onsdag 31 december 2008

Domkyrkoklockor

Och så var det nyår igen. En högtid som genom åren till stor del har kännetecknats av diverse program som sänds traditionsenligt på TV varenda nyårsafton och nyårsdag: diktläsningen på Skansen, ”Grevinnan och betjänten”, ”Det kungliga året” och backhoppningen i Garmisch-Partenkirchen...
För egen del har jag en radiotradition till nyår, som jag inte tror att särskilt många andra (och i synnerhet inte i min generation) följer numera. Jag är inte så noga med att följa den själv heller varje år, det beror ju mycket på var och hur och med vem jag firar nyår, för i vissa sammanhang kan man inte bara dra sig undan och lyssna på radio. I år kommer jag nog till exempel inte att göra det. Men det brukar bli av om tillfälle ges.
Det handlar om Sveriges domkyrkoklockor som ringer in det nya året.

Ja, jag ska kanske förklara. Om man slår på P1 direkt efter tolvslaget på nyårsnatten så får man först höra Radiokören som sjunger Stenhammars ”Sveeerige, Sveeerige, fooosterland”. Efter det kommer alltså ett sedan många år bandat inslag där man får höra klockorna från domkyrkorna i Sveriges tretton stiftsstäder – plus Kalmar, som saknar stift men har en domkyrka – en efter en, en dryg minut var. Det hela kommenteras av en röst som säger något kort om varje domkyrka.
Låter det tråkigt? Tja, det är det säkert också. Men för mig ligger det mycket av både stämning och nostalgi i den där klockkavalkaden.
Jag var kanske fem år eller så när jag för första gången fick vara uppe på nyårsnatten, och då fick jag också lyssna på domkyrkoklockorna. (Radioinslaget var lite mer allmänt känt på den tiden.) Jag blev förstås jättefascinerad, för jag var ju i min värsta vetgiriga ålder just då och min allmänbildade mamma hade precis lärt mig Sveriges domkyrkor. Självklart var det en stor upplevelse för en liten kunskapstörstande femåring att också få höra hur de lät... och detta mitt i natten, vid en tid då man aldrig brukade få vara uppe annars. Det blev ju nästan magiskt.

Och så blev det alltså så att jag fortsatte genom hela barndomen att vilja höra domkyrkoklockorna på nyår. Vissa av domkyrkorna lärde jag mig att känna igen, redan de första åren när jag var rätt liten. Göteborgs domkyrka till exempel hade en väldigt djup och dov klang, i motsats till Luleå som var ljus och nästan slamrande. Klockorna i Strängnäs lät verkligen stränga, tyckte jag, och den avslutande domkyrkan i Uppsala var förstås snäppet mäktigare och mer imponerande än alla de övriga.
I början tyckte jag också att speakerrösten var spännande; det var någon som hette Palle Granditsky som läste upp kommentarerna till domkyrkorna på ett lite smått poetiskt sätt, med diktcitat och liknande. (Han ersattes sedan tyvärr av en annan, betydligt tråkigare röst som också är den man hör än idag, och som mest bara rabblar upp när katedralerna är byggda och i vilka stilar.)
När jag blev något större skapade jag mig min egen domkyrkoklockeritual. Pappa och syskonen brukade gå ut och titta på fyrverkerier efter tolvslaget, men jag slank in på mitt rum och satte på radion och släckte alla lampor – utom den lilla julkyrkan som stod på fönsterbrädan och lyste rött – och stod där i mörkret och såg på fyrverkerierna genom fönstret istället, medan det nya året högtidligt ringdes in på radion och klockorna i Visby klingade ut över Östersjön och de i Västerås över Mälaren.

Som sagt, kalla det gärna för en meningslös och obegriplig tradition om ni vill (varför stå och lyssna på klockor när man kan skjuta upp raketer och dricka sprit?!?!?) men stämningsfullt var det. Det vill jag lova.
För mig var det ett perfekt sätt att inleda det nya året, och de gånger det är möjligt inleder jag fortfarande det nya året på det sättet.

En gång i tiden måste det nog ha varit riktigt vanligt att folk i allmänhet lyssnade på domkyrkoklockorna, till och med när det var full fest runt omkring. Åtminstone verkar det så att döma av Tage Danielssons avslutningsord i boken ”Postilla”... nånting om ”när man står där med ett glas champagne i näven och ivrigt väntar på att få höra av Sven Jerring vad det står för vers på klockan i Linköpings domkyrka”.
(Detta var tydligen ännu tidigare än den tid då Palle Granditsky var kommentator...)
Men numera känner jag mig ganska ensam om intresset i fråga. Det finns händelsevis inte någon mer än jag som brukar sätta på radion strax efter tolvslaget...? Då kan ni ju höra av er i så fall.
Gott nytt år!

tisdag 23 december 2008

Julbetraktelse om en läkare

Jag antar att det var flera med mig som läste löpsedlar och artiklar för några dagar sedan om den där otrevlige läkaren. Han som hade begått våldtäkt på sin fru och misshandlat sitt barn för flera år sedan, medan han fortfarande gick läkarutbildningen. Nu är han färdig och jobbar som läkare, och fick tydligen sin legitimation trots att han hade den där bakgrunden.
Det verkar vara många som tycker att det är fel. Att det var vansinnigt och ett misstag att låta en sådan typ vara läkare. Ta ifrån honom legitimationen direkt! var budskapet som man kunde läsa mellan raderna i tidningen.

Men nej. Jag håller inte med. Jag tycker att han ska få fortsätta arbeta med det han gör.
Hans chefer var ju uppenbarligen nöjda med honom på jobbet, läste jag, och man får väl anta att patienterna också har varit nöjda då. Varför förstöra detta på grund av något som han gjort för flera år sedan?
Inte för att jag nu vet så mycket om vad det här egentligen är för en kille och hur pass mycket han har jobbat på sin personlighet sedan han begick våldtäkt och misshandel. Men om det nu är så att han har ångrat sig och gjort bot och bättring och blivit en bättre människa, varför ska han då behöva ha gamla försyndelser hängande över sig som sabbar hela den yrkesbana han har valt (och redan var inne på när han begick brotten)?
Det är klart att det inte är någon trevlig tanke att en läkare, som ska ta hand om folk och få deras förtroende, är en sådan som gjort sig skyldig till våldsbrott. Men jag tror att han kan klara det lika bra som någon annan, om han bara ”blivit omvänd”, så att säga. Så länge folk inte känner till och blir skrämda av hans bakgrund borde det väl gå bra?
Fast nu har väl tidningarna förstås sett till att peka ut honom, så att alla får veta vem han är och så är det kört…

Enligt min uppfattning är det ett oskick att hänga ut människor i media till allmänt beskådande så att de bestraffas på livstid för något som de kanske redan sonat, och ångrar. Likaså är det fel att inte förlåta och ge nya chanser.
Vad ska den här läkaren jobba med om han inte kan jobba som läkare på grund av den här historien? Det är väl ingalunda säkert att andra yrkesgrupper låter honom vara med i deras branscher heller? Ska han få gå på gatan eller nåt?
Kan inte låta bli att tänka på Bamse… den där följetongen om Vargens uppväxt (som för övrigt är bland de bästa historier som publicerats i den tidningen). Vargen är kriminell som barn, när han har blivit lite större försöker han bli hederlig och jobbar som springpojke i en affär, men när handelsmannen får reda på hans skumma bakgrund får han sparken direkt, med motiveringen ”En gång tjuv, alltid tjuv!”
Just så verkar många faktiskt resonera, mot bättre vetande. ”En gång misshandlare, alltid misshandlare.”

Jag anser att det alltid är fel att döma – det sköter Gud och rättsväsendet, inte vi andra. Om den som syndat visar ånger och vill försöka gottgöra sig är det inte något man ska sätta sig till doms över. Det som en gång varit måste kunna läggas undan.
Egentligen gäller det alla brott och synder. Inte bara stöld utan också våldtäkt. Inte bara bedrägeri utan också misshandel. Inte bara förtal utan också mord. På ett sätt är alla synder likvärdiga… åtminstone tror jag att de alla, oavsett allvarlighetsgrad, blir förlåtna i ett svep vid syndabekännelsen i kyrkan.
Och jag vet att våldtäkt, misshandel och mord självklart inte är något man glömmer i första taget. Inte gärningen. Den är förfärlig och måste förstås få en påföljd. Men personen som begått den borde ändå bemötas som en medmänniska och inte ett monster. Det är skillnad.
Som mamma brukade säga till mig när jag var liten och blev ledsen de gånger hon skällde väldigt mycket på mig:
”Jag är inte arg på dig. Jag är arg på det du gör.”

Kanske är jag lite väl naiv och godtrogen, som sitter här och skriver om att jag vill bemöta förhärdade brottslingar med vänlighet. Många av dem får ju faktiskt återfall, och det är ju också som sagt så att mord är förfärligt och att man inte kan begära att alla sår ska läka.
Men det finns bevis på storslagen storsinthet till och med inför de värsta brotten. Som för tio år sedan, när mörderskan Karla Faye Tucker avrättades i Texas (efter att ha fått avslag på sin nådeansökan hos dåvarande guvernören, sedermera ökände presidenten, George W. Bush). Hon var kristen under de sista åren av sitt liv, och det var ett par av de anhöriga till hennes mordoffer som faktiskt hade förlåtit henne och ville att hon skulle benådas. ”Hon kan få bo hos oss om hon blir fri”, sade de.
Underbar förlåtande inställning, tycker jag. Jag vill ta efter den (även om jag säkert inte är framme än på långa vägar…).
Men guvernör Bush hade tyvärr en annan syn på saken.

Någonstans i Bibeln står det att Gud ”kastar alla våra synder i havets djup”. Jag har hört ett bra tillägg till det citatet, nämligen att ”sedan sätter han upp en skylt med texten fiske förbjudet”.
Det ligger mycket i det.
Uppmuntra inte till fortsatt fiske! Låt en synd som verkligen ångras också vara glömd, åtminstone när det gäller attityden till gärningsmannen! För förr eller senare, i himlen, kommer man ändå att bli vän med honom.
Lämna därför den här läkaren ifred och låt honom fortsätta ta tag i sitt liv!

Det här blev visst lite småfromt. Men det passar väl kanske bra i juletider.
En riktigt god jul till alla er som läser denna blogg!

söndag 14 december 2008

Förmodligen korkade teologiska tankar av mig

Här följer ett inlägg som jag egentligen skrev för över en månad sedan, men som jag inte har vågat lägga ut. Jag har varit orolig att det ska missuppfattas och väcka anstöt, och att jag säkert är dåligt påläst också (för jag är ju inte vare sig teolog eller historiker).
Men nu lägger jag ut det i alla fall. Håll till godo. Kritik mottages tacksamt som alltid.


Min svärmor har en ganska intressant teori, som gäller kristendomens betydelse för civilisationens framväxt.
Jag har i och för sig inte diskuterat detta med henne personligen vad jag kan minnas, men Jemima har berättat om sin mammas teori. Hon och jag kom in på detta för en tid sedan under en bilresa, och slog ihjäl ett antal timmar på att diskutera det ämnet.
Efter vad jag förstår så går svärmors teori ut på att det är de kristna civilisationerna och kulturerna som blir framgångsrika, som gör de största framstegen, utvecklas mest, kommer på de smarta uppfinningarna och upptäckterna, och har det mesta tekniska och vetenskapliga kunnandet. Helt enkelt därför att de har den där kontakten med Gud – han hjälper ju dem hela tiden. Det är därför den västerländska kristna civilisationen har kommit så mycket längre än alla andra.

När Jemima först återgav det här resonemanget för mig reagerade jag med viss skepsis. För inte nog med att den här teorin lätt kan uppfattas som nedvärderande gentemot alla främmande kulturer, den är ju dessutom uppenbart felaktig. Det finns ju massor med uppfinningar och upptäckter som inte gjorts av judar/kristna, och icke-kristna kulturer som lyckats övermåttan väl. Tänk bara på sådana påhitt som papper (Kina), hjulet (sumererna), siffersystemet med siffran noll (Indien, via araberna) samt vatten- och avloppssystemet (Induskulturen). För att ta några enstaka exempel.
Och för övrigt är det ju också lite ironiskt att tala berömmande om ”den kristna civilisationen”, med tanke på allt elände den ställt till med genom åren och som knappast är någon god reklam för kristendomen: krig, kolonisation, slavhandel, inkvisition, förtryck, häxprocesser och det ena med det tredje.
Men ändå... Jemima och jag kom faktiskt till slutsatsen att det ändå kan ligga något i hennes mammas till synes märkliga påstående. Svärmor brukar ju alltid ha rätt. Det säger svärfar i alla fall.

För det är ju faktiskt så att just den civilisation som (åtminstone i teorin) har drivits fram av de kristna, är den som kommit längst. Det är där de riktigt banbrytande framstegen har gjorts, i det stora hela, även om inte alla har gjorts där.
Kanske har den kristna kulturen haft Gud med sig på sätt och vis ändå, även om deras kyrkliga och politiska ledare inte har uppträtt därefter. Många vanliga människor i kristna länder förr i tiden (gräsrötterna, så att säga) var ju tämligen fromma och utövade en uppriktig tro som de fått lära sig – tänk bara på alla munkarna till exempel. De bad säkert ganska mycket. Och det är klart att om en massa människor ber direkt till Gud om hjälp och beskydd för sitt folk och sin del av världen, då måste det ju ändå på något sätt märkas.
Nu menar jag inte att man kan säga att ett visst land ”har Gud på sin sida”. Inte heller att Gud är någon sorts marionett, som man kan åkalla genom bön så att han gör precis som man vill och ger lycka och framgång. Jag menar bara att bön direkt till Gud har effekt, på något sätt, även om vi inte riktigt kan förstå hur. Kanske har det faktiskt visat sig i att det rent tekniskt och vetenskapligt gått bra för Europa.
Även om alla tekniska framsteg i den kristna världen förstås inte är av godo. Atombomber tror jag inte kom till genom att Gud gav idén. Civilisationen har nog också i övrigt gått lite väl långt på senare år. Det får man väl skylla på evolutionsläran... (blink, blink)

När Jemima och jag kommit så här långt i vår diskussion så fick jag (eller om det var vi båda två) en ännu mer intressant tanke om religionens samband med tekniska framsteg, och spann därmed vidare på om kristendomen kan ha någon fördel gentemot andra religioner.
Andra religioner är något som en hel del kristna, i synnerhet inom frikyrkligheten, verkar ha en ganska svartvit syn på. De tycker att alla religioner utom kristendomen (och möjligen judendomen) kommer av djävulen, och säger sådana saker som att muslimernas Allah i själva verket var någon sorts demon och att det över huvud taget är demoner som döljer sig bakom alla hedniska gudar. Vår egen Gud är god, de andra religionerna och filosofierna är onda, så är det.
Detta är en syn som jag inte delar – jag betraktar snarare islam, hinduism, buddhism, New Age och alla naturreligioner och övriga mytologier som ”goda försök”. De religionerna har kommit till genom att människor har sökt Gud, och enligt mitt sätt att se har de inte kommit ända fram, men det finns en hel del korn av sanning även i deras övertygelser och man ska inte förakta deras strävan. Snarare berömma den, som Paulus gör när han talar till folket i Aten om deras gudar. (När det gäller islam och Muhammeds uppenbarelse så är min uppfattning att Muhammed faktiskt var en profet och att det mycket väl kan ha varit ärkeängeln Gabriel som visade sig för honom och talade ord från Gud, och alltså inte någon demon, men att Muhammed tyvärr missuppfattade eller omtolkade vissa punkter och resultatet därför blev en ny religion istället för en ny kristen mission i arabvärlden.)

Men vad har nu då detta med tekniska framsteg att göra?
Jo, om min svärmors tanke stämmer, då var den tanken jag fick att det kanske går att gradera alla främmande religioner. Det vill säga att ju närmare ens religion ligger ”originalet”, alltså den kristne Guden, desto lättare går det med utveckling och sådant – och ju mer främmande den är, desto mer ”primitiv” blir man.
Ta åter igen muslimerna som exempel. De hade under många hundra år från 600-talet och framåt en blomstrande kultur i arabvärlden och gjorde åtskilliga framsteg – det var faktiskt de som återinförde antikens bortglömda kunskaper i Europa, och de härskade länge i Spanien på ett vist och harmoniskt sätt, utan att det rådde någon fiendskap mellan dem, kristna och judar. Så man kanske kan säga att muslimerna har lyckats rätt bra. Och kanske är orsaken till det att islam – trots allt – ligger ganska nära kristendomen och inte skiljer sig så mycket från den? Muslimerna var rätt så nära den verklige Guden, och därför gick det skapligt för dem... om än inte så bra som det i längden gjort för den kristna civilisationen.
Andra folk har haft religioner som legat lite längre bort från den kristna varianten, men det har ändå varit visa och filosofiska åskådningar, som hos de gamla grekerna eller i det kejserliga Kina. Rätt så goda resultat utvecklingsmässigt där också, tack vare snygga och välmenande försök med livsåskådningen.

Sedan kommer vi ytterligare ett snäpp längre bort. Vikingarna. När vi talar om deras religion börjar det bli lite smått ockult, med offerlundar och mer otrevliga riter, och även inslag av svart magi. Den mörka sidan gör sig en aning påmind i det religiösa livet. Och vikingarna var ju i och för sig duktiga på rätt mycket... men de låg efter resten av Europa på många områden också. De var rätt vilda och primitiva, åtminstone enligt schablonbilden. Men det räcker ju att läsa Arn-böckerna för att inse att muslimerna och de etablerade kristna hade ett försprång gentemot de brutala svearna och götarna.
Slutligen har vi de allra ”minst utvecklade” folken... och ja, jag vet, nu börjar jag säkert låta som den värsta rasist, men jag försäkrar att jag inte menar på det sättet. Jag menar bara att de folk som förblivit mest outvecklade, också är de som rent andligt verkar ha haft de närmaste kontakterna med Guds raka motsats. Schamaner, medicinmän, häxdoktorer, trolltrummor och voodooförbannelser... är det inte bland afrikanska och indianska stammar som detta har varit vanligast? Och är det inte just de folken som man förr brukade kalla ”naturfolk” eftersom de verkade tämligen primitiva? Det kanske finns ett samband mellan det och att de kom i kontakt med demoner (riktiga demoner, till skillnad från Allah)?
Nu påstår jag inte att indianer och afrikaner är mindre intelligenta än andra eller så, självklart inte. Det finns ju dessutom också uppenbart goda inslag även i deras livsåskådning, som respekten för naturen och sådant. Även i det här fallet ska man se deras religion som ett gott försök. Men ändå... var det kontakten med ”den mörka sidan” som hämmade deras utveckling?
Att be direkt till den kristne Guden ger den bästa effekten. Att be till någon annan Gud och ha ett vist filosofiskt/religiöst system ger inte lika bra effekt, men ändå en hyfsad. Att be till en avgudabild som inte är på riktigt ger en ytterligare sämre effekt. Att be till en existerande demon ger den allra värsta effekten. I längden. Kan det stämma?

Ja, nu är jag inte ens säker på att jag har rätt i det här, det var som sagt bara en tanke jag fick. Men jag tycker den är lite fascinerande.
Ett ”bevis” på den är för övrigt jag själv, för trots att jag är kristen har jag genom åren lyssnat på en hel del musik som är influerad av andra religioner (t.ex. Beatles, Army of Lovers, Eurythmics, Kula Shaker).
Och titta bara på hur oteknisk jag följaktligen är! Inte en tillstymmelse till framsteg där inte.
(Blink, blink, igen.)

onsdag 10 december 2008

Lite om dåliga DVD:er och japansk skräpfilm

Finns det inte någon som håller med mig om att den gamla videokassetten är överlägsen DVD:n?
Ärligt talat så tycker jag faktiskt det. En DVD har kanske sin tjusning, man kan t.ex. välja språk och textning på den, och det är bra bildkvalitet, och det finns ofta trevligt extramaterial också. Men rent praktiskt har den ett par väldigt stora nackdelar gentemot ett videoband.

Särskilt irriterande är det att en DVD nollställs varje gång man tar ut den ur DVD-spelaren, så att det blir svårt att hitta tillbaka till rätt ställe igen. Det är ofta aktuellt när Jemima och jag tittar på någon film. Vi ser sällan hela på en gång, det brukar bli för sent på kvällen innan en film är slut, så då pausar vi och fortsätter nästa kväll. Något som skulle kunna funka om det inte vore för att barnen vill se en film eller två under mellantiden – då måste man ju ta ut den filmen som vi höll på att se, och när vi sätter in den igen på kvällen går det först åt en stund till att klura ut var vi nu var någonstans. Och då går det i och för sig att välja scen med den där Scene Selection-funktionen, men det är ändå knepigt och det krävs ändå lite snabbspolning fram och tillbaka innan vi hamnar rätt.
Där är videokassetten mycket bättre, för en sådan film håller sig ju snällt kvar på samma ställe även om man tar ut den ur videon.
Att sedan en DVD inte behöver spolas tillbaka som en videokassett väger inte upp det, för som sagt, snabbspola får man ibland göra även på en DVD. Dessutom kan det ju ofta hända på en DVD att man inte kan snabbspola när man faktiskt skulle vilja göra det, som när det dyker upp fåniga trailers och meddelanden som man måste titta på innan menyn kommer fram. Till exempel den där hopplösa "YOU WOULDN'T STEAL A CAR. YOU WOULDN'T STEAL A HANDBAG..." och så vidare fram till "PIRACY. IT'S A CRIME."
Använder man videon slipper man det.

Sedan finns också en nästan ännu större nackdel, nämligen att en DVD så väldigt lätt går sönder. De är verkligen förfärligt ömtåliga och klarar inte en enda skrapning mot någon golv- eller bordsyta. Allt som oftast har det hänt att en film som vi eller barnen tittat på plötsligt har börjat hacka eller stanna upp, på det där enerverande sättet (och inte sällan med besviken barnagråt som följd). Ibland hjälper det att rengöra skivan, men det är långt ifrån alltid det funkar; vid många tillfällen har filmen varit räddningslöst förlorad.
Inte är det väl meningen att man ska behöva hantera en film som om den var en såpbubbla och packa den i steril bomull…? En film måste väl kunna tåla lite slitage. Särskilt som den gamla videokassetten gör det. Den kan förvisso också gå sönder, bandet kan trassla sig och så, men det händer inte på långa vägar så ofta som när det blir strul med en DVD.
Videon skulle vara ännu mer överlägsen än den redan är, om det inte vore för att DVD-filmer i alla fall rätt lätt kan rekonstrueras genom att man laddar ner dem och bränner dem igen, eller om man har varit förutseende nog att göra en säkerhetskopia. (Av den anledningen är det för övrigt en nödvändighet att fildelning är tillåtet och att alla skivor måste kunna kopieras… annars får man ju köpa samma film om och om igen.)
Vid de tillfällen då en DVD har gått sönder, och man har rengjort den och sätter in den igen, och måste titta på "YOU WOULDN'T STEAL A CAR" en gång till, och sedan måste välja scen också en gång till, då vill man verkligen slå ett slag för den gamla hederliga videon!

När jag nu ändå är i farten och pratar om filmer kan jag passa på att nämna ett tillfälle häromveckan, då Jemima och jag – delvis på grund av krånglet med att hitta tillbaka till rätt ställe på DVD:n – skickade tillbaka en hyrfilm utan att vi sett klart den. Den var nämligen så förskräckligt dålig att vi inte tyckte det var värt att se resten, särskilt inte eftersom vi skulle få snabbspola dit.
Filmen i fråga var en tecknad film med titeln ”Det levande slottet”, och vi hyrde den på Lovefilm eftersom den tydligen skulle bygga på boken med samma namn av Diana Wynne Jones: en av Jemimas favoritböcker. På engelska heter den ”Howl’s Moving Castle”. Men filmen visade sig vara ett stycke japanskproducerat skräp, som inte hade många likheter med boken (jag har inte själv läst den, men Jemima var ytterst missnöjd). De svenska rösterna saknade totalt all inlevelse, liksom handlingen överlag, och figurerna påminde till utseendet mest av allt om något från Pokémon… som jag verkligen är hyperallergisk mot!
För övrigt hade huvudpersonen Howl i den svenska dubbningen blivit Hauro – förmodligen en japanisering av det engelska namnet (för japaner kan som bekant inte säga L utan säger R istället) som de svenska översättarna missat, pinsamt nog.
Jag brukar inte gilla kultursnobberi och försöker alltid att inte vara fördömande mot ”skräpkulturen”, men i det här fallet fattar jag inte hur sådant erbarmligt trams kunde importeras in i Sverige. Maken till livlös kommersialism har jag sällan skådat. (Jag gissar att japanerna skaffade sig rätten till Diana Wynne Jones böcker för att kunna rida lite på Harry Potter-vågen, men Jones kan knappast vara glad åt resultatet.)

Kanske var det då trots allt tur att vi började se filmen på DVD och tappade bort stället där vi var… för annars hade vi kanske slösat bort en halvtimme till på att se färdigt den!

söndag 7 december 2008

Familjens nyhetssida

Är det någon som tycker att jag har uppdaterat nyhetsavdelningen på familjens hemsida väldigt dåligt de senaste månaderna?
Nu har det blivit åtgärdat, i samband med att vi har strukturerat om hela den hemsidan en del. Nyhetssidan är nu nämligen ersatt med en länk till en ny blogg - som dock layoutmässigt ser ut ganska exakt som vår hemsida. Denna nya blogg kommer att fungera som nyhetsrapportering för vår familj i fortsättningen, och både Jemima och jag kommer att uppdatera den när något händer. Förhoppningsvis blir det betydligt oftare än när jag skrev nyheter en gång i månaden på hemsidan!
Ja, jag kanske ska förse er med länken till denna nya "bloggnyhetssida" också. Klicka bara här så kommer ni dit.
För övrigt går det nu också att komma hit till min egen privata blogg via hemsidan. Allt för att familjen Hammarlunds entusiastiska fans ska kunna navigera så enkelt som möjligt i vårt fantastiska utbud! :)

Mer inlägg på den här bloggen kommer inom kort.

måndag 1 december 2008

Maria Lang och pusseldeckaren

Sist jag skrev inlägg handlade det om böcker. Jag hade därför inte tänkt mig att det skulle göra det den här gången också, men… ja, det kommer det nu att göra ändå. Deckare, närmare bestämt.
För i en bokhylla i Nässjö i förrgår hittade jag en bok som jag – min vana trogen, se föregående inlägg! – inte kunde låta bli att dra ut ur hyllan och börja bläddra i. Den hette ”Vem är du?” och det var en självbiografi av Dagmar Lange, mer känd som deckarförfattaren Maria Lang (dessutom var hon rektor och litteraturhistoriker).
Ni vet, Maria Lang, hon som skrev en rad böcker som ofta utspelar sig i småstaden Skoga, det vill säga hennes hemstad Nora i Västmanland. När hon levde (hon dog för rätt många år sedan) kunde man ofta se henne promenera omkring i stan på nätterna och hämta inspiration, och hon vände på dygnet och skrev sina böcker under de mörka timmarna i sitt hus vid stranden av Norasjön.
Maria Lang råkar ha en väldigt stor betydelse för mig, eftersom jag slukade alla hennes pusseldeckare i 11-12-13-årsåldern och i viss mån även senare. Hon har faktiskt påverkat mig väldigt mycket och gett mig en läsupplevelse nästan utan motstycke. Man kan nog säga att Maria Lang är för mig vad Olov Svedelid är för min bror Kristoffer.

Jag medger att hon inte direkt var världens bästa författare. Även om hon kallades för Sveriges Agatha Christie, och också hade Agatha som förebild, så var Maria Lang helt underlägsen den engelska mästarinnan sett till både pusselkonstruktion och personteckning. Väldigt många av de böcker Lang har skrivit är rent ut sagt dåliga, i synnerhet de från åttiotalet.
Men det finns ju några som är väldigt bra också. ”En skugga blott” till exempel. Och ”Kung Liljekonvalje av dungen”. Och ”En främmande man”. Och ”Tragedi på en lantkyrkogård”, om man bara försöker ignorera den där nervpåfrestande lillgamla elvaåriga ungen som annars fördärvar den boken.
I sina bästa stunder var Maria Lang mycket bra på att skapa en härligt kuslig mordstämning i svenska miljöer, bland förnäma akademiker och skvallrande småstadsbor, och inramat med massor av opera och skaldcitat.
Därför är det inte så underligt att jag gärna ville ta en titt i hennes självbiografi och se hur hon själv upplevde sitt författande och vad som låg bakom böckerna.

En sak som hon skrev där i memoarerna var särskilt intressant. Hon menade att hela detektivromangenren kan delas in i två grupper – en som man kan kalla pusseldeckare, och en som är mer fixerad vid rent våld, ”hårdkokt” som vi skulle säga idag. Lang (eller kanske mer doktor Dagmar Lange i det här fallet) tyckte att Agatha Christie, Dorothy Sayers och Arthur Conan Doyle var representanter för den första gruppen, och att hon själv också försökte föra vidare arvet från den. Den andra gruppen var Mickey Spillane och annat i den stilen, sådana deckare som man kan kalla mer ”realistiska”, i motsats till pusseldeckarna som är i grunden orealistiska (för hur sannolikt är det att det inträffar ett äkta locked room mystery med ett begränsat antal misstänkta?).
I alla fall, hon klargjorde väldigt tydligt att hon tyckte om den ena gruppen men absolut inte den andra, eftersom hon var övertygad motståndare till våld och inte tyckte att man borde frossa i sådant. Att en deckare skulle vara realistisk tyckte hon inte alls, för en deckare ska nämligen utgöra en sorts verklighetsflykt. Den ska roa snarare än oroa, och den ska inte vädja så mycket till känslorna som till förnuftet, eftersom en av poängerna med den är just att man som läsare ska kunna både läsa boken och lösa den med förnuftets hjälp.
Slutligen avslöjade Maria Lang att anledningen till att hon själv lämnade Svenska Deckarakademin var att den hade röstat fram den typiskt hårdkokte och ”realistiske” Raymond Chandler att vinna deras pris för bästa deckare vilket år det nu var.

Alltsammans tål att tänka på. Jag måste säga att jag till stora delar håller med min barndomshjältinna i hennes uppfattning, för jag tycker inte heller att en deckare behöver vara realistisk (snarare är det jättekul om den är helt skruvad!), en bok får gärna vara en verklighetsflykt, och ett riktigt snyggt och fiffigt pussel som man kan försöka lösa själv är enligt min mening något av det allra viktigaste i en bra deckare. Ett sådant som i Agatha Christies ”Tio små negerpojkar”, till exempel.
Samtidigt har Lang en lite väl svartvit syn på saken, som också har påverkat hennes eget skrivande tror jag. Det var nog hennes bestämda åsikt att det handlar mer om förnuft än känslor, och att en deckare verkligen inte fick vara realistisk och att poängen framför allt var att lösa den, som gjorde att Maria Lang aldrig blev någon särskilt bra litterär psykolog. En vän till mig har häftigt kritiserat henne för att hennes karaktärer är så hopplöst tråkiga och föga trovärdiga, och om så nu är fallet är det kanske inte så konstigt då.

Ser man till läget på deckarfronten nu för tiden så tror jag inte att Maria Lang skulle ha gillat utbudet något vidare. De allra flesta romaner som numera kommer ut i genren (och belönas av Svenska Deckarakademin) bygger mer på det där hårdkokta, realistiska konceptet än på det traditionella Agatha-pusslet. Henning Mankell är ett gott exempel, likaså Jens Lapidus (jag läste ut ”Snabba cash” idag). Men det handlar ändå i många fall om bra böcker, till stor del beroende på att psykologin i dem fungerar. Det var något som Lang ibland glömde att ta i åtanke. Så kan det bli när man konstruerar en bok som om den vore en matteuppgift.
Icke desto mindre vill jag gärna höja min röst för att få se fler försök i den gamla, genuina pusseldeckargenren. Den verkar faktiskt nästan utdöd nu för tiden, förvisad till Agathas och Dorothys (och i vissa fall då även Maria Langs) fornstora dagar. Jag skulle gärna vilja att den återupplivades och förnyades! Det behöver inte nödvändigtvis ske på bekostnad av psykologin. Mindre hårdkokt realism och mer absurda – men logiska – mysterier åt folket!

Om ingen annan tänker börja skriva sådana böcker igen får jag väl göra det själv. Ibland får jag faktiskt lust till det.
Men för det mesta tvivlar jag på att det skulle funka. Psykologisk inlevelseförmåga är nämligen inte något som kännetecknar mig som författar-wannabe, lika lite som den kännetecknar Maria Lang.
Som dock trots sina svagheter fortfarande är en förebild för mig. Jag tycker hon ska ha en eloge för sin insats för den svenska pusseldeckaren.
Kanske skulle jag någon gång göra en resa till Nora, gå omkring på gatorna där och spana in miljöerna från Maria Langs böcker, insupa atmosfären och få lite inspiration…
Ja, det ska jag göra.