lördag 28 februari 2009

Musik, text och koncentration

De senaste veckorna har jag haft lite svårare än vanligt att koncentrera mig på jobbet. (Ja, för er som inte vet så jobbar jag helt och hållet hemifrån, med min arbetsplats i familjens datorrum.)
Till viss del kan nog detta bero på saker som jag inte själv råder över, som att jag varit extra trött på sistone och att de översättningsuppgifter jag fått göra varit lite segare än vanligt. Men det finns också en annan faktor, och det är störande ljud utifrån. Nu när vi har inrett det nya datorrummet vägg i vägg med TV:n, och det enda som skiljer mig från den apparaten är en inte alltför ljudisolerad skjutdörr, kan det vid vissa tillfällen bli problematiskt.
Som i förrgår när barnen satt och tittade på ”Aladdin” samtidigt som jag jobbade. Det är faktiskt en av de Disneyfilmer jag tycker minst om; den är alldeles för skrikig och gapig och överdriven (och inte så snyggt tecknad) och nu hörde jag den dessutom alldeles för tydligt genom skjutdörren, så att det inte gick att samla tankarna för fem öre. Situationen blev så ohållbar att jag dels fick säga åt familjen att sänka volymen (självklar åtgärd), dels hämtade två bomullstussar som jag stoppade i öronen. Man måste ju i all sin dar kunna sköta sina uppgifter på betald arbetstid.

Men igår gjorde jag en mycket intressant iakttagelse beträffande sambandet mellan min koncentration och ljud utifrån.
Isak började lyssna på en skiva utanför dörren – vi spelar musik i DVD:n för närvarande eftersom stereon är trasig – och jag tänkte att jaha, nu får jag nog gå och hämta bomull alldeles strax igen för det här kommer inte att funka. Skivan i fråga var för övrigt melodifestivalskivan från förra året… trevlig musik, men det är ändå glättig pop och den kommer definitivt att sabba min tankeverksamhet, trodde jag.
Döm då om min förvåning när jag konstaterade att det med ens gick mycket lättare att jobba! Jag fick nästan genast in ett riktigt behagligt arbetsflyt och satt helt avslappnad och harmonisk och översatte i godan ro, samtidigt som musiken hördes mycket väl från vardagsrummet intill.

Väldigt märkligt. Jag har i många år gått och trott att jag inte kan ägna mig åt intelligenskrävande uppgifter (förr om åren pluggande, numera jobb) samtidigt som jag spelar låtar med texter på CD-spelaren. Jag tog liksom för givet att orden tränger in i min hjärna och förstör mitt tänkande. Så är tydligen inte fallet.
Efter att ha funderat lite på saken kom jag fram till att det nog ändå inte är så konstigt, för jag har ju faktiskt låtar som surrar omkring i huvudet nästan jämt – som jag tänker på, på ett av planen i mitt medvetande. Jag har så att säga alltid någon låt på hjärnan, och det hindrar mig inte från att jobba samtidigt. Därför gör det ingen skillnad om jag hör låtar på riktigt från en skiva. Tvärtom åstadkommer det mer frid i sinnet. Uppenbarligen.
När barnen tittar på filmer som ”Aladdin” däremot, då blir det annorlunda. För då lyssnar jag på pratet från filmen på ett annat sätt än när jag lyssnar på orden i en låt. Lite mer aktivt, så där. Jag kan då inte heller låta bli att göra det… och så ryker koncentrationen all världens väg.

Jag skulle egentligen kunna fortsätta att resonera kring detta, alltså hur man lyssnar. Det här med att orden i en låts text inte stör mig, bevisar ju nämligen att orden i musik i och för sig har en funktion och utgör en del av musiken, men att den inte gör det rent betydelsemässigt.
Förr om åren diskuterade jag ofta det där med en kompis, som tyckte att det var väldigt viktigt att en låt har en bra text med bra budskap i. Han menade att textinnehållet är en fundamental del av musiken, något som jag inte höll med om eftersom jag tyckte att det rent musikaliska var det allra viktigaste (och därför tyckte jag också till skillnad från honom att musikvetare inte ska hålla på med textanalys, utan koncentrera sig på själva den klingande musiken).
Nu tycker jag så mer än någonsin. Visst spelar texten en roll, men bara ljudmässigt, inte sett till budskapet. Texten är så att säga viktig fonetiskt, men inte semantiskt.
Om texten var en del av musiken även semantiskt, då skulle låtar med text störa min koncentration på jobbet lika mycket som ”Aladdin” gör.
(Och kom sedan inte och prata om att melodifestivalmusik är ovanligt slätstruken och i praktiken saknar text och att det är därför den inte stör mig! Melodifestivalskivan var inte den enda skiva jag körde igår, och jag jobbade lika bra till all musik jag hade på. Jag tror att jag tar in ljudet av texterna på ett plan och jobbar på ett annat, oavsett genre.)

Hur som helst, i fortsättningen ska jag ha på musik på DVD:n när jag jobbar, så ofta som möjligt!
Ibland får väl telningarna förstås använda apparaten till att se på film. Men då förser jag mig med MP3 och hörlurar.

tisdag 24 februari 2009

Lite om semlor

Idag är det fettisdag och vi har ätit semlor här hemma för sista gången i år.
Ja, ni läste rätt. Sista gången. Inte första.
Jag är nämligen av den åsikten att fettisdagen är den sista dagen då man äter semlor. De flesta andra verkar tycka att det tvärtom är semlepremiär på fettisdagen, och att det ju är helt befängt att konditorierna börjar servera semlor redan några dagar efter nyår, alldeles för tidigt. Men enligt min mening har konditorierna gjort rätt hela tiden. Ja, möjligen kunde de väl vänta några veckor in i januari… men det är inte så väldigt noga. Det fick jag lära mig som barn och det har jag alltid tyckt.

Det där med semlor och fastan och fettisdagen är lite av en tvistefråga, även bland kristna har jag fått erfara.
Som jag ser det är poängen med semlor att man får frossa i dem före fastan, och att det sedan är slut på kalasandet när fastan börjar. Det känns ju ganska logiskt. Ungefär som traditionen att ha karneval: den håller på under de tre dagar som kallas för fastlagen och avslutas med fettisdagen. Och precis på samma sätt som karnevalsfestligheterna sedan upphör dagen därpå, på askonsdagen, så är det finito med semlorna från och med den dagen.
Enligt min mening gör det sedan alltså ingenting om man tjuvstartar med semlor redan innan fastlagen börjar, det vill säga någon gång i januari. Före fastlagen kommer ju några veckor som kallas förfastan, och jag tycker nog att de två perioderna går in i varandra lite och har samma karaktär.
Om man nu ändå är av den åsikten att semlor inte får ätas förrän på fettisdagen, då måste nog konsekvensen bli att det bara är just på den dagen som de får ätas. För efter fettisdagen går det inte att frossa. Rent traditionellt sett så stämmer inte det.

Men nu har det faktiskt ändå hänt att jag har diskuterat detta med kristna vänner som har en avvikande mening, trots sin kyrkliga respekt för fastan. Deras version av det här är följande: 1. semlepremiären är visst på fettisdagen, 2. man äter dem inte under fastan, men 3. på de fem söndagarna i fastan så bryter man tillfälligt fastan och är det helt okej att äta semlor.
Egentligen tycker jag att den synen är den mest egendomliga. Jag ställer mig väldigt tvivlande till uppgiften att man bryter fastan på söndagarna. Hela grejen med att avstå lite av livets goda under fastetiden (och släppa loss och fira när det blir påsk) går liksom förlorad på det sättet, tycker jag. Så vitt jag vet bygger fastetanken på att Jesus fastade i fyrtio dagar ute i öknen… men är det särskilt troligt att han bröt den dieten tillfälligt varje gång det blev sabbat? Nej, jag tror faktiskt inte att han gjorde det, och därför tycker jag inte heller det är konsekvent att man bryter fastan på söndagar. Har inte heller hört talas om att man gör det eller någonsin har gjort det i katolska länder, där de är noggranna med kyrkoåret och väl kan sägas ha ”facit”.

Nåja, det här kan man som sagt ha högst olika åsikter om. Den som tycker att jag har fel får gärna höra av sig med en officiell protest.
Sedan tycker jag i ärlighetens namn inte heller att världen går under om man äter semlor vid fel tidpunkt. Jag har allt ätit semlor under fastan många gånger. Jag kan säkert komma att göra det i år också. Man får inte bli slav under märkesdagar och liturgiska mönster.
Men det är ju alltid trevligt att försöka reda ut begreppen lite och få ordning på traditionerna!
Och när man än äter semlor så smakar de förträffligt.

onsdag 18 februari 2009

Hemliga sällskap

Min pappa är medlem i ett hemligt sällskap. Han är en sådan där som då och då klär upp sig i fin kostym och vita handskar och träffar ett gäng andra herrar i en loge, där de tillsammans ägnar sig åt att dyrka symboler, lägga dödskallar i likkistor, dricka blod, begå hieros gamos och infiltrera den amerikanska kongressen.
Nej, skämt åsido, men han är faktiskt frimurare och han har några gånger försökt övertala mig att också bli det.
Jag tror inte att jag har tillräckligt mycket status för att kunna bli frimurare, men även om jag hade det har jag inga planer på att göra pappa till viljes. Gillar inte riktigt tanken på att ha en massa hemligt fuffens för mig som jag inte får berätta om för min fru (henne vill jag ju dela allt med) och över huvud taget att damer inte är välkomna på de där tillställningarna. Plus att jag inte vill avlägga någon sorts löften som tydligen ska gälla över allting annat.

Men lite har jag nog ärvt pappas fascination för sådant där, för det är ju jätteintressant att läsa om Prieuré de Sion och Tempelriddarna och Illuminati... och tanken på att vara med i ett hemligt sällskap känns ändå på ett sätt ganska spännande. Jag vill inte vara det i egenskap av frimurare eller liknande, eftersom det alltså känns lite väl suspekt, men man kan ju leka med tanken på att engagera sig i andra former av hemlighetsmakerier.
Mest intressant tycker jag det är med underjordiska motståndsrörelser och sådana saker. Små tappra sällskap som kämpar i det tysta mot en stor förtryckande makt, och aldrig ger upp kampen och inte tappar tron på det goda. Som använder täckmantlar och koder och symboler för att inte bli avslöjade, och lever dubbelliv och tar stora risker hela tiden men ändå fortsätter.
Ett par exempel från litteraturens värld: folket i Törnrosdalen i ”Bröderna Lejonhjärta”, eller Fenixorden i ”Harry Potter”.
Ytterligare några exempel från verkligheten: de första kristna i romarriket, eller motståndsrörelserna i Nazityskland – i synnerhet kanske Vita Rosen – eller de oliktänkande i Sovjet... ja, listan är oändlig.
Grupperna i Sovjet har för övrigt beskrivits av ABBA i deras mest dramatiska, mystiska och politiskt färgade låt, ”The Visitors”, där någon sitter hemma i sitt hus och hör hur det ringer på dörren och vet att nu kommer myndigheterna för att hämta mig. Några utdrag:
But how I loved our secret meetings / We talked and talked in quiet voices / smiling...
These walls have witnessed all the anguish of humiliation / and seen the hope of freedom glow in shining faces...
I have been waiting for these visitors / Help me...

Oerhört spännande stämning i den låten.

Ja, hur som helst. Av dessa hemliga rörelser är det i sin tur de kristna som jag är mest fascinerad av. Bara att tänka sig att de under antikens dagar gömde sig nere i katakomberna, eller att de vid samma tid hade fisken som sitt hemliga tecken.
Jemima och jag har faktiskt själva en fisk utanpå bakluckan på vår bil. Det finns en hel del kristna i Sverige som har det, just för att det var en hemlig symbol de där första århundradena, och på ett sätt är den fortfarande det eftersom det är få icke-kristna som känner till vad den där lilla fisken betyder. Men för oss som vet det är det riktigt kul att ha den där på bilen, och upptäcka andra fiskar på andra bilar här och var. ”Åh, titta, där är en annan kristen!”
Jag gillar verkligen det. Man får lite känslan av hemligt sällskap, i positiv bemärkelse.

Och fast det egentligen är helt befängt att tänka på det sättet, så är det ibland nästan så jag önskar (usch, vad dumt det låter) att jag levde i ett land eller en tid där man faktiskt var tvungen att smyga med att man var kristen. Då kunde ju jag och ett antal andra trogna jobba i den där fiskens anda, fortsätta att utöva vår tro och försöka sprida den vidare i hemlighet, med yttersta försiktighet för att undgå överhetens vaksamma blickar. Vilket spännande liv det skulle vara… ungefär som i ”The Visitors”. Även om det skulle vara ruskigt farligt och läskigt också.
Vem vet, kanske kommer det en tid då min märkliga masochistiska önskan blir uppfylld? Det skulle inte alls förvåna mig om det redan någon gång under min livstid blir illegalt att vara kristen i traditionell mening. Ja, vid närmare eftertanke tror jag på allvar att det kan komma ganska svåra tider.
Om jag ska vara realistisk så får jag väl inse att jag då inte alls skulle vara särskilt djärv och modig och brinnande för den hemliga kampen, utan snarare darra av rädsla och göra i byxorna och försäga mig hela tiden.
Men det är nog ändå sannolikt att jag, ifall detta scenario blir verklighet, följer min pappas exempel och går med i ett (om än inte så flummigt) hemligt sällskap!

Obs! När du nu har läst färdigt detta inlägg, var vänlig och glöm bort det!
I annat fall kanske du drar dig det till minnes och skvallrar för myndigheterna om mig och mitt hemliga sällskap någon gång i framtiden.

onsdag 11 februari 2009

Rör inte mitt Narnia!

I helgen såg Jemima och jag den andra Narnia-filmen på hyrd DVD. ”Prince Caspian”, eller som den boken heter på svenska, ”Caspian, prins av Narnia”. Det är den andra boken i serien, eller egentligen den fjärde sett till i vilken ordning de utspelar sig, men det var i alla fall den andra som C. S. Lewis skrev. Jag har alltid varit en vän av Narnia och älskar fortfarande alla sju böckerna, så den här filmatiseringen ville jag ju gärna se.
Tyvärr blev både jag och hustrun väldigt besvikna på den. Film nummer ett ”Häxan och lejonet” var ju som bekant helt okej, men i den här nya var det inte mycket som återstod av originalstoryn. Stora sjok av boken var bortredigerade (i synnerhet det mer andligt tänkvärda innehållet), och det hade ersatts med en massa meningslösa krigsscener och onödiga tillägg i olidligt svulstig och sentimental Hollywood-anda. Allra värst var nog nästan att Susan och Caspian pussades på slutet… hur i hela friden kan man lägga in sådant omotiverat trams i manuset?

Hur som helst, när vi sett klart filmen började vi kolla upp om det kommer någon tredje också, och vi upptäckte att Disney tydligen har lagt ner de planerna eftersom den här tvåan har gått så dåligt. (Inte underligt…)
Då blev jag ju på ett sätt lite besviken, för det innebär ju att ett bolag ytterligare en gång ger upp innan de hunnit fram till de böcker i serien som skulle vara intressantast att se på film: ”Min morbror trollkarlen” och ”Hästen och hans pojke”. Nästa gång någon ger sig på att filma Narnia, om tjugo år eller något sådant, kommer det teamet självklart också att börja med ”Häxan och lejonet” och sedan lägga ner innan man ens är halvvägs genom bokserien. De sista böckerna är sålunda dömda till att aldrig bli filmatiserade!

Men nu är kanske inte hoppet riktigt ute ändå, upptäckte vi sedan. Det är nämligen nu istället 20th Century Fox som ska fortsätta med Narnia-serien istället för Disney, och de kommer att filma nummer tre (fem) i serien, ”Kung Caspian och skeppet Gryningen”. Förhoppningsvis kan de göra något av de återstående fyra böckerna också efter det.
Att det blir historien om skeppet Gryningen nu härnäst är förstås lite roligt, för det råkar vara min favorit av böckerna. Även om ”Silvertronen” och de ovan nämnda ”Min morbror trollkarlen” och ”Hästen och hans pojke” inte kommer långt efter.
Måtte nu bara produktionsbolaget bakom hela projektet ha lärt av sitt senaste misstag med film nummer 2, och inte misshandla ”Kung Caspian och skeppet Gryningen” på samma sätt som ”Caspian, prins av Narnia”!
Man kan ju alltid hoppas på att bytet av filmbolag får effekt, så att den värsta Disneyfieringen försvinner.

I annat fall kan det verkligen bli hemskt. ”Kung Caspian och skeppet Gryningen” är ju en berättelse som bygger mycket på episoder… att sällskapet är ute och seglar på havet och reser från ö till ö, med en ny liten historia på varje ställe de kommer till (men hela tiden mot ett bestämt mål). Det är ett väldigt charmigt och fantasifullt upplägg, lite i Odysséens anda.
Men hur blir det om filmmakarna skulle få för sig att anpassa denna pikareskhandling (som jag tror att det kallas) till Hollywoods dramaturgi? De kanske tar bort nästan alla öarna ur handlingen och koncentrerar sig på bara någon enstaka av dem, och bygger upp historien på ett helt annat sätt, med typisk stegring och klimax. Och vad gäller stridsscener så har jag i och för sig svårt att föreställa mig hur man skulle kunna lägga in särskilt många sådana i ”Gryningen”, men tänk om de verkligen gör det… hu!
Jag vill inte vara med om att amerikanska filmproducenter förstör eller tonar ner den underbara scenen där Aslan räddar Eustace från att vara drake (det är det mest uppenbart kristna avsnittet i hela Narnia-serien; Eustace blir ju bildligt talat både omvänd och frälst och döpt).
Inte heller vill jag att den hypnotiska stämningen vid havets yttersta ände, eller skräckscenen vid ”den mörka ön”, går förlorad i någon sorts larmande vapenstrid mot sjöfolket respektive de makter som lurar i mörkret. Eller att det blir en massa obefogat slisk-slask mellan Caspian och Ramandus dotter.

Kort sagt: jag börjar få nog av melodramatik och specialeffekter! Vid nästa Narnia-filmatisering vill jag att man ska försöka ta fram stämningen från boken istället.
Annars tänker jag inte se den filmen. Jag ska läsa recensionerna noga, och om det står där att filmen inte är trogen mot boken så bojkottar jag den.
Bara så ni vet, 20th Century Fox!
Rör inte mitt Narnia!

fredag 6 februari 2009

Två låtar att lyssna på

I höstas beklagade jag mig här på bloggen över att jag så väldigt gärna vill göra musik, men inte har kunnat göra det på något bra sätt – eftersom jag inte riktigt har kommit underfund med hur man får över det man gör på en keyboard till datorn så att det kan sparas där.
Nu kan jag glädja folket med att det problemet är löst, och jag har nu möjlighet att komma igång och göra en hel massa musik, precis om jag ville i höstas!
Jag ska inte tråka ut alla och envar med att berätta hur jag har gått till väga. Bara tala om att min metod är att 1. göra en låt på sådär fem-sex-sju kanaler på keyboarden, 2. tanka över låten till datorn så att det sedan finns plats i keyboardens minne för att göra nya.

Och detta har jag nu gjort med två av mina gamla låtar, som jag gjort på keyboarden tidigare och sedan haft liggande ett bra tag. Nu är de förevigade. Jag tänkte att jag skulle lägga upp dem här på bloggen också, för att kanske få lite kommentarer...
Lägg märke till att jag inte är hundraprocentigt nöjd med någon av dem, det är mest mina ”första försök” och kritik mottages tacksamt. (Än så länge har jag inte raderat låtarna från keyboarden, så de går fortfarande att putsa på.) Om ni som lyssnar rentav tycker att min musik är skräp och att jag bara slösar bort min tid vid keyboarden, så säg det till mig också så kan jag använda tiden i fråga till något bättre.
Förresten, ljudvolymen är nog lite låg på inspelningarna, men det är bara att höja den i Media Player eller skruva upp högtalarna så fixar det sig.

Den första av låtarna heter ”In A Stall”. Obs: börjar med ett litet intro på säckpipa innan själva låten sätter igång. Den bygger upp sig lite gradvis men är ändå tänkt att förbli ganska lugn och liksom lite vaggande... Här är den.

In A Stall

Och den andra heter ”Eyes Of A Stranger”. Den medger jag att den hade kunnat bli mycket bättre, tempot haltar lite på en del ställen och mixen kunde också ha blivit lite mindre grötig. Jag kanske borde ha valt lite andra instrumentljud... Men den var så svårinspelad så jag fick nöja mig med detta till slut. Kanske börjar jag om med låten från scratch någon gång. Här är den som den låter nu.
(Trumkompet i refrängen är mitt eget, jag använder inte de förinspelade rytmerna som finns på keyboarden utan vill hitta på själv.)

Eyes Of A Stranger

Välkomna med feedback om ni vill!
Ja just ja, jag ska kanske också påpeka att låtarna har de titlar de har därför att de egentligen är försedda med texter. Som jag inte alls känner för att sjunga in. Texten kommer ändå i andra hand för mig.

tisdag 3 februari 2009

Bland svampar och sköldpaddor

Lika förtjust som jag är i att spela sällskapsspel – det vill säga brädspel, runt ett bord, med en samling goda vänner – lika skeptisk har jag alltid varit till sådana spel som man spelar på en skärm. Datorspel, TV-spel, videospel… av någon anledning har jag aldrig varit särskilt intresserad av det. Vet inte varför.
Som barn tyckte jag verkligen att det var urtråkigt när kompisarna fastnade framför någon sorts automat där man körde racerbil, och det hände också att de försökte få mig att inse tjusningen med att spela hemma på datorn: oftast helt förgäves.

Så är det fortfarande, för det mesta. Men det finns ändå några undantag. Vissa spel på datorn kan även jag ägna mig åt, fast det brukar då vara fråga om de simpla och IQ-befriade spelen: i synnerhet Pipe Dream (de där rören med grönt vatten), Rattler Race (den långa ormen som äter äpplen), samt Röj.
Jag har också i enstaka fall varit intresserad av datorspel som varit lite svårare. King’s Quest till exempel. Och något spel där man skulle gräva sig fram genom lera… vad det nu hette.
Slutligen har vi det allra största undantaget. Ett visst gammalt Nintendo-spel som man lirade på en sådan där gammaldags plastlåda som var kopplad till TV:n. Jag har aldrig varit särskilt inne på Nintendo, men just det där spelet var jag verkligen fast i ett tag – och hela min familj med mig. Det är hypernostalgi, och precis nu i dagarna har jag oväntat kommit att återupptäcka det (ska snart berätta hur).
Spelet är Super Mario Bros 3. Där de små rörmokarna Mario och Luigi hoppar omkring bland en massa rör och samlar ihop pengar, stampar på fiender, plockar upp sköldpaddsskal, krossar tegelblock och äter svampar som ger dem kraft.
Jag har faktiskt spelat även volym ett i serien, men det var trean som jag, mina syskon och även mina föräldrar blev mest sålda på.

Om man ska dra lite historia så var det när jag var fjorton-femton år som Super Mario gjorde sitt intåg i familjens vardag. Våra kusiner hade Super Mario Bros 3 och demonstrerade det för oss, vi tyckte det var jättekul, och familjen var nästan genast överens om att vi ju absolut måste skaffa ett eget Nintendo någon gång.
Så blev det också, och besynnerligt nog så var det i samband med min konfirmation som vi skaffade det. Familjen köpte nämligen dels själva apparaten, dels Super Mario-spelet, som konfirmationspresent till mig. Högst anmärkningsvärt egentligen, att en prästfamilj väljer att ge sin äldste son något så sekulariserat och vulgärt som ett Nintendo i konfirmationspresent. Visst, de gav mig ett silverkors också, men i alla fall. Det är nästan värre än en synt, som han i ”Macken” helst vill ha.
Hur som helst, när jag väl hade fått spelet så satte galenskapen igång. Det spelades jämt. Alltid var det någon av oss som satt placerad framför TV:n med den lilla kontrolldosan. Till och med pappa föll för frestelsen då och då, trots att han ofta har verkat ha inställningen att han som präst absolut inte kan förknippas med barnsliga saker som lek och spel (annat än i smyg då).

Eftersom TV-spelet officiellt var mitt hade jag det ett litet tag inne i mitt rum, kopplat till den mindre av våra två televisionsapparater. Detta visade sig emellertid ohållbart. Jag fick aldrig vara ifred på mitt rum eftersom mina syskon och deras kompisar absolut måste spela hela tiden, och det hjälpte inte att säga till mamma – hon satt ju där själv och tryckte och plickade (och släppte knapparna och skrek varje gång det kom en fiende i riktning mot henne).
Till slut minns jag att jag tog saken i egna händer och flyttade ut hela anordningen till den stora TV:n i vardagsrummet. Lugnast så. Särskilt med tanke på hur mycket konflikter det kunde bli runt Nintendot och Super Mario Bros 3… repliken ”nu är det min tur att spela!” var den som oftast hördes i huset. Och ofta slutade bråken med att någon i ren frustration gick fram och tryckte på Reset-knappen, så att hela spelet plötsligt började om från början. Det gick inte att spara pågående spel på det där Nintendot, så då tog allting tvärt slut.
Men det fanns också tillfällen då hela familjen satt och spelade i kamratlig anda under ordnade former, och turades om att sköta Mario och Luigi. Det kunde vara ganska trivsamt.
Och man lärde sig verkligen spelet utan och innan, de åtta världarna med alla sina banor, och man blev överförtjust varje gång man lyckades klara Lemmy Koopas luftskepp oskadad iförd en hammardräkt, för då fick man ju en annan tackhälsning av den tillbakatrollade kungen när man kommit ner till slottet igen…
Vi fick några ytterligare spel till mitt Nintendo, men inget av dem kom i närheten av Super Mario Bros 3 när det gällde popularitet.

Åter till nuet. Min lillebror var här den gångna helgen, och installerade då just Super Mario Bros 3 på vår dator – i PC-version, men med helt samma välbekanta grafik. Isak blev genast överförtjust, och jag med. Jag har redan suttit och spelat det korta stunder de senaste kvällarna och känt Super Mario-minnena komma tillbaka. Faktiskt kommer jag ihåg anmärkningsvärt mycket av vad det fanns för dolda skatter på de olika banorna och vilka hemliga knep man kunde använda.
Sedan spelar det ingen roll att Super Mario Bros förmodligen står mycket lågt i kurs i stora delar av min bekantskapskrets, där man föredrar de stora fläskiga datorspelen och ser ner på det simpla Nintendo (tror jag).
Jag kommer nog att ägna mig en hel del åt de båda rörmokarna på lediga stunder nu ett tag framöver!