måndag 25 maj 2009

Auktorisationsprov kontra sexårsdag

Officiellt så har jag inte tid att skriva blogginlägg just nu, för det är bråda dagar och redan på tisdag ska vi åka österut för att vara med på min svägerskas bröllop på Gotland. Men något måste jag ju få inlagt här innan dess, så att jag inte förlorar de få besökare jag har här inne (typ den närmaste släkten och några till).
Jag väljer den här gången att berätta om ett litet dilemma jag fått på sistone.

I höst är det nämligen så att jag ska göra ett översättningsprov för att eventuellt få bli, som det heter med ett mycket vackert uttryck, Auktoriserad Translator. Det är ett väldigt svårt prov som ordnas en gång om året av Kammarkollegiet. Om jag klarar det får jag förutom själva titeln ett auktorisationsdiplom och en snygg stämpel som intygar att jag är en riktigt bra översättare, och min arbetsgivare kan imponera på sina kunder genom att skriva på sin webbplats att de har en auktoriserad translator till förfogande. Trevligt för alla parter.
Anmälningsavgiften till auktorisationsprovet är ganska hög, men mina chefer betalar både den och min resekostnad till Göteborg där provet äger rum. De vill nog väldigt gärna att jag får den där titeln… men samtidigt är de medvetna om att provet som sagt är väldigt svårt, och har därför sagt att de inte kommer att bli besvikna om jag inte klarar av det.
Ska också tillägga att jag i förra veckan satt på jobbet och på chefernas initiativ gjorde gamla exempelprov att öva mig med inför det stora testet.
Detta om detta. Nu finns det emellertid en liten hake, och det är denna:
Provet äger rum den 10 september. Det råkar vara min äldste son Isaks födelsedag, han fyller sex år då. Fruktansvärt typiskt att den enda dag på hela året då jag inte sitter och jobbar hemifrån är just en sådan dag då det hade passat som allra bäst att jag var hemma!
Eftersom provtiden är utspridd på en stor del av dagen, kommer jag nog att vara ganska länge i Göteborg och göra det där provet. Vilket innebär att det kan bli rätt svårt att vara med och fira sonen ordentligt, för jag kommer kanske hem sent.

Är då detta för mig en förfärligt svår valsituation?
Nej, egentligen inte. Jag kan knappast backa ur och låta bli att göra provet – inte när jag redan är anmäld och avgiften betald och cheferna säkert förväntansfulla. Om jag hoppar av får auktorisationstiteln vänta ett helt år till, och det skulle allt bli försmädligt. Så jag är inställd på att åka in till Göteborg och göra mitt prov, och försöka göra det bästa av situationen.
Men problemfritt blir det inte, det vet jag redan nu. Redan ganska tidigt på morgonen måste jag ju hasta iväg, efter skyndsam uppvaktning av Isak på sängen, och sedan är risken stor att jag blir mer stressad under provet när jag vet att familjen väntar på mig därhemma och kanske snart blir otåliga och vill börja äta tårta någon gång. Hoppas verkligen att det inte påverkar min prestationsförmåga.
Allting kan ju dessutom vara i onödan, eftersom det är långt ifrån säkert att jag klarar provet.
Framför allt är dock problemet mitt dåliga samvete, och ängslan för att jag sviker Isak på hans födelsedag och låter jobbet gå före familjen. Åtminstone att han ska uppfatta det så.

Jag har ju i vanliga fall inte mycket till övers för pappor som struntar i sina barn; pappor som går upp i sitt hyperviktiga arbete så mycket att de ibland inte ens tar sig de där första tio pappadagarna i samband med förlossningen, och som sedan knappt ser sin avkomma under hela uppväxttiden bara för att de nödvändigtvis måste jobba så mycket. Jag gillar inte sådant beteende alls. Men när jag tillbringar Isaks födelsedag i en provlokal på anmodan av mitt jobb, då gör jag mig kanske skyldig till samma sak själv? Även om en sådan här sak inte inträffar särskilt ofta, så är ju tillfället i fråga desto viktigare. Isaks sexårsdag. Den kommer aldrig igen.
Det är en sak om jag inte hade haft något val, om jag verkligen inte hade kunnat vara med och fira min grabb, av någon anledning. Men nu kan jag ju rent teoretiskt det. Jag kan hoppa av. Är det vad en bra och ansvarsfull pappa skulle göra, även när det gäller något så betydelsefullt som ett prov för att bli auktoriserad translator? Är den moraliskt rätta lösningen att hoppa av även då?
I så fall väljer jag ju nu att inte göra det, och drar därmed en dom över mig. Sårar Isak ordentligt. Får på mitt samvete att jag inte sätter mina barn tillräckligt högt ändå, när allt kommer omkring, trots mina stora ord.
Och så blir jag precis som alla de upptagna fäderna på film, som tvingas möta sina ledsna barns förebrående blickar och måste gräla med sina fruar för att de är gifta med både en kvinna och sitt arbete. Kommer bara på ett exempel just nu och det är Jim Carreys rollfigur i "Liar Liar", men jag vet att det finns en uppsjö av sådana filmer och böcker. Och där jobbar ändå papporna i fråga ofta med saker som är rätt viktiga, och har människoliv på sitt ansvar och allt möjligt. De får på tafsen av familjemedlemmarna trots det. Vad ska då inte jag få, när min frånvaro ”bara” gäller att försöka skaffa mig en prydlig titel som ger mig och min arbetsplats mer anseende?
(Fast om jag får auktorisationstiteln skulle jag kanske kunna begära en betydligt högre lön…)

Ja, sammanfattningsvis så känns alltså detta fortfarande som ett dilemma, även om mitt beslut redan är fattat och jag är helt säker på att jag tänker göra provet.
Om ni som läser har någon åsikt om detta och om alla aspekterna jag har nämnt, så börja gärna kommentera! Jag skulle behöva lite synpunkter i denna olustiga situation.
Ha det gott.

söndag 17 maj 2009

Mobbning och sånt

En pojke i vår bekantskapskrets har det lite jobbigt på sin förskola. Efter vad Jemima och jag fick höra för någon vecka sedan, så har han fått en stämpel på sig att vara jobbig och besvärlig – barnen på hans avdelning tycker det, och barnen på de andra avdelningarna har också fått den bilden. Något som fröknarna på förskolan tydligen har bidragit till, genom sitt sätt att behandla honom.
Nu senast var det två av de andra barnen som uppenbart hade hållit på att frysa ut och viska och tissla och tassla om honom, på det där lite sluga och elaka sättet, men fröknarna hade inte ens märkt det. Tvärtom menade de fortfarande att det var just den här pojken som var jobbig och att ”de andra barnen är rädda för honom” och gjorde alltså det hela ännu värre.

Det här får mig att tänka till en hel del vidare på fenomenet mobbning, och hur skevt det kan bli när man uttalar sig om sådant.
Utfrysning, utestängning och elakt skvaller är i mitt tycke lika allvarlig mobbning som mer konkreta former av trakasserier. Men det har alltid varit så, och är uppenbarligen fortfarande så, att det är den mer märkbara mobbningen som räknas. Fröknarna på den här förskolan ser av allt att döma inget annat än just den här pojkens beteende, och de missar totalt det andra som kan ligga bakom – bara för att det inte märks utåt på samma sätt.
Och tyvärr är de alltså långt ifrån ensamma. När det gäller mobbning och kränkande behandling är mörkertalet ofantligt stort, det är jag säker på. Det finns gott om intriger som bubblar under ytan, och konfliktbilder som är felaktiga och onyanserade.

Innan man har lärt sig att på allvar ta itu även med den här formen av mobbning, blir allt tal om anti-mobbning helt innehållslöst. Personligen tycker jag mest det är patetiskt när någon skola eller annan inrättning skryter om att ”här har vi minsann ingen mobbning, vi har haft ett bra förebyggande arbete mot mobbning och här är alla snälla mot varandra”.
För det är nog ganska sällan som det är så idylliskt. Tvärtom tror jag att när det inte finns någon synlig, fysisk mobbning på en skola, då finns det desto mer otrevligt som kan komma fram när man skrapar på ytan. (Tänk t.ex. på alla prydliga internatskolor som är så föredömliga och förstklassiga utåt, men som invändigt är kokande grytor av hemlig pennalism.)
Det allra besvärligaste är att i sådana fall, när man verkligen har tagit krafttag mot mobbning och tror att man inte har någon, då är barnen och ungdomarna inte ens medvetna om när de själva sysslar med psykisk mobbning. De kan mycket väl sitta där på temadagen om mobbning och diskutera moget och förståndigt och vara helt överens om att självklart ska vi behandla varandra schysst, men så fort de kommer ut ur klassrummet börjar de trakassera någon annan utan att ens tänka på att det är det de gör.

Likadant är det med de vuxna, som ju verkligen borde veta bättre, men som ändå kan bete sig på de mest odrägliga och avskyvärda sätt på sina arbetsplatser hela tiden (samtidigt som de absolut tycker att man ska följa uppförandekoden). Själv har jag länge varit relativt förskonad från att bevittna stora läskiga, såpoperaliknande konflikter mellan vuxna, men de senaste åren har jag oftare i olika sammanhang sett vuxna människor som ägnat sig åt att intrigera, ljuga, såra, fördöma, frysa ut, baktala, döma ut, generalisera, skända, undanhålla, kväsa, trakassera, spionera, bedra, utnyttja, lura och beröva.
Och jag är säkerligen inte bättre själv. Garanterat inte. Jag skulle inte vara bättre ens om jag inte kom på något tillfälle då jag gjort likadant (och det kommer jag visst på…). Av den anledningen vill jag inte heller anklaga eller prisge någon som jag vet har gjort ovanstående. Bara konstatera att mindre snällt beteende alltid finns, ibland utanpå fasaden, ibland innanför, men det finns alltid där.

Därför tror jag att problemen med mobbning är nästan omöjliga att rå på. Vilket förstås inte innebär att man ska ge upp kampen, men man måste se till att fortsätta vara lika vaksam hela tiden och kunna se saker och ting ur flera perspektiv när konflikter uppstår. Inte naivt tro att nu är väl allt okej bara för att det inte är någon som ropar glåpord eller toalettdöper någon annan längre.
Trots allt så är människan en elak varelse, som råkar ha något som kallas arvsynd på halsen, och det får man ju ändå akta sig för att glömma.
Ett sista exempel: i extremfallet så leder de ständiga elakheterna mellan människor till krig, och så länge det fortfarande förekommer krig i världen kan man då verkligen inte inbilla sig att det går att ha en helt mobbningsfri skola eller förskola. Man kan gärna ha det som vision, men det är en omöjlig vision.

Ursäkta om detta inlägg blev rätt så pessimistiskt, men så blir det tyvärr när man väljer ett ämne som mobbning och andra tråkigheter.

söndag 10 maj 2009

Jag vill inte ha nån GPS!

Puh! har jag tänkt i några dagar nu.
Och då syftar jag inte på björnen med mycket liten hjärna, utan på lättnaden över att min fru har återvänt från sjukhuset efter lyckligt genomförd sköldkörteloperation.
Jag var faktiskt förfärligt nervös i tisdags medan den pågick, och även efteråt... för risken för komplikationer och blodproppar och sådant obehagligt. Blev nog inte ordentligt lugn förrän i fredags, då Jemima redan hade varit hemma bortemot ett dygn och det började bli uppenbart att läget var helt under kontroll.
Sedan saknade jag henne faktiskt också väldigt mycket under de dagar hon var borta. Kanske fånigt av mig, för de flesta gifta par är väl ifrån varandra lite då och då (och ibland rentav i outhärdligt långa perioder) och klarar ändå av det, men Jemima och jag har varit så väldigt sammanhållna under snart åtta års äktenskap att de nätter vi tillbringat på skilda håll fortfarande går att räkna på ena handens fingrar. Så ovanan gjorde att jag blev direkt deppig av att ha henne inlagd på sjukhus.
Skönt att det är över.

Nu tänkte jag övergå till dagens riktiga bloggämne. I tisdags, eller rättare sagt natten till i tisdags, åkte ju Jemima in till Sahlgrenska i Göteborg med en sjuktaxi som kom och hämtade henne klockan halv fem. Dessförinnan ringde dock taxichauffören två gånger och bad oss bekräfta att han var på rätt väg – detta trots att han hade GPS.
Inte för att det gjorde så mycket med de uppringningarna, vi var ju redan vakna. Men de gjorde mig om möjligt ännu mer skeptisk till en pryl som jag redan var väldigt skeptisk till. Alltså GPS-mottagaren.
Meningen med att ha ett navigationssystem i bilen är väl att man behändigt ska kunna hitta vart som helst, utan att behöva ringa och fråga efter vägen. När en taxichaufför blir så där osäker trots sin GPS, då bevisar det ju att apparaten inte fyller sin funktion. Den är egentligen helt onödig.
Jag har fått det bestämda intrycket att det inte krävs speciellt mycket för att en GPS ska bli oanvändbar. Är det inte så att det räcker med ett oväntat vägarbete, ett aningen felaktigt avstånd eller en avstängd gata någonstans, för att man som förare genast ska bli helt förvirrad trots sitt ”smarta” hjälpmedel?

En och annan kanske hade väntat sig att en sådan som jag borde vara överförtjust i fenomenet GPS och olika sorters navigationssystem. Jag som är så förtjust i kartor och geografi och att hitta rätt väg, borde inte jag trivas förträffligt med en så rolig sak som handlar om just detta?
Nej, tvärtom – jag är förtjust i kartor och geografi och att hitta rätt väg, och därför vill jag klara mig själv med mina kartor utan någon GPS. Hela nöjet och äventyret med resan och reseplaneringen försvinner ju när man blint förlitar sig på någon dum manick som till på köpet uppenbarligen inte funkar.
Jag vill använda kartan, folks egna vägbeskrivningar, mitt eget lokalsinne och min egen logik samtidigt. Var och en för sig funkar de inte, men tillsammans blir de en stimulerande kombination. Nog för att jag kan komma att köra fel med den också, men då har jag åtminstone kvar förmågan att hitta rätt igen utan att tappa orienteringen totalt.
GPS-apparater behöver inte alls ingå i denna kombination, de är överflödiga. GPS-apparater är till för folk som inte är ett skvatt intresserade av sin geografiska omgivning utan bara vill ta sig från A till B och få sträckan däremellan serverad åt sig på ett silverfat. De är till för folk som har en naiv tilltro till teknikens under... ungefär som (om jag ska jämföra med mitt yrke) de människor som tror att maskinöversättningar funkar. De är till för folk som tycker att ”om inte verkligheten och GPS:en stämmer överens så gäller GPS:en” och de är till för folk som varken har tid eller lust att tänka själva.

Oj då, nu blev jag kanske nästan lite för uppretad på GPS-användarna. Ursäkta. Det är klart ni får köra med GPS om ni tycker det är trevligt.
Men var beredda på att ni säkert inte kommer fram som ni ska i vilket fall som helst, och blir stående uppretade och vilsekomna någonstans ute på vischan eller på någon trång enkelriktad gata där man plötsligt inte alls får svänga höger längre!
Jag tycker faktiskt ni ska lära er läsa en karta istället. Det är värt de extra minuterna.

Om någon förut har funderat på att ge mig en GPS i julklapp, så var det tur att ni inte gjorde det. Om ni funderar på vad ni ska ge mig i julklapp härnäst, så vet ni nu att ni inte ska köpa någon GPS, för det vill jag inte ha. Ge mig en bra detaljerad kartbok istället.
Tack för ordet.

söndag 3 maj 2009

Taxi för femton - en episod från 1998

Istället för att skriva ett helt nytt inlägg om något brännande aktuellt ämne (typ svininfluensa och sådant) ska jag idag roa läsarna med en historia från förr i tiden. Den handlar om ett tillfälle då jag verkligen höll på att göra bort mig riktigt ordentligt, och det har i mångt och mycket att göra med en taxiresa.
Detta tillkännagivande kan mycket väl uppfattas som att jag skämmer ut mig i onödan, men tanken är att uppmuntra mina medmänniskor att träda fram och på samma sätt blottlägga sina pinsamheter, då jag är övertygad om att sådan ärlighet kan bidra till att skapa sympati mellan människor och därmed en bättre värld.
Bla bla bla. Nu börjar jag.

Den här historien utspelar sig i augusti 1998 i Uppsala. Jag befann mig där på de s.k. kyrkodagarna, som högkyrkliga aKF brukar anordna varje år (ungefär deras motsvarighet till Nyhemsveckan eller sommar-OAS, om än inte lika stort). På nittiotalet ingick jag som bekant i ett stort gäng av ungdomar som var konfirmerade på Hjelmserydsstiftelsen och brukade träffas där och på läger på andra ställen, och kyrkodagarna i Uppsala var ett av de tillfällen på året då vi samlades.
Berättelsen börjar en tidig fredagskväll, då jag och min bror Kristoffer precis hade anlänt till Uppsala. Vi satt på McDonalds i stadens centrum och åt en enkel måltid i sällskap med två tjejkompisar från Hjelmserydsgänget, Karin och Helena, och direkt efter detta var det tänkt att vi skulle förflytta oss bort till S:t Ansgars kyrka och studenthem i en annan del av staden. Där hade vi vårt nattlogi, på ett särskilt logement för ungdomarna på kyrkodagarna, och där var det också en ungdomssamling och förbönsgudstjänst klockan sju den här kvällen som vi skulle gå på.
Vi märkte snart att vi var på väg att komma försent till den där samlingen, och bestämde oss därför för att ta en snabb taxi till S:t Ansgar. Det här var på den tiden då alla människor faktiskt inte var utrustade med mobiltelefon, och jag var fortfarande nästan den ende i Hjelmserydsgänget som hade en sådan. Därför blev det jag som ringde på denna telefon till Taxi Uppsala och beställde en bil, som sedan fraktade oss alla fyra till S:t Ansgar. Kostnaden blev sextio kronor, som Helena betalade, och lite enkel matematik säger att vi andra tre alltså blev skyldiga henne femton kronor var. Jag hade inga kontanter just då men lovade att hon skulle få när jag tagit ut vid tillfälle.

Nåväl, vi kom fram till S:t Ansgar och var med på samlingen och förbönsgudstjänsten, och när de var slut var vi pigga kristna ungdomar förstås uppe ganska länge på natten och umgicks frejdigt på vårt logement i samma byggnad. Vi somnade nog inte förrän vid fyratiden, och följaktligen var vi väldigt trötta när vi vaknade morgonen därpå. Kanske i någon mån en förklaring till vad jag ställde till med under denna morgon.
Dagen inleddes med en kort morgonmässa i S:t Ansgars kyrka klockan halv nio, som vi ungdomar sömndruckna vacklade in och var med på. Efter detta tänkte de allra flesta i gänget (ungefär femton personer) fixa frukosten genom att gå till närmaste affär och handla lite frukostmat. Kristoffer och jag var de enda som inte gjorde det, för vi hade nämligen skaffat måltidskuponger till den frukostbuffé som aKF själva stod för, nere på Göteborgs nation i centrum. Vi kom överens med de andra om att efter våra respektive frukostar träffas på Katedralskolan, där det enligt programmet för kyrkodagarna var en sådan där kristen föreläsning klockan halv elva eller när det nu var.
Och så skulle då Kristoffer och jag promenera iväg in till Göteborgs nation. Men precis innan vi skulle gå kom Helena fram till mig och sade väldigt snabbt något i stil med ”Taxi, femton, om en stund!”
Självklart var detta en påminnelse om att jag var skyldig henne femton kronor för gårdagens taxiresa och att hon ville ha de pengarna när jag tagit ut. Men nu var jag ju så sömnig och förvirrad att jag tänkte fullständigt uppåt väggarna fel, och istället resonerade så här:
”Jaha, så de tänker ta taxi bort till Katedralskolan allihopa efter frukosten och vill att jag ska ringa efter den taxin på mobilen åt dem... ja, de är ju femton stycken och det kan nog bli lite bråttom om de inte tar taxi och det är bara jag som har en mobil... jo, så är det nog.”
Märkligt nog gjorde jag inget annat än att bara nicka okej åt Helena, och så gick Kristoffer och jag. Men medan vi promenerade bort mot vår väntande frukost på Göteborgs nation började jag ändå fundera lite på saken och blev något osäker på vad Helena hade menat. När vi kommit fram till Göteborgs nation och plockat åt oss frukosten, frågade jag därför för säkerhets skull Kristoffer om han trodde att jag förväntades beställa någon taxi åt Helena & co. Han svarade bara lite undvikande ”Ja, kanske det...” Antagligen förstod han inte alls vad jag dillade om, men jag tog detta som att han hade uppfattat saken på samma sätt som jag.
Så jag gick lite avsides, tog fram min mobiltelefon och ringde upp Taxi Uppsala för andra gången denna kyrkodagshelg. Taxi Uppsala svarade och jag förklarade att det var femton personer som befann sig på S:t Ansgar och behövde taxi in till Katedralskolan en liten stund senare. Telefonisten som jag pratade med blev uppenbart förbryllad över en så omständlig förfrågan och påpekade att ”då behövs det ju i så fall minst tre bilar”, men jag sade att ja, då får det väl bli så då.

När jag ringt färdigt samtalet var jag emellertid fortfarande inte helt säker på om jag gjort rätt. Grubblande över Helenas begäran om taxi gick jag i sällskap med Kristoffer över den korta biten från Göteborgs nation till Katedralskolan, där vi slog oss ner i aulan för att höra på föredraget. Strax därpå fick jag syn på ingen mindre än Helena, som tydligen gått i förväg från resten av gänget på S:t Ansgar och gått till fots till föredraget.
Självklart dök jag då genast på henne och frågade vad hon egentligen hade menat med sitt ”taxi femton om en stund” tidigare på morgonen. Hon såg ärligt talat ut som att hon tvivlade en del på min intelligens (med all rätt...) när hon förklarade att det var ju det där med min andel av resan dagen innan som hon syftade på...
Och först då insåg jag till fullo vilken fruktansvärd blunder och osannolik missuppfattning jag precis hade begått – jag hade beställt inte mindre än tre fullständigt onödiga taxibilar till de andra i gänget på Ansgar, som inte hade en aning om detta!
Jag fick nästan panik och skyndade mig ut ur aulan, bort till en ytterst undanskymd korridor inne i Katedralskolans gömmor, där garanterat ingen kunde höra det fruktansvärt pinsamma samtal jag nu genast måste ringa. Nämligen ännu en gång till Taxi Uppsala, för att försöka få de där taxibilarna avbeställda innan det var för sent!
På Taxi Uppsala var nu telefonisten märkbart besvärad och irriterad, när jag helt desperat och med andan i halsen försökte förklara att den där beställningen jag gjorde för en stund sedan var en missuppfattning och att den tredubbla taxiresan inte alls behövdes och att jag måste avboka den. Och till min oerhörda fasa fick jag höra henne säga ”Ja men bilarna är på väg” och ”Dina kompisar måste ju betala framkörningsavgiften i alla fall”.

Full av bävan och med hjärtat febrilt dunkande återvände jag till aulan och föredraget, där jag sedan satt som på nålar en lång stund och bara väntade på den oundvikliga stund som snart skulle komma, då jag skulle bli utskämd upp över öronen. För när som helst skulle ju de andra i gänget dyka upp där i aulan och genast utbrista ”Hur i hela friden kunde det komma tre taxibilar åt oss som vi var tvungna att betala?!?!?” När då den osannolika sanningen kom fram skulle det verkligen bli något för dem att skratta åt på min bekostnad i många år efteråt.
Men, men... ibland är Gud god mot de tankspridda. De andra i gänget dök inte upp på föredraget alls, och när vi sedan träffade dem senare på dagen sade de faktiskt ingenting om att det skulle ha dykt upp någon oväntad taxi eller tre. Jag antar att taxichaufförerna helt enkelt vände utan att kräva någon på framkörningsavgiften, när de fick besked om att beställningen dragits tillbaka. Möjligen infann de sig på S:t Ansgar men fick vända tillbaka då de bara möttes av en eller ett par ovetande ungdomar som försäkrade att ”nej, vi har inte beställt någon taxi”.
Jag vet inte så noga vad som hände, eftersom jag av förklarliga skäl inte har vågat ta upp händelsen med någon av dem som befann sig på S:t Ansgar vid det där tillfället. Men jag ska nog i vilket fall vara tacksam att jag slapp den där genanta situationen. Nu kan jag ju åtminstone berätta om episoden och förklara den med egna ord.

Som de flesta som känner mig vet har jag en förmåga att ibland missuppfatta saker och fatta fel på de mest hiskliga och långsökta sätt, beroende på att jag ofta är så tankspridd, och det är nog den här historien det allra bästa exemplet på. En annan sak som nog också är ganska säker är att det är händelser som denna som har gett mig en viss telefonskräck, dessvärre. Sådana samtal som jag var tvungen att ringa till Taxi Uppsala är ju verkligen rena mardrömmen.
Avslutningsvis är det också så att jag efter den där förmiddagen i augusti 1998, på grund av negativa vibbar, faktiskt ogärna åker taxi. Och definitivt inte i Uppsala.

Har du gjort bort dig någon gång, på ett sätt som nästan är en hel liten historia? Berätta i så fall gärna på din egen blogg! För nu har ju jag gjort det.