torsdag 4 mars 2010

Melodifestivalstankar, på ett lite annat sätt i år

(Detta inlägg är även infört på min blogg på Poplight, f.d. Gylleneskor.)

Ja, så kommer vi då allt närmare årets melodifestivalfinal. Bara Andra Chansen kvar och sedan är vi i stort sett framme.
En sak är jag övertygad om: i år är det viktigare än på länge att rätt låt vinner här i Sverige. För vi måste faktiskt placera oss bra i ESC den här gången. Särskilt med tanke på den ovanligt stora kritik som kommit mot Melodifestivalen detta år. Det är nödvändigt att vi får se lite resultat internationellt för att inte luften ska gå ur vår kära uttagning totalt.
Och vad gör vi då för att rätt låt ska vinna? Tänker taktiskt och försöker räkna ut vad Europa vill ha och vad som funkar i Eurovision? Nej, absolut inte. Det går inte, det har jag insett vid det här laget. Europas åsikt och röstningsbeteende kan inte förutsägas.
Allt vi kan göra är att rösta helt och hållet med hjärtat, bortse från genrer och strategiska hänsyn och nya djärva grepp, och spontant skicka den låt vi tycker är bäst. Jag tror faktiskt att det är då som förutsättningarna är gynnsammast. Då har vi gjort vårt bästa och så får vi se hur det går.

Detta kan ju verka enkelt, men tyvärr är det inte det lättaste att skicka den bästa låten. För problemet är att folk inte röstar på det sättet. Även om de tror det.
Folk röstar partiskt på artister som de gillar sedan tidigare. Folk röstar på artister som de tycker är snygga. Folk låter bli att rösta på artister som de tycker att de av principskäl inte borde rösta på. Folk röstar helt enkelt inte på den låt som de gillar mest. Och då blir det inte folkets riktiga samfällda favorit som vinner Melodifestivalen. Där har vi felet.

Jag har själv gjort mig skyldig till sådant här beteende ett stort antal gånger. Mest markant var det 2007, då jag hade The Ark som favorit i Melodifestivalen. Jag trodde själv att det var för att de hade den bästa låten. Men det var det ju inte. Det var bara för att jag gillar The Ark även i vanliga fall, och för att jag tyckte att deras medverkan var ett så stort steg framåt för tävlingen. Jag bortsåg helt och hållet från att ”The Worrying Kind” faktiskt är en av de sämre låtar som gruppen gjort, och höll på dem av ren partiskhet och av princip. (Hade de ställt upp med t.ex. ”Calleth You, Cometh I”, som verkligen är bra, hade det varit en helt annan sak!)
Av allt att döma gjorde många andra svenskar samma misstag.
För egen del borde jag med facit i hand ha röstat på Sarah Dawn Finer den gången istället. Jag tyckte faktiskt bäst om hennes låt det året, när allt kom omkring.

I år är risken överhängande att Sverige får ett bidrag som röstats fram av folk som tror att de röstar för att det är den bästa låten, men som i själva verket är vilseledda av artistens utseende och stil. Misstänker att det kan vara så både när det gäller Peter Jöback, Darin och Eric Saade (därmed inget sagt om kvaliteten på deras låtar, men det finns säkert många som kan överskatta låtarna inför sig själva på grund av det yttre i framträdandena!). Just det där med utseende är en annan farlig faktor, vid sidan av positiv partiskhet och taktiska principer.

Men när det nu är så svårt att fatta, ens för egen del, vilken låt som är den bästa och som man borde rösta på – hur bär man sig då åt för att ta reda på det? Hur ska man veta att man inte är partisk utan röstar spontant? Hur ska man göra för att rösta klokt?
Jag funderade lite på saken och kom fram till följande princip/knep/metod. Om någon tycker att det är löjligt att ta till en så ingående bedömningsmall bara för att avgöra vilken låt man ska rösta på i Melodifestivalen, så behöver ni inte läsa vidare. Märk väl att detta bara är ett litet förslag, inte något jag kräver att alla ska använda sig av! (Och om man faktiskt inte alls är ute efter att rösta fram den bästa låten, utan har andra motiv som att t.ex. lyfta fram ett särskilt nyskapande bidrag, så är den här mallen förstås inte alls aktuell.)

Så här tänker jag. Man ger varje låt poäng på en skala 1-10, efter hur bra man tycker att själva låten är. Alltså helt bortsett från det visuella. Blunda och bara lyssna, helt enkelt.
Efter det ger man låten en poäng till om man tycker att artisten övertygar utseendemässigt (sett till kläder och yttre företräden). En poäng för själva framträdandet (sånginsatsen) och attityden. Och så ytterligare en poäng om man gillar showen runt låten: koreografi, rekvisita och sceneffekter.
Gillar man inte utseende, prestation och/eller show, så gör man dessa poäng till minuspoäng istället och drar dem från de poäng man gav till låten.
Lägg märke till att de här extrapoängen är få till antalet – det är själva låtens kvalitet som verkligen ger den poäng i den här typen av bedömning. Men eftersom utseende, framförande och show har en viss betydelse väljer jag att räkna med dem åtminstone lite grann.
Lägg också märke till att vi inte ska ge eller dra ifrån poäng för hur bra eller dåligt man tror att det kan gå för bidraget i ESC. Sådant kan man som sagt inte förutsäga. I alla fall inte på ett så här tidigt stadium.
Slutligen: om man vet att man gillar artisten sedan tidigare, så drar man ifrån två poäng till. För att räkna in den partiskhet som man förmodligen har, fast man inte är medveten om den.
När man sedan satt poäng till alla tio bidragen på det här sättet, är det bara att kolla vilket bidrag man gett flest poäng till totalt. Det bidraget är det som man tycker är bäst på riktigt. Det ska man rösta på. Och då ska man inte låta sig stoppas av någon annan omständighet.

Jag kan ge ett exempel på hur det hade gått om jag använt mig av detta tillvägagångssätt i Melodifestivalen 2008.
Där hade jag BWO och ”Lay All Your Love On Me” som favorit. Med det här systemet hade min poängsättning till det bidraget blivit följande: 10 poäng för låten (för jag tycker den är fantastisk). 1 poäng för utseendet/stilen. 1 poäng för framförandet. 1 poäng för showen. Minus 2 poäng för att jag onekligen gillar BWO sedan innan. Resultat 11 poäng.
Att jämföras med Sanna Nielsens ”Empty Room”. Den låten hade jag gett 9 poäng. 1 poäng för utseendet/stilen. 1 poäng för framträdandet. 1 poäng för showen (mycket vackert var det). Men inga minuspoäng – för Sanna Nielsen gillar jag verkligen inte i vanliga fall. Resultat 12 poäng.
Kontentan blir att 2008 var det egentligen inte BWO utan Sanna som var min favorit och den som jag borde ha röstat på. Skratta gärna, men jag tror faktiskt det kan ligga mycket i det. Man är ofta styrd av sina fördomar, sina inrotade gamla sympatier och sin vilja att bete sig på ett visst sätt. En röst på Sanna hade för min del varit mer revolutionerande och banbrytande än en röst på BWO – som jag ändå alltid har tyckt är mer banbrytande än Sanna.
Dessutom medför detta på sitt sätt också en viss taktisk hänsyn – för bara för att jag gillar BWO är det ju inte säkert att en massa folk i Europa gör det, och genom det där poängavdraget för tidigare sympati har man liksom av bara farten garderat sig mot den risken också.

Nästa lördag ska jag försöka mig på det här på riktigt, för att avgöra vilket som är mitt favoritbidrag. Misstänker att det blir Salem Al Fakir, men det är ingalunda säkert.
Någon mer som nappar? Jag tar i alla fall gärna emot synpunkter på min poängsättningsmall... ifall någon kanske tycker att den borde se ut på något annat sätt med fördelningen, eller så. Trots allt är ju detta bara ett utkast, jag är öppen för förslag.

Min slutsats: om folk verkligen tänkte till lite mer på vilken låt de helt spontant gillar allra mest, och röstade därefter, så tror jag att mycket kan vara vunnet. Självklart behöver det inte leda till samma resultat för alla, det påstår jag inte. Tvärtom kommer man till olika slutsatser, eftersom alla har olika tycke och smak. Men då har åtminstone alla röstat ärligt. Och följden blir att det bidrag som då röstas fram som vinnare verkligen har blivit framröstat på ett ärligt sätt, med en ärlig majoritetsprincip.
Det är just att på något sätt få fram sitt eget spontana tycke och smak, utan påverkan vare sig från sig själv eller andra, som är hela grejen.
Väl mött vid TV:n nästa lördag!

tisdag 2 mars 2010

Lite mer om det där såret som inte läker

För ungefär ett halvår sedan skrev jag om min hälsa. Närmare bestämt om min pi-lo-ni-dalcysta och om det gamla operationssåret som aldrig läks högst upp på min bakdel. Om någon har glömt så kan det läsas här.
Nu har det hänt så pass mycket nytt på den här fronten att jag ska avge en ny hälsorapport. Är ni inte intresserade av det så gå vidare hit.

Sist jag skrev om detta, i september, så var det ju alltså så att jag låtit kolla upp det svårläkta såret och fått besked – av en annan läkare än den som opererade mig på hösten 2008 – om att det måste göras en ny operation. Detta var jag mycket skeptisk till, och ville helst slippa och vända mig till något annat sjukhus istället.
Jag försökte senare också att göra detta, men upptäckte snart att det inte var så lätt att bara boka tid någon annanstans – på de andra sjukhusen krävdes det remiss och listning på annan vårdcentral och sådant krångligt. Så det gav jag upp. Men när jag fick en tid för ny operation på mitt sjukhus i Kungälv så valde jag ändå att boka av den, och kungjorde då istället för sköterskan i telefon att jag först ville träffa den kirurg som opererade mig. Låta honom förklara ordentligt i detalj vad det egentligen är som har gått snett med den sista delen av läkningen, varför det måste opereras igen, vad jag ska göra för att det inte blir samma visa en gång till, och allt möjligt sådant där. Detta krav gick Kungälvs sjukhus med på.

Efter detta dröjde det evinnerligt länge innan jag fick den där tiden för att träffa kirurgen; mycket längre väntetid än inför operationen jag tackade nej till. Kanske var det vårdgarantin som inte gällde i det läget. Hur som helst så var det inte förrän nu i början av februari som jag äntligen kom tillbaka till Kungälv och träffade kirurgen som utförde den ursprungliga operationen.
Han tittade då på den alltjämt bara 90 % läkta skadan, och sade till min lättnad att han till skillnad från sin kollega inte trodde att det skulle behövas någon ny operation. Istället skulle han sy ihop det sista av såret så snart som möjligt, men han kunde typiskt nog inte göra det på stört, så jag fick en ny tid dryga tre veckor senare.
Nackdelen var att fram till dess ville kirurgen att jag skulle få såret omlagt och omskött regelbundet på min vårdcentral, så att det skulle vara garanterat infektionsfritt när han sydde sedan. Det har inneburit att jag nu under hela februari månad har kört fram och tillbaka till vårdcentralen i Kållekärr, typ var tredje dag i genomsnitt, och visat upp akterkastellet för distriktssköterskorna en massa gånger igen. Förargligt, eftersom det i synnerhet är sådant jag har velat undvika... det har nästan känts som när jag var nyopererad, för under hela det senaste året fram till denna februarimånad hade jag ju inte haft såret omlagt alls (så pass litet har det ändå varit). Men nu var det alltså plötsligt väldigt noga med sårhygienen igen.

Nåja, jag har stått ut med detta, och i torsdags var jag i Kungälv och blev äntligen sydd. För närvarande går jag alltså omkring med fem stygn i ändan, vilket smärtar mer än jag trodde, men som tur är har jag brådstörtat fått ett höj- och sänkbart skrivbord av mina chefer så att jag kan jobba stående. De gjorde slag i saken och skaffade det omedelbart när de fick klart för sig att alternativet skulle vara att jag blev mer sjukskriven (i nuläget skulle jag inte klara att sitta åtta timmar om dagen på en skrivbordsstol).

Hjälper det då med de fem stygnen? Blir det där envisa såret ihopläkt nu?
Svar: vet inte. Hittills har det inte känts så, utan snarare verkar det just nu som att stygnen håller ihop sårkanterna men att dessa ändå inte växer ihop. Två av stygnen har dessutom gett efter lite, efter vad det verkar. Uppenbarligen är det något som fortsätter att fresta på just det där stället i ”rumpstrecket” och gör att läkningen inte funkar, ens med stygn. Jag ska tillbaka till Kungälv nästa torsdag och ta bort stygnen, men frågan är om det kommer att gå att göra det då.
Så man kan ju fråga sig vad i hela friden det är som gör att det där såret vägrar läka!

Min hustru och min svärmor har hela tiden envist framhållit att det måste vara mina sittande vanor på jobbet som orsakar alltsammans. Det är de som har insisterat på att jag skulle tigga hos cheferna om det där höj- och sänkbara bordet, och det är förvisso en fördel att jag har det nu, det är säkert bra att ha i vilket fall.
Men jag tror inte att det är jobbet som är boven i dramat. Det har ju inte minst märkts nu de senaste dagarna. Jag har inte haft rumpan placerad i min skrivbordsstol vid jobbdatorn sedan doktorn i Kungälv sydde mig – men ändå är såret lika svårläkt och två stygn har nästan lossnat. Är det då jobbsittandet som orsakar problemen? Nej, det kan det ju inte vara. Jag ska fortsätta jobba enbart stående ända till återbesöket nästa torsdag, bara för att bevisa det. Om såret fortfarande är oläkt då, trots mitt stående, så är det ju solklart att orsaken är en annan än jobbet.

Vad orsaken då är kan man bara försöka gissa sig till. Personligen misstänker jag starkt toalettbesöken, för det blir ju stor påfrestning på just mitt onda ställe när man sitter och klämmer (ursäkta om jag blir osmaklig). Faktiskt har det även tidigare varit så att det är just på toa som jag rent konkret har märkt att såret varit öppet, hela det senaste året, för det är oftast då det börjar läcka lite från det.
Men det kan ju vara annat också. Kanske är det när jag böjer mig ner (eller sitter på huk eller på knä) för att plocka upp saker från golvet... det får jag ju göra titt som tätt och det är lika svårt som toalettbesöken att undvika. Kanske är det när jag sitter på en vanlig stol vid matbordet. Jag har fått en ergonomisk sittdyna på vårdcentralen, som ska avlasta svanskotepartiet, och den använder jag på sådana stolar... fast någon positiv effekt har jag inte märkt av.

Ja, sådant här detektivarbete kan man få hålla på med. Just nu så känns det i alla fall som att jag aldrig kommer att bli av med det där operationssåret. Kirurgen i Kungälv sade nu senast att det kanske ändå måste bli ny operation om det inte är läkt nästa gång heller, men det tänker jag inte gå med på. Jag har svårt att förstå vad det skulle göra för skillnad om man opererade en gång till.
Ska nog fråga om kirurgen kan skriva en remiss åt mig istället, till Sahlgrenska eller något sådant, så de får tala om för mig vad jag ska göra. Det är ju som sagt svårt att undvika att gå på toa, om det nu skulle vara det som är knuten... men de kanske har en lösning på något större sjukhus.
Nu får jag till att börja med se hur det går med den fortsatta läkningen fram till nästa torsdag: en dryg vecka då jag ska tillbringa varenda arbetsdag enbart stående. Mysigt.