tisdag 28 juli 2009

Veganer och abort

Den här månaden har det inte blivit mycket skrivet här på bloggen, men det har det inte på någon annans blogg heller så jag är kanske ursäktad... Orsaken till skrivtorkan är uppenbar, det är sommar och semester och då får man inget nedknackat.
(Fast jag har faktiskt skrivit ett inlägg som jag lade in men nästan genast tog bort igen, samt ytterligare ett som jag inte alls lagt in eftersom det mer såg ut som en dåligt påläst uppsats i musikvetenskap än ett blogginlägg. Det får vara någon måtta på vad jag publicerar från mina anfall av ordbehandlardiarré.)

I alla fall, just nu är jag på Gotland sedan ett par dagar med mina nära och kära. Och i förra veckan var vi på OAS i Borås. Tyvärr blev det bara en dag, på grund av sjukdom i familjen, men dagen i fråga var trevlig.
På ett OAS-möte kan man uppleva en hel del och få rätt mycket reflektioner som går att blogga om... t.ex. 1. att det inte är någon bra idé att blanda välling till barnen i muggar i trängseln på kvällsmötet (flaskor är att föredra, även om Isak och Lydia egentligen är för stora för nappflaska), 2. att kristna har en tendens att generalisera och slänga ut barnet med badvattnet när det gäller ockultism och New Age, även om de förvisso har rätt i en hel del också, 3. att de personer och organisationer som förekommer på mötet skulle göra rätt många mörkrädda (Ja till Livet, Ulf Ekman, Alf Svensson, Frimodig Kyrka, Bertil Gärtner, allmän kärlek till staten Israel).
Jag började också tänka till lite när jag stod inför Ja till Livets bokbord och läste i deras tidningar och annat informationsmaterial.

I det stora hela sympatiserar jag med Ja till Livet; det jag inte gillar med dem är att de indirekt uppmanar folk att rösta på kd (det rimmar illa med att de kallar sig partipolitiskt obundna) och att de är lite dåliga på att betona papparollen och pappornas ansvar – de pratar mest om mammorna. Men de har ändå ett visst stöd från min sida; jag håller med om deras argument mot abort och att ungdomar faktiskt inte behöver ha så förfärligt mycket sex jämt. Dessutom är Ja till Livet rätt bra på att visa hur inkonsekventa abortförespråkare ibland kan vara.
Själv har jag redan tidigare ställt mig denna fråga, som jag nu kom att börja fundera på igen: vad tycker egentligen veganer om abort? I största allmänhet alltså?

Jag startade häromåret en tråd på Passagen och frågade detta, av ren nyfikenhet, för jag undrar faktiskt hur veganer får ihop det etiskt sett när de är så angelägna om allt liv men ändå inte verkar ifrågasätta aborter. Tyvärr fick jag bara ett par stycken svar, och inget av dem var särskilt bra: dels fick jag en trotsig motfråga om vad jag själv tyckte (förmodligen av någon som gärna ville kalla mig för dömande), dels blev jag förmanad av en som ansåg att man ju verkligen inte kan dra alla veganer över en kam (vilket jag inte var ute efter att göra heller, jag tänkte bara pejla vad det finns för attityder inom denna grupp).
Så det gjorde mig inte mycket klokare, och jag undrar fortfarande om det finns någon djurrättsaktivist, vegan, frukterian eller annan fridsförespråkande individ (typ Thomas Di Leva) som faktiskt ser även mänskliga foster som liv som man ska värna om. Eller om de mer eller mindre allihopa tycker att abort är ett självklart undantag.
Nu är jag ju ganska okunnig och känner själv faktiskt ingen vegan alls, men jag har fått intrycket att de flesta som har "veganaktiga" åsikter ligger ganska mycket till vänster på en etisk-politisk skala. Vilket borde innebära att de är väldigt mycket för abort, som en mänsklig (kvinnlig) rättighet och frihet. Hur går det ihop när de samtidigt är så rädda om alla levande varelser och inte vill döda?
Jag kan tänka mig att rätt många av dem, i synnerhet de mer politiskt-solidariskt inriktade, har den där inställningen att man förvisso ska respektera allt liv, men att ett liv inte börjar vara ett liv förrän vid ett visst tillfälle som mamman mer eller mindre själv bestämmer. Antar att de därför också skulle kunna godta abort på t.ex. en gris, under den första halvan av dräktigheten, trots att de annars inte vill döda djur. (Fast... om jag ska vara lite raljant... hur ska de kunna veta exakt när suggan börjar uppleva att hennes griskultingar har liv i magen?)
Hur de personerna tänker kan jag alltså i viss mån föreställa mig.

De individer vars uppfattning jag är allra mest nyfiken på är därför egentligen de mer andligt lagda. De som kanske är hinduiskt inspirerade och tror på själavandring och karma och följaktligen en person i varje organism (rimligtvis ända från befruktningen, eller...?). Sikher som sopar marken framför sig för att inte råka trampa på något småkryp, strikta frukterianer som bara vill äta fallfrukt (eftersom de inte tycker att något liv ska få dödas, ens på en växt). Nyandliga personer, häxor och naturmystiker som gillar det heliga kvinnliga samtidigt som de är veganer...
Omfattar dessa personers kärlek till livet även ett 8 veckor gammalt foster?
Ifall den inte gör det, hur drar de då gränsen? Kan verkligen en gren på ett äppelträd, eller ett encelligt djur som en amöba, eller ett tämligen ofullgånget grodyngel, ha större värde än en liten blivande människa? Hur förklarar man skillnaden?
Och om den här sortens djurrättskämpar faktiskt är mot abort, borde de inte då ha rätt intressanta diskussioner emellanåt med de mer ”traditionellt” vänsterorienterade aktivisterna som ser abort som något självklart? Kan abortförespråkarna i det fallet verkligen beskylla sina motståndare för att vara dömande och konservativa och mörkermän och manschauvinister? Det handlar ju om folk som verkligen vill visa kärlek till allt levande – just det som väl ändå är veganernas yttersta ideal!

Som sagt, jag vet ingenting om hur folk i de här kretsarna tänker. Skulle gärna vilja veta någon gång. Men att försöka starta diskussionstrådar om det är ju ett dödfött företag, eftersom man bara blir utsatt för motattacker. Vågar inte ens föreställa mig reaktionerna om jag kom med dessa funderingar på t.ex. Familjeliv.
Någon som vet mer än jag?

På återseende från Gotland.

torsdag 16 juli 2009

För mycket uppmuntran

Nästa månad ska Isak börja i förskoleklass. Eller nollan, som man också kan säga. Eller lekis, som det hette på min tid men som ingen numera säger längre. Han ska i alla fall börja där, för han är snart sex år.
Egentligen skulle han kanske kunna få börja ettan istället, och alltså börja skolan ”på riktigt”. Jag har några gånger fått frågan om han inte ska och borde göra det. Isak kan ju redan både läsa, skriva och stava, han är duktig på att räkna också och han kan en hel massa om allt möjligt som han har läst om i böcker.

Men nej. Mitt svar är att det absolut inte är aktuellt att han skulle få hoppa över ett år. Främst för att kunskapsmässig mognad ingalunda behöver betyda att man är mogen på andra plan. Isak kanske är smart för sin ålder, men på flera andra områden ligger han på samma nivå som sina jämnåriga, om inte sämre. Det gäller väl mest det motoriska, men även lite det sociala. Och det tycker jag är skäl nog att inte flytta upp honom alltför tidigt.
Till detta kommer dessutom att han faktiskt är född i september, och det innebär att han skulle bli mer än ett och ett halvt år yngre än de äldsta i sin klass, ta studenten redan när han är sjutton, och så där. En sådan ständig åldersskillnad tror jag stundtals skulle kännas rätt besvärlig för honom. Bättre att han får vara en riktig 03:a.
Jag är för egen del uppriktigt tacksam mot mina föräldrar för att de lät mig förbli 78:a och inte 77:a. Uppflyttning var lite grann på tal för mig, det vet jag. Men det passade mig absolut bäst att hänga med min årskull. Därför ska Isak också få göra det.

Nu är det säkert en och annan som blir ilsken åt det jag tänker säga härnäst, men jag tycker att man överlag faktiskt borde akta sig lite för att framhäva sina barn alltför mycket. Inte bara genom att putta upp dem en årskurs för att man anser att de är extra begåvade. Det finns så många andra exempel.
”Fotbollspappor” är kanske det tydligaste. Sådana pappor som tar pojklagstränaren i nackskinnet och ryter att ”det är ju självklart att min grabb ska spela forward, han är bäst, han är världens största fotbollstalang, sätt upp honom i anfallet, han ska för XXX inte spela i nån XXX backposition!!!!”
Men det finns även andra sorters föräldrar som inte kan se sina barn som något annat än fullständigt perfekta och oöverträffbara, och anser att de står i en klass för sig. ”Åååh vad vackert du spelar, du är ett musikaliskt geni!” ”Skicka in den där berättelsen till ett förlag, de kommer att ge ut den, jag lovar!” ”Lilla Viola är så vacker så nu ska vi anmäla henne till att bli H&M-modell!” ”Här är en teckningstävling till, Kalle, rita nånting nu du som är så duktig, du vinner säkert!”
Ibland är det önsketänkande, som när vissa föräldrar vill att deras barn ska bli de stjärnor som de inte själva blev inom ett visst område... men det kan också vara en helt uppriktig övertygelse om att ens barn helt självklart är särbegåvat. Ens egna ungar är ju alltid perfekta.

Missförstå mig rätt nu. Självfallet ska man få berömma sina barn när de är duktiga, och självfallet ska man få tycka att de är det. Man kan väl för den delen även sporra dem och komma med förslag att de ska göra något mer av sin begåvning, som att vara med i tävlingar och så där. Jag berömmer ofta både Isak för hans läsande och skrivande och allmänbildning, och Lydia för att hon ritar så väldigt bra (vilket hon gör). Bland mycket annat. Klart man ska uppmuntra barnen att tro på sin förmåga.
Bara man inte tar i för mycket. För faran är nämligen, tror jag, att alltför mycket beröm kan stiga barnen åt huvudet fullständigt.
Även om ens barn är väldigt duktigt på något, bättre än alla andra i sin ålder, så får man inte bli alldeles till sig och helt tappa all besinning och allt förnuft. Ett försprång är inte nödvändigtvis lika med en supertalang. Det händer faktiskt ganska ofta att de andra i barnets åldersgrupp kommer ikapp efter några år eller så, vilket område det än gäller. Precis som Isak (förhoppningsvis) kommer att vara lika bra på det motoriska som sina jämnåriga om ett tag, kommer många av dem säkert också att skriva lika bra och kunna lika mycket som han.
Om både man själv och ens barn tror att barnet är på någon särskilt hög nivå, över alla andra, då säger det sig självt att det bara blir någon sorts förnämt elittänkande. Vi vill väl inte drilla våra barn som man gör med unga gymnastiktjejer i Kina?

Jag kan ge ett exempel på ett barn som fick för mycket beröm.
Nämligen jag själv. När jag var liten fick jag jämt höra att jag var så otroligt duktig, både på att skriva och berätta och rita och sjunga och komma ihåg saker och en massa annat. Jag blev i och för sig aldrig uppflyttad en klass, men de översvallande komplimangerna saknades ändå inte. Många släktingar och andra tyckte att jag var någon sorts underbarn, och det märkte jag förstås och njöt ordentligt av. Klart jag själv då också blev övertygad om att jag var så oerhört talangfull.
Så därför blev det också en desto större identitetskris när jag sedan gradvis började märka att andra i min ålder visade upp samma specialiteter som jag trodde att jag var ensam om. När de sprang ifatt mig, och sprang om mig, och sprang ifrån mig, genom hela uppväxten och upp i vuxen ålder. Jag försökte klamra mig fast vid de saker jag visste att jag var (eller åtminstone hade varit) bra på, men självförtroendet urholkades hela tiden ju mindre speciell jag kände mig, och det har tyvärr fortfarande inte återhämtat sig riktigt.
Nog för att jag alltid har varit ganska egocentrerad av mig. Men där är i alla fall ett fall som visar att för mycket uppmuntran kan orsaka för mycket självbelåtenhet, som sedan vid eventuella motgångar kan slå tillbaka mot en så att man får sämre självkänsla än man skulle ha fått annars.
Eftersom Isak, Lydia och Adam har mina anlag kanske jag alltså borde akta mig för att behandla dem som jag själv blev behandlad.

Odla alltså gärna barnens talanger, men på ett sansat och realistiskt sätt, snälla… det är för deras eget bästa.
Man kan uppmuntra och utveckla dem även utan att haussa upp dem.
Säg gärna emot mig om ni tycker att jag är en taskig pappa vars stackars barn kommer att få kasst självförtroende bara för att jag tror på någon sorts jantelag.

fredag 3 juli 2009

Larvigt, bortskämt i-landsproblem

Om ni vet med er att ni inte gillar när bortskämda, rika personer klagar och gnäller en hel massa över något litet larvigt i-landsproblem – då ska ni inte läsa detta. För nu tänker jag gnälla ordentligt, utan någon egentlig anledning, jag vet.

Låt mig börja med att berätta att jag och familjen var nere hos Jemimas föräldrar i förra veckan. De bor ju i Glimåkra i norra Skåne. Inte alltför långt bort från Danmark, så på lördagen hade vi planerat att tillsammans med svärföräldrarna göra en dagstur från Glimåkra till Köpenhamn, och sedan åka hem till Bohuslän direkt därifrån under lördagkvällen. Idén var min, för jag tar alla chanser att få se lite nya ställen, och just Köpenhamn har jag egentligen aldrig varit i på riktigt (bara passerat).
Men nu blev den där utflykten tyvärr inte av. Jag tänker inte skylla detta på någon annan i sällskapet, för även här var beslutet mitt. Eftersom de andra vuxna verkade anse att det mest var för min skull som vi skulle till Köpenhamn (vilket det inte var, jag hade lika mycket barnen i åtanke!) lät de mig avgöra, och då drog jag mig ur av flera skäl. Jag insåg att det hade blivit alldeles för stressigt att hinna göra Köpenhamn på bara några timmar i högsommarvärmen, och att barnen bara hade blivit trötta och ledsna, och att vi vuxna ändå inte hade kunnat komma överens om vad vi skulle använda dagen i Danmark till. Förnuftet fick tala, helt enkelt. Jag tror fortfarande att det nog var ett klokt beslut av mig.

Vilket inte hindrar att jag ändå blev rätt besviken, på ett sätt. Det är nämligen ganska typiskt för mig och Jemima att det går så där när vi planerar något. Resor och utflykter som inte blir av, spännande idéer och förslag som bara rinner ut i sanden.
Det känns alltid lika frustrerande, för jag känner mig ofta så svältfödd på att se nya ställen. Om någon inte vet om det så älskar jag att åka runt och se mig omkring. Jag är en sådan som drömmer mig bort i kartboken och vill åka till alla platser jag får syn på där. Min restörst går inte att släcka, ingen plats verkar tråkig, jag vill ut, jag vill åka överallt! Inte bara till Påskön eller Mont-Saint-Michel... ibland blir jag så desperat att jag nästan dreglar över Montenegros eller Liechtensteins kartbild, eller över ett vackert foto från någon fjord i Norge. Även en liten tur till en närbelägen, ganska tråkig stad som Vänersborg skulle säkert kunna göra mig överförtjust, bara för att jag inte varit där tidigare. Sådan är jag – och det var likadant med den kittlande tanken på Köpenhamn nu i förra veckan. Därav frustrationen när jag tvingades inse fakta och ställa in.

Så som situationen är nu brukar vi i och för sig komma iväg en del – jag har ju själv förut kommenterat hur mycket vi är ute och flänger och far i vår bil – men det är faktiskt ganska sällan något nytt. Det blir resorna till Gotland när det är medeltidsvecka, det blir några dagar på OAS i juli, det blir den årliga turen till släktingarna på mammas sida i Gävle, det blir en liten weekendkryssning till Finland varje år, och så visiterna hos släkten på lite närmare håll (mest Glimåkra).
Och det är ju förstås här jag säkert framstår som bortskämd. Jag borde ju vara tacksam för att de resorna blir av åtminstone. De går sannerligen inte av för hackor. Många, många människor i Sverige kommer inte iväg på sådana små nöjesturer ens en gång. För att inte tala om mina förfäder förr i världen... de satt på sin lilla täppa i Småland och på Finlands sydkust och tyckte det var världens största äventyr om de bara kom så långt som till Kalmar respektive Åbo.
Inte ens om jag var för evigt fast här i Bohuslän skulle jag ha rätt att klaga. Jag bor faktiskt i en väldigt vacker landsända, där många skulle vara tacksamma över att få slå sig ner för gott. Om jag inte hade bott i Bohuslän hade jag säkert längtat mig galen efter att få åka hit. Så jag ska väl inte vara otacksam över att jag får bo här?
Nej visst. Jag uppskattar verkligen de platser jag faktiskt får se, men jag kan ändå inte låta bli att hela tiden längta någon annanstans. Om än bara tillfälligt, så vill jag kunna resa lite mer.

Men res då! kanske någon nu invänder. Det är väl bara att packa väskorna och åka?
Nja... nej, det går nog inte. Häri ligger problemet. Det går helt enkelt inte att få det att funka med några andra reseprojekt än våra vanliga.
Först är det problemet med tiden. Jag har fem veckors semester varje år, plus ett antal komplediga dagar som jag brukar jobba till mig, men trots att det är så mycket räcker tiden inte till i alla fall. Gotland, OAS, Gävle, Helsingfors och de små släktvisiterna tar sammanlagt alltid så väldigt många dagar... det blir verkligen många små bäckar och så är plötsligt mina lediga dagar nästan slut. De som återstår brukar slukas i samband med jul och påsk och andra högtider, när jag måste ta lite här och lite där, och det kommer förslag från omgivningen om att ”du kan väl ta ut den dagen också, så hinner vi...”, ”du måste nog ta en extra dag för den bästa färjan går nämligen vid den tiden…” och annat i den stilen.
Svisch, så är tiden slut. Ja, ni vet väl ni också hur det är med tid.
Och om någon undrar ifall vi inte helt enkelt kan skippa någon av de traditionella resorna, så är svaret att det går inte. Medeltidsveckan ruckar man inte på. OAS är välbehövlig andlig spis. Mormor i Gävle blir så glad om vi kommer och hälsar på henne. Att kryssa ger frid i själen och så kan jag köpa mera Omar-kola där i Helsingfors.

Vidare: även om vi mot förmodan har tid, så har vi inte alltid pengar. Eller jo, visst har vi rätt så gott om pengar, men vi har ett vardagsliv också och råkar bo i ett hus. I det huset har vi en massa saker vi vill få gjorda, som när vi byggde nytt kök för ett år sedan. Plus att vi kanske borde ha en ny bil, och nya datorer när de gamla pajar, och alla möjliga sådana investeringar. Det kostar en förskräcklig massa pengar. Även om vi hittills inte har blivit ställda på bar backe genom alla våra driftskostnader, så känns det ganska olustigt varje gång pengarna rasslar iväg i stora sjok till hantverkare och affärsidkare. Man är ju sparsam också, och vill ha en buffert (för tänk om jag skulle bli av med jobbet?!?) och är liksom inte på humör för att använda de sista slantarna till en resa.
Slutligen finns också de fall då resor och utflykter blir inställda bara av rent praktiska skäl. Som nu i förra veckan. Det var helt enkelt för att det inte skulle funka praktiskt som vi inte kunde åka till Köpenhamn. Och invändningar av det slaget dyker upp titt som tätt. Bilsemestrar i Europa är omöjliga så länge barnen är barn, charterflyg kan vi nog inte ta om vi inte har någon annan familj med oss också, och det är jämt så mycket som måste klaffa. Följden blir att det helt enkelt aldrig klaffar.
Alltså får vi en gång för alla nöja oss med det vi har. Jag får fortsätta att hålla mig till kartboken. Det känns extra bittert när jag ser att även Isak är fascinerad av den, och jag konstaterar att han precis som jag kommer att få vara begränsad till en kartbild som han drömmer sig bort i. Någon verklighet blir det inte. Jag skulle vilja se glädjen och förväntan i hans och syskonens ögon när de får flyga flygplan, men så långt kommer vi inte.
Såg i Vi Föräldrar häromsistens att den genomsnittliga sextonåringen har besökt 20 länder. Den uppgiften fick mig nästan att krevera av bestörtning och avundsjuka.

Jag tycker som sagt mycket om att resa till Gotland, Finland och Gästrikland, och det är klart att vi ska förbättra vårt hus emellanåt (jag har ju faktiskt alltid velat bo i eget hus), men ibland kan det faktiskt ändå hända att jag blir på lite vresigt humör när båtbiljetterna ska bokas eller när jag kommer att tänka på att vi borde måla om eller lägga nytt tak. Bara för att jag vet att det går ut över all spännande omväxling som jag också skulle vilja ha.
Men det är ju klart att man inte både kan äta kakan och ha den kvar. Ursäkta så mycket att jag är så bortskämd.