torsdag 27 augusti 2009

Skolbarn, Forrest Gump, åldrar, Karl XII...

Isak har börjat skolan. Han gjorde det i förrgår, och har nu tre dagar i rad travat iväg till bussen med sin lilla skolryggsäck på sig (och sedan kommit tillbaka med samma buss och de två första gångerna missat att stiga av på rätt ställe).
Visst, det är bara ”nollan” han har börjat i, men i alla fall. Det har känts som tre högtidliga dagar. Och lite vemodiga.
Av någon anledning har jag ABBA-låten ”Slipping Through My Fingers” på hjärnan. Ja, det är kanske inte så konstigt förresten.
School bag in hand, she leaves home in the early morning / Waving goodbye with an absent-minded smile…/ Slipping through my fingers all the time / I try to capture every minute / the feeling in it…
Med mera. Det är verkligen igenkänning i den texten, det inser man nu. Jag har aldrig haft den som någon favorit bland ABBA-låtarna, men det är väl mycket för att den handlar om ett så pass vuxet ämne – att se sina barn växa upp och bli lite ledsen för att man har missat så pass mycket. Ganska typiskt att jag inte har tagit så mycket notis om den texten förrän på senare år!

Och likadant med filmen ”Forrest Gump”. Den har hört till mina favoritfilmer ända sedan första gången jag såg den, och förut har jag ju tyckt att andra scener ur filmen har varit mera minnesvärda, men nu har man ju börjat tänka mer och mer på scenen där Forrest går ombord på sin skolbuss… och i synnerhet slutscenen där han själv följer med sin egen son till samma buss.
Allt som fattas när jag följer med Isak till bussen är väl en Nicke Nyfiken-bok som det ramlar ut en fjäder ur!

Om jag tänker efter så är jag nog ganska gammal vid det här laget. Jag är 31, och det är i många sammanhang en väldigt gammal ålder. Man kan ju till exempel jämföra med följande:
När medlemmarna i Beatles var 31 var gruppen redan upplöst, de hade klarat av hela sin gemensamma karriär och hunnit med att sätta de outplånliga spår i musikhistorien som märks än idag.
När Franz Schubert var 31 var han död, men även han hade då hunnit med att skapa en massa odödlig musik.
När Karl XII var 31 befann han sig i Bender och skapade kalabalik, och han hade då massor av krig och slag och fälttåg mot Ryssland och Polen och Danmark bakom sig. Inte illa.
När min pappa var 31 var han också trebarnspappa, och jag var sex år precis som Isak är nu (något äldre till och med). Det känns faktiskt inte särskilt länge sedan, ändå var ju pappa i mina ögon väldigt vuxen och mogen år 1984, så det är ju en svindlande tanke att jag själv nu är lika gammal som han var.
När Jesus var 31 var han i full färd med att gå omkring och förkunna Guds rike och göra under. Han behövde minsann inte uppnå en högre ålder än så.

Intressant allt det här… för nu för tiden så tycker väl de flesta att 31 inte är någon ålder att tala om. Massor av folk har inte ens börjat bilda familj då, många har inte kommit igång med karriären heller, de känner sig fortfarande som ungdomar och försöker också bete sig så. Jag själv också ibland. Och fyrtiotalisterna tycker väl (antar jag) att jag som är född på 70-talet väl bara är en duvunge. Det kan väl inte finnas någon vishet eller erfarenhet i mig heller.
Jo, det är nog så att synen på åldern har blivit lite förskjuten uppåt, så att man förväntas göra allting mycket senare.
Ovanstående exempel visar att det inte stämmer.

Vad vill jag då säga med detta flummiga prat? Egentligen ingenting. Mer än att det som sagt känns som ett stort steg att Isak har börjat skolan. Och att jag för egen del borde strunta i att grubbla vidare på vad man ska göra vid en viss ålder och vad man är för ung eller för gammal för.
Jag fortsätter med de intressen och reflektioner som känns naturliga för mig just nu. Är de alltför beroende av åldern så försvinner de av sig själva, och nya tillkommer istället.
Som det där att jag plötsligt har börjat uppskatta ”Slipping Through My Fingers”.

måndag 24 augusti 2009

Den skrattande herrn

Nu ska jag berätta för er om en gubbe.
Men först lite bakgrund. På sistone har Jemima och jag tittat på gammalt material av Galenskaparna & After Shave… ja, även sådant går att hyra på Lovefilm, är det inte fantastiskt?
Vi har sett deras två äldsta revyer ”Skruven är lös” och ”Träsmak”, och ”Cyklar” står närmast på tur. Förutom att Galenskaparna självklart alltid är väldigt roliga så är det lite charmigt att se sådana där inspelningar, från förhållandevis små teatrar och krogar. Man får lite känsla av studentspex, vilket väl inte är så konstigt eftersom i synnerhet de fyra After Shave-medlemmarna började sin humorkarriär på det sättet. De var ju med i Chalmersspexen på sin tid.

Och detta med studentspexkänslan har väckt upp ett gammalt minne hos mig, från ett tillfälle för snart tio år sedan då jag själv var och tittade på Chalmersspexet. (I Stenhammarsalen, där Galenskaparna & After Shave också höll till när de spelade ”Skruven är lös”.)
Spexet det året hette ”Mose” och handlade följaktligen om Mose, och om Farao och de andra där i Egypten. Jag och mitt damsällskap tyckte att det var rätt så roligt, men på bänkraden framför oss satt det en medelålders herre, och uppenbarligen tyckte han att det var ännu roligare. Hysteriskt roligt, rentav. För han skrattade på ett helt sanslöst sätt.
Det märkte särskilt vid ett tillfälle i föreställningen. Ett sångnummer, där Farao och ett par av de andra figurerna (general Thotmes, tror jag en av dem hette) sjöng en text som fått sin melodi från ”Den siste mohikanen” av Karl Gerhard. Det var något i stil med ”att få storma framåt i ett fälttåg, det är drömmen för en militär…” Samtidigt dansade de någon sorts marschaktig, struttig dans på scenen iförda sina egyptiska soldatmunderingar, och svängde på armarna och flinade klämkäckt.
Visst såg det lite lustigt ut för all del, men just det inslaget var ju ändå inte så roligt att det fick mig att mer än dra på munnen en aning. Den där herrn framför däremot… han höll verkligen på att gå åt.
Han skrattade. Och skrattade. Och skrattade ännu mer. Han kunde verkligen inte sluta. Han grät av skratt, jag är säker på att han måste ha skrattat så det kom tårar, och ju längre spexarna på scenen höll på med sin marschdans (och det gjorde de en stund), desto mer skrattade han.
Om det inte vore för att jag ogillar att höra min egen röst på en inspelning, så skulle jag spela in en imitation på en ljudfil och lägga in den här så att ni själva kan höra hur det lät. Det var verkligen något i hästväg, bland det värsta jag hört när det gäller skratt, och det är också därför jag kommer ihåg det här.
Särskilt minnesvärt är det ju att det han skrattade åt inte precis var något höjdarnummer, som sagt. ”Att få storma framåt i ett fälttåg, det är drömmen för en militär”… är det storkomik det?!?

Inte för att jag nu stördes av den där herrns hysteriska garvande. Jag minns att jag snarare lämnade Stenhammarsalen den kvällen med den vänliga tanken att det nog måste ha varit väldigt skönt för min bänkgranne att få ha riktigt, riktigt roligt. Han fick ju verkligen valuta för biljettpengarna, och att få skratta gott är ju vad spex går ut på. Kanske hade han inte så mycket att glädjas åt i vanliga fall, stackarn. Så för min del fick han gärna hålla på.
Men man kan ju undra vad det var som han tyckte var så fantastiskt roligt med det där numret… Kan det ha varit så att den skrattande herrn uppfattade något komiskt i det som jag inte såg? Något litet internt skämt som bara militärer kan fatta?
Eller hade han hemskt dålig humor? Eller var han helt enkelt bara ovanligt lättroad?

Sådant kan man ju fundera på.

söndag 23 augusti 2009

Djurgården och Åtvidaberg

Dags att skriva lite om sport. Närmare bestämt om fotboll.
Fast jag tänkte faktiskt inte kommentera Kalmar FF och deras chanser till SM-guldet just nu. Det är lite mer anmärkningsvärt hur det ser ut i botten av den allsvenska tabellen, samt i toppen av den näst högsta serien superettan.
Som ställningen är just nu ligger nämligen Djurgården på nedflyttningsplats i allsvenskan, tillsammans med Örgryte. Medan det i superettan är Mjällby och Åtvidaberg som toppar och i nuläget kommer att ersätta DIF och ÖIS i högsta serien. I skrivande stund ligger dessa fyra lag ganska fast i sina respektive tabellpositioner.

Att det går så bra för Mjällby och Åtvidaberg är intressant bara det. Intressant och i mitt tycke väldigt roligt. Två lag från väldigt små orter, som inte borde ha en chans att finnas i fotbollens finrum, står nu ändå där och knackar på. Det anser jag är bra. Klubbar från små orter är idrottens själ.
Samtidigt är det alltså två storstadslag från Stockholm och Göteborg som just håller på att ramla ur högsta serien. Klubbar med mycket pengar och stora resurser, men det hjälper inte. Det verkar onekligen gå mer och mer mot att mindre klubbar visar framfötterna och de stora går på pumpen. Att Kalmar och Elfsborg finns med i striden om SM-guldet är ett annat exempel på det.

Men det allra roligaste med den här situationen just nu, det tycker jag är att det är just Djurgården och Åtvidaberg som håller på att byta plats med varandra.
För några år sedan hade dessa två klubbar ett farmaravtal. Då var det Djurgården som var stora och mäktiga och hjälpte Åtvidaberg, som alltså hade rollen som det lilla laget på vischan som bytte tjänster med storstadsklubben.
Sedan tog samarbetet slut. En av orsakerna till det var att Djurgården kom med det fullkomligt vrickade förslaget att Åtvidaberg skulle börja spela sina hemmamatcher i den närmaste större staden Linköping – för eftersom det finns mer publik där skulle det ge mera vinst, tyckte djurgårdarna (eller något i den stilen). Protesterna från Åtvidaberg var självklart vilda, och det hedrar deras klubbledning att de inte böjde sig för sina mäktiga partners och gick med på det kravet.
För visst var det helt befängt! Även om Åtvidaberg är en liten klubb så har de faktiskt anor. Det är ett av Sveriges mest traditionstyngda lag. De har tagit två SM-guld och fostrat stjärnor som Ralf Edström. Deras hemmaarena Kopparvallen är klassisk fotbollsmark. Jag fattar verkligen inte hur Djurgården ens kunde komma på tanken att flytta ett sådant lag till ett helt annat ställe! Det går verkligen inte. Det är ungefär samma sak som att flytta Edsbyns bandylag till Malmö.
Allra fräckast var dock att det i ungefär samma veva diskuterades vitt och brett i Stockholm ifall Djurgården skulle sluta spela på Stadion och skaffa en ny arena. För i den debatten så tyckte nämligen de flesta djurgårdare att ”vi kan absolut inte spela nere på Söder, vi ska ha vår hemmaplan vid Östermalm, det är äkta djurgårdsmark, vi flyttar inte!”
Djurgårdarna tyckte alltså att det var helt okej att anrika Åtvidaberg skulle flytta sin verksamhet fem mil bort – men själva ville de inte ens flytta inom sin egen stad!
Det var så dålig stil att man nästan baxnade.

Nu är det ju inte utan att jag känner mig lite skadeglad, när Djurgårdens och Åtvidabergs farmaravtal är uppsagt sedan länge och Åtvidaberg är på god väg att ta steget upp i allsvenskan utan det. Samtidigt som pengastinna Djurgården blir degraderade! Visst kan man flina länge åt något sådant.
Många sportkrönikörer och tyckare verkar anse att det är katastrof när klubbar från små orter, som nämnda Åtvidaberg och Mjällby, mitt eget Kalmar FF samt Ljungskile, lyckas bra. Enligt dessa experter måste det till storstadsresurser och satsningar med mycket pengar från Djurgården, AIK, Hammarby, IFK Göteborg och Malmö FF för att svensk klubbfotboll ska få högre status igen. Så för dessa är säkert inte tabellerna just nu någon rolig läsning.
Men jag håller inte med. Lite mer inslag av äkta lantliga plantskolor och talangodlingar skadar inte.
Och jag ser gärna ett klassikermöte mellan Åtvidaberg och Kalmar FF på Kopparvallen nästa säsong!

onsdag 12 augusti 2009

Bra och dåliga bad

Hemma från Gotland igen sedan några dagar, och jag började jobba i måndags. Sitter annars tyvärr mest och väntar på att hustrun ska få komma tillbaka hem igen efter sin radiojodbehandling (läs mer om detta på hennes blogg). Svärföräldrarna är här och hjälper till med barnvaktande så att jag kan jobba som vanligt, men det är ändå aldrig kul att vara gräsänkling... särskilt inte när det är på obestämd tid.

Bättre att jag pratar ytterligare lite grann om Gotland. Till exempel om bad, och vilka badplatser som egentligen kan anses bra. Sådant är fantastiskt subjektivt, har jag nu lärt mig en gång för alla.
För några år sedan var mitt och Jemimas favoritbadställe på Gotland ett vattenfyllt kalkbrott som ligger på norra delen av ön, vid en liten by som heter Ar. Kalkbrott är fantastiska att svalka sig i, och det gällde inte minst detta. Alldeles turkosblått och rent vatten, alltid behagligt varm badtemperatur, inga alger, stora djup att dyka i, trevliga små strandremsor med fint kalkgrus, och inte särskilt mycket folk. Vi upptäckte Ar sommaren 2003, tack vare ett tips från dem som ägde huset vi bodde i det året (det var i samma trakt), och sedan återkom vi dit ett par år till eftersom vi blivit så förälskade i kalkbrottet.
Sedan insåg vi att det var fler som hade börjat upptäcka det. Det var lite fler besökande där för varje år, ryktet om detta kalkbrott spred sig tydligen bland turisterna, och då tvekade vi ju lite. Häromåret fick vi höra att nästan alla på Gotland kände till stället och att det hade börjat kallas för ”Blå Lagunen”, och då tog vi nästan för givet att det nog inte var lönt att åka dit upp något mer. Turisthorderna måste ha förstört idyllen vid det laget.

Nu i år var det ju självklart en del diskussioner i vårt semestersällskap om var vi skulle bada någonstans, och Jemima och jag ville då gärna pröva lite andra kalkbrott än Blå Lagunen. Vi läste en tidningsartikel med tips på tre andra sådana brott, och i den artikeln stod det att Blå Lagunen var ”överskattad”, ”utanför listan” och ”tenderar att bli skräpigt”... så då blev vi ju desto mer nyfikna på de andra brotten.
Samtidigt ivrade svärmor i vanlig ordning för havsbaden i närheten av vår egen vistelseort Fröjel, och vi hade dessutom en ”badplatsjoker” som vi inte prövat ännu: den svårtillgängliga Ireviken (även detta ett havsbad), som vi blivit tipsade om av en infödd gotlänning redan förra året.
Vad blev då resultatet av vårt badande under Gotlandsvistelsen?

1. Vi prövade ett av de andra kalkbrotten, Skogsholm, strax utanför Visby. Det var absolut inte otrevligt, men ändå avsevärt sämre än Blå Lagunen så som vi mindes den. Stora nackdelar: kalkgruset var så vasst att barnen fick bada iförda foppatofflor, och det var dessutom lite skräpigt – bland annat låg det ett bildäck på botten på ett ställe. Var det inte Blå Lagunen som skulle vara skräpig...?
2. När vi skulle kolla upp havsbaden nära Fröjel stank det av rutten tång på det första stället. På det andra luktade det inte lika mycket, så där var vi ett par gånger, men det var verkligen inget speciellt med denna badplats i mitt tycke.
3. Däremot upptäckte vi ett trevligt ställe på Östergarnslandet, som gick under det egendomliga namnet Sjaustru. Angenämt havsbad med sand och ganska folktomt. Den badplatsen hade då ingen rekommenderat åt oss, men där trivdes vi.
4. Ireviken blev en riktig antiklimax – det var så mycket alger i vattnet att det inte gick att bada, utan vi fick åka därifrån igen. Det är klart att det kanske är bättre där vid andra tillfällen. Men vår slutsats blev ändå denna:

5. När vi upptäckte att Ireviken var ”obadbar”, bestämde vi oss för att köra några mil till och åter uppsöka kalkbrottet Blå Lagunen i Ar. Och tro det eller ej, men där var det fortfarande lika ljuvligt som Jemima och jag mindes det! Det var definitivt värt de extra milen i bil. Trots att stället nu är så etablerat att Vägverket har börjat skylta dit, är det alltjämt samma turkosa vatten, samma behagliga temperatur, samma fina stränder. Och inte så mycket folk att det störde heller, men det var kanske för att vi var där vid femtiden när ganska många är hemma och äter middag...
Hur som helst, alla i familjen älskade Blå Lagunen nu också, och där hade vi en minnesvärd picknick som avslutning på Gotlandsvistelsen. Det råder ingen som helst tvekan om att detta kalkbrott fortfarande är vår favoritbadplats på Gotland.

Verkligen underligt. Här får man tips från diverse olika håll om vilka badplatser som är bra, och i tidningen står det rentav att Blå Lagunen är överskattad och skräpig... jag fattar inte hur den reportern kunde få det till det. (Förmodligen såg han sin chans att äntligen kunna skrämma bort turisterna därifrån.)
Plus att EU varje år publicerar sin fåniga lista över bad som är godkända och inte. (Som om det finns någon i Sverige som bryr sig om det...?)
Men sedan visar sig flera av de ställen som rekommenderas vara riktigt usla, samtidigt som de man själv har gillat förr om åren fortfarande håller måttet. Och när vi upptäcker nya bra badplatser är det för att vi själva råkar hitta dem av en händelse, som i fallet Sjaustru.
Man borde inte alls lyssna till andra badrecensenter utan istället följa sin ”inre badröst” och gå dit den leder en!
Därför ska ni som läser detta inte heller lyssna på mig när jag rekommenderar Blå Lagunen. Tro inte på mig. Ni gillar den säkert inte alls. Åk inte dit!
Utmärkt. Nu får kanske Jemima och jag ha kalkbrottet för oss själva då.

lördag 8 augusti 2009

Ett mycket långt inlägg om något man inte bör tala om

Pride-festivalen ägde nyligen rum uppe i Stockholm. Kanske läge då att jag skriver ett inlägg som jag länge funderat på att skriva – med risk för att bli ännu mer personlig än vanligt. Nämligen om min inställning till homosexualitet.
Ja, där finns ju för den delen även andra risker, som att jag blir lynchad av såväl värdekonservativa kristna som tycker att jag är liberal och pervers, som HBT-personer som tycker att jag är trångsynt och fundamentalistisk. Men lite risker får man ta!

Egentligen handlar den här frågan för mig inte bara om sexuell läggning, utan även om ”heteronormen” i allmänhet. Det är därför det passar så bra att jag tar upp ämnet nu, eftersom heteronormen tydligen var årets tema på Pride.
Jag känner mig lite berörd av det där. Inte för att jag är homosexuell själv, för jag är hetero... kanske bäst förresten att jag inleder med att tydligt klargöra detta. Jag är hetero!
Men frågor om homosexualitet och heteronormer angår ändå mig, för jag hör nämligen till de personer som har misstänkts för att vara homosexuella. Det är faktiskt en hel del människor som har trott det om mig, eller åtminstone funderat på det. Till och med mina syskon. Och för några månader sedan fick jag veta, via min syster på hennes blogg, att vissa av mina klasskompisar på högstadiet var ”helt säkra” på att jag var bög. En av dem reagerade tydligen med förvåning när han nu på senare år fick höra att jag är gift med en tjej och har tre barn.
Ett visst litet fog finns det trots allt för det här. Jag har nämligen vid vissa tillfällen, låt vara i likhet med flera andra straighta, funderat på om jag var bisexuell. Märk väl, inte homo – jag är på tok för förtjust i flickor för det – men bi. Detta var dock huvudsakligen när jag var ungefär 20-21 år, jag kom senare fram till att jag ändå var hetero, och om jag inte hade gjort det hade jag ändå haft inställningen att inte leva ut den andra riktningen. De tankar jag hade åt det hållet då i slutet av 90-talet berodde nog också mycket på akut längtan efter kärlek och ömhetsbetygelser över huvud taget. (Jag hade ju aldrig någon flickvän före Jemima.) Samt på osäkerhet på min egen manlighet, se nedan.
Så egentligen har det aldrig funnits någon riktig anledning, allra minst på högstadiet, att tro att jag var ”på det viset”. Ändå trodde folk det.

Detta är tragiskt. Mycket tragiskt. Jag tar inte illa upp av själva misstanken, men det tragiska är att jag faktiskt kände mig lite utanför på högstadiet. De andra killarna i skolan var liksom inte några kompisar till mig, mer än att jag spelade kort med en del av dem på rasterna, och jag hade inte någon nära kontakt med dem – snarare verkade de se mig som en lite besynnerlig typ. Berodde detta alltså i själva verket på att de trodde att jag var bög? Var det det som var grundorsaken till att jag inte hade så många kompisar? Att jag var lite misstänkliggjord?
Sådant ska verkligen inte behöva ske. Att det ändå skedde berodde väl förmodligen på att jag ofta har framstått som lite fjollig och halvfeminin... mina sämsta ämnen i skolan var idrott och träslöjd, jag har aldrig vare sig kunnat med eller klarat av typisk manlig jargong (för det mesta inte i alla fall), jag är som bekant väldigt oteknisk och opraktisk, och jag uppträdde helt enkelt inte tillräckligt maskulint. Kanske ledde detta alltså till att mina klasskompisar trodde att jag var bög, så att de hade en tendens att undvika mig, och det i sin tur kan ha påverkat min sociala förmåga där på den småländska landsorten.
Det är faktiskt upprörande. Där är jag till stora delar på samma linje som RFSL och alla de ”frisinnade” och det som de har sagt nu på Pride. De ifrågasätter vissa typiska heteronormer, som att killar alltid förväntas använda det runda slagträet i brännboll, och jag förstår mycket väl vad de menar eftersom jag själv alltid fick hålla mig till det platta (och inte slog särskilt långt med det heller) medan de andra killarna pockade iväg bollen fyrtio meter med det runda. Pinsamt var ordet. Om jag bara hade sluppit den oskrivna lagen att det är manligt att kunna slå långt i brännboll, plus en massa andra sådana normer för hur en riktig karl uppträder, då hade jag helt klart fått en mycket mer angenäm uppväxt och dessutom kanske inte alls blivit misstänkt för att vara homo eller bi, vare sig av mig själv eller någon annan.
Så helst inget prat om typiskt manliga och kvinnliga egenskaper för mig, tack. Åtminstone inte på det sättet att man helt verkar utesluta undantag – det måste få finnas utrymme för olikartade personligheter också. Allt ska inte hänga på platta eller runda slagträn.

Detta om heteronormerna. Vad har jag sedan för åsikt om homosexualitet och bisexualitet i allmänhet?
Jo, även där har jag faktiskt viss förståelse för hur bögarna och flatorna tänker och känner. Delvis för att jag, på grund av mina gamla ”bi-funderingar” som jag nämnde, kanske lite lättare kan tänka mig in i deras situation än vad vissa andra straighta personer kan. Jag inser vilken ömhet och närhet som kan finnas i en homosexuell relation, och använder inte beteckningar som ”vidrigt” och ”vämjeligt” om samkönat sex.
Egentligen är det också ganska underligt att så många straighta känner olust inför detta – för både oralsex och analsex förekommer ju även bland heterosexuella par, men ändå tycker samma människor som håller på med det att det plötsligt är äckligt när det är två personer av samma kön som gör det.

Ja, hur som helst. Vidare har jag inte heller någon ”homofobi”, misstänksamhet eller skräck för homo- och bisexuella personer, och jag har inte sådana åsikter som att de alla skulle vara komplett vrickade och att det de gör inte kan tas på allvar. Det finns tvärtom flera homosexuella kändisar som jag beundrar mycket. Jonas Gardell är en av mina favoritförfattare (även om jag inte delar hans teologiska åsikter) och inom musikvärlden gillar jag skarpt Alexander Bard. Jag tycker rentav nästan att det är trevligt med alla syntbögar och schlagerfikusar och hela deras kultur, som ger upphov till så många bra låtar! Det skulle bli rätt tråkigt om jag resonerade ”hoppsan, han är homosexuell, då får jag se upp för hans musik”.
Jag anser mig inte ha några fördomar mot homosexuella.
Jag känner några personer som är homo- eller bisexuella, och jag har inga som helst planer på att säga upp bekantskapen med dem för det.
Jag är självfallet emot alla former av hatbrott mot och trakasserier av homosexuella, och tycker att Åke Green gick kraftigt till överdrift med sitt prat om cancersvulster.
Om jag hade ett företag, utlyste ett ledigt jobb och en bög skickade in ansökan, skulle han ha precis lika stor chans att få jobbet som alla andra. Jag diskriminerar inte.

Men...
Ja, när jag nu har intygat min tolerans på alla de här punkterna, på ett sådant sätt att en del säkert skulle uppmana mig att komma ut som den bisexuelle person jag nog i själva verket är (eller åtminstone att vara med på nästa års Pride), så är det faktiskt så att det dyker upp ett men också.
Jag råkar nämligen vara kristen, och tror på Bibeln, och vill följa det som står i den. Det känns viktigt för mig. Och i Bibeln läser jag, både i Gamla och Nya testamentet, att Gud har förbjudit homosexuella handlingar. Därför anser jag, trots allt ovanstående, att utlevd homosexualitet är fel.
Ska också använda den vanliga (men sanna) klyschan: att vara homosexuell är ingen synd, det kan man inte hjälpa, men att utföra homosexuella handlingar är en synd.

Det låter säkert tråkigt det här, men jag kan faktiskt inte tycka annorlunda. Jag kan inte börja plocka bara de delar jag gillar ur Bibeln, det undergräver hela dess trovärdighet tycker jag. Visst kan vissa delar i skriften tolkas på alternativa sätt och efter sitt sammanhang, man behöver väl inte vara helt bokstavstroende, men i fallet med homosexualitet tycker jag det står ganska tydligt att det inte är något bra. Därför följer jag det, efter mitt samvete.
Fråga mig sedan inte varför Gud har förbjudit homosexuella handlingar, för det vet jag inte. Jag vet bara att det säkert finns någon bra anledning. Enligt min uppfattning förbjuder inte Gud människorna något bara på pin kiv, han har goda skäl och vill vårt bästa. Även till synes meningslösa bibliska förbud, som förbuden mot olika sorters mat, hade från början den funktionen. Att Gud i lagen förbjöd judarna att äta skaldjur var inte för att han ville krångla till det för dem i onödan; det var för att det var ganska riskabelt att äta skaldjur på den tiden, innan man hade lärt sig det bästa sättet att tillaga och förvara dem. Nu när vi vet hur man kokar kräftor är det OK, vilket också Gud i viss mån förklarade för Petrus i Apostlagärningarna när han visade honom duken med orena djur på taket i Joppe.
På samma sätt har kanske förbudet mot homosexuella handlingar någon medicinsk orsak, som vi i dagsläget inte vet något om. Omöjligt är det väl inte? Och på samma sätt som jag äter mina kräftor ordentligt kokta, är jag inte helt främmande för att ändra inställning till homosexuellt leverne om det faktiskt skulle komma fram genom diverse medicinska rön att det är skadligt på ett par olika sätt och detta senare åtgärdades.
Fast helt säker är jag inte på detta förstås... Gud har kanske andra skäl också till sitt förbud, som att hans världsordning bygger på att människan är skapt till man och kvinna och att dessa två är till just för varandra. Det ska man nog inte glömma. Även om jag personligen anser att man inte alls behöver vara så inrutad med att fastställa exakt vad som är manligt och vad som är kvinnligt, närmare bestämt.

I vilket fall tar jag, som läget är nu, Guds ord på allvar och tycker av princip att det inte är rätt att ägna sig åt homosexuella handlingar. Jag anser alltså inte att kyrkan borde bidra till sådant och skulle helst inte ha velat ha några samkönade vigslar i kyrkorna – och om det nu ändå ska förekomma, så kan väl ändå vi som tycker att det är fel få ha kvar vår rätt att tycka så utan att bestraffas eller påtvingas en annan uppfattning. Jag sympatiserade därför med Yngve Kalin och de andra prästerna i prästuppropet häromåret.
Vilket alltså, som sagt, inte hindrar att jag ändå har respekt för homo- och bisexuella människor som människor. Det är också därför jag inte har något emot att umgås med sådana människor eller lyssna på deras musik eller allt det där andra. Ogilla handlingen men älska människan.
När det gäller min attityd till deras uppträdande, och det där med ifall man ska få dem att ändra sig, så bryr jag mig inte om något sådant när det gäller homosexuella som ändå inte är kristna. Där får deras gärningar bli en senare fråga. Kristna homo- och bisexuella har jag ännu inte pratat riktigt mycket med om det här, men dem skulle jag nog försöka påverka en del, i alla fall så långt det är möjligt. För kristna borde väl kanske försöka följa Bibeln tycker jag.
Om något av mina egna barn ”kommer ut” när de blir stora, så blir jag i och för sig lite ledsen eftersom jag inte tycker att de handlar riktigt rätt... och jag skulle kanske aldrig upphöra att tala om för dem hur jag själv känner, om det nu går att säga sådant på ett taktfullt sätt... men stöta bort dem från min åsyn i vrede (som vissa föräldrar säkert har gjort) skulle jag aldrig göra. Sådant gör man inte med sina barn, oavsett vad de hittar på. Jag går på Adams bröllop om han gifter sig med en karl, självklart något motvilligt, men jag går ändå dit.

Detta är min uppfattning om homosexualitet. Självklart finns det mycket mer jag skulle kunna säga och utveckla (t.ex. om vad de stackars homosexuella ska ta sig till när jag inte tillåter dem att vara sig själva, eller var gränsen går mellan kritik och trakasserier), men jag har redan skrivit tre hela sidor...
Avslutningsvis har jag också en liten provocerande fråga om att ”komma ut”. Att folk gör det är ju ganska vanligt nu för tiden. Men har det någonsin inträffat att någon går in i garderoben? Alltså att en person som är homosexuell efter moget övervägande tillkännager att han/hon istället är hetero? (Här räknar jag inte med upplevelser bland kristna i stil med att ”när jag blev frälst blev jag befriad från Sodom och Gomorra”.)
Är toleransen lika stor i det fallet, eller skulle någon som kommer in bemötas med skepsis? Bara en stilla undran.

tisdag 4 augusti 2009

Järnvägsnostalgi

Hej igen. Jag är fortfarande kvar på Gotland, och vi har hunnit med att göra en hel del utflykter och andra aktiviteter de här dagarna. I lördags till exempel var vi i Dalhem och åkte museitåg på Gotlands-Hesselby Järnväg: en återuppbyggd liten sträcka (fast med autentiska gamla tågvagnar) som ursprungligen ingick i linjen Roma-Slite. Ja, förr i tiden fanns det ju ett helt järnvägsnät på Gotland, som sedan försvann helt och hållet förutom just denna lilla stump.

Jag är som bekant oerhört förtjust i tåg och järnvägar, och varje gång jag och familjen är i Gävle brukar vi vara på järnvägsmuseet där, så det är klart att jag uppskattade den här lilla turen också. Mycket trevligt tåg med en mysig liten passagerarvagn som vi fick ta plats i.
Samtidigt blir jag alltid lite vemodig varje gång jag blir påmind om hur mycket järnvägar det har funnits i Sverige och hur många av dem som har försvunnit. På museet i Gävle finns det flera stycken kartor där man kan se hur det svenska järnvägsnätet har vuxit; störst var det någon gång på 30-talet, då hela landet var ett gytter av järnvägar, men därefter har det krympt. Även i Dalhem kunde man beskåda Gotlands alla historiska linjer på en sådan karta. Intressant, men det är också så hemskt tråkigt att de inte finns längre!
Allra mest deprimerande tycker jag det är med sådana ställen där det är lätt att se exakt var den upprivna järnvägsrälsen har funnits någonstans. Visby är ett sådant exempel – där finns stationshuset fortfarande kvar med både perrong och typiska järnvägslyktstolpar, och allt som fattas är själva rälsen. Jag har sett många andra orter också med samma fenomen, inklusive sådana där jag själv har åkt på den försvunna järnvägen i min barndom. Småländska Åseda t.ex. minns jag som en livfull järnvägsknut där linjen Nässjö-Kalmar korsade smalspåret Växjö-Västervik, men kommer man dit nu finns det nästan ingenting kvar... det har blivit en riktig ”spökstation”.
Också min gamla uppväxtort Landsbro har haft järnväg och blivit av med den. Där fungerar den gamla banvallen nu som cykel- och promenadstig, och som sådan är den fin och praktisk (jag har cyklat på ”järnvägen” hundratals gånger), men jag hade ändå föredragit om det hade susat fram tåg på den istället.

Än i denna dag inträffar det ju tyvärr att järnvägar alltför förhastat rivs upp, stationer läggs ner, tåg slutar stanna på vissa ställen och gamla järnvägsknutar dräneras. När det satsas på järnvägar är det mest de stora linjerna som byggs ut så att det ska gå fortare mellan de större städerna, och linjerna dras om så att järnvägen inte ens kommer i närheten av stadskärnorna längre (vilket ju annars är en av tågens stora fördelar) utan gör snabba uppehåll på nybyggda stationer i utkanten. Så är det i t.ex. Laholm, Falkenberg, Landskrona, Söderhamn och Södertälje.
På andra orter får man bygga om helt och hållet så att X2000 ska kunna susa igenom utan att sänka hastigheten: så gjorde man i Sävsjö på 90-talet, och invigde ironiskt nog sin nya formgivna stadskärna med någon sorts stolthet, trots att det i själva verket var en tragedi att snabbtåget inte skulle stanna i stan.

Om jag fick bestämma skulle jag, mot allt förnuft och ekonomiskt tänkande, inleda en gigantisk satsning för att återupprätta det svenska järnvägsnätet som det såg ut 1936 – och ännu bättre än så. Järnvägar överallt och nära inpå! Direkt in i städerna där människorna finns, och ut i landsbygden så att folket där inte behöver ta bilen så mycket.
Gärna små smalspåriga varianter också, där rälsbussar kör fram under trädens skugga med betande kor alldeles inpå, och det finns plåtstinsar på hållplatserna som man kan vrida på för att visa när lokföraren ska stanna. Mer i harmoni med naturen, kan man säga. Gotlands-Hesselby Järnväg är en sådan järnväg, smalspåret Växjö-Västervik var det och många av de andra gamla försvunna linjerna var det. Jag tycker inte det är något fel på den sortens järnvägstrafik, den kan väl fungera som lokalt pendlingsalternativ, även om fjärrtågen inte behöver användas där? Min järnvägssatsning utesluter över huvud taget inte X2000, de ska självklart finnas där de också, vid sidan av de långsammare tågen.

På ett sätt borde väl en sådan här uppmuntran av tågresandet ligga i tiden, med tanke på miljön och de globala uppvärmningarna och sådant där. Å andra sidan har vi finanskris också, så det är väl osannolikt att det går att få fram pengar till nya och rekonstruerade järnvägsbyggen. Även om en massa bemannade järnvägsstationer ger arbetstillfällen...
Nej, det är nog tyvärr en omöjlig dröm det där. Åtminstone så länge vi kör så mycket bil som vi gör. Och köra bil kan ju inte ens jag förmå mig att sluta med.
Tur att det finns ställen som museijärnvägen i Dalhem, så att man i alla fall får en liten vemodig men ändå skön nostalgisk aning om hur det skulle kunna ha varit.