måndag 30 november 2009

Andreas och hans kors

Idag är det min namnsdag. Eftersom jag heter Andreas i andranamn. Carl-Henrik finns ju inte i almanackan (jovisst, egentligen finns ju både Karl och Henrik där men jag heter inte något av det, jag heter bara en kombination) och därför har jag inget annat val än att fira namnsdag på Andreas-dagen.

Inte för att jag nu firar namnsdag i särskilt hög grad. Men lite speciellt är det ändå att åtminstone reflektera över att idag är det Andreas. För namnet Andreas har flera betydelser för mig. Det är som sagt mitt andranamn, och om jag själv hade fått bestämma så hade det varit mitt tilltalsnamn. Det är ett av de vackraste pojknamn jag vet, och följaktligen har min son Isak också fått det som ett av sina namn.
Dessutom föreställde jag aposteln Andreas när jag konfirmerades, på en gudstjänst och ett helt månadslångt konfirmationsläger som gick i de tolv apostlarnas tecken, och det gör att jag känner särskilt starkt även för Andreas som bibelperson. Han verkar ha varit sympatisk: lite blyg av sig, för han säger inte särskilt mycket i Bibeln utan står mest i skuggan av sin bror Petrus, men han är ändå nyfiken och söker sanningen… först är han lärjunge till Johannes döparen, och sedan fortsätter han att förstå allvaret i vad Jesus förkunnar och ser till att hålla sig i hans allra innersta krets.
Så Andreas är lite av mitt skyddshelgon, kan man nog säga (tillsammans med den helige Hieronymus som är skyddshelgon för översättarna). Jag gillar särskilt att Andreas är blyg och försynt, för det är ju jag med.

Eftersom jag gillar Andreas har jag i många år gärna velat bära hans symbol, som är ett andreaskors – det vill säga ett kors som är format som ett X. Han led tydligen martyrdöden genom att bli korsfäst på ett sådant. Just nu är denna önskan starkare än någonsin, eftersom jag beklagligt nog har tappat det ”vanliga” kors jag förut hade om halsen. Jag måste ha ett nytt att ersätta det med, och då skulle jag gärna vilja att det var just ett andreaskors. (Tycker inte att jag blir helgondyrkare eller mindre inriktad på Jesus för det… kors som kors!)
Men det är svårt att få tag i andreaskors med halskedja; jag har tittat i många affärer och stånd där de säljer smycken, men inte hittat något. Börjar nästan tro att korset i fråga bara går att hitta i något av de länder som har Andreas som skyddshelgon, det vill säga Skottland, Grekland, Rumänien eller Ryssland. Jag kanske borde åka dit och kolla.
Ifall jag inte hittar något så kan ni ju lägga på minnet att vill man ge mig en present som gör mig riktigt glad så är det där andreaskorset ett bra tips! Eller om någon bara händelsevis vet var de finns att köpa. Den upplysningen skulle göra mig nästan lika glad.

Nu ska jag avsluta detta inlägg och se om jag kanske kan hitta något gott ätbart att högtidlighålla denna Andreas-dag den 30 november med. (Visst är det väl trevligt att ha en annan anledning att uppmärksamma den här dagen än otrevligt rasistiskt Karl XII-stuk?)

tisdag 24 november 2009

Oro

Nej, jag syftar inte på det spanska ordet för guld. Inte heller på det serbiska ordet för folkdans. Jag syftar på känslan av oro.
Det är något som jag alltid har dragits med, ibland mer, ibland mindre, men den har alltid i någon mån funnits där. För det mesta har det alltid funnits något som jag gått och oroat mig för. Naturligt nog, för det är det väl många som gör. Ändå inbillar jag mig gärna att just jag är särskilt bra på att oroa mig, att det är ett släktdrag eller något.

(Detta är ett mycket personligt inlägg som jag väntat några veckor med att lägga ut, men nu gör jag det.)

Jag har på sistone reflekterat över de orosmoment som är vanligast att jag har. En sak är lite intressant med dem, och det är att när jag säger vad jag oroar mig mest för, så kan man se det på två olika sätt. Det är nämligen skillnad på det som jag fruktar allra mest och det som jag oftast bekymrar mig för att det ska hända. Om jag går igenom mina främsta orosmoment så har den skillnaden en viss betydelse.
För med den första definitionen är det ingen tvekan om vad mitt största orosmoment är: det är självklart att Isak, Lydia eller Adam ska avlida/omkomma. Det är den värsta tänkbara mardrömmen, att katastrofen ska drabba barnen. Men det brukar jag av någon anledning ändå inte gå omkring och vara särskilt bekymrad över till vardags (såvida jag inte får syn på Adam klättrande på ett livsfarligt sätt, eller liknande…). Kanske är det för att det är så särdeles hemskt att föreställa sig att jag förtränger det, eller för att det inte är lika sannolikt som en del andra otrevliga tänkbara händelser. De enda tillfällena då jag på allvar drabbas av den oron är när jag läser någon tragisk nyhet eller artikel om omkomna/dödssjuka barn och dödsfall som splittrat familjer, och får en ytterst obehaglig ilande känsla av hur det skulle vara om det varit mina barn.

Så oron för barnens liv kommer nog snarast på fjärde plats på en lista, om man ser till vad jag oftast bekymrar mig för, rent frekvensmässigt. De tre orosmoment som kommer före är dessa (som åtminstone i ett fall är avsevärt mindre traumatiskt, men icke desto mindre en mardröm):

Oron för att Jemima ska råka illa ut. Eftersom det känns mycket mer sannolikt än att barnen gör det. Jag har faktiskt en tendens att bli nervös när hon är ute och kör och dröjer lite med att komma hem, vilket är ganska vrickat eftersom hon då ofta har barnen med sig och de alltså är lika utsatta för faror… men å andra sidan kör hon ganska ofta helt ensam också, inte minst vissa kvällar när hon jobbar. Dessutom har vi ju det där att Jemima har opererats för sina sköldkörtelproblem och fortfarande inte har det där sköldkörtelhormonet riktigt i balans, och att hon faktiskt har haft en tumör där, även om den är borta nu. Jag bekymrar mig kort sagt för hennes hälsa, lite titt som tätt. Särskilt de dagar då hon verkar hypertrött eller så.
Men nu ska jag inte uppehålla mig för länge vid hustruns privatliv och åkommor utan bara konstatera att henne oroar jag mig rätt ofta för. Vidare har vi:

Oron för att jag ska bli arbetslös. Det är den oron som jämfört med det andra snarast är en bagatell, men det är en tanke som jag verkligen inte står ut med. Jag har varit arbetslös tidigare och det var otrevligt. Det jobb jag har nu fick jag tack vare en god portion tur, och om jag blir av med det kan det bli ganska svårt att hitta ett annat. Den långvariga arbetslöshet som då blir följden kommer att leda till svåra ekonomiska omställningar och en genast mycket mer osäker tillvaro för familjen. Plus en massa kontakt med a-kassa och arbetsförmedling och sådana inrättningar som jag helst vill undvika.
Risken för detta är nog egentligen inte så hög, för mina chefer har sagt att de är nöjda med mig och de verkar angelägna om att ha mig kvar. Men det kan ju till exempel hända att firman går omkull (trots allt är det finanskris), eller att jag klantar mig så till den grad att en "timeout" är det enda tänkbara. Man vet aldrig. Det där är ett område där jag har gott om tvångstankar.
Slutligen:

Oron för att barnen ska bli mobbade, missanpassade eller på annat sätt utanför. Det känns mer befogat att oroa sig för det än för deras överlevnad. Snart ska de på allvar in i skolvärlden och den kan vara tuff. Hur kommer Isaks, Lydias och Adams personligheter att bemötas där? Blir de totalt missförstådda av alla andra (inklusive lärarna)? Blir de riktiga särlingar, i negativ bemärkelse, som utsätts för utredningar och får diagnoser och stämplas för livet?
Jag reagerar alltid väldigt snabbt och automatiskt med olust varje gång jag konstaterar att barnen beter sig udda eller avvikande ihop med andra barn. Jag känner då att jag allra helst vill att de ska smälta in fullständigt och göra och vara precis som alla andra. Inte därför att jag har något emot att de är som de är, för egentligen tycker jag ju att man ska få vara sig själv och att det är bra att folk är olika, men därför att jag oroar mig för hur de andra barnen (och de vuxna) ska reagera och om det redan nu är kört med mina barns sociala kompetens.
Kalla mig gärna nojig, det är jag nog också, men så är också det där det tredje av mina Top 3-orosmoment. Jag står inte ut med tanken på att barnen blir olyckliga, jag vill undvika det till varje pris, det är hela saken.

Ja, det här är alltså mina stora orosmoment. Jag har ett antal små också, men dem är det knappast lönt att börja räkna upp nu, kanske en annan gång.
Man kan tycka att det är fånigt av mig att ha dem, för egentligen är jag lyckligt lottad. Många, många människor har det värre ställt än jag både sett till känsloliv, relationer, ekonomi och sociala förhållanden. Synd att jag ändå oroar mig då.
Tyvärr är jag heller inte särskilt bra på att lägga orosmomenten i Guds händer och sedan slappna av, vilket man väl borde kunna göra om man är kristen (Jemima till exempel har ofta varit bra på det). Jag fortsätter att bekymra mig, för jag vet ju att man inte automatiskt är helt skyddad mot alla faror och sorger bara för att man är kristen (det är ansvarslös och stöddig framgångsteologi att tänka så) och då blir den där tanken om Guds beskydd och omsorg genast lite uddlös. För logiken säger att även om katastrofer kanske kan vara lite mindre sannolika för kristna så kan de hända kristna också.
Inte så att jag inte tror på Guds omsorg och att man har en hand att hålla i, det är bara lite svårt att helt förlita sig på det, så att säga.
Men jag får väl fortsätta försöka... och kanske lite oftare upprepa mitt personliga bibelord (alltsedan barndomen) Joh 14:27, "Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er, jag ger er inte det som världen ger, känn ingen oro och tappa inte modet".

tisdag 10 november 2009

Bibeln på landsbroiska

Häromveckan fick jag en något lustig tanke, som bara slog mig en kväll när jag precis hade läst ett stycke ur barnbibeln för mina små och stod och diskade Adams vällingflaska.
Jag tänkte tillbaka till min gamla hemort Landsbro, och den mycket breda småländska dialekt som många av ortsborna talar där, och så föreställde jag mig att det bibelställe som jag precis läst om i barnbibeln citerades på denna Landsbrodialekt. Det blev väldigt kul när jag föreställde mig det, faktiskt.
Och sedan spann jag vidare lite grann på detta, och kan nu därför stolt presentera några klassiska ställen ur skriften i en ny språkdräkt. De kommer här nu i en version på klingande landsbroiska. För varför ska inte även Landsbrobor få höra ordet på sitt eget tungomål…?
Lägg märke till att jag i detta fall ser landsbroiska som just ett eget språk, och därför har gett det en egen standard för stavning, som stämmer bättre med uttalet. Det typiska skorrande r:et motsvaras där av ett diakritiskt ř. (Observera också att vokalen ö på landsbroiska nästan alltid uttalas slutet, som i rikssvenskans öga, och mycket sällan öppet som i öra.)

Folk kom te Jesus me luvař föř att han sulle řöřa ve dom. Men lääjungâ skjuffa dän dom. Nä Jesus så dä blev han aaj, å sa: ”Låt luvâ kjomma te mee, å hinnřa dom inte. Gjuss řike tillhöř såna som dom. Ja säeř te eř, så ja göř, att den som inte tař emot Gjuss řike som en luv kjommeř allři in däeř.” Å han to luvâ i famnen, la händeřâ på dom å välsignade dom.

Mens dom åt sa han: ”Ja säeř te eř, så ja göř, att en av eř sa föřåda mee.” […] Judas, som sulle föřåda han, sa: ”Dä ä la inte ja, dö?” Jesus svařade: ”Dä läř dä va.”

Oåmen va listiast av alla vilda juř som Heřen Gjud hade jott. Den fřågade käřingâ: ”Hař Gjud vääkligen sagt att ni inte fåř äta av nått třäd i třägåden?” Käřingâ svařade: ”Vi fåř äta fřukt fřå třäden, men om fřukten fřå třädet mitt i třägåden hař Gjud sagt: Ät den inte å řöř den inte! Göř ni dä kommeř ni å dö.” Oåmen sa: ”Ni så inte alls dö. Men Gjud vet att den da ni äteř av fřukten öppnas eřa ögon, å ni bli som gjudař å föřstå va som ä gjôtt å va som ä katigt.”


Så kan det se ut.
Är det någon som nu tycker att det är vanvördigt av mig att hålla på så här och driva gäck med bibeltexterna (och med Landsbrodialekten för den delen)?
Tänk då på en sak – att när Bibeln för första gången översattes till italienska, så var förmodligen åtskilliga katolska präster och prelater skeptiska på precis samma sätt. De tyckte nämligen att italienskan bara var en ful och vulgär folklig version av latin, såväl i tal som i skrift, och att se bibeltexterna uttryckas på det tungomålet väckte säkert samma reaktioner hos dem som landsbroiskan gör hos er nu.
På så sätt kan den här ”översättningen” faktiskt vara lite tänkvärd, även om jag förvisso i första hand har menat att skämta.
Språket förändras och utvecklas, och det måste det få fortsätta göra, även i heliga skrifter. Ibland glömmer man nästan bort det.

måndag 9 november 2009

Mest om fotboll (så det är väl inte så jättekul att läsa)

Jaha, så var den svenska fotbollssäsongen slut. Den slutade inte precis som jag ville. Kalmar blev av med sitt SM-guld och det dessutom till AIK… och som kronan på verket lyckades Djurgården resa sig till slut även i kvalet igår, precis när jag hade börjat hoppas på att de verkligen skulle åka ur. Det var för bra för att vara sant. Och tråkigt för min hustru som håller på Assyriska.

En liten extra besvikelse var att nämnda Djurgården nu ändå inte bytte plats med sitt tidigare farmarlag Åtvidaberg, som jag skrev om i augusti (nu spelar de i allsvenskan båda två nästa år). Sedan stämmer nu inte längre heller min flotta sportsliga/politiska teori, som jag inte tror att någon annan kommit på: nämligen att den som är Sveriges statsminister alltid får se sitt favoritlag i fotboll åka ur allsvenskan under sin tid vid makten. Det har stämt för både Göran Persson (Norrköping 2000), Carl Bildt (Halmstad 1991) och Ingvar Carlsson (Elfsborg 1987), och det hade stämt även för Olof Palme om han inte blivit skjuten ett halvår innan hans lag åkte ur (Djurgården 1986). Längre tillbaka i tiden än så har jag inte kommit i mina efterforskningar. Men i alla fall så håller Fredrik Reinfeldt på Djurgården, och att de nu lyckades hänga kvar sabbar min teori. Såvida inte Reinfeldt sitter kvar efter valet förstås, då finns chansen kvar. Man får hoppas på det…

Som synes har jag svårt för Djurgården i fotboll. Jag har svårt för Stockholmslag över huvud taget, men det har väl redan framgått. Underligt nog är den anti-känslan lite olika stark beroende på vilken sport det gäller: i bandy avskyr jag Hammarby, men i fotboll har jag lättare att fördra dem och ser hellre dem och AIK i högsta serien än Djurgården – samtidigt som jag kan tåla Djurgården i ishockey men däremot inte kan med AIK i samma sport.
Kan dock inte påstå att jag gillar något stockholmslag så där jättemycket. Klubbar som haussas upp av flåsande hysteriska medier, och dessutom nästan alltid representerar en väldigt kommersiell syn på sporten, står inte högt i kurs hos mig. Det är förklaringen.
I fotboll är det Djurgården som är mitt främsta hatobjekt. Förmodligen var det min (på sistone hysteriskt intensiva) önskan att se dem degraderade som gjorde att högre makter bestämde sig för att någon med min skadeglädje inte ska få ha så roligt. Ett rättvist beslut av högre makter kanske. Men när djurgårdsfansen igår firade genom att slå ner Assyriska-spelare fick man ändå bita ihop tänderna ordentligt och muttrande gå och gräva ner sig. Visst hade väl allsvenskan varit bättre utan de där…?
Dessutom hade det varit väldigt skönt att få den där satsningen från Tommy Jacobson uppskjuten ett år. Alltså han som förmodligen kommer att köpa in sig som Djurgårdens ordförande och pumpa in en massa pengar i klubben. Hade de åkt ur nu hade det inte märkts direkt, men nu blir det miljonregn och storsatsning i DIF redan nästa säsong, räkna med det.

Och det är egentligen detta jag mest tänkte kommentera på bloggen idag (men nu har jag i och för sig redan skrivit alldeles för mycket…ordbehandlardiarré igen).
Samtidigt som jag sitter och grämer mig över att Djurgården klarade sig kvar, är det säkerligen många krönikörer som tvärtom anser att det är till fördel för svensk fotboll att Djurgården finns i allsvenskan. Tack vare publiksiffror och sådant förstås, som Stockholmslagen alltid är bäst på. Det verkar vara det enda som räknas, att höja publiksnittet. Lag från små orter göre sig därför icke besvär.
Hade också på Radiosporten häromveckan och hörde en ”fotbollsforskare” som kommenterade det där med Tommy Jacobson. Han för sin del tyckte att det absolut behövs mer av den sortens tänkande som gör att en miljonär kan köpa sig en plats i en fotbollsklubbs styrelse. Eftersom det är så man tänker ute i Europa. Svensk klubbfotboll ligger väldigt mycket efter just nu och kan aldrig hävda sig och är väldigt gammalmodig, till och med jämfört med Danmark och Norge, menade experten… och han tyckte att vi måste börja göra något så att inte alla svenska talanger flyr Sverige redan i späd ålder och vi får en helt urvattnad allsvenska utan publik och profiler.
Ja, så tyckte den snubben, så han är väl nöjd idag nu då antar jag.

Jag håller inte med honom ett dugg. Jag anser i flera frågor att Sverige har fel och resten av världen rätt (som i synen på musiken i Eurovision Song Contest, eller när det handlar om vissa PK-reformer inom kyrkan…) men i det här fallet är det vi som har rätt och omvärlden fel, enligt mig. Jag vill inte att svensk klubbfotboll ska bli som ute i Europa och svämma över av äckligt stora pengabelopp, klubbar i bolagsform, täta investerare och sponsorer som kräver resultat, en massa råkommersiell merchandisingverksamhet, resurser som bara finns i storstäder så att mindre orter lämnas utanför, och ekonomiskt prat om ”affärsidén” att ”sälja” en ”idrottsupplevelse”. De sportsliga resultaten blir nästan betydelselösa i ett sådant sammanhang.
Det hör inte ihop med det gamla idrottsidealet, och det är det idealet som jag vill att svensk fotboll ska behålla. Det behöver inte vara stort och fläskigt, det behöver inte nödvändigtvis vara publiksiffror över 40 000 i varje match, det behöver inte vara stora stjärnor i lagen och framgång i Champions League. Allt som behövs är lag som i slutändan kämpar om titeln ”Sveriges bästa fotbollsklubb”, det är en ärofylld titel som i sig borde kunna skapa intresse och dramatik så det räcker, och för det behövs inte något av allt det där andra. Snarare är det en fördel om kampen om titeln som Sveriges bästa fotbollsklubb sker nära inpå gräsrötterna.
Visst är det tråkigt om svenska fotbollsspelare alltför tidigt lockas till de stora klubbarna utomlands, men helt tömda kan väl de svenska lagen aldrig bli…

För övrigt ska djurgårdare och andra förespråkare för den stora europeiska modellen hålla tyst med argumentet att ”svenska klubbar måste vara köpstarka, för annars blir Sverige utarmat på bra spelare”. Eftersom utarmning är precis vad de själva sysslar med när de tömmer landsortsklubbarna på deras bästa spelare.
Likaså kan de hålla tyst med argumentet att det är bra med storstadslag i allsvenskan eftersom de har bättre publik. En enkel division mellan en klubbs publiksiffror och antal invånare på orten ger omedelbart resultatet att det är de mindre lagen som har den bästa publiken. Stockholm, Göteborg och Malmö kommer inte i närheten av publiken i Mjällby och Åtvidaberg, sett till hur stor andel av befolkningen som går på fotboll. Så det så.

Att just Mjällby och Åtvidaberg finns i allsvenskan nästa år är, som jag sagt tidigare, en stor ljuspunkt. Tyvärr finns nu även Djurgården med i allsvenskan, och det besvärar mig eftersom de alltså representerar den främmande och felaktiga synen på fotboll. Får sådana som Djurgården bestämma så förlorar Sverige hela sin fotbollssjäl. Därför spelar det ingen roll att de egentligen också själva har en stark fotbollstradition. Så som de beter sig just nu (såväl klubbledning som supportrar) vill jag inget annat än ha dem degraderade. Bort med dem bara! Ut! Ut! Ut! De kan kanske få komma tillbaka när de lärt sig sätta traditionen högre än pengarna, och när media lärt sig att behandla alla klubbar lika i sin rapportering.

Ja, förhoppningsvis kan denna drömdegradering bli verklighet om Fredrik Reinfeldt fortsätter vara statsminister.
Apropå det förresten, är det någon som vet vilket lag Thorbjörn Fälldin håller på? Han är tydligen från Västernorrland så han kanske håller på IFK Sundsvall? I så fall stämmer min ”statsministerteori” på honom också för de åkte ur allsvenskan 1981.