-filmen om kung Arthur: ”I’m being oppressed! I’m being oppressed!”
Så det kanske är lagbrott och barnmisshandel även när samma sak sker inom hemmets väggar?
I så fall borde jag nog radera detta inlägg illa kvickt, för att inte råka illa ut...

Man kan för övrigt spinna vidare på det här och fundera även på psykisk misshandel. Jag kanske kan anklagas för det också? Ibland säger jag ju sådana saker som ”Lydia, om du inte kommer och lägger dig i din säng nu så kanske jag ska lägga mig och sova där i natt?!” eller ”Isak, gör nu som jag säger annars skäller jag på dig på franska!”
Den sortens radikala åtgärder brukar i och för sig funka ganska bra på trotsiga barn, men om det går så långt att jag verkligen gör allvar av de ironiska hoten och lägger mig i Lydias säng och låtsas att jag tänker sova där på riktigt, då blir hon ju faktiskt ledsen en kort stund innan hon tar reson och lägger sig själv. Kanske är det psykisk misshandel och trauman för barnen? Fall av kränkning, precis sådana som man som lärare måste vara så noga med att inte utsätta eleverna för?
I vilket fall är det nog många av mina föräldrakollegor som tycker att det är dålig pedagogik.

Så jag är nog ingen vidare barnuppfostrare. Men jag hoppas på att jag blir bättre och bättre ju mer erfarenhet jag får. En vacker dag kommer jag kanske att kunna förmana mina barn ute bland folk som den mest naturliga sak i världen.
Och när de är tonåringar har jag kanske rentav fått så mycket kött på benen att jag kan ställa mig i en kateder och börja undervisa igen. I en klass med trettio andra tonåringar. Vis av erfarenheten, vid det laget.
Eller också inte.

onsdag 5 november 2008

Höger och vänster

Av någon anledning kom jag häromdagen in på en Wikipedia-sida där det stod om höger och vänster. Jag vet inte hur jag hamnade där, men ibland klickar man sig vidare för att läsa några intressanta artiklar till av bara farten när man är i färd med att kolla upp faktauppgifter och termer i jobbet. Det var väl så det gick till.

Hur som helst så stod det ju lite där på sidan om att höger i västerländsk kultur har ansetts som den positivt laddade riktningen, vänster som den negativa. Det är förstås ingen nyhet. Redan i Predikaren 10:2 i Bibeln står det ju, åtminstone i den gamla översättningen, att ”den vise har sitt hjärta åt höger, men dåren har sitt hjärta åt vänster”. Ett bibelställe som jag minns från min ungdom, då det ofta kom upp som exempel när vi kristna ungdomar diskuterade politik. De mer högervridna av oss skulle ju självklart retas och citerade det där för att ”bevisa” att man som kristen bör rösta borgerligt.
Intresseväckande nog ser den där versen helt annorlunda ut i Bibel 2000: där står det nu bara ”Den vises förstånd bringar lycka, dårens förstånd bringar olycka.”
Men i alla fall. På Wikipedia fick jag nu veta att höger är den positiva riktningen på samma sätt som man föredrar uppåt framför neråt, och framåt framför bakåt – helt enkelt därför att höger är den mer strävande riktningen, den som innebär framsteg, att man tar sig vidare. Framsteg har traditionellt varit idealet. Och att höger uppfattas så beror på att man skriver från vänster till höger. Framåtsträvande, liksom.

Men när jag läste detta, och samtidigt tänkte på det där om att den vise har sitt hjärta åt höger, var det plötsligt en sak som slog mig.
Nämligen att när man skrev på hebreiska, på Bibelns tid, så skrev man ju faktiskt inte från vänster till höger – utan tvärtom. Från höger till vänster. Baklänges, som vi ser det.
Tänker man närmare på det så får det faktiskt vissa konsekvenser för tolkningen av det där bibelstället.
Judarna för länge sedan måste ha ansett att det var vänster som innebar framsteg och framåtsträvande. Eftersom de skrev i riktning mot vänster. För dem måste vänster ha varit analogt med riktningarna upp och fram.
Vilket betyder att ordspråket om höger och vänster i själva verket innebär att man är en dåre om man tänker till vänster – det vill säga, om man tänker i termer av framsteg. Om man är vis ska man tydligen inte sträva framåt. Betyder det att Bibeln säger att man ska ta det lugnt? Stanna där man är? Inte längta efter framgång och makt och härlighet?
Är det så man ska uppfatta Pred 10:2?

Jag vet inte alls, jag är ju inte teolog. Det kanske finns någon som läser detta och kan hjälpa mig med denna iakttagelse? Kanske är det något som alla teologer i själva verket känner till? Eller har inte ni heller tänkt på det? Vad kan tolkningen av bibelordet få för betydelse rent andligt sett?
Ursäkta om jag flummar lite i detta inlägg. Men jag tyckte det var lite intressant att drabbas av denna tanke... få lite nya perspektiv på höger och vänster!