tisdag 9 februari 2010

Tjejkompisar

Nu bryter jag bloggtystnaden, åtminstone tillfälligt, med ett inlägg som har följande två utgångspunkter:
1. För några dagar sedan hade Isak en klasskompis på besök här hemma. Klasskompisen i fråga var en tjej.
2. Nyligen inträffade ett ovanligt ruskigt hedersmord i turkiska Kurdistan – ovanligt därför att den 16-åriga tjejen som blev mördad av sin pappa och sin farfar blev levande begravd av dem. En av anledningarna till detta var att hon hade manliga vänner. Läs mer om det bl.a. här.

Att man kan ha kompisar av motsatt kön ses fortfarande inte som något självklart. Inte i Kurdistan, men inte här i västvärlden heller. Det finns det flera exempel på.
Själv uppmuntrar jag gärna till vänskap över könsgränserna. Jag tycker det var kul att Isak hade besök av en tjejkompis, och att han över huvud taget verkar ha lättare att umgås med tjejer än med killar är inte något som jag tittar snett på.

Naturligtvis beror det delvis på att jag var likadan själv. I synnerhet i lågstadieåldern, när jag bodde i Ekenässjön, lekte jag betydligt mer med tjejer – under ett par år kan man nog säga att mina två bästa kompisar var två tjejer i min klass (närmare bestämt hette de Joanna och Sara).
Men även efter det har jag haft gott om tjejkompisar, och till antalet har de för det mesta varit fler än killkompisarna, inte minst när jag var tonåring. Det var faktiskt till och med så att när jag skulle gifta mig och det skulle ordnas svensexa, så hade de som ordnade det hela (min bror och min bästa killkompis) riktiga svårigheter att över huvud taget hitta killar som kunde hänga med. Det fanns helt enkelt inte särskilt många killkompisar till mig på gästlistan till bröllopet, för jag har aldrig varit med i något utpräglat grabbgäng. När den lilla ”svensexekommittén” dessutom drabbades av ett visst manfall, så slutade det med att det bara blev de två som ”kidnappade” mig. Ganska unikt med en så liten svensexa tror jag. (Fast den var ändå jättetrevlig förstås, än en gång stort tack till er, Kristoffer och Kristofer!)

När det nu har varit på det här sättet med mig, att jag haft så många tjejkompisar genom åren, så känns det förstås ganska främmande och gammaldags när andra verkar tycka att det bästa väl ändå är när man har kompisar av samma kön. I Kurdistan är det tydligen förenat med livsfara att komma väl överens med det motsatta könet, åtminstone om man är tjej. Men som sagt, även på närmare håll finns det skepsis än i våra dagar. En av mina egna bekanta (kvinnlig) har t.ex. sagt att hon aldrig skulle kunna vara riktigt förtrolig kompis med en kille, det funkar inte, hon kunde bara inte begripa hur vissa kan vara det.
Normen tycks vara att är man pojke så är ens vänner pojkar, och om man har en vän som är en flicka så är hon en flickvän också – vänskap utan romantik finns i det fallet inte. Det är ännu mer tydligt på engelska, där normen märks i själva språket. Engelskan har ju inte ens något ord för tjejkompis och killkompis, som vi har: de har bara ”girlfriend” och ”boyfriend” och i de orden ligger automatiskt en betydelse av kärlek. Vill man på engelska understryka att det bara gäller en vän av motsatt kön, får man formulera om till något i stil med ”friends that are girls”, och det blir ju rätt så opraktiskt. Där ser man hur väl inarbetat det är i kulturen att en tjej och en kille inte kan vara vänner.

Visst, detta är i USA som är mycket mer konservativt, men är det verkligen så mycket bättre i Sverige? Nej, även här kan man bli bemött med stor misstänksamhet om man som kille omger sig med många tjejkompisar. Omgivningen lär ju förstås fundera på om man är gay, om inte annat.
Mina föräldrar undrade hela tiden när jag var tonåring om det verkligen inte var något mer mellan mig och någon av alla mina dambekanta. Detta trots att jag ihärdigt försäkrade dem att samtliga mina tjejkompisar lika gärna skulle kunna vara könlösa och att jag inte hade en tanke åt något romantiskt håll... att jag snarare såg tjejkompisarna som bonussystrar eller något. Mamma och pappa kunde inte alls ta in det.

Jag reflekterade nästan inte ens över att mina kvinnliga vänskapsförbindelser kunde framstå som suspekta. Jag har till och med sovit över hos tjejkompisar (minst fem olika), och låtit tjejkompisar sova över hos mig, på tu man hand, utan att jag tyckt att det varit det allra minsta konstigt.
Med tanke på detta tycker jag det är rätt fånigt med den där diskussionen som ibland kan blossa upp bland kristna tonårsföräldrar: ”Låter du din tonåring sova över hos sin flickvän?” Som om det automatiskt skulle innebära snusk och oanständigheter att två personer av motsatt kön sover över hos varandra... Snälla moraliska föräldrar: om de två parterna har bestämt sig för att ägna sig åt snusk så kan de nog komma åt att göra det ändå på något sätt, oavsett era förbud, och om de inte har sådana planer utan bara är kompisar så håller de fast vid det också. Jemima och jag sov för den delen över hos varandra nästan konstant under halvåret innan vi gifte oss, men det förekom inga ”tjuvstarter” under den tiden, om jag får uttrycka det så. Tvärtemot vad många nog skulle ha trott om de känt till det.
Nu kom jag delvis ifrån ämnet, men den där inställningen till övernattning påminner onekligen om inställningen till tjejkompisar överlag: i båda fallen tar folk liksom för givet att intima saker inträffar.
Jag skulle gärna slippa sådana fördomar i ett modernt samhälle.

Slutsats: Vänskapsförhållanden mellan killar och tjejer är enbart positivt, och ska ses som något fullständigt naturligt. Vänskap kan väl aldrig vara dumt? Varför dra ännu fler gränser mellan könen än de som redan finns?

Sedan medger jag förstås att det finns en nackdel med att ha tjejkompisar (alt. killkompisar), nämligen att när man som kille väl träffar en tjej som blir ens flickvän på riktigt, då är det nästan oundvikligt att man inte kan umgås lika mycket med de gamla tjejkompisarna längre. Vilket är trist på ett sätt, eftersom dessa då kan känna sig rent ut sagt dumpade.
Ibland kan det kanske funka att behålla tjejkompisarna ändå, jag skulle gärna se att fördomarna försvann på det området också, men det blir ändå extra svårt just där. Missförstånd och svartsjuka och sådant. Mina egna gamla tjejkompisar har jag ju tappat rätt mycket av kontakten med efter att Jemima och jag slog våra påsar ihop... inte så att hon är svartsjuk av sig eller så, men kontakten har liksom bara sinat ut.
Men det är klart att samma sak kan ju hända med killkompisarna...

Under alla omständigheter ska ingenting få hindra Isak från att umgås med vilka kompisar han vill, vare sig de är killar eller tjejer. Han ska inte behöva höra att det är negativt på något sätt. Han får gärna sova över hos dem också om han vill.
Och jag hoppas verkligen att inga fler tjejer behöver drabbas av något så rysligt som att bli levande begravda bara för att de umgåtts med killar.