onsdag 24 juni 2009

Vem kom först - Lilla Sportspegeln eller ABBA?

Nu ska jag uttala mig om ett fall av misstänkt musikalisk plagiering.
Känner ni till en grupp som hette ABBA? Jaså, det gör ni, okej. Då kanske ni också vet att de har gjort en låt som heter ”Take A Chance On Me”? En riktigt bra låt i mitt tycke. Faktiskt en av de bästa som ABBA spelat in. (Den släpptes på singel tre dagar innan jag föddes, så den borde ha varit bland det första jag hörde när jag kom ut...)
Men låt oss gå vidare. Känner ni till programmet ”Lilla Sportspegeln”? Ni gör det? Bra. Då är ni kanske också bekanta med det programmets signaturmelodi? En låt som på 80-talet var på engelska, ”You Can Always Be Number One”, men senare gjordes om till en svensk version, ”Du kan alltid bli nummer ett” som sjöngs av Robyn.
Grejen är att den där Lilla Sportspegeln-låten påminner ganska mycket om ”Take A Chance On Me”. Eller om det är tvärtom. I alla fall är det nästan exakt samma melodislinga i raden ”you can always be number one” som i ”if you change your mind, I’m the first in line”.

Likheten är så pass förvillande att vissa svenskar faktiskt på allvar pratar om ”den där ABBA-låten som är i Lilla Sportspegeln...”. Och de som inte gör det har ändå lagt märke till likheten, och kan ofta inte låta bli att kommentera den. Särskilt inte inför mig som är ABBA-fan. Jag har flera gånger fått höra retsamma uttalanden, bland annat från min hustru, i stil med att ”jo men den där melodin har ju ABBA snott, hehe”. (Eftersom jag totalt saknar självironi när det gäller min ABBA-passion är jag ett lämpligt offer för sådana provokationer...)
Vid sådana tillfällen försöker jag självklart förklara att det ju lika gärna kan vara Lilla Sportspegeln som har snott från ABBA. Men ingetdera påståendet har gått att bevisa.
Så nu tänkte jag reda ut det här en gång för alla. Det skulle vara skönt att få fram svart på vitt att ABBA inte har plagierat, särskilt med tanke på att Björn och Benny brukade vara mycket noga med att inte sno från någon annan låt och till och med kunde skrota en inspelning helt och hållet om de kom på att melodin redan fanns. Här gäller det liksom deras heder.

Jag har alltså undersökt saken med hjälp av Google och Wikipedia med mera, och fått fram för det första att Lilla Sportspegeln-låten ”You Can Always Be Number One” också kallas för ”Sport Goofy Anthem”. Det är alltså en sorts temamelodi för Disney-karaktären Sport Goofy, en sportig version av Långben, som förekom i vissa serier och kortfilmer på 80-talet om någon minns. Ganska passande att ha den låten som vinjett i ett sportprogram då. Den har använts i Lilla Sportspegeln sedan programmet startade 1983.
Men när skrevs den egentligen?
Det är inte så lätt som man kan tro att hitta någon uppgift om detta på Internet – bland annat är det svårt att upptäcka när Sport Goofy (och därmed hans temamelodi) först lanserades. Dock har jag konstaterat att låten är skriven av en Dale Gonyea, och det engelska originalet är insjunget av sångerskan Lora Mumford. Låten släpptes första gången på en Disney-skiva som hette ”Mickey Mouse Splashdance”. Man får väl anta att den var nyskriven då.
Och, gott folk – ”Mickey Mouse Splashdance” utkom 1983. (Samma år som Lilla Sportspegeln började sändas.)
Vad gäller Sport Goofy så verkar det som att han dök upp första gången 1979, som allra tidigast.
Därmed är frågan avgjord, för ABBA:s ”Take A Chance On Me” släpptes första gången på albumet ”The Album” i december 1977. Jag har fortfarande inga riktigt säkra bevis för att ”You Can Always Be Number One” är av senare datum, men med tanke på att ”Mickey Mouse Splashdance” är från 1983 och Sport Goofy inte verkar ha existerat före 1979, är det nog väääääldigt osannolikt att den kunde höras tidigare än 1977.

Alltså, således, följaktligen: ABBA har inte plagierat! Det är Lilla Sportspegeln-låten som är härm och stöld och imitation, inte ”Take A Chance On Me”. Dale Gonyea måste ha hört ”Take A Chance On Me” (vilket inte är så konstigt, för den var ju en hit även i USA) och lånat lite av melodin, medvetet eller omedvetet, när han skrev ”You Can Always Be Number One”. Eller så är likheten bara en slump. I vilket fall var ABBA först.
Punkt slut. Så nu vet ni det. Jag har alltid rätt.
Hehe.

måndag 15 juni 2009

Lite av varje om familj och arbete och porr och sånt

På mitt jobb får jag vid rätt många tillfällen översätta texter som på ett eller annat sätt känns lite otrevliga. Eller som åtminstone inte stämmer särskilt bra överens med mina ideal.
Det kan vara reklamtexter för cigarretter som man får cancer av, spelsajter där folk gör av med alla sina pengar, eller säkerhetsdatablad för kemiska produkter där det står rakt ut att ämnena i fråga har testats i ögonen på kaniner. En gång dök det faktiskt också upp ett översättningsuppdrag för någon sorts snuskig sajt där besökarna kunde lägga in webbkamerabilder på sig själva i diverse porriga utvikningsposer.
Något mindre moraliskt klandervärda, men ändå ganska motbjudande, är alla de ”villkor och bestämmelser” och andra avtalstexter från olika företag, där de omsorgsfullt formulerar varenda liten paragraf så att det verkligen inte ska gå att få några pengar från dem eller ställa dem till ansvar för någonting över huvud taget. Sina upphovsrätter, patent och varumärken skyddar de med sitt liv, alltid lika beräknande. I vissa fall märks det tydligt hur snikna vissa stora firmor faktiskt kan vara och hur hänsynslöst de utnyttjar sina kunder.

En annan sorts texter just från stora företag är deras månadsbrev och personaltidningar och uppförandekoder och annat sådant internt material. Även dessa kan vara ganska avslöjande, på ett sätt som inte är särskilt positivt... och nu börjar jag sent omsider närma mig ämnet för dagens inlägg.
Jag tänker nämligen särskilt på ett företag som jag har översatt uppförandekoden till (och även lite andra regler för hur deras personal ska bete sig). Vid en första anblick verkar de där reglerna rimliga och fullt acceptabla – men börjar man läsa lite mera mellan raderna så framträder en annan bild. Bland annat så finns det i företaget ett bonusprogram, som i realiteten innebär att direktörerna kan roffa åt sig riktigt feta bonusar... just sådant som de flesta inte brukar gilla här i Sverige. Principerna för uppsägningar är också lite intressanta vid en närmare titt. Och de anställda ska i händelse av intressekonflikter mellan den egna familjen och företaget alltid vara lojala mot företaget i första hand. Befogat i vissa fall förstås (som insideraffärer), men som utomstående läsare kan jag ändå uppfatta det egentliga budskapet: dubbla lojaliteter tolereras över huvud taget inte, utan en god anställd ska alltid sätta företaget allra först.
Ja, man har ju hört ibland att det fungerar så utomlands, och att man där rentav kan få sparken om familjen kommer i vägen för arbetsinsatsen. Särskilt om man är kvinna. Men det blir intressant när man faktiskt kan läsa det mellan raderna i en sådan där uppförandekod, och tänker på att den koden gäller för de svenskar som jobbar för företagets filial i Sverige. Trots våra arbetsmarknadslagar finns nog fortfarande mycket av den där principen om ”ständig lojalitet mot företaget” kvar hos oss också, dessvärre.

Själv anser jag att familjen alltid är viktigast. Det borde vara fullständigt självklart att var och en, kvinna som man, tänker på sin familjs bästa allra först, och att alla andra har förståelse för det som den naturligaste sak i världen. Många människor idag har sin identitet och personlighet i sitt jobb, och visst kan man ha det, men om man har en familj tycker jag att den identiteten är ännu mera värd. Det måste den ju vara. Tycker man att det är jobbet och inte familjen som är det dyrbaraste man har så är någonting väldigt fel.
Rent praktiskt sett så tänker jag mig en idealvärld där det inte finns en kotte på någon arbetsplats som blir sur eller förebrående när någon anställd vill vara borta i samband med en förlossning, ta en längre tids föräldraledighet, gå ner i arbetstid, vabba eller tacka nej till någonting med hänsyn till barnen. Inget av detta ska kunna få några påföljder eller anstränga några arbetsplatsrelationer över huvud taget – för i min idealvärld anses detta som självklart och folk blir snarare förvånade om någon inte tänker på familjen.

Nu finns det alltså fortfarande mängder av arbetsplatser som har mycket långt kvar till den här idealvärlden, och mängder av människor (i synnerhet män) som inte lever nämnvärt efter den. Det har nog emellertid inte bara med den personliga inställningen att göra. Man ska inte alltför lättvindigt döma någon som verkar strunta i familjen, även om det är lätt att säga att ”det är väl upp till dig, du kan väl bestämma själv att du vill ta föräldraledigt”. Ofta kan förstås folk det – men det handlar inte bara om det, utan det är allt hela klimatet som påverkar också. Många skulle kanske innerst inne vilja ägna mer tid åt familjen, eller villigare låta någon annan göra det, men vågar inte eftersom det för dem är ett för djärvt steg, i just deras arbetssituation.
Jag är ju själv inte heller ofelbar i det här avseendet, för jag ska göra auktorisationsprov på Isaks födelsedag, det skrev jag om häromsistens här. Också det är för att det inte funkar att göra på något annat sätt.

Det är på grund av dessa svårigheter jag alltså skulle vilja att hela samhället och hela näringslivet ändrade inställning. En sorts paradigmskifte och övergång till tanken att familjen är viktigast. En värld där verkligen alla är överens om just det, som en naturens grundlag.
Jag tror det bara skulle vara sunt om mänskligheten i stort slutade tänka så mycket på vinster och resultat och samhällsnytta, och började ha familjen som kärnvärde istället. Då blir ju många av problemen med dålig jämställdhet och kvinnoförtryck och stress och ansträngda relationer också lösta ganska automatiskt, föreställer jag mig.
En kompis till mig har klagat över att det blir mycket mer att göra på jobbet och en massa merjobb och krångel och olägenheter varje gång som någon vabbar. I det uttalandet gick det att märka en viss irritation över småbarnsföräldrarna, och det är klart att det kan man väl förstå på ett sätt. Men om familjeidealet var mycket mer rotat i hela befolkningen än vad det är nu, då skulle man kanske bara rycka på axlarna åt allt vabbande...?

Fråga mig nu bara inte hur man gör för att nå ett sådant här drömsamhälle. Röstar på kd kanske... de tjatar ju mycket om hur viktig familjen är. Å andra sidan är de rätt fixerade vid vinstgivande företagsamhet också… urk.
En sak är i alla fall säker, och det är att så länge det finns sådana uppförandekoder som den jag nämnde, med klausuler om att de anställda vid intressekonflikter ska sätta företaget i första hand – då är vi tyvärr ganska långt borta från visionen. Det är därför den sortens texter på ett sätt till och med är värre att översätta än porriga webbkamerasajter.
(P.S. Om någon undrar så har jag ännu inte vägrat översätta något av moraliska skäl, jag brukar i regel bita ihop och göra mitt jobb, med motiveringen att vi har yttrandefrihet och tryckfrihet. Men om det någon gång dyker upp renodlad hårdporr, rasism eller satanism, då tänker jag totalvägra och det vet min arbetsgivare om också.)

onsdag 10 juni 2009

Lite om Alf och Ella (politisk kommentar, typ)

I söndags var det EU-val, och självklart röstade jag. Ja, för mig är det självklart. Jag har hittills inte röstskolkat från ett enda val, förutom kårvalen när jag studerade, och de är så ofattbart meningslösa att de nästan inte räknas riktigt. (Bara det faktum att ett av de största partierna i min kår i Göteborg kallade sig Pilsner På Kåren säger väl en del...)
Nåväl. Valet till Europaparlamentet hade jag egentligen inte tänkt kommentera, men nu ska jag nog göra det i alla fall, för idag läste jag diverse reaktioner på utgången av personvalet och det där att Alf Svensson tar kristdemokraternas mandat istället för Ella Bohlin.

Frågan intresserar mig eftersom jag själv röstar på kd. Det har jag gjort i varje val sedan 2002, till och med i kyrkovalet –05 där jag annars hade tänkt lägga min röst på Frimodig Kyrka. (Anledningen till att jag inte gjorde det var att de inte hade några valsedlar utlagda i min församling, och då blev jag osäker på om det över huvud taget gick att rösta på dem därifrån och om rösten kanske inte skulle räknas om jag skrev Frimodig Kyrka på en blank valsedel, så då blev det mina vanliga kristdemokrater istället.)
Att jag röstar på kd innebär inte alls att jag håller med dem om allting – tvärtom, många av mina åsikter är snarare röda och gröna. Jag röstar heller aldrig på kd per automatik utan överväger alltid andra partier också. Men det har bara blivit så att de har fått min röst eftersom de tycker som jag i en del av mina hjärtefrågor, kan man säga.
Nu den här gången kryssade jag för KD:s toppnamn Ella Bohlin, vilket alltså var förgäves. Lite tråkigt kanske. Men jag är ändå inte riktigt beredd att instämma i det utfall som gjorts mot det här personvalsresultatet av miljöpartisten Per Gahrton (som jag för övrigt också har röstat på en gång, i EU-valet 1999 då jag fortfarande var anhängare till hans parti).

Per Gahrton verkar tycka att Ella Bohlin blev någon sorts ”offer” för gamla manliga stofiler inom kd, som inte kan finna sig i att det dyker upp någon yngre kvinnlig förmåga och som mer eller mindre hade planerat det här på förhand. Han sparar inte på krutet när han kritiserar Alf och kristdemokraternas gubbvälde.
Min reaktion är dock att han överreagerar lite. Trots allt var det ju väljarna själva som lyfte fram Alf istället för Ella, och det kan väl knappast ha varit resultatet av någon smart uträkning för att utmanövrera henne (även om Alf hade en rätt stor kampanj). Skulle Sveriges kristdemokrater alltså medvetet ha gått ihop och samfällt röstat på den gamle veteranen bara för att få bort den kvinnliga kandidaten...? Gahrton dumförklarar nästan väljarna lite grann här, tycker jag, och kommer med ganska obefogade konspirationsteorier.
Den enkla och uppenbara sanningen är istället att ”Affe” fortfarande är väldigt populär bland de gräsrötter som röstar kristdemokratiskt, och att de kryssar för honom allt vad de orkar är inte något som förvånar mig för fem öre. Jag misstänker dessutom att många kd-anhängare blev besvikna när värdekonservative Lennart Sacrédeus petades från partiets lista, och att de därför röstade på Alf Svensson istället som ett säkert kort.
Faktum är att jag själv funderade på att kryssa för Alf, av den anledningen att jag känner till honom och vet vad han står för och inte var riktigt lika säker på det när det gällde Ella. Förmodligen tänkte många andra på samma sätt, och det hade ingenting med kön att göra. Nu föll ändå min röst på den yngre generationen, bl.a. eftersom Ella verkar gå in för miljön betydligt mer än vad Alf gör (och det oroar mig lite), och så för att det faktiskt hade varit trevligt med en ung kvinnlig kristdemokratisk förmåga i Strasbourg.

Som sagt så hjälpte inte min insats, men jag ser ändå ingen anledning att gnälla alltför mycket. Särskilt inte om man tillhör ett helt annat parti och börjar kommentera mest för att man ser sin chans att svartmåla de politiska motståndarna (för inte kan väl egentligen Per Gahrton tycka särskilt synd om en kristdemokrat, även om hon är en ”utsatt kvinna”?).
Låt kd sköta sina egna inre angelägenheter.

onsdag 3 juni 2009

Några bra filmbröllop

Jag tror faktiskt jag ska kåsera lite (lätt ostrukturerat) om bröllop i alla fall. Man blir ju oundvikligen lite inspirerad när man precis har varit på ett sådant.
Bröllop i verkliga livet kan vara nog så intressanta – jag har vid det här laget varit på cirka tolv stycken, och de har alla varit högst minnesvärda på sitt sätt. Roliga intermezzon, klavertramp och felsägningar, pinsamma bröllopsgäster, lustiga sånger, uppseendeväckande kläder, tårdrypande vackra tal, smaskig mat, placeringslistor som i själva verket är aktiva försök till matchmaking, och så inte minst festprogrammen där man får tillfälle att noggrant kontrollera vad brudparet har skrivit om en själv i gästpresentationen och se hur bra de känner en egentligen. (Värsta kommentaren om mig i ett sådant program var ”Gymnasiestuderande naturare” – förutom att den var tråkigt kortfattad var det en gruvlig förolämpning, eftersom jag inte var naturare utan humanist!)

Men även på film är bröllop intresseväckande, och det är framför allt det jag tänkte skriva lite om.
Till att börja med verkar det nästan vara obligatoriskt att bröllopsscener på film visar antingen hur bruden leds fram genom mittgången av sin far, eller hur bruden kastar sin bukett, eller både och. Just de två sakerna förekommer nästan alltid (fast undantag finns förstås), oavsett tidsepok eller plats eller kultur där filmen utspelar sig. Det spelar ingen roll om så bröllopet äger rum i en fantasyvärld eller på en annan planet, brudens far eller en kastad bukett måste finnas med i alla fall. Förmodligen är det väl för att den amerikanska publiken annars inte skulle fatta att det rörde sig om ett bröllop.
Trots denna lätta inskränkthet så finns det ändå en hel del exempel på filmer som jag tycker innehåller väldigt bra och odödliga bröllopsscener. Eftersom jag gillar att rangordna saker ska jag tillkännage fem favoriter i det avseendet.
Här följer alltså fem klassiska filmbröllop, kan man säga.

Svart katt, vit katt. Hela den sista tredjedelen av denna, även i övrigt hysteriskt härliga, Kosturica-film utgörs av en enda lång kaotisk bröllopssekvens, där det i sanning är mycket som händer vid Donaus strand. En flyende brud i en stubbe, en plötsligt uppdykande ny brudgum med mustascher, två döda gubbar i is på vinden, två jamande katter som vittnen, en ödesdiger fälla på utedasset, gömda pengar i ett dragspel och vilt dansande bröllopsgäster... alltsammans till ackompanjemang av urballad zigenarmusik med härligt Balkan-brass. Man kan inte bli annat än glad av denna saliga bröllopsröra, som efter alla förvecklingar slutar så lyckligt som bara går.

Fyra bröllop och en begravning. Självklart måste denna engelska komedipärla omnämnas, den är ju bröllopsfilmen i sin prydno och den höjer sig ett snäpp över andra filmer på samma tema. Åtminstone två av de fyra bröllopen är riktiga klassiker: dels bröllop nummer 2, där Rowan Atkinson spelar nervös präst med förfärliga felsägningar som ”your awful wedded husband” och ”the Father, the Son and the Holy Goat”, och så förstås nummer 4 där Hugh Grant själv gör bort sig och får en smäll på käften när han säger ”I do” på liiite fel ställe. Måste ses.

Trolltyg i tomteskogen. Ni vet, den där gamla tecknade TV-filmen som på grund av bortslarvad copyright bara finns tillgänglig som "olaglig" nedladdning. Bryt gärna mot lagen här, för filmen i fråga bjuder på tidernas bästa tecknade filmbröllop! Först ett roligt party med inslag av både skräckinjagande operasång och kosackdans... och sedan själva den dramatiska höjdpunkten, då brudens slöja lyfts åt sidan och det inte är bruden utan den lille trollungen Fjant som kikar fram till allas förskräckelse. Disney har trots många försök aldrig lyckats överträffa dessa scener, enligt min mening.

Sound of Music.
Bröllopsscenen i den här gamla klassikern är bara någon minut lång, men den minuten är en av de bästa i filmen (trots att dialog saknas). Övermåttan pampigt och ståtligt, filmat i en stor katedral, och dessutom ser det samtidigt lite roligt ut när alla nunnorna står bakom gallret och nyfiket kikar fram och sjunger sin "how do you solve a problem like Maria" som någon sorts bröllopsmarsch... Tilläggas ska också att scenen sedan övergår, på ett mycket effektfullt och dramatiskt sätt, till en helt annan stämning: man får nämligen se hur bröllopsklockorna i kyrktornet tonar över till en annan klocka, som ringer över ett torg där nazister marscherar… och därmed börjar filmens mer spännande parti. Tala om snygg kontrast.

Braveheart. Också ett mycket kort inslag i en mycket lång film, men det är en scen som är förunderligt och trolskt vacker, när hjälten William Wallace gifter sig i största hemlighet med sin Murron. Det är bara de båda och prästen som är närvarande, det hela äger rum långt ute i skogen i den dunkla månskensnatten, och istället för att brudparet sätter ringar på varandra flätas deras händer ihop med ett band på ett mycket vackert sätt medan James Horners ljuvliga keltiska musik får ljuda. Ovanligt och väldigt känslosamt tycker jag… det är lite midsommarnattsdröm över alltihop.

Ja, de här fem var det alltså. Men det finns ju som bekant oändligt många filmer som innehåller bröllop. Jag har säkert glömt bort en hel del, och det finns nog ännu fler som jag inte ens känner till. Ni som läser kan ju fylla på min lista om ni vill.
(Upplysningsvis så är det med flit som jag har skippat ”Min bäste väns bröllop”, ”Runaway Bride”, ”Mitt stora feta grekiska bröllop”, ”Muriels bröllop” och ”The Wedding Singer”. Alla dessa anser jag är ganska överskattade.)

tisdag 2 juni 2009

Utebliven helgdag

Annandag pingst. Är det idag. Fast när jag lägger in det här inlägget om en stund är det inte annandag pingst längre, men i alla fall.
Rätteligen borde jag ha fått vara ledig idag, men tyvärr tog de ju bort just den här röda dagen för några år sedan, som bekant. Jag hör till dem som tycker att det var synd.

Inte för att jag har något emot nationaldagen, den får gärna vara helgdag. Om jag hade fått bestämma så hade vi dock infört den utan att ta bort någon annan helgdag istället. Så förfärligt stor och allvarlig skillnad kan det väl inte göra för Sveriges BNP? Det finns många länder som har fler helgdagar än vad Sverige har. Och att det blir en massa lediga dagar i maj och juni borde väl i praktiken inte ha blivit något bekymmer när det ändå rätt ofta är ett par av dessa som sammanfaller.
En av konsekvenserna av den lösning vi fick är att Kristi Himmelsfärdsdag i det här landet nu firas mer än pingst, eftersom den förstnämnda fortfarande är en långhelg (tack vare den där klämdagen på fredagen) medan den sistnämnda har slutat vara det. Lite paradoxalt eftersom pingsten faktiskt är en viktigare högtid så vitt jag vet.
Ytterligare en knasig detalj är att man ju egentligen inte kan ta bort en rörlig helgdag och ersätta den med en fast. För då kan det vissa år i värsta fall bli så att flera stycken fasta helgdagar råkar infalla på ett veckoslut och därmed försvinner. Så kommer det att bli nästa år, då 1 maj är en lördag och 6 juni en söndag. Inte så lyckat, väl?

Alltså hade jag föredragit att behålla annandag pingst, men ändå göra nationaldagen röd. Jag äter gärna kakan och har den kvar.
Men om man nu ändå envisas med att nationaldagen måste kompenseras på något sätt, då hade jag ändå protesterat mot att ta bort annandag pingst. Vilken dag hade jag då tagit bort istället för den, om jag nu haft oinskränkt makt?
Ja, inte första maj i alla fall. Jag vet att det finns en del folk, i synnerhet kristna, som verkar ha något emot den dagen och upprörs över att den behölls på annandag pingsts bekostnad och tycker att det självklart borde ha varit den förhatliga första maj som man tog bort. Förmodligen är det någon sorts socialistskräck som spelar in. Jag håller inte heller själv med om allt som skanderas i demonstrationstågen, men jag anser ändå att arbetarrörelsen gott kan få ha kvar sin dag – man har faktiskt haft ett visst inflytande i Sverige genom åren och det inflytandet har långt ifrån varit enbart av ondo. Det är mest fånigt att svartmåla första maj, och för övrigt är det synd att skära ner på firandet av valborgshelgen i sin helhet.

Den dag jag helst hade tagit bort är därför en dag från en helt annan del av året. Nämligen trettondedag jul.
Visst är detta också en betydelsefull kyrklig helgdag, men i det fallet gör det egentligen inte så mycket om man måste jobba den dagen - för varenda gudstjänst på trettondedag jul hålls ju ändå på seneftermiddagen eller kvällen, med en massa ljus och annat vackert. Så det funkar bättre att slopa den än annandag pingst.
Folk är dessutom lediga så pass mycket omkring jul och nyår i vilket fall, och tar ut semester hit och dit, så det är inte utan att trettondedagen nästan känns överflödig ibland.
Enda nackdelen som jag ser det är väl att trettondedagen den 6 januari för närvarande utgör en effektiv spärr för att hindra skolorna från att dra igång vårterminen alltför tidigt. Tar man bort den helgdagen är säkert skolledarna framme direkt och bestämmer att eleverna ska komma tillbaka redan den andra eller tredje, när de nätt och jämnt hunnit kvickna till efter bakfyllan från nyår.:)
Kanske bäst att låta den dagen också vara då. Åter igen tycker jag ju att det bästa hade varit att inte skippa någon helgdag alls! Men det var tydligen för mycket för vissa politiska och kommersiella element som i mitt tycke framstår som lite småsnikna av sig.

(För övrigt var bröllopet på Gotland mycket trevligt, men hustrun har redan berättat en hel del om det i sin blogg, så det behöver inte jag göra här.)