onsdag 29 april 2009

Fortum i bänkpressen

Det här inlägget kommer nog att handla om lite av varje, men man behöver väl inte alltid vara så strukturerad...
Ska börja med att berätta att jag i förrgår kväll tränade ihop med Christian. För den som inte vet är han vår kompis och granne, Lydias gudfar och alltså också min träningspartner med bänkpress och skivstång, i idealfallet två gånger i veckan.
Vid detta tillfälle hade Christian precis råkat ut för att deras Internetbank hade hängt sig när han skulle betala en stor hög med räkningar, så att han fick börja om från början igen och lägga in dem allihop på nytt, och när han nu skulle lyfta tyngder skojade vi om att han skulle låtsas att det var banken han skulle pressa upp (för att få utlopp för agressionerna). Sedan fortsatte vi förstås med att komma på andra institutioner som man jämt irriteras av och skulle kunna använda bänkpressen på, som t.ex. CSN, Försäkringskassan, slamtömningsfirman Sita och inte minst alla översättningskunder på mitt jobb. Utan att riktigt kunna bestämma oss för vad som var värst.

Men dagen därpå, alltså igår, insåg jag en gång för alla vilket som är värst och mest idealiskt som bänkpressobjekt. Det är vårt fenomenala elbolag Fortum.
Vilket berodde på att de bröt strömmen utan förvarning tre gånger igår förmiddag. Eftersom jag jobbar hemifrån på en dator är jag minst sagt beroende av att ha ström, och när den försvinner utan vidare försvinner också det arbete jag gjort den senaste stunden, såvida jag inte sparat det alldeles nyss. Det hade jag självklart inte gjort igår, så där försvann fyrtiofem minuters jobb, plus allt det jag inte fick gjort medan strömavbrottet pågick.
När jag sedan ringde till Fortum och frågade vad som stod på, kände deras kundtjänst inte till att strömmen var bruten ute på Lilla Askerön, så då började jag förstås tro att det var fel på vår egen anläggning. Snart visade det sig dock att det var gubbar som grävde ner en ledning i grannens trädgård, som helt sonika hade stängt av strömmen för hela grannskapet. Märk väl att gubbarna var från Fortum – men de hade inte förvarnat om att de skulle stänga av, och Fortums egen kundtjänst visste alltså inte någonting de heller. Snacka om glappkontakt...
Ännu mer irriterande var att när de väl slagit på strömmen igen och jag precis hade satt mig ner vid datorn för att i stor brådska ta igen det jag missat, då bröt de plötsligt strömmen en gång till. Och så kom den tillbaka. Och sedan en gång till. Och så kom den tillbaka. Därefter stannade den faktiskt kvar, men då hade jag fått sådan noja att jag sparade varannan minut under resten av dagen.
När man dessutom har i åtanke att Fortum vid ett annat tillfälle häromsistens (likaledes utan något meddelande) ställde in ett planerat strömavbrott, så att jag fick krångla med backup på laptopen helt i onödan, samt att nätavgiften vi betalar till dem är hiskligt dyr, då inser man att de förtjänar sin plats i bänkpressen.

Jag borde kanske inte gnälla så mycket över detta, men som sagt, strömavbrott är för mig något väldigt störigt. Det borde kanske inte behöva vara så allvarligt att jag blir avbruten i jobbet, men det är allvarligt, för kunderna som jag översätter åt har nämligen ingen förståelse för strömavbrott.
Vi lever ju i en tidsålder då alla företag med självaktning har UPS-aggregat, datasynkronisering och backupdatorer för att kunna hålla driften igång vad som än händer. Kunderna på mitt jobb är ofta stora företag som tycker att en översättningsfirma ska kunna ge ständig service, på samma sätt som de själva kan det. Att en översättare sitter för sig själv ute på landet och jobbar hemifrån finns nog inte i deras värld. Ett strömavbrott är helt enkelt ingen godkänd ursäkt längre.
Väldigt sorgligt med all denna stress och de ständiga kraven på att man ska kunna jobba och tjäna pengar och vara aktiv och gå att nå hela tiden. Det är något av det värsta med företagsvärlden – en värld som jag har gett kängor åt redan förut i denna blogg och fortsätter att ge ytterligare en känga åt nu (och det kommer säkert ännu mer i framtida inlägg) men det känns ofta väldigt befogat.
I vilket fall som helst så är nu saker och ting som de är, och därför måste jag ha ström hela tiden och därför tål jag inte när Fortum sabbar det för mig på det här lite mer onödiga sättet.

Kanske bäst att avsluta april månads sista inlägg med en kort reflektion om något helt annat och betydligt roligare.
Nämligen att nu har jag sett de två första ”Inför Eurovision Song Contest”-programmen, och de bidrag jag gillar mest hittills är helt klart Schweiz, Finland och Malta. Blev ganska förvånad själv, framför allt åt att jag gillade Malta, för den låten är ju egentligen en rätt traditionell schlagerballad med tonartshöjning och allt, sjungen av ett ylande fruntimmer. Sådant brukar ju jag rynka på näsan åt. Men jag tyckte faktiskt helt spontant att låten var oerhört fin och att hon sjöng fantastiskt bra. Hoppas verkligen att hon och de andra två nämnda länderna (samt Sverige) går vidare från semifinal 1.
Om ni som läser detta delar mitt Eurovision- och melodifestivalintresse och mot förmodan tycker att jag bloggar för sällan om sådant, så kan jag tipsa om att jag faktiskt har en annan blogg enbart om det ämnet, på Gylleneskor.se (en mycket bra sajt, för övrigt). Titta på den här. Jag har haft den bloggen ganska länge och använder den för att då och då, om än inte så jätteofta, fördjupa mig ytterligare i viktiga Eurovision-frågor. Välkomna.

Trevlig Valborg. Var försiktiga med elden.

onsdag 22 april 2009

Golf och konferens i Portugal

För närvarande längtar jag till Portugal.
Ja, jag brukar ju förstås alltid längta bort någonstans – oftast till Påskön, Kenya, Tibet, Island, Machu Picchu, Rio de Janeiro, Nordkalotten eller Spanien. Jag är en sådan som ”sover gott med kartan i hand, just som Christoffer Columbus” och som ”drömmer mig bort, blir kvar i en dröm”, som det hette i en bra gammal låt från tidigt 90-tal.
Men just nu är jag mest inne på Portugals soliga och varma klimat, pittoreska byar och korkekskogar. Detta beroende på att jag häromdagen översatte en reklamtext om Algarve. Den fick onekligen avsedd effekt på mig, kan man lugnt säga... jag satte igång att dagdrömma ordentligt om gammalmodiga medeltidsstäder, fiskrestauranger, katedraler och atlantiska vågor.

Det som möjligen inte lät så positivt med Algarve i den där reklamtexten var allt som stod om golfbanor och konferensmöjligheter. Sådant finns det tydligen också i överflöd längs den där portugisiska kusten.
Jag kanske har missat någon poäng någonstans, men jag tycker spontant att det är smått irriterande med allt det där golfandet och konferensandet som man nödvändigtvis måste ha att locka turister med. Just de aktiviteterna är ju faktiskt sådant som man kan göra hemma i Sverige också, hur mycket som helst. Det verkar lite onödigt att åka iväg ända till Portugal för att sätta sig i en konferenslokal och titta på powerpointpresentationer där man får veta vad det finns för personlighetstyper i ett arbetsteam och vad företaget har för mål inför 2010.
För att inte tala om golfen då. Fasligt bortskämd sport egentligen. Just golfarna nöjer sig tydligen inte med att få spela ett parti då och då, utan de måste göra det med olika vyer i bakgrunden varje gång. Golf med en portugisisk korkekskog som horisont, golf med egyptisk öken som horisont, golf med Alperna som horisont, och de skulle nog inte ha något emot att golfa inne i Peterskyrkan i Rom heller (den är väl tillräckligt stor för det?).
Tänk om hockeyspelare hade sådana krav!

På ett sätt påminner resande golfare och konferensdelegater om mina barn och deras inställning till lekplatser. Det är nämligen så att oavsett vart man kommer med Isak, Lydia och Adam så är de alltid mest intresserade av att utforska närmaste lekplats. Som de gånger de kommer till Marstrand... de brukar i och för sig gilla att vara uppe vid fästningen, men det är lekplatsen bredvid kyrkan som är den främsta höjdpunkten, trots att de leker på lekplatser betydligt oftare än de får titta på spännande slott. Och i Slottsskogen finns det både sälar och pingviner och påfåglar, men där finns också en lekplats, och gissa vad barnen brukar rikta in sig på i första hand?
Naturligt beteende när det gäller barn, det är klart. Men därför är det ju också lite lustigt när vuxna människor håller på i samma stil, och alltid tar sikte på golfbanorna och de flotta konferenshotellen (som i sig ser likadana ut överallt) trots allt annat som finns att se runt omkring.

Visst, det är väl kanske så att de inte bara sysslar med detta utan också tar sig tid att upptäcka vilket land de befinner sig i. En och annan konferensgrupp som läser detta skulle nog påpeka att det de gör är att förena nytta med nöje: de passar på att få lite arbete uträttat samtidigt som de gör en spännande utlandsresa.
Fast min skepsis kvarstår ändå. Det kan väl inte vara kul att åka utomlands och ändå vara tvungen att arbeta? Är man ute och reser är det väl trevligare att vara ledig och avslappnad till hundra procent, så varför helt enkelt inte köra en vanlig personalresa utanför jobbet?
Nej, för mig känns det som att semesterresa och arbete i kombination snarast är någon sorts lyxbeteende för att visa att man minsann har råd att fortbilda sin personal i en annorlunda miljö.
När det gäller golfarna tycker jag det hade varit mer logiskt att koncentrera sig på det mer exotiska på resmålet istället för att tillbringa många timmar ute på gräsmattorna. Men det är väl samma rikemansbeteende där...
Jag identifierar mig rätt mycket med arbetarklassen i den här frågan, tror jag.

Nåja, jag skulle ändå gärna vilja åka till Algarve, trots golfbanorna och konferenshotellen. Sådana håller ändå på att växa upp som svampar ur jorden här på Tjörn och Orust också (vi måste ju se till att de välbeställda får ha sina konferenser och slå sina birdies även i vår skärgårdsmiljö!) så man kommer ju knappast undan.
Någon gång ska det bli av att vi reser till Portugal!

lördag 18 april 2009

Jag är en tiggare

Idag rapporterade SVT på sin hemsida (jag vet inte hur mycket som har sagts på TV-nyheterna) om att fler röster höjs för att tiggeri ska göras olagligt. Det är tydligen ett stort problem att det är så många tiggare synliga i de större städerna, och enligt flera polisrepresentanter som uttalade sig så är tiggarna i själva verket redskap för kriminella ligor (det var till och med någon som sade att all form av tiggeri är förtäckt organiserad brottslighet), så därför kan man gott motarbeta dem ordentligt.
Det märkliga var att i kategorin tiggare verkar man räkna med även gatumusikanter. Åtminstone var en av artiklarna försedd med en bild på någon som spelade dragspel, och även i texten så verkade den sortens verksamhet räknas som tiggeri.

Vilket betyder att Jemima och jag är tiggare varje gång vi gästar Gotland i samband med medeltidsveckan. Där brukar vi ju ofta sitta och sjunga i den stämningsfulla Österport i Visby med våra medeltidskläder på, två tända marschaller, vår snitsiga medeltida sångpärm till hands, samt ett lammskinn som folk får lägga pengar på om de tycker att vi sjunger bra. (Ofta tycker de det...)
Jag har verkligen aldrig sett detta som tiggeri. Inte heller anser jag att någon annan som framför musik, i Visby eller på andra ställen, tigger. De står och spelar/sjunger för att de tycker det är roligt, och visst ser de det också som en möjlighet att få in lite pengar, men det är ju inte precis någon medveten strategi för att tjäna sitt uppehälle.
På medeltidsveckan vimlar det av spelemän och underhållare som inte tackar nej till pengar när de uppträder, men alla dessa är nog i det civila ganska välbeställda tror jag – pengarna är bara en bonus och en sorts mått på publikens uppskattning. Och gatumusikanter har väl sedan många hundra år varit ett charmigt inslag i stadsmiljöerna?

Så jag tycker verkligen inte att vi som musicerar på detta sätt ska buntas ihop med de människor som ägnar sig åt mer utpräglat tiggeri, typ att bara sitta ihopkrupen med en skylt och vänta på att folk ska skänka något. Det är helt enkelt inte samma bransch.
Det skulle därför verkligen bli tragiskt om tiggeri enligt polisens definition blev olagligt, för det innebär att Jemima och jag får lägga ner verksamheten tillsammans med många andra medeltida talanger. Plus att Frälsningsarmén inte längre kan hålla grytan kokande, och barnen kan inte längre gå runt och be om godis när det är påsk eller Halloween.
Samt att jag tycker att det är ganska hjärtlöst med ett förbud, med tanke på de arma människor som faktiskt inte har möjlighet att skaffa pengar på något annat sätt än att tigga. Jag tror inte att de alla är redskap för den internationella brottsligheten, många lider nog ”äkta” nöd. Att sopa undan dem från gatorna tyder snarast på något sorts unket tänkande att ”här i Sverige ska vi minsann inte erkänna att vi har någon fattigdom”.

Men jag medger att det ibland är svårt att avgöra var gränsen går för när man egentligen tigger.
Själv råkade jag en gång ut för att bli tagen för tiggare av en utländsk dam, som fick syn på mig när jag stod med den då sju månader gamla Lydia i famnen i nämnda Österport. Jag sjöng inte alls just då, men Lydia och jag hade medeltidskläderna på oss, och vi stod still och väntade på Jemima och Isak som var borta och gjorde något annat. Tydligen trodde damen att den där fadern och barnet med sina gammalmodiga kläder måste vara fattiga... hon såg oerhört medlidande ut och envisades med att trycka ett mynt i handen på mig, och jag försökte ihärdigt försäkra henne på engelska att jag inte behövde några pengar och att jag inte tiggde, men det förstod hon inte utan hon gav mig pengen och gick. Något pinsamt. Och som sagt, vid detta tillfälle gjorde jag inget annat än att stå på en gata i Visby klädd i medeltidskläder.
Tur att inte tiggeri var olagligt när detta inträffade. Då hade jag väl blivit tagen av polisen.

måndag 13 april 2009

Testa dig själv - tycker du att Jemima och jag är ansvarslösa föräldrar? :)

Häromveckan kom Isak in till mig gnolande på Galenskaparna & After Shaves textrader ”under en filt i Madrid / ligger en flicka på glid...”, från skivan med dem som han tydligen precis hört i bilen.
Det fick mig genast att börja tänka på att skriva ett blogginlägg om den låten, eftersom jag hade moraliska betänkligheter mot den när jag var tio år (det är en roande liten historia, jag kanske berättar den någon gång), och över huvud taget om hur pass lämpligt det kan vara att Isak och hans syskon får höra låtar med Galenskaparna & After Shave. Trots allt har de vissa sånger som passar mindre bra för barnaöron, som t.ex. den där ”dröm om sex, dröm om sex, dröm om sex” och den om svärföräldrarna där refrängen går ”vem i XXX är du?!?”

Men vid närmare eftertanke ska jag inte skriva precis om det, utan göra på ett annat sätt. Jag har ju en tendens att ganska ofta blogga i termer av ”är det här verkligen lämpligt för Isak och Lydia och Adam?”, som när jag har funderat på hur pass mycket bokmalar de bör tillåtas vara och om deras mormor ska få sjunga gammalmodiga sånger om negrer för dem.
Så nu tänkte jag göra ett regelrätt test av det hela, där ni som läser min blogg själva kan avgöra om Jemima och jag är dåliga föräldrar som utsätter våra barn för en massa olämpligt hela tiden. Jag ska rada upp ett antal saker av olika slag som vi har låtit barnen se, göra och höra (självfallet beskriver jag företeelserna på ett negativt vinklat, något ironiskt sätt) och om det blir väldigt mycket av det som ni är skeptiska till så vet ni vad ni tycker om oss!
Vågar du göra detta test? Fortsätt i så fall att läsa, och ange för varje fråga om du tycker att detta är acceptabelt (A), om det kvittar (B) eller om det är helt oanständigt (C).

1. Förutom Galenskaparna & After Shave har vi spelat Markoolio i bilen när barnen har hört på. En synnerligen smaklös artist som uppskattas av många barn och utger sig för att vara rolig, men hans image och låttexter bygger till stora delar på temat att ragga brudar och dricka öl. Han svär ganska mycket också. Usch.

2. Barnen får säkerligen se alldeles för mycket på TV. Nästan en timme barnprogram varje kväll, och ofta någon av våra tecknade filmer också, tidigare under dagen. Såväl programmen som filmerna är ofta typisk skräpkultur med fula teckningar och en massa flimrande och blinkande.

3. Så sent som i förra veckan var vi på en Finlandsbåt där Lydia och Adam skuttade omkring på dansgolvet på Club Bali till dunkande musik på hög volym. Förmodligen kommer de att få såväl epilepsi som tinnitus av alla hysteriska discolampor och öronbedövande ljud. Till råga på allt somnade Lydia i en sittvagn mitt i detta elände, istället för i en trygg och ombonad säng.

4. Och så ska man ju bara inte prata om de tillfällen då vi har varit på Gotland och sjungit i Österport på kvällarna, med alla tre barnen närvarande och utspökade i medeltidskläder. Förutom att de inte fått sin kvällssömn ordentligt har de fått sitta där till allmänt beskådande mitt bland alla fulla och halvfulla partynissar och semesterfirare (och en och annan uteliggare) som passerat förbi. Tänka sig att vi riskerar deras liv på detta sätt.

5. Förresten, på Finlandsbåten var det också karaoke som Isak lyssnade på, och han tittade på videoskärmarna och följde med i låttexterna. Det blev följaktligen smått makabert när en herre sjöng Rolling Stones ”Sympathy For The Devil”. Visst, det är väl ingen riktig satanistlåt och dessutom kan ju inte Isak engelska, men i alla fall. Han har faktiskt hört även Lordis ”Hard Rock Hallelujah” (som inte heller är satanistisk enligt Lordi själva, men vadå då, det är den väl, det vet man ju hur de där djävulsdyrkarna ljuger). Vi borde verkligen passa oss för vad barnen kommer i kontakt med för musik.

6. Apropå musik, barnens mormor sjunger ”Lilla svarta Sara” för dem. Det har jag skrivit om tidigare. De arma barnen kommer att utvecklas till rasister på grund av detta, sanna mina ord.

7. Ganska många söndagar släpar vi iväg Isak, Lydia och Adam till kyrkan, där de får sitta inträngda i en kyrkbänk och hela tiden blir hyssjade på och hutade åt medan de frustrerade längtar efter att få komma ut i friheten. Vi försöker alltså banka in en religiös fostran i huvudena på dem och hämmar dem till tusen med vår inställning att man måste sitta stilla och tyst och lyssna till Guds ord, annars kommer man inte till himlen, typ.

8. Vi låter i synnerhet Isak bli en besserwisser som plöjer böcker dagarna i ända och därför kommer att bli totalt utanför när han börjar skolan, eftersom han vid det laget kommer att tala och uppföra sig som en hel uppslagsbok. Sportiga friluftsaktiviteter ligger inte för honom ett dugg och vi har nästan inte ens försökt att ändra på det.

9. Gång efter gång har vi stuvat in barnen i bilen och åkt iväg på långresor, ofta med övernattning på flera anhalter, helt utan kontinuitet. Oräkneliga är de timmar då telningarna suttit där i svett och kladd i sina bilbarnstolar, och många är de slafsiga besök på McDonalds där barnen under resorna blivit utfordrade med skräpmat som de kommer att få skörbjugg av, samt fått uträtta sina behov på sjabbiga vägkrogtoaletter. Det är inte för inte som Isak, Lydia och Adam av vissa har kommit att benämnas ”zigenarbarnen” – men skillnaden är att hos zigenarna och andra nomadfolk har man åtminstone en ordentlig kultur.

10. Som kvällslektyr för barnen har vi Barnens Bibel, och andra böcker i samma stil. Var och en som läst Jonas Gardell vet hur upprörande detta är; på samma sätt som vid kyrkobesöken hjärntvättar vi barnen in i en förljugen religion, där den ohyggliga sanningen om folkmord, etnisk rensning och en blodtörstig Jahve i Gamla Testamentet effektivt döljs, förtigs och bortförklaras med förenklande barnbibelformuleringar som ”de onda människorna i Jeriko som inte trodde på Gud”.

11. Vi har hemsidor och bloggar där vi lägger ut BILDER av våra barn på Internet, så att ALLA kan SE dem!

12. Vi klär väldigt ofta barnen i de me&i-kläder som Jemima säljer, och utsätter dem alltså för fånigt mode- och märkestänkande redan i späd ålder.

13. Och kanske det värsta av allt: våra barn går inte på dagis. Jo, Isak gör det, men han började inte förrän han var fyra och går fortfarande inte längre än femton timmar i veckan. De övriga två har inte ens hunnit så långt ännu. Som alla människor vet är heltidsförskola nödvändigt för att barnen ska bli socialt kompetenta (och för att inte Jemima ska bli förtryckt) men detta struntar vi fullständigt i, och väljer istället att ta barnen till en massa halvflummiga öppna förskolor på vardagarna. De kommer att bli fullständigt förvirrade när de en gång möter det verkliga livet.

Är du färdig och har räknat dina svar?
Ja, då ska jag inte ge något långrandigt ”facit”. Det är ju för övrigt lite svårt eftersom det knappast finns någon människa som tycker att allt av ovanstående är oanständigt; vissa av punkterna är ju liksom motsatser till varandra.
Men vi kan säga som så här, att om du har kommenterat C på fem punkter eller mer så tycker du nog att Jemima och jag är ansvarslösa föräldrar.
Fast det gör inget i så fall, vi tycker om dig ändå. :) Man kan inte vara överens om allting. Du får gärna höra av dig med synpunkter om hur vi kan bli bättre.
Förutsatt att du inte har blivit så upprörd av det här testet att du tänker kontakta sociala myndigheterna direkt.

Mörkret i påsknattsmässan

De senaste dagarna har det varit påsk, vilket är mycket trevligt. Påsken är faktiskt min favorithögtid på året, jag har under många år ansett att den överträffar julen (och även Eurovision Song Contest, men den högtiden kanske inte riktigt är i samma klass...).
Höjdpunkten när det är påsk brukar alltid vara midnattsmässan. Det är den mest underbara gudstjänsten på hela året, och det enda tillfälle då jag verkligen inte kan avstå från ett kyrkobesök. Jag bara måste ha en påsknattsmässa – den ger andlig spis så det räcker ett bra tag, med sina inslag av ”från mörker till ljus”, förnyade doplöften, vigvattenbestänkning och min favoritpsalm 153 (titta själva i psalmboken om ni inte vet vilken psalm det är...).

Den form av midnattsmässa jag egentligen tycker bäst om är den långa och mer fullständiga versionen, alltså den som innehåller en påskeld som tänds utanför kyrkporten och som man tänder det stora påskljuset på innan det bärs fram i den mörklagda kyrkan under ropet ”Kri-sti ljuuus”. Den mässa som också har sju olika gammaltestamentliga läsningar medan det fortfarande är mörkt i kyrkorummet (bland annat om tåget genom Röda Havet och om Hesekiel i de förtorkade benens dal), samt ett introitus med orden ”detta är den natt...”. Jag uppskattar också när evangelietexten läses på flera olika språk i olika riktningar (för att symbolisera hur budskapet förs ut till alla folk), samt när man sjunger Gloria ur Missa Angelis medan alla ljusen tänds. För även om detta gloria knappast skulle räknas som en riktig, godkänd lovsång av lågkyrkliga och karismatiker (det låter nog på tok för liturgiskt för det), så är den melodin och texten nästan ursprunget till allt lovsjungande som förekommit därefter - och jag har för den delen varit med om att den har sjungits väldigt hängivet.
Nu är det förstås inte på särskilt många platser i Sverige som sådana där avancerade påsknattsmässor förekommer. Det är bara på Hjelmserydsstiftelsen jag har varit med om dem förut – fast nackdelen med Hjelmseryds påsknattsmässor är att de firas under benämningen påskotta, klockan fem på morgonen istället för vid midnatt.
Tanken svindlar lite när man tänker på att mässan i fråga, vilken tidpunkt under natten man än lägger den till, bara är en väldigt förkortad version av den ortodoxa påskvakan, som är urmodern till alltsammans och som pågår i nio timmar, från midnatt till nio på morgonen!

Hur som helst. Även om jag som sagt föredrar en riktigt lång och mastig påsknattsmässa enligt ovan, så uppskattar jag mässan nästan oavsett i vilken form den hålls. Hur man väljer att ordna den varierar ju mycket från plats till plats, men jag har hittills ändå inte gått ifrån en påsknattsmässa utan att ha blivit andligt berörd.
Möjligen har jag några gånger blivit lätt irriterad över att vissa detaljer i påsknattsmässan inte respekteras tillräckligt mycket på vissa håll. Som det där med det inledande mörkret. Enligt min mening ska det vara ordentligt mörkt när mässan börjar, men ibland kan man ändå få stå ut med starka ljus från gatan eller diverse gröna nödutgångsskyltar utan att någon verkar bry sig om det eller göra något åt det.
Jag tycker också att det i början av påsknattsmässan ska vara lika stillsamt som det är mörkt. När ljusen väl har tänts och glädjen har brutit in, kan församlingen gärna få explodera i massor av högljudd sång, och också braka loss på sina trummor och gitarrer om de är utrustade med sådant (hela mässan måste ju självklart inte låta medeltida...). Däremot tyckte jag att känslan blev en aning förstörd den gången då jag var på påsknattsmässa på Åh stiftsgård, och redan när jag kom in konstaterade att kyrkan inte var nedsläckt nämnvärt och att en massa folk stod upp i bänkarna och sjöng glada lovsånger för full hals med lyfta händer... och dessutom med sångtexterna på en stor vit duk som lyste alldeles för mycket.

Nej, det ska vara stillhet och mörker i början, så blir effekten desto härligare när ljuset tänds sedan efter en stund. Så mycket borde väl ändå kyrkfolket kunna fatta.
Tyvärr finns det alltså, i synnerhet i mer frikyrkligt influerade kretsar, någon sorts motstånd mot all liturgi som gör att man blir oemottaglig för symbolik och kontraster. Det är lite tanklöst, när det faktiskt är så att midnattsmässan till påsk inte skulle finnas till utan ortodoxa, katoliker, högkyrkliga och andra kristna av det mer ritualistiska slaget. Det var de som uppfann den här mässan och såg till att den kom till Sverige, så då kan man ju inte göra om konceptet hur mycket som helst. (Det är ungefär samma sak som när gamla mossiga kantorer envisas med att göra om glada väckelsepsalmer till tunga och släpiga orgelversioner.)
Det är för övrigt likadant med attityden till långfredagen, en dag som jag tycker ska vara lågmäld och innehålla mer stillsamma sånger och inte de allra mest hejdundrande. Något som heller inte alltid helt respekteras. Varför kan inte olika dagar på kyrkoåret få ha olika karaktär?

Någon gång framöver har jag faktiskt tänkt att blogga lite mer om den karismatiska lovsångstraditionen och för- och nackdelarna med den – med risk för att göra mig impopulär i min hustrus släkt, eftersom de är mycket för den biten.
Nu lämnar jag emellertid detta ämne därhän tills vidare, och förklarar avslutningsvis att jag som sagt alltid uppskattar påsknattsmässan! Även om det inte skulle vara ordentligt mörkt i början är den faktiskt alltid en härlig andlig upplevelse – det var den även den där gången på Åh, om än på ett annat sätt. Och min svärfars påsknattsmässor i Glimåkra, där jag har varit de senaste åren, brukar alltid vara riktigt bra trots att påskelden saknas.
Så i ekumenikens namn önskar jag alla en glad påsk i efterskott!