måndag 26 januari 2009

Inför Melodifestivalen

Nu börjar det dra ihop sig. Nästa lördag är det dags igen. För melodifestival.
Jodå, jag tänker minsann titta i år också. Det ska nog mycket till för att jag inte ska göra det. Numera har jag ju dessutom barn som har lärt sig vad melodifestivalen är för något och helt säkert kommer att vilja titta. Så även om jag var motvillig själv skulle jag slå på TV:n för deras skull.
Jag kommer alltså att följa med hela melodifestivaltåget. Men jag känner faktiskt ändå inte riktigt samma entusiasm och förtjusning som tidigare år. Jag är fortfarande ganska besviken på det fantasilösa urvalet av artister.

Bara för ett par år sedan såg det så väldigt bra ut. Lordi vann hela härligheten 2006, och året därpå fick The Ark representera Sverige. Det verkade som att tävlingen äntligen började bryta ny mark på allvar och övervinna motståndet… min vision skulle besannas och alla artister (oavsett genre och musikalisk ideologi) skulle kanske vilja vara med.
Nu är det dessvärre på väg neråt igen.
Ta bara en titt på vilka artister som ställer upp här i Sverige i år. Jag tycker det känns ganska pinsamt, ärligt talat. Vart tog förnyelsen vägen?

Jag hade velat se åtminstone någon av mina s.k. "drömjokrar" på plats: Roxette (i kraft av sin stjärnstatus), Kent, Håkan Hellström, Mikael Wiehe, Thåström, Basshunter, Robyn eller Di Leva.
I startfältet finns nu istället bl.a. ett antal gamla åldrade artister som försöker sig på någon sorts comeback, många år efter att de senast var i ropet. Lili & Susie, Mikael Rickfors och Susanne Alfvengren. Jag tror inte för ett ögonblick att de lever upp till fornstora dagar med ”Oh mama”, Vingar” och ”När vi rör varann”.
Vidare finns där några one-hit-wonders från 90-talet som på samma sätt verkar vilja ge karriären en ny skjuts. Jennifer Brown och Emilia. Jag är skeptisk. Djupt skeptisk.
Vi hittar också en hel del artister som varit med i festivalen förut – alldeles för många gånger, i vissa fall. Nu är vi trötta på dem. Åtminstone jag. Jag vill inte se Shirley Clamp eller Velvet igen, och faktiskt inte heller BWO, trots att jag i vanliga fall gillar dem skarpt. BWO borde ha visat lite mer stolthet och insett vid det här laget (efter tre försök) att Sverige inte vill ha dem, istället för att skämma ut sig genom att ställa upp för fjärde gången på fem år.
Och de där deltagarna som ska representera den unga, fräscha generationen känns också lite väl slätstrukna tycker jag. De må vara populära och ”Idol”-stjärnor och allt möjligt, men det är inget märkvärdigt med att de dyker upp i melodifestivalen, för sådana som de har varit med förr. Det gäller både Måns Zelmerlöw, Agnes, Amy Diamond, Molly Sandén, E.M.D. och Marie Serneholt (hon från A-Teens).
Vi snackar inte förnyelse här direkt. Ändå är de två sistnämnda jokrar.

Några bidrag känner jag rent automatiskt olust inför. Som de båda dansbanden som är med, Scotts och Thorleifs. Visserligen har jag inte ens hört Scotts (tittade av naturliga skäl inte på ”Dansbandskampen”) och Thorleifs hör till de dansband som jag har lättast att stå ut med… och jag som vill ha med alla genrer har väl rent principiellt inte något emot att dansband medverkar… men i alla fall. Det är ingen favoritmusik.
Och Sahlene och Maria Haukaas Storeng i duett? Vad ska det vara bra för? Kan inte Maria hålla sig till hemlandet? Är det något sorts grannlands- och storebrorskomplex som gör att SVT måste locka över henne hit året efter att hon tog Norge till en femteplats i Eurovision?
Vad gäller jokern Markoolio så hade jag nog kunnat uppskatta att han ställer upp, om det inte vore för att det tydligen är med en kärleksballad. Ska han vara seriös? Hur kommer det att gå då? Jag nästan våndas.

Det är faktiskt så att jag har reagerat negativt till och med på årets val av programledare. Petra Mede? Är hon verkligen en så bra underhållare att det räcker till en hel melodifestivalturné – efter att Kristian Luuk haft hand om den de senaste två åren? Ja, det återstår väl att se.
Att jag också ogillar det nya upplägget med mer telefonröstning och dueller har jag kommenterat redan i höstas, när den nyheten kom.

Men jag ska erkänna att det även finns några tävlingsbidrag som jag kan nicka uppmuntrande åt och ha vissa förväntningar på. Till dem hör operasångerskan Malena Ernman, den fjärde jokern. Det är inget nytt med operapopmixar i melodifestivalen, men det är heller ingen alltför uttjatad genre och det känns fortfarande lovande med ytterligare försök.
Alcazar känns också ganska okej… de har varit med förut, men nu är det ju en annan konstellation. Ingen Magnus Carlsson längre. Då kanske det blir mer spännande.
Caroline af Ugglas kan kanske också få till något bra. Och gruppen H.E.A.T. representerar tydligen hårdrocksgenren. Allt sådant uppskattas.

Icke desto mindre är det ett faktum att den där härliga reaktionen ”jaa, vad bra att han/hon/de är med!” har jag faktiskt bara fått inför två av 32 bidrag.
Vilka då? Jo, Lasse Lindh och Sarah Dawn Finer.
Den förre för att han är mer alternativ av sig och det är uppmuntrande att han gör ett nytt försök, efter att ha misslyckats i fjol. Och den senare för att jag gillade hennes ”I remember love” för två år sedan och gärna vill höra vad hon kan ha att bidra med nu.

Räcker det alltså med att en sextondel av bidragen verkar lovande för att jag ska boka upp mig för sex lördagkvällar i rad?
Ja då. På ett sätt är det ju bra att jag slår mig ner vid TV:n med skepsis och fördomar, för jag får ju också i ärlighetens namn räkna med att jag kan bli positivt överraskad. Det skulle inte förvåna mig om en hel del av låtarna är bra. Om jag har tur kan det kanske rentav dyka upp ett ”hallelujah moment”. Det är fortfarande inte helt omöjligt.

Väl mött framför dumburken!

måndag 19 januari 2009

Favoritkyrkor

Det finns två saker som jag varit väldigt förtjust i ända sedan tidigaste barnsben.
1. Kyrkor.
2. Att göra listor och rangordna saker.

Ja, då förstår ni väl vad jag tänkte ägna mig åt i detta blogginlägg?
Just det. Jag ska rada upp tio stycken kyrkobyggnader som jag har utnämnt till mina ”favoritkyrkor”. Det är kyrkor som ligger inte bara i Sverige utan också i andra länder. Inbördes ordning saknas, men dessa tio är de som jag särskilt anser förtjänar ett hedersomnämnande.

Vad är det då jag har gått på när jag har utsett en kyrka till favoritkyrka?
Först och främst: det är inte någon rent objektiv bedömning av kyrkornas arkitektur och konstskatter och sådant. En sådan lista skulle bli tämligen tråkig, eftersom den skulle bli ungefär likadan vem som än gjorde den… och typ alltid inkludera Peterskyrkan i Rom, Sagrada Familia och Kölnerdomen.
Inte heller har den här listan något att göra med andliga upplevelser som jag haft i olika kyrkor. Det är klart att sådana associationer också kan ge en väldigt positiv bild av en viss kyrka, och i mitt fall skulle det innebära att kyrkorna i t.ex. Åh, Gamla Hjälmseryd, Långelanda och Onsala skulle vara med på listan. Men nu är det inte just den biten jag är ute efter. Andliga upplevelser kan man ha även i ett gammalt garage, om det skulle vara så.

Nej, det som har gjort att de här tio är mina favoritkyrkor är att jag på ett eller annat sätt har blivit berörd av att se dem och träda in i dem. Det handlar om situationer då jag känt en viss stämning i en kyrka, tyckt att det varit extra högtidligt eller speciellt, verkligen gripits av hur vacker den är och hur fint den är belägen, fascinerats av dofter eller små detaljer. Haft en ”wow”-upplevelse inför helgedomen i sig, helt enkelt.
Man kan säga att det här är kyrkor som har satt spår i mitt minne, av en eller annan anledning. Kyrkor som jag minns att jag verkligen blev förälskad i så fort jag kom dit.
Här är de – och om någon som läser detta själv är intresserad av kyrkobyggnader och att känna stämningar i kyrkor, så kan ju detta vara en sådan där Utmaning till berörd person att göra en egen lista…
(Jag hade tänkt ha med bilder på kyrkorna, men det blev för jobbigt... vill ni se hur de ser ut så får ni googla!)

Habo kyrka (Habo, Västergötland, Sverige)
Varje gång jag kommit in i den här kyrkan har jag tappat andan. En sådan där härlig rödmålad träkyrka – och dessutom är den stor! Rena rama träkatedralen. Ovanligt kyrkorum, med flera stycken extra läktare och andra märkliga extrautrymmen på omotiverade ställen… och så är den fullkomligt späckad med vackra 1700-talsmålningar, överallt. Det är så det hisnar. I Habo kyrka kan man gå omkring och titta hur länge som helst.

Helsingfors domkyrka (Helsingfors, Nyland, Finland)
Det här är den främsta av flera mycket vackra kyrkor i den finska huvudstaden. Oerhört mäktig och gnistrande i vitt och guld tronar den uppe på sin höjd som ett riktigt äkta tempel, med pelare och allt. Invändigt är den i och för sig ganska sparsamt dekorerad, men ändå fortfarande stilren – jättesnygg och rak och utsökt klassicistisk. Nu låter jag som en arkitekturexpert, trots att det inte var meningen, men jag försöker bara förklara den skönhet som just den här katedralen berör mig med.

Nydala klosterkyrka (Nydala, Småland, Sverige)
Nydala är en medeltida klosterplats som inte är så väldigt känd, konstigt nog. Jag för min del känner verkligen historiens vingslag vid den här kyrkan och kvarlämningarna av klostret intill, och det går dessutom att uppleva en viss frid på platsen, eftersom den inte på långa vägar är utsatt för samma turisthorder som klosterkyrkorna i Varnhem eller Vadstena. Förutom själva kyrkan (vacker och romansk, med lite känsla av landsortskatedral) rekommenderar jag att man tittar in även i den lilla ”bondkyrkan” alldeles intill – där är det trångt och enkelt och tillslutet och känslan av medeltid blir ännu starkare.

Lannaskede gamla kyrka (Landsbro, Småland, Sverige)
Det här är min egen gamla hemkyrka, men jag är inte hemmablind – jag har alltid varit väldigt förtjust i den. Enligt min mening är det den finaste av alla små stenkyrkor från 1100-talet som finns i Sverige. I vapenhuset känner man den underbara doften av tjära… och sedan kan man börja beundra målningarna och alla de små pittoreska detaljerna: vigvattenkärlet, stenkistan, det pyttelilla fönstret, enmansbänkarna, och så den pipiga orgeln med cymbelstjärna. Den orgeln är en av de äldsta i Sverige som fortfarande används.

Kolmårdskyrkan (Kolmården, Östergötland, Sverige)
Där går man omkring i Kolmårdens djurpark och så plötsligt dyker den upp, helt omotiverat och charmigt… en kyrka där man minst väntar sig det, modern men smakfullt byggd i gråsten som en grotta, och med stora glasfönster med fantastisk utsikt över Bråviken. Jag kan tänka mig att Kolmårdskyrkan har blivit ett efterlängtat andrum för mången stressad djurparksbesökare.

St. Alban’s Church (Souris, Prince Edward Island, Kanada)
Den här anglikanska kyrkan i fiskeläget Souris är verkligen pytteliten, men det är ändå en fullt fungerande församlingskyrka med alla tillbehör, i miniatyr – och det är det som gör den så obeskrivligt charmig. Gullig, kan man väl också säga. Snyggt läge också, precis vid vattenbrynet. Ett klart exempel på ”wow!”-upplevelse inför en kyrka som i själva verket är otroligt anspråkslös.

Malingsbo brukskapell (Malingsbo, Dalarna, Sverige)
Här har jag bara varit en gång och det var mycket länge sedan, men det var en visit som gjorde intryck. Mitt ute på vischan i södra Dalarna ligger den lilla byn, som till ens förvåning visar sig ha en originell liten åttkantig kyrka – som dessutom ligger i lummig grönska på toppen av en kulle som man kör upp till på en brant och slingrig väg. Alltsammans en riktigt pittoresk idyll, med kristlig stilla ro, som gör att Bergslagens djupa skogar inte känns så gudsförgätna när allt kommer omkring.

Uppsala domkyrka (Uppsala, Uppland, Sverige)
Med viss reservation för att det kan röra sig om andliga positiva vibbar måste jag tillstå att jag tycker att vår ärkedomkyrka är magnifik. På utsidan skaffar man sig nackspärr när man går och blickar upp mot de ståtliga röda fasaderna och smäckra spirorna – på insidan känner man hur det ekar av andlighet under de oändliga valven. Trots att det i utlandet finns många katedraler som är ännu större och mer imponerande, upphör jag aldrig att älska Uppsala domkyrka. Detta trots att jag mer än en gång har snubblat på de förrädiska järnringarna i golvet.

Västanfjärds gamla kyrka (Västanfjärd, Åboland, Finland)
Okej, här är jag verkligen inte opartisk, för det rör sig om en av de två kyrkorna i släktens hemsocken på Kimitoön (se föregående inlägg). Men jag kan ju inte hjälpa att jag är så förtjust i den… Västanfjärds gamla kyrka (det finns också en nyare, en backe nedanför) är oerhört lantlig, fridfull och hemtrevlig, med rödmålat trä och ett typiskt finskt klocktorn med en sådan där liten lökkupol på. Den känns också gammaldags på ett lite ovanligt sätt, i synnerhet invändigt, med knarrande golvplankor, dammiga fönster, avsaknad av elström och kyrkbänkar som inte verkar ha bytts ut sedan 1700-talet. Mormor har alltid menat att det inte går att sitta igenom en hel gudstjänst på dem… men jag gillar kyrkan, icke desto mindre.

Masthuggskyrkan (Göteborg, Västergötland, Sverige)
Den ståtligaste kyrkan i Göteborg, mäktig och rödbrun och synlig på långt håll, magnifikt belägen uppe på berget med en fullkomligt strålande utsikt över hela stan. Om man lyckas slita sig från den vyn och går in i själva kyrkan blir man inte heller besviken – den är vacker och lite ovanlig, med en viss fartygskänsla i kyrkorummet vilket väl är rätt passande. Församlingen som brukar hålla till där är lite väl liberal för min smak, men de har verkligen en kyrkobyggnad att skryta med.

Avslutningsvis: vad kan man dra för slutsatser av detta?
1. Jag gillar röda kyrkor.
2. Jag gillar kyrkor som ligger på höjder.
3. Jag gillar kyrkor som dyker upp på lite omotiverade ställen.
4. Jag gillar små ”pluttinutt”-kyrkor.
5. Jag gillar katedraler.
Helt enkelt: jag gillar kyrkor, och dessa tio rekommenderas!

lördag 17 januari 2009

Finlandsvarning klass III

Häromkvällen satt jag här vid datorn och pysslade med att ladda ner lite låtar. Avsikten var att sätta ihop en bland-CD med enbart sådan musik som har anknytning till Finland. Lordi, Nightwish, Apocalyptica, The Rasmus, Bomfunk MC’s, Darude… men också Linda Lampenius, Markoolio och Arja Saijonmaa.
CD-skivan i fråga har jag tänkt spela i bilen vid de tillfällen då vi i familjen är på väg upp till Stockholm för att åka på Finlandskryssningar. Så att man får in rätt stämning, typ.
Jag ska till och med ha med ett par typiska ”finlandsbåtljud” i mixen, nämligen ljudet av Silja-båtarnas hissar (”pum-pum”) och det snarlika ljudet från klockradiotelefonen man har i hytten. Det är min yngste bror som spelat in dessa läten och skickat över dem som ljudfiler. Han är Finlandsgalning nämligen.

Hm. Ja, det är ju förstås jag också. Jag är en uppenbar Finlandsgalning.
Vid närmare eftertanke fattar jag inte riktigt vad det är med mig. Jag har alltid haft en passion för Finland, jag har ju mitt ursprung där och har ofta varit där på somrarna, men på senare år har den passionen vuxit sig starkare och starkare. Det har blivit någon sorts patriotism som nästan är osund, med tanke på att jag faktiskt inte är finländare utan svensk.
Exempelvis håller jag nästan lika mycket på Finland som på Sverige när det är tävlingar på TV – i vissa sammanhang rentav mer. Jag har redan skrivit ett par inlägg här på bloggen där jag hyllat Finland. Och jag uppmärksammar förtjust när det är Finlands självständighetsdag den 6 december, men rycker snarast på axlarna ett halvår senare när jag egentligen borde fira järnet.
För att inte tala om hur jag beter mig varje gång jag kommer till Helsingfors – då kan jag riktigt känna hur mitt finländska blod svallar över mer och mer. Jag går omkring där på Esplanaden och Senatstorget, och läser på alla finskspråkiga skyltar och försöker räkna ut vad det står, och andas in den (vanligtvis iskalla) finländska atmosfären, och älskar människorna som går förbi och pratar finska och finlandssvenska. Jag tycker att alla mumintrollen är så charmerande, och att Finlands flagga är så utsökt vacker där den fladdrar i vitt och mörkblått mot en (vanligtvis kylig) ljusblå himmel, och att Helsingfors bländvita domkyrka är världens tjusigaste byggnadsverk, och att det är så härligt att sitta på den (vanligtvis frusna) trappan nedanför kyrkan och dricka Hartwalls Jaffa, och att det är så otroligt gott med karelska piroger.
Nej, det sista tycker jag förresten inte. Ännu.
Men fortsätter det så här så kommer jag snart att ha vållat min egen totala finlandisering.

Nu är Helsingfors inte på långa vägar det som gör mig mest galen. Det som jag brukar drabbas av allra störst längtan efter när det gäller Finland är istället Kimitoön.
Kimitoön. Finlands näst största ö, längs kusten sydöst om Åbo, där min mamma föddes och där många av mina äldre släktingar på hennes sida fortfarande bor, och där morföräldrarnas sommarhus finns kvar i den lilla byn Nivelax.
Jag har inte varit där på rätt många somrar nu, och blir mer och mer sugen på att få återse alla de gamla välkända platserna där på ön. Skärgårdslandskapet. De guppiga småvägarna. Dikeskanterna med massor av smultron. Kyrkorna med sina votivskepp. Dalsbruks marknad med alla försäljarna som hojtar på finska. Den lilla lanthandeln i Nivelax (som skulle ha varit nedlagd för länge sedan om den legat i Sverige). Och kyrkogården där jag har gått omkring och hittat åtskilliga släktingar vilande under gamla multnande gravstenar.
Att jag har drabbats av dessa vördnadsfulla känslor är på ett sätt lite märkligt, för jag har inte sett Kimitoön som något nostalgifärgat barndomsparadis tidigare. Tvärtom har mormors och morfars stuga där alltid kommit i andra hand, efter farmors och farfars småländska Trånshult, där jag har trivts mer än på något annat ställe och också har upplevt som det närmaste jag kommer en ”fast punkt” (eftersom det är den enda plats som jag har återkommit till både ofta och regelbundet hela livet).
Jag kommer ihåg att mamma blev riktigt förnärmad när jag sade det till henne en gång, för hon menade att Trånshult hade ju faktiskt inte alls varit i släktens ägo särskilt länge och om det var någonstans där jag hade lite djupare rötter (och jag har slagit lösa rötter på lite olika ställen, men aldrig riktigt djupa) så var det självklart på Kimitoön. Det finns inget annat ställe där mina släktingar bott i generationer på ett riktigt genuint sätt.
Jag höll inte med i hennes resonemang – då.

Egentligen gör jag det inte nu heller, men någonting är det ändå som händer. Det börjar kännas som att mina förfäders blod ropar till mig ur den finländska myllan. Ett moderland långt borta, jag hör hur det kallar.
Jag börjar förstå de judar som i många hundra år av förskingring längtade efter att få se sitt Jerusalem, trots att de aldrig varit där och det hade gått massor av generationer sedan de lämnat staden… Är det kanske så att man kan ha en intuitiv känsla för sitt ursprung, även om det ligger långt tillbaka?
Ja, jag får kanske akta mig här så jag inte blir alldeles för nationalistisk.
Men sugen på att återse Kimitoön, det är jag allt. Och jag skulle inte ha något emot att utforska även de delar av Finland som jag inte sett. Det är ganska mycket det, faktiskt. Tänk att få ta en titt längs östra kusten med Borgå och Valamo. Bege sig ända längst in i det mystiska Karelen och Savolax, utforska de stora sjösystemen och känna en pust av Kalevala. Fortsätta till Österbotten där de talar svenska precis som på Kimitoön, och vidare upp till ödsliga Lappland: Rovaniemi, Kemijärvi, Enare träsk.
Jag skulle inte heller ha något emot att någon gång åka till Kimitoön landvägen… upp till Haparanda och Torneå och sedan hela vägen ner igen på andra sidan Bottenviken.
Sedan reser jag hem med Helsingforsfärjan, och står där på däck i solnedgången och spanar in mot Hangö borta vid horisonten, och lyckas i kikaren få en skymt av stadens kyrktorn och vattentorn samtidigt som stadsljusen tänds där i fjärran som en vänlig och vemodig sista hälsning.

Det här skulle jag kunna sitta och drömma om ganska länge, så det är nog bäst att jag avslutar detta inlägg nu och istället påminner mig själv om att Helsingfors inte är någon jättemärkvärdig stad egentligen och att mitt eget skärgårdslandskap här i Bohuslän faktiskt är mer fascinerande än det på Kimitoön. Nej, jag får hitta på något annat att göra.
Kanske ska jag samla lite fler låtar till min finländska CD-mix?

onsdag 14 januari 2009

När Nasse körde på isen så halkade han

Tisdag morgon klockan tjugo i nio. Jag har redan jobbat en liten stund men har kommit ut för att vinka av familjen, som just ska ge sig iväg till förskolan (Isak) och kyrkans barnverksamhet (Jemima, Lydia och Adam). Barnen sitter redan på sina platser i bilen.
Och när jag säger hej då till dem utbrister genast Isak:
”Vänta, jag glömde en sak! När Nasse körde på isen så halkade han, och bla bla bla bla bla…”, han improviserar en liten berättelse som varar bortåt en halv minut, och avslutar med ”hej då!”
Så fort han är färdig är det Lydias tur att göra samma sak, lika förtjust:
”Vänta, jag glömde en sak! När Nasse körde på isen så halkade han, och bla bla bla bla bla… hej då!”
Självklart kan inte Adam låta bli att ge sitt bidrag han också, om än inte lika långvarigt:
”Nasse bla bla bla bla… heddå!”
Först efter det kan jag smälla igen bildörren om dem och gå tillbaka in till min väntande jobbdator igen, huttrande efter att ha stått ute i januarikylan utan jacka i två minuter.

Mina barn är ganska förtjusta i att ha rutiner och ritualer. De har vissa bestämda repliker som de tycker att jag och de själva ska yttra i vissa situationer, för att det av någon anledning är så roligt, och de kan ibland bli som galna om man inte gör detta på rätt sätt.
Det där med Nasse var det från början Isak som hittade på. Han har Nasse som någon sorts låtsaskompis, och lade sig till med den där vanan att berätta för mig om Nasses halkkörning varje morgon när han skulle iväg. Berättelserna är alltid lite olika (och högst osammanhängande) men de börjar alltid med ”när Nasse körde på isen så halkade han”. Som synes har Lydia och Adam tagit efter.
Men annars är det nog mest Lydia som har sina förutbestämda dialoger som man måste följa. Vid vissa tillfällen känns det nästan jobbigt att behöva göra det.
Som de gånger när jag tycker att hon ska gå på toa, för att jag vet att hon är kissnödig, och hon är motsträvig. Det enda sättet att få henne att snällt gå och sätta sig på toan vid sådana tillfällen är klassikern ”jag räknar till tre, sedan måste du sitta där, annars bär jag dig dit”. Det brukar funka, för hon vill inte på några villkor bli buren mot sin vilja. Men när Lydia väl är på plats framför toalettstolen har hon fått för sig att jag måste komma dit och säga:
”Tre! Jaha, nu bär jag dig dit!”
Och sedan ska jag upptäcka att hon ju redan står där, och då ska jag säga:
”Nämen du är ju redan där!”
Och då ska hon skratta.
Det är klart att jag kan göra på det sättet om hon nu tycker det är så kul. Lite jobbigt blir det dock när hon tycker att jag säger ”nämen du är ju redan där!” på fel sätt, och att jag istället ska säga typ ”va’, vad nu, oj då, du är ju redan där”.
Eller någon annan variant. Hon går numera in för att det ska bli fel och jag ska göra om replikskiftet från och med ”tre, nu bär jag dig dit!” Och det blir tradigt.
Samtidigt är det svårt att sätta stopp för det, för som sagt, det blir en massa nervpåfrestande skrik och protester om man försöker strunta i alltihop.
Jag vet, jag är en dålig pappa som ger efter för ett uppenbarligen treårstrotsigt barn…

Tänkte dra ytterligare ett exempel, nämligen Lydias standarddialog i samband med att jag nattar barnen på kvällarna. Då brukar jag sjunga ett antal sånger för dem när de ligger i sina sängar (urvalet av sånger är ett kapitel för sig, det ska jag nog skriva om någon annan gång) och när jag är färdig med det brukar det låta på det här sättet:
Jag: Så ja, är det god natt nu?
Dottern: Nej nej nej, du ska säga ”är det god natt nu” och så ska jag svara ja eller nej!
Jag: Jaha, okej. Är det god natt nu?
Dottern (förmodligen illmarigt flinande i mörkret): Nä!
Jag: Men vi har ju sjungit alla sånger nu.
Dottern: Nej, du ska sjunga ”Gullefjun!”
Jag: Ja men det är ju mamma som brukar sjunga den sången.
(Anmärkning: jag har också sjungit om kycklingen Gullefjun ibland, men jag sjunger den på ett annat sätt än Jemima och därför tycker barnen att jag sjunger den fel. Dessutom vill jag slippa sjunga fler sånger, så jag skyller ifrån mig.)
Dottern:
Du kan inte den sången.
Jag: Nej, just det. Är det god natt nu?
Dottern: Nej nej nej, du ska säga ”är det god natt nu” och så ska jag svara ja eller nej!
Jag: Okej. Är det god natt nu?
Dottern: Ja!
Jag (reser mig och går mot dörren): Då är det god natt. God natt!
Dottern: Pappa, jag är törstig!
(Jag suckar tungt när jag i vanlig ordning kommer på att jag ju måste ge dottern ett glas vatten redan innan hon lägger sig i sängen. Det här är alldeles definitivt en del av nattningsritualen som är ofrivillig från min sida. Men jag går snällt till köket och häller upp ett glas vatten och räcker det till dottern, som tar några klunkar. Oftast brukar sönerna också vilja ha, och därefter ställer jag glaset på byrån så att de inte behöver ropa om de blir törstiga fler gånger.)
Jag (går ut):
God natt!
(Sedan somnar barnen. Det brukar faktiskt inte ta längre tid än några minuter numera.)

Ja, där ser ni. Så pass inrutat kan det bli när Lydia är i farten.
Och jag borde verkligen inte bidra till det. Hon kommer att få tvångstankar så det skriker om det och bli värsta neurotiska vraket när hon blir vuxen.
Men det är svårt att låta bli, man rycks liksom med… och på ett sätt är det väl också tryggt för barnen med väl invanda mönster.
Dock har jag nu börjat försöka undvika att det blir ännu fler ritualer än de som redan finns, som Nasse, toan och Gullefjun.
Kanske säkrast så.

fredag 9 januari 2009

Att översätta kiosklitteratur

Idag har jag tänkt ge ett exempel på hur man gradvis kan gå från att vara helt sagolikt entusiastisk inför ett projekt, till att nästan tappa lusten för det helt och hållet.

Häromsistens på jobbet fick jag ett översättningstest skickat till mig. Det kommer sådana ibland: särskilda testjobb man får göra åt någon potentiell ny kund som vill se hur bra man är. Och det roliga med just detta test var att det var skönlitteratur! Tre utdrag ur tre olika romaner. Jag kastade mig synnerligen förtjust in i jobbet, och började arbeta avsevärt mer omsorgsfullt med översättningen än vad jag annars gör. För att få översätta skönlitteratur är ju roligast av allt... Jag började drömma om att kanske få nästan bara sådana uppdrag på jobbet istället för tekniska manualer (inget ont om dem, men de kan vara rätt tråkiga!).
Sedan dess har jag hållit på med det där översättningstestet ett tag. Eftersom det saknar deadline har jag bara kunnat hålla på med det när det inte funnits något annat (mer brådskande) projekt att ta itu med, så det har ju varit en tid nu då jag mest har varit otålig att få göra klart alla andra uppdrag för att kunna återgå till mina älskade romanutdrag.
Fortfarande samma iver från min sida, som synes.

Men i förra månaden inträffade något som var lite snopet. Jag hade kommit in på den andra av de tre skönlitterära texterna, och den handlade om någon som kallades "Lady Savannah". Självklart googlade jag för att se om det möjligtvis var någon känd figur. Och en av de träffar jag fick upp var en blogg av en annan översättare, som tydligen höll på med exakt samma provtexter. Hon kommenterade sitt jobb med Lady Savannah - och det framgick att jobbet var för ett kiosklitteraturförlag.
Där sjönk min arbetslust något. Hmm. Kioskromaner är faktiskt inget vidare. Jag kunde för övrigt se i texten om Lady Savannah att det var den sortens genre det var fråga om: det var ett stycke tämligen pinsam mjukporr.
Nåja. Jag förlorade i alla fall inte motivationen helt och hållet, för även kiosklitteratur är ju skönlitteratur och det är fortfarande det som är roligast. Man ska ju inte förakta någon genre i onödan heller, för den delen. Så jag fortsatte att översätta provtexterna, liiite i taget, alltjämt med en viss längtan efter att få ta mig an dem istället varje gång en teknisk manual dök upp.
Kikade också en gång till på den där andra översättarens blogginlägg. Hon citerade ett litet stycke av sin egen "Lady Savannah"-översättning där, och jag märkte intresseväckande nog att hon tagit sig rätt stora friheter och både förkortat och omformulerat texten rejält. Men jag tänkte inte vidare på det utan körde mitt eget race.

Nu igår hade jag slutligen alla tre provtexterna färdiga, och mailade över dem till cheferna för vidare befordran till kunden.
Då kom ett riktigt antiklimax. Min ena chef hörde av sig i morse och gav mig lite fler instruktioner från kiosklitteraturförlaget - instruktioner som jag skulle ha haft från början men inte fått. De instruktionerna var ungefär så här:
"Eftersom förlaget brukar förkorta sina böcker ordentligt vill vi att du skär ner längden på din översättning ca 10 % jämfört med originalet. Du bör också omformulera din text en hel del jämfört med grundtexten och anpassa den till den svenska publiken."
Där kom förklaringen till varför min kollega med bloggen översatt så fritt...

Det var inte kul. Jag blev nästan sur. Inte på chefen som missade att ge mig de där instruktionerna, för sådant kan väl hända den bäste. Nej, jag är irriterad på det där förlaget som har en så märklig policy.
Vadå förkorta med tio procent? Och omformulera jättemycket? Det är faktiskt inte min idé om en bra översättning, att göra på det sättet.
Jag vet att synen på vad som är en bra översättning kan skifta mycket, men i min värld ska man hålla sig till originaltexten så mycket det går och respektera den. Det behöver faktiskt inte innebära att språket blir styltat och osvenskt. Tvärtom är ju det den allra största utmaningen - att vara trogen mot grundtexten samtidigt som man ser till att det svenska språket flyter.
Att komma undan genom att omformulera väldigt radikalt tycker jag bara är fusk. Då är det ingen översättning längre, det blir bara en omtolkning, och författarens språk och stil försvinner helt och hållet. Det är hänsynslöst mot ett konstnärligt verk. Även om boken i fråga är mjukporr och kiosklitteratur.

När jag översatte de där romanutdragen tyckte jag faktiskt (hoppas jag inte skryter) att jag klarade ganska bra att både följa originalet och få texten att flyta. Men nu är ju allt det förgäves. Nu måste jag istället följa bokförlagets instruktioner och börja skära i min färdiga översättning, ta bort de där tio procenten och göra de där omformuleringarna.
Jag är inte säker på att det längre är lika bra flyt i texterna när jag är färdig med den redigeringen... Risken är tvärtom uppenbar att det hela blir stympat.

Ja, jag vet inte hur det kommer att gå med det här skönlitterära jobbet som jag först kände sådan entusiasm för. Men just nu känner jag att om de inte blir nöjda på förlaget så kan det kvitta för min personliga del. (Tråkigt för firman där jag jobbar bara.)
Ett förlag med inställningen att man kan korta ner en hel roman med tio procent är inte ett förlag som jag uppfattar som särskilt seriöst. Då försvinner det mesta av glädjen med att få ägna sig åt skönlitteratur.
Kanske bättre att jag håller mig till de tekniska manualerna.

torsdag 8 januari 2009

Diagnostisera mera! Eller...?

Nu följer ytterligare ett sådant där inlägg som jag skrivit långt tidigare (i det här fallet redan i september faktiskt) men inte vågat lägga ut. Åter igen väljer jag nu att göra det i alla fall. Ämnet är diagnoser på barn och ungdomar, och det kan nog bli en och annan öm tå som blir trampad på. Men förhoppningsvis har jag lyckats uttrycka mig något så när taktfullt.

”Vi tar hänsyn till varje enskilt barns särskilda behov!”
Detta är ett motto som alla skolor och förskolor i Sverige försöker följa nu för tiden. Långt ifrån alla lyckas, den saken är klar. Men det står på vartenda papper som beskriver verksamheten. Barnen och ungdomarna ska betraktas som individer.
Tanken är välmenad, men kanske är det ändå den som har orsakat det fenomen som jag tycker blir mer och mer utbrett bland barn och ungdomar numera – att de får en massa diagnoser ställda på sig hela tiden.
AD/HD och Aspergers syndrom är bland de vanligaste, men det finns andra också. Jobbar man som lärare (som jag har gjort) får man alltid vara med på möten där specialpedagogerna går igenom klasslistorna och räknar upp de elever som har ”särskilda behov”, elever med just sådana diagnoser. ”Bokstavsbarn” kan det ibland heta, eftersom namnen på de olika diagnoserna och syndromen ofta är bokstavsförkortningar. Bokstavsbarnen blir fler och fler, under min tid som lärare fick jag intrycket att det i vissa klasser var nästan hälften av eleverna som det fanns någon anmärkning om ”särskilda behov” på. Ibland till synes obefogat, tyckte jag när jag sedan lärde känna eleverna i fråga (fast då får man förstås komma ihåg att jag inte var någon särskilt bra lärare och förmodligen inte hade mer psykologisk känsla än en bisonoxe...).

Diagnoser är självklart till stor nytta i de fall där de verkligen behövs, eftersom det då blir lättare att ge precis rätt form av stöd och hjälp åt personen det gäller.
Men jag är faktiskt lite tveksam till om en del av de elever som i nuläget ”får en diagnos” verkligen hade behövt det egentligen. Bedömningen är säkert korrekt i många fall, men i andra skulle det inte förvåna mig om den inte är det. Jag misstänker att det går inflation i diagnoser, att de har börjat delas ut lite för lättvindigt.
Det gäller kanske i synnerhet Asperger och AD/HD, som ju är bland dem som specialpedagoger och socialtjänstpersonal verkar tycka är allra roligast att sätta på folk. Jag har bara det senaste året fått höra att flera stycken personer som jag känner har Asperger, andra kände jag till redan tidigare, och varje gång har jag reagerat på samma sätt: ”Va? Asperger? Har hon Asperger? Det märks ju inte ett dugg!”
Även om man tar med i beräkningen att jag som sagt har psykologisk känsla som en bisonoxe, är det faktiskt andra i min omgivning som har reagerat på samma sätt och ställer sig skeptiska till hur diagnosen Asperger utan vidare sätts på en massa människor. Och jag vet att den också har ifrågasatts från professionellt vetenskapligt håll, bland annat för att den är ”för vag”. Så det finns kanske fog för min misstanke: att man från skolornas och socialtjänstens sida i själva verket sätter beteckningen Asperger på alla som är lite asociala och blyga av sig, och AD/HD på alla som är livliga och har svårt att koncentrera sig.

Det har kanske att göra med en alltför nitisk och plikttrogen tillämpning av det där med att ”ta hänsyn till vars och ens särskilda behov”. För samtidigt som det idealet råder finns det ju ett annat ideal i all pedagogisk verksamhet, och det är ”alla ska vara med”-idealet. Den aningen socialistiska folkhemstanken om en gemenskap där man inte ska kunna stötas ut, där något är fel om man är alltför avvikande. Kanske är det kombinationen av de här två tänkesätten som har gjort att man verkar ha någon sorts undermedveten uppfattning om vad som är ”normalt” i en skolklass eller på en förskoleavdelning, och tar till alla de där diagnoserna för att kunna hantera de personer som inte riktigt når upp till det normala. Så har man ju tagit hänsyn till det enskilda behovet, och får gott samvete.
Jag är rätt säker på att jag själv hade blivit föremål för utredning och fått Asperger-etiketten på mig om jag hade gått på lågstadiet nu istället för på 80-talet (och om jag bott på ett annat ställe än småländska Ekenässjön). Jag vågar nog påstå att jag uppträdde mer originellt och avvikande då än vad de flesta ”riktiga” Asperger-personer som jag har träffat gör nu. Men jag klarade mig från alla diagnoser, och nu i vuxen ålder har jag fått veta av en psykolog att jag inte har Asperger utan bara "vissa Asperger-liknande drag". Frågan är om inte många Asperger-barn skulle ha fått samma negativa besked i framtiden om de inte redan fått diagnosen som barn.

Om nu det här stämmer och diagnoser som Asperger och AD/HD delas ut till människor som egentligen inte behöver ha dem, då är det tyvärr lite allvarligt, för risken finns att diagnosen kan slå tillbaka mot dem i framtiden.
Många ungdomar som får sina diagnoser upplever det säkert som en lättnad, för om de nu känner sig lite annorlunda än andra (och det gör många ungdomar, vare sig de har diagnos eller inte!) så gillar de givetvis att kunna sätta ord på det på något sätt. Jag har själv ofta önskat att jag kunde det, vid tillfällen då jag varit deprimerad och grubblat mycket över mig själv. Så att få en diagnos tas säkert väl emot hos de flesta.
Men har man en diagnos hamnar man också i de många socialregister som finns, och kan hos myndigheterna bli stämplad som annorlunda i någon form. Även om det ingalunda behöver få några konsekvenser, kan det i vissa fall bli ödesdigra sådana. Bästa exemplet är förstås min och Jemimas kompis som har blivit fråntagen sitt barn därför att hon fick socialtjänsten på sig som en vakande hök, bland annat på grund av att hon flera år tidigare fått en diagnos. Själv var hon lättad den gången hon lyckades få den diagnosen, men jag skulle tro att hon har ångrat rätt många gånger sedan dess att hon har den. För den medförde att det sociala redan från början behandlade henne fördomsfullt och inte gav henne en chans, vilket ledde till en ond cirkel av självuppfyllande profetia och kommunikationer som urartade. Nu verkar barnet ha blivit omhändertaget nästan för gott, och såväl länsrätten som kammarrätten som tog upp fallet gick på det socialas linje och trodde också på att någon med den diagnos som vår kompis har inte kan klara att ta hand om sitt barn själv.

Jag misstänker att detta bara är början – de sociala myndigheterna kommer säkert att fortsätta hålla ett extra öga på just sådana individer som är försedda med olika bokstavskombinationer. Och med tanke på hur populärt det är att sätta diagnoser på alla som sticker ut på något sätt, kan det bli en rent hisklig situation i Sverige om en eller ett par generationer, då den ena ”normala” hälften av befolkningen får ägna sig åt att vara familjehem och stödfamiljer åt den andra ”diagnostiserade” hälften!
Det kan säkert också komma att synas i skolorna, där eleverna självklart är medvetna om alla de diagnoser som finns att få och kanske socialt delar upp sig i grupper om ”normala elever” och ”särskilda behov-elever”. Då kan nog benämningarna Asperger och AD/HD flyga som skällsord genom luften i varenda skolkorridor.
Att som pedagog då ”ta hänsyn till enskilda behov” känns uppriktigt sagt skrattretande!

Jag är ibland orolig för diagnostiserandets faror, någon gång emellanåt för egen del, eftersom jag hos arbetsförmedlingen har en anmärkning om att jag behöver särskilt stöd enligt vad de kallar ”handikappkoden”. Det var jag själv som lyckades driva igenom detta häromåret, vid ett tillfälle i livet då jag inte mådde så bra rent själsligt, men vem vet vad det kan få för effekter i framtiden att det står där i deras register nu?
Men framför allt är jag bekymrad för mina barn… ifall de t.ex. skulle börja visa upp udda och inbundna ”bokmals”-beteenden och ovanligt socialt uppförande i samma stil som jag själv hade. Tendensen finns där redan. Hur kommer det då att tas emot? Tänk om det kommer någon specialpedagog när de börjar skolan och vill utreda dem och oförtjänt stämplar dem som Asperger? Hur ska det gå för dem i livet sedan, i så fall?
Det tänker jag inte bara acceptera utan vidare, den saken är klar.
Ta gärna hänsyn till barns och ungdomars särskilda behov, men försök för den skull inte att märka ut dem med hjälp av en massa halvflummiga diagnoser hela tiden!

söndag 4 januari 2009

När alla människor är företag

Jag är anställd på en översättningsbyrå. Det trivs jag med. Att vara anställd alltså. Det är annars inte särskilt vanligt i översättningsbranschen att man anställer folk – de flesta firmorna använder sig istället av ett nät av frilansare, och de flesta enskilda översättare är sina egna enmansföretag.
Men jag är alltså en vanlig enkel anställd, och det passar mig bra. Jag vill koncentrera mig enbart på själva jobbet, jag har inget emot att ta order av två chefer (det blir mycket enklare då) och jag föredrar att inte behöva vara så väldigt självständig hela tiden, som jag skulle bli om jag hade eget företag. (Jag får fatta en hel del egna beslut även som anställd, så jag är ändå inte helt och hållet nickedocka.)
Kort sagt så gillar jag den sorts jobb jag har nu. Att driva mitt eget översättningsföretag känns inte alls som någon lockande tanke.

Därför är det lite intressant att vår regering hela tiden, ända sedan de tillträdde, har verkat ha inställningen att det allra bästa är att vara företagare och att det självklart är vad folk vill. Jag har kommit att tänka på detta på senare tid.
Som Fredrik Reinfeldt sade upprepade gånger i samband med valet 2006: ”Vi vill att människor ska kunna starta företag och förverkliga sina drömmar...” ”Det måste gå lättare att starta och driva företag...” En massa sådant, hela tiden, och på det sättet har han fortsatt sedan dess. Jag har fått intrycket att Reinfeldt tycker att det där att ha ett eget företag och vara fri och självständig, det är framför allt det som det innebär att förverkliga sina drömmar.
Därav också de reformer som regeringen har genomdrivit, som nystartsjobb och annat. Inte i första hand för arbetstagares eller arbetslösas skull, utan för att företagarna ska tjäna på det. Om man tänker efter är det alltid de som vinner i slutändan på regeringens olika förslag.
Att vara företagare är idealet, även om det bara är ett enmansföretag.

Vi kan ju tänka oss ett litet spännande tankeexperiment... tänk om den vision som den borgerliga regeringen har är ett Sverige där alla är företagare? Utan en enda vanlig anställd i sikte?
Att outsourca, privatisera och lägga ut på entreprenad ligger ju onekligen i tiden (i synnerhet för moderater, som verkligen älskar sådant). Sjukvården på mitt närbelägna Orust sköts numera av ett inhyrt företag, på kommunens och regionens vägnar. Silja Line kör inte längre med egna anställda städare utan tar hjälp av ett städföretag vars personal kommer ombord i Helsingfors, gör sitt jobb och går iland igen.
Tänk er detta arbetssätt in absurdum... varenda anställning och tjänst som finns i Sverige upphör, och istället sätter man in glada och energiska egenföretagare på motsvarande platser!
Tänk er ICA-butiken där man inte längre har tio anställda expediter, utan tio enmansföretag i expeditbranschen. Tänk er ett Västtrafik där varje busschaufför har sin egen firma och hyr ut sina förartjänster till det större trafikföretaget.

Praktiskt är det ju för dem som förut var tvungna att ha anställda... för om alla dessa anställda blir privatföretagare istället, då behöver man varken betala arbetsgivaravgift för dem eller ge dem semester och andra förmåner. Riktigt lyxigt.
Arbetsförmedlingen kan man ju också avskaffa, för när alla har ett eget företag blir arbetslösheten noll. Det som möjligen kan behövas är en myndighet för företagshjälp (bemannad med enmansföretag i tjänstemannabranschen, förstås) som hjälper företagen att omstrukturera sig då och då och avgöra vilka tjänster de skulle kunna erbjuda i sin verksamhet: snickeri, matlagning, gräsklippning, spärrvaktande...
För enmansföretagen själva blir det förstås lite värre, när de hela tiden måste kämpa både för att få de rikare företagen som sina kunder och för att kunna behålla dem. Hela tiden på en oregelbunden basis, säkerligen med taskiga arbetstider, ganska lite semester och till låg ersättning (eftersom man måste ha konkurrenskraftiga priser). Ungefär så som många av mina frilansande översättarkollegor har det.
Och så måste de där enmansföretagen marknadsföra sig. Som (fiktivt exempel) den f.d. skolköksanställda kokerskan Mona Pettersson, som nu har företaget Mona Pettersson Cooking Consulting och hela tiden tappert lämnar offertar för att få uppdrag på olika skolor, med hjälp av typiska översättningssvenska marknadsföringsformuleringar: Jag erbjuder professionella, standard- eller skräddarsydda paket- eller enskilda skolmåltidslösningar för en smakfull och minnesvärd måltidsupplevelse!
Eller biovaktmästaren som erbjuder sina tjänster åt SF:s biografer på ett ännu mer avancerat reklamspråk: Hasse Jansson, leading in advanced cinema hall entrance ticket ripping services.
Krångligt. Men visst. Lite motgångar får man väl ta om man ska kunna förverkliga sina drömmar och få vara fri och självständig.
Och för att få fram en effektiv marknad och ekonomisk tillväxt är det säkert fantastiskt.

Ja, man kan ju nästan undra om det är den här sortens blomstrande företagsamhet och ekonomiska system som vår regering vill se. Förhoppningsvis vill de inte det.
Under alla omständigheter föredrar jag som sagt för egen del att vara anställd.