onsdag 30 december 2009

Familjen J kommer tillbaka

Nu har det gått mer än tre veckor sedan jag bloggade senast… men det kanske är ett friskhetstecken att man inte sitter och bloggar meningslösheter varenda dag, så jag ska nog vara belåten med detta. Dessutom har det varit advent och jul och då hinner man som bekant ingenting.

I alla fall så tänkte jag nu hinna med ett sista inlägg innan det blir 2010. Detta inlägg ska handla om en gammal historieberättartradition som jag har återupplivat.
Faktiskt så har den här julhelgen till stor del präglats av traditioner som blossat upp på nytt. Jag gjorde till exempel kroppkakor till julbordet i år: sådana där små vita som man har till det småvarma i östra Småland, och som farmor alltid gjorde till jul när jag var yngre. Nu skickade hon receptet till mig, jag prövade att göra kroppkakorna själv och det gick alldeles utmärkt. Vidare så spelade jag ett långt parti Monopol med Isak på julaftonskvällen, det var första gången han fick spela det spelet, och då lärde jag honom förstås lite av den där typiska finska Monopoljargongen som min morfar alltid körde med: utropet ”Voi kammala!”, ordet ”punt” för en tjock sedelbunt och ”putkan” för fängelset.
Men den allra förnämsta traditionen som jag startat på nytt den här julen, det är ingen mindre än mammas historier om ”Familjen J”. Om än i min egen tappning förstås.

Det var nämligen så att mamma brukade berätta små äventyrliga historier för mig och mina syskon, ofta i samband med att vi satt i bilen och var ute på någon lång resa, för då var det ett bra sätt att fördriva tiden. Jag tror det var när vi fyra syskon var i åldrarna 10-8-5-”påtänkt” som hon först hittade på familjen J, och berättelserna om den familjen blev sedan ett stående inslag på bilresorna.
Familjen J var egentligen vår egen familj, för deras barn var lika gamla som vi och därför identifierade också vi barn oss med dem, men riktigt samma sak var det ändå inte för mamma gjorde om vissa detaljer. Framför allt försåg hon oss med andra namn, som alla började på J, därav namnet. Min motsvarighet var Johan, och syskonen var Joakim (Kristoffer), Josefina (Elisabet) och lille Jakob (Mikael, när han föddes). Sedan fanns också mamma Jessica och pappa Jesper, och dessa sex personer var alltså ständigt ute på hiskligt spännande äventyr som vi bara älskade att få berättade för oss. Det var alltid en höjdpunkt när mamma hade kommit på ”en ny J” och berättade den. Bovar och banditer, spöken, naturkatastrofer, mysterier och olyckor – allt var lika spännande när familjen J råkade ut för det i bästa flick- och pojkboksstil.

Och nu på juldagen, när vi i min nuvarande familj åkte ner till barnens mormor och morfar i Skåne, så tog jag mig alltså för att berätta en spännande historia i exakt samma stil och tradition som ”familjen J” för Isak, Lydia och Adam.
Med en viktig skillnad – jag har nu inte som mamma försett oss med några alias, utan jag berättade om vår familj rätt och slätt. Tyckte egentligen att det gick lika bra, för på min tid var det ju ändå uppenbart att familjen J egentligen var vi själva, och då kunde ju nu jag lika gärna låta Isak, Lydia och Adam vara det också. Var annars först inne på att uppfinna en ”familjen F”, men så blev det alltså inte; det hade kanske varit att härma mamma för mycket också för den delen.

Historien jag berättade handlade i alla fall om att barnen ser ett mystiskt ljussken inne i skogen hemma på Askerön en vinternatt, och hör underliga ljud som de måste gå och utforska… På vägen hem från Skåne igen i måndags blev det sedan en historia till, nu om ett gäng smugglare som har ett vapenförråd i en hästtransportvagn som Lydia råkar komma in i på McDonalds parkering.
Det var rätt kul att låta fantasin flöda utan att behöva bry sig om haltande logik här och var… och självklart kunde jag inte heller låta bli att lägga in vissa typiska formuleringar som ofta återkom i mammas ”J”-historier: ”de tittade på varann”, ”det måste finnas en naturlig förklaring” och ”där fick de syn på två karlar” (underförstått skumma typer).
Utan att skryta vill jag nog påstå att det hela blev tämligen uppskattat av barnen, fast de tyckte kanske att det var lite för spännande här och var också, även om det hela naturligtvis slutade lyckligt. Det är möjligt att jag får göra nästa berättelse lite ”gulligare” och spara de värsta bovjakterna tills telningarna är lite äldre!

Men fortsätta ska jag. Förutom att jag på detta sätt för en ståtlig tradition vidare och ärar min moders minne, så är det kul att hitta på sagor till barnen; de håller sig anmärkningsvärt lugna i bilen under hela tiden man berättar (och det är ju en klar fördel); och så kan det säkert spä på deras egen fantasi och berättarförmåga. Enbart fördelar alltså. Här ska underhållas.

Gott nytt år!

måndag 7 december 2009

Är det nån som känner igen dessa okända låtar?

Jag antar att vi alla någon gång har drabbats av det. Man hör plötsligt en låt, som man råkar lägga på minnet och går och gnolar på – men man vet inte vad den heter, och så får man gå där och kanske aldrig få reda på det heller.
Personligen tycker jag det kan vara irriterande, och värst är det i de fall då man inte har lyckats uppfatta ett spår av texten (eller om melodin i fråga inte ens hade någon text). För då kan man ju inte hitta låten genom att googla på de textfraser man kommer ihåg, eller fråga på något forum på nätet… och det blir också mycket svårare att fråga andra om de vet vilken låt det kan vara, eftersom man inte kan göra annat än att gnola eller vissla. Eller helt enkelt bara försöka beskriva hur stycket lät, vilket är dömt att misslyckas.

Men nu tänkte jag pröva en annan metod.
Det finns två melodier som jag har hört, och som jag i många år har undrat vad det är för några låtar egentligen. Ja, det finns säkert fler, men dessa två är de främsta i raden.
Dessa två melodier har jag nu spelat in som små korta snuttar på min keyboard, och överfört dem därifrån till datorn, och nu ska ni få lyssna på dem via nedanstående länkar härifrån bloggen. Därefter ska ni få tala om för mig vad det är för låtar, så att jag äntligen kan få veta det.
Självklart med reservation för att jag kommer ihåg melodierna aningen fel, förstås. De är långt ifrån fullständiga i mitt minne, jag har bara lite fragment av dem där. Men inspelningarna borde ändå vara tillräckligt användbara för att det ska kunna ringa klockor hos dem som faktiskt hört verken någon gång.
Vill ni alltså pröva lite musikaliskt detektivarbete…?

Vi börjar med den första låten. Det är en poplåt som jag hört på radio några gånger, bland annat för många år sedan, så jag tror den är ganska gammal. Grejen är att den inte är på svenska eller engelska utan på något annat språk, så jag har ingen aning om vad den kan tänkas heta. Den sjungs av en kvinnlig sångerska och refrängen är ganska pompös. Något säger mig att språket (som ni förstås inte kan få höra här, tyvärr) är ryska eller kanske något av språken i f.d. Jugoslavien – jag minns i alla fall att jag har tyckt att låten har lite östeuropeisk känsla. Kan tänka mig att det t.ex. är en låt av Alla Pugatjova, men det är bara en ren gissning.
Så här låter den med pianoljud i min enkla keyboardversion: Okänd låt 1

Och så den andra låten. Den ligger ännu längre tillbaka i minnet; jag hörde den några gånger i mitten av 80-talet, alltså när jag fortfarande var barn, och då var det på radio jag hörde den. Sedan dess har jag inte hört den alls, men den sitter i minnet ännu och jag kommer ihåg att jag som barn tyckte att den lät så vacker att jag nästan fick tårar i ögonen... Den var instrumental, och lät i det närmaste som något klassiskt stycke, men det är också möjligt att det var en signaturmelodi till något radioprogram som fanns på den tiden. Mest var det flöjter som hördes i arrangemanget, och jag tolkar den här alltså med ett flöjtljud.
Denna okända melodi låter så här: Okänd låt 2

Någon som kan kasta ljus över min okunnighet? Jag är i så fall mycket tacksam!

Innan jag slutar ska jag också passa på att berätta om ett fall då jag faktiskt har fått reda på namnet på en okänd låt – efter mer än tio års tid.
När jag gick på gymnasiet fick jag vid ett tillfälle höra något band som spelade i skolans aula (det kanske var estetklassen, det är möjligt). De spelade då bland annat en tung och väldigt ödesmättad låt, som dominerades av ett riff på keyboard som lät som dova klockor, och jag tyckte att den låten lät jättebra så fort jag hörde den. På vägen ut ur aulan efteråt frågade jag min kompis om han visste vad den hette, och han sade rätt hastigt (han var just på språng iväg någon annanstans) att han inte visste säkert men att han trodde att den hette ”The Mission Bell”. Eller något sådant. Jag hörde aldrig titeln riktigt tydligt, men det var så jag uppfattade den.
Vilken artist som gjort låten i original hann kompisen dessvärre aldrig svara på, jag frågade honom inte fler gånger, och sedan föll den där melodin i stort sett i glömska. Dock hade den hunnit göra intryck på mig, för det är inte ofta jag blir störtförälskad i en låt vid första öronkastet!
Nu för några år sedan fick jag en samlingsskiva med den finska opera-powermetalgruppen Nightwish i julklapp (en grupp som för närvarande är på god väg att segla upp och bli en favoritgrupp, en sådan som jag vill köpa alla skivor med). Sista låten på den skivan heter ”High Hopes” och den gillade jag verkligen direkt – en tung och väldigt ödesmättad låt, som dominerades av ett riff på keyboard som lät som dova klockor. Känns det igen?
Ja, jag reagerade i alla fall när jag efter en tid lade märke till en rad i den låtens text, ”the ringing of the division bell”. För då kom minnet från gymnasiet tillbaka: ”division bell”, ”the mission bell”… jo men det måste ju vara den där låten! Den med klockorna. Det stämmer ju precis.
Självklart kollade jag upp det, och fick nu veta att det är Pink Floyd som har gjort ”High Hopes” i original. På ett album som heter ”The Division Bell”. Därav den lilla missuppfattningen mellan mig och min kompis på gymnasiet.
Att äntligen få veta detta var ju självklart jätteroligt, och därför vill jag gärna ha fler sådana trevliga ögonblick, då det äntligen går upp ett musikaliskt ljus!
Hoppas som sagt att ni kan hjälpa mig. Jag hjälper gärna er också, om ni har någon gammal melodi ni undrar över.

P.S. Jag kan fortfarande rekommendera ”High Hopes”. Fantastisk låt – jag har inte lyssnat på Pink Floyds originalversion ännu, men Nightwish gör den på ett strålande sätt (just i detta fall utan kvinnlig sång). Den var värd att vänta på.
Ja, ni kan ju också lyssna på den förstås. Här.

fredag 4 december 2009

I kväll ska jag titta på "På Spåret"

Just det, det har jag tänkt att göra. Det har gått många år sedan jag senast medvetet slog på TV:n för att se just det programmet, men nu är det dags igen.
Låt mig berätta lite kort om min relation till ”På Spåret”. Det är en lätt motsägelsefull historia.

Det var i slutet av 80-talet som jag upptäckte att programmet fanns – och då älskade jag det från första stund. Inte helt förvånande, för konceptet passade ju verkligen mig som älskade såväl tåg som Sveriges geografi i största allmänhet. Ett frågesportprogram där de tävlande reste i tågvagnar och med hjälp av kryptiska ledtrådar skulle försöka lista ut vart de var på väg, medan själva resvägen blixtrade förbi i snabb takt längs järnvägsspåret och även man själv som tittare försökte känna igen sig… jag kunde ju inte annat än gilla ett sådant program. Följdfrågorna som handlade om staden som de tävlande kom till var också intressanta för all del, men det var själva resemomentet som var allra roligast. Inte minst för den medryckande musiken, som hördes medan tåget körde fram. ”Jærnbanegalop”, av danske 1800-talskompositören H. C. Lumbye, men det visste jag förstås inte förrän långt senare.
Jag blev självklart inspirerad av det där tävlingskonceptet, och gjorde under åren 1989-91 massor av egna ”På Spåret”-frågesporter som familjemedlemmar och släktingar fick tävla i. Det var tider det.
Gillade för övrigt även de medverkande lagen i programmet… särskilt det som bestod av Lasse Brandeby, Malena Ivarsson och C-H Hermansson. De var roliga. (Ett par år senare var även min biskopsidol Bertil Gärtner med i ett lag, vilket förstås också var kul.)

Men sedan tappade jag nästan helt och hållet intresset för ”På Spåret”. Till viss del berodde det på att programmet utökades till att omfatta resmål i hela världen och inte bara Sverige; det blev lite väl stort då tyckte jag. Framför allt var det dock programledarna jag tröttnade på. Ingvar Oldsbergs humor var faktiskt inte direkt i min smak i längden, och när Björn Hellberg blev permanent bisittare åt honom steg programmets töntfaktor ordentligt, tyckte jag. Det där värda paret kläckte inte bara ur sig mediokra skämt hela tiden, de var dessutom förfärligt dåliga skådespelare, i de inslag där de tog på sig lustiga hattar och skulle försöka agera lite mera. Programprofilen blev besvärande pensionärsinriktad, om man säger så.
Alltså slutade jag titta på programmet – förutom när jag råkade slå på TV:n och hamna mitt i en resesekvens. Då tittade jag faktiskt, för då var det ju snabbspolning från en tågresa och den där järnbanegaloppen igen. Just den biten tröttnade jag aldrig riktigt på. Men så fort båda lagen dragit i nödbromsen och det var dags för ortsfrågorna bytte jag kanal.

Nu i kväll har jag emellertid bestämt mig för att ge ”På Spåret” en ny chans. Eftersom det är Kristian Luuk och Fredrik Lindström som ska ta över. Jag gillar ju båda dessa förträffliga komiker, i synnerhet språkfarbror Lindström, och jag är väldigt nyfiken på vad de kommer att göra med det där programmet. Förhoppningsvis kan det bli riktigt bra. I alla fall är det ju definitivt värt att kolla upp.
Hoppas bara att de inte har förnyat programmet så mycket att de har strukit ”Jærnbanegalop” som resemusik. I så fall blir jag förfärligt besviken. Vad man än gör med ”På Spåret” så hör det till att den melodin finns med.
Om en knapp timme får jag veta svaret. Väl mött framför TV:n. Trevlig helg också förresten.