onsdag 28 oktober 2009

Valet nästa höst

Det pratas ganska mycket om Sverigedemokraterna just nu. Inte minst på Facebook, där den där gruppen ”Sverigedemokraterna i riksdagen – Nej tack” tydligen håller på att växa explosionsartat.
Jag har själv fått inbjudan att gå med i den, men är ännu inte riktigt säker på om jag ska det. Nog för att jag skulle ogilla kraftigt om Sverigedemokraterna satt i riksdagen, den saken är klar, men om de verkligen blir inröstade dit på demokratiskt sätt av väljarna så kan man ju egentligen inte ifrågasätta det. Som jag tycker att en del i den där Facebook-gruppen verkar göra… de vill snarast streta emot med näbbar och klor för att hindra att sd tar plats, på ett sätt som inte känns riktigt sakligt.

I alla fall så har det där otrevliga partiet (för det tycker jag att de är) varit på tapeten även uppe bland de olika partiledarna på sistone. De har nämligen börjat inse att Sverigedemokraterna kan komma att bli vågmästare i riksdagen nästa höst, och då måste de ju tänka ut någon strategi för hur de ska hantera det.
Det skulle onekligen bli en mycket intressant situation om varken v-s-mp eller m-fp-c-kd fick egen majoritet, samtidigt som sd tar sig in. Jag har tänkt den tanken förut, och varit så otäck att jag nästan har önskat att det ska gå på det sättet, bara för att det skulle vara rätt komiskt att se alla förskräckta reaktioner från de andra partierna och allt kaos som uppstår när man nu ska försöka bilda en regering. :)
Men nu har jag inte riktigt denna skadeglada förtjusning längre, för när man tänker på det så kommer en sådan situation att bli rent förfärlig.

Tänk själv om högersidan får 48 %, vänstersidan 47 % och Sverigedemokraterna drygt 4 %. Då har egentligen de borgerliga vunnit, men de kommer inte att kunna bilda någon regering – för då blir det med hjälp av sd som den regeringen röstas igenom, och då kommer de borgerliga att under de närmaste fyra åren bli riktigt rejält trakasserade av vänstersidan för att de ingått partnerskap med de främlingsfientliga. Lita på att s, v och mp (liksom all vänsterorienterad press) kommer att utnyttja det i sin retorik och prata om att borgarna ”visar sitt sanna ansikte” och sådant där… ett sådant slagläge väger kanske rentav upp att de förlorade valet.
En lösning för de borgerliga kan förstås vara att några av dem eller alla fyra vänder sig till miljöpartiet för att bilda regering, vilket också var vad de pratade om häromdagen. Men nu har miljöpartiet sagt att de inte tänker gå med på några sådana regeringsförsök, och det kan jag mycket väl förstå. De skulle säkert njuta av en maktsituation där de kan hånle i mjugg och säga till alliansen att ”nej, med oss får ni inget samarbete, vänd er ni till era vänner Sverigedemokraterna istället”. Så står den borgerliga alliansen där med ett mardrömslikt val: antingen bildar de regering med stöd av sd, med ovan nämnda följder – eller så blir det ingen regering alls, parlamentarisk kris uppstår och nyval utlöses. Och i det nyvalet har s, v och mp förmodligen goda chanser att ta hem spelet till slut i alla fall.
Ett mycket fult politiskt spel, men dessvärre fullt sannolikt.

Vad händer då om det blir vänstersidan som vinner valet på samma sätt, utan egen majoritet och med sd som tungan på vågen? Blir det inte motsatta förhållandet då?
Nej, för i det fallet så kommer alliansen att upplösas, och antingen folkpartiet eller centern kommer sättande och erbjuder sig att stödja s, v och mp i en regeringsbildning. För det är faktiskt så att det även i det fallet är alliansen som har pressen på sig. Erbjuder de sig inte att samarbeta med vänstersidan, så kommer det att uppfattas som att de tillsammans med Sverigedemokraterna stjälper ett nytt förslag till vänsterregering. Då blir följden densamma för deras trovärdighet, och de spelar sina motståndare i händerna. De har inget val, de måste splittras i detta läge. Och det alliansparti som går över till fiendesidan kan till råga på allt inte förhandla sig till särskilt mycket, för varje försök att streta emot kommer även det att tolkas som att de borgerliga och sd tillsammans sabbar den nya regeringen.

Ja, egentligen är det högst otrevligt att det ska kunna gå till på det här sättet och att ett parti som Sverigedemokraterna ska ha sådan makt enbart genom att finnas till (för själva står de ju helt passiva genom hela denna eventuella parlamentariska kris).
Det är unket att alliansen så desperat ska behöva hävda sitt avståndstagande från sd, trots att ingen egentligen borde tvivla på att de tar avstånd. Att de måste väga varje ord på guldvåg och att de måste akta sig hypernoga för att någonsin kunna kopplas ihop med Sverigedemokraterna. Nu tycker jag förstås att de ska undvika kontakt med det där partiet, men att situationen ska behöva gå till sådana ytterligheter som jag beskrivit nu, det är inte bra.
Allt beror egentligen på att vänsteropinionen i Sverige är så extremt angelägen om att kunna bunta ihop allt som befinner sig längre högerut med ren högerextremism. Det är likadant på många andra områden, som t.ex. (som jag sagt i flera tidigare inlägg) att konservativa kristna buntas ihop med fascister så länge de inte innerligt och uttryckligt lyckas bevisa motsatsen. I den socialistiska världen ska allting polariseras, generaliseras och målas upp i svartvitt så långt det bara är möjligt. Jag hade föredragit ett något mer sansat och nyanserat debattklimat, där det faktiskt är genomförbart att man samarbetar över blockgränserna för att stoppa Sverigedemokraterna (och för den delen främlingsfientlighet och fascism överlag) istället för att de används som slagträ. Då får de ju som sagt det inflytande man inte ville att de skulle ha.

Hoppas att jag har fel om det här. Vi får väl se efter valet om ett år.

lördag 24 oktober 2009

Ilsket utbrott mot Google Translate

(OBS! Besserwisservarning på detta inlägg!)

”I Have A Dream” är en låt av Svenska popgrupp ABBA. Sången skrevs av Benny Andersson och Björn Ulvaeus Och togs från koncernens 1979 album ”Voulez-Vous”. Anni-Frid Lyngstad sjöng den sång. […] ”I Have A Dream” var ABBA:s sista singelsläpp under 1970-talet, det decennium då de uppnått tvekan mer kommersiell framgång än någon annan populärmusik agera i världen. […] I Storbritannien, den enda utfärdades i en överdådig gatefold hylsa avsedd som en souvenir för brittiska fans som hade deltagit i Wembley konserter.”

Tyckte ni att ovanstående text var skriven på god svenska? Gick den att förstå helt och hållet? Inte det? Lyd då ett gott råd och akta er för att använda Google Translate.
Texten är nämligen översatt från engelska med hjälp av denna ”finurliga” tjänst – från början kommer den från engelska Wikipedia.
Personligen anser jag att Google Translate är i bästa fall skrattretande, i sämsta fall värdelöst. Det är klart att det nog finns översättningsmaskiner som presterar ännu sämre, jag tror nog att Google har gjort sitt bästa och ett visst sammanhang får man ju när man läser, så de har lyckats relativt bra. Faktum är att de har använt metoden "statistisk maskinöversättning" med en enorm textkorpus som ska hjälpa till att göra översättningarna bättre, och det kan ju låta förtroendeingivande.
Men som ni ser är det fortfarande inte perfekt. Långt ifrån. Bara i det där lilla stycket finns det många ord som verkligen sabbar läsförståelsen för folk ("koncernen", "den enda", "agera", "gatefold hylsa"). Och under sådana omständigheter blir hela tjänsten obrukbar. Vad ska det vara bra för att automatöversätta om man ändå måste bry sin hjärna med att korrigera texten efteråt och försöka förstå vad som menas?

Det är nästan skrämmande att se vilken tillit folk faktiskt ändå har till fenomenet automatöversättning. De verkar tro att språk är något i grunden okomplicerat och att tekniken minsann klarar allting, att det alltid går att föra över ett budskap och att det inte är så viktigt med de där småfelen som kan dyka upp.
Sanningen är att detta är ett typiskt fall då datorn inte klarar att överträffa människans intelligens. Det finns inte en chans. Människans språk är alldeles för abstrakt och mångsidigt för att någonsin kunna bemästras till fullo av en maskin – det är min uppriktiga övertygelse. Det räcker med att ett och samma ord kan ha flera betydelser för att alla försök ska sabbas. Se t.ex. på ”den enda” ovan, som kommer av det dubbeltydiga engelska ”the single” – det borde ha stått ”singeln” istället.
För att sedan inte tala om de nyansskillnader som finns mellan olika synonymer, med mera med mera. Inget datorprogram kan någonsin lära sig sådant. Jag som är ”mänsklig” översättare får själv ofta jobba hårt med att tolka rätt och exakt och försöka läsa tankarna bakom en text, och då säger det sig självt att en oorganisk datorhjärna borde ha det ännu svårare.
Detta borde vara en självklar sanning, men det är det alltså tyvärr inte. Inte när företag medvetet väljer att automatöversätta stora bruksanvisningar och på fullt allvar tror att det kommer att duga. (Patetiskt.) Och inte när Google satsar en massa på en översättningstjänst som de avser att folk ska ha praktisk nytta av.

Mina teser över ämnet är följande:
1. Babelfisken i ”Liftarens guide till galaxen”, som tolkar alla främmande språk åt en om man stoppar in den i örat, är orimlig inte bara biologiskt (vilket väl alla fattar) utan också lingvistiskt (vilket inte alla fattar).
2. Den dag då datorer och datorprogram kan översätta saker helt korrekt och felfritt åt oss, då har vi också självständigt tänkande människoliknande robotar som i science fiction-filmerna. I båda fallen krävs det nämligen att datorerna blir helt humanoida.
3. Ge alltså upp alla era försök att få fram bra översättningsprogram, för det tjänar inget till. Fatta det.
4. Viktigast av allt: jag kommer ju för höge farao att bli arbetslös om folk i god tro fortsätter att använda Google Translate och Babel Fish och andra korkade maskiner, så lägg nu av med det där tramset omedelbart och inse istället att inget går upp mot en översättning utförd av en mänsklig översättare!!!!!!!
Tack för idag.

P.S. Apropå mina avslutande utropstecken: ”too many exclamation marks is a sure sign of increasing madness”. (Terry Pratchett)
Eller som Google Translate skulle uttrycka det: ”också många utrop märken är en säker skylt av ökande galenskap”.

torsdag 15 oktober 2009

Jag tänker aldrig mer skriva en bok

För tio år sedan skrev jag en bok, en roman. Den hette ”Men utanför är hundarna” och det var fjärde gången jag skrev ett bokmanus. Ja, egentligen sjätte, om man räknar med mina två handskrivna deckarförsök som jag fick till i tidiga tonåren.
Under hela 90-talet var det i väldigt hög grad min hobby att skriva böcker, kan man lugnt säga. Eftersom det var min högsta dröm att bli författare ville jag gärna få böckerna utgivna också, men så blev inte fallet.

Nu har det alltså gått tio år sedan jag senast skrev en bok. Jag har försökt, flera gånger, för jag har ofta verkligen velat fortsätta. Men det har inte gått. Sedan ”Men utanför är hundarna” blev klar har jag börjat med… ja, vad blir det nu… fyra eller fem olika bokmanus. Det senaste försöket var bara för ungefär ett halvår sedan. Vad de alla har gemensamt är dock att jag har tröttnat på dem efter ett eller max två kapitel, tänkt att nej, det här funkar inte eller nej, det här blir alldeles för dåligt, och gett upp. I ett fall var jag så förskräckligt missnöjd att jag raderade allt jag skrivit (ungefär trettio sidor) från datorn. Det är första gången jag gjort något så drastiskt, men jag ångrar det inte ett ögonblick. Värdelöst skräp var vad det var. (Tyvärr kommer ändå min hjärna ihåg tillräckligt mycket av vad jag skrev för att ibland kunna påminna mig om det, så att jag får rysningar av skam och obehag.)
Kort sagt har jag drabbats av en kombination av skrivkramp och bottenlös självkritik, som gör att alla mina försök är dömda att misslyckas. Det är väldigt frustrerande, för egentligen vill jag skriva. Jag tycker egentligen att det är kul. Allra helst vill jag skriva raffinerade pusseldeckare, gärna i kombination med andra genrer och stilar – har bl.a. haft en idé till en fantasydeckare och en annan till en satirisk deckare i konservativt kyrklig miljö – men de idéerna blir det aldrig heller något vettigt av.

Och nu kan det nog vara läge att jag kungör för allmänheten att nej, jag tänker aldrig mer försöka skriva en bok. Jag tror det är bäst jag lägger av helt och hållet och låter mitt skönlitterära författande vara ett avslutat kapitel i livet, en gång för alla. Att jag aldrig kommer att få något utgivet har jag vetat i flera år, men nu måste jag inse att det inte är meningen att jag ska skriva romaner ens som ren hobby.
De böcker jag skrev på 90-talet var inte bra. De som förgäves har fått vänta på att bli färdigskrivna nu på 00-talet skulle inte heller ha blivit bra. Jag har inte förmågan att skriva bra. Åtminstone inte romaner. Jag måste inse det och finna mig i det.
Visst, jag medger att jag har en förmåga att uttrycka mig i skrift, det är klart, annars skulle jag t.ex. inte kunna babbla i skrift så mycket som jag gör här på bloggen. Men det är skillnad på att kunna skriva och att kunna skildra, och det är just skildra man måste kunna om man ska vara en god berättare. Jag kan inte skildra.
För att skildra måste man framför allt ha känsla för psykologi, och kunna iaktta människor och skriva träffande, så att folk känner igen sig själva och sin omvärld och berörs av personligheter och miljöer. Detta kan inte jag. Jag har alltid varit väldigt fixerad vid mig själv och kan egentligen inte förstå några andra känslor än mina egna, aldrig någon annan personlighet än min egen (och förmodligen inte den heller). Jag har saknat all distans och all form av objektivitet. Allt skönlitterärt jag någonsin skrivit har egentligen byggt till hundra procent på min egen värld, utan att jag ens har tänkt på det när jag har skrivit. Ska man bli författare är det en mycket dålig egenskap. Man måste ha någon sorts anknytning till läsarens värld. Att jag inte har haft det är just det som har gjort mina tidigare bokmanus så dåliga och i flera fall rentav obehagliga.
(Faktum är att alla mina tre syskon, som också gillar att skriva, är betydligt bättre än jag i det där avseendet. Det har jag sett när jag läst det de har skrivit.)
Och när jag nu vet om att jag har den här bristen, då känns det meningslöst att börja på ett så långt och ambitiöst projekt som en roman. Jag vet ju ändå att den inte kommer att funka.

Det här har jag förstås pratat en del om med min hustru, och hon brukar säga att jag i så fall bara borde släppa alla hämningar och skriva rent spontant istället, inte bry mig om ifall boken kommer att bli utgiven eller inte, utan bara skriva på för att roa mig. Hon tycker att jag ska skriva något mer humoristiskt, för där är inte psykologin lika viktig. Det är för övrigt fler än hon som har sagt så, redan när jag skrev som mest seriöst då på 90-talet.
Men jag kan inte förmå mig att börja på sådana mer spontana bokprojekt heller, för även det känns som slöseri med tid. Skriver man en lång roman måste väl ändå syftet vara att den ska kunna ges ut? Annars kan det ju kvitta.
För övrigt kan jag lika lite förmå mig att skriva humoristiskt. Det blir i sådana fall bara någon sorts krystad humor som inte fungerar alls. Och om jag verkligen släppte alla hämningar och skrev alldeles fritt, som Jemima säger, så skulle jag med största säkerhet läsa igenom det hela efter en stund och genast radera alltsammans med inställningen att det är fullkomligt vansinnigt att en vuxen människa slösar tid på att sitta och skriva sådana där omogna och klyschiga meningslösheter.

Alltså finns det inget som funkar. Jag ska aldrig mer skriva en bok.
Möjligen en och annan novell även i framtiden, det utesluter jag fortfarande inte, för en novell är så kort att man inte hinner bli missnöjd förrän den redan är färdig.
Likaså tänker jag fortsätta att blogga och kåsera, för det får jag ut mycket av, men det är en helt annan sorts litteratur så det räknas nog inte riktigt.
Och översättning sysslar jag ju också med, något mer professionellt än när jag författar (hoppas jag i alla fall).

Att skriva romaner är förbehållet andra människor än jag, sådana människor som har en annan sorts begåvning. Jag har inte fallenhet för skönlitteratur, och man ska hålla sig borta från branscher där man saknar förutsättningar.
Hädanefter ska jag läsa romaner istället. Jag har haft riktigt svårt att göra det på senare år, delvis för att jag fortfarande har haft i bakhuvudet att jag skulle vilja skriva romaner själv, och då har det känts mer och mer olustigt att se hur väl andra har lyckats när jag inte har lyckats. Men om jag nu släpper det där och vet att jag helt enkelt aldrig kan komma in i den världen, då kanske det går lättare att läsa skönlitteratur också. För att läsa mår man bra av.
Amen.

söndag 11 oktober 2009

Woody Allen i "Woody Allen"

Nu är ju inte jag någon expert på film. Inte ens särskilt filmintresserad om man jämför med många andra. Jag har inte mycket koll på hur man gör film och hur branschen fungerar. Sådant är min bror Mikael mycket bättre på.
Men jag har ändå fått en liten tanke om film, som jag undrar om den redan kan ha blivit förverkligad av någon annan eller om det är möjligt att göra allvar av den.

Tänk er en regissör… ja, vi kan ta ett exempel i form av, låt oss säga, Woody Allen.
Han bestämmer sig en vacker dag för att göra en film där det bara är han själv som gör hela jobbet. Och då menar jag rubbet. Ingen annan ska få hjälpa till med någonting. Målet är att göra en film helt och hållet på egen hand. Dessutom ska filmen ge intryck av att vara en fullständigt vanlig film som gjorts med alla resurser. Den ska framstå som ett mästerverk, en enastående ren soloprestation. Woody Allens tanke är att bara hans eget namn ska förekomma i för- och eftertexterna.
För säkerhets skull säger han ingenting till någon om sina planer på den här filmen, inte till sitt vanliga filmbolag heller. Han bekostar hela projektet ur egen ficka.

Så sätter han igång. Han spelar självklart alla roller i filmen själv, både de manliga och kvinnliga, och av den anledningen går han verkligen lös på sig med sminkutrustningen. Han riggar själv upp ljus och ljud och rekvisita och inte minst kameror för varje scen, och han tänker noggrant och omsorgsfullt ut hur han ska stå, hur tagningarna ska gå till och vilka vinklar han måste använda. Han använder bara inspelningsplatser där han kan vara säker på att få vara helt ensam.
För att få det att se ut som att alla de karaktärer han spelar interagerar med varandra, klipper han och trixar en hel massa, så att det blir flera personer i samma ruta fast det i själva verket bara är han själv. När han ska filma stora folksamlingar kan han förstås inte göra på det sättet, men inte ens då använder han en enda liten statist – där jobbar han med ytterst omfattande datoranimeringar istället.
Jobbet är självklart jättesvårt, det är ett projekt som får Roy Anderssons filmteknik att framstå som hafsig, men Woody Allen arbetar lugnt och metodiskt och målmedvetet hela tiden. Efter några år är han till slut äntligen färdig, och det är alltjämt ingen som vet om det, ingen som han behöver ge credit till. Han har skrivit och planerat, byggt och sminkat, arrangerat och filmat, mixat och klippt, manipulerat och röstbehandlat, komponerat och spelat in (filmmusik och bakgrundsljud) och alltsammans har han gjort helt själv.
Nu när han har hela sin film på fickan uppsöker han en biografkoncern och ber dem distribuera ut filmen till biograferna, samtidigt som han håller en presskonferens och offentliggör vad han har åstadkommit. Förväntansfulla biobesökare och kritiker tar plats i salongerna och ser följande texter visas på duken när filmen börjar:

WOODY ALLEN presents
a WOODY ALLEN production
WOODY ALLEN in
”WOODY ALLEN”
starring WOODY ALLEN
WOODY ALLEN
WOODY ALLEN
WOODY ALLEN
and WOODY ALLEN as WOODY ALLEN
music by WOODY ALLEN
edited by WOODY ALLEN
production designer WOODY ALLEN
director of photography WOODY ALLEN
executive producer WOODY ALLEN
screenplay by WOODY ALLEN
produced by WOODY ALLEN
directed by WOODY ALLEN

Voilà! Sedan följer själva filmen, en två timmar lång självfixeringsorgie utan dess like, men det spelar ingen roll med tanke på hur den faktiskt är gjord. Kritikerna jublar förstås över Woody Allens fantastiska arbete och kan inte annat än att ge filmen toppbetyg och hylla honom som världens främsta cineastiska geni, och sedan får han förstås en rad med Oscarstatyetter. Tre års vedermödor har betalat sig.

Min fråga som lekman är nu: skulle det vara möjligt att ge sig på något sådant här? Om man är stenrik sedan tidigare och har resurserna? Går det i så fall verkligen att undvika att andra personer blir inblandade?
Finns det någon som har åstadkommit någonting i den här stilen?
Man kanske kan tipsa Woody Allen om saken...