söndag 29 mars 2009

Dålig översättning ledde till 348 människors död

De senaste veckorna på jobbet har jag hållit på med ett projekt som är ett av de knepigaste (och mest besvärliga) jag varit inblandad i. Jag kan förstås inte säga rakt ut vad det är för företag som är kund eller vad det handlar om i detalj, men så här mycket kan jag meddela:
Projektet består av en helt sanslös massa tekniska bruksanvisningar på flera hundra tusen ord sammanlagt, och bara texternas skick i sig är svårhanterligt, eftersom de allesammans är dåliga exporter av gamla inskannade bruksanvisningar. Sådana filer blir alltid väldigt röriga när de görs om till översättningsbart format; meningarna blir splittrade och svårlästa och så där. (Dessutom är de i flera fall redan översatta från andra språk än engelska.)
Och sedan är det vad de handlar om... Ärligt talat har jag fortfarande inte kunnat skapa mig en ordentlig helhetsbild av vad alla de där texterna gemensamt ska användas till, men det är alltså en mängd separata bruksanvisningar och kopplingsscheman och komponentlistor för ventiler, tryckmätare, kopplingsdosor, armaturer, strömbrytare, aggregat, rörstycken och jag vet inte vad. Efter vad jag förstår ingår alltsammans i en (som det verkar) väldigt stor elektrisk anläggning.

Problemet är ju nu självklart att jag som bekant inte är så inne på teknik. Framför allt inte praktiskt, men inte så mycket teoretiskt heller. Jag har fått ta mig an det här uppdraget ändå.
Nu har jag förstås ändå lärt mig en del på jobbet och jag har gått iland med tekniska texter ganska bra tidigare, trots att jag saknar specialistkunskaper, men i det här fallet känner jag i högre grad att jag hade behövt sådana. Även om jag gör mitt bästa och nog får till många av termerna och beskrivningarna rätt, är jag säker på att det måste ha blivit fel på en hel del ställen också. Särskilt eftersom jag jobbar under tidspress hela tiden (ligger cirka en vecka efter schemat just nu).
Är det någon som tycker att detta är upprörande, att jag sitter och översätter en sådan här grej utan att veta vad jag gör? Tja, sådan är nu för all del verkligheten i översättningsbranschen, och jag kan säga att jag inte är ensam. Som hjälpmedel har jag ett översättningsminne som kunden tillhandahållit, och när jag söker i det minnet och får upp träffar från andra översättares gamla arbeten, så märker jag tydligt att de översättarna har varit minst lika förvirrade som jag... Och uppdragsgivarna har uppenbarligen inte varit särskilt noga med att granska det hela. Jag tror nog att min översättning också kommer att passera.

I alla fall har jag funderat lite på vad följden i värsta fall skulle kunna bli – om det nu är så att jag har klantat mig ovanligt mycket med alla de här tekniska översättningarna.
Vad händer om de är så dåliga att personalen på den där stora elektriska anläggningen missförstår dem totalt, och blandar ihop och kopplar fel? Då kanske det hela slutar i ett förfärligt haveri, där alltsammans flyger i luften och hela personalen får sätta livet till. Plus kanske också ett antal civilpersoner i grannskapet som träffas av nedfallande klaffbackventiler och T-stycken.
Intressant att föreställa sig reaktionerna från dels företaget, dels folk i allmänhet, när det sedan kommer fram vid haveriutredningen att alltsammans berodde på en missvisande bruksanvisning!
För då kan det ju säkert först och främst utbryta debatt om översättningar och hur dåliga de är, och alla skribenter och krönikörer spyr sin galla över inkompetenta översättare och att allting är deras fel. (Kritikerkören lär nog få tillskott i form av alla översättarhatande fantasy- och science fiction-nördar.) Samtidigt kommer väl en och annan från motsatta sidan att påpeka att utbildade tekniker faktiskt borde vara så pass intelligenta att de kopplar rör och kablar rätt även om bruksanvisningarna är svårtolkade och luriga, och att översättarna därför inte kan lastas. Förhoppningsvis går det att klargöra för allmänheten vad översättarna faktiskt har för arbetsvillkor.

Det andra som händer vid en sådan här katastrof är det rättsliga efterspelet. Skadestånd och böter och andra kostnader måste betalas, och eftersom det olycksdrabbade företaget vill slippa detta stämmer de givetvis den översättningsbyrå som de anlitade för att få fram svenska bruksanvisningar. Den byrån i sin tur skyller självklart på den de själva anlitade: firman där jag jobbar. De har säkert någon passus i kontraktet om att mitt jobb är ansvarigt för det inträffade, så de stämmer mina chefer på 429 miljoner dollar, vilket är mindre roligt. Cheferna blir utblottade och jag får sparken, något som påhejas av den allmänna opinionen, som ju kräver huvuden på fat efter så många omkomna. (Efter tsunamin var det Laila Freivalds, den här gången blir det jag.)

Nej, visst, det här är osannolikt. För det första skulle inte katastrofen inträffa, eftersom jag är övertygad om att tekniker faktiskt har kompetens och kan få sin anläggning att fungera som den ska oavsett hur bruksanvisningen ser ut. För det andra går inte häxjakten vid katastrofen så långt som till min nivå. Det blir allt det ansvariga företaget själva som får bära hundhuvudet, inte översättningsfirmorna – för oavsett om översättningen av en bruksanvisning räknas som en fullvärdig version av denna eller inte, faller ansvaret på folk inom företaget (antingen på ledningen, som är ansvariga utgivare för en kass manual, eller på de anställda, som valde att följa en kass översättning). Hihi.

Men det är ändå lite alarmerande att tänka på det här sättet och fundera på allvar över hur illa det är ställt med den språkliga hanteringen av så viktiga saker som teknisk dokumentation. Om inte annat blir ju personalen på tekniska anläggningar irriterade på oss inkompetenta översättare, när de får bruksanvisningarna i sin hand. Samtidigt som vi blir irriterade på dem, eftersom de fattar noll om språk och översättning och ger oss jobb med dåliga minnen och referensmaterial, taskig filkvalitet och korta deadlines.
Det bidrar knappast till att förbättra den redan ansträngda och oförstående relationen mellan teknister och humanister!

(OBS! Nej, den ”stora elektriska anläggningen” som jag översätter till är inte ett kärnkraftverk! Så ni behöver inte vara oroliga för att jag just skulle vara i färd med att orsaka en härdsmälta.)

måndag 23 mars 2009

Lilla svarta Sara och Tintin i Kongo

Där uppe ingen nöd ska vara / och inga tårar, ingen natt / Så sjöng den lilla svarta Sara / ett fattigt negerbarn så glatt.
Någon som känner igen de där raderna? De kommer från en gammal kristen barnsång (av Lina Sandell faktiskt) som var ganska populär för väldigt många år sedan. I visan talas det sedan vidare om det som Sara har hört av ”den vite läraren”, och i slutklämmen så får man veta att ”lilla svarta Sara / är vit och skär i Lammets blod”.
I vår moderna tid låter den där texten förstås inte så trevlig. Jag kan inte själv påstå att jag gillar den något vidare, och jag är egentligen inte heller så förtjust i att min svärmor ibland har sjungit ”Lilla svarta Sara” för mina barn. Hon sjunger för övrigt inte bara den utan också en annan gammal visa i samma stil, med samma något ålderdomligt klingande innehåll:
Jesus har en bok i himlen / snart så är den full med namn / Namn på frälsta små kineser / negerbarn från Kongoland / Indianer, eskimåer / svenska barn med hjärtat rent / Jag vill möta dem i himlen / där din bok är full med namn.

Självklart är inte svärmor rasist eller så. Det där med negrer och annat skrattar hon mest bara åt, hon tycker att visorna är vackra i övrigt, och det är därför hon sjunger dem för Isak, Lydia och Adam. Jag har också låtit henne hållas, hon kanske blir ledsen annars, typ...
Men det hindrar ju inte att jag ibland har mina betänkligheter och undrar om det verkligen är särskilt lämpligt att mina barn nu på 2000-talet får höra visor som har en så gammaldags syn på afrikaner, ursprungsamerikaner och inuiter (för att använda de numera korrekta benämningarna). Är det i själva verket inte rasism det är fråga om? Och vad kan barnen tänkas få för bild av ”negrer” när de hör mormors sånger?
Jag har samma tvivel när det gäller Tintin-albumet ”Tintin i Kongo”. Isak älskar ju som bekant Tintin och sitter ofta och läser alla albumen, och det är väldigt trevligt att han gör det, men just ”Tintin i Kongo” har jag faktiskt funderat på att gömma undan. Ja, ni har säkert sett den boken... den är från 1930, då Hergé fortfarande var ung och precis hade börjat teckna Tintin och ännu inte gjorde särskilt mycket research, och den är full av korkade kolsvarta negrer med enorma läppar. Det var lite alarmerande när Isaks kompis häromåret pekade på omslagsbilden med negerpojken Coco och kommenterade något om ”apan”.
Ytterligare ett exempel är Pippi Långstrump – som de flesta vet är ju hennes pappa kung över alla negrerna på Kurrekurreduttön, och det ligger inte heller direkt i tiden. Och Povel Ramel, som vi ibland lyssnar på i bilen, har gjort en hel del låtar där han sjunger vitsigt om exotiska folk och länder på det där lite mer fördomsfulla sättet.

Så hur ska man hantera alla dessa gamla litterära klassiker nuförtiden? Jag har ett flertal gånger läst kolumner och kulturartiklar där skribenterna har dömt ut verken väldigt kraftigt som rasistiska och tycker att dagens barn absolut inte ska få läsa det där som är så unket och gammaldags. En av dem som är särskilt förtjust i att påpeka detta är Thord Eriksson i Vi Föräldrar.
En sak tycker jag dock är klar från början, och det är att det inte i något av fallen handlar om rasism. Snarare är det okunskap och bästa oförstånd. Alla de där sångerna och historierna kom ju till i en tid då folk här i Europa inte visste särskilt mycket om Afrika och Söderhavet och Fjärran östern; de skrev bara om det de hade fått höra och tog för givet att de exotiska schablonbilderna stämde. Även om de hade en något nedlåtande attityd och trodde att de själva var mycket mer civiliserade och begrep mycket bättre, så nedvärderade de inte medvetet de avlägsna folkslagen – de kände helt enkelt bara inte till verkligheten. Jag är faktiskt till och med osäker på om ens de där rasbiologerna på 30-talet, som folk nu för tiden förfasar sig så mycket över, var rasister egentligen. Åtminstone kanske de inte var det allihopa.
Däremot utnyttjade ju människor som Hitler, och en hel del andra makthavare, den där synen som folk hade (och byggde vidare på den) för att driva sin egen tes att de vita verkligen skulle styra och att de andra var mindre värda. Och att det till och med var okej att gasa ihjäl dem som stod allra lägst i rangordningen.
Men att ”Lilla svarta Sara” och ”Tintin i Kongo” skulle förknippas med Hitler och hans ideologi, det är ju helt befängt. Tycker man det så överreagerar man.

Som vuxen gör man nog därför rätt i att som min svärmor helt enkelt bara skratta åt gammalmodiga ”rasistiska” texter. I och med att man vet att de inte är illa menade, och för att man ändå har någon sorts distans. Jag tycker till exempel att det är väldigt roligt med verser som ”trots den bästa tvål och vatten blir en Neger svart som natten” (ur Lennart Bernadottes ABC-bok) och för egen del anser jag också att negerteckningarna i ”Tintin i Kongo” mest är roliga.
Att en sång eller en bok är gammaldags ska ju egentligen inte få hindra en från att uppskatta de andra värdena den har, så länge den alltså inte är medvetet rasistisk. Man kan alltså gott uppskatta ”Lilla svarta Sara” som vacker och from visa betraktad. Och Pippi är och förblir bra och Tintin spännande, och det ska man inte bortse från.

Detta alltså när det gäller en själv. Men hur gör man då med barnen, som inte har bakgrundskunskapen och distansen och kanske lättare får fel intryck?
Ja, det kanske verkar som ett problem, men efter viss eftertanke tror jag faktiskt inte att det kan påverka dem så till den grad negativt. Inte så länge man ser till att i andra sammanhang försäkra dem om alla människors lika värde och sådant där. Rent praktiskt sett kan jag låta dem få höra ”Lilla svarta Sara” så länge de ibland också får höra ”Jesus älskar alla barnen” (”röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt”), och om de läser om Pippi och Kurrekurreduttön och man tycker det är fel så kan man med fördel också sticka ”Bamse och Kalle Svartskalle” eller ”Pricken” av Margret Rey i handen på dem, som balans.
Ärligt talat tror jag inte att det är någon fara ens om man inte jobbar på ett så målmedvetet sätt med valet av böcker – de lär sig säkert de rätta värderingarna i vilket fall, bara genom att man själv har dem och visar dem i många andra sammanhang.
Själv läste jag ”Tintin i Kongo” för första gången när jag var åtta år, och den påverkade mig då inte till att bli särskilt fördomsfull. Kanske för att jag också läste Kamratposten och visste hur förfärligt det var med apartheid i Sydafrika och hur förståndiga de ungdomar var som gick ut och målade om alla klottrade BSS till BSB (Bevara Sverige Blandat).

Slutsats: svärmor får fortsätta att sjunga sina sånger för barnen, även om de sagt inte är några favoritsånger för mig. Jag tror nog att det ska bli folk av Isak, Lydia och Adam i alla fall!

fredag 20 mars 2009

Barnuppfostran i dödsstraffets anda

Jag är ganska mycket mot dödsstraff. Inte bara det förresten utan också andra former av dödande, som abort, dödshjälp och krig. (Till skillnad från t.ex. den kristna högern i USA är jag mot alla dessa saker och inte bara ett par stycken av dem, något som känns konsekvent och bra.)
Men just idag tänkte jag filosofera mest om dödsstraffet. Denna företeelse tycker jag är grym, hjärtlös, cynisk, vad ni vill, men framför allt känns det för mig som en väldigt otrevlig form av hämndbegär – en önskan att den som gjort något väldigt fult ska få lida till varje pris.
Det märks ju ganska tydligt på avrättningstraditionerna i USA (detta beundransvärda, förlovade land!) att det till stor del är den aspekten det handlar om. Bara det där att de anhöriga till mordoffret får vara med och titta på när den dödsdömde mördaren får sin giftinjektion... det ger mig ett så fruktansvärt osmakligt intryck! Dessa anhöriga säger ofta själva saker i stil med att de får någon sorts frid i sinnet när de ser den skyldige sona sitt brott, när de konstaterar att deras döde familjemedlem blir tillbörligt hämnad, men jag tvivlar faktiskt på att de blir särskilt gladare av det innerst inne. Även om man har rätt att vara förbittrad på den som gjort en mycket illa, kan väl aldrig ren blodtörst göra en människa gott.

I alla fall är det lite intressant, samtidigt som det är tragiskt, att den typen av dödsstraffsförespråkare har en livssyn som är så väldigt inriktad på hämnd och ”öga för öga”-principen. Borde inte det tänkandet få konsekvenser även lite mer till vardags?
Tänk er en dödsstraffsanhängare som är småbarnsförälder och ska uppfostra sina barn på bästa sätt. Vad tar han till för metoder när hämnden uppenbarligen är så viktig för honom?
Kanske kan följande scen utspela sig i hans hem:

Dottern Liz kommer springande och gråter och klagar: Max slog mig!
Fadern (mycket strängt): Max! Vad är det här? Slog du Liz?
Liz: Ja, han slog mig med knytnäven så det kom blod! (Visar att hon fått lite näsblod.)
Max: Förlåt! Förlåt!
Fadern: Jaha, då får vi bestämt lov att ta till lite bestraffning här. Kom med båda två.
Max: Neej! Förlåt! Snälla! Jag sa ju förlåt!
Fadern släpar med Max till ett särskilt hörn i huset. Liz, fortfarande snyftande, följer efter. Fadern ställer fram en stol som Liz får sätta sig på, och så placerar han den darrande Max bredvid sig mitt på golvet så Liz kan se honom.
Fadern:
Så här går det om man slåss, Max!
Han smockar till Max på näsan så att han också får näsblod. Liz slutar gråta och flinar förtjust när hon ser detta, och fadern ler uppmuntrande mot henne.
Fadern:
Känns det bättre nu?
Liz: Ja, nu mår jag mycket bättre.
Fadern: Bra. Så där ja, Max. Rättvisa är skipad. Nu kan ni gå och leka igen.

En alternativ variant är att Liz under faderns överinseende själv får slå näsblod på Max.
Låter det i något av fallen som en trevlig form av barnuppfostran? Inte? Ja, det är inget annat än det hämndgiriga dödsstraffstänkandet överfört till barnkammarnivå. Principen är nämligen exakt densamma.
De flesta tycker nog att det är ganska inkonsekvent att förbjuda sina barn att slå varandra men själv få slå dem, och dessutom tillåta dem att skadeglatt gotta sig i varandras olycka i samband med bestraffningar. Det är inte ett kristligt ”vända andra kinden till”-beteende. På samma sätt tycker jag det är inkonsekvent och fel att tillåta dödsstraff, och påstå att det behövs för att brottsoffren ska få frid. Så långt behöver man inte gå för att skipa rättvisa.
Bättre då med botgöring i kombination med förlåtelse. Det vet jag att jag har skrivit om tidigare. Men tyvärr finns det många som inte verkar greppa det riktigt.

Undrar om dödsstraffsanhängarna verkligen uppfostrar sina barn enligt ovan?

Datorkrasch och tjuvstart

För närvarande är den dator jag brukar använda här hemma, ”vita datorn”, kraschad. (Detta skriver jag på den gamla primitiva laptopen, med avsikt att lägga ut det med hjälp av Jemimas något nyare laptop efteråt.) Vita datorn började plötsligt ryka och osa i förmiddags, så jag blev tvungen att brådstörtat stänga av den, och nu går den inte att sätta på över huvud taget. Mycket tråkigt med tanke på att jag hade en hel del trevliga saker på den... tur i oturen att jag hade gjort säkerhetskopior av det allra viktigaste. Jag vet inte om innehållet på hårddisken kommer att gå att rädda, men i vilket fall får vi väl skaffa en ny. Hur lång tid nu det kan ta.

Bäst att tänka på något trevligare, som att Malena Ernman vann melodifestivalen för en vecka sedan. Jag tyckte ju faktiskt att hennes låt var bäst, så det är klart att jag var nöjd. Men jag hör också till dem som inte hade haft något emot att skicka Caroline af Ugglas.
Hur som helst, nu när festivalen är över vidtar den där något tomma perioden då man har svårt att vänja sig vid att det inte är något musikspektakel längre (tur att man snart har födelsedag och att det blir påsk) och därför börjar se mer och mer fram emot det riktiga Eurovision längre fram i vår.
Om man har självbehärskning och karaktär kan man vänta ett tag tills man börjar frossa i förhandslyssningar och experttips inför den större tävlingen. Det är dock inte så lätt med tålamodet nu för tiden när jag känner till existensen av fansajter som Gylleneskor och Esctoday, där det finns en hel massa att läsa om, och det dessutom går att se och höra alla Malenas konkurrenter på svt.se.
Jag vill egentligen faktiskt inte alls kunna alla 42 ländernas bidrag utantill redan innan ”Inför Eurovision Song Contest” börjar sändas på TV mot slutet av april – jag vill helst vänta med dem allihop åtminstone till dess. Det är att gå lite till överdrift att börja förhandslyssna redan nu. Så jag försöker låta bli. Men frestelsen är svår att motstå när alla bidragen ligger där hos SVT och lockar... nej då, jag ska inte tjuvstarta, jag ska så klart inte lyssna, men man kanske bara kan ta och höra lite på Norges bidrag som tydligen ska vara så bra... eller på Storbritannien som har en låt skriven av Andrew Lloyd Webber... eller på Azerbajdzjan som representeras av svenske Arash... eller på Montenegro som de säger har fått fram sin bästa låt hittills...
Farligt, farligt. Det kommer säkert att sluta med att Jemima och jag sitter där i TV-soffan och jag kan vartenda bidrag utan och innan medan hon inte har hört ett enda.

Därför bör jag verkligen undvika alla sajter med Eurovision-relaterat innehåll nu ett tag, och dessutom se till att inte Isak upptäcker dem (för då kastar han sig över land efter land som en dreglande schlagerhund).
Kanske tur att vita datorn har gått sönder.

söndag 15 mars 2009

En femårig Wikipediagalning

Jag tror att jag idag har gjort mig skyldig till ett fatalt misstag, som nu blir spiken i kistan för min äldste sons personlighet och fortsatta utveckling.

Jag satt vid datorn och gjorde ett skivomslag, närmare bestämt till den där hemmagjorda mixen med låtar från Finland som jag har planerat för så länge. (Den heter "Finlandsvarning eller Ska ni åka på kryssning nu igen?!?!?" och är tänkt att vara färdig allra senast tills vi ska åka på nästa Helsingforskryssning strax innan påsk.)
In kommer då Isak och börjar titta intresserat, och så frågar han vad låttiteln "Missä miehet ratsastaa" betyder. Jag vet inte riktigt det, och så är jag dum nog att kläcka ur mig "vi kan kolla det på den här sidan" och slå upp låten på Wikipedia!
Med följden att Isak omedelbart blev stormförtjust i den där roliga sidan där man kan skriva in precis vad som helst och läsa en massa om det... Under timmen närmast efteråt kunde jag inte slita honom från datorn och uppslagsverket i fråga, trots att han egentligen inte hade sin datortid enligt familjens regler. Tittade in till honom ett par gånger - första gången var han som bäst i färd med att läsa om dvärgsilkesapor och andra gången om planeten Merkurius. Plus att man då och då kunde höra hans förtjusta utrop inifrån datorrummet:
"Höjdskräcken! Den är 60 meter hög och 12 personer kan åka i den!" (Uppenbarligen läste han om Liseberg just då.)
"I Botswana pratar de engelska!"
Och så när jag skulle försöka få honom bort därifrån för att sätta sig vid matbordet:
"Nej, inte än, jag ska läsa färdigt om Bahrain! Det är ett pyttelitet land, det är så litet så man måste titta på det i mikroskop om man är på månen!"
(Den där sista detaljen var nog hans egen reflektion snarare än Wikipedias.)

Men det här känns ju pinsamt. Min avsikt var ju att Isak inte skulle bli en överdrivet allmänbildad liten besserwisser som jag själv var.
Tja, det är inte så mycket jag kan göra åt det. Trots dagens blunder från min sida har hans intresse för allmänbildning faktiskt mestadels kommit från honom själv, och det lär inte gå att stoppa.
Jag får väl hoppas att han inte blir stämplad som alltför nördig när han börjar skolan.

(P.S. "Missä miehet ratsastaa" betyder "Där männen rider".)

onsdag 4 mars 2009

Så var det dags att kommentera melodifestivalen lite

Ja, nu har det ju gått fyra deltävlingar och det börjar närma sig slutet, så då är kanske tiden mogen för mig som expert att göra en vis, allvetande, kunnig och insatt analys av årets melodifestival.
Nej förresten, jämfört med nördarna på sajter som Gylleneskor och Esctoday är jag inte någon expert. Men ett och annat kan man ju kommentera i alla fall.
Och det jag har att säga ska jag (i likhet med de flesta predikande präster) dela upp i tre delar.
1. Det finns två M som absolut inte får vinna i Globen, ty det är liktydigt med katastrof.
2. Låtskrivare som Fredrik Kempe och Bobby Ljunggren lever dubbelliv.
3. Internationella juryn är inte att lita på.

Låt oss börja med den första punkten – de två förbjudna M:en.
Jag är hyfsat nöjd med de bidrag som hittills gått direkt till final (och bland dem har jag Malena Ernman och H.E.A.T som mina personliga favoriter). De enda riktigt stora undantagen bland de åtta, de som inte borde ha fått vara med, är självfallet Måns Zelmerlöw och Molly Sandén.
Måns bör inte vinna, av den anledningen att hans låt är exakt samma låt som ”Hero” som vi korkat nog skickade iväg Charlotte Perrelli att sjunga i fjol. Är det ingen mer än jag som lagt märke till hur lik den låten ”Hope And Glory” är? Precis samma stil, i och för sig snyggt och välgjort, men ack så tråkigt och slätstruket på samma gång. Bidraget sticker inte ut ett dugg och kommer inte att ha en chans att vinna i Moskva, eller ens gå vidare från semin där. Charlotte floppade, precis som jag misstänkte att hon skulle, och det kommer Måns också att göra. Tro mig.
Till Måns fördel ska sägas att han gör ett trevligare intryck på scen än den alien-liknande Perrelli, och kanske kan charma lite mer publik än hon av den anledningen, men bara kanske. Är det en risk vi bör ta? Nej. Framför allt är numret som helhet som sagt bara trist och inte någon bra presentation av Sverige i Europa.
Och sedan har vi Molly – vinner hon kan följderna bli ännu värre. I hennes fall beror det paradoxalt nog på att jag tror hon skulle ha goda chanser i Eurovision. En söt liten svensk tonårstjej som kommer fram i rutan och ser glittrande charmig ut och får européerna att smälta… Hon skulle greja det bara på sin ungdomliga utstrålning, tror jag. Eurovision-bidrag som sjungs av tonårstjejer brukar det ofta gå rätt bra för.
Men med tanke på själva låten Molly sjunger skulle det vara högst tragiskt om det blev så, för den är ju en så fullständigt hopplöst urmodig gammal smörschlager som tar hela branschen tjugo-trettio år tillbaka i tiden! Texten är dessutom signerad ”Pling” Forsman när hon är som värst, med en massa flum om ”stjärnorna” och ”gudarna”. Jag blir spyfärdig av hela eländet och kan bara konstatera att om det bidraget vinner och placerar sig bra i ESC, då har vi vridit hela melodifestivalklockan tillbaka. Kommer svenska folket då att tro något annat än att det är traditionella schlagerballader som funkar? Kommer några andra artister än Berts schlagerrävar att vilja vara med längre? Icke sa Nicke. Allting blir helt kört i botten.
Låt inte något av detta ske! Inse situationens allvar och hjälp till att rösta fram någon annan istället för Måns eller Molly!

Nu över till något annat. Måns Zelmerlöws låt har som bekant skrivits av Fredrik Kempe, och Molly Sandéns av Bobby Ljunggren. Dessa herrar visar mer än någonsin i år hur besynnerligt dubbelsidiga de är, i och med att de genom åren har stått bakom såväl helt kassa och bakåtsträvande låtar som ett antal väldigt bra och nyskapande.
Mest tydligt är det med Kempe, som har skrivit tråkiga nummer som ”Hope And Glory”, ”Hero”, ”Vågar du vågar jag” och ”Du och jag mot världen” (ja, ursäkta Jemima, men jag är faktiskt inte så förtjust i den sistnämnda låten heller). Samtidigt är han också inblandad i två förträffliga låtar bara i år, Malena Ernmans ”La Voix” och BWO:s ”You’re Not Alone”, och för sex år sedan gjorde han den fantastiska ”Vinceró” (som dock inte var med i melodifestivalen).
Det är inte utan att man lite får intrycket att Kempe och Ljunggren, och några stycken andra låtskrivarproffs som Henrik Wikström och Alexander Bard, egentligen tävlar mot sig själva med lite olika sorters låtar. Jämt får de med en massa bidrag, och de framställer dem dessutom tillsammans med varandra i olika kombinationer. Oinspirerad Kempe-Wikström möter inspirerad Bard-Ljunggren i duell, ungefär… På ett sätt är det lite roande, men samtidigt kan man bli ganska trött på det. I slutändan får man bara försöka glömma bort vem som har skrivit vilken låt och helt enkelt hålla på den som är bäst!

Så ska jag också nämna något om den där internationella juryn, som ju är med i år och utser sina favoriter. Förutom att de gör det på ett ganska förvirrande sätt, som onekligen påverkar det taktiska läget nu inför Andra chansen (tre av internationella juryns nomineringar är också med där på vanligt sätt), så kan man ju undra hur de tänker och om det spelar någon roll hur de tänker.
Personligen skulle jag nog akta mig för att ta för givet att den internationella juryns åsikter är representativa för vad folk i allmänhet tycker ute i Europa. Juryn i fråga består av bara elva ledamöter, som inte är det minsta samspelta utan bara räknar ihop varandras oberoende röster till ett resultat. Medlemmarna är dessutom alla insatta i musikvärlden och är i flera fall med i Eurovision-delegationerna i sina respektive länder. Deras nomineringar är alltså bara mixar av de godtyckliga åsikterna från elva Eurovision-proffs – det är inte fråga om ett brett statistiskt urval av vanliga europeiska TV-tittare. Vilket det kommer att vara när det verkligen gäller i Moskva i maj.
Ha alltså inte den internationella juryn som vägledare när ni bedömer vad som kan gå hem i Europa! Den där juryn är med i melodifestivalen mest för syns skull, och för övrigt spelar deras röster så liten roll i finalen i Globen så de lär inte göra någon skillnad. Tyvärr. Idén med internationell jury hade kunnat gå att göra till något bättre.
Sedan kan man ju ändå filosofera över varför den jury som finns har fallit för just Caroline af Ugglas, Amy Diamond, Sofia och Sarah Dawn Finer. Men när det kommer till kritan gör man bäst i att rösta på de låtar man själv spontant tycker bäst om.

Vad kan man nu säga mer om årets festival innan jag avslutar det här inlägget?
Lili & Susie var överraskande bra, men BWO var ännu bättre så jag hoppas på att de klår både dem och Sarah Dawn Finer i Andra chansen. Fler ljusglimtar var Star Pilots, Alcazar, nämnda H.E.A.T och Malena, och jag gillade faktiskt Susanne Alfvengren rätt skapligt också (men hon såg nog för mycket ut som en tjock och stirrig gammal tant för att kunna få några röster). Värsta lågvattenmärket var Thorleifs, de var till och med värre än Molly… Amy Diamond var bara menlös. Och Caroline af Ugglas vet jag inte riktigt om jag ska gilla eller ogilla.
Nu undrar jag bara om det blir någon sådan KUPP på lördag som en bloggare på Gylleneskor föreslog häromsistens. Nämligen att Kevin Borg fullständigt överraskande presenteras som ett tolfte bidrag till finalen, med en gratisbiljett tack vare vinsten i Idol, och som ett resultat av ett topphemligt avtal mellan SVT och TV4. Det skulle i så fall förklara varför Peter Jihde tjatade hela tiden i Idol i höstas om att ”vinna Sveriges största musiktävling”, samt varför SVT inför det här året lade in en liten passus i reglerna om att de förbehåller sig rätten att ändra antalet deltagare.
Medge att det skulle vara ganska kul om detta var sant!

(Oj då, ytterligare en grej kom jag på. Jag räknade upp mina ”drömjokrar” sist jag bloggade om melodifestivalen, men jag glömde en: Bert Karlsson! Det vore ju omåttligt roande om han någon gång sjöng själv.)

söndag 1 mars 2009

Pedofili och gubbsjuka

I det här inlägget har jag tänkt att försvara pedofiler.
FÖRLÅT? utbrister nu säkert genast samtliga läsare. Skämtar du? Försvara pedofiler…? Har du fullständigt förlorat förståndet?!?!?
Jag svarar då bara: ta det lugnt. Den grupp jag syftar på är sådana människor som brukar anses vara pedofiler, men i själva verket inte är det i strikt mening. Och jag är faktiskt inte ute efter att försvara dem heller. Bara reda ut ett och annat som jag inte tycker riktigt stämmer angående pedofiler och när man egentligen räknas som en pedofil.

Utgångspunkten är att för ett tag sedan läste jag om att det hade hållits en luciauppvaktning för fångarna på en anstalt – där det satt pedofiler. I luciatåget ingick barn. Som lussade för pedofiler. Förskräckligt, inte sant?
Jovisst. Men sedan framgick det att ”barnen” i luciatåget var i åldrarna 15-17 år.
Det är det som får mig att reagera lite. Jag påstår inte att det var någon bra idé att ha det där luciatåget för sexualbrottslingarna i vilket fall som helst, för det kan säkert ha väckt mindre bra reaktioner hos dem att få se ett luciatåg med ett gäng snygga tonårstjejer. Däremot tycker jag det är fel att kalla tjejerna i fråga för barn, och blanda in hela pedofiliaspekten i det inträffade.

Konstigt nog så är det ofta på det sättet: att män som åker fast för sexualbrott kallas för pedofiler, trots att det visar sig att deras offer är i övre tonåren.
I själva verket vet vi ju alla att även om en person inte har uppnått myndighetsåldern arton år och alltså inte är myndig, så får han/hon ha sexuellt umgänge redan vid femton. När det gäller allting som är sexualrelaterat så tycker jag därför det är logiskt att se alla från femton år och uppåt som vuxna. Inte som barn. Därför kan man inte heller beskylla en fyrtiofem år gammal gubbsjuk herre för att vara pedofil om han får ihop det med en sextonåring. Inte rent juridiskt.
Man kan för den delen inte göra det biologiskt heller. De allra flesta sextonåringar (i synnerhet tjejerna) ser ju mer ut som vuxna än barn. Då är man väl inte pedofil om man tänder på dem?
Däremot kan man ju beskyllas för att vara en ”äcklig gubbe”. I mitt tycke är det fortfarande synnerligen osmakligt när fula farbröder börjar intressera sig för tonårstjejer. Men ändå… något så sjukt och förvridet som pedofili handlar det faktiskt inte om. Rent kroppsligt är båda parterna vuxna.
Ifall en gubbe har nakenbilder på sexton-sjuttonåringar i sin dator så är det faktiskt inte barnpornografi utan vanlig pornografi. Vilket inte är så mycket bättre – porr är alltid avskyvärt – men ändå. Gubben är då inte sjuk i huvudet på samma sätt som en pedofil, utan ”bara” osunt sexfixerad på samma sätt som en nittonårig kille som tittar på samma bilder.

Om det nu är en del folk som inte håller med mig om detta utan anser att man är pedofil även om det är en sextonåring man intresserar sig för, då tycker jag faktiskt att vi borde justera åldersgränserna lite. Antingen höja gränsen för att ha sex (det tycker jag är en rätt god idé i vilket fall) eller sänka myndighetsåldern, så att dessa båda ingångar till vuxenstadiet inträffar samtidigt. Det blir mycket enklare.
Behåller man de åldersgränser vi har idag, borde man åtminstone försöka vara så pass konsekvent att man inte blandar ihop dem med varandra och överlappar dem för att kunna sätta stämpeln pedofili på ren gubbsjuka. Man kan inte ge en tonåring rätt att själv bestämma över sitt sexliv samtidigt som tonåringen fortfarande ska vara förbjudet område för vissa och skyddas genom förmynderi.

Det är nog ganska viktigt att inse den här skillnaden, eftersom pedofil är ett så väldigt laddat ord. Man ska nog vara försiktig med att använda det om en person om det inte står helt klart att det verkligen är ren pedofili det handlar om.
Just därför behöver man också definiera och använda ordet på ett korrekt sätt, liksom ordet barn (i juridisk, politisk, sexuell och vanlig biologisk mening).
Och inte virra till begreppen, som jag tycker att de gjorde i det där fallet med luciatåget.